onsdag, december 31, 2008

Författaren Ernst Jünger


En författare som inte upphör att fängsla mig är Ernst Jünger. Hans historiesyn erinrar tydligt om Spengler. Johan Tralau ägnade sin avhandling åt att jämföra hans syn på förfrämligandet med Marx. Själv läser jag honom i första hand som skönlitterär författare och främst hans romaner från 1940 och framåt. Jag gör inga försök att klassificera hans politiska ståndpunkt. Fredstraktaten Der Friede från 1943 tycks vara det sista av hans verk med tydliga replipunkter i samtidspolitiken. Som författare kännetecknas han av en osviklig iakttagelseförmåga. Det är inte enbart överraskande att han under sitt liv hann med att identifiera flera tidigare helt okända insektsarter. Han strävar emellertid efter att fånga mer än tingen. Själv använder han återkommande begreppet Gestalt. Han beskriver historiska processer i termer av sedimentering och bergartslager. Skönlitteraturen blir ett forum för en verklighetsskildring som går utanför den empiriska verkligheten.

Det är heller inte överraskande att författarskapet tar sin början i dagboksanteckningarna från Första Världskrigets skyttegravar, platsen där inte bara krigsskildringen I Stålstormen tog form utan i viss mening även författaren själv. I Stålstormen (nu tillgänglig på svenska) exemplifierar redan från början hans obönhörliga blick för detaljer och stämningar i en bok där mängder av soldater från båda sidor skulle känna igen sina egna upplevelser. Ändå tar han aldrig ställning till kriget som sådant. Kriget är ett faktum; det bara är. Femtio år senare publicerade han anteckningar författade med samma skärpa från sina återkommande experiment med droger – allt från alkohol till meskalin och LSD (en drog som han prövade flera gånger bl.a. i sällskap med dess uppfinnare Albert Hoffman).

Jüngers andlighet påminner om hans förhållande till sinnevärldens politik. Efter Andra Världskriget förefaller han ha närmat sig kristendomen, han konverterade till och med till katolicismen. I sina verk är han emellertid mer svårklassificerad än så. Andligheten utgör emellertid en konstant närvarande underström. Återigen har jag intrycket av att han försöker beskriva religionens Gestalt, inte kommentera dess teologi. Han drar sig i alla händelser inte för att närma sig förkristen mytologi och andra religioners trosföreställningar med samma respekt, och till synes på samma sätt, som katolicismen (jag kan dock inte påminna mig att han någonsin närmar sig protestantismen på samma sätt).

I år är det tio år sedan hans bortgång, 103 år gammal. Själva massiviteten i den världsförändring som han måste ha bevittnat skildras kanske bäst i den bok som på engelska heter The Glass Bees (ännu inte på svenska) där man får följa en kavalleriofficers bana under krigets mekanisering och vidare in i en helt artificiell kommersiell fredstida framtidsvärld präglad av en teknologisk underhållningsindustri. Tidsperspektivet pressas samman på ett sätt som ter sig helt naturligt i Jüngers magiska realism. Men kanske märks det också att författaren redan då var en sextioettåring som efter en kort tid i främlingslegionen kämpat i två världskrig, som fötts i Tyska Kejsarriket, överlevt både Weimarrepubliken och Tredje Riket som oppositionell, och som nu fann sig leva i Förbundsrepubliken Tyskland. Ett i sanning särskilt perspektiv.

(2009-02-07: Bild via Wikipedia, historik här)

måndag, december 29, 2008

Dagens bloggtips

Det får väl sägas vara något av en märkesdag i det seriösa bloggandets utveckling när den tillträdande ständige sekreteraren i Svenska Akademien intervjuar sig själv på sin egen blogg. Föga överraskande blir intervjun både intressant och trevlig, och till och med rimligt självkritisk. Om någon till äventyrs skulle ha missat den så är Peter Englunds blogg dock alltid läsvärd.

fredag, december 26, 2008

Winston Churchills My Early Life


Jag har en viss förtjusning i böcker som öppnar ett fönster till en annan värld. Det senaste exemplet är Winston Churchills My Early Life från 1930. Där beskriver han sinn barndom och ungdom i slutet av 1800-talet. Att den också öppnar ett fönster till förståelsen för en av 1900-talets största personligheter ökar definitivt intresset.

Historien tar sin början i Imperiets absoluta elit. Den miljö som Churchill växte upp i har få motsvarigheter idag. Brittiska Imperiet stod på höjden av sin makt. Ledare inom båda parlamentets partier umgicks i samma aristokratiska miljöer. Den liberale ledaren Gladstone sveper förbi i Churchills barndomshem, liksom hans konservative motståndare Lord Beaconsfield (”whom evryone called Dizzy”). Läsningen blir ännu mer underhållande om man håller reda på vilka personerna är. Även om man inte gör det får man dock en övergripande känsla. Själv befinner jag mig någonstans däremellan eftersom jag fortfarande minns en del från den biografi över Disraeli som jag läste för en del år sedan.

Barndomen var dock inte enbart idyllisk. Churchill passade aldrig särskilt väl i det engelska internatskolesystemet. Han beskriver skarpsynt den miljö där aristokratins söner fostrades fjärran från sina föräldrar. Själv vägrade han anpassa sig. Han var heller inte särskilt bra på latin, det ämne som var skolsystemets fokus. Typiskt nog framställer han detta som en del av förklaringen till sin framgång: genom att vara dålig i språk tvingades han ägna mera tid åt att studera och bemästra engelskan, ett språk som han med tiden skulle bemästra inte bara i betydligt högre grad än de som istället fick möjlighet att koncentrera sig på latinet, utan bra nog för att göra honom till en av de främsta retorikerna genom tiderna. Så långt hade han dock inte kommit när han skrev My Early Life. Redan hans tidiga böcker är dock exempel på en god förmåga att fånga känsla.

De dåliga skolresultaten skulle bli avgörande för hans tidiga karriär. Officerskolan uppfattades allmänt som lösningen för aristokratiska unga män som inte ansågs ämnade för universitetet. Merparten av boken utspelar sig sedan under hans tid som officer i Indien, Sudan och Sydafrika. Redan vid Boerkrigets utbrott hade han emellertid lämnat officersbanan för att istället försörja sig på sitt skrivande – som krigskorrespondent. Under kriget hann han emellertid både återgå i uniform och bli krigshjälte.

Därefter blev det lättare att ta sig in i parlamentet, något han tidigare hade misslyckats med. Han berättar också hur han under den här perioden kunde försörja sig på pengar från sin föredragsturné där han talade om sina upplevelser under kriget. Han är uppenbart stolt över att han sedan den tiden alltid levt på sitt eget arbete, något som i hans omgivningar helt klart inte uppfattades som någon självklarhet.

Den värld han beskriver framstår redan för författaren som förlorad i ett nostalgiskt skimmer. Mellan honom och ungdomen ligger Det Stora Kriget (Första Världskriget). I jämförelse med detta framstår till och med Boerkriget som ett hedervärt krig mellan parter som kunde respektera varandra. Som exempel kan nämnas episoden där han tillfångatas av boerna, eller mer exakt av den blivande sydafrikanske premiärministern Louis Botha. Blandningen av stolthet och beundran är omisskännlig. Senare påstods det att Fältmarskalk Smuts var en av de få rådgivare han lyssnade på under Andra Världskriget. Liksom Botha hade Smuts varit en av Boerrepublikernas ledande generaler.

My Early Life är emellertid inte enbart en nostalgisk hyllning till Brittiska Imperiets samhällssystem. Churchill lyckas hålla ironisk distans utan att vara vare sig okritisk eller systemkritisk. Kanske är detta för att berättelsen är så helt fokuserad på honom själv. Han är en person som inte kan undgå att uppfatta sig själv som ständigt på rätt plats.

Rent politiskt sett skulle man kunna säga att My Early Life har samma funktion som Obamas Dreams from My Father: en självbiografisk bok som förklarar hur en politiker på väg uppåt har blivit den han är, en förklaring av varför han är rätt person för de allra högsta ämbetena. Skillnaden är att Churchill i sin egen version aldrig har sökt efter sig själv. Han har hela tiden varit den som agerat. Samhällsproblem får honom inte att ifrågasätta sina lojaliteter eller sin självuppfattning. Han kan visserligen agera pragmatiskt som politiker. Under många år representerade han det liberala partiet. I sin egen version av historien har han dock hela tiden följt en rak linje. Olika tider kräver olika taktik, men det betyder inte att han har förändrats. Churchill står fast.

Det är svårt att veta när han är ironisk och när han menar allvar. Prosan är dock alltid närmast flyhänt. Men det är säkert att säga att en person med hans frispråkighet och självbild aldrig hade kunnat bli vald till något högre ämbete idag. Ändå är det svårt att inte anse att hans nobelpris i litteratur var välförtjänt – “for his mastery of historical and biographical description as well as for brilliant oratory in defending exalted human values.”

Böcker av Winston Churchill:
The Story of the Malakand Field Force (1898)
The River War (1899)
Savrola (1900, serialised 1899 and published USA 1899)
London to Ladysmith via Pretoria (1900)
Ian Hamilton’s March (1900)
Mr. Brodrick’s Army (1903)
Lord Randolph Churchill (1906)
For Free Trade (1906)
My African Journey (1908)
Liberalism and the Social Problem (1909)
The People’s Rights (1910)
The World Crisis (1923-1931)
My Early Life (1930)
India (1931)
Thoughts and Adventures (1932)
Marlborough: His Life and Times (1933-1938)
Great Contemporaries (1937)
Arms and the Covenant or While England Slept: A Survey of World Affairs, 1932-1938 (1938)
Step by Step 1936-1939 (1939)
Addresses Delivered in the Year 1940 (1940)
Broadcast Addresses (1941)
Into Battle (1941)
The Unrelenting Struggle (1942)
The End of the Beginning (1943)
Onwards to Victory (1944)
The Dawn of Liberation (1945)
Victory (1946)
Secret Sessions Speeches (1946)
War Speeches 1940-1945 (1946)
The Second World War (1948-1954)
The Sinews of Peace (1948)
Painting as a Pastime (1948)
Europe Unite (1950)
In the Balance (1951)
The War Speeches 1939-1945 (1952)
Stemming the Tide (1953)
A History of the English-Speaking Peoples (1956-1958)
The Unwritten Alliance (1961)

I ett tidigare inlägg fastnade jag för ett längre citat i My Early Life: " ... Everything depends upon the scale of events. We young men who lay down to sleep that night within three miles of 60,000 well-armed fanatical Dervishes, expecting every moment their violent onset or inrush and sure of fighting at latest with the dawn – we may perhaps be pardoned if we thought we were at grips with real war..."

(2009-02-07: Bild via Wikipedia, historik här)

tisdag, december 23, 2008

Grundlagsutredningen och FRA-lagen

Grundlagsutredningens förslag att slopa uppenbarhetskriteriet (se föregående bloggpost) är verkligen ett viktigt steg mot ett rättssäkrare samhälle. Vi får bättre möjligheter att överklaga myndighetsbeslut som strider mot grundlagen. Ett väl utbyggt sådant system för efterhandskontroll utgör grunden för konstitutionalismen i många länder. USA:s högsta domstol kontrollerar t.ex. inte lagar förrän de tillämpats och överklagats.

Varför detta inte skulle räcka i dagens Sverige får man dock ett exempel på i dagens debattartikel i SvD. Vi behöver också en instans som kontrollerar lagars grundlagsenlighet innan de träder i kraft.

"Sverige ska få en ny hemlig specialdomstol, som står i direkt strid med grundlagen och från demokratisk synpunkt är en icke acceptabel ordning. Sverige är ju inte Nordkorea.

Denna ”underrättelsedomstol” ska ge tillstånd och reglera FRA:s signalspaning i kabel och ”fatta beslut om tillstånd för sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person med hemvist i Sverige”.

I sakens natur ligger att allt i en sådan domstol måste bli hemligt. Det går ju inte att låta det vara offentligt vilka förhållanden som FRA ska övervaka och vilken trafik som ska granskas.
"

I vanliga fall fungerar efterhandskontroll så att den som utsätts för lagens tillämpning har möjlighet att överklaga. Men vad händer när man inte har möjlighet att överklaga därför att man inte ens vet att man har varit föremål för en domstolsbedömning?


--------------------


Med detta sagt ber jag att få önska er alla en synnerligen god jul!

fredag, december 19, 2008

Grundlagsutredningen

Grundlagsutredningens betänkande framstår definitivt som ett litet steg i rätt riktning. Uppenbarhetsrekvisitet för lagprövning avskaffas. Det innebär att domstolar - alla domstolar - får rätt att pröva om de lagar de tillämpar strider mot grundlagen. Tidigare har lagar behövt vara "uppenbart" grundlagsstridiga för att domstolarna inte ska behöva tillämpa dem.

De högre domarna ska enligt förslaget anställas med ett professionellt anställningsförfarande istället för att "kallas" av regeringen. Enligt pressmeddelandet "förstärks" lagrådets roll i kontrollen av föreslagna lagars grundlagsenlighet. Att tillfråga juristerna i lagrådet blir obligatoriskt för regeringen när de föreslår nya lagar. Däremot blir de inte tvugna att följa rekommendationerna.

Jag har en tämligen uttalad uppfattning i de här frågorna. Jag misstänkar att en ökande del av svenska folket misstror regeringens och riksdagens respekt för medborgarnas grundlagsfästa rättigheter. Förtroendet torde ha urholkats betydligt under FRA-debatten, men jag misstänker att detta kan vara en del av en mer allmän trend där även bl.a. EU-debatterna bidragit. Nu, mer än på mycket länge, behöver vi en oberoende domstol som kan granska att riksdag och regering följer grundlagen när de stiftar lagar. Det skall inte gå att ändra demokratins grundläggande förutsättningar allt för lätt. Är det ingen som kan stoppas sådana lagar så finns inget fungerande skydd.

De här förslagen är steg i rätt riktning. Domstolarna får möjlighet att pröva lagar på ett rättssäker sätt. Lagrådet blir svårare att undvika. Tillsättningen av domare blir något mera öppen och professionell.

Ändå är det inte utan att man blir besviken. För bara några månader sedan presenterade utredningens majoritet - både regeringspartierna och Miljöpartiet - en åtgärdslista med en rad betydligt mera långtgående förslag.

Nu kompromissar man i flera frågor. Det blir t.ex. inga skilda valdagar för kommunala och statliga val. Två linjer tycks ha stått emot varandra, båda med syftet att förstärka den kommunala demokratin, men med helt olika synsätt på vad detta skulle innebära. Å ena sidan ambitionen att till varje pris slå vakt om ett högt valdeltagande. Å andra sidan viljan att ge utrymme för debatt kring lokala och regionala frågor inför valen till kommun och landsting.

Angående en annan kompromiss förklarar utredningen socialdemokratiska ledamöter för Newsmill varför riksdagen inte skall välja ny regering efter riksdagsval:
Obligatorisk avgång av statsministern efter ett val skulle ha försvagat regeringsmakten, och skulle kunna ha lett till maktvakuum och långt utdragna regeringsbildningsprocesser.

De uttalar även en förhoppning:
Gällande regeringsform har varit i kraft i snart 35 år. Låt oss nu hoppas att denna uppgörelse, som kan bli 2010 års Regeringsform, nu lagt fast de demokratiska spelreglerna för minst lika lång tid framåt.

Det här gör mig en smula kluven. 35 år är för mig en kort tid för en grundlag. Det skall inte vara enkelt att ändra grundlagen. Sådana saker som medborgarnas fri- och rättigheter och demokratins grunder hör till det man borde kunna känna sig säker på. Ett av skälen till att radikalare förändringar inte har gjorts är ambitionen att grundlagen skall ha ett brett stöd i riksdagen. Även detta är rimligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför ingen har förslagit att någont av detta ska grundlagsfästas.

Den grundlag vi har haft i snart 35 år är en av de svagaste i den demokratiska värdlen, inte minst i den meningen att den är väldigt lätt att ändra. Det krävs t.ex. ingen kvalificerad majoritet. Enkel majoritet fungera utmärkt. Visserligen krävs det två omröstningar med ett mellanliggande val. Ville regeringen skulle det alltså bara krävas att man vann nästa val och kunde hålla sig enig innom Alliansen för att kunna genomföra vilka ändringar man vill. Det väljer man nu att inte göra. Istället står man enig med Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet bakom ett kompromissförslag. Men tydligen vill alla parter förbehålla sig möjligheten att göra snabba ändringar i framtiden.

Det är en fördel ur den synvinkeln att det är flera ändringar som skulle behöva göras, men en nackdel om man betänkar att grundlagens svaghet är en del av problemet.

onsdag, december 03, 2008

Nextopia

En av de nyaste inneböckerna inom kulturekonomi är Nextopia. Skriven av en professor som ser ut som en rockstjärna och som långt innan boken kommit ut skrivit om den på en blogg är den ett av de tydligaste exemplen på sin egen teori: att nutidsmänniskan inte lever i nutiden utan i sina förväntningar på den nära framtiden. Kanske sägs det mesta redan i titeln. Dessvärre tror jag att han kan ha rätt, men Nextopia är knappast något positivt Utopia. Har vi förlorat förmågan att lära av det förgångna och leva i nuet?

I USA händer någonting nytt. Fram till den 5:e var blivande president Obama närmast den arketypiske nextopiske presidenten. I viss mån är han det fortfarande, men redan nu tvingas han in i rollen som faktisk ledare med faktiskt ansvar. Man kan inte leva enbart på känslan av hopp.

lördag, november 29, 2008

Manuel Castells

Fredagmorgon; föreläsning med Manuel Castells på KTH under rubriken Global civil society and digital communication networks. Castells höll en till formen tämligen traditionell föreläsning som dock hade flera intressanta poänger, åtminstone intressanta för mig som inte läst några av hans senare texter. Jag ska inte försöka återge föreläsningen men noterar ändå några poänger som fastnat i minnet.

Till att börja med betonade han statens betydelse i utvecklingen; staten som drivkraft i globaliseringen och privatiseringen, samt inte minst statens återkomst efter 11 september. För att vara exakt talar han om hur den faktiskt existerande terrorismen "has opened a window of oportunity for the worst elements in the State".

Beskrivningen av det civila samhället tog naturligtvis upp en stor del av föreläsningen. Jag fastnade särskilt för beskrivningen av de nya sociala rörelser som utvecklats sedan 1970-talet och de följande decenniernas teknikutveckling som ett sammanträffande som gett upphov till många av de senare förändringarna.

Särskilt intressant var också hans urskiljande av ad hoc-nätverk som reser sig som en motmakt i specifika politiska frågor. Hans exempel hade att göra med det spanska val som ägde rum direkt efter terrordåden. Just nu går dock mina egna tankar till FRA-frågan och IPRED. Frågan blir här när och i vilken utsträckning den här typen av nätverk kan utvecklas till en mer permanent faktor i det politiska livet.

Senare - och i synnerhet under den efterföljande frågestunden - kom Castells in på Barack Obamas kampanj. Castells egna politiska hemvist är ganska uppenbar. Dock kan man notera att det han betraktade som Obamas svåra seger inte var den över McCain utan den över Clintons, dvs. över det egna partiets etablisemang.

Castells är en av de som menar att Obamas strategi är inspirerad av hans tid som community organizer. Ytterst skulle den härröra från den amerikanske radikalen Saul Alinsky. Därmed talar vi om en strategi som fokuserar på nätverksbyggande och på att bygga koalitioner mellan grupper med helt olika ideologi och identitet, dvs. en ytterst pragmatisk inställning som kan kännas igen hos Obama, någonstans bortom de visionära talen. Stämmer detta tvingas man till slutsatsen att organisering över Internet kan hanteras genom modeller lånade från motsägelsefulla och oorganiserade miljöer snarare än med hjälp av fasta strukturer. Detta är dåliga nyheter för dem som försöker kopiera Obamas metod för att rädda just fasta strukturer.

Oavsett detta så tycks Obama stå för en ny typ av politisk mobilisering. Däremot har jag svårt att hålla med Castells om att han skulle vara "very marginal". Det är man knappast om man är utbildad vid Harvard. Det återstår också att se vart Obamas pragmatism kommer att föra honom (hans planerade utnämningar kan dock ge en vink).

Jag kan heller inte säga att jag delar Castells trosvisshet på att Internet inte kan kontrolleras fullt ut av dagens nationalstater (ens i samarbete får man förmoda). Men jag hoppas att han har rätt.

Jag tänker i alla händelser köpa hans nästa bok, som tydligen skall komma i juni.

KulturSverige 2009

Måndagen och tisdagen tillbringades med en kulturpolitisk konferens i Linköping. Forskare och administratörer blandades på ett intressant sätt. En hel del intressanta bidrag har samlats i boken KulturSverige 2009 där man kan få en mängd bilder av kulturlivets organisation, ekonomi och politik.

Bland de mer välbehövliga inläggen kan nämnas Eva Hemmungs Wirténs artikel om hur upphovsrätten konstant utvidgats. Andra aktuella inlägg som kan nämnas är Katja Lindqvists beskrivning av sponsringens betydelse för kulturlivet (i dagens Sverige ytterst begränsad)delse, Ants Viirmans och Jenny Johannissons om kommunernas ökande bety samt Erling Bjurströms diskussion kring kulturpolitik och globalisering. Själv deltog jag med en text om hur mångkulturalismen som kulturkonsept etablerat sig i den svenska kulturpolitiken sedan mitten av nittiotalet.

Skall man säga någonting kritiskt så torde det vara att det var så pass få som diskuterade sådana saker som transnationella kulturlöden eller satten in politiken i ett vidare sammanhang som kan inkludera t.ex. upphovsrättfrågor eller problematiserandet av politikens intentioner. På det hela taget var det dock både givande och trevligt, och forskningen verkar i alla händelser utvecklas i rätt riktning.

torsdag, november 20, 2008

Winston Churchill m.m.

Just nu är jag så pass upptagen att blogginläggen blir färre än vad jag skulle önska. Vid sidan av läser jag Winston Churchills självbiografiska My Early Life. Klart läsvärd och klart rekommenderad. Recension kommer. Här följer dock ett kort utdrag, dels som ett prov på Churchills prosa och dels som ett exempel på den nostalgi med vilken han efter Första Världskriget (The Great War) uppenbarligen betraktade den gamla sortens krig.

Här utspelar sig en scen under aftonen före slaget vid Omdurman. Några unga kavalleriofficerare samtalar med befälhavaren på en kanonbåt som ligger ute i Nilen.

‘How are you off for drink? We have got everything in the world on board here. Can you catch?’ and almost immediately a large bottle of champagne was thrown from the gunboat to the shore. It fell in the waters of the Nile, but happily where a gracious Providence decreed them to be shallow and the bottom soft. I nipped into the water up to my knees, and reaching down seized the precious gift which we bore in triumph back to our mess.

This kind of war was full of fascinating thrills. It was not like the Great War. Nobody expected to be killed. Here and there in every regiment or battalion, half a dozen, a score, at the worst thirty or fourty, would pay forfeit; but to the great mass of those who took part in the little wars of Britain in those vanished and light-hearted days, this was only a sporting element in a splendid game. Most of us were fated to se a war where the hazards were reversed, where death was the general expectation and severe wounds were counted as lucky escapes, where whole brigades were shorn away under the steel flail of artillery and machine-guns, where the survivors of one tornado knew that they would certainly be consumed in the next or the next after that.

Everything depends upon the scale of events. We young men who lay down to sleep that night within three miles of 60,000 well-armed fanatical Dervishes, expecting every moment their violent onset or inrush and sure of fighting at latest with the dawn – we may perhaps be pardoned if we thought we were at grips with real war.


Om citatvänlighet är ett tecken på litterär begåvning var Churchill definitivt värd sitt Nobelpris. I måndags var jag t.ex. på Skuggutredningens uppläsning och noterade med viss överraskning att minst två av de upplästa förslagen citerade Churchills kultursyn med gillande. Då hade jag redan sett föreställningen Det Osynliga som bland annat illustrerades med en ganska välvillig bild av honom, uppvisad som någon som Fredrik Reinfeldt med flera borde ta mer intryck av. Det kanske inte vore helt fel.

torsdag, november 06, 2008

Vad Sverige kan lära av Obama

Blivande presidenten Obamas segertal är ännu ett bevis på vilket fenomen han är. Han står som en symbol för styrkan i demokratin, inte bara för Demokraterna. Nu talar jag inte i första hand om innehållet i hans politik utan om hans sätt att vända sig utåt och inkludera alla. Det här är mannen som i sitt första tal som blivande president vänder sig till hela nationen och som fortsätter med att uttrycka sin respekt för sina tidigare motståndare och förklarar hur hans ser fram emot att samarbete med McCain och Palin för ett bättre USA (jämför med hur Bush och hans motståndare betett sig de senaste två valen), mannen som till sist vänder sig till hela världen. Det här är mannen som samtidigt kan betona religionens betydelse i samhället och samhällets öppenhet för alla religioner (se tidigare inlägg). Det är få som skulle kunna ställa fram sig själv som världens ledare med den trovärdighet som Obama nu gör.

Vad kan svensk politik lära av Obama? Just nu försöker partistrateger och PR-människor dissekera en av historiens mest lysande valkampanjer. Problemet är att det inte handlar om en metod som bara kan kopieras utan om en genuin rörelse i det amerikanska folket. Vare sig man håller med Obama eller inte måste man inse att han burits fram av en våg av folklig förändringsvilja. När valberedningen i ett svenskt parti nominerar en ordförandekandidat har denne redan vunnit (se tidigare jämförelse). Obama var inte ens sin egen partilednings kandidat. Etablissemanget hade önskat någon annan. Hans kampanj har inte handlat om att partiet förmått vanliga människor att hjälpa till med att sprida deras budskap.

Istället har det handlat om att Obama personligen har visat en helt ny öppenhet mot dem som vill engagera sig som individer. Organisationen bakom kampanjen har varit ett av historiens mest välanpassade, en förebild värd att studera, men den har fungerat därför att den har stött vanliga människors initiativ och burits upp av vanliga människors engagemang och gåvor. I USA är den en, förvisso exceptionellt framgångsrik, utveckling av en existerande tradition. I Sverige är den emellertid inte en metod som skulle vara helt lätt att kopiera. Den skulle vara en revolution. Svenska partier har en gång i tiden varit verkliga folkrörelser. Idag framstår de emellertid för gemene man som elitpartier utan utrymme för meningsskiljaktigheter och konstruktiv diskussion. De personer som skulle kunna utgöra grunden för en kampanj liknande Obamas i Sverige är samma personer som de flesta partier redan kört över i FRA-frågan.

Skall den svenska demokratin förnyas måste det i första hand handla om organisationsformer, inte om kampanjmetoder. Vi varken kan eller bör kopiera det amerikanska partisystemet, men vi måste inse att våra egna partier och val måste hitta helt nya sätt att öppna sig. Det måste handla om genuin demokrati, om folkligt inflytande, öppenhet och inkludering. Jag hoppas innerligt att vi kan lära oss något av detta.

tisdag, november 04, 2008

Presidentvalet i USA

Det verkar nu stå bortom allt rimligt tvivel att Barack Obama är USA:s näste president. Krisen har förstärkt misstron mot republikanerna. Samtidigt har de för McCain viktiga utrikespolitiska frågorna hamnat i skuggan av de ekonomiska.

Medialt har Obama hela tiden gjort exakt rätt. Understödd av historiens kanske dyraste valkampanj har han blivit något av ett skolexempel på hur man ska göra för att vinna en amerikansk presidentvalskampanj. Från jordens alla hörn, och inte minst från Sverige, vallfärdar skaror av PR-konsulter och partistrateger redan för att studera hur den ideala valkampanjen bedrivs. Precis som krig alltid planeras med den strategi som skulle ha vunnit de förra kriget lär vi i nästa val få se strategier som är direkta kopior av Obamas. Vinner Obama återstår bara att hoppas på att han som president verkligen lyckas med sin uttalade ambition att förena den amerikanska nationens olika kulturella och politiska grupper.

Personligen har jag hela tiden varit mera fascinerad av John McCain, just för att han har kommit så långt utan att göra ”rätt”. Hans valkampanj har rent av besrkivits som en av de värsta i modern politisk historia. Liksom politiker av den ”nya” typen – som Obama och Palin – lägger han fokus på vem han är och inte bara på vad han vill. Mycket av hans ställning beror på att hans position som krigshjälte. Samtidigt är han också helt "fel" på flera sätt. Han är en jämförelsevis dålig talare, men betydligt bättre på att improvisera, debattera och samtala. Hans politik verkar länge ha byggt på personlig instinkt snarare än på långsiktiga strategiska bedömningar. Den följer i alla händelser ingen rak försiktig linje i stil med Obamas. Istället innehåller den en rad ofta kontroversiella ställningstaganden som avståndstagandet från Bush behandling av "olagliga kombatanter", amnesti för illegala invandrare, försvar av frihandeln och kriget i Irak etc. Vissa (se t.ex. denna artikel) menar t.om. att hans problem kommit först när han till sist försökt tillfredställa det egna partiet.

Fram till relativt sent i kampanjen var han också allmänt avskydd av den stora flygel av det republikanska partiet som utgörs av den så kallade kristna högern. Nu verkar det, ironiskt nog, som att kampanjens mest bestående konsekvens blir att han har gett Sarah Palin en plattform. Här har vi en politiker som aldrig kommer att kunna sträcka sig ut mot mitten från den republikanska högerkanten. Detta hindrar dock inte att hon liksom Obama också är det slags politiker vars styrka ligger i att de i sin person kan representera hopp och framtid för sina väljare.

Det återstår också att se hur Joe Biden kommer att te sig i rollen som vicepresident.
Obama verkar medvetet ha hållit honom i bakgrunden efter att genom att välja honom ha bemött kritiken om bristande erfarenhet. Hidin´ Biden har till och med beskrivits som en kampanjstrategi. De senaste perioderna har vicepresidentämbetet emellertid blivit allt viktigare. Al Gore var inte helt obetydlig. Den nuvarande perioden har sett en vicepresident som enligt många är historiens mäktigaste. Vem som väljs för den posten är, som ofta påpekats apropå Palin, inte helt oviktigt.

Slutligen kan man inte utesluta möjligheten att vi alla blir överraskade och att nästa president trots allt heter John McCain, biträdd av historiens första kvinliga amerikanska vicepresident.

tisdag, oktober 28, 2008

Borgerliga värderingar, vilka är det?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg här.) Ur statsvetenskaplig synvinkel är ett deskriptivt förhållningssätt naturligtvis fullt rimligt. Som vägledning i en normativ diskussion duger det däremot inte. Skall borgerliga partier och debattörer själva använda det måste de rimligen ha en annan utgångspunkt.

En annan utgångspunkt, företrädd av bl.a. Karl Marx, är att borgerligheten är en klass. I marxistisk analys är en ideologi överbyggnaden och klassens materiella intressen. Marx historiematerialism bygger på antagandet att intressen är objektiva och värderingar direkta resultat av dessa objektiva intressen. Få utgår idag från sådana tanker.

Däremot lever klasstänkandet i Sverige. Numera definieras det emellertid oftare utifrån föräldrarnas klasstillhörighet. Begreppet har alltså blivit allt mer färgat av kulturell bakgrund och betyder någonting annat än enbart ekonomisk status (som hos Marx). Därmed närmar man sig de perspektiv som i Max Webers efterföljd uppfattar sociala skikt som uppbygda av kulturella och sociala komponenter i minst lika hög grad som ekonomiska.

Begreppet är också klart förknippat med de värderingar som var rådande i det social skikt (i Webers mening) som utgjorde borgerligheten på 1800-talet. Då handlade det om den yrkesarbetande grupp som höll på att bryta den ärftliga aristokratins privilegier. Denna grupp hade definitivt en kultursyn, kanske rent av en ideologi, som medlemmarna skolades in i. För aristokratin var konst och kultur underhållning och arbete någonting som utfördes av andra. De egna privilegierna rättfärdigades med födslorätt. Man gjorde anspråk på dygder som prövades i strid. Borgerligheten å andra sidan baserade sina ekonomiska framgångar på arbete, handel och på utbildning. I politiska sammanhang drog 1800-talet allt mer mot en meritokrati baserad på resurser och på utbildning.

Denna borgerlighets kultursyn verkar ha karaktäriseras av en vilja att lära, att tillägna sig kulturens "bästa" former, i bästa fall oavsett ideologiskt innehåll. Konserthus, teatrar och museer världen över utgör monument över denna vilja. Man skulle kanske till och med kunna påstå att bildningen är borgerlighetens kulturella ideologi, en personlighetsutvecklingstanke som för många ersatte den protestantiska arbetsmoral som tidigare karaktäriserat borgerligheten.

Men lever denna borgerlighet fortfarande? Ser man till borgerligheten som klass, i marxistisk mening, är det svårt att se vilka som inte är borgerlighet idag. Den så kallade överklassen har definitivt uppgått i den yrkesarbetande borgarklassen. Hantverkare är egna företagare och de flesta yrken förutsätter en tämligen hög utbildning. Alla är inte välbetalda, men få kan klassas som proletärer, i ordets marxistiska mening. I den mån det finns några som inte är borgarklass får man nog börja fundera på om t.ex. permanent arbetslösa kan beskrivas som en klass.

Men denna allomfattande borgerlighet upprätthåller knappast den gamla bildade borgarklassens kultursyn. Dagens dominerande kultursyn har anklagats för att vara konsumistisk. Den kan också sägas vara upplevelseorienterad. Den tycks fokusera på att uppleva starka upplevelser, något som återspeglas i allt från film, och dataspel till musik och matkultur. Därmed befinner den sig tämligen långt ifrån bildningsborgerlighetens personlighetsutveckling genom koncentrerad tillgodogörelse av konst och kultur. Vår samtids sätt att använda musik som bakgrundsljud påminner rent av mer om den gamla aristokratins musikanvändning än om bildningsborgerligheten. Dansen (den vi ägnar oss åt på klubbar, inte den man ser på scen) drar snarast åt det extatiska hållet. Inte ens när vi lyssnar på klassisk musik tycks man vara ute efter samma sak som bildningsborgerligheten. Även här hänvisar allt fler till upplevelsen.

Frågan är om det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om en samtida borgerlighet eller borgerlig ideologi, i synnerhet om man inte är konservativ och utgår ifrån de värderingar som var rådande på den tiden det verkligen fanns en borgerlighet.

fredag, oktober 17, 2008

Att framgångsrikt utmana makt

”Makten måsta utmanas i rätt ögonblick” heter det i en understräckare där Marete Mazzarella diskuterar Magnus Jiborns antologi om makt och konsten att utmana den. Hon tar sin utgångspunkt i Jiborns analys av den rumänske diktatorn Ceaușescus fall.

I Rumänien var rätt ögonblick inne i Bukarest den 21 december 1989 – men inte några dagar tidigare i Timisoara då många, många fick sätta livet till. Om en enskild person framgångsrikt utmanar makter är det framförallt för att tiden är mogen.

Jiborn (i Mazzarellas tolkning) har en del intressanta poänger samt ett helt fundamentalt fel; ett överdrivet fokus på timing och framgång som den enda väsentliga i politiken. Frågan som man måste ställa sig är om  Ceaușescu skulle ha fallit 21 december om inte tusentals personer hade rest sig i Timisoara några dagar tidigare? Vem vet? Varför ska vi hävda att de misslyckades? Är det inte rimligare att hylla dem som hjältar?

Naturligtvis är det viktigt i politiken att kunna ta sina tillfällen i flykten. Men det är inte samma sak som att sitta ned och vänta på att de historiska processerna skall göra jobbet. Tvärtom finns det all anledning att lyfta fram hela det i grunden otacksamma – och i det rumänska fallet bokstavligen livsfarliga – arbete som över tid möjliggör förändring, inte bra den som till sist blir synbart framgångsrik.

Vad som ändå gör Jiborns och Mazzarellas resonemang intressant är insikten att makt - även våldsmakt - ytterst bygger på att andra accepterar makthavarens order.  Ceaușescus fall är ett utmärkt exempel eftersom brytpunkten inföll när soldaterna vägrade lyda honom (historien är full av liknande fall).

Händelsen för tankarna vidare till Hannah Arendts tes om att den totalitära staten alltid vilar på sin förmåga att sätta skräck i undersåtarna och bryta sönder mellanmänskligt förtroende (bl.a. genom paranoia) och därigenom förhindra att regimen ifrågasätts. När ifrågasättandet är allmänt (och inte bara någonting som tänks men aldrig sägs) är regimen redan allvarligt hotad.

Men Arendts slutsats är en annan. Vad hon ifrågasätter är den banala ondska som begås varje gång någon väljer att inte ifrågsätta det som är uppenbart moraliskt fel; en banal onsdska som när den summeras är just det som möjliggör den totalitära staten.

lördag, oktober 04, 2008

Nyliberalismens människosyn

Det påstås att ideologierna är döda. I spåren av finanskrisen tycks den ideologiska debatten emellertid ha tagit ny fart. Ett ovanligt inslag i debatten är den konservative timbroiten Roland Poirer Martinsson som nu även han anklagar nyliberalismen för finanskrisen. Till skillnad från många andra inslag i debatten tangerar diskussionen mellan honom och nyliberalismens försvarare emellertid även ideologiernas mer grundläggande principer och människosyn.

Medan nyliberalismen sedd från vänster i praktiken är att betrakta som ett samlingsnamn för vad man uppfattar som kapitalismens ideologi är den för Poirer Martinsson alltså ett hot mot kapitalismen.

Kapitalismen har vuxit fram i en sådan intim symbios med en värdekonservativ syn på samhället och människan att man knappast kan tänka sig den ena utan den andra. Det är en del av denna världsbild att alla medlemmar av gemenskapen bör underkasta sig någon form av universell moral […] En sådan attityd står i skarp kontrast till den nyliberala synen på moral: att det inte finns någon universell moral; att det står vem som helst fritt att forma sina egna livsregler; att det är anatema att kräva av andra att de också väljer samma värden.

Därför blir kapitalismens hjältar - om vi pratar om människor av kött och blod - inskränkta figurer i nyliberalernas beskrivning av samhället. Konsekvensen är att nyliberaler verkar för ett samhälle som behåller de inskränkta figurernas ekonomiska beteende, men man vill eliminera själva det sammanhang som gör det möjligt.


Konflikten sträcker sig långt utanför det ekonomiska området och illustrerar en gammal motsättning. Poirer Martinsson tar upp en mycket gammal kritik mot liberalismen, denna gång i dess konservativa form. Kritiken är dock mer än enbart konservativ och har omfattats av allt från i övrigt liberala tänkare till kontinentalfilosofiskt influerad vänster. Ytterst handlar det om att den klassiska liberalismens individ idealtypiskt sett tänks existera oberoende av sin kontext och agera rationellt oberoende av denna.

Andra menar att varje människa är en person som formas i sin kontext. Som teoretiskt antagande får detta avsevärda konsekvenser. Inte minst ställer det krav på uppfostran och utbildning. Krav som inte minst många liberaler har drivit i sin strävan att skapa reellt lika förutsättningar för individerna när dessa träder ut i vuxenlivet.

Mer strikt konservativ blir ståndpunkten när man som Poirer Martinsson trycker på de samhälleliga normernas betydelse i formandet av personligheten. Bäst har denna koppling mellan normer och kapitalism dock kanske formulerats av en liberal sociolog, nämligen Max Weber, ofta ansedd som sociologins fader. I boken Den protestantiska etiken och kapitalismens anda hävdar han att en av de historiska förklaringarna till kapitalismens uppkomst var den protestantiska arbets- och pliktetiken.

En annan tänkare som försökt skapa en moralisk underbyggnad för kapitalismen var för övrigt många timbroiters favorit Ayn Rand. Gräver man djupare kan man dock notera att hennes tänkande på den punkten inspirerats av Aristoteles. Många moderna konservativa är även de – till skillnad från Weber – inspirerade av just Aristoteles, via den katolska socialläran, men de drar då helt andra slutsatser. Även tanken på personlighetens formande i en kontext sätts numera ofta in i ett katolskt sammanhang som går tillbaka till Aristoteles, denna gång via S:t Tomas av Aquino.

Den liberalism som Poirer Martinsson angriper är kanske, ironiskt nog, inte den så kallade nyliberalismen utan tanken att ingen får eller bör ställa krav på sina medmänniskor, en tanke som idag återfinns oberoende av den politiska skalan. I grunden handlar anklagelsen om en oförmåga att se att det privata och det politiska hänger ihop: såväl politik som ekonomi utövas av människor. De formar också människorna. Ändrar vi samhället ändrar vi också människorna. Det är inte det som är faran med radikala samhällsomvandlingar: den faran ligger i stället vid att konsekvenserna oftast inte är förutsägbara.

Liksom så många andra frågor tycks den inte helt bunden av de gamla ideologierna. Nutidens frågor formas kanske istället just kring frågan om individens förhållande till omgivningen och till staten. Frågan blir nämligen politisk först när man också frågar sig vad detta innebär för moraliskt ansvar, för statens kontroll över den enskildes liv, för den normativa inslaget i utbildningen, och för vem som skall avgöra detta.

Nyliberalismen finns inte

I USA tävlar presidentkandidaterna om att visa initiativkraft genom att lägga in 700 miljarder dollar i ett krispaket (SvD). I Frankrike förklarar presidenten att den långt gående marknadsliberalismens tid nu är över: ” tiden för laissez-faire är förbi” (SvD). I Sverige förklarar finansministern att girighet är förklaringen till krisen (E24).

Ett spöke tycks gå genom debatten – nyliberalismens spöke – men likt de flesta spöken verkar det mycket svårt att få grepp om.

Alla, från höger till vänster, från Timbro till Arena, tycks nu vara beredda att lägga skulden för finanskrisen på nyliberalernas tröskel. Men vilka är de egentligen, nyliberalerna? Ett fåtal debattörer – i Sverige med Johan Norberg i spetsen – tycks beredda att axla manteln, men de tar å andra sidan kraftigt avstånd från i stort sett alla huvudlinjer i de senaste årens finanspolitik, ofta ända tillbaka till New Deal.

Innan krisen var ”nyliberal” huvudsakligen ett skällsord som användes från vänster, och då gärna mot alla som kunde anses förespråka någon form av liberalism: från Göran Persson och Tony Blair till Fredrik Reinfeldt och vidare till George Bush. I stort sett alla ledande politiker de senaste 20 åren har vid något tillfälle utmålats som nyliberaler.

Personer som Göran Persson och Tony Blair har förvisso genomfört privatiseringar, men då har det handlat om entrepreadlösningar. Den dominerande ekonomisk-politiska linjen de senaste 20 åren har knappast handlat om att minska statens inblandning i marknaden, eller för den delen om att minska den offentligt finansierade sektorn. Istället har huvudlinjen varit – och är fortfarande - en tämligen stor offentlig inblandning i marknaden. Det som skiljer denna linje från den vänster som anklagar den för nyliberalism måste snarare sägas vara att iblandningen är till för att gynna marknadskrafterna, inte bekämpa dem. Det handlar snarast om att upprätta ett partnerskap mellan stat och kapital. Med Norbergs nyliberalism har detta på sin höjd det gemensamt att den inte är antikapitalistisk.

Min tolkning är att ”nyliberalism” i den vida mening som det faktiskt är allmänt vedertaget att använda begreppet (och därmed få med alla från Sarkozy till Per Nuder) inte kan beskrivas som en ideologi, i meningen ett sammanhängande tankesystem, men däremot som en ideologi i marxistisk mening, dvs. som en samlingsbeteckning på de idéer som tänkta härskande klassen använder för att försvara sin position (se Wikipedia för en bra beskrivning). Detta förklara varför nyliberalism ena dagen kan innebära att lägga tunnelbanan på entreprenad men fortsätta betala den med skattepengar, och andra dagen innebära motstånd mot amerikanska krispacket. Det är inte idéerna som det handlar om utan varifrån de kommer.

Att Norberg m.fl. sedan träder fram och förklarar sig representera ”nyliberalismen” må vara en bra metod för dem att föra fram sina idéer i media, men det innebär inte att dessa idéer har dominerat den politiska diskursen, i alla fall inte sedan 1800-talet. Det är t.o.m. tveksamt om den norbergska hållningen ens kan betraktas som ett extremfall av den dominerande hållningen. Synen på förhållandet mellan stat och marknad är t.ex. helt olika. Att sopa in dem under en gemensam etikett förvirrar i alla händelser diskussionen genom att göra den förment tydlig.

Är det verkligen så att krispaketen innebär ett avståndstagande från en ideologi som hittills dominerat den ekonomiska politiken. Eller är det vi ser snarare en samling kring etablerade värden och en förhoppning om starkare ledarskap?

tisdag, september 30, 2008

Filmrecension: Brideshead Revisited

Ibland är nyinspelningar inte helt lyckade. Det är möjligt att jag skulle ha gillat filmen Brideshead Revisited om den inte hade byggt på en av mina favoritböcker och en av mina favoritserier (när jag hade sett serien och börjat läsa boken skrev jag det här inlägget). Dock tror jag inte att den hade satt sig såg väl i minnet i så fall. Så bra var den inte. Som det nu är påminns jag hela tiden om aspekter i föregångarna som jag uppskattede och som nu försvunnit eller förbytts till sina motsatser, något som i och för sig är intressant.

De flesta som uppskattar Brideshead Revisited (i första hand serien) gillar de inledande delarna där unga män lever i lycklig dekadens i mellankrigstidens Oxford. De som, liksom jag, uppskattar denna skildring torde föredra serien. De som, till skillnad från mig, uppfattar detta som huvudpoängen kanske kan tänkas fördra även filmen. I filmens skildring av denna period saknas något. Jag skulle säga att det som saknas är den oskuldsfullhet som tränger igenom i såväl bokens som seriens skildring, någonting av det var nostalgiska skimmer torde ha gett upphov till seriens (och filmens) svenska titel: "En förlorad värld". Detta blir särskilt tydligt i huvudpersonens karaktär. I boken är Charles Ryder knappast huvudperson över huvud taget, endast berättare. I grund och botten är han för svag för att vara huvudperson. Saker händer honom, det är inte han som får saker att hända. I filmen är han av någon anledning drivande. Därmed får vi en skildring av hur han medvetet tränger sig in i en överklassmiljö. Han framstår med andra ord som en djupt osympatisk streber.

Även andra karaktärer framstår i nytt ljus. Ryders vän Lord Sebastian Flyte framstår som ännu svagare (eller åtminstone är framställningen mer övertydlig). Hans homosexualitet är inte bara antydd utan tydligt och stereotypt framställd. Samtidigt framställs Ryder som att han redan från början har siktet inställt på Sebastians syster Julia i ett triangeldrama som helt enkelt inte finns i boken. Istället för att Ryder överväldigas av Sebastian är det alltså istället Ryder som helt fräckt lurar Sebastian. Triangeldramat finns överhuvudtaget inte i boken, där de bägge affärerna äger rum i ett längre tidsintervall.

De religiösa teman som står i centrum för boken är nedtonade i filmen. Gudsnärvaron blir mindre uttalad och ter sig snarare som Lady Marchmains tryckande närvaro i sina barns (Julias och Sebastians) liv. När Julia väljer Gud framför Ryder är det alltså inte självklart att detta handlar om tro. Valet blir dessutom mindre anmärkningsvärt i och med att tidsperspektivet kortats ned. I boken hinner de leva tillsammans (båda fortfarande gifta på annat håll) innan hon lämnar honom. I filmen ändrar hon sig nästan genast.

På det hela taget gör filmen ett betydligt vekare intryck. Den innehåller inte mycket som kan vara kontroversiellt idag. Poängen går förlorad. Personer som utkämpar inre konflikter kring tro och identitet (vilket för mig är huvudtemat) framställs här som velande mellan starkare personers inflytanden.

Den enda skådespelarinsats som verkligen imponerar är Emma Tompsons gestaltning av Lady Marchmain. Synd bara att alla andra roller och aspekter av filmen är så svagt gestaltade att de helt faller i hennes skugga.

torsdag, september 25, 2008

FRA 3.0?

Aftonen tycks rymma glädjande besked om FRA. Stämmer DN:s beskrivning av den nya kompromissen förefaller det som att borgerligheten nu skulle vara på väg att enas kring ett förslag i frågan. Till sist verkar det faktiskt gå att förena integritetskraven med en fungerande signalspaning.

Mina egna farhågor har framförallt gällt vilka konsekvenser det skulle kunna få för demokratin om någon (t.ex. FRA) byggde upp sökbara register över medborgarnas kommunikation. Blir det otillåtet att granska svenska medborgares kommunikation utan domstolbeslut är den invändningen tillgodosedd. Samma sak gäller en mängd andra invändningar (Ingerö listar förslaget ändringspunkter här).

Egentligen skulle jag föredra om en konstitutionsdomstol dessutom granskade framtida förslag till ändring i lagen. Någon sådan har vi ju inte, men även på den punkten ser det ljusare ut nu än på länge eftersom Grundlagsutredningen aviserat att den skall föreslå en sådan.

För de flesta kritiker skulle jag säga att den springande punkten när det gäller FRA-lagen just nu är huruvida den trafik som inte domstolsprövats passerar in till FRA, dvs. hur man kopplar kablarna. Sophia Blomqvist i Centeruppropet illustrerade detta apropå Centrerns kompromissförslag. DN menar att även detta krav skulle vara tillgodosett. Ryktet säger dock redan att så inte är fallet. I så fall kommer debatten med all sannolikhet inte att dö. I alla fall inte i bloggosfären.

fredag, september 05, 2008

McCain och Palin

För några månader sedan skrev jag att ett val mellan Obama och McCain skulle bli ett val mellan två kandidater som båda har siktet inställt på framtiden och med möjlighet att ena ett splittrat USA.

För att alludera på Disraelis tal om Storbritannien som två nationer framstår USA nu som två nationer inte bara i termer av en klassklyfta mellan fattiga och rika, utan också som en klyfta mellan kuststaterna och inlandet. Liksom de amerikanska media som översvämmar oss verkar svenska media dock enbart ha förståelse för den förstnämnda halvan av landet.

Idag är det framförallt McCain som framstår som en enande kandidat. Det är han som har föreslagit amnesti för illegala invandrare som lever och verkar i USA. Detta kan skapa ett betydande stöd bland latinos. Han har också stor utrikespolitisk trovärdighet och är för frihandel och för en ansvarsfull Irakpolitik (mycket tyder på att Irak skulle falla samman i inbördeskrig om USA drar tillbaka sina trupper allt för snabbt). Han var dessutom tidigt ute i miljöfrågorna.

Med sin vicepresidentkandidat Sarah Palin har han nu sträckt ut en hand till den kristna högern. Personligen är jag inte direkt någon vän av denna. Dess tendens att förespråka restriktiv morallagstiftning framstår som oerhört problematisk. Faktiskt hoppades jag inledningsvis att McCain skulle kunna bryta dess dominans över republikanska partiet. I den mån jag är negativ till Sarah Palin är det alltså inte därför att hon skulle vara någon svag kandidat. Tvärtom.

Palin är emellertid inte bara en utsträckt hand till den kristna högern. Hon kan också stärka stödet hos dem som är motståndare till en stor statsapparat. Inte minst representerar hon ett motstånd mot de politiska eliterna. För dem som har motståndet mot en stark statsmakt som huvudfråga torde det dock vara Ron Pauls stöd som är avgörande, i synnerhet om det handlar om att inte förlora marginalväljare till Libertarian Party.

Efter att ha sett Palins konventstal på YouTube är jag än mer övertygad om att hon var ett oerhört smart val. Demokratiska medias angrepp på hennes gravida sjuttonåriga dotter framstår mest som smutsiga. Tillsammans med ett ifrågasättande av om en fembarnsmor bör ägna sig åt politik får det såväl demokrater som media att framstå som mer intoleranta än den kristna höger som nu jublande accepterar henne.

Ännu mer avgörande kan det bli att Obama nu själv för upp erfarenhets på dagordningen igen. Problemet är bara att McCain har minst lika mycket senatserfarenhet som Biden - och militär erfarenhet dessutom. Samtidigt framstår det som ett fullständigt självmål att attackera Palin för att hon enbart har erfarenhet av att vara guvernör i en mycket liten delstat och då enbart mycket kort tid. Det givna svaret är att vare sig Obama eller Biden har lett några delstatsregeringar över huvud taget och att Palin under sin korta tid som guvernör har hunnit uträtta en hel del.

Hon kan till och med sägas ha bidragit till att lösa USA:s beroende av utländsk energi. I en tid då arabvärlden och Ryssland hör till USA:s huvudmotståndare är detta ur utrikespolitiskt perspektiv inte oviktigt. Eftersom även McCain har stort förtroende i utrikespolitiska sammanhang innebär detta nu en ännu svagare punkt för Obama som i stort sett saknar erfarenhet på detta område.

Att döma av McCains eget tal på partikonventet är det Palin som kommer att bli den som går till hårdast angrepp mot motståndarna. Därmed får McCain själv fria händer att försöka höja sig över partigränserna på ett sätt som få presidentkandidater fått möjlighet att göra. Paradoxalt nog kan en vicepresidentkandidat på högerkanten med andra ord ge honom en möjlighet att agera mer partiöverskridande. Nu tycks han vilja vädja till nationen (och därmed till mitteväljarna) snarare än till sitt eget partis anhängare.

Även om Obama fortfarande leder uppfattar jag det alltså som att det i stora drag ser mycket ljust ut för McCain och Palin. Vinner de har hon goda utsikter att bli USA:s första kvinnliga president, och då syftar jag inte på möjligheten att McCain inte skulle sitta perioden ut.

torsdag, september 04, 2008

World Values Survey

På sistone har jag ägnat en hel del tid åt att sätta mig in i det globala forskningsprojektet World Values Survey. I runt 80 länder har 1000-2000 personer vid flera tillfällen under en 25-årsperiod besvarat enkäter i syfte att kartlägga deras värderingar. Världsledande forskare som Ronald Inglehart och Christian Welzel har sedan gett sig i kast med materialet. Tydligen är Sverige exceptionellt.

Liksom de flesta kvantitativt orienterade samhällsforskare utgår Inglehart och hans kollegor ifrån att världens utveckling kan tolkas som en ständigt fortgående modernisering. I Sverige är denna ovanligt långt gången. Vi har passerat industrisamhället och är på väg in i en postindustriell era.

Med industrisamhället passerar vi en epok dominerad av materialism och sekulära auktoriteter. I stora delar av världen präglas tillvaron fortfarande av strävan efter överlevnad. Under industrialismen var yrkesarbetet fortfarande centralt för i synnerhet männens liv. I Sverige och i andra postindustriella länder går vi nu istället in i en period präglad av individens strävan efter självförverkligande. Ingenstans i världen identifierar sig människor så lite med sitt arbete som i Sverige.

När man jämför länderna visar det sig emellertid att de inte enbart grupperar sig längs en linje från de minst utvecklade till de modernaste. Istället visar det sig att de kan delas in i kulturella grupper och att länder med olika kulturell historia utvecklar sig på olika sätt. Dessa grupper kan placeras in på en "karta".

Enligt Inglehart och Welzel finns t.ex. ingen anledning att tro att utvecklingen mot jämlikhet kommer att se lika dan ut i de muslimska länderna som den har gjort i de västerländska. Hur utvecklingen kommer att se ut är dock någonting som man är oenig om inom projektet.

Samma sak gäller sekulariseringen som sådan. Å ena sidan finner man de som väntar sig en fortsatt sekularisering. Å andra sidan de som väntar sig att religiositeten skall återkomma, men i ny form; inte som en samhällelig auktoritet utan som ett uttryck för den enskilda människans strävan.

Även sekulariseringen skiljer sig dessutom mellan olika grupper av länder. Inte minst skiljer sig den anglosaxiska världen från (övriga) Europa. I de anglosaxiska länderna är religionen fortfarande viktig.

Det är emellertid vi som är undantaget och USA som ligger närmare det globalt normala. Inte heller är det vår del av mänskligheten som växer. Tvärtom minskar ”de mest moderna” delarna av världen i andel av jordens befolkning eftersom befolkningstillväxten är så pass mycket högre annorstädes.

Det är inte heller givet att varje kulturs karaktäristika förblir de samma över tid. Istället handlar det om en tröghet som inte minst omfattar grupperingen av länder som sådan. Så liknar till exempel värderingarna i det protestantiska Nordvästeuropas länder fortfarande varandra. Däremot har de förändrats över tid. Om Weber hade rätt i att detta område en gång präglades av en hård protestantisk arbetsetik har denna nu förbytts till sin motsats. Numera är innevånarna i vår del av världen de som minst intresserar sig för sitt arbete.

Nu är analysen emellertid inte helt opartisk. Beskrivningen av Europa är emellertid den del som torde vara mest pålitlig. Som religionshistoriker noterar jag t.ex. att mätningen av sekulariseringen av människors värderingar baserar sig på den minskande betydelsen hos värderingar som på sin höjd kan anses utmärka religiösa människor i den kristna världen, och då främst i de katolska länderna. Trovärdigheten i bedömningarna av andra delar av världen kan alltså anses sämre.

Man kan också fråga sig hur mycket man kan läsa in i svaren på frågor som kan besvaras med ja eller nej när en förståelse snarare skulle kräva en mer omfattande kvalitativ analys. Samtidigt äger den här typen av data en viss förmåga att fascinera. Någonting säger de antagligen. Frågan är bara vad och hur mycket.

onsdag, augusti 20, 2008

Ryssland: en geopolitisk fundering

De senaste 20 åren har internationell politik oftast tolkats i universalistiska termer. Militära insatser har rubriserats som humanitära eller som led i Kriget Mot Terrorismen. Stater som inte passar in i det internationella systemet har utmålats som skurkstater. Sedan har de kunnat bekämpas av det internationella systemet i gestalt av USA eller FN. I början av perioden tänkte man sig rent av att historien var slut. Nu är vi kanske tillbaka i historien.

En tänkbar analys av världsläget efter Rysslands invation av Georgien är att Ryssland tolkar världen i geopolitiska termer medan västvärlden, åtminstone på det retoriska planet, inte gör det. Från västlig synvinkel ter det sig rimligt att alla länder har en rätt att utveckla demokrati och gå med i NATO. I denna diskurs diskuteras internationell politik i universalistiska termer.

Från rysk geopolitisk synvinkel blir analysen den att Väst genom att utvidga NATO inte bara gör intrång i Rysslands intressesvär, utan också är på god väg att inringa Ryssland västerifrån. Om det stämmer att den ryska ledningen tänker i geopolitiska termer, och det är mycket som tyder på det, då kan vi vänta oss en eskalerande utveckling eftersom den i så fall lär känna sig ytterst trängd (se t.ex. Ebba Sävbergs beskrivning av den ryska synen på situationen).

Å andra sidan är det inte bara Ryssland som agerar geopolitiskt. Inte minst Rysslands omgivning tycks ytterst benägen att säkra sitt teritorium. Samtliga länder med landgräns mot Ryssland håller sig med en ansenlig armé. Finland och baltstaterna har kan i förhållande till sin storlek mobilisera mycket stora numerärer. Asiatiska stater som Nordkorea, Japan, Kina, Indien och Pakistan har några av världens numerärt sett största arméer. Sovjets tidigare lydstater i Europa är alla med i Nato och står därmed under dess kärnvapenparaply. Det gör även Japan och Turkiet. De flesta av Rysslands övriga grannar har egna kärnvapen eller försöker skaffa sig det. De enda undantagen är faktiskt Sverige och Afganistan.

Även i USA tenderar man att tänka geopolitiskt. Det speciella med USA är dock att man har en militär närvaro världen över och tenderar att argumentera både geopolitiskt och i rättighets- och demokratitermer samtidigt. USA:s status som den enda supermakten har gjort det möjligt för landet att identifiera sig med det internationella systemet. I den den meningen resonerar USA i universella termer.

När jag funderar i den här riktningen kommer jag på mig själv med att tänka i termer av Kissingers förutsägelser om en multipolär världsordning. En värld där Kina, USA, Indien och ytterligare några parter (inkl. Europa - om de europeiska staterna enar sig) konkurrerar om makten utan att utgå ifrån några gemensamma kulturella normer för diplomatisk kontakt: någonting i stil med kampen mellan europeiska stormakter på 1800-talet men utan en gemensam aristokrati. Det rimliga för Ryssland är i så fall att söka en allians med någon av de andra uppåtgående stormakterna. I första hand med Kina.

Jag hoppas att han hade fel.

måndag, augusti 18, 2008

Dödar internet kulturen?

Sitter och läser ännu en amerikansk debattbok om internet, denna gång är det The Cult of the Amateur. How Today's Internet is Killing our Culture av Andrew Keen. Följande utdrag belyser hans analys tämligen väl:

...the free, user-generated content sprawned and extolled by the Web 2.0 revolution is decimating the ranks of our cultural gatekeepers, as professional critics, journalists, editors, musicians, moviemakers, and other purveyors of expert information are being replaced ("disintermediated" [...]) by amateur bloggers, hack reviewers, homespun moviemakers, and attic recording artists. Meanwhile, the radically new buisness models based on user-generated material suck the economic value out of traditional media and cultural content.

We - those of us who want to know more about theworld, those of us who are the consumers of mainstream culture - are being seduced by the empty promise of "democratized" media. For the real consequence of the Web 2.0 revolution is less culture, less reliable news and a chaos of useless information.


Det skall villigt erkännas att mycket av det som fyller internet är skräp. Så långt håller jag med. Å andra sidan har åtminstone engelskspråkiga Wikipedia en trovärdighet och ett omfång som knappast är sämre än de flesta tryckta uppslagsverk. Bloggare har gång på gång visat sig kunna förse världen med information som gammalmedia missat eller ignorerat. Mycket av den musik som sprids över internet är knappast sämre än den som säljs i CD-butiken, men däremot smalare och möjlig att sälja eftersom internet gör det möjligt att sprida information världen över nästan gratis.

Skälet till detta är dock inte att internet är demokratiskt. På sätt och vis är det tvärt om: internet producerar kvalitet eftersom det är meritokratisk. Alla kan lägga ut i stort sett vad som helst (och gör det). Just därför krävs det en hel del för att nå ut på internet. Särskilda kompetenser krävs för att hitta rätt. Detta skapar nya grindväktare. Jag skulle rent av påstå att internet blir mer och mer meritokratiskt i takt med att dessa etableras och tar form.

Vem som helst kan t.ex. gå in och ändra i Wikipedia, men eftersom alla användare är granskare är granskarna också fler än i något annat uppslagsverk. Därtill är Wikipedias aktiva granskare en grupp präglad av egna interna makt- och statushierarkier.

Poängen är att internets meritokrati fungerar annorlunda än den i andra media. Detta innebär att det ofta, men inte alltid, är andra som når ut än i traditionella media. Nya aktörer stiger fram. I bästa fall står de utanför de ofta inkrökta hierarkier och självupptagna nätverk som frodas i etablerade medier. Istället formar de egna nätverk. Om inte annat så ökar pluralismen.

Man får en känsla av att Keen drivs mer av besviken idealism än av sund skepticism. Han talar som en som hoppats att internet skulle frälsa världen och som nu insett att världen fortfarande inte är frälst.

Själv reagerar jag på precis motsatt sätt. Internet har långsamt gjort mig positivt överraskad. Naturligtvis rymmer det mycket skräp. Men det öppnar också nya kanaler för utbyte av argument och information. Med ett rimligt mått av sund skepticism lär man sig skilja ut det som är värt att lyssna på, en färdighet som är nog så viktig även när det gäller gammelmedia. Å andra sidan har jag också blivit allt mer skeptisk till massmedia. Är film- och CD-industrins förmåga att urskilja kvalitet verkligen en så imponerande tillgång att man inte skall våga riskera den för att vinna någonting nytt?

Personligen hoppas jag snarare på att vi kan komma ur den strömlinjeformning som dessa media har utsatt vår kultur för. Stora delar av mediamarknaden kommer antagligen att tvingas förändra sig inom en nära framtid. Jag kan inte se att det är dåligt.

Det finns också media som står sig. Ett sådant är typiskt nog den fysiska boken. Ingenting tyder på att den skulle vara på väg att försvinna. Tvärtom har internet ökat tillggänglighete till internationell kvalitetslitteratur till tidigare oanade nivåer.

tisdag, augusti 12, 2008

Att hantera missnöjespartier

Statsvetaren Marie Demker diskuterar på bloggen Vänstra Stranden de andra partiernas agerande gentemot Sverigedemokraterna. Intressant är inte minst följande konstaterande:

de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

I mitt inlägg Sverigedemokraterna och den politiska öppenheten diskuterade jag liknande frågor ur ett något annat perspektiv. Jag menar att journalister och politiker i andra partier har ett ansvar för att ta upp debatten med Sverigedemokraterna. Jag är inte helt säker på vad Demker menar med att göra dem till samtalspartners. Jag ifrågasätter inte att sambandet finns där. Men rimligen beror utgången på hur samtalet förs.

Punkterna 2 och 3 tycks delvis handla om hur de etablerade partierna uppfattas utåt. Uppfattas de som en enhetlig front utan egentliga skillnader får missnöjda väljare en brist på alternativ. Blir de tillräckligt missnöjda kommer de att rösta på partier som de annars inte skulle rösta på - missnöjesröstning. Finns inga etablerade konservativa partier kommer konservativa väljare naturligtvis att höra till de mer missnöjda.

Det går också att se att "exkluderande" beskrivningar i pressen kan leda till missnöjespartiernas sympatisörer stöts bort ytterligare av etablissemanget (med rätta eller inte tenderar potentiella missnöjesväljare att uppfatta politiker och journalister i enhetliga termer, som ett sammanhängande etablissemang). Därmed ökar benägenheten att rösta på missnöjespartiet.

Jag utgår ifrån att Demker har rätt i att denna faktor ofta sammanfaller med framgångsrika missnöjespartier. Personligen anser jag att media skall vara sakliga. Däremot är det ingenting konstigt om deras granskning framstår som kritisk. Inte minst ledarskribenterna på de flesta tidningar är i princip skyldiga att vara kritiska till politiska motståndare. Jag anser heller inte att det vore rimligt om nyhetsrapporteringen ignorerade ett parti som 4-5% av befolkningen säger sig kunna vara beredda att rösta på och som samtliga riksdagspartier uppfattar som radikalt annorlunda än dem själva (en ståndpunkt som för övrigt i sig förtjänar kritisk granskning).

Personligen är jag annars skeptisk till själva begreppet missnöjesparti. Den klingar inte helt neutralt vetenskaplig. Samtidigt verkar det faktiskt finnas en kategori partier som inte erhåller röster genom att erbjuda fungerande program eller visioner utan som istället kastar fram enkla lösningar som väntas fånga röster, och som sedan byter åsikt när det passar. Forza Italia verkar vara något av ett typexempel.

Samtidigt är detta en tendens som knappast är unik för dessa partier. I viss mån gäller det även denna diskussion att analysen av politik blir allt mer taktiserande och handlar allt mindre om innehållet. Som jag antydde tidigare så uppfattar jag inte missnöje som någonting negativt för demokratin. Förtroende är bara positivt om det är motiverat. Nya partier kan vara någonting mycket positivt. Det är inte minst därför som man måste möta Sverigedemokraterna med argument. Skälet till att jag inte stödjer dem är inte att de växer på grund av ett ökande missnöje med politiken - utan att jag inte stödjer deras kandidater eller deras program. Jag hoppas att även andra kommer att rösta av liknande skäl.

Ytterst är problemet naturligtvis mycket större än hotet från missnöjespartier. Om tillräckligt många väljare misstror demokratins strukturer är det ett fundamentalt problem för demokratin. Det enda långsiktiga sättet att möta det är att våra valda företrädare argumenterar rakt för sin politik och allmänt agerar på ett sätt som vinner väljarnas respekt - om än inte alltid allas personliga stöd.

söndag, augusti 10, 2008

Jesus och Yahweh

Läser Jesus and Yahweh av Harold Bloom, kanske mest känd för att ha försökt sammanställa Den västerländska kanon (i boken med samma namn). Här tar han sig an Bibeln, eller mer exakt Nya testamentet (NT) vs. den hebreiska bibeln. Perspektivet är otvetydigt judiskt, om än på ett mycket personligt sätt. T.ex. föredrar han den gammaltestamentlige Yahweh som litterär karaktär framför NT:s Gud. I synnerhet uppskattar han Yahweh sådan som den anonyme författaren J beskriver honom i Moseböckerna.

Han är också mycket noga med att betona skillnaderna mellan de kristnas Gamla testamente (GT) och dess judiska motsvarigheter. Som litteraturkritiker kretsar han kring NT:s i litteraturhistorien unika anspråk på att ”fullborda” vad det beskriver som ”Gamla testamentet ”, liksom den kristna tendensen att läsa och organisera det senare i ljuset av i det förstnämnda. Kristi uppståndelse blir för honom mer ett lån från omgivande folks mytologier om döda och uppståndna gudar än ett uppfyllande av de judiska profeternas profetior. Treenigheten blir en polyteism. I synnerhet ogillar han Johannesevangeliet.

Själv sammanfattar han sin egen historieskrivning ungefär så här:

”Yahweh, in his earlier career, is not at all a theological God, but is human, all-too-human, and behaves rather unpleasantly. Christianity transforms Jesus of Nazareth, a historical person about whom we possess only a few verifiable facts, into a polytheistic multiplicity that replaces the uncannily menacing Yahweh with a very different God the Father, whose Son is the Christ or risen Messiah. Both of these divinities are shadowed by a ghostly Paraclete (Comforter) named the Holy Spirit, while Miriam, the mother of the historical Yeshua or Jesus, lingers nereby under the designation of “The Virgin Mary.”

The American Jesus stands somewhat apart from this pragmatic polytheism because he is the primary God of the United States, and has subsumed God the Father in what I continue to suggest we call “the American Religion.” This Jesus has a burgeoning rival in the Holy Spirit of the Pentecostalists and perhaps our future will see a dividen rule betweeen these somewhat disparate entities. All this matters because Christianity wanes in Europe (Ireland excepted) and is exemplified primarily in the Americas, Asia, and Africa, competing in those latter continents with Islam, which now becomes more militant than at any time since its aggressive inception.”


Själv är jag nog snarare böjd att instämma med kyrkofäderna i att uppfatta treenigheten inte som polyteism, utan ett mysterium som inte kan greppas av människor (men det samma kan naturligtvis sägas av t.ex. teologiskt lagda hinduer om deras polyteisms relation till Brahman).

Däremot kan jag uppskatta Blooms fascination för den gammaltestamentlige Yahweh, t.ex. för den Gud som i gestalt av tre män (eller möjligen en av tre män) som vid ett tillfälle besöker Abraham och äter middag med honom i hans tält, men också som den Gud som i nyare delar av Moseböckerna dväljs på berget Sinai och vars ansikte inte får ses av vanliga dödliga. Man kan inte annat än hålla med när Bloom beskriver honom som "at least, the supreme fiction." Typiskt nog uppfattar Bloom evangelisten Markus beskrivning av Jesus som den som gör sonen mest lik sin far, i synnerhet vid tillfällen som bröllopet i Kana. När han förvandlar vatten till vin är avståndet till Yahweh mindre än vanligt.

Å andra sidan hör just Johannesevangeliets första rader till de som har gjort störst intryck på kristendomens gudsbild, liksom Bibelns första rader som de tycks utgöra ett eko av:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:1)

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. (1 Mos 1:1)

Medan Bloom ogillar Johannes för hans icke-judiskhet dras jag själv antagligen till hans hermetiskt abstrakta, närmast gnostiska eller platoniska, ljusteologi. Samma sak finner man å andra sidan också i den judiska kabbalans ofattbara, men ändå allestädes närvarande Gud.

Blooms Amerikanske Jesus påminner en smula om Ignatius av Loyolas vision av Kristus som en fältherre som reser sitt baner på toppen av en grönskande kulle. Den bilden har också varit med kristendomen länge. Ignatius, den förste jesuiten, ser dock en krävande Gud som han tilltalar som Eviga Ord. I den meningen är han den samme som i Johannesevangeliet. Däremot står det klart att ingen av dessa är Blooms Gud. Han vänder sig emot en lättfattlighet som inte tycks kunna förenas med den obegriplige Yahweh.

Å andra sidan står det inte ens klart om han är troende eller om han enbart uppfatta sin Yahweh som en litterär gestalt ungefär som Hamlet. Vad man känner igen från Västerlandets kanon är heller inte bara hans djupa lärdom utan också den allt överskuggande pessimismen. Han upplever sig skriva en elegi över en Yahweh som nu är på väg att helt uppslukas den Amerikanske Jesus, en gestalt som hos honom tycks väcka ett förakt mycket likt det som han tidigare uppvisat för populärlitteraturen.

torsdag, augusti 07, 2008

Blandade tips

Arts & Letters Daily är en av dessa källor som dagligen presenterar en för betydligt fler verkligt intressanta texter än man hinner med, en ständigt uppdaterad länksamling som utgör en veritabel guldgruva för varje autodidakt i vardande.

I Literary Review skriver Philip Davies om hur Shakespeares syntax påverkar hjärnan på mätbara men ännu icke fullt utforskade sätt. I The Sun jämför Eric Ormsby Orwell och Evely Waugh. Jämförelsen är inte i sig särskilt nydandande men jag börjar fundera på om jag inte borde läsa om Brideshead Revisited parallellt med Là Bas. Det slår mig att de kanske delvis behandlar liknande frågeställningar, i alla händelser mer liknande än Waughs och Orwells.

-------------------------

För den som intresserar sig för den konservativa kritiken av neo-konservatismen kan det vara värt att notera att professor Claes G. Ryn, exilsvensk konservativ filosof vid Catholic University of America och känd kritiker av de neo-konservativa (som han beskriver som neo-jacobiner) talar i Uppsala på måndag. Ryn är inte minst en skarp kritiker av Leo Strauss, som jag diskuterat tidigare, bl.a. här.

Folkrörelser skapar förtroende? Är det bra?

"Den romantiserade idén om folkrörelsernas inverkan på demokratin har skjutits i sank av forskningen" säger professor Bo Rothstein enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Jag utgår från att hans analys inte är så förenklad som den förefaller i artikeln.

Enligt den finns det uppmätta samband mellan föreningsaktivitet och lågt förtroende för omgivningen (i meningen innan påstår de dock att det inte finns några skillnader alls mellan föreningsaktiva och andra). Det torde framgå av mitt tidigare inlägg om mina erfarenheter från tiden som studentkårsaktiv att jag inte hör till dem som fått ett ökat förtroende för demokratin av att vara föreningsaktiv. Å andra sidan har jag en känsla av att jag ändå inte genomgående håller med Rothstein.

Istället instämmer jag (troligen till skillnad från Rothstein) i stort sett med den tradition som inkluderar bl.a. Robert Putnam och Alexis de Tocqueville (min understreckare om de båda herrarna finns här): föreningsaktivitet kan stärka demokratin genom att skapa oberoende nätverk i civilsamhället . Sociala kontakter skapar förtroende. Detta kan förstås i termer av nätverksbyggande. Som historikern Charles Tilly påpekat innebär detta dock inte nödvändigtvis ökad tillit för alla grupper i samhället, eller för den delen för staten.

För att ta ett exempel från Putnam är det till exempel möjligt att medlemmarna i Ku Klux Klan har mycket stort förtroende för varandra. På ett visst plan är det i själva verket absolut nödvändigt för medlemmar i underjordiska organisationer att ha ett visst förtroende för varandra. Det innebär inte att medlemmar i Ku Klux Klan har större förtroende för resten av samhället än vad andra har. Tvärt om. Enligt Tilly är skillnaden att förtroendenätverken i Ku Klux Klan (inte hans exempel) har mycket få förbindelser med omgivningen och befinner sig mycket långt ifrån de dominerande nätverken i samhället. I Sverige var det kanske en gång annorlunda. Åtminstone tänkte sig människor att de hade förbindelser med makteliten genom partierna. Idag är partierna mindre och förbindelserna (kanske) avlägsnare. I alla händelser är det nog så att de känns avlägsnare.

Nästa fråga är om detta är bra eller dåligt. Enligt Idagsidans artikel i SvD är svaret enkelt: "så långt är alla experter eniga: ju högre grad av tillit som finns i ett samhälle, desto bättre är det. Litar man på att grannarna sopsorterar ökar också sannolikheten att man gör det själv."

Men det finns en annan sida också. Överste Bo Pellnäs och Tällberg Forums grundare Bo Ekman uttrycker detta väl. I en debattartikel i samma tidning försöker de förklara reaktionerna på FRA-lagen.

"Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, Säpo och Ebbe Carlsson-affären samt Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering."

Att förtroende är bra för FRA innebär inte att det är bra för alla. För den som har förtroende för omgidningen är detta bra i första hand om det är välförtjänt. Det kan i alla händelser vara ett problem om det är tillräckligt oförtjänt. Visserligen förutsätter ett ordnat samhälle ett visst mått av mellanmänskligt förtroende. Demokratin förutsätter ett visst mått av ordning och trygghet. Men den förtutsätter också ett visst mått av misstro och sund skepticism.

Det är av uppenbara skäl omöjligt att göra omfattande undersökningar av medborgarnas förtroende för myndigheterna i totalitära samhällen. Som jag redan varit inne på apropå Tredje Riket är det emellertid möjligt att vara för lojal mot staten. Rimligen är det också möjligt att ha för mycket förtroende. Detta kan om inte annat underbyggas med historiska exempel Medborgare som följer auktoriteter okritiskt är ytterst en fara både för demokratin och för sig själva.

När Tocqueville för snart två hundra år sedan beskrev det civila samhället som en förutsättning för att rättssäkerhet och demokrati skulle kunna förenas såg han det civila samhället som en viktig motvikt mot staten. I ett samhälle där alla har samma grundläggande rättigheter (om man jämför med t.ex. den franska monarkin) krävs det att de sluter sig samman oberoende av staten om denna inte skall bli helt allenarådande. Redan han drog slutsatsen att föreningsaktivitet skapar förtroende, men inte generellt eller mot alla. Det är det som är poängen!

Ur det perspektivet är det heller inget problem att det uppstår fler sammanhang - t.ex. på nätet - som kan fylla samma funktion. Tvärtom är det mycket hoppingivande.

söndag, juli 20, 2008

20 juli 1944 och det öppna samhället

Idag är det 64 år sedan den misslyckade statskuppen mot Adolf Hitler. Imorgon är det 64 år sedan den slogs ned. För en tid trodde man bl.a. i arméhögkvarteret i Berlin att mordförsöket mot Hitler hade lyckats. Man tillsatte en ny regering och en ny statschef (med den monarkistiska titeln riksföreståndare). Genom Operation Valkyrie tog man kontroll över bl.a. Paris och Berlin och arresterade SS-oficérer och andra ledande nazister.

Vad som fascinerar mig med den här historien är inte bara de alternativhistoriska aspekterna av vad som hade kunnat hända, utan framförallt de inblandade och deras motivationer. Ett kuppförsök mot Hitler är någonting som idag framstår som moraliskt okomplicerat även för oss som i de flesta fall tar avstånd ifrån kupper och attentat som politiska metoder. Många av attentatsmännen hade dock tidigare varit av den uppfattningen att deras militära roll inte tillät dem att delata i det politiska livet i en demokrati eller ifrågasätta sina överordnades beslut.

Detta sätter fokus på frågan om när man har rätt att ta till våld, men framförallt på när man är skyldig att protestera mot staten. Vårt samhälle sätter ribban betydligt lägre. Demokratin bygger på en konstant levande diskussion. För många av männen bakom attentatet 20 juli var illojalitet mot de överordnade konsekvensen av en extrem situation. Det var först i den extrema situationen i Tyskland under sent tretiotal och tidigt fyrtiotal som de ansåg att plikten kallade dem att ingripa.

Merparten av de här personerna var strängt konservativa. Många var högre officerer Många också medlemmar av den traditionella preussiska militäradeln. Många hade också varit verksamma i mellankrigstidens radikalkonservativa kretsar. Flera var också troende katoliker. Trots en tydligt militaristisk grundsyn handlade det alltså om människor som tänkte i termer av samvete och principer. Detta skiljer dem tydligt från dem som blint underkastade sig nazismen.

Därmed blir detta en fråga om moraliskt ansvar. Faktum är samtidigt att Tredje Rikets arméer i stor utsträckning drevs av personer som privat var mer eller mindre antinazister. Personer som Rommel, Canaris, von Stülpnagel eller von Rundstedt möjliggjorde de tyska segrarna samtidigt som de ogillade och föraktade regimen. Tredje Rikets armé är något av ett extremfall eftersom den länge var något av en stat i staten, men det det hör knappast till undantagen att auktoritära och totalitära regimer vilar på delvis kritiska underlydandes arbete i statsförvaltning och militär.

Hannah Arendts iakttagelse om den banala ondskan är inte ogrundad. Däremot är verkliga fall sällan så enkla. Det som skiljer historiens skurkar från dess hjältar är ofta just insikten om när det är rätt att handla och hur. En av de stora fördelarna med ett öppet samhälle är dess förmåga att möjliggöra kritik och meningsmotsägelser inom ramarna för fredlig diskussion. På den punkten skiljer vi oss från de ideal som i tyska armén härrörde från Kejsarriket - till det bättre - men det hindrar inte att det mod och den integritet som uppvisades för 64 år sedan förtjänar att beundras, eller att detta är dygder som behövs oavsett samhällsform.

onsdag, juli 09, 2008

FRA och säkerhetspolitiken

Läser i morgonens SvD att det egentliga motivet bakom FRA-lagen är att man vill signalspana på internettraffiken med Ryssland. I alla hast kan man dra vissa slutsatser.

Tydligen är Sveriges geografiska läge i Rysslands närhet fortfarande avgörande (eftersom rysk Internettraffik förmedlas via Sverige.

Svensk säkerhetspolitik fokuserar helt på att ha någonting att ge Västmakterna i internationella samarbeten. Detta är det gemensamma draget för FRA-lagen och satsningarna på insatsstyrkan Nordic Battlegroup som utgör fokus för resten av försvarssatsningarna.

Lagförslaget har beretts i första hand med säkerhetspolitiska hänsyn i åtanke medan andra hänsyn (t.ex. personlig integritet och rättssäkerhet för medborgarna) har getts lägre prioritet i detta sammanhang. Till att börja med säger detta en del om hur förslag bereds i regeringskansliet. Det säger också en del om hur viktigt regeringen uppenbarligen anser att det är att ha någonting att ge i internationella säkerhetspolitiska sammanhang.

Kanske är det så att det vi borde diskutera är neutralitetspolitiken. En gång i tiden satsade vi på ha ett ordentligt territorialförsvar att falla tillbaka på och samtidigt samarbeta med NATO. Idag samarbetar vi fortfarande med Väst mot bland annat Ryssland. Vi saknar dock territorialförsvar men har fortfarande inga garrantier för hjälp i händelse av att läget skulle förvärras (vilket antagligen innebär något annat nu än för tjugo år sedan). Min tolkning är att vår beredskap är allt annat än god.

tisdag, juli 01, 2008

Anonymitet, frihet och litteratur

Vad är det som är gemensamt för Jonathan Swift, Charlotte Brontë, Nikanor Teratologen och en stor del av Sveriges bloggare? De är alla anonymt publicerade.

Att anonymiteten på nätet av många uppfattas som ett problem kan inte gärna ha undgått någon i dessa dagar. Man föreställer sig att den utgör ett hot mot den fria debatten och sänker kvaliteten i inläggen. Ändå är författande under pseudonym åtminstone lika gammalt som litteraturen. Det som är nytt är i själva verket den signerade texten.

Även sedan idén om den personligen namngivne författaren etablerades som norm har publicering under pseudonym emellertid varit vanligt. Detta framgår inte minst när Fabian Kastener recenserar John Mullans Anonymity: A Secret History of English Literature i Svenska Dagbladet.

Under sexton-, sjutton-, och artonhundratalet var yttrandefriheten tveksam eller ickeexisterande i Europa. Alltså var regimkritiker tvungna att förbli anonyma. Mullan pekar emellertid även på andra skäl. Blygsamhet är ett sådant, inte minst i form av den blygsamhet man väntade sig av kvinnliga författare. Att de skrev behövde inte vara illa, i synnerhet inte som hobby, men de skulle helst inte synas för mycket i offentligheten, och framförallt inte tjäna stora pengar på sitt skrivande.

Paradoxalt nog tycks fåfänga vara ett av de andra skälen. När man tänker på det blir det rätt begripligt. Känslan av att veta att man blir beundrad för sitt verk och samtidigt hålla på hemligheten. Sedan är det naturligtvis det där med risktagandet: man slipper stå för det om man misslyckas med att skriva någonting bra.

Länge var skrivandet under pseudonym så utbrett att det spekulerades även kring författare som bevisligen existerade. Shakespear är det kanske mest kända exemplet på en person som fått sitt författarskap som ifrågasats. Många har under historiens lopp tvivlat på att en skådespelare av enkelt ursprung verkligen kunde skriva det som han skrivit och letat efter andra författare i kulisserna.

Mullen, eller möjligen Kaster, missar emellertid pseudonymskrivandets utveckling på nätet. Kastner avslutar rent av med att "det i dagens mediesamhälle inte längre är möjligt för en författare att låta texten tala för sig själv. Inte om hon vill bli läst. Publiken kräver ett ansikte på författaren, som ett slags genväg till förståelsen av verket."

Kanske är det dock inte främst konsumenterna som kräver ett ansikte, utan just mediaklimatet. Det är tydligt att många verkligen är upprörda och oroade över anonymiteten på nätet. Och då tänker jag inte enbart på den estländska journalistutbildade socialdemokrat som lyckats övertyga Europaparlamentets kulturutskott om att man borde avkräva bloggare registrering, namn och bild, ett förslag som faktiskt går längre än presskontrollen i de flesta europeiska länder i mitten av artonhundratalet. Inte minst så är det där med bild ett helt nytt fenomen, och antagligen ett ganska tidstypiskt sådant, någon form av kontrollkänsla som uppenbarligen är väldigt viktig för en del.

Man kan också se relevanta skillnader mellan att skriva anonymt och att skriva under pseudonym. Det är verkligen möjligt att (metaforiskt talat) få en bild av och bygga upp ett förtroende för en person på basis av det som personen skriver. Det kan till och med vara så att den bilden är ärligare och djupare än den man kan få genom att träffa och bli ytligt bekant med personen. Man avslöjar andra sidor av sig själv i text, i synnerhet om texten är bra.

Naturligtvis är detta också en del av problemet. En del människor blir otrevligare när de inte tror att de blir igenkända. Andra, inte minst tonåringar tror jag, farligt avslöjande. Den ansvarslöshetskänsla som anonymiteten kan ge kan vara oerhört förförisk. Den har alltid varit en del av lockelsen med stora städer. Nu är det emellertid möjligt att den tekniska utvecklingen gör detta till ett passerat stadium. Den retroaktiva avanonymiseringen är antagligen en av många saker som oroar människor just nu.

Å andra sidan kan även nätets pseudonymer vara en del av framtiden. Ju större del av sin tid man tillbringar med en pseudonym, desto viktigare blir pseudonymens anseende. Det går också att spåra människor om de begår förtal eller andra brott på Internet Det är inte ens särskilt svårt. Att anonymiteten missbrukas av några få är heller inget argument för att förneka allmänheten rätten till den.