Fortsätt till huvudinnehåll

Alf Henriksson och den försvunna historien


Bland de böcker som tidigt sporrade mitt intresse för historia spelade nog flera böcker av Alf Henriksson en stor roll. Om någon till äventyrs inte skulle ha läst dem kan jag passa på att rekommendera t.ex. hans Kinesisk historia, Antikens historier, Biblisk historia, Bysantinsk historia och Hävdateckningar som alla fortfarande är synnerligen underhållande. Då jag knappast är ensam om att ha uppskattat denne spränglärde folkbildare lär de knappast heller vara svåra att få tag på.

I inledningen till Antikens historier passar han på att ge sin syn på vad som håller på att hända med dessa gamla historier, trots alla de landvinningar som historievetenskapen har gjort under de senaste hundra till två hundra åren:

...man kan väl inte säga att den väldiga verksamheten och de beundransvärda resultaten på detta forskningsfält har berört den utomstående allmänheten mycket. Endast i ett avseende har fornkunskapens landvinningar hittills fått verklig betydelse för folkets djupa led: sagor och anekdoter som bevisligen är ohistoriska har i all stillhet försvunnit ur barnens skolböcker. Adam och Eva, Deukalion och Pyrrha, Romulus och Remus är alla på väg att uppslukas av Äldre stenåldern [...] ty historieskrivningen, som förr i tiden närmast var en specialgren av berättarkonsten är numera vorden en vetenskap utan förbarmande. Den har allvarligare ting att besörja än att återberätta uppenbara lögnhistorier till underhållning och uppbyggelse för barn och allmoge. [...] Liksom är fallet med Bibelns berättelser, vilka med förbluffande snabbhet har upphört att vara allas egendom, är antikens sagor och historier i färd med att höljas in av den glömskans natt där endast forskare av facket lyser med en stillsam lykta.

Därmed är vi alla på väg att förlora den berättelseskatt som under ett par tusen år har färgat Europas kulturliv. Inte heller är vi idag särskilt bra på att lära ut historia i skolorna. Jag får en känsla av att Alf Henriksson kan ha haft rätt i att historia måste få vara roligt om det ska kunna läras ut. Med undantag för de insatser som min betydligt mera vetenskapligt sinnade historielärare på gymnasiet åstadkom, inte minst som berättare, så tror jag nog att jag har lärt mig betydligt mer historia av Alf Henriksson än av den moderna svenska skolan.

Därmed inte sagt att han inte ibland har fel, inte bara i förhållande till vetenskapen, utan också i sitt återberättande av de antika historieberättarnas anekdoter. Som inkörsport är han emellertid lysande. Fakta kan revideras senare. Däremot tror jag att man redan från början måste etablera en bild av historiens gång, av kartan och tidsaxeln, om man så vill. Har man inte den översikten blir det svårt att sedan sortera de fakta man senare lär sig.

Man ska inte måla allt svart. Historieintresset är även nu mycket stort och idag berättas historia som underhållande historier av så väl HBO som av populärvetenskapliga författare. Det skulle dock inte vara helt fel om alla läste Alf Henriksson i mellanstadiet. Jag är övertygad om att det finns läroböcker i skolan idag som är betydligt mer faktamässigt daterade, för att inte tala om tråkigare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li