Bland de böcker som tidigt sporrade mitt intresse för historia spelade nog flera böcker av Alf Henriksson en stor roll. Om någon till äventyrs inte skulle ha läst dem kan jag passa på att rekommendera t.ex. hans Kinesisk historia, Antikens historier, Biblisk historia, Bysantinsk historia och Hävdateckningar som alla fortfarande är synnerligen underhållande. Då jag knappast är ensam om att ha uppskattat denne spränglärde folkbildare lär de knappast heller vara svåra att få tag på.
I inledningen till Antikens historier passar han på att ge sin syn på vad som håller på att hända med dessa gamla historier, trots alla de landvinningar som historievetenskapen har gjort under de senaste hundra till två hundra åren:
...man kan väl inte säga att den väldiga verksamheten och de beundransvärda resultaten på detta forskningsfält har berört den utomstående allmänheten mycket. Endast i ett avseende har fornkunskapens landvinningar hittills fått verklig betydelse för folkets djupa led: sagor och anekdoter som bevisligen är ohistoriska har i all stillhet försvunnit ur barnens skolböcker. Adam och Eva, Deukalion och Pyrrha, Romulus och Remus är alla på väg att uppslukas av Äldre stenåldern [...] ty historieskrivningen, som förr i tiden närmast var en specialgren av berättarkonsten är numera vorden en vetenskap utan förbarmande. Den har allvarligare ting att besörja än att återberätta uppenbara lögnhistorier till underhållning och uppbyggelse för barn och allmoge. [...] Liksom är fallet med Bibelns berättelser, vilka med förbluffande snabbhet har upphört att vara allas egendom, är antikens sagor och historier i färd med att höljas in av den glömskans natt där endast forskare av facket lyser med en stillsam lykta.
Därmed är vi alla på väg att förlora den berättelseskatt som under ett par tusen år har färgat Europas kulturliv. Inte heller är vi idag särskilt bra på att lära ut historia i skolorna. Jag får en känsla av att Alf Henriksson kan ha haft rätt i att historia måste få vara roligt om det ska kunna läras ut. Med undantag för de insatser som min betydligt mera vetenskapligt sinnade historielärare på gymnasiet åstadkom, inte minst som berättare, så tror jag nog att jag har lärt mig betydligt mer historia av Alf Henriksson än av den moderna svenska skolan.
Därmed inte sagt att han inte ibland har fel, inte bara i förhållande till vetenskapen, utan också i sitt återberättande av de antika historieberättarnas anekdoter. Som inkörsport är han emellertid lysande. Fakta kan revideras senare. Däremot tror jag att man redan från början måste etablera en bild av historiens gång, av kartan och tidsaxeln, om man så vill. Har man inte den översikten blir det svårt att sedan sortera de fakta man senare lär sig.
Man ska inte måla allt svart. Historieintresset är även nu mycket stort och idag berättas historia som underhållande historier av så väl HBO som av populärvetenskapliga författare. Det skulle dock inte vara helt fel om alla läste Alf Henriksson i mellanstadiet. Jag är övertygad om att det finns läroböcker i skolan idag som är betydligt mer faktamässigt daterade, för att inte tala om tråkigare.
Kommentarer