Fortsätt till huvudinnehåll

Alf Henriksson och den försvunna historien


Bland de böcker som tidigt sporrade mitt intresse för historia spelade nog flera böcker av Alf Henriksson en stor roll. Om någon till äventyrs inte skulle ha läst dem kan jag passa på att rekommendera t.ex. hans Kinesisk historia, Antikens historier, Biblisk historia, Bysantinsk historia och Hävdateckningar som alla fortfarande är synnerligen underhållande. Då jag knappast är ensam om att ha uppskattat denne spränglärde folkbildare lär de knappast heller vara svåra att få tag på.

I inledningen till Antikens historier passar han på att ge sin syn på vad som håller på att hända med dessa gamla historier, trots alla de landvinningar som historievetenskapen har gjort under de senaste hundra till två hundra åren:

...man kan väl inte säga att den väldiga verksamheten och de beundransvärda resultaten på detta forskningsfält har berört den utomstående allmänheten mycket. Endast i ett avseende har fornkunskapens landvinningar hittills fått verklig betydelse för folkets djupa led: sagor och anekdoter som bevisligen är ohistoriska har i all stillhet försvunnit ur barnens skolböcker. Adam och Eva, Deukalion och Pyrrha, Romulus och Remus är alla på väg att uppslukas av Äldre stenåldern [...] ty historieskrivningen, som förr i tiden närmast var en specialgren av berättarkonsten är numera vorden en vetenskap utan förbarmande. Den har allvarligare ting att besörja än att återberätta uppenbara lögnhistorier till underhållning och uppbyggelse för barn och allmoge. [...] Liksom är fallet med Bibelns berättelser, vilka med förbluffande snabbhet har upphört att vara allas egendom, är antikens sagor och historier i färd med att höljas in av den glömskans natt där endast forskare av facket lyser med en stillsam lykta.

Därmed är vi alla på väg att förlora den berättelseskatt som under ett par tusen år har färgat Europas kulturliv. Inte heller är vi idag särskilt bra på att lära ut historia i skolorna. Jag får en känsla av att Alf Henriksson kan ha haft rätt i att historia måste få vara roligt om det ska kunna läras ut. Med undantag för de insatser som min betydligt mera vetenskapligt sinnade historielärare på gymnasiet åstadkom, inte minst som berättare, så tror jag nog att jag har lärt mig betydligt mer historia av Alf Henriksson än av den moderna svenska skolan.

Därmed inte sagt att han inte ibland har fel, inte bara i förhållande till vetenskapen, utan också i sitt återberättande av de antika historieberättarnas anekdoter. Som inkörsport är han emellertid lysande. Fakta kan revideras senare. Däremot tror jag att man redan från början måste etablera en bild av historiens gång, av kartan och tidsaxeln, om man så vill. Har man inte den översikten blir det svårt att sedan sortera de fakta man senare lär sig.

Man ska inte måla allt svart. Historieintresset är även nu mycket stort och idag berättas historia som underhållande historier av så väl HBO som av populärvetenskapliga författare. Det skulle dock inte vara helt fel om alla läste Alf Henriksson i mellanstadiet. Jag är övertygad om att det finns läroböcker i skolan idag som är betydligt mer faktamässigt daterade, för att inte tala om tråkigare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…