lördag, december 31, 2011

Ring out, wild bells!

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.

Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.

Ring out the want, the care the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out my mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.

Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.

Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkenss of the land,
Ring in the Christ that is to be.

(Åtskilliga svenskar hör denna varje år i förkortad översättning, men här är alltså originalet av Alfred, Lord Tennyson, från 1850. Den tämligen fria svenska översättningen finns i fullständig form här).

Med detta ber jag att få önska er alla ett gott nytt år!

tisdag, december 27, 2011

Surkovs Ryssland

En av många saker som är mycket talande för det politiska klimatet i ett land är vilka slags personer som hamnar i den politiska förgrunden. I Sverige har vi t.ex. Borg, Reinfeldt och Juholt, alla med en mycket nedtonad och vardaglig image. Italien hade fram tills nyligen Silvio Berlusconi (nu ersatt med en person som just för att han ger ett professionellt intryck uppfattas som opolitisk). USA har Obama, en person som i Europa ibland fått närmast messianska proportioner, men som jag har svårt att tro att han hade kunnat vinna ett val här; inte ens i USA var han en person som en partiapparat skulle skjuta fram.

Sedan har vi de personer som anses stå precis bakom de synbara makthavarna. En person som med viss regelbundenhet dyker upp i beskrivningar av rysk politik är Vladislav Surkov, nyligen utnämnd vice premiärminister; mannen som myntade begreppet "suverän demokrati" som beskrivning av Rysslands politiska system. Här har vi en person som synbarligen odlar en annan typ av image än den som framgångsrika västerländska politiker brukar försöka uppnå. London Review of Books sammanfattar:

[...] trained as a theatre director then became a PR man; now his official role is ‘vice-head of the presidential administration’, but his influence over Russian politics is unsurpassed. He is the man behind the concept of ‘sovereign democracy’, in which democratic institutions are maintained without any democratic freedoms, the man who has turned television into a kitsch Putin-worshipping propaganda machine and launched pro-Kremlin youth groups happy to compare themselves to the Hitler Youth, to beat up foreigners and opposition journalists, and burn ‘unpatriotic’ books on Red Square. But this is only half the story.

In his spare time Surkov writes essays on conceptual art and lyrics for rock groups. He’s an aficionado of gangsta rap: there’s a picture of Tupac on his desk, next to the picture of Putin. And he is the alleged author of a bestselling novel, Almost Zero. ‘Alleged’ because the novel was published (in 2009) under the pseudonym Natan Dubovitsky – Surkov’s wife is called Natalya Dubovitskaya. Officially Surkov is the author of the preface, where he denies being the author of the novel, then makes a point of contradicting himself [---]

The novel is a satire of contemporary Russia whose hero, Egor, is a corrupt PR man happy to serve anyone who’ll pay the rent. A former publisher of avant-garde poetry, he now buys texts from impoverished underground writers, then sells the rights to rich bureaucrats and gangsters with artistic ambitions who publish them under their own names. The world of PR and publishing as portrayed in the novel is extremely dangerous. Publishing houses have their own gangs, whose members shoot each other over the rights to Nabokov and Pushkin, and the secret services infiltrate them for their own murky ends. It’s exactly the sort of book Surkov’s youth groups burn on Red Square.[---]

The novelist Eduard Limonov describes Surkov himself as having ‘turned Russia into a wonderful postmodernist theatre, where he experiments with old and new political models’. There’s something in this. In contemporary Russia, unlike the old USSR or present-day North Korea, the stage is constantly changing: the country is a dictatorship in the morning, a democracy at lunch, an oligarchy by suppertime, while, backstage, oil companies are expropriated, journalists killed, billions siphoned away. Surkov is at the centre of the show, sponsoring nationalist skinheads one moment, backing human rights groups the next. It’s a strategy of power based on keeping any opposition there may be constantly confused, a ceaseless shape-shifting that is unstoppable because it’s indefinable. [---]


The author of Almost Zero loves to invoke such Lyotardian concepts as the breakdown of grand cultural narratives and the fragmentation of truth: ideas that still sound quite fresh in Russia. One blogger has noted that ‘the number of references to Derrida in political discourse is growing beyond all reasonable bounds. At a recent conference the Duma deputy Ivanov quoted Derrida three times and Lacan twice.’ In an echo of socialism’s fate in the early 20th century, Russia has adopted a fashionable, supposedly liberational Western intellectual movement and transformed it into an instrument of oppression.

Surkov tycks aktivt inta rollen som "gray cardinal" (eller "grå eminens" som vi snarare skulle säga på svenska), en beskrivning som syftar tillbaka på kardinal Richelieus roll i 1600-talets Frankrike, men som i det här sammanhanget snarare för tankarna till Potemkin eller Beria. Samtidigt väljer Surkov av allt att döma att associera sig med ett språkbruk och en idévärld som inte alls är typiskt rysk, utan snarare betonar parallellen med hur den kapitalistiska världsordningen beskrivs av sina kritiker i väst, med den radikala skillnaded att Surkov använder samma beskrivning på ett system som han själv - trots antydningen till ironisk distans - är en del av.

Det faktum att en sådan image är fullt möjlig antyder en utbredd misstro mot systemet, som i Ryssland kontrasterar kraftigt mot den överväldigande tro - vare sig det är på kommunismen, tsaren eller ortodoxin - som ibland framställs som så karaktäristisk för landet under tidigare perioder. Också kombinationen har ibland framställts som typiskt rysk. Cynism leder emellertid inte till revolt, inte heller tro på systemet. Istället leder det till ett accepterande, t.ex. av att Ryssland är Ryssland. Detta i sin tur underbygger föreställningen om att Ryssland behöver en stark ledare som ge landet det bästa som kan åstadkommas under omständigheterna. Putin har arbetat länge på den rollen. Surkov tycks istället inta rollen som "the evil we know", en person som blir att föredra som makthavare eftersom han åtminstone är kompetent, rent av möjlig att beundra.

Demokrati förutsätter såväl en ekeptisk distans till makthavarna som en välgrundad uppfattning om att det är möjligt att påverka politiken. Ingenting av detta innebär emellertid att Ryssland inte kan förändras. Den nuvarande situationen är en annan än de under Sovjettiden, även om den på vissa sätt tycks påminna om det sovjetiska åttiotalet. Sovjets fall säger också någonting om hur system med en låg grad av folkligt förtroende tenderar att utvecklas; dvs. genom kollaps; när vissa delar av systemet inte kan förändras genom gradvis utveckling kommer de istället till punkter när ifrågasättandet istället leder till att de blir oförsvarbara - eller om man så vill obrukbara - det är därför som dagens ryska system bygger vidare på åtskilliga sovjetrysska och sovjetiskt federala institutioner, men inte alls på det gamla kommunistiska partiet. Inte ens dagens kommunistiska parti är särskilt likt det gamla. Nu står vi möjligen efter ytterligare en större eller mindre förändring i rysk politik. Frågan är emellertid vilken ledare och vilken ideologi som skulle verka trovärdig idag; och vilken del av det ledande skiktet som eventuellt faller bort.

TILLÄGG: En annan intressant sak är naturligtvis att man knappast skulle referera till Derrida eller Lacan i Sveriges riksdag, av det enkla skälet att namnen inte hör till allmängodset. Ryska ledande politiker tycks ofta väsentligt mer välutbildade. Medvedev undervisade t.ex. i romersk och rysk juridik i S:t Petersburg innan han gav sig in i politiken. Det är också en spännande skillnad.

torsdag, december 22, 2011

Mellan Luther och Kairo

Ibland är en jämförelse bland det bästa man kan göra för att öka förståelsen för en situation. Det är den här artikeln i The Economist ett gott exempel på. Här handlar det om likheterna mellan hur information spreds i början av reformationen och under den arabiska våren.

The unintentional but rapid spread of the “95 Theses” alerted Luther to the way in which media passed from one person to another could quickly reach a wide audience. “They are printed and circulated far beyond my expectation,” he wrote in March 1518 to a publisher in Nuremberg who had published a German translation of the theses. [...]

The media environment that Luther had shown himself so adept at managing had much in common with today’s online ecosystem of blogs, social networks and discussion threads. It was a decentralised system whose participants took care of distribution, deciding collectively which messages to amplify through sharing and recommendation. Modern media theorists refer to participants in such systems as a “networked public”, rather than an “audience”, since they do more than just consume information. Luther would pass the text of a new pamphlet to a friendly printer (no money changed hands) and then wait for it to ripple through the network of printing centres across Germany.

Unlike larger books, which took weeks or months to produce, a pamphlet could be printed in a day or two. Copies of the initial edition, which cost about the same as a chicken, would first spread throughout the town where it was printed. Luther’s sympathisers recommended it to their friends. Booksellers promoted it and itinerant colporteurs hawked it. Travelling merchants, traders and preachers would then carry copies to other towns, and if they sparked sufficient interest, local printers would quickly produce their own editions, in batches of 1,000 or so, in the hope of cashing in on the buzz. A popular pamphlet would thus spread quickly without its author’s involvement.

Parallellen till dagens datoriserade nätverk finns onekligen där, den största skillnaden tycks faktiskt vara hastigheten. Artikeln sätter tydligt fingret på varför nätverken är ett exempel på civilsamhällelig organisering; det handlar om någonting som befinner sig utanför såväl statlig som privat kontroll och som inte heller drivs av marknadens vanliga drivkraft, dvs. vinstintresse, även om såväl vinstintresse som personliga intressen spelar in.

Parallellen antyder emellertid också någonting viktigt om teknikens betydelse. Mediet är inte hela budskapet, det avgör inte ens helt och hållet hur budskapet kommer att spridas. Mottagandet styrs i hög grad av förväntingarna. Kommunikationen möjliggör för mottagarna - i synnerhet när de också kan agera anonymt som sändare - att omvandla sig från isolerade individer till delar av en större massa. Det är därför som detta är ett så kraftigt vapen mot auktoritära system, av samma skäl som den totalitära statens själva essens är att hindra undersåtarna från att utbyta åsikter och information utan rädsla.

Det är emellertid inte bara tekniken som styr utvecklingen, utan också organisationsformerna. Tryckpressarna har blivit väsentligt bättre sedan Luthers dagar. Den gången han den statliga kontrollen emellertid ifatt. Den moderna staten som organisationsform är en minst lika viktig uppfattning som tryckpressen. Det var också den som stod som segrare efter att reformationen rivit sönder medeltidens komplexa hiearkiska system, som nu ersattes inte med ett nätverkssamhälle utan med en allt mer centraliserad statsmakt med kontroll över både kyrka och stat.

lördag, december 17, 2011

Civilsamhällets framtid


På en konferens nyligen fick jag frågan om jag ansåg att nätverkssamhället främjar demokrati. Jag hade då hållit en föreläsning om relationen mellan kulturarv och civilsamhälle, samt om pågående förändringar i det civila samhällets organisering. Också på den här bloggen har jag flera gånger återkommit till folkrörelseorganisationernas och andra hierarkiskt demokratiska organisationers tillbakagång till förmån för mer flytande eller nätverksartade. Är detta positivt eller negativt för demokratin? Å ena sidan är det lätt att se folkrörelsernas död (vilket det dock inte riktigt är frågan om) som demokratins död. Å andra sidan är det många som har beskrivit Internet som demokratins räddare, inte minst i samband med Obamas valkampanj eller Den Arabiska Våren.

Den arabiska våren illustrerar emellertid också svagheterna i det senare resonemanget. Den informella nätverksorganisationen – även när den sträcker sig bortom gilla-knappen på Facebook – är oerhört effektiv när det gäller att snabbt samla människor kring enskilda frågor eller händelser, men betydligt sämre anpassad för att genomföra långsiktiga åtgärder. Jag är benägen att hålla med Robert Putnam när han tidigare i år kommenterade situationen i Egypten med att makten går till den som är bäst organiserad, och nu tycks det i Egypten vara militären (tidigare inlägg). Traditionellt hierarkiska organisationer är å andra sidan trögrörliga och blir dessutom lätt verktyg för styrning uppifrån i minst lika hög grad som forum för demokrati.

En sak är dock tydlig och det är att den svenska modellens inslag av folkrörelser som kompletterande demokratiska kanaler i neo-korporativ relation till staten och som interndemokratisk grogrund för de politiska partierna förlorar i styrka när det civila samhället i olika mening blir allt mer flytande. Statsmakten blir alltmer professionaliserad och de politiska partierna alltmer valmaskiner än folkrörelser. De idépolitiska diskussionerna måste då flytta någon annanstans, både när det handlar om ett idéutvecklande samtal och om de samtal som förankrar, utvecklar eller finner idéerna i folkdjupet (om detta nu är en avgränsning som man kan eller bör göra).

Här skulle jag säga att de aktörer och arenor som har kommit att spela alltmer betydande roller är tankesmedjor, tidskrifter och diskussioner på Internet. Alla dessa aktörer kan betraktas som en del av ett civilt samhälle, åtminstone om man använder begreppet i en vid mening liknande den som Habermas använder när han talar om borgerlig offentlighet. Åtskilliga av de formellt organiserade aktörerna är därtill stiftelser eller ideella föreningar, dvs. civilsamhällesorganisationer rent formellt (angående definitioner av civilsamhälle). Åtskilliga äldre organisationer och organisationer av äldre modell har dessutom på olika sätt anpassat sig och klarar sig mycket bra. Samtidigt saknar många organisationer det massmedlemskap som utgjort den demokratiska förankringen för folkrörelseorganisationerna. Istället har de sin styrka i sin position i ett nätverk, något som i stigande grad också kan sägas om många tidigare folkrörelseorganisationer. Det innebär att demokratins framtida utveckling i hög grad handlar om förmågan att knyta samman det professionella samtalet i tankesmedjor, tidskrifter, etablerade Internetplatser etc. med de mer spridda samtal som pågår annorstädes (också ofta på Internet), dvs. att knyta ihop olika nätverk och därigenom hålla samman samhället.

Demokrati handlar inte heller i första hand om att makthavarna lyssnar på medborgarna, vilket en stor del om disskussionen om e-demokrati har handlat om att möjliggöra. Direkt demokrati känner inga andra legitima makthavare än medborgarna. Representativ demokrati handlar om att makten utövas av medborgarnas representanter, och att medborgarna har möjlighet att ställa dessa till svars, och vid behov ersätta dem. Här fyller valens demokrati en lika viktig roll som tidigare. Den öppna diskussionens demokratiska roll i en representativ demokrati är inte främst att informera makthavarna om vad medborgarna tycker, utan att möjliggöra för medborgarna att informera sig om och diskutera hur makt utövas i deras namn. Här kan organisationer och personer aktiva över längre tid spela en roll för ett ställa de maktutövande till svars för medborgarnas räkning, men då blir frågan istället hur dessa nya makthavare kan ställas till svars och förbli medborgarnas representanter snarare än enbart en del av eliten. Här finns onekligen ett behov av att uveckla nya modeller som kan göra det möjligt för civilsamhället att fortsätta att fylla sina överbryggande funktioner i kommunikationen mellan medborgarna och deras representanter.

Slutsatsen är att svaret på frågan om ifall dagens utveckling främjar demokrati inte är givet. Historien är inte slut. Däremot är det i stor utsträckning beslut som fattas idag som avgör i vilken riktning den ska gå.

tisdag, oktober 25, 2011

Ett par dagar i Ottawa: forsking och museibesök

Tillbaka efter några dagar i Kanadas huvudstad Ottawa. Det primära skälet för resan var att delta i en Workshop på University of Ottawa för att förbereda en bok om kulturpolitik och professionalisering (som förhoppningsvis ska vara i tryck nästa år). Själv skriver jag om den svenska kultursektorns civilsamhälle i relation till nationell politik och globala trender. Jag måste säga att jag nu ser fram emot boken som helhet och är en smula imponerad av kombinationen av forskare, exempel och teoretiska perspektiv (t.ex. organisatoriska fält, professionalisering, utbildningens roll, isomorfi, relationen mellan amatörer och professionella, nationell/regional/språklig/etnisk identitet).

Själva staden Ottawa gör ett väldigt blandat intryck. Delar av stadskärnan består av två-trevåningshus och har en märkligt småstadsmässig prägel för en stad som är nästan lika stor som Stockholm (vilket i och för sig gör den till någonting betydligt mindre än en storstad i amerikansk kontext). Regerings- och affärskvarteren ter sig mer modernt amerikanska, åtminstone för mig, uppblandat med äldre regeringsbyggnader i engelsk stil från sent 1800-tal. Inte minst parlamentsbyggnaden ser ut som en kopia av Parlamentet i London, men större och med en betydligt mer imponerande placering. Andra delar av staden består av en till synes slumpartad ansamling av ofta höga byggnader. Se t.ex. universitetsbyggnaderna på bilden (vi höll till i den som skymtar i bagrunden). Utanför skymtar förorter som skulle kunna vara hämtade ur det svenska miljonprogrammet.

Mitt kanske starkaste intryck av Kanada just nu handlar om landets komplexa relation till sin nationella identitet, något som kanske mer beror på umgänget med kulturforskare än på landet som helhet, men som ändå var avgjort märkbart också när jag gick runt och turistade på Canadian Museum of Civilization och Canadian Museum of War. Mer om detta i mitt inlägg på Tema Kultur och Samhälles blogg.

torsdag, oktober 13, 2011

Socialdemokratins nedgång och fall?

Den senaste veckans stora politiska snackis tycks vara Håkan Juholts till synes pågående nedgång och fall. Har han betett sig bedrägligt är detta naturligtvis helt förkastligt. Stödde han verkligen Reepalus förslag om att införa vad som låter som ett andra klassens medborgarskap är detta allvarligt. Som jag påpekade för snart ett år sedan angående socialdemokraternas möjligheter att komma tillbaka som politisk kraft i Sverige är detta också en kris som går betydligt djupare. Socialdemokraterna har helt enkelt inte en organisation eller ett ledarskap som kan hantera dagens sociala och politiska situation:

"Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.

Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.


[---]

Det anmärkninsvärda är [...] SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvilkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfallang gjort eller velat göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill [SAP] fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.

Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.

Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP-ledning skulle kunna få mandat för idag."


TILLÄGG: Läs också gärna t.ex. Erik Laaksos beskrivning av partikulturen i socialdemokraternaSuhonen på Brännpunkt 2011-10-14 och Marie Demker på Vänstra Stranden!

tisdag, oktober 04, 2011

Den kreativa klassen är död?

Much of the writing about the new economy of the 21st century, and the Internet in particular, has had a tone somewhere between cheerleading and utopian. One of the Net’s consummate optimists is Chris Anderson, whose book “The Long Tail: Why the Future of Business is Selling More,” championed the Internet’s “unlimited and unfiltered access to culture and contents of all sort, from the mainstream to the farthest fringe of the underground.” With our cell phones, MP3s and TiVos, we’re not stuck watching “Gilligan’s Island” over and over again, he writes. Now we can groove to manga and “connect” through multiplayer video games.

"The Creative Class is Dead!" skriver nu också Scott Timberg i en tidningsartikel som jag fick rekommenderad som en länk nyligen. Under 2000-talet har Richard Floridas idé om den kreativa klassen varit en av de mer dominerande i den kulturpolitiska diskussionen. Den kreativa klassen är alla de människor som försörjer sig på kunskapsproduktion och kreativitet, alla vi som antas vara den drivande kraften i den framväxande nya kunskapsekonomi som beskrivits och förutsetts av Anderson, Florida och andra.

Kritik av det här sortens tänkande har pågått i akademin ända från början, även om också de flesta av idéerna kommit från människor som har sin bas i universitetsvärlden. Nu tycks avfärdandet ha gått ytterligare några steg,  bl.a. under trycket från den ekonomiska krisen. På Swecults kulturpolitiska konferens i januari kändes Florida, om än inte alla hans idéer, redan överspelade. Det vi ser nu är antingen ett tillnycktrande eller ett avfärdande till förmån för nya moden. Jag hoppas på det förstnämnda.

Det bild jag får är nämligen den att en kreativ ekonomi faktiskt existerar. Ekonomin i västvärlden drivs inte längre av stora industriföretag utan av av nätverk av kreativa småföretag och av de storföretag som reser sig ur nätverken. Den tycks alltmer domineras av de nya storföretag som äger sidor som kan betraktas som digital infrastruktur, företag som Google och Facebook, och den utstickande icke-vinstdrivande stiftelsen Wikipedia. Mycket har förändrats. Det medialiserade och globaliserade samhället finns runt omkring oss. Det är bara det att vi när vi nu befinner oss i det inser att det inte är någon utopi. Att kreativitet driver ekonomin (vilket den i någon mening alltid har gjort) betyder inte att alla kan bli rika, eller ens försörja sig, på sin kreativitet. Historien är inte slut, det är bara förutsättningarna som har förändrats. Stora förändringar äger visserligen rum, men de inte bara upplöser äldre hierarkier (och ofta inte ens det). De skapar också nya statusskillnader. Det är därför som det fortfarande är värt att läsa t.ex. Castells, medan Richard Florida nu mer känns som ett mode som har passerat än som en vetenskaplig teori värd att tala om.

Ett tidigare inlägg från 2008: Dödar Internet kulturen?
Se t.ex. också Tobias Nielsén på Kulturekonomi under rubriken  Kreativa klassen en lögn?

onsdag, september 28, 2011

Karaktärsdanade utbildning - och karaktärsorienterad biografisk


En bland många trender i amerikansk skoldebatt tycks nu vara karaktärsdanande utbildning, något som bland annat framgår av denhär mycket läsvärda artikeln. Där kan man bl.a. läsa om nya tester som poängsätter eleverna efter deras förmåga till bl.a. självbehärskning och integritet. Det visar sig, kanske inte helt överraskande, att dessa är mer framgångsrika i att förutsäga långsiktig framgång än traditionella IQ-test och betyg. Det är viktigare att kunna härda ut och kämpa på än att kunna svara rätt på prov. Exemplen från amerikanska skolor i artikeln ger tänkvärda inblickar i hur en sådan poängsättning genom bl.a. lärarsamtal kan användas för att engagera elever och lärare i arbete med karaktärsutveckling. Här befinner vi oss alltså ganska långt ifrån den svenska diskurs där skolans roll som uppfostrarare framstår som lika kontroversiell som själva koncepten gradering och betygssättning. Detta märks inte minst när den kommer till användningen av posters med olika slagord som pedagogiskt verktyg. Här, om inte förr, slås man av att någonting saknas. Ett drag som ofta anses känneteckna en stark karaktär är förmågan att motstå grupptryck. Att lära ut förmågan att tänka själv och gå mot strömmen är särskilt svårt, bl.a. därför att det är så paradoxalt att ta till sig denna värdering utifrån. Det hindrar dock inte att perspektivet är intressant. Personligen tror jag inte på poängsättning som en metod för karaktärsdanande utbildning, men väl på att samtal kring karaktär, integritet och etik bör ha en viktig roll i skolan.

---

Samtidigt läser jag Winston Churchills Great Contemporaries, en samling korta biografier över betydelsefulla samtida. Allt som allt innefattar den kapitel om The Earl of Rosebery, Kaiser Wilhelm II (av Tyska Riket), George Bernard Shaw, Joseph Chamberlain, Sir John French, John Morley, Hindenburg, Herbert Asquith, Lawrence of Arabia, the Earl of Birkenhead, Marshall Foch, Alfonso XIII (av Spanien), Douglas Haig, Arthur James Balfour, Adolf Hitler, George Nathaniel Curzon, Philip Snowden, Clemenceau, Lord Fisher, Charles Stewart Parnell, Lord Baden-Powell, Boris Savinkov, Leon Bronstein (Trotsky), Franklin D. Roosevelt och George V (av Storbritannien). Det rör sig inte riktigt om biografier i modern mening. Snarare rör han sig i samma genre som Plutarchos biografier. Det handlar om att utfärda helhetsbedömningar om de personer som beskrivs, inte minst moraliskt och historiskt. Det är ingen slump att Plutarchos biografier användes i pedagogiskt syfte under över 2000 år.  Det är ingen överdrift att säga att de spelat en roll i europeisk utbildning åtminstone sedan medeltiden. Om Curchill tänkte sig någonting liknande är svårt att veta. Däremot står det helt klart att han hade politiska syften med sitt biografskrivande. För en person som såg politiken som ett spel mellan personligheter tycks det ha tett sig naturligt att presentera sin analys av samtiden i biografisamlingens form.
 
Churchill blandar beundrade förebilder med motsägelsefulla beskrivningar och direkta avståndstaganden. Närheten till hans muntliga retorik märks inte minst i beskrivningen av Adolf Hitler där han går från en öppen frågeställning om Hitlers möjlighet att bidra till freden i Europa för att sedan leda läsaren fram till intrycket att detta är det sista som Hitler skulle göra. Inte heller drar han sig för det kontroversiella, något som märks särskilt i biografin över Boris Savinkov (som åtminstone jag inte hade hört talas om när jag började läsa). Här rör det sig om ett genuint positivt omdöme en person som han samtidigt beskriver som “terrorist” och som “demokrat”. Savinkov började som motståndare (“terrorist”) till tsardömet för att sedan bli biträdande krigsminister I den mensjevikiska regeringen och på nytt oppositionell efter Bolsjevikernas maktövertagande 1917, bl.a. som diplomatisk representant för Amiral Koltjak under inbördeskriget, och till sist försvinna i sovjetiskt fängelse. Här märks också Churchills förmåga att beskriva människor och man anar att förmågan att bedöma dem var en av hans stora styrkor. Att Churchill själv besatt förmågan att hävda impopulära åsikter kan det inte råda någon tvekan om, lika lite som att han i avgörande fall (som t.ex. Hitler) hade mer rätt än de flesta. Att använda den här typen av litteratur i utbildning låter inte helt orimligt, i synnerhet inte om man har en lärare som är bra nog för att använda den som avstamp för diskussioner om vad som är rätt och fel i olika situationer, vad som krävs av en människa politiken och samhället och i vilken utsträckning det är rätt att låta ändamålen helga medlen.

Great Contemporaries finns tillgänglig i fulltext här.

måndag, september 12, 2011

Winston Churchill on schools, empire and war

Fortsatt fascinerad av Churchills prosa. Nedan följer ett par exempel. Det handlar om beskrivningar av hans egen skoltid, tydliga exempel på hans kombination av självsäkerhet, nostalgi och ironisk distans, inte minst när man tänker på att detta är en uppväxtskildring skriven av en person som ser sig som en lämplig ledare för ett globalt imperium. Idag känns de som fönster in i någonting som ter sig som en annan värld.

"'This is a Latin grammar.' He opened it at a well-thumbed page. 'You must learn this,' he said, pointing to a number of words in a frame of lines. 'I will come back in half an hour and see what you know.'
Behold me then on a gloomy evening, with an aching heart, seated in front of the First Declension.
Mensa
Mensa
Mensam
Mensae
Mensae
Mensa
a table
O table
a table
of a table
to or for a table
by, with or from a table
What on earth did it mean? Where was the sense of it? It seemed absolute rigmarole to me. However, there was one thing I could always do: I could learn by heart. And I there upon proceeded, as far as my private sorrows would allow, to memorise the acrostic-looking task which had been set me. In due course the Master returned. 'Have you learnt it?' he asked.
'I think I can say it, sir,' I replied; and I gabbled it off. He seemed so satisfied with this that I was emboldened to ask a question.
'What does it mean, sir?'
'It means what it says. Mensa, a table. Mensa is a noun of the First Declension. There are five declensions. You have learnt the singular of the First Declension.' 'But,' I repeated, 'what does it mean?' 
'Mensa means a table,' he answered.
'Then why does mensa also mean O table,' I enquired, 'and what does O table mean?'
'Mensa, O table, is the vocative case,' he replied.
'But why O table?' I persisted in genuine curiosity.
'O table, you would use that in addressing a table, in
invoking a table.' And then seeing he was not carrying me
with him, 'You would use it in speaking to a table.'
'But I never do,' I blurted out in honest amazement.
'If you are impertinent, you will be punished, and punished, let me tell you, very severely,' was his conclusive rejoinder.
Such was my first introduction to the classics from which, I have been told, many of our cleverest men have derived so much solace and profit.

[---] 

The greatest pleasure I had in those days was reading. When I was nine and a half my father gave me Treasure Island, and I remember the delight with which I devoured it. My teachers saw me at once backward and precocious, reading books beyond my years and yet at the bottom of the Form. They were offended. They had large resources of compulsion at their disposal, but I was stubborn. Where my reason, imagination or interest were not engaged, I would not or I could not learn. In all the twelve years I was at school no one ever succeeded in making me write a Latin verse or learn any Greek except the alphabet. I do not at all excuse my self for this foolish neglect of opportunities procured at so much expense by my parents and brought so forcibly to myattention by my Preceptors. Perhaps if I had been introduced to the ancients through their history and customs, instead of through their grammar and syntax, I might have had a better record. 

[---]

I continued in this unpretentious situation for nearly a year. However; by being so long in the lowest form I gained an immense advantage over the cleverer boys. They all went on to learn Latin and Greek and splendid things like that, But I was taught English, We were considered such dunces that we could learn only English. Mr. Somervell a most delightful man, to whom my debt is great was charged with the duty of teaching the stupidest boys the most dis regarded thing namely, to write mere English. He knew how to do it. He taught it as no one else has ever taught it. Not only did we learn English parsing thoroughly, but we also practised continually English analysis. […] Thus I got into my bones the essential structure of the ordinary British sentence which is a noble thing. And when in after years my schoolfellows who had won prizes and distinction for writing such beautiful Latin poetry and pithy Greek epigrams had to come down again to common English, to earn their living or make their way, I did not feel myself at any disadvantage. Naturally I am biassed in favour of boys learning English. I would make them all learn English: and then I would let the clever ones learn Latin as an honour, and Greek as a treat. But the only thing I would whip them for would be for not knowing English. I would whip them hard for that.

[---]

We used also to have lectures from eminent persons on scientific or historical subjects. These made a great impression on me. To have an exciting story told you by someone who is a great authority, especially if he has a magic lantern, is for me the best way of learning. Once I had heard the lecture and had listened with great attention, I could have made a very fair show of delivering it myself. I remember five lectures particu larly to this day. The first by Mr. Bowen, the most celebrated of Harrow masters and the author of many of our finest songs, gave us a thrilling account in popular form of the battle of Waterloo. He gave another lecture on the battle of Sedan which I greatly enjoyed. Some years after wards I found that he had taken it almost literally from Hooper's Sedan one of my colonel's favourite books. It was none the worse for that. [...] There was a lecture about how butterflies protect themselves by their colouring. A nasty tasting butterfly has gaudy colouring to warn the bird not to eat it. A succulent, juicy-tasting butterfly protects him self by making himself exactly like his usual branch or leaf. But this takes them millions of years to do; and in the mean while the more backward ones get eaten and die out. That is why the survivors are marked and coloured as they are. Lastly we had a lecture from Mr. Parkin on Imperial Federation. He told us how at Trafalgar Nelson's signal 'England expects that every man this day will do his duty' ran down the line of battle, and how if we and our Colonies all held together, a day would come when such a signal would run not merely along a line of ships, but along a line of nations. We lived to see this come true, and I was able to remind the aged Mr. Parkin of it, when in the last year of his life he attended some great banquet in celebration of our victorious emergence from the Great War. 
 
I wonder they do not have these lectures more often. They might well have one every fortnight, and afterwards all the boys should be set to work to write first what they could remember about it, and secondly what they could think about it. Then the masters would soon begin to find out who could pick things up as they went along and make them into something new, and who were the dullards; and the classes of the school would soon get sorted out accordingly. Thus Harrow would not have stultified itself by keep ing me at the bottom of the school, and I should have had a much jollier time.

 [---]


Ar Sandhurst I had a new start. I was no longer handicapped by past neglect of Latin, French or Mathematics. We had now to learn fresh things and we all started equal. Tactics, Fortification, Topography (mapmaking), Military Law and Military Administration formed the whole curriculum. In addition were Drill, Gymnastics and Riding. No one need play any game unless he wanted to. Discipline was strict and the hours of study and parade were long. One was very tired at the end of the day. I was deeply interested in my work, especially Tactics and Fortification. My father instructed his bookseller Mr. Bain to send me any books I might require for my studies. So I ordered Hamley's Operations of War, Prince Kraft's Letters on Infantry, Cavalry and Artillery, Maine's Infantry Fire Tactics, together with a number of histories dealing with the American Civil, Franco-German and Russo-Turkish wars, which were then our latest and best specimens of wars. I soon had a small military library which invested the regular instruction with some sort of background. I did not much like the drill and indeed figured for several months in the 'Awkward Squad,' formed from those who required special smartening up. [...] We drew con toured maps of all the hills round Camberley, made road reconnaissances in every direction, and set out picket lines and paper plans for advanced guards or rear guards, and even did some very simple tactical schemes. We were never taught anything about bombs or hand-grenades, because of course these weapons were known to be long obsolete. They had gone out of use in the eighteenth century, and would be quite useless in modern war.


(Winston Churchill 1930, angående skoltiden i slutet av 1800-talet) 

torsdag, september 08, 2011

Är fildelningsnätverk en del av det civila samhället


En av de intressantaste diskussionerna som uppstod när jag presenterade mitt paper om kultursektorns civilsamhälle på en konferens nyligen var den om hur jag kan räkna fildelare till det civila samhället. Min utgångspunkt var att moderna samhällen idealtypiskt kan delas in i tre sfärer: marknaden, staten och civilsamhället. Marknaden karaktäriseras av konkurrens, vinsttänkande och vinstdrivande organisationer, staten av våldsmonopol, lagstyre och politiskt styre, civilsamhället av ideella motiv och icke vinstdrivande organisationer. Till dessa kan man möjligen lägga familjen, kännetecknad av släktskapslojalitet, men det tycks sakna relevans för just det här resonemanget.

Att räkna någonting till civilsamhället enligt den här modellen innebär inget moraliskt omdöme. Filip Wijkström har t.ex. visat att Hells Angels enligt samma modell bör räknas dit (se tidigare inlägg). Den vinstdrivande kriminella verksamhet som medlemmar också ägnar sig gör inte den lagliga organisationen Hells Angels vinstdrivande. Dess rykte säkerställer dessutom att den är utpräglat icke-statlig. Hells Angels är en icke-statlig, icke-vinstdrivande organisation som sträcker sig utanför familjelivet; alltså en del av det civila samhället.

Laglig fildelning tycks vara ett solklart exempel på ett civilsamhälleligt nätverk, om än på ett tämligen löst sammanhållet sådant. Privatpersoner producerar t.ex. film och musik och gör den tillgänglig på nätet. Filer delas utan annat vinstintresse än att ta del av dem. Nätverket är visserligen löst sammanhållet, men det finns flera exempel på att nätverk på Internet, t.ex. personer som känner varandra från bloggdiskussioner, kan utvecklas till mer traditionellt civilsamhälleliga former. T.ex. kommer Piratpartiet från sådana nätverk, men också från fildelningsnätverken.

Delning av copy right-skyddade filer kan anklagas för att vara vinstdrivande, eftersom de som deltar åtminstone undviker utgifter genom att inte betala för de kulturprodukter de tar del av (av allt att döma köper de dock mer kulturprodukter än genomsnittet, men det tycks inte vara relevant för definitionen). I konsekvensens namn borde även bibliotekslån anses vinstdrivande utifrån det argumentet. Den som lånar böcker på bibliotek kan sägas göra det för att undvika att behöva köpa dem. Det faktum att svenska författare och författare som skriver på svenska – men inte utländska författare som skriver på andra språk – får betalt av staten för att deras böcker lånas ut ändrar inte detta, även om det gör att systemet i Sverige anses moraliskt okontroversiellt.

Biblioteken är offentligägda (statlig sfär) när de ägs och finansieras offentligt. Låntagarnas mellanhavande med biblioteket är inte i sig civilsamhälleligt utan har snarare karaktären av mottagande av offentlig service. Företaget The Pirate Bay är en vinstdrivande aktör (marknad). Den fildelning som sker på The Pirate Bay är gratis. De genomsnittliga fildelarna tycks inte tjäna pengar även om de – liksom bibliotekens låntagare – undviker kostnader. Medan biblioteket lånar ut böcker till låntagarna delar fildelarna filer med varandra. Alltså existerar ett löst icke vinstdrivande nätverk. Undvikandet av kostnader gör att det kan betraktas som en gråzon, men fildelning tycks inte vara mer vinstdrivande än bibliotekslån.

Den enda invändning som jag kan se tycks vara den som jag riktade mot Wijkströms klassificering av Hells Angels som encivilsamhällelig organisation, nämligen den statsvetenskapliga invändningen att de utmanar statens våldsmonopol och därmed utgör ett försök till alternativ stat snarare än en del av civilsamhället i Sverige. Denna invändning tycks dock mindre rimlig mot fildelarna. Men kanske har den viss relevans. En del av de mer radikala piraterna menar trots allt att de utmanar nationalstaten. Men i dagsläget skulle jag säga att de snarare rör sig i ett transnationellt civilsamhälle, om än i konflikt med stater och marknadsaktörer.

fredag, september 02, 2011

Stability without Statehood

"The way the sovereign state is taken for granted in political theory prevents an explanation of historical and contemporary organizations and phenomena different from this ideal type. Peter Haldén bypasses the state and the problems it causes by constructing an understanding of politics and a research model based on classical and early modern republican political theory. This enables historical analysis without anachronism and a new interpretation of the European Union. By comparing the EU with the Holy Roman Empire (1648-1763) and the antebellum United States (1776-1865), he explains that the EU's international weakness is a result of its strength as a security system that stabilizes Europe. The author argues that continued American support and embedding in NATO is necessary in order for the EU to act on the world stage and to stabilize Europe in the long run. Through these theoretical innovations, he explores alternatives to state-building in the Third World."

För några år sedan skrev jag ett inlägg om Peter Haldéns doktorsavhandling vid European University Institute. Nu har han utvecklat den i boken Stability without Statehood där han har kompletterat den ursprungliga jämförelsen med fler exempel. Grundtanken är att han moderniserar begreppet compound republic som i tidigmodern statsteori användes för att beskriva bl.a. Det heliga romerska riket av tysk nation (på svenska också känt som Tysk-romerska riket) och applicera konceptet på EU. EU beskrivs därmed inte som någonting som mer eller mindre framgångsrikt håller på att utvecklas till en federation, eller som ett slags bastard mellan stat och internationellt samarbete, utan istället som ett av flera historiska exempel på en helt annan politisk konstruktion: den sammansatta republiken. Denna utgår bl.a. från att intressen på flera olika nivåer bör representeras på republikens nivå; så som är fallet i EU-systemet där parlamentet representerar EU-medborgarna och ministerrådet staterna, och där kommissionen inte helt passar in i verkställande rollen sådan som den beskrivs i nationalstater. Detta synsätt öppnar för att se på stater i en modell som faller utanför dagens fokus på den nationalstatliga nivån, som har dominerat den internationella politiken under över två hundra år. Voltaires berömda karaktäristik av Det heliga romerska riket av tysk nation som vare sig heligt eller romerskt, eller ens ett rike, ter sig plötsligt som en missuppfattning av åtminstone begreppet rike.

Haldéns användning av samma modell på USA under perioden mellan självständigheten och inbördeskriget (1776-1865) visar sig minst lika upplysande. Inte minst skiljer den sig från det traditionella sättet att närma sig perioden genom att betona likheterna snarare än skillnaderna mellan republikens första konstitution och den nu gällande konstitutionen från 1788. Hela perioden kännetecknas enligt Haldén av en betydligt större autonomi för delstaterna, som därmed framstår som mer lika självständiga stater, än i det USA som har tagit form från och med inbördeskriget. Även det tidiga USA hade dock betydligt fler drag av enhetsstat än vad EU eller Tysk-romerska riket hade. USA hade t.ex. redan från början en gemensam utrikespolitik och delstaternas miliser och national guards har hela tiden varit underkastade den federala regeringen. EU:s medlemsstater och Tysk-romerska rikets furstestater har däremot inte bara haft egen utrikespolitik utan också rätt att självständigt förklara krig, något som inträffat i båda fallen och som i det senare fallet kunde innefattade krig mot varandra, något som lyckligtvis inte hittills har hänt i EU. De amerikanske delstaterna förlorade sin rätt att självständigt sluta internationella avtal 1788 eftersom systemet uppfattades som ohålållbart. De olika delarnas egna utrikespolitik är någonting som Haldén särskilt betonar och som öppnar vägen för utomstående staters påverkan, något som aldrig använts framgångsrikt gentemot USA, men däremot i de båda andra fallen. Yttre påverkan kan emellertid också tjäna stabiliteten i den sammansatta republiken - och detta är en av Haldéns viktigaste poänger - något som han menar att USA, inte minst genom överlappningen med Natosystemet har gjort i EU:s fall. Jämförelsen med Frankrikes inverkan på stabiliteten i 1700-talets Tyskland är emellertid inte enbart lugnande, inte med tanke på att Frankrike vid flera tillfällen involverades i Tyska konflikter. 

Intressant är också Haldéns tillämpning av begreppet compound republics på statsbyggen i moderna så kallade failed states, som Somalia och Afghanistan. Frågan är om inte den mer komplexa och flexibla formen compound republics skulle kunna passa bättre för detta än den ofta föga passande nationalstatsformen. Detta skulle innebära att existerande maktkoncentrationer inordnades i ett system där de blev den lokala nivån med långtgående autonomi men samtidigt också representerade i organ på högre nivå. Haldén är tydlig med att han här väljer att bortse från etiska dimensioner i det legitima i ett sådant system. Därmed missar han dock vad som torde vara de flestas spontana invändning, dvs. det oetiska i att legitimera styren som t.ex. de så kallade islamiska domstolarna i Somalia. Bland de viktigaste motiven för internationella ingripanden i failed states som Afghanistan har varit just att få bort specifika aktörer ifrån deras maktpositioner (talibanerna i det afghanska fallet). De lösningar man har försökt implementera har inte bara handlat om "nationellt" självstyre utan också om universella internationellt erkända värden som t.ex. den (relativt) sekulära staten och mänskliga rättigheter. Det hindrar dock inte att Haldén är någonting på spåren när det gäller varför det misslyckats. Kan det vara så att nationalstaten har spelat ut sin roll i Europa, och i de konstruerade postkoloniala staterna i Afrika och Asien ofta inte ens har haft den roll som man har försökt tillskriva den?

Hur som helst är Haldéns bok ett intresseväckande sätt att analysera stater som leder till överraskande jämförelser och får en att se exemplen på nya sätt. Den lyfter också på ett förtjänstfullt sätt blicken från det annars förhärskande fokus på nationalstaten som den nivå som allt utgår ifrån och hamnar istället i ett förvånansvärt pragmatiskt synsätt på representation.

måndag, augusti 29, 2011

Nordisk konferens om kulturpolitisk forskning

Jag skriver om förra veckans Nordiska konferens om kulturpolitisk forskning på Tema Kultur och Samhälles blogg Q-kontinutiteten:

"Åskilliga diskussioner har också handlat om den kulturens kommersialisering som inträder när politiker allt mer talar om kulturen i termer av kreativa näringar och upplevelseindustri; den ökande överlappningen mellan konsten och näringslivet, vars rationaliteter länge tycktes helt motsatta. Sigrid Røyseng beskrev den roll som konsten tillskrivs i diskursen om den kreativa ekonomin; föreställningen om att konsten utgör motorn i de kreativa näringarna, som i sin tur utgör motorn i näringslivet som helhet, en föreställning som visar sig bygga vidare på den om det kreativa geniet, även om detta kreativa geni här inte längre tillåts skapa konst för konstens skull utan istället ställs i ekonomins tjänst som provokatör och idéproducent."

fredag, augusti 12, 2011

Jesus and Yahweh

"Ett stort litterärt verk kan enligt Bloom kännas igen på dess förmåga att få läsaren att känna sig märklig till mods. Med det måttet mätt framstår den Gud som den anonyme Bibelförfattaren J kallar för Yahweh som den märkligaste och mest fascinerande litterära karaktären någonsin. Jesus and Yahweh är i första hand en läsning av Bibeln med fokus på Gud som litterär gestalt."

Denna vecka publicerar Tidningen Kulturen mina kommentarer på Harold Blooms Jesus and Yahweh: The Names Devine. Bloom är en litteraturvetare som brukar utmålas som en av de främsta försvararna för en litteraturhistoria dominerad av döda vita män (han är en av de få som fortfarande försvarar ett universellt kvalitetsbegrepp för litteratur). Hans kanske mest egensinninga förslag är dock att författaren till litteraturhistoriens kanske främsta verk är en kvinna. I den här artikeln diskuterar jag hans analys av gudsbilderna i Bibeln.

onsdag, augusti 10, 2011

Vad som styr revolutioner

Till sommarläsningen hörde statsvetaren Theda Skocpols fascinerande States and social revolutions, en modern klassiker där hon på 1970-talet diskuterade vad som styr utgången i våldsamma samhällsomdaningar genom en jämförande analys av Franska Revolutionen, Ryska Revolutionen och Kinesiska Revolutionen.

Skocpol gjorde sig känd framförallt genom Bringing the State Back in och andra verk där hon återförde samhällsvetenskapernas uppmärksamhet till de statliga institutionernas betydelse för samhällsutvecklingen och därmed inledde den så kallade nyinstitutionalismen. I min egen forskning har jag framförallt hänvisat till hennes senare verk – t.ex. Diminished Democracy – där hon diskuterar civilsamhällets organisationsformer och deras betydelse för demokratin (detta skriver jag om t.ex. i den här understreckaren) .

I States and Social Revolutions är den centrala tesen att det som styr utgången av sociala revolutioner – i meningen våldsamma omfattande samhällsomvandlingar – inte så mycket är revolutionärernas intentioner som deras organisering och politiska omgivning. Därmed gör hon också upp med Marx på den tiden helt dominerande föreställning om att det är revolutionärernas klasstillhörighet – eller snarare vilken klass de ”företräder” – som styr revolutionens resultat (i Marx analys var Franska Revolutionen det främsta exemplet på en borgerlig revolution medan hans sovjetiska efterföljare gjorde anspråk på att vara en proletär revolution; Kinesiska Revolutionen har bl.a. beskrivits som en borgerlig revolution 1911 och en bonde- och proletär revolution i samband med Andra Världskriget). Skocpol pekar därmed framåt mot en samhällsvetenskap där institutioner är ett väsentligt mer centralt analytiskt begrepp än klassintressen.

För Skocpol är det mest avgörande draget i revolutionernas första fas hur organiserat lokalsamhället är. Frankrike – med sina Västeuropeiskt feodala traditioner – hade under 1700-talet fortfarande en fungerande byorganisation, och det var denna organisation som skulle bilda grunden för revolutionen ute i landet. Oavsett vilka mål som revolutionärerna i Paris hade så var de lokala ledarnas mål att undkomma de feodala privilegier och avgifter som adeln och kyrkan lade på landägare och arrendatorer. Franska Revolutionens kanske viktigaste sociala omvandling blev mycket riktigt avskaffandet av dessa samt införandet av likhet inför lagen, inte minst skatterättsligt genom avskaffandet av adelns och kyrkans privilegier. Marx identifierade Franska Revolutionen som en borgerlig revolution just på grund av att den befäste snarare än avskaffade egendomsrätten, inte minst egendomsrätten till mark, som genom dessa förändringar renodlades genom de feodala privilegiernas avskaffande. Andra tidigare forskare, som t.ex. Norbert Elias, fick emellertid problem med detta när de studerade saken närmare. Den parisiska borgerlighet som fanns före revolutionen, i synnerhet de under revolutionen så inflytelserika advokaterna, var i hög grad indragen i den dåvarande politisk-administrativa statens privilegiesystem och kunde knappast ha haft något omedelbart intresse av dess avskaffande.

I Ryssland och Kina saknades denna lokala organisation länge. Båda staterna var väsentligt mer centraliserade än Frankrike. I synnerhet i Rysslands fall penetrerades de lokala eliterna av tsardömets centralism. Där blev den drivande organiseringen under Revolutionen därför inte existerande ålders- och klassöverskridande. Istället inleddes Revolutionen av hemvändande revolterande soldater från Första Världskrigets fronter. De lokala råd – sovjeter - som byggdes upp på detta sätt leddes av unga, oftast egendomslösa, män snarare än av äldre etablerade lokala företrädare. Det var denna organisering som under sin struktureringsfas kunde penetreras och tas över av de centraliserade och välorganiserade Bolsjevikerna.

I Kina, slutligen, fanns under lång tid ingen etablerad lokal politisk organisation. Det var först när en lokal politisk nivå efter europeisk förebild infördes av de sista Qingkejsarna som förutsättningarna för revolutionen skapades. Framförallt var det arméns omorganisation kring år 1900, ersättandet av den centraliserade men urmodiga Manchuarmén med provinsiellt organiserade västerländskt tränade regementen, som skapade förutsättningarna för kejsardömets avskaffande och republikens införande 1911. Det var också därför som republiken under 1910-talet först genomfördes som en militär diktatur och sedan sönderföll i ett inbördeskrig mellan regionalt baserade krigsherrar med maktbas i lokala eliter och regementen.

Om de initiala organisationsformerna har betydelse för huruvida det alls blir någon revolution så är dock omständigheterna och de organisationsformer som utvecklas för att hantera dessa avgörande. Det som i samband med Franska Revolutionen främst har påverkat franska statens senare utveckling är Revolutionskrigen, som inte bara spred revolutionens modeller utan också framfödde Napoleon, som ju i första hand var en militär härförare och inte en revolutionsledare, och som senare skulle fullfölja den renodling och nationella likriktning av nationella militära och civila institutioner som redan påbörjats under republiken. Också Sovjet var i hög grad en produkt av ett krig, i det fallet ryska inbördeskriget, där både Trotskij och Stalin gjorde stora insatser för att bygga upp den framväxande sovjetstaten, en stat som i betydligt högre grad skulle bli produkten av kriget och de därpå följande utrensningarna än av det inledande skedets arbetar-, bonde- och soldatsovjeter. I såväl Frankrike som Sovjet skulle det bestående arvet bli en kombination av det tidigare statens centralistiska tendenser och de likaledes centralistiska resultaten av en organisation formad för krig.

I Kina var det i än högre grad inbördeskriget som skulle styra den nya statens utformning. 1911 var kommunistpartiet en marginell företeelse. Under en period var de bara en falang i det betydligt större nationalistpartiet Kuomintang (senare statsbärande på Taiwan). Maos omorganisering av kommunistpartiet skedde under brinnande inbördeskrig först i kamp mot krigsherrarna och senare som USA-understödd gerillarörelse mot den japanska ockupationsmakten under Andra Världskriget. Inte minst blandningen av ideologi och gerillakamp skulle tillsammans med motståndet mot städernas tidigare Kuomintanganknutna intelligentia forma Maoepoken och Kulturrevolutionens till kaos gränsande terrorvälde. Hur denna utveckling sedan kan knytas samman med senare tiders utveckling mot dagens partistat i modernisering lämnas däremot osagt i denna bok som ursprungligen publicerades på 1970-talet.

Försöker man dra paralleller till dagens politiska omvälvningar så är det första påpekandet som måste göras att de flesta politiska förändringar som gör anspråk på att vara revolutioner inte kan klassificeras som sociala revolutioner, utan snarare är statskupper. I termer av organisering på mikronivån kan det emellertid visa sig att Internet utgör en avgörande nyhet, åtminstone i länder där Twitter blir en viktigare organisationsutgångspunkt än lokalsamhället. Hur en administration med Internet som grundpelare skulle se ut återstår dock rimligen att se. Det är också värt att påpeka att ingångsskedets organisationsform i de flesta fall inte överlever för att bli mer än just detta. Bryter inga inbördeskrig ut i Tunisien eller Egypten är det knappast troligt att den sociala strukturen genomlever någon social revolution. Snarare kommer det handla om en redan pågående social omvandling där den nya politiska makten kommer att ta sin utgångspunkt i den redan existerande administrationen, i bästa fall kompletterad med demokratiska institutioner, men i Egypten just nu med militären som hittills mest avgörande del. I Libyen inleddes däremot ett inbördeskrig. Den statliga ordningen började bryta samman. Det som trädde i dess ställe där var just en ny ordning baserad på den starkaste lokala organisationsformen. I Libyens fall har därför stammarna och fraktioner ur de väpnade styrkorna kommit att bilda grunden för ett alternativt styre.

fredag, augusti 05, 2011

Semester och mångkultur

Nu tillbaka från semestern, eller åtminstone tillbaka i den meningen att jag nu sitter på soffan hemma och läser akademiska papers istället för att vara ute i solen eller läsa filosofi eller skönlitteratur (mer om sommarläsningen i senare poster när jag får tid).

Går igenom gamla texter och hittar bl.a. den här texten som jag skrev för några år sedan där jag försöker sammanfatta mångkulturalismens historia som ideologiskt koncept i svensk kulturpolitik. Jag beskriver bl.a. dess förhistoria i efterkrigstidens politik gentemot minoriteter (där bl.a. den finska invandringen uppfattades som tillfällig arbetskraftsinvandring) och införandet av begrepps som mångkultur och världskultur på 1990-talet.Det finns mycket att säga om Sverige som mångkulturellt land.

lördag, juli 23, 2011

Demokrati

Dere skal ikke få ødelegge oss, dere skal ikke få ødelegge vårt demokrati og engasjement. Vi er en liten, men stolt nasjon. Ingen skal skremme eller skyte oss til taushet. Ingen skal skremme oss fra å være Norge. Vi skal vise verden at demokratiet blir sterkere når det gjelder.
- Jens Stoltenberg

Någonting fruktansvärt har inträffat. Nu handlar det om att visa vad demokratin och de demokratiska staterna är och står för.

måndag, juli 04, 2011

M vill organisera sig som vänstern

Enligt vad SvD beskriver vill Moderaterna nu organisera sig mer som Socialdemokraterna, dvs. som en folkrörelse. Som folkrörelseforskare blir jag till en början en smula skeptisk till idén att försöka bygga en politisk organisation på tanken om livslångt arrangemang. Det var nyckeln till socialdemokraternas långa maktinnehav, men det var också en idé som var som mest framgångsrik i mitten av 1900-talet. Sedan dess har socialdemokratin haft åtskilliga motgångar. Faktum är att den dominerande trenden för dem de senaste 40 åren har varit en nedgång för dem i både valresultat och medlemstal. Därmed inte sagt att en pånyttfödelse för folkrörelseorganisationen som form är omöjlig, men då måste den anpassas till våra dagars mer flytande samhälle där människor sällan eller aldrig vill ge sin lojalitet till ett parti för mer än en kort period. Denna indidividualism har varit nyckeln till Moderaternas framgång. Frågan är hur man bygger en ny typ av organisation för att göra framgången stabil. Och om detta är möjligt.


Tidigare inlägg om folkrörelseorganisation
, SAP och partiernas kris.

Statsvetaren Olof Peterson om partiernas minskande medlemstal
.

TILLÄGG: Replik av Thomas Gür: Vi behöver inga borgerliga GONGO:s

fredag, juli 01, 2011

Ett dagsrelevant citat

“Rise [to speak] but seldom — let this be on important matters — and then make yourself thoroughly acquainted with the subject. Never be agitated by more than a decent warmth, & offer your sentiments with modest diffidence — opinions thus given, are listened to with more attention than when delivered in a dictatorial stile. The latter, if attended to at all, although they may force conviction, is sure to convey disgust also.” (ett av de få bevarade citaten av George Washington)

Kulturkampen in i ett nytt skede?

För ett par år sedan antydde jag att det i svensk debatt finns en underström av kulturkamp:
"Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat. Jag har besökt en utställning som i samma sammanhang beskrivs som nazistkonst. En Konstfackstudent blev idag åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Samma år har ett helt nytt parti med "delad kultur" som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val."

Den gången skrev jag apropå Hägglunds tal i Almedalen om "verklighetens folk". Sedan dess har frontlinjerna och positioneringarna hunnit utvecklas och nu är det möjligt att vi går in i ett nytt skede. Sverigedemokraterna har trätt in på banan och sällat sig till den "moderna konstens" motståndare, men menar sig också försvara det svenska kulturarvet (etniskt och partikularistiskt uppfattat. Det är antagligen bara en tidsfråga innan de börjar peka ut kulturarvsinstitutionerna som motståndare. Hittills har flera sådana institutioner och organisationer vänt sig mot dem, liksom Svenska Kyrkan.

Nu i dagarna har vi sett en ny debatt där det åtminstone sett ut som att Svenskt Näringsliv gått till angrepp mot konst och humaniora i stort, till synes mot såväl "modern konst" och "hobbykurser" som mot "kulturarvet". Denna gång sällar sig i stort sett alla debattörer till deras motståndare; Lars O. Grönstedt, Emma Stenström, Alexander Bard, Peter Englund etc, etc. När konst och humaniora kritiseras oavsett innehåll (till skillnad från en viss typ av konst eller kurser) finns det som vi nu ser en bred och mångskiftande uppslutning till att försvara den (har dock inte sett någon officiell respons ännu).

Som så ofta i den här sortens debatter kommer sakfrågorna bort. Få av de som uttalar sig har läst rapporten (här). Inte heller jag har läst den från början till slut. Debatten fokuserar man på studiemedlen, som slår mot den enskilde studenten. Men även om så vore missar rapporten att antagningen redan är begränsad. Svenskt Näringsliv tar också helt riktigt upp att statliga resursfördelningssystem uppmuntrar universiteten att arrangera de populära kurser som nu beskrivs som "hobbykurser", och att detta kostar betydligt mer pengar än studiemedlet.

Mer centralt är att man utgår från att bidrag till samhällsekonomin är universitetens och utbildningens enda syfte. Många av de som försvarar humanioran rycks med i detta och svarar med samma utgångspunkt. Att bloggen Kulturekonomi väljer den utgångspunkter är rimligt. Däremot är det trist när även humanisternas argumentation domineras av ekonomiska argument. Ett samhälle består emellertid inte bara av ekonomi. För mig är det självklart att det hör till statens ansvar att stödja och underlätta utvecklingen av forskning och kultur även av andra skäl.

Fördelen med den här typen av debatt är att den tvingar verksamheten att försvara sig och motivera sin existens. Är det verkligen rätt att universitet arrangerar kurser i svampplockning (givet att dessa är mer än en myt)? För mig låter det tveksamt. Även generellt är det det så att humaniorans kvalitet sänks av att anslagen per student är synnerligen begränsade. Man kan också fråga sig hur svenskt näringsliv och offentlig sektors kvalitet påverkas av motviljan att anställa humanister ("också direktörer måste kunna något om historia, de bör känna till att det funnits en tid då man kunde klara sig fint på att svetsa metall och tala svengelska, men att det var länge sedan och då såg världen annorlunda ut", för att citera sydsvenskans Per Svensson). Att låta CSN bedöma vetenskaplig aktivitet låter som ett recept för katastrof. Kvaliteten är någonting som bara kan göras av människor med vetenskaplig utbildning, sedan bör det vara upp till studenterna att välja mellan utbildningar vars vetenskapliga kvalitet universiteten kan garrantera.

På den positiva sidan kan man konstatera att debatten om humaniorans och kulturens roll i samhället - liksom debatten om humaniorans och kulturens innehåll - verkligen bör föras i det offentliga samtalet. Negativt är att den just nu inte visar några tendenser till att bli särskilt konstruktiv.

--------------------------------------------

UPPDATERING: Det verkar som att debatten nu har tagit ytterligare ett par steg med borgerliga debattörer vars argument pekar vidare mot en återpolitiserad debatt om vad humanioran ska innehålla: Anders Edwardsson skrider t.ex. till humaniorans försvar med argument som knappast väcker entydig uppskattning vid landets historiska institutioner: "För det andra - och viktigare! - så är humanioria minst lika viktig som andra kunskaper. Kunskapen om det gamla, det sköna och det tidlösa är själva basen i en levande och framtidsinriktad kultur. Och här snuddar vi garanterat vid grundorsaken till att ett så här idiotiskt förslag överhuvudtaget kunnat ta form. Sosseriet har nämligen i decennier inneburit en medveten förödelse av den klassiska bildning som är en integrerad del i alla civiliserade länders kulturella matriser. Detta då stenåldern i Sverige anses ha varat till hösten 1932, när Rättvisans, Jämlikhetens och Framtidens apostel uppenbarade sig i form av en lika maktgalen som ofta ljugande som hårt krökande skåning och fick svenskarna att kasta av sig djurhudarna och bli "progressiva" mönstermedborgare som såg praktiskt och rationellt på allt. Och denna rent materialistiska, ekonomistiska verklighetsuppfattning har ergo tydligen genomsyrat även Svenskt Näringsliv!"

måndag, juni 20, 2011

Konstnärers arbetssituation

För den kulturpolitiskt intresserade har en ny intressant rapport kommit från Konstnärsnämnden angående konstnärliga yrkesutövares arbetsförhållanden. Sammanfattningsvis kan man konstatera att de i tämligen hög utsträckning lever på att utföra det yrke de är utbildade för. Det är också värt att konstatera att innom områdena dans och teater är nära hälften av de konstnärliga yrkesutövarna anstälda av ideella föreningar.

Finns att ladda ned som pdf.

onsdag, juni 15, 2011

Juholts kulturpolitik

I förvisso borgerliga SvD kan man läsa om hur Håkan Juholt ”är på besök i kulturens värld”. S-ledaren säger själv att han ”är inte på något sätt kulturutövare. Men jag får min kraft av vad andra kan skapa”. Nu har han bestämt sig för att göra kulturen till valfråga. Han antyder att han har en del praktiska förslag, bl.a. en skattesubvention av kulturnäringar. Han plockar också upp gamla idéer som fri entré till statliga muséer och ”funderar på en regel om att minst en procent av byggkostnaderna vid byggen av nya områden ska gå till konstnärlig utsmyckning” – något som för övrigt var en uttalad och beslutad målsättning vid offentliga byggen under större delen av 1900-talet, men som sällan eller aldrig förverkligades under dåtidens socialdemokratiska regeringar.

I stora drag är Juholts kulturpolitiska utspel typexempel på ett mycket mer generellt problem med kulturpolitisk debatt: Han talar om ”kulturen” som om alla viste vad kultur är. Kultur är dock ett komplext begrepp. Vi anar att han inte menar svensk kultur på samma sätt som Sverigedemokraterna menar (de är i själva verket tydligare än de flesta etablerade partiers kulturpolitiker: vi anar att de i princip är för runstenar och midsommarstång och mot Konstfack och modern konst, utom möjligen Lars Vilks). Kanske skulle också de som hoppades att Björklund skulle återinföra läsningen av litterära klassiker i skolan bli besvikna på Juholts kulturpolitik. De flesta andra kulturintresserade svenskar tänker sig nog att Juholt menar det samma som de när han sägar att han är för kultur. Troligen tänker sig även Juholt att det är så. Men så är det knappast. Och detta är problemet: kulturpolitiken engagerar inte därför att man inte diskuterar kultur. När kultur diskuteras med politiska implikationer: som t.ex. av sverigedemokrater, Lars Vilks och ibland t.o.m. av Jan Björklund, då märks åtminstone något mer engagemang (se även tidigare inlägg från tiden före valet).

Men de debatterna sker utanför den etablerade kulturpolitiken och ifrågasätter den ofta. Paradoxalt nog är kulturens politik ofta kontroversiell men berörs sällan av kulturpolitiska diskussioner. Frågan är om kulturpolitiken kan – och bör – göras mer relevant.

torsdag, juni 09, 2011

Dagens ungdom: Facebook - ett hot mot läsningen och demokratin?

Den senaste tidens nyhetsflöde har rymt ett par intressanta och möjligen oroande statistiska resultat: "Mer än var fjärde ung svensk tycker att det vore ”ganska eller mycket bra” om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare" (statistik från World Value Survey) och "Facebook slår ut böcker" (från Nordicom), två nyheter som jag för övrigt snappade upp via Facebook. För mig framstod det som extra slående eftersom jag nyss varit i Malmö och föreläst om bl.a. nya former i det civila samhället, inklusive nätverkande i sociala media, och dessutom publicerat ett rapportkapitel (analys av ungas kulturutövande) med bl.a. det här diagrammet (också det baserat på Nordicoms enkäter). Som synes antyder det att läsningen inte hotas kraftigt av Internet. Däremot skulle man kunna tänka sig att TV:n tidigare bidragit till att sänka läsandet.

Det finns mycket man kan säga om sådana här undersökningar. Just nu är jag mest insatt när det gäller kultursidan av det hela. Kulturvaneundersökningar bygger ofta på frågor som gäller fritiden och hur stor del av fritiden som spendaras på en aktivitet, eller hur ofta den utförs. Idag är gränsen mellan arbete och fritid emellertid i upplösning för många, och Facebook står på i bakgrunden medan man sitter vid datorn oavsett om det är arbete eller fritid. Om jag sitter vid datorn och skriver på en artikel om nya organisationsmodeller i det civila samhället och under en paus kommenterar ett Facebookinlägg om det här, är det då fritid eller arbetstid? Är det fritid om jag går tillbaka till diskussionen samma kväll? Påverkas detta om jag arbetar den kvällen? Å andra sidan finns det de som inte använder Facebook på jobbet och som sedan spenderar en timme eller två med Facebookspel. Internet kan användas till olika saker och på olika sätt, så även Facebook.

Kanske inte Nordicom, men däremot nyhetsförmedlingen kring rapporten har dessutom drag av moralpanik, man pekar finger mot det "nya" fenomenet istället för att söka förklaringar på andra ställen. Public Service-TV är nu en etablerad del av kulturlivet, liksom böckerna, alltså: böcker bra, Public Service bra, Internet dåligt, Facebook dåligt. Det ligger bedrägligt nära att tänka sig att somliga ungas eventuella skepcis till demokratin har att göra med att de är dåligt informerade eftersom de inte läser och ser på nyheterna tillräckligt, eller att läsförståelsen minskar därför att de unga sitter på Internet. Samtidigt kan det mycket väl vara så att Internetanvändningen ökat den mängd textbaserad information som vi tar in, genom att ersätta eller komplettera TV och radio. Det blir också svårt att tolka World Value Survey utan att se frågorna, eller för den delen kunna fråga de svarande vad de menar. Vad är egentligen en stark ledare, en sån som Anders Borg eller en sån som Stalin. De kvantitativa undersökningarnas förbannelse! I en mindre undersökning frågade DN ungdomar om de viste vad demokrati är, men vem gör egentligen det?

Samtidigt kan jag inte undgå att oroas. Böcker har någonting som de flesta andra medier saknar, eller åtminstone har somliga böcker det: de utgör långa texter som kan kräva koncentration över lång tid. De kan förmedla komplexa tankar och berättelser. Därmed inte sagt att alla böcker gör det. Kan det vara så förmågan att koncentrera sig över tid minskar? Jag märker själv att de digitala medierna kan vara störande. Vi lever i en tid - och en del av världen - där det är uppseendeväckande att stänga av dem, så uppseendeväckande att det är någonting man kan diskutera på Facebook istället för att göra.

Kan det vara så att Facebook hotar demokratin? Tveksamt. För den som intresserar sig för politik blir den en källa till information och nyheter i minst lika stor utsträckning som den distraherar. Möjligen minskar sannolikheten för att den ointresserade av misstag eller leda hör nyheter när medieutbudet och valfriheten ökar. Att svensk skola inte förmår ge det djup och den bakgrundskunskap som krävs för att tolka politiska påstående (eller enkätfrågor) i sitt sammanhang blir alltmer uppenbart, även om det också verkar tydligt att gruppen unga rymmer mycket stora skillnader i både kunskaper och intresse.

Samtidigt finns det en annan sida av fenomenet, man kan se till sändarna istället för till mottagarna. Inte bara medborgarnas uppmärksamhetsspann har minskat utan också politikernas och nyhetsflödets. Kan det vara så att väljarnas förakt för politiker är välförtjänt? För många unga kan det säkert te sig så. Det är inte bara det att nyhetsfödet präglas av skandaler och förenklingar, de budskap som förmedlas av politiker hör knappast till de mest fördjupade och analytiska som förmedlas i media. Om något så går kommentatorernas analyser - både i tidningar och i bloggosfären - ofta djupare än politikerna själva, även om även de oftast fokuserar på det politiska spelet. Ideologiskt djup och samhällsanalys är någonting man sällan möter, och som heller inte rymms på en Twitterrad - i alla fall inte när dessa ska spottas ut i rask följd. De kärnfulla epigrammen tycks här än mer sällsynta än de spökskrivna tegelstensböckerna (som ofta väl exemplifierar att bokens längd inte är någon garranti för innehållets analytiska djup). Nyhetsflödets egen struktur blir någonting som politikerna anpassar sig efter när de trycker samman sina utsagor för att passa i Twitterrader och enminutscitat i TV, utsagor som sedan kommenteras i en sådan utsträckning att det tillsammans med alla andra kringflytande utsagor bidrar till att göra vår tid till den mest textproducerande någonsin.

Den bild som genereras kan vara anledning nog att vara skeptisk, i synnerhet för dem vars bild består av bråttstycken av denna debatt av till synes kringflytande utsagor. Till och med vi som är intresserade och försöker vara insatta har all anldedning att vara skeptiska, åtminstone mot vissa sidor av hur demokratin fungerar idag, om än inte mot demokratin som sådan.

TILLÄGG: Apropå lärande, uppkoppling och bristande koncentration.