Fortsätt till huvudinnehåll

Jesus och Yahweh

Läser Jesus and Yahweh av Harold Bloom, kanske mest känd för att ha försökt sammanställa Den västerländska kanon (i boken med samma namn). Här tar han sig an Bibeln, eller mer exakt Nya testamentet (NT) vs. den hebreiska bibeln. Perspektivet är otvetydigt judiskt, om än på ett mycket personligt sätt. T.ex. föredrar han den gammaltestamentlige Yahweh som litterär karaktär framför NT:s Gud. I synnerhet uppskattar han Yahweh sådan som den anonyme författaren J beskriver honom i Moseböckerna.

Han är också mycket noga med att betona skillnaderna mellan de kristnas Gamla testamente (GT) och dess judiska motsvarigheter. Som litteraturkritiker kretsar han kring NT:s i litteraturhistorien unika anspråk på att ”fullborda” vad det beskriver som ”Gamla testamentet ”, liksom den kristna tendensen att läsa och organisera det senare i ljuset av i det förstnämnda. Kristi uppståndelse blir för honom mer ett lån från omgivande folks mytologier om döda och uppståndna gudar än ett uppfyllande av de judiska profeternas profetior. Treenigheten blir en polyteism. I synnerhet ogillar han Johannesevangeliet.

Själv sammanfattar han sin egen historieskrivning ungefär så här:

”Yahweh, in his earlier career, is not at all a theological God, but is human, all-too-human, and behaves rather unpleasantly. Christianity transforms Jesus of Nazareth, a historical person about whom we possess only a few verifiable facts, into a polytheistic multiplicity that replaces the uncannily menacing Yahweh with a very different God the Father, whose Son is the Christ or risen Messiah. Both of these divinities are shadowed by a ghostly Paraclete (Comforter) named the Holy Spirit, while Miriam, the mother of the historical Yeshua or Jesus, lingers nereby under the designation of “The Virgin Mary.”

The American Jesus stands somewhat apart from this pragmatic polytheism because he is the primary God of the United States, and has subsumed God the Father in what I continue to suggest we call “the American Religion.” This Jesus has a burgeoning rival in the Holy Spirit of the Pentecostalists and perhaps our future will see a dividen rule betweeen these somewhat disparate entities. All this matters because Christianity wanes in Europe (Ireland excepted) and is exemplified primarily in the Americas, Asia, and Africa, competing in those latter continents with Islam, which now becomes more militant than at any time since its aggressive inception.”


Själv är jag nog snarare böjd att instämma med kyrkofäderna i att uppfatta treenigheten inte som polyteism, utan ett mysterium som inte kan greppas av människor (men det samma kan naturligtvis sägas av t.ex. teologiskt lagda hinduer om deras polyteisms relation till Brahman).

Däremot kan jag uppskatta Blooms fascination för den gammaltestamentlige Yahweh, t.ex. för den Gud som i gestalt av tre män (eller möjligen en av tre män) som vid ett tillfälle besöker Abraham och äter middag med honom i hans tält, men också som den Gud som i nyare delar av Moseböckerna dväljs på berget Sinai och vars ansikte inte får ses av vanliga dödliga. Man kan inte annat än hålla med när Bloom beskriver honom som "at least, the supreme fiction." Typiskt nog uppfattar Bloom evangelisten Markus beskrivning av Jesus som den som gör sonen mest lik sin far, i synnerhet vid tillfällen som bröllopet i Kana. När han förvandlar vatten till vin är avståndet till Yahweh mindre än vanligt.

Å andra sidan hör just Johannesevangeliets första rader till de som har gjort störst intryck på kristendomens gudsbild, liksom Bibelns första rader som de tycks utgöra ett eko av:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:1)

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. (1 Mos 1:1)

Medan Bloom ogillar Johannes för hans icke-judiskhet dras jag själv antagligen till hans hermetiskt abstrakta, närmast gnostiska eller platoniska, ljusteologi. Samma sak finner man å andra sidan också i den judiska kabbalans ofattbara, men ändå allestädes närvarande Gud.

Blooms Amerikanske Jesus påminner en smula om Ignatius av Loyolas vision av Kristus som en fältherre som reser sitt baner på toppen av en grönskande kulle. Den bilden har också varit med kristendomen länge. Ignatius, den förste jesuiten, ser dock en krävande Gud som han tilltalar som Eviga Ord. I den meningen är han den samme som i Johannesevangeliet. Däremot står det klart att ingen av dessa är Blooms Gud. Han vänder sig emot en lättfattlighet som inte tycks kunna förenas med den obegriplige Yahweh.

Å andra sidan står det inte ens klart om han är troende eller om han enbart uppfatta sin Yahweh som en litterär gestalt ungefär som Hamlet. Vad man känner igen från Västerlandets kanon är heller inte bara hans djupa lärdom utan också den allt överskuggande pessimismen. Han upplever sig skriva en elegi över en Yahweh som nu är på väg att helt uppslukas den Amerikanske Jesus, en gestalt som hos honom tycks väcka ett förakt mycket likt det som han tidigare uppvisat för populärlitteraturen.

Kommentarer

Kraxpelax sa…
Jag är nog själv akademisk så det räcker till, utmärkt, men det dinns en verklighet också, och den kan man ju alltid försöka hålla borta med kommentargranskning och andra rädslans maskingevär.

Om kristendomen överhuvud taget betyder NÅGONTING, då GÖR man som Jesus säger hur klart som helst, men vem bryr sig om vad den stackarn har för uppfattning? Inte de gör de "kristna" mycket i den vägen, inte! De bara babblar.
.
Det här är ett blogginlägg av en religionshistoriker som skriver om om en judisk litteraturkritiker på en blogg som heter Akademiska synpunkter... Vad hade du väntat dig?

Själv är jag rätt skeptisk till människor som förklarar att de och ingen annan vet vad "Jesus säger". Läser man Bibeln inser man att det inte alltid är fullt så enkelt.

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…