Läser Jesus and Yahweh av Harold Bloom, kanske mest känd för att ha försökt sammanställa Den västerländska kanon (i boken med samma namn). Här tar han sig an Bibeln, eller mer exakt Nya testamentet (NT) vs. den hebreiska bibeln. Perspektivet är otvetydigt judiskt, om än på ett mycket personligt sätt. T.ex. föredrar han den gammaltestamentlige Yahweh som litterär karaktär framför NT:s Gud. I synnerhet uppskattar han Yahweh sådan som den anonyme författaren J beskriver honom i Moseböckerna.
Han är också mycket noga med att betona skillnaderna mellan de kristnas Gamla testamente (GT) och dess judiska motsvarigheter. Som litteraturkritiker kretsar han kring NT:s i litteraturhistorien unika anspråk på att ”fullborda” vad det beskriver som ”Gamla testamentet ”, liksom den kristna tendensen att läsa och organisera det senare i ljuset av i det förstnämnda. Kristi uppståndelse blir för honom mer ett lån från omgivande folks mytologier om döda och uppståndna gudar än ett uppfyllande av de judiska profeternas profetior. Treenigheten blir en polyteism. I synnerhet ogillar han Johannesevangeliet.
Själv sammanfattar han sin egen historieskrivning ungefär så här:
”Yahweh, in his earlier career, is not at all a theological God, but is human, all-too-human, and behaves rather unpleasantly. Christianity transforms Jesus of Nazareth, a historical person about whom we possess only a few verifiable facts, into a polytheistic multiplicity that replaces the uncannily menacing Yahweh with a very different God the Father, whose Son is the Christ or risen Messiah. Both of these divinities are shadowed by a ghostly Paraclete (Comforter) named the Holy Spirit, while Miriam, the mother of the historical Yeshua or Jesus, lingers nereby under the designation of “The Virgin Mary.”
The American Jesus stands somewhat apart from this pragmatic polytheism because he is the primary God of the United States, and has subsumed God the Father in what I continue to suggest we call “the American Religion.” This Jesus has a burgeoning rival in the Holy Spirit of the Pentecostalists and perhaps our future will see a dividen rule betweeen these somewhat disparate entities. All this matters because Christianity wanes in Europe (Ireland excepted) and is exemplified primarily in the Americas, Asia, and Africa, competing in those latter continents with Islam, which now becomes more militant than at any time since its aggressive inception.”
Själv är jag nog snarare böjd att instämma med kyrkofäderna i att uppfatta treenigheten inte som polyteism, utan ett mysterium som inte kan greppas av människor (men det samma kan naturligtvis sägas av t.ex. teologiskt lagda hinduer om deras polyteisms relation till Brahman).
Däremot kan jag uppskatta Blooms fascination för den gammaltestamentlige Yahweh, t.ex. för den Gud som i gestalt av tre män (eller möjligen en av tre män) som vid ett tillfälle besöker Abraham och äter middag med honom i hans tält, men också som den Gud som i nyare delar av Moseböckerna dväljs på berget Sinai och vars ansikte inte får ses av vanliga dödliga. Man kan inte annat än hålla med när Bloom beskriver honom som "at least, the supreme fiction." Typiskt nog uppfattar Bloom evangelisten Markus beskrivning av Jesus som den som gör sonen mest lik sin far, i synnerhet vid tillfällen som bröllopet i Kana. När han förvandlar vatten till vin är avståndet till Yahweh mindre än vanligt.
Å andra sidan hör just Johannesevangeliets första rader till de som har gjort störst intryck på kristendomens gudsbild, liksom Bibelns första rader som de tycks utgöra ett eko av:
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:1)
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. (1 Mos 1:1)
Medan Bloom ogillar Johannes för hans icke-judiskhet dras jag själv antagligen till hans hermetiskt abstrakta, närmast gnostiska eller platoniska, ljusteologi. Samma sak finner man å andra sidan också i den judiska kabbalans ofattbara, men ändå allestädes närvarande Gud.
Blooms Amerikanske Jesus påminner en smula om Ignatius av Loyolas vision av Kristus som en fältherre som reser sitt baner på toppen av en grönskande kulle. Den bilden har också varit med kristendomen länge. Ignatius, den förste jesuiten, ser dock en krävande Gud som han tilltalar som Eviga Ord. I den meningen är han den samme som i Johannesevangeliet. Däremot står det klart att ingen av dessa är Blooms Gud. Han vänder sig emot en lättfattlighet som inte tycks kunna förenas med den obegriplige Yahweh.
Å andra sidan står det inte ens klart om han är troende eller om han enbart uppfatta sin Yahweh som en litterär gestalt ungefär som Hamlet. Vad man känner igen från Västerlandets kanon är heller inte bara hans djupa lärdom utan också den allt överskuggande pessimismen. Han upplever sig skriva en elegi över en Yahweh som nu är på väg att helt uppslukas den Amerikanske Jesus, en gestalt som hos honom tycks väcka ett förakt mycket likt det som han tidigare uppvisat för populärlitteraturen.
Han är också mycket noga med att betona skillnaderna mellan de kristnas Gamla testamente (GT) och dess judiska motsvarigheter. Som litteraturkritiker kretsar han kring NT:s i litteraturhistorien unika anspråk på att ”fullborda” vad det beskriver som ”Gamla testamentet ”, liksom den kristna tendensen att läsa och organisera det senare i ljuset av i det förstnämnda. Kristi uppståndelse blir för honom mer ett lån från omgivande folks mytologier om döda och uppståndna gudar än ett uppfyllande av de judiska profeternas profetior. Treenigheten blir en polyteism. I synnerhet ogillar han Johannesevangeliet.
Själv sammanfattar han sin egen historieskrivning ungefär så här:
”Yahweh, in his earlier career, is not at all a theological God, but is human, all-too-human, and behaves rather unpleasantly. Christianity transforms Jesus of Nazareth, a historical person about whom we possess only a few verifiable facts, into a polytheistic multiplicity that replaces the uncannily menacing Yahweh with a very different God the Father, whose Son is the Christ or risen Messiah. Both of these divinities are shadowed by a ghostly Paraclete (Comforter) named the Holy Spirit, while Miriam, the mother of the historical Yeshua or Jesus, lingers nereby under the designation of “The Virgin Mary.”
The American Jesus stands somewhat apart from this pragmatic polytheism because he is the primary God of the United States, and has subsumed God the Father in what I continue to suggest we call “the American Religion.” This Jesus has a burgeoning rival in the Holy Spirit of the Pentecostalists and perhaps our future will see a dividen rule betweeen these somewhat disparate entities. All this matters because Christianity wanes in Europe (Ireland excepted) and is exemplified primarily in the Americas, Asia, and Africa, competing in those latter continents with Islam, which now becomes more militant than at any time since its aggressive inception.”
Själv är jag nog snarare böjd att instämma med kyrkofäderna i att uppfatta treenigheten inte som polyteism, utan ett mysterium som inte kan greppas av människor (men det samma kan naturligtvis sägas av t.ex. teologiskt lagda hinduer om deras polyteisms relation till Brahman).
Däremot kan jag uppskatta Blooms fascination för den gammaltestamentlige Yahweh, t.ex. för den Gud som i gestalt av tre män (eller möjligen en av tre män) som vid ett tillfälle besöker Abraham och äter middag med honom i hans tält, men också som den Gud som i nyare delar av Moseböckerna dväljs på berget Sinai och vars ansikte inte får ses av vanliga dödliga. Man kan inte annat än hålla med när Bloom beskriver honom som "at least, the supreme fiction." Typiskt nog uppfattar Bloom evangelisten Markus beskrivning av Jesus som den som gör sonen mest lik sin far, i synnerhet vid tillfällen som bröllopet i Kana. När han förvandlar vatten till vin är avståndet till Yahweh mindre än vanligt.
Å andra sidan hör just Johannesevangeliets första rader till de som har gjort störst intryck på kristendomens gudsbild, liksom Bibelns första rader som de tycks utgöra ett eko av:
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:1)
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. (1 Mos 1:1)
Medan Bloom ogillar Johannes för hans icke-judiskhet dras jag själv antagligen till hans hermetiskt abstrakta, närmast gnostiska eller platoniska, ljusteologi. Samma sak finner man å andra sidan också i den judiska kabbalans ofattbara, men ändå allestädes närvarande Gud.
Blooms Amerikanske Jesus påminner en smula om Ignatius av Loyolas vision av Kristus som en fältherre som reser sitt baner på toppen av en grönskande kulle. Den bilden har också varit med kristendomen länge. Ignatius, den förste jesuiten, ser dock en krävande Gud som han tilltalar som Eviga Ord. I den meningen är han den samme som i Johannesevangeliet. Däremot står det klart att ingen av dessa är Blooms Gud. Han vänder sig emot en lättfattlighet som inte tycks kunna förenas med den obegriplige Yahweh.
Å andra sidan står det inte ens klart om han är troende eller om han enbart uppfatta sin Yahweh som en litterär gestalt ungefär som Hamlet. Vad man känner igen från Västerlandets kanon är heller inte bara hans djupa lärdom utan också den allt överskuggande pessimismen. Han upplever sig skriva en elegi över en Yahweh som nu är på väg att helt uppslukas den Amerikanske Jesus, en gestalt som hos honom tycks väcka ett förakt mycket likt det som han tidigare uppvisat för populärlitteraturen.
Kommentarer
Om kristendomen överhuvud taget betyder NÅGONTING, då GÖR man som Jesus säger hur klart som helst, men vem bryr sig om vad den stackarn har för uppfattning? Inte de gör de "kristna" mycket i den vägen, inte! De bara babblar.
.
Själv är jag rätt skeptisk till människor som förklarar att de och ingen annan vet vad "Jesus säger". Läser man Bibeln inser man att det inte alltid är fullt så enkelt.