I USA tävlar presidentkandidaterna om att visa initiativkraft genom att lägga in 700 miljarder dollar i ett krispaket (SvD). I Frankrike förklarar presidenten att den långt gående marknadsliberalismens tid nu är över: ” tiden för laissez-faire är förbi” (SvD). I Sverige förklarar finansministern att girighet är förklaringen till krisen (E24).
Ett spöke tycks gå genom debatten – nyliberalismens spöke – men likt de flesta spöken verkar det mycket svårt att få grepp om.
Alla, från höger till vänster, från Timbro till Arena, tycks nu vara beredda att lägga skulden för finanskrisen på nyliberalernas tröskel. Men vilka är de egentligen, nyliberalerna? Ett fåtal debattörer – i Sverige med Johan Norberg i spetsen – tycks beredda att axla manteln, men de tar å andra sidan kraftigt avstånd från i stort sett alla huvudlinjer i de senaste årens finanspolitik, ofta ända tillbaka till New Deal.
Innan krisen var ”nyliberal” huvudsakligen ett skällsord som användes från vänster, och då gärna mot alla som kunde anses förespråka någon form av liberalism: från Göran Persson och Tony Blair till Fredrik Reinfeldt och vidare till George Bush. I stort sett alla ledande politiker de senaste 20 åren har vid något tillfälle utmålats som nyliberaler.
Personer som Göran Persson och Tony Blair har förvisso genomfört privatiseringar, men då har det handlat om entrepreadlösningar. Den dominerande ekonomisk-politiska linjen de senaste 20 åren har knappast handlat om att minska statens inblandning i marknaden, eller för den delen om att minska den offentligt finansierade sektorn. Istället har huvudlinjen varit – och är fortfarande - en tämligen stor offentlig inblandning i marknaden. Det som skiljer denna linje från den vänster som anklagar den för nyliberalism måste snarare sägas vara att iblandningen är till för att gynna marknadskrafterna, inte bekämpa dem. Det handlar snarast om att upprätta ett partnerskap mellan stat och kapital. Med Norbergs nyliberalism har detta på sin höjd det gemensamt att den inte är antikapitalistisk.
Min tolkning är att ”nyliberalism” i den vida mening som det faktiskt är allmänt vedertaget att använda begreppet (och därmed få med alla från Sarkozy till Per Nuder) inte kan beskrivas som en ideologi, i meningen ett sammanhängande tankesystem, men däremot som en ideologi i marxistisk mening, dvs. som en samlingsbeteckning på de idéer som tänkta härskande klassen använder för att försvara sin position (se Wikipedia för en bra beskrivning). Detta förklara varför nyliberalism ena dagen kan innebära att lägga tunnelbanan på entreprenad men fortsätta betala den med skattepengar, och andra dagen innebära motstånd mot amerikanska krispacket. Det är inte idéerna som det handlar om utan varifrån de kommer.
Att Norberg m.fl. sedan träder fram och förklarar sig representera ”nyliberalismen” må vara en bra metod för dem att föra fram sina idéer i media, men det innebär inte att dessa idéer har dominerat den politiska diskursen, i alla fall inte sedan 1800-talet. Det är t.o.m. tveksamt om den norbergska hållningen ens kan betraktas som ett extremfall av den dominerande hållningen. Synen på förhållandet mellan stat och marknad är t.ex. helt olika. Att sopa in dem under en gemensam etikett förvirrar i alla händelser diskussionen genom att göra den förment tydlig.
Är det verkligen så att krispaketen innebär ett avståndstagande från en ideologi som hittills dominerat den ekonomiska politiken. Eller är det vi ser snarare en samling kring etablerade värden och en förhoppning om starkare ledarskap?
Ett spöke tycks gå genom debatten – nyliberalismens spöke – men likt de flesta spöken verkar det mycket svårt att få grepp om.
Alla, från höger till vänster, från Timbro till Arena, tycks nu vara beredda att lägga skulden för finanskrisen på nyliberalernas tröskel. Men vilka är de egentligen, nyliberalerna? Ett fåtal debattörer – i Sverige med Johan Norberg i spetsen – tycks beredda att axla manteln, men de tar å andra sidan kraftigt avstånd från i stort sett alla huvudlinjer i de senaste årens finanspolitik, ofta ända tillbaka till New Deal.
Innan krisen var ”nyliberal” huvudsakligen ett skällsord som användes från vänster, och då gärna mot alla som kunde anses förespråka någon form av liberalism: från Göran Persson och Tony Blair till Fredrik Reinfeldt och vidare till George Bush. I stort sett alla ledande politiker de senaste 20 åren har vid något tillfälle utmålats som nyliberaler.
Personer som Göran Persson och Tony Blair har förvisso genomfört privatiseringar, men då har det handlat om entrepreadlösningar. Den dominerande ekonomisk-politiska linjen de senaste 20 åren har knappast handlat om att minska statens inblandning i marknaden, eller för den delen om att minska den offentligt finansierade sektorn. Istället har huvudlinjen varit – och är fortfarande - en tämligen stor offentlig inblandning i marknaden. Det som skiljer denna linje från den vänster som anklagar den för nyliberalism måste snarare sägas vara att iblandningen är till för att gynna marknadskrafterna, inte bekämpa dem. Det handlar snarast om att upprätta ett partnerskap mellan stat och kapital. Med Norbergs nyliberalism har detta på sin höjd det gemensamt att den inte är antikapitalistisk.
Min tolkning är att ”nyliberalism” i den vida mening som det faktiskt är allmänt vedertaget att använda begreppet (och därmed få med alla från Sarkozy till Per Nuder) inte kan beskrivas som en ideologi, i meningen ett sammanhängande tankesystem, men däremot som en ideologi i marxistisk mening, dvs. som en samlingsbeteckning på de idéer som tänkta härskande klassen använder för att försvara sin position (se Wikipedia för en bra beskrivning). Detta förklara varför nyliberalism ena dagen kan innebära att lägga tunnelbanan på entreprenad men fortsätta betala den med skattepengar, och andra dagen innebära motstånd mot amerikanska krispacket. Det är inte idéerna som det handlar om utan varifrån de kommer.
Att Norberg m.fl. sedan träder fram och förklarar sig representera ”nyliberalismen” må vara en bra metod för dem att föra fram sina idéer i media, men det innebär inte att dessa idéer har dominerat den politiska diskursen, i alla fall inte sedan 1800-talet. Det är t.o.m. tveksamt om den norbergska hållningen ens kan betraktas som ett extremfall av den dominerande hållningen. Synen på förhållandet mellan stat och marknad är t.ex. helt olika. Att sopa in dem under en gemensam etikett förvirrar i alla händelser diskussionen genom att göra den förment tydlig.
Är det verkligen så att krispaketen innebär ett avståndstagande från en ideologi som hittills dominerat den ekonomiska politiken. Eller är det vi ser snarare en samling kring etablerade värden och en förhoppning om starkare ledarskap?
Kommentarer
Men till innehållet är väl nyliberalismen istort sett samma sak som den osynliga Handen hos Adam Smiths gamla liberalism.
Det märkliga var att nationalekonomerna så snabbt fimpade Keynes och anammade Friedman medan de nu svängt och gett nobelpriset åt en Friedmankritiker som Paul Krugman. Man börjar tvivla på det finns någon vetenskaplighet öht i den disciplinen...