tisdag, september 30, 2008

Filmrecension: Brideshead Revisited

Ibland är nyinspelningar inte helt lyckade. Det är möjligt att jag skulle ha gillat filmen Brideshead Revisited om den inte hade byggt på en av mina favoritböcker och en av mina favoritserier (när jag hade sett serien och börjat läsa boken skrev jag det här inlägget). Dock tror jag inte att den hade satt sig såg väl i minnet i så fall. Så bra var den inte. Som det nu är påminns jag hela tiden om aspekter i föregångarna som jag uppskattede och som nu försvunnit eller förbytts till sina motsatser, något som i och för sig är intressant.

De flesta som uppskattar Brideshead Revisited (i första hand serien) gillar de inledande delarna där unga män lever i lycklig dekadens i mellankrigstidens Oxford. De som, liksom jag, uppskattar denna skildring torde föredra serien. De som, till skillnad från mig, uppfattar detta som huvudpoängen kanske kan tänkas fördra även filmen. I filmens skildring av denna period saknas något. Jag skulle säga att det som saknas är den oskuldsfullhet som tränger igenom i såväl bokens som seriens skildring, någonting av det var nostalgiska skimmer torde ha gett upphov till seriens (och filmens) svenska titel: "En förlorad värld". Detta blir särskilt tydligt i huvudpersonens karaktär. I boken är Charles Ryder knappast huvudperson över huvud taget, endast berättare. I grund och botten är han för svag för att vara huvudperson. Saker händer honom, det är inte han som får saker att hända. I filmen är han av någon anledning drivande. Därmed får vi en skildring av hur han medvetet tränger sig in i en överklassmiljö. Han framstår med andra ord som en djupt osympatisk streber.

Även andra karaktärer framstår i nytt ljus. Ryders vän Lord Sebastian Flyte framstår som ännu svagare (eller åtminstone är framställningen mer övertydlig). Hans homosexualitet är inte bara antydd utan tydligt och stereotypt framställd. Samtidigt framställs Ryder som att han redan från början har siktet inställt på Sebastians syster Julia i ett triangeldrama som helt enkelt inte finns i boken. Istället för att Ryder överväldigas av Sebastian är det alltså istället Ryder som helt fräckt lurar Sebastian. Triangeldramat finns överhuvudtaget inte i boken, där de bägge affärerna äger rum i ett längre tidsintervall.

De religiösa teman som står i centrum för boken är nedtonade i filmen. Gudsnärvaron blir mindre uttalad och ter sig snarare som Lady Marchmains tryckande närvaro i sina barns (Julias och Sebastians) liv. När Julia väljer Gud framför Ryder är det alltså inte självklart att detta handlar om tro. Valet blir dessutom mindre anmärkningsvärt i och med att tidsperspektivet kortats ned. I boken hinner de leva tillsammans (båda fortfarande gifta på annat håll) innan hon lämnar honom. I filmen ändrar hon sig nästan genast.

På det hela taget gör filmen ett betydligt vekare intryck. Den innehåller inte mycket som kan vara kontroversiellt idag. Poängen går förlorad. Personer som utkämpar inre konflikter kring tro och identitet (vilket för mig är huvudtemat) framställs här som velande mellan starkare personers inflytanden.

Den enda skådespelarinsats som verkligen imponerar är Emma Tompsons gestaltning av Lady Marchmain. Synd bara att alla andra roller och aspekter av filmen är så svagt gestaltade att de helt faller i hennes skugga.

Inga kommentarer: