Fortsätt till huvudinnehåll

Filmrecension: Brideshead Revisited

Ibland är nyinspelningar inte helt lyckade. Det är möjligt att jag skulle ha gillat filmen Brideshead Revisited om den inte hade byggt på en av mina favoritböcker och en av mina favoritserier (när jag hade sett serien och börjat läsa boken skrev jag det här inlägget). Dock tror jag inte att den hade satt sig såg väl i minnet i så fall. Så bra var den inte. Som det nu är påminns jag hela tiden om aspekter i föregångarna som jag uppskattede och som nu försvunnit eller förbytts till sina motsatser, något som i och för sig är intressant.

De flesta som uppskattar Brideshead Revisited (i första hand serien) gillar de inledande delarna där unga män lever i lycklig dekadens i mellankrigstidens Oxford. De som, liksom jag, uppskattar denna skildring torde föredra serien. De som, till skillnad från mig, uppfattar detta som huvudpoängen kanske kan tänkas fördra även filmen. I filmens skildring av denna period saknas något. Jag skulle säga att det som saknas är den oskuldsfullhet som tränger igenom i såväl bokens som seriens skildring, någonting av det var nostalgiska skimmer torde ha gett upphov till seriens (och filmens) svenska titel: "En förlorad värld". Detta blir särskilt tydligt i huvudpersonens karaktär. I boken är Charles Ryder knappast huvudperson över huvud taget, endast berättare. I grund och botten är han för svag för att vara huvudperson. Saker händer honom, det är inte han som får saker att hända. I filmen är han av någon anledning drivande. Därmed får vi en skildring av hur han medvetet tränger sig in i en överklassmiljö. Han framstår med andra ord som en djupt osympatisk streber.

Även andra karaktärer framstår i nytt ljus. Ryders vän Lord Sebastian Flyte framstår som ännu svagare (eller åtminstone är framställningen mer övertydlig). Hans homosexualitet är inte bara antydd utan tydligt och stereotypt framställd. Samtidigt framställs Ryder som att han redan från början har siktet inställt på Sebastians syster Julia i ett triangeldrama som helt enkelt inte finns i boken. Istället för att Ryder överväldigas av Sebastian är det alltså istället Ryder som helt fräckt lurar Sebastian. Triangeldramat finns överhuvudtaget inte i boken, där de bägge affärerna äger rum i ett längre tidsintervall.

De religiösa teman som står i centrum för boken är nedtonade i filmen. Gudsnärvaron blir mindre uttalad och ter sig snarare som Lady Marchmains tryckande närvaro i sina barns (Julias och Sebastians) liv. När Julia väljer Gud framför Ryder är det alltså inte självklart att detta handlar om tro. Valet blir dessutom mindre anmärkningsvärt i och med att tidsperspektivet kortats ned. I boken hinner de leva tillsammans (båda fortfarande gifta på annat håll) innan hon lämnar honom. I filmen ändrar hon sig nästan genast.

På det hela taget gör filmen ett betydligt vekare intryck. Den innehåller inte mycket som kan vara kontroversiellt idag. Poängen går förlorad. Personer som utkämpar inre konflikter kring tro och identitet (vilket för mig är huvudtemat) framställs här som velande mellan starkare personers inflytanden.

Den enda skådespelarinsats som verkligen imponerar är Emma Tompsons gestaltning av Lady Marchmain. Synd bara att alla andra roller och aspekter av filmen är så svagt gestaltade att de helt faller i hennes skugga.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…