Fortsätt till huvudinnehåll

Winston Churchill m.m.

Just nu är jag så pass upptagen att blogginläggen blir färre än vad jag skulle önska. Vid sidan av läser jag Winston Churchills självbiografiska My Early Life. Klart läsvärd och klart rekommenderad. Recension kommer. Här följer dock ett kort utdrag, dels som ett prov på Churchills prosa och dels som ett exempel på den nostalgi med vilken han efter Första Världskriget (The Great War) uppenbarligen betraktade den gamla sortens krig.

Här utspelar sig en scen under aftonen före slaget vid Omdurman. Några unga kavalleriofficerare samtalar med befälhavaren på en kanonbåt som ligger ute i Nilen.

‘How are you off for drink? We have got everything in the world on board here. Can you catch?’ and almost immediately a large bottle of champagne was thrown from the gunboat to the shore. It fell in the waters of the Nile, but happily where a gracious Providence decreed them to be shallow and the bottom soft. I nipped into the water up to my knees, and reaching down seized the precious gift which we bore in triumph back to our mess.

This kind of war was full of fascinating thrills. It was not like the Great War. Nobody expected to be killed. Here and there in every regiment or battalion, half a dozen, a score, at the worst thirty or fourty, would pay forfeit; but to the great mass of those who took part in the little wars of Britain in those vanished and light-hearted days, this was only a sporting element in a splendid game. Most of us were fated to se a war where the hazards were reversed, where death was the general expectation and severe wounds were counted as lucky escapes, where whole brigades were shorn away under the steel flail of artillery and machine-guns, where the survivors of one tornado knew that they would certainly be consumed in the next or the next after that.

Everything depends upon the scale of events. We young men who lay down to sleep that night within three miles of 60,000 well-armed fanatical Dervishes, expecting every moment their violent onset or inrush and sure of fighting at latest with the dawn – we may perhaps be pardoned if we thought we were at grips with real war.


Om citatvänlighet är ett tecken på litterär begåvning var Churchill definitivt värd sitt Nobelpris. I måndags var jag t.ex. på Skuggutredningens uppläsning och noterade med viss överraskning att minst två av de upplästa förslagen citerade Churchills kultursyn med gillande. Då hade jag redan sett föreställningen Det Osynliga som bland annat illustrerades med en ganska välvillig bild av honom, uppvisad som någon som Fredrik Reinfeldt med flera borde ta mer intryck av. Det kanske inte vore helt fel.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…