Fortsätt till huvudinnehåll

Sokrates och filosofernas ansvar

Advokaten Thorulf Arwidsson återkommer idag i SvD med en artikel om rättegången mot Sokrates. Mycket läsvärt. Själv är jag av den bestämda åsikten att Sokrates var skyldig på åtminstone den ena av de två åtalspunkterna – att uppvigla ungdomen och att försöka införa nya gudar – åtminstone rättspositivistiskt sett. Han ifrågasatte statens styrelseskick och uppmanade ungdomen att göra det samma. Aten på den tiden kan närmast beskrivas som en direktdemokrati utan opolitiska domstolar och där endast en ärftlig manlig minoritet av innevånarna hade politiska rättigheter (vuxna män som tillhörde en ärftlig medborgarklass där lite mer än hälften av innevånarna ingick, och runt hälften av dem var naturligtvis kvinnor och alltså ändå utestängda).

Att döma av vad jag har läst försökte han aldrig införa några nya gudar. Av allt att döma deltog han precis som alla andra i den traditionella kulten. Däremot ifrågasatte han statens religion. Sokrates verkar ha talat om Gud i singular i ett polyteistiskt samhälle. Senare antika filosofer kom att uppfatta den traditionella religionens gudar som endast återspeglingar av denne Ende. Ur denna tanke föddes såväl nyplatonismen som hermetismen. Under flera hundra år var teologi, mystik och filosofi i viss utsträckning skilda från den offentligt utövade religionen, en situation som påminner om den som än idag råder i Indien, Kina och Japan. Sedan kom kristendomen. Men även den kunde känna igen sig i Sokrates, Platons och Aristoteles filosofiska monoteism.

Sokrates tycks ha menat att det moraliskt sett var staten, inte han själv, som var skyldig. Följaktligen valde han att gå i döden för sin övertygelse. För några år sedan utgick jag från denna rättegång för att sedan försöka gå i närkamp med en modern relativism som förebådades av Nietzsche. Jag försökte medvetet ta ett omodernt ställningstagande mot denna och inte minst stilistiskt ta mig ur vissa drag i dagens dominerande sätt att resonera. Det var definitivt en utmaning och jag kan inte påstå att jag lyckades fullt ut. Den betraktelsen finns nu utgiven i antologin 8 filosofiska texter.

Antologins redaktör Dan Munter skrev för några veckor sedan i DN ett mycket läsvärt generalangrepp mot hur våra dagars universitetsfilosofer och intellektuella i allmänhet förvaltar arvet efter antikens ifrågasättande filosofer. Jag och Dan oeniga om mycket. Till att börja med är Dan utilitarist och det lyser igenom. Däremot är vi helt eniga om att den intellektuelles roll inte är att gå i maktens ledband, vare sig att vara statsideologer eller hovnarrar. Inte heller är filosofens roll att peta i helt teoretiska frågeställningar för att förtjäna sin lön på universitet. Staten behöver sina kritiska granskare och samhällsdebatten behöver fördjupas.

Den enda andra historiska roll som jag kan se för filosoferna är egentligen eremitens, den som helt tar avstånd från världen och därmed kan börja lösgöra sig från dess tänkesätt. Men även den vägen har sin kritiska potential. Även det visas av de antika filosoferna. Den som tänker annorlunda än samhället visar också på hur samhället tänker. Det var för övrigt i detta som Nietzsche såg humanioras samhällsuppgift: att visa på att det idag dominerande tänkesättet inte är det enda tänkbara.

Men vi kan inte alla ställa oss utanför samhället. Dagens samhälle behöver akademiker även i andra roller. Akademin behöver akademiker med erfarenhet av andra områden än akademin. Samhället behöver intelektuella med erfarenhet från båda sidor. Svårigheten är att behålla sin integritet när man som enskild person vandrar fram och tillbaks över gränsen mellan att vara akademiker, intellektuell och statstjänare. Men den reflektionen får vänta till en annan gång. Antagligen tills efter årsskiftet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...

Tragedins födelse

När jag var strax under trettio läste jag väldigt mycket Nietzsche. Jag samlade också på mig flera av banden i de samlade verk som gavs ut på svenska av Symposion i början av 2000-talet. Särskilt Bortom gott och ont  gjorde starkt intryck. Inte därför att jag skulle hålla med Nietzsche, utan därför att hans angrepp på etik och samhällelig harmoni är så pass starkt att det över hundra år senare fortfarande är omskakande, i alla fall om man tar det på allvar. På senare år har jag av akademiska skäl läst om Historiens nytta och skada , och nu senast Tregedins födelse . Den senare har stått i min bokhylla i snart 15 år (om än i ett magasin i Stockholm under min tid i Finland). Jag har för mig att jag börjat läsa den en eller ett par gånger. Det är dock först i år som jag faktiskt läst den. Nu slås jag av hur inflytelserik den faktiskt har varit i västerlandets idéhistoria. Rent generellt sett skulle jag säga att 1900-talets idéhistoria i stor utsträckning har präglats av Nietzsches...