tisdag, april 29, 2008

Sokrates och filosofernas ansvar

Advokaten Thorulf Arwidsson återkommer idag i SvD med en artikel om rättegången mot Sokrates. Mycket läsvärt. Själv är jag av den bestämda åsikten att Sokrates var skyldig på åtminstone den ena av de två åtalspunkterna – att uppvigla ungdomen och att försöka införa nya gudar – åtminstone rättspositivistiskt sett. Han ifrågasatte statens styrelseskick och uppmanade ungdomen att göra det samma. Aten på den tiden kan närmast beskrivas som en direktdemokrati utan opolitiska domstolar och där endast en ärftlig manlig minoritet av innevånarna hade politiska rättigheter (vuxna män som tillhörde en ärftlig medborgarklass där lite mer än hälften av innevånarna ingick, och runt hälften av dem var naturligtvis kvinnor och alltså ändå utestängda).

Att döma av vad jag har läst försökte han aldrig införa några nya gudar. Av allt att döma deltog han precis som alla andra i den traditionella kulten. Däremot ifrågasatte han statens religion. Sokrates verkar ha talat om Gud i singular i ett polyteistiskt samhälle. Senare antika filosofer kom att uppfatta den traditionella religionens gudar som endast återspeglingar av denne Ende. Ur denna tanke föddes såväl nyplatonismen som hermetismen. Under flera hundra år var teologi, mystik och filosofi i viss utsträckning skilda från den offentligt utövade religionen, en situation som påminner om den som än idag råder i Indien, Kina och Japan. Sedan kom kristendomen. Men även den kunde känna igen sig i Sokrates, Platons och Aristoteles filosofiska monoteism.

Sokrates tycks ha menat att det moraliskt sett var staten, inte han själv, som var skyldig. Följaktligen valde han att gå i döden för sin övertygelse. För några år sedan utgick jag från denna rättegång för att sedan försöka gå i närkamp med en modern relativism som förebådades av Nietzsche. Jag försökte medvetet ta ett omodernt ställningstagande mot denna och inte minst stilistiskt ta mig ur vissa drag i dagens dominerande sätt att resonera. Det var definitivt en utmaning och jag kan inte påstå att jag lyckades fullt ut. Den betraktelsen finns nu utgiven i antologin 8 filosofiska texter.

Antologins redaktör Dan Munter skrev för några veckor sedan i DN ett mycket läsvärt generalangrepp mot hur våra dagars universitetsfilosofer och intellektuella i allmänhet förvaltar arvet efter antikens ifrågasättande filosofer. Jag och Dan oeniga om mycket. Till att börja med är Dan utilitarist och det lyser igenom. Däremot är vi helt eniga om att den intellektuelles roll inte är att gå i maktens ledband, vare sig att vara statsideologer eller hovnarrar. Inte heller är filosofens roll att peta i helt teoretiska frågeställningar för att förtjäna sin lön på universitet. Staten behöver sina kritiska granskare och samhällsdebatten behöver fördjupas.

Den enda andra historiska roll som jag kan se för filosoferna är egentligen eremitens, den som helt tar avstånd från världen och därmed kan börja lösgöra sig från dess tänkesätt. Men även den vägen har sin kritiska potential. Även det visas av de antika filosoferna. Den som tänker annorlunda än samhället visar också på hur samhället tänker. Det var för övrigt i detta som Nietzsche såg humanioras samhällsuppgift: att visa på att det idag dominerande tänkesättet inte är det enda tänkbara.

Men vi kan inte alla ställa oss utanför samhället. Dagens samhälle behöver akademiker även i andra roller. Akademin behöver akademiker med erfarenhet av andra områden än akademin. Samhället behöver intelektuella med erfarenhet från båda sidor. Svårigheten är att behålla sin integritet när man som enskild person vandrar fram och tillbaks över gränsen mellan att vara akademiker, intellektuell och statstjänare. Men den reflektionen får vänta till en annan gång. Antagligen tills efter årsskiftet.

Inga kommentarer: