Fortsätt till huvudinnehåll

Sokrates och filosofernas ansvar

Advokaten Thorulf Arwidsson återkommer idag i SvD med en artikel om rättegången mot Sokrates. Mycket läsvärt. Själv är jag av den bestämda åsikten att Sokrates var skyldig på åtminstone den ena av de två åtalspunkterna – att uppvigla ungdomen och att försöka införa nya gudar – åtminstone rättspositivistiskt sett. Han ifrågasatte statens styrelseskick och uppmanade ungdomen att göra det samma. Aten på den tiden kan närmast beskrivas som en direktdemokrati utan opolitiska domstolar och där endast en ärftlig manlig minoritet av innevånarna hade politiska rättigheter (vuxna män som tillhörde en ärftlig medborgarklass där lite mer än hälften av innevånarna ingick, och runt hälften av dem var naturligtvis kvinnor och alltså ändå utestängda).

Att döma av vad jag har läst försökte han aldrig införa några nya gudar. Av allt att döma deltog han precis som alla andra i den traditionella kulten. Däremot ifrågasatte han statens religion. Sokrates verkar ha talat om Gud i singular i ett polyteistiskt samhälle. Senare antika filosofer kom att uppfatta den traditionella religionens gudar som endast återspeglingar av denne Ende. Ur denna tanke föddes såväl nyplatonismen som hermetismen. Under flera hundra år var teologi, mystik och filosofi i viss utsträckning skilda från den offentligt utövade religionen, en situation som påminner om den som än idag råder i Indien, Kina och Japan. Sedan kom kristendomen. Men även den kunde känna igen sig i Sokrates, Platons och Aristoteles filosofiska monoteism.

Sokrates tycks ha menat att det moraliskt sett var staten, inte han själv, som var skyldig. Följaktligen valde han att gå i döden för sin övertygelse. För några år sedan utgick jag från denna rättegång för att sedan försöka gå i närkamp med en modern relativism som förebådades av Nietzsche. Jag försökte medvetet ta ett omodernt ställningstagande mot denna och inte minst stilistiskt ta mig ur vissa drag i dagens dominerande sätt att resonera. Det var definitivt en utmaning och jag kan inte påstå att jag lyckades fullt ut. Den betraktelsen finns nu utgiven i antologin 8 filosofiska texter.

Antologins redaktör Dan Munter skrev för några veckor sedan i DN ett mycket läsvärt generalangrepp mot hur våra dagars universitetsfilosofer och intellektuella i allmänhet förvaltar arvet efter antikens ifrågasättande filosofer. Jag och Dan oeniga om mycket. Till att börja med är Dan utilitarist och det lyser igenom. Däremot är vi helt eniga om att den intellektuelles roll inte är att gå i maktens ledband, vare sig att vara statsideologer eller hovnarrar. Inte heller är filosofens roll att peta i helt teoretiska frågeställningar för att förtjäna sin lön på universitet. Staten behöver sina kritiska granskare och samhällsdebatten behöver fördjupas.

Den enda andra historiska roll som jag kan se för filosoferna är egentligen eremitens, den som helt tar avstånd från världen och därmed kan börja lösgöra sig från dess tänkesätt. Men även den vägen har sin kritiska potential. Även det visas av de antika filosoferna. Den som tänker annorlunda än samhället visar också på hur samhället tänker. Det var för övrigt i detta som Nietzsche såg humanioras samhällsuppgift: att visa på att det idag dominerande tänkesättet inte är det enda tänkbara.

Men vi kan inte alla ställa oss utanför samhället. Dagens samhälle behöver akademiker även i andra roller. Akademin behöver akademiker med erfarenhet av andra områden än akademin. Samhället behöver intelektuella med erfarenhet från båda sidor. Svårigheten är att behålla sin integritet när man som enskild person vandrar fram och tillbaks över gränsen mellan att vara akademiker, intellektuell och statstjänare. Men den reflektionen får vänta till en annan gång. Antagligen tills efter årsskiftet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…