fredag, december 11, 2015

Europa 2015: Mellan Kreml och Ankara?



Världsläget kommer allt närmare. Idag borde det vara uppenbart för de flesta att kriget i Syrien har en påverkan långt bortom Mellanöstern, också på svensk inrikespolitik. Tillräcklig påverkan för att regeringen ska ha övervägt att stänga Öresunds-bron. Bron är fortfarande öppen, men andra åtgärder som redan har genomförts är sådana som det bara för ett par månader sedan framstod som otänkbart att socialdemokraterna - för att inte tala om miljöpartiet - skulle ha ställt sig bakom. Med en liknande ironi finner sig 'sannfinländarna' på andra sidan Östersjön i en regering som organiserar mottagandet av ett för finländska förhållanden mycket stort antal flyktingar.

Inte minst Sverige har tagit emot ett jämförelsevis stort antal flyktingar. Av allt att döma har regeringen nu kommit fram till att mottagandet inte kan bli större utan mer negativa effekter i andra delar av välfärdsstaten än den är beredd att acceptera, och de flesta andra partier håller med. Många instanser i Sverige har gjort ett imponerande arbete med att sköta flyktingmottagandet, annat hade kunnat skötas bättre. Med tanke på att flyktingströmmen knappast kommer att upphöra borde det nu vara hög tid att utvärdera och se vad som kan göras bättre, t.ex. hur samordningen mellan offentliga och civilsamhälleliga aktörer skulle kunna bli bättre. Också när det gäller integrationspolitiken i ett större perspektiv - inklusive allt från kultur- och utbildningspolitik till arbetsmarknadspolitik och förutsättningarna för småföretagande - finns det mycket som länge har behövt förbättras, och de behoven har bara ökat.

Generellt sett borde Europa kunna hantera den nuvarande flyktingströmmen. I förhållande till Europas totala befolkning handlar det knappast om någon ohanterligt stor mängd människor. EU:s förmåga att hantera situationen lämnar dock mycket i övrigt att önska. Till reaktionen hör en ökande nationalism som är på väg att bli ett hot mot den fria rörlighet som på många sätt är samarbetets kärna - t.o.m. i Sverige har man på allvar diskuterat åtgärder som att stänga Öresundsbron - samtidigt som den för demokratiskt tveksamma grupper till makten. I Frankrike ser vi stora framgångar för Front National, i Sverige finns Sverigedemokraterna, båda är partier med obehagligt förflutet, rasistiska tendenser och bristande respekt för rättsstaten.

En långsiktig lösning kräver dock fred i Europas närområde. Frankrike har visat att man är beredd att göra militära insatser mot den s.k. Islamiska Staten. En långsiktig lösning kräver emellertid mer än att slå ut Daesh. Vad som krävs är att stabila statliga, helst demokratiska, institutioner byggs upp i området med befolkningens fulla stöd, eller åtminstone ett rimligt mått av förtroende. Det lär inte bli lätt, och ska en västlig inblandning över huvud taget kunna bli konstruktiv krävs att den är långsiktig och stabil. USA:s inblandning och därpå följande uttåg ur olika länder har hittills varit en av de mer destabiliserande faktorerna i regionen.

Hittills har jag dock svårt att se någon långsiktig plan i EU:s agerande. Snarare verkar det vara så att unionen låter sig ledas av andra aktörer. Daesh verkar av allt att döma sträva efter att provocera fram en konfrontation mellan sig själva och väst, en utveckling som skulle bekräfta deras egen apokalyptiska världsbild. Sannolikt överskattar de sin egen styrka, men det är också troligt att mer konfrontativt Väst kan stärka Daesh trovärdighet bland potentiella sympatisörer och rekryter. Framförallt verkar EU dock låta Turkiet och Ryssland ta initiativet. Båda dessa är stater i vårt omedelbara närområde som utvecklas i allt mer auktoritär riktning. Turkiet har hittills använt flyktingkrisen som påtryckningsmedel mot EU. Ryssland använder konflikten som avledande manöver samtidigt som man försvarar sina intressen i Syrien och samarbetar med flera av de nationalistiska grupper som destabiliserar EU (t.ex. Front National). Också Turkiets och Rysslands regeringar gynnas av ett mer slutet EU där medborgarna har lägre förtroende för regeringar och rättsväsende, om inte annat så för att de får det egna styret att se mindre illa ut vid jämförelse.

Det råder kort sagt ingen tvekan om att Europas regeringar står inför allvarliga utmaningar. Frågan är om de kommer att förmå att ta sig an dem - och hur.

söndag, december 06, 2015

Svensk lag i Finland

När Finland firar sin självständighetsdag kommer jag att tänka på ett seminarium som jag besökte här i Jyväskylä runt ett halvår innan jag flyttade hit. Vi diskuterade likheter och skillnader i det politiska systemet i Finland och Sverige (med betoning på kulturpolitik). Det är ett känt faktum att Finland har bevarat betydligt mer av äldre svensk lagstiftning än vad Sverige har gjort. Inte minst fortlevde Gustav III:s regeringsform från 1772 i Finland ända till 1919 (två år efter självständighetsförklaringen), medan den i Sverige avskaffades redan 1809.

För både Sverige och Finland var 1809 ett av de mest avgörande åren i vår historia; året då Rysslands erövring av Finland - en tredjedel av det svenska rikets areal och en fjärdedel av dess befolkning. I Sverige ledde det till att kungen avsattes, till att en mer parlamentarisk regeringsform med en hög grad av maktdelning antogs, samt till att man valde den nya dynastin Bernadotte. 1809 blev alltså början till mycket av det moderna Sverige. Att den nya regeringsformen antogs hör också till det som firas 6 juni. I Finland innebar 1809 upprättandet av Storfurstendömet Finland, ett slags kompromisslösning där tsaren lovade att styra Finland efter dess egna lagar, dvs. den redan existerande svenska lagen, inklusive regeringsformen, regleringen av statskyrkan (som bröts loss från den svenska och blev det som nu är Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Finland) etc. 1772 års regeringsform - som i svensk historia brukar beskrivas som det gustavianska enväldet - framsod i det av Ryssland erövrade Finland istället som en garant för den relativa maktdelning och rättssäkerhet som rådde i Storfurstendömet, till skillnad från i resten av det autokratiskt styrda ryska imperiet.

Bland de mest inflytelserika litterära beskrivningarna av 1809 års krig finns Runebergs Fänrik Ståls sägner som har blivit en klassiker i både Sverige och Finland, samma verk som texten till Finlands nationalsång är hämtad ur. Här beskrivs kampen mellan de svenska och ryska arméerna som en nationellt definierande kamp för Finland, med de finska soldaterna som de huvudsakliga hjältarna, men också med en mycket negativ bild av den inkompetenta svenska militärledningen under Gustav IV Adolf. Efter 1809 har de båda delarna av det gamla svenska riket gått skilda vägar. Sverige hade sin nationalistiska period under 1800-talet, präglat av fantomsmärtorna efter den förlorade delen av riket, och har efter Första Världskriget byggt en ny nationell identitet med fokus på modernitet, välfärdsstat och folkhemsbygge. I Finland präglades 1800-talet istället av kampen mot den ryska överhögheten, för en finsk nationell identitet och för den självständighet som uppnåddes när den finska lantdagen, i enlighet med sin egen tolkning av maktdelningen i 1772 års regeringsform, antog självständighetsförklaringen 6 december 1917.

Vid sidan av de militära hjälteskildringarna innehåller Runebergs epos mycket riktigt också en hyllning till lagen och ämbetsmannen - landshövdingen - som de svagas värn mot övermakten:

Gror bragdens ära blott på stridens mark,
Där tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
Och visa hjältemod?

I djupa Finland bortglömd fanns en man,
En fridens man allt från sin ungdom hän;
I fridens värv ren grånad, styrde han
Som hövding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, av anors glans
Omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
Ty namnets ära var, att det var hans,
Hans adel föll därpå. [...]

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
Blott han med två hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
Och tyste voro de.

Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han såg en krigare i samma stund,
Följd av en väpnad tropp.

Den ryska härens övergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:

"Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
Dock kämpa landets söner som förut
I Sveriges här för det.

Välan, här är en penna, sätt er, skriv
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och liv,
Som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans släkt skall jagas utan nåd och frid
Ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
Så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ni ser ett beskärm
För dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lovat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
Att, bryter en, all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustrus brott,
Ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräv straff av män med svärd i hand,
Av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
Långt efter den blev till."

Han talte så. En bävan genomlopp
De båda unga männerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
Sjönk hövdingen i domarsätet ned;
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
En överjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
De nämnde ofta sen med eldad håg
Om en förklaring stilla, underbar,
Som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men varifrån det vackra ljuset kom,
Blev olikt tytt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
Av dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: "Det kom inifrån,
Hans samvete det var."

söndag, november 22, 2015

Bildning, folkbildning och kulturpolitik

I förra numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift skriver jag om bildningens roll och svensk kulturpolitiks utveckling från mellankrigstiden och framåt: 

"During the interbellum period, Swedish cultural policy could be viewed as a part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people, using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cultural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of Arthur Engberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be summarized as a view of cultural policy as a process of bildning directed at the entire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes and the re-connection of the arts to the people of the nation. Engberg was also an example of a politician without a firm footing in the culture and education organizations which were already forming in the popular movements. Together with his respect for high art, this appears to have influenced his policies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural policy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and less focused on existing popular movements than it could otherwise have been. During the second half of the century, cultural policy largely became a support system for professional arts and culture, aiming to enable the entire population to gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sense continuing this folkbildning project. Yet, the ambition to use explicit cultural policy as a part of a wider policy directed at changing the culture of a nation through popular enlightenment has continued to reoccur in Swedish cultural policies. It appears that approaches institutionalized during the formative period of the 1930’s continued to guide Swedish cultural policy in a path dependent way for a considerable period of time.

Folkbildning has – in the context of cultural policy documents and discussions – gone from being the general aim of cultural policy to becoming a term referring specifically to the activities of study associations and folk high schools. Cultural policy and folkbildning have thus been both separated, becoming distinct fields of organization and government policy, and narrowed down through a process of institutionalization. This separation between, on the one hand, an explicit cultural policy focusing on established cultural institutions and, on the other hand, the popular movement organizations associated with folkbildning, appears to be a clear case of path dependency established when Social Democratic cultural policy ideas were operationalized by Engberg with a focus on the established institutions.

Over the last few decades, we may have seen a new trend, where cultural policy has begun to see the established art forms and government-supported institutional culture as parts of a larger cultural field – including the commercial expressions of culture which earlier cultural policies worked actively to counteract, or even to suppress – but also viewing active participation in culture (as opposed to being a passive audience of cultural events) as something that the citizens should be gaining access to.

The general aim of cultural policy and folkbildning have become less of a process of societal transformation and more of a support for, on the one hand, the professional arts field and the institutions of cultural policy, and, on the other hand, the individual development of members of the public, thus, in a sense, returning from Engberg’s concept of folkbildning as a transformative process on the societal level, to something closer to the original notion of Bildung as a process of personal development within the context of the arts and the public sphere. Yet, central aspects of folkbildning – in a broader sense than in Engberg’s interpretation – are retained and developed in that the ambition, in both cultural policy and in the study associations, remains to extend opportunities for personal growth to everyone by offering access to a wide range of cultural experiences (that may or may not be judged in relation to quality or depth of experience). Even the ambition to politically activate those taking part is often retained, sometimes even with the ambition to alter the cultural attitudes of the population at large. The cultural policies of the Sweden Democrats remain an exception in this context, focusing more clearly on changing Swedish culture according to a pre-decided vision, a view which at least superficially appears to have more in common with other Swedish cultural policies in the 1930s than in the present.

In this context, it is hardly surprising that the role of quality – and of bildning in a classical academic sense – have both been questioned and defended. In spite of recent changes, national cultural policy in Sweden has remained focused on supporting professional arts and institutional culture, largely bound by the path dependency established in the mid-20th century. Quality remains a central goal. This situation is only rarely questioned. The path dependency is enforced both by the norms of the cultural policy field and by the investments made in its currently dominant institutions and organizations since Engberg’s time (and, in the case of the institutions already supported by the state at that time, since much earlier). A tension is thus created between, on the one hand, a concept of quality based in established institutions and fields and, on the other hand, a view of culture as a larger field of expressions, which are ascribed value primarily by the wide spectrum of experience which they offer. In this context, proponents of established forms of culture may have to argue that they offer a deeper level of experience, but whether this, or other, arguments will be convincing remains to be seen. The same is true of whether bildning and folkbildning will remain central concepts in Swedish cultural policy and, if so, if they will develop in a more individualistic and/or civil society oriented direction.

fredag, november 06, 2015

Bildning och folkbildning

Senaste numret av Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift är ett temanummer om folkbildning med exempel från Sverige, Norge och Finland redigerat av mig och Henrik Nordvall. Stort tack till Jorun, Stenöien, Ann-Marie Laginder, Johan Jövgren, Annika Turunen och Louise Malmström för medverkan. Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift är helt open access, så samtliga bidrag finns att ladda ner härifrån. Närmast de ämnen som brukar förekomma på den här bloggen är förmodligen Henrik Nordvalls och Louise Malmströms artikel om svenska socialdemokratiska riksdagsmäns utbildningsbakgrund och (folk)bildningssyn, samt min egen artikel om bildningssynen i svensk kulturpolitik de senaste hundra åren.
 part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people,using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cul-tural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of ArthurEngberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be sum-marized as a view of cultural policy as a process of
bildning
directed at theentire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes andthe reconnection of the arts to the people of the nation. Engberg was also anexample of a politician without a firm footing in the culture and educationorganizations which were already forming in the popular movements.Together with his respect for high art, this appears to have influenced his pol-icies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural pol-icy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and lessfocused on existing popular movements than it could otherwise have been.During the second half of the century, cultural policy largely became a supportsystem for professional arts and culture, aiming to enable the entire populationto gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sensecontinuing this
 folkbildning
 project. Yet, the ambition to use explicit cultural
During the interbellum period, Swedish cultural policy could be viewed as a part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people,using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cul-tural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of ArthurEngberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be sum-marized as a view of cultural policy as a process ofbildningdirected at theentire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes andthe reconnection of the arts to the people of the nation. Engberg was also anexample of a politician without a firm footing in the culture and educationorganizations which were already forming in the popular movements.Together with his respect for high art, this appears to have influenced his pol-icies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural pol-icy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and lessfocused on existing popular movements than it could otherwise have been.During the second half of the century, cultural policy largely became a supportsystem for professional arts and culture, aiming to enable the entire populationto gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sensecontinuing this folkbildning project. Yet, the ambition to use explicit cultural

söndag, oktober 11, 2015

Stefan Zweig om polisministerns natur

Tidningen Kulturen publicerade nyligen den längre versionen av min text om den österrikiske mellankrigstidsförfattaren Stefan Zweigs studie av det slags människa som frodas i tider av diktatur och politiskt kaos, som ser själva förstörelsen som en möjlighet att för egen del samla makt bland ruinerna. Beskrivningen uppvisar tydliga paralleller med flera ledande personer i mellankrigstidens Europa och det verkar tydligt att författaren hade personer som Himler och Göring i tankarna när han försökte beskriva denna personlighetstyp. Den Zweigtext som jag skriver om är hans biografi över den franske polisministern och revolutionären Joseph Fouché.


Lite överraskande beskriver Tidningen Kulturen min text som en diskussion om Zweigs politiska konservatism. Jag valde själv att använda ordet borgerlig, men kanske är det just konservativt att varna för det slags människor som inte bara strävar efter revoultion utan som också är i sitt rätta element när strukturer och rättssystem rivs åt sidan och det politiska spelet spelas med livet som insats. Rimligen är det också rätt konservativt att varna för Weimarrepublikens faror genom att dra paralleller till Franska Revolutionen. Som contrast kommer jag att tänka på Linderborgs beundran för den politiska kämpaglöden under Weimarrepubliken. Själv håller jag snarare med Zweig om att politisk stabilitet har sina fördelar, inte så att maximal stabilitet är det bästa, utan snarare så att reformer kräver ansvarstagande och respekt för rättsstat, rättigheter och demokrati.

"För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av en fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska opportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsardömet. Därmed kombinerar Zweig tidens fascination för å ena sidan psykologi och psykologiska typer, och, å andra sidan, samhällsförändringar, liknande den som mellankrigstidens Europa självt hade kastats in i. Här för den mestadels liberale Zweig tankarna till en författare med helt annan politisk inställning, nämligen Ernst Jünger, som också han byggde romaner samtidigt kring idéer om personlighetstyper och kulturhistoriska skiftningar [...]

Kanske förklaras [Zweigs] fascination för Fouché inte bara av att den personlighetstyp som han lät denne representera var en som han såg frodas i sin egen samtid, utan också därför att den var så främmande för hans egen personlighet; opportunisten i motsats till upplysningsmannen, politikern i motsats till den intellektuelle, den hänsynslöse i motsats till den fredlige.

Även om Zweig själv främst framstår som en tämligen opolitisk liberal var han också en person som skulle komma att sakna den lugnande och enande hand som Habsburgmonarkin tycktes ha hållit över Mellaneuropas nationer. Zweig var kanske aldrig någon konsekvent liberal, men trots sin ofta kulturradikala inställning framstår han på många sätt som en helt igenom borgerlig person. Hans egen bakgrund var i det välbemedlade och välutbildade judiska borgerskapet i Wien, och till skillnad från den ursprungligen småborgerlige Fouché (och den under uppväxttiden lika småborgerlige Jünger) verkar han ha varit fullt till freds med sin egen stabilt borgerliga bakgrund.


Handlade det också om kontrasten mellan revolutionären och en person som ytterst föredrog stabilitet framför förändring? I Världen av igår sade sig Zweig anse sig lycklig lottad som fått uppleva flera liv, i flera världar, från förkrigstidens bildningsborgerliga Wien till mellankrigstidens bohemiska Paris och Berlin, men också världskrigens förödelse. Fouché skulle rimligen – åtminstone i Zweigs tappning – ha sagt det samma, men med det tillägget att han såg förändringen som en personlig möjlighet, ville vara med och orsaka den och stå i dess centrum, till och med oavsett från vilken utgångspunkt eller vilka konsekvenser det kunde få. Sådana är, enligt Zweig, de människor som frodas i vad Jünger en gång beskrev som tider "då hundarna kommit lösa"."

söndag, oktober 04, 2015

Mellan Palmyra och Moskva: Europa 2015

För drygt ett år sedan skrev jag en i en bloggpost med titeln "Europa 2014" om ett Europa där de etablerade partierna just hade gått kraftigt tillbaka i Europaparlamentsvalet, där Putin återinfört den territoriella erövringen som politiskt verktyg och som samtidigt stod inför ett självutnämnt kalifat på väg att ta över Syrien och Irak. Det senaste årets utveckling har knappast varit till det bättre. Europas ledare har tillfälligt lyckats hantera den finansiella krisen i Grekland, men de mer långsiktiga problemen är knappast lösta. EU-länderna har samtidigt haft stora svårigheter med att hantera den flyktingström som den senaste tiden  har tagit sig fram genom Europa. På många sätt verkar EU stå inför en vattendelare: vissa drar mot en ökad centralisering av t.ex. fördelning av asylsökande, samtidigt införs nu (tillfälliga) gränskontroller inom Schengenområdet. I den allmänna opinonen rasar en konflikt mellan dem som vill välkomna och hjälpa flyktingarna, och dem som vill spärra gränserna till sina respektive lander.

Utrikespolitiskt har såväl USA som Europa till synes misslyckats fullständigt i alla försök att förbättra situationen, i såväl Ukraina som Syrien. Även då man har gått in aktivt i olika länder har USA:s policy allt för ofta varit att gå in och avsätta en auktoritär regering för att sedan efter en tid dra sig ur landet innan läget har stabiliserat sig; ofta med katastrofalt resultat. I Washington tycks somliga ledare nu vara tillräckligt desperata för att öppet förorda stöd till Al Qaida-afilierade grupper, till synes utan att ha lärt sig någonting alls av krigen i Afganistan och Irak.

I Syrien ser det nu istället ut som att det blir Putin som kommer att kunna framställa sig som den handlingskraftige ledare som är beredd att styra upp läget, kanske rent av med stöd från väst. Skulle Ryssland på allvar gå in i Syrien till stöd för Assadregimen skulle det sannolikt vara i syfte att stanna. Allt tyder på att Putin tänker i samma geopolitiska banor som gälde då han fortfarande arbetade i KGB. Att långsiktigt säkra Rysslands position i Mellanöstern är sannolikt själva syftet med aktionen. Samtidigt hörs rapporter om att minst lika många fortfarande flyr ifrån Assadregimen som från IS. Och samtidigt fortsätter Putinvänliga grupper och partier att bearbeta opinionen i väst, oftast som invandrarfientliga partier, och nästan genomgående genom att framställa sig själva som etablisemangs- och EU-kritiska (vilket inte innebär att all kritik eller alla kritiker skulle vara illegitima eller ens problematiska).

EU och Europa i stort står onekligen inför åtskilliga utmaningar den närmaste tiden. Att placera de inkommande asylsökande, pröva deras ansökningar om asyl och samtidigt hantera de invandrarfientliga delarna av den egna opinionen är bara början.

fredag, september 18, 2015

Varken bildning eller piano?

De senaste åren har jag funderat en hel del på begreppen "bildning" och "borgerlighet", två begrepp som har spelat en väsentlig roll i svensk historia de senaste sådär två hundra åren, men som även om de fortfarande används i debetten tycks vara på väg att bli allt mer suddiga i sin betydelse. Därför är det särskilt roligt att bli publicerad i antologin Varken bildning eller piano där Lars Anders Johansson, Anna Brodow Inzaina, Torbjörn Elensky och flera andra tar sig an frågan om vad som hände med den bildade svenska borgerligheten. Therese Bohman tar sig t.ex. an skildringar av borgerlighet och medelklass i svenska romaner. Hur kommer det sig att medelklassen skildras så sällan och så negativt av samtida romanförfattare (som nästan alltid själva tillhör den välutbildade borgerligheten)? Visserligen är det kanske så att småskalig lycka inte lämpar sig som ämne för intressant fiktion, men varför är det just när medelklassen skildras så att själva medelklassigheten uppfattas som problemets kärna? Henrik Nerlund skriver om den borgerliga stadsplaneringens återkomst och Anna Brodow Inzaina om mecenatsrollen på den moderna konstscenen.

Själv skriver jag om de de svenska borgerliga partiernas kulturpolitik under de senaste hundra åren. Detta visade sig vara ett område som har varit tämligen ignorerat i forskningen, men det verkar också som att de borgerliga partierna åtminstone sedan mitten av 1900-talet har bedrivit en kulturpolitik som påmint mycket om regeringarnas. Jag när en förhoppning om att en borgerlig kulturpolitik skulle kunna handla om att värna ett oberoende kulturliv (vilken den historiskt sett ofta - men långt ifrån alltid - har gjort) samtidigt som den statliga kulturpolitik som de borgerliga partierna har varit med om att bygga upp kan utvecklas i den riktningen. Jag hoppas också på en förnyelse av diskussionen om bildningens och kulturens funktion för såväl individen som samhället, på den borgerliga sidan av det politiska spektret, men också om vad - om något - det innebär och bör innebära att vara just borgerlig i dagens samhälle, en fråga som borde vara synnerligen relevant för de partier som fortfarande har sina rötter i borgerligt tänkande. Finns det en funktion för ett klassiskt borgerligt bildningsbegrepp i ett samhälle som i allt väsentligt är just borgerligt?

Själv har jag länge uppfattat bildning som en process. Bildningsprocessen handlar för mig om att möta nya berättelser, kulturupplevelser och fakta, och i ljuset av dem omvärdera sin världsbild och därigenom utvecklas som människa. Det handlar också - särskilt då vi talar om allmänbildning - om att tillägna sig de referensramar som man behöver för att tolka bl.a. samhället och kulturen, utan vilka man helt enkelt inte förstår vare sig kulturen eller sin omgivning i stort. Man kan förvisso vara bildad, men knappast färdigbildad. Detta är någonting vi behöver både som samhälle och som enskilda människor, inte minst i en tid då osorterad information inte bara är tillgänglig i stora mängder, utan närmast ofrånkomlig.

Det är kanske inte helt lämpligt att recensera eller rekommendera böcker som man själv medverkar i. Jag kan däremot konstatera att jag läser mina medförfattares kapitel med intresse.

måndag, augusti 03, 2015

Det gudlösa folket

Det gudlösa folket : de postkristna svenskarna och religionenReligionsvetenskap och religionshistoria är ämnen som allt mer har kommit att inrikta sig på samtida frågor. Det märks inte minst i ett forskningsprojekt på Södertörns Högskola där David Thurfjell och hans medarbetare har tagit sig an dagens postkristna semi-sekulära svenskars religiösa föreställningsvärd och syn på religion. Projektet redovisas bl.a. i Thurfjells bok Det gudlösa folket och Ann af Buréns avhandling Living Simultaneity: On religion among semi-secular Swedes.

Ämnet för projektet är alltså inte någon specifik religion eller något trossamfund, utan de svenskar som kanske är medlemmar i Svenska kyrkan men som inte själva bekänner sig till någon specifik religion men som heller inte är övertygade och uttalade ateister. Av statistiken att döma är Sverige den europeiska stat där den minsta andelen människor säger sig tro på Gud eller vara anhängare av en specifik religion (t.ex. kristendomen). Endast 20 procent av Sveriges invånare kan beskrivas som aktivt religiöst utövande. Samtidigt är 79 procent medlemmar i något religiöst samfund (66 procent är medlemmar i Svenska kyrkan). De som inte tror på "någon Gud, övernaturlig makt eller kraft" minskade mellan 1981 och 1997 från 17 till 11 procent av befolkningen. Här finns alltså en tämligen stor andel som säger sig tro på "något" eller uppfattar sig som agnostiker. 

Det är sådana personer som projektets forskare har gett sig ut för att intervjua. Åtminstone i af Buréns intervjustudie skedde intervjuerna i ett utvalt område på Södermalm i Stockholm och personerna söktes upp i sin bostad. Med utgångspunkt i intervjuerna identifierar Thurfjell tre idéhistoriska traditioner som de (post)moderna svenskarnas religiösa föreställningar och tänkande kring religion kan spåras tillbaka till: lutersk kristendom (inklusive bl.a. pietismen), västerländsk esoterism och sekulär religionskritik. 

Från protestantismen kommer många av de grundläggande etiska föreställningarna, men också en föreställning om vad religion är och bör vara som i stort sett speglas av religionskritiken, inte minst eftersom den historiskt sett huvudsakligen har varit en kristendomskritik. I denna försetällningsvärld blir religion idealt sett mer en fråga om tro, i meningen inre övertygelse, snarare än om praktik, medan det för kritikerna främst handlar om en föreställning om ett slags teori om verkligheten som den religiöse förväntas hålla för sann, men också om en förväntan på att religiösa människor ska inordna sig i en religiös social hierarki (här kan något av religionskritiken kanske också spåras tillbaka till en förhistoria bestående av protestanters och upplysningsmäns kritik av katolska kyrkan, som just hierarkisk, men ockås om hycklande). 

Det tycks alltså vara i denna mening som så många av dagens svenskar inte uppfattar sig som religiösa, trots att många av dem uppfattar sig vara öppna för icke-sekulära förklaringsmodeller och föreställningar. Om svenskarna för hundra år sedan använde beteckningen 'kristen' som en tillämpar beteckning på de flesta människor som vuxit upp i västerlandets kristna länder uppfattas 'kristen' av intervjupersonerna oftare som en beteckning på aktivt troende medlemmar i specifika - oftast frikyrkliga - samfund. Trots att majoriteten är medlemmar i Svenska kyrkan tycks denna ironiskt nog ha förlorat greppet inte bara om människornas föreställningar utan också över deras bild av vad det innebär att vara kristen. Istället avisar svenskarna begreppet kristendom som beskrivning av sin egen religiösa tillhörighet och sätter samman sina egna världsbilder av föreställningar med skilda ursprung.

Många av dessa föreställningar är alltså ändå kristna till sitt ursprung. Åtskilliga andra kan däremot hänföras till de idéströmningar som Thurfjell sammanför under beteckningen västerländsk esoterism. Där räknar han in röresler som teosofer, antroposofer, spiritister och åtskilliga nyhedniska grupper, men också både den mer svårdefinierade rörelse som kan sammanfattas under beteckningen New Age och alla de föreställningar som via dessa kontexter har lånats in i västerländsk kultur från de östliga världsreligionerna eller från så kallade naturfolk. Här finner vi alltså vanliga föreställningar som skälavandring och astrologi, men också tekniker som överlappar med den sekulärt uttryckta psykologin, som t.ex. mindfullness och olika former av yoga och meditation. Det är också här som vi finner föreställningar om spöken och andar, föreställningar som alltså inte verkar ha så mycket av sin bakgrund i gammal svensk folktro som i 1800- och 1900-talets spiritism. Alla dessa föreställningar är dock något som många av intervjupersonerna bär med sig utan att tala om dem. Liksom kristna föreställningar är det tankar och erfarenheter som det saknas en naturlig kontext för att diskutera i dagens samhälle, inte minst eftersom många uppfattar dem som ytterst privata.

Dagens sekulära samhälle är alltså vare sig frikopplat från sin historia eller fritt från religiösa föreställningar. Det är i den meningen som det kan beskrivas som post-kristet, en term som alltså ska tolkas som mer specifik än att enbart beskriva samhället som sekulärt. Vi lever fortfarande i ett samhälle där såväl kalendern som de vanligaste sätten att markera övergångar i livet äger rum i en kristen kontext (dop, bröllop, begravning), en kontext som å ena sidan är ett kulturarv, men å andra sidan också fortsätter att vara ett av de ramverk med vars hjälp vi bringar mening och ordning i livet (här hade man dock kunnat ta ytterligare ett steg tillbaka och jämföra med hur Nordens kristna seder också på många sätt var och är "post-hedniska", med mer eller mindre stora inslag av förkristna årstidsfiranden och med en kristen kalender som bär tydliga tecken på att ha anpassats till norra Europas årscykler). 

Det nya är dock nu att den kristna kyrkan har tappat sin tidigare hegemoni över människornas föreställningsvärld. Kyrkobyggnaden må fortfarande vara platsen för de centrala livsriterna för många svenskar, men den bild som Thurfjell och af Burén ger är otvetydigt en bild av människor som försöker orientera sig i tillvaron utan att vilja erkänna vare sig kyrkan eller någon annan som överordnad auktoritet. Detta skulle kanske kunna beskrivas som en slutgiltig sekularisering av protestantismen där inte bara kyrkan utan också Bibeln till sist har förlorat sin auktoritet och där endast den enskildes samvete tycks räknas.

lördag, juli 11, 2015

Bibliotek



"Det fanns någonting mer än böcker i de där hyllorna. Jag kände det tydligt. Ett slags värde. En tyngd. Tyngden som kunde överföras. Som gjorde läsaren tung efter läsningen. Vara tung, som man säger på persiska, sangin bodan. Till skillnad från att vara sabok; flyktig, förgänglig, någon som inte lämnar avtryck på sin omgivning. Böckerna i min mammas hyllor stod glest men vägde desto mer." (Pooneh Rohi).
Jag gillar verkligen DN Kulturs sommarartikelserie där författare berättar om bibliotek som har haft betydelse i deras liv. I förra veckan skrev Horace Engdahl om bibliotek i allmänhet och sin barndoms bibliotek i 50-talets Karlskrona i synnerhet. Idag skriver den iranskfödda författaren Pooneh Rohi om sin uppväxts bibliotek. Båda är den sortens essäer som man gärna läser långsamt och som väcker egna tankar och minnen.
När jag läser Endahls dext känner dyker minnet upp av min egen barn- och ungdoms relation till Täby bibliotek. Under högstadiet och gymnasiet gick jag i skolan ganska nära och särskilt under högstadietiden besökte jag ofta biblioteket efter skolan.  Lustigt nog hann jag under uppväxten till och med med flera av samma böcker som Engdahl nämner. Jag fick Fem-böcker lästa för mig någon gång i tidig ålder. Poe läste jag med en liknande känsla någonstans i gymnasiet. På biblioteket lånade jag bl.a. Jules Verne och Asimov - och läste rätt mycket serier, som Carl Barks och Tintin - men senare också Platons Staten och Helmut von Gasenapps De fem världsreligionerna. Senare skulle Kungliga Biblioteket och Stockholms Universitetsbibliotek ta över rollen som de offentliga bibliotek som jag oftast besöker.

"Biblioteket var en plats av ett annat slag än de lokaler jag dittills hade besökt i mitt unga liv. Det hade en aura. Där rådde särskilda regler, där härskade en särskild stämning, kanske inte högtidlig men allvarlig. Den som steg in där var tvungen att visa särskild respekt, inte tala högt, helst inte tala alls, inte röra sig för häftigt, inte leka och stoja.


Det fanns förstås en praktisk motivering för allt detta – inte störa andras läsning! – men det var som om själva byggnaden med böckerna krävde denna respekt.
[...] 
Vad som gjorde intryck på mig på dessa platser var inte bara böckerna och museiföremålen utan lika mycket känslan att befinna sig på en fredad plats, ett ställe där man viskar." (Horace Engdahl).

Just nu tillbringar jag en stor del av sommaren i föräldrarhemmet i Täby och passar på att återknyta bekantskapen med mina föräldrars växande boksamling. Det var här jag en gång stiftade min första bekantskap med författare som J.R.R. Tolkien, Bertrand Russel, Grimberg, Eco, Alf Henriksson och Frans G. Bengtsson. Mitt eget bibliotek är just nu till större delen magasinerat och jag har endast en bråkdel med mig till Finland. Också detta var en nyttig upplevelse; att tvingas välja ut de böcker jag vill använda aktivt, inte bara samla på sig för samlandets skull. Just nu är mycket av det jag läser elektroniskt; nättidskrifter, eböcker, Runeberg.org och Gutenberg.org hör till det som har fogats till biblioteket på senare år.
I en tid då allt mer information finns i datorer och moln är det kanske som plats som biblioteken har störst värde, på samma sätt som den fysiska bokens värde allt mer är som artefakt. Ur det perspektivet är det inte överraskande att så mycket känslor fortfarande är koplade till de kommunala biblioteken. Att vi behöver vägledare i informationsmängden är en annan sak, men där är biblioteken bara en av flera möjliga platser. Deras största särmärke är snarare den fysiska närvaron av böcker.

söndag, juni 21, 2015

Waterloo

För ett par dagar sedan firades 200-årsminnet av slaget vid Waterloo, det definitiva slutet på den serie Europeiska krig som följde på franska revolutionen. Inte minst i Sverige har jubileet hamnat i skuggan av senare tiders händelser. Inte ens ute i Europa kan det riktigt jämföras med förra årets minne av första världskrigets utbrott. Att Napoleonkriget hamnat i skuggan av 1900-talets förödelse är knappast förvånande. andra världskriget har förblivit det stora kriget i såväl i Europa som i Nordamerika, Australien, Ryssland och Östasien. Hitler har närmast blivit arketypen av ondska. Samtidigt kan första världskriget kännas igen som 1900-talets urkatastrof, händelsen som lätt bildar horisonten när vi blickar tillbaka på det senaste århundradets händelseutveckling. 

Under 1800-talet hade franska revolutionen och Napoleonkrigen en likartad status, och det är lätt att glömma hur mycket av dess efterverkningar som forfarande kan anas i dagens politiska liv. Likt första världskriget innebar franska revolutionen och de därpå följande krigen slutet på en gammal ordning, den som fortfarande kallas ancien régime. Liberalismen, konservatismen och socialismen konsoliderades som dominerande politiska ideologier ur reaktionerna på franska revolutionen. På samma sätt kunde den kamp mellan statsstödd sekularism och statsunderstödd klerikalism som präglat det politiska livet särskilt i katolska, och tidigare katolska länder, förstås i ljuset av franska revolutionens antiklerikalism.

Efter revolutionen svepte de franska medborgararméerna fram över Europa. Under republiken, och senare under Napoleons diktatur, sveptes mer eller mindre uråldriga monarkier och feodala domäner undan och ersattes först med förment rationella och jämlika republiker och sedan med nya monarkier under Napoleons släktingar och allierade. Medan Frankrikes rykte som militärmakt under 1900-talet närmast har fått ett löjets skimmer över sig dröjde sig under hela 1800-talet kvar ett minne av arméer som svept över Europa och Egypten och inte stannat förrän Moskva låg i aska (antänt av de retirerande ryssarna själva). Det är först under 1900-talet som Tyskland övertog ryktet som den agressiva parten i europeiska krig. Under 2000-talet blir det kanske Ryssland som får överta den rollen i det allmänna medvetandet.

Medan franska revolutionen i dagens Sverige oftast tolkas i positiva termer blir Napoleon betydligt svårare att förhålla sig till. Långt in på 1900-talet låg emellertid ett romantiskt skimmer över Napoleongestalten. Han var och förblev bilden av den handlingskraftige geniale härskaren som europeiska kungligheter och postkoloniala militärdiktatorer hade att mäta sig med. Det är inte för inte som han har fått ge namn åt Napoleonkomplexet.

Idag är det svårt att tänka sig en politisk ledare som på allvar skulle klä sig i Napoleoninspirerade uniformer eller utropa sig till kejsare. Kanske dröjer det inte ens hundra år till innan Hitler och Stalin är lika förpassade till historiens dunkel. Idag
kastar deras ande fortfarande djupa skuggor över det politiska medvetandet. Samtidigt finns det mycket att lära också av skeendena mellan 1789 och 1815, av en period då historien tycktes gå orimligt fort, en period som började i omkullvräkandet av vad som tidigare tyckts vara en gudagiven ordning, med försöket att ersätta denna med ett rationellt system - till att börja med ett revolutionärt republikanskt, och senare med ett imperialistiskt projekt där föga eller ingen hänsyn togs till enskilda människor - och som slutade i ett försök att återuppbygga den gamla ordningen med hjälp av en lika planerad geopolitisk konstruktion, en konstruktion som till sist skulle visa sig vara åtminstone något mer stabil, men till sist också minst lika explosiv.

fredag, juni 05, 2015

Joseph Fouché: En politikers biografi

Stefan Zweig är idag mest känd för sin självbiografi, Världen av igår, som samtidigt är en skildring av det kosmopoliska Förkrigseuropas och Österrike-Ungerns undergång under världskrigen och 1900-talets totalitära regimer (jag skrev om den i Tidningen Kulturen för några månader sen). Under sin livstid var han däremot känd inte minst för sina psykologiskt och skönlitterärt hållna historiska biografier (Världen av igår är mycket riktigt mer ett slags "Stefan Zweig och hans tid" än en klassisk självbiografi). I julas passade jag på att även läsa hans biografi över den franske revolutionären, politikern och polisministern Joseph Fouché (publicerad 1929 med titeln Joseph Fouché: Bildnis eines politischen Menschen). Här går temat på många sätt utöver såväl huvudpersonen som franska revolutionen. Istället handlar det om ett försök från Zweigs sida att analysera det slags männsika som kan bli arkitekten till en polis- och övervakningsstat, ett ämne som var nog så relevant i ett Mellankrigseuropa där totalitära rörelser var ett allt mer märkbart inslag i samhällslivet.

När franska revolutionen bröt ut var Fouché kemilärare på en katolsk skola i en fransk småstad, där han bl.a. hade umgåtts den lokale advokaten Maximilien Robespierre. När han blev invald i nationalförsamlingen väckte han emellertid dennes ogillande genom att sluta sig till de moderata krafterna. Senare skulle han dock byta sida (för första gången av många) till radikalerna i Jacobinklubben. Under skräckväldet tjänstgjorde han som nationalförsamlingens representant i Lyon, där han gjorde sig känd för såväl massavrättningar som förföljelser av katolska kyrkan. Zweig ger honom också äran av att ha varit först med att lansera den statssocialistiska doktrinen att all egendom ytterst tillhör staten och kan tas i bruk av denna vid behov. Givetvis röstade Fouché för att avrätta Ludvig XVI.

Att vara fiende till Robespierre var emellertid inte hälsosamt i skräckväldets Frankrike, ens för den mest aktiva jacobin. Med tiden återkallades Fouché till Paris och blev då ledande i intrigerna för att störta Robespierre och det styrande Säkerhetsutskottet (Comité de salut public), av allt att döma mest i självförsvar, eftersom risken för att han själv skulle arresteras verkar ha varit allt mer tilltagande. Även efter det att Robespierre ställts inför rätta och avrättats höll Fouché emellertid fast vid sin radikalism och blev därför snabbt marginaliserad av sina tidigare medkonspiratörer i den nya regeringen. Under en tid levde han i djup fattigdom, men snart fann han en ny roll och började arbeta som polisspion. Efter ett par år hade han än en gång klättrat upp till maktens tinnar och utsågs till republikens polisminister. Som sådan byggde han upp såväl ett omfattande nätverk av informatörer som en betydande privat förmögenhet. Det var också han som till sist stängde Jacobinklubben och förklarade den olaglig.

När den framgångsrike generalen Napoleon Bonaparte återvände till Paris höll sig Fouché i kulisserna medan denne förberädde sin statskupp. I en av biografins mest målande scener beskriver Zweig hur Fouché bjuder in Bonaparte och samtliga dennes medsammansvurna till middag i sitt hem. Under hela middagen nämns inte ett ord om någon sammansvärjning, endast gästlistan antyder vem som vet vad, men den blivande kejsaren måste ha vetat att han kunde bli arrensterad i vilket ögonblick som helst. Fouché agerade över huvudtaget inte mot sammasvärjningen och anslöt sig öppet till maktövertagandet först när utgången väl var tydlig. Sedan stannade han som polisminister i den nya regeringen.

När Napoleon krönte sig till kejsare blev Fouché hertig av Otranto. Samarbetet med Napoleon var emellertid inte konfliktfritt. Zweig beskriver det snarare som ett spel mellan två män som samtidigt behövde varandra och sökte makt på varandras bekostnad. Parallellt med detta pågick också maktkampen mellan Fouché och den lika kappvändande utrikesministern Talleyrand (också han minister under Republiken, Kejsardömet och det återupprättade Kungadömet). Under kejsardömet var kejsaren naturligtvis den mäktigaste. När Napoleon föll föll också Fouché (men inte Talleyrand, som redan hade gått över till motståndarna och t.o.m. kom att representera det återupprättade Kungariket Frankrike under Wienkongressen). När Napoleon kom tillbaka från Elba för att återta makten sökte Fouché upp honom i Paris och blev ånyo kejserlig polisminister. Efter Waterloo var Fouché emellertid snabb med att genomföra en statskupp och för en tid var han statsöverhuvud i en provisorisk regering. Möjligen funderade han på att återinföra republiken. Armén var emellertid redan besegrad och han kapitulerade, och tillträdde omedelbart som kunglig polisminister. När läget väl stabiliserats visade det sig emellertid att kungliga familjen, naturligt nog, var långt ifrån bekväm med att ha en polisminister som var medskyldig till avrättningen av större delen av den kungliga familjen. Fouché slutade sina dagar i total isolering i den österrikiska hamnstaden Trieste, där han som av en händelse hade varit fransk guvernör när staten intagits av österrikarna bara några år tidigare.

För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av sin fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. I Världen av igår beskriver han biografiprojektet som helt drivet av personligt intresse för Fouché som personlighetstyp, utan någon egentlig förväntan om en vidare läsekrets. Det skulle emellertid visa sig att fascinationen delades också av åtskilliga av hans samtida i mellankrigstidens Europa. Han nämner t.o.m. Fouchébiografin som en av de av hans böcker som uppskattades av ledande nazister, trots att författarens judiska bakgrund senare skulle leda till att den svartlistades. På många sätt framstår boken minst lika mycket som ett dokument över mellankrigstidens Europa som över revolutions- och Napoleonkrigens. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska oportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsarriket, tider då rättslösheten frodas och då kontrollen över information blir nyckeln till såväl makt som överlevnad, och då förlust i det politiska spelet automatiskt leder till giliotinen - eller till konstrationslägret - samtidigt som framgång leder till oinskränkt makt i ett allt mer totalitärt system.

(Som en sista detalj kan nämnas att den svenska översättningens titel i 1930 års utgåva var Joseph Fouché: En politikers biografi, men att den när andra upplagan kom 1948 ändrades till, det kanske mer neutrala, Joseph Founché: Hertig d'Otrante).

måndag, maj 25, 2015

Civil religion

Läser om Robert N. Bellahs klassiska artikel Civil Religion in America, en artikel som har blivit klassisk för sin beskrivning av religionens roll i amerikansk politik och samhällsliv. Här handlar det inte främst om kyrkor och specifika religiösa  grupper, utan om religionen i dess mest allmänna form som förekommer i publika uttalanden och seremonier, när politiker och andra offentliga personer refererar till Gud, men samtidigt undviker att refererea till någon specifik religion: "In God we trust!", "One nation under God".

Den civila religionen började i en skärningsfältet mellan ospecificerad kristendom och upplysningsdeis, Senare tog den formen av referenser till en allmän judisk-kristen tradition. Metaforer från Gamla Testamentet adopterades in i en amerikansk självbild där amerika blev det nya Isreal befolkat av ettt utvalt folk som utvandrat ur det gamla Europas metaforiska Egypten. Idag är referenserna än vidare, men referenserna till Gud finns fortfarande kvar, även om än fler traditioner idag ofta brukar få vara med när t.ex. Obama refererar till det gudomliga, vilket han då och då gör.

I Sverige, liksom i många andra statskyrkliga och tidigare statskyrkliga länder, var den civila religionen länge tydligare sammanflätad med statskyrkans uttalade kristendom. Idag kan man se tecken på att de har börjat glida isär. Riksdagsgudstjänsten är fortfarande en del av riksdagens högtidliga öppnande (åtminstone i praktiken) och statschefen förväntas forfarande vara lutheran (åtminstone i teorin). Statsbegravningar hålls forfarande i en kyrklig kontext. Referenser till gemensamma värden och mänskliga rättigheter har samtidigt tagit över efter många av de mer uttalat kristna referenser som var vanligare tidigare. Ministrar gör ofta sitt bästa för att visa en lämplig mängd vördnad för religiösa sammanhang i de flesta religioner. Den civila religionen håller också här på att bli allt mer allmän till sin natur.

Medan Bellah för några årtionden sedan tänkte sig att den amerikanska civila religionen med tiden skulle utvidgas till att växa samman med FN:s idéer om universella mänskliga rättigheter (på ett sätt som mer påminner om hur många svenskar och svenskkyrkliga kristna verkar uppfatta FN) verkar USA idag allt mer präglas av interna konflikter kring religionens ställning i sammhället. Delar av högern har utvecklats till en allt mer specifikt kristen höger, samtidigt som allt fler av dess motståndare har börjat uppfatta sig som uttalat icke-religiösa. Den civila religionen var i länge neutral mark i USA. Frågan är om den kommer att kunna fortsätta att vara det.

torsdag, maj 21, 2015

Fragment ur en kyrkoutredning

Denna termins forskningsinsats  har för min del varit att göra en grundlig genomgång av utvalda dokument ur de senaste hundra årens politik i kulturarvs- och kyrkofrågor, med tonvikt på hur staten har relaterat till Svenska kyrkans kulturarv. Att jag faktiskt tycker att det har varit väldigt spännande visar förmodligen att jag är rätt person för jobbet.

Det första som slog mig är hur mycket som har varit konstant: framförallt fokuset på sockenkyrkornas värde för den lokala identiteten tillsammans med övertygelsen om att alla äldre kyrkor är värda att skyddas av staten. I frågan om kyrkans relation till staten skedde det däremot en helomvändning i mitten av 1900-talet; från en övertygelse om att kyrkan var allt för viktig för att befrias från banden till staten (det tog drygt 20 år från biskopparnas beslut att stödja medborgarnas rätt att fritt lämna kyrkan tills dess att riksdagen accepterade denna form av religionsfrihet) till en ny konsensus om att statskyrkan inte var förenlig med religionsfriheten. Kyrkan å sin sida accepterade idén om att skiljas från staten först efter att de valda församlingarna hade fått sin nuvarande beslutande roll där i början av 1980-talet.

I materialet finns också den oerhört grundliga Utredningen om ekonomi och rätt i kyrkan, som 1992 presenterade sin rapport om hur kyrkans relation till staten egentligen såg ut och om hur de rent praktiskt skulle kunna skiljas åt. Trots att jag nu har läst rätt många statliga utredningar är detta den första som på allvar lyckats gå igenom ett material som går tillbaka till medeltida kanonisk rätt och samtidigt tar sig an konflikfylda frågor i samtiden, och det med en sådan framgång att dessa frågor plötsligt framstår som lösliga. Därefter tog det bara ett par år innan beslutet om kyrkans skiljande från staten. Utredningen har också varit till stor hjälp när jag försökt förstå hur komplicerat de juridiska förhållandena kring ägande av kyrkobyggnader egentligen var fram tills för bara 15 år sen:

“Under medeltiden ansågs sockenkyrkoma ha karaktär av särskilda rättssubjekt, närmast av stiftelsekaraktär. Socknen var nämligen att karakterisera som en menighet, dvs. en icke rättskapabel gemenskap som utgjorde objekt för kyrkans verksamhet. Först under den tidigare hälften av 1800-talet vann församlingarna rättslig ställning som juridiska personer och kunde därmed inträda som ägare till fast och lös egendom. Detta anses ha blivit fallet med landsbygdsförsamlingarna år 1817 och med stadsförsamlingama senast år 1843.

“Den lokala kyrkan anses således själv vara ägare till kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, dvs. i de flesta fall den omgivande kyrkogården. Enligt samma uppfattning anses också denna kyrkostiftelse vara ägare till den fasta egendom som anvisats till kyrkans underhåll eller som boställe till försarnlingsprästen.”

“I likhet med flertalet församlingskyrkor får domkyrkoma - med undantag för domkyrkan i Luleå, som uppfördes som församlingskyrka under senare hälften av 1800-talet - betraktas som särskilda stiftelser. De är således självständiga juridiska personer och som sådana ägare till kyrkobyggnader och kyrkotomter. De sex under medeltiden uppförda domkyrkoma står dessutom under egen förvaltning enligt bestämmelser i kyrkolagen. Vissa av domkyrkoma är också ägare till andra fastigheter.“

“För de fastigheter som tillhör det äldre boställsbeståndet gäller att de inte varit föremål för lagfart. Bostållen som ägs av församling eller pastorat har däremot regelmässigt lagfarits för församlingen eller pastoratet. Fram till år 1942 brukade boställen som inköpts för fondmedel lagfaras för kronan oavsett från vilket bostâlle fondmedlen kom. Med stöd av föreskrifter i lagen (1942:232) ang användandet i vissa fall av prästlönefonder, upphåvd år 1972, beviljades i motsvarande situationer lagfart för det pastorat eller den samfällighet som förvaltade medlen. lagfart har även efter år 1972
beviljats för dessa organ. Enbart lagfarten utgör sålunda inte bevis om åganderättsförhållandet.”

För den som är intresserad finns min tidigare artikel om kyrka-statfrågan i mellankrigstidens Sverige nu att läsa här.

tisdag, april 28, 2015

Några tankar kring religionens och Svenska kyrkans plats i ett sekulärt samhälle.

Bland de mer tankeväckande inläggen om sekularism i Sverige förra året mins jag ett blogginlägg av teologie doktorn Ola Wikander:

"Frågan om rätten att hålla sig med en världsåskådning (eller ett konglomerat av flera) är en av de mest grundläggande mänskliga friheter vi har. Den handlar inte bara om rätten att tänka fritt, utan om rätten att ha en grundläggande filosofisk bakgrund till de tankar man tänker. Det handlar om rätten att hålla sig med de föreställningar om självet och världen utan vilka inget tänkande har någon grundning. Att begränsa denna rättighet vore att begränsa något av det som allra tydligast gör oss till människor.
Det är därför det är så viktigt att vi till exempel har religionsfrihet som en grundlagsstadgad rätt (och inte bara en allmän åsiktsfrihet) – religionsutövande är nämligen inte en ”tanke” vilken som helst utan en grundläggande del av tänkandets och världssynens väsen. Detsamma gäller naturligtvis också ateistisk/areligiös filosofi.
Jag tycker gott att livsåskådningsfrågor – särskilt religiösa sådana – kunde få diskuteras mer i den svenska offentligheten. Men å andra sidan: om vi ger ett visst livåskådningssystem omotiverat företräde i samhällsdebatten (eller, ännu värre, lagen), då begränsar vi denna mänskliga frihet på ett ännu tydligare sätt. Den dag vi officiellt proklamerar en religiös (eller areligiös) hållning som den officiella – då har vi kringskurit våra medborgares frihet. Och det är här jag vill trycka på följande: detta är inte bara, eller ens framför allt, av relevans för de ickereligiösa. Sekulariteten är tvärtom livsviktig för dem som har en religiös värdsåskådning. Den är viktig, därför att så betydelsefulla val som det som handlar om ens filosofiska eller religiösa världsåskådning borde tas i största möjliga frihet. Den religion eller filosofiska hållning som inte med ett maximalt mått av frihet har valts av utövaren själv riskerar också bli oärlig: den riskerar att snarast bli uttryck för andras inflytanden.
Det religiösa utövandet anses – om man hyser en sådan världsåskådning – ge möjligheter som man inte kan få någon annanstans, enligt vissa till och ett möte med verklighetens yttersta grund. Att gå in i något sådant av annat än så fri vilja som möjligt är, tror jag, inte särskilt lyckat."

Inlägget sticker ut, inte därför att det företräder någon särskilt avvikande hållning, utan därför att det företräder en ståndpunkt nära den sekulära allmänfåran utifrån ett betydligt i dagens Sverige mer ovanligt perspektiv, nämligen ett utövande religiöst perspektiv där författaren inte framträder som företrädare för något specifikt samfund.

Jag är böjd att hålla med honom. Religiös öppenhet är att föredra, i synnerhet för dem som hyser en djup övertygelse i existentiella frågor, men också i största allmänhet i ett mångreligiöst samhälle. Det ställer en också inför problem när det handlar om samhällets så kallade grundläggande världen, i ett samhälle där man accepterar att människor har olika etisk och filosofisk grundsyn. Staten och den offentliga sektorn måste givetvis - liksom alla verksamheter - hålla sig med vissa grundvärden, men som professorn i företagsekonomi Mats Alvesson nyligen påpekande i DN är det inte nödvändigtvis ett sundhetstecken när värdegrunden i allmänhet, snarare än mer specifika regler och rättigheter, diskuteras: "Ibland står intensivt värdegrundsframhävande i omvänd proportion till en bra praktik". Detta gäller knappast enbart i enskilda organisationer, utan ofta också den politiska diskussionen i stort.

Att staten har vissa demokratiskt framförhandlade grundvärderingar för sin verksamhet betyder heller inte att samhället inte kan innehålla flera gemenskaper med olikartade grundhållningar. Att det offentliga rummet i någon mening bör vara netutralt betyder inte att de som vistas där behöver vara helt neutrala. Bland de värderingar som bör vara grundläggande för staten finns allas likhet inför lagen och att människor ska dömas för sina handlingar inte för sina åsikter. Vissa beteenden kan vara förbjudna - för alla - men då främst för att skydda de enskildas frihet - inklusive fritheten att själv välja livsväg - inte för att försöka styra deras val (märk väl att jag här syftar på alla enskildas frihet, detta innebär inte någon ursäkt att inskränka andras valmöjligheter, tvärtom).

I ett sådant samhälle blir religionens plats med nödvändighet i det civila samhället, inte i staten. Detta betyder inte att kyrkor och samfund måste vara passiva i samhällsdebatten, men att deras plats är som civilsamhälleliga organisationer, inte som en statskyrka. Denna plats bör vara relativt lätt att inta för de flesta samfund i dagens Nordeuropa. Svårigheten med att finna sin plats inträder framförallt för de samfund som av historiska skäl har utvecklats för att vara den etablerade religionen. I Sverige gäller detta inte minst Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan är idag en civilsamhällelig organisation (ett registrerat trossamfund), men en kraftigt reglerad sådan, som dessutom har ambitionen att vara en folkkyrka. Folkkyrkobegreppet är något som växte fram under statskyrkans tid. Det handlar om en kyrka för hela folket. Svenska kyrkan har, som namnet antyder, länge haft ambitionen att vara en svensk kyrka, en kyrka för svenska folket och för Sveriges befolkning, inte bara en kristen kyrka. Detta är någonting som den har gemensamt med de andra protestantiska och ortodoxa nationalkyrkorna, oavsett om dessa är statskyrkor eller inte. Än idag är majoriteten av svenskarna medlemmar i Svenska kyrkan, nära 66 procent. Hur gör man för att vara en kyrka för 66 procent av svenska folket när en majoritet av dem inte ens kallar sig kristna? Endast 23 procent av befolkningen säger sig tro på "Gud" (men betydligt fler säger sig tro på "något") (Den som är intresserad av SOM-undersökningens uppgifter om svensk religiositet hittar dem i pdf här).

En folkkyrka - om en sådan är möjlig - måste acceptera att den är en del av det offentliga rummet och måste kunna rymma ett stor bredd av åsikter och trosföreställningar. Kyrkan kan alltså inte vara en del av staten och får samtidigt stora svårigheter med att vara en enskild åsiktsbildande organisation med en tydlig linje i sina centrala frågor. Detta är något av en utmaning. Jag är inte säker på att det finns en enkel lösning. Den danska lösningen att låta församlingar gå sin egen väg (inom rimliga ramar) och sedan låta medlemmarna välja kan ses som ett försök att hitta ett mellanläge genom att tillåta intern pluralism. Det är dock en lösning som man i Svenska kyrkan hittills inte har ansett vara förenlig med folkkyrkotanken. 

Svenska kyrkans största långsiktiga tillgång är sannolikt själva kyrkobyggnaderna (kanske inte överraskande att just jag tycker det, med tanke på att detta är mitt forskningsområde just nu). Många säger sig uppleva en form av stillhet - kanske till och med andlig närvaro - där som är svår att hitta på andra ställen. Det skulle vara spännande att undersöka om detta gäller människor oavsett vad de i teorin säger sig tro på. Hur som helst verkar det som att kyrkobesökarna - och då menar jag inte bara, eller ens främst, gudstjänstbesökarna - söker sig dit av många olika skäl, religiösa såväl som estetiska och historiskt orienterade. Det är dessutom tveksamt i vilken utsträckning dessa skäl kan hållas isär helt och hållet.

Juridiskt sett är svenska kyrkans hantering av kyrkobyggnaderna dock inte oberoende. Merparten av dem är kulturarvsskyddade och kyrkan erhåller statlig ersättning för de extra kostnader som detta innebär. I gengäld var staten vid skiljande av kyrka och stat mycket tydlig med att kyrkobyggnaderna är hela folkets kulturarv och ska vara öppna för alla. Också detta äger sin rimlighet, med tanke på att de byggts, eller åtminstone drivits i nästan 500 år, av en statskyrka. Som medborgare i Sverige har vi alltså i någon mening rätt att ta del också av denna del av statens arv. Det handlar dock inte nödvändigtvis om att låta kulturarv gå före ett religiöst samfunds frihet, även om det riskerar att bli just så. Synen på kyrkorna avslöjar en hel del om synen på religion. Ambitionen att kyrkorna ska användas till sitt ursprungliga ändamål (som delas av staten och kyrkan) anses t.ex. numera innefatta inte bara när de används för religiösa ändamå av Svenska kyrkan, utan också när de används av andra kristna samfund, eller t.o.m. av andra religiösa samfund. I mitten av 1900-talet fanns det fortfarande lagstiftning som förbjöd församlingsprästerna att ge frikyrkliga förslamlingar tillgång till kyrkorummet. Kontrasten är tydlig.


Att kyrkorna står till förfogande för ett samfund som majoriteten av folket är medlemmar i framstår för mig som rimligt, i synnerhet som det är det samfund som byggde dem. Den lösning man kom fram till under 1990-talet innebär att församlingarna nu äger kyrkorna men att den särskilda kulturarvslagstiftningen kring dem ändå kvarstår samtidigt som staten, som sagt, bidrar till att stå för kostnaden. Att skolor och andra har tillgång till kyrkorna framstår också som positivt, även om det - som Ola Wikander påpekar i sin bloggpost - för med sig viktiga avvägningar kring vad man kan göra där i en obligatorisk skola. Frågan är dock vad man bör göra när Svenska kyrkans medlemstapp innebär att den blir tvungen att börja sälja kyrkor. I Storbritannien är det inte alls ovanligt att Church of Englands gamla kyrkor omvandlas till pubar, fritidsgårdar och bostadshus. Har staten ett ansvar för att kulturarvet fortsätter att förbli tillgängligt också efter att kyrkan - som nu är ett eget juridiskt subjekt - gör sig av med dem? Borde den kanske rent av bidra till att göra dessa, för Svenska kyrkan övertaliga, kyrkor tillgängliga för andra samfund?

Detta är bara några - och några av enklare - utmaningar som dagens postkristna Sverige står inför. Att tala om statens förhållande till majoritetssamfundet är dock minst lika viktigt som att tala om dess relatiton till minoriteterna, inte minst eftersom statens grad av sekularitet och religiös neutralitet utgör grunden för dess relation till samtliga samfund. Såväl staten som Svenska kyrkan har fortfarande viss väg att gå tills man har hittat ett sätt att vara i ett pluralistiskt samhälle. Personligen tycker jag att det är bra att samhället rymmer flera olika hållningar i religiösa frågor, men när staten försöker upprätthålla likhet inför lagen i ett sådant samhälle ställs den inför delvis andra problem än de som den stod inför i det tvångsmässigt enhetliga samhälle som Sverige utgjorde för hundra år sedan. Det samma gäller när vi försöker tala om de värderingar och synsätt som bör ligga till grund för offentlig maktutövning, och i ännu högre grad när det gäller den samhälleliga gemenskapen.

(Bilderna visar två svenska gudstjänstlokaler som båda har det gemensamt att de är i lag skyddade som kulturarv).