Fortsätt till huvudinnehåll

Att hantera missnöjespartier

Statsvetaren Marie Demker diskuterar på bloggen Vänstra Stranden de andra partiernas agerande gentemot Sverigedemokraterna. Intressant är inte minst följande konstaterande:

de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

I mitt inlägg Sverigedemokraterna och den politiska öppenheten diskuterade jag liknande frågor ur ett något annat perspektiv. Jag menar att journalister och politiker i andra partier har ett ansvar för att ta upp debatten med Sverigedemokraterna. Jag är inte helt säker på vad Demker menar med att göra dem till samtalspartners. Jag ifrågasätter inte att sambandet finns där. Men rimligen beror utgången på hur samtalet förs.

Punkterna 2 och 3 tycks delvis handla om hur de etablerade partierna uppfattas utåt. Uppfattas de som en enhetlig front utan egentliga skillnader får missnöjda väljare en brist på alternativ. Blir de tillräckligt missnöjda kommer de att rösta på partier som de annars inte skulle rösta på - missnöjesröstning. Finns inga etablerade konservativa partier kommer konservativa väljare naturligtvis att höra till de mer missnöjda.

Det går också att se att "exkluderande" beskrivningar i pressen kan leda till missnöjespartiernas sympatisörer stöts bort ytterligare av etablissemanget (med rätta eller inte tenderar potentiella missnöjesväljare att uppfatta politiker och journalister i enhetliga termer, som ett sammanhängande etablissemang). Därmed ökar benägenheten att rösta på missnöjespartiet.

Jag utgår ifrån att Demker har rätt i att denna faktor ofta sammanfaller med framgångsrika missnöjespartier. Personligen anser jag att media skall vara sakliga. Däremot är det ingenting konstigt om deras granskning framstår som kritisk. Inte minst ledarskribenterna på de flesta tidningar är i princip skyldiga att vara kritiska till politiska motståndare. Jag anser heller inte att det vore rimligt om nyhetsrapporteringen ignorerade ett parti som 4-5% av befolkningen säger sig kunna vara beredda att rösta på och som samtliga riksdagspartier uppfattar som radikalt annorlunda än dem själva (en ståndpunkt som för övrigt i sig förtjänar kritisk granskning).

Personligen är jag annars skeptisk till själva begreppet missnöjesparti. Den klingar inte helt neutralt vetenskaplig. Samtidigt verkar det faktiskt finnas en kategori partier som inte erhåller röster genom att erbjuda fungerande program eller visioner utan som istället kastar fram enkla lösningar som väntas fånga röster, och som sedan byter åsikt när det passar. Forza Italia verkar vara något av ett typexempel.

Samtidigt är detta en tendens som knappast är unik för dessa partier. I viss mån gäller det även denna diskussion att analysen av politik blir allt mer taktiserande och handlar allt mindre om innehållet. Som jag antydde tidigare så uppfattar jag inte missnöje som någonting negativt för demokratin. Förtroende är bara positivt om det är motiverat. Nya partier kan vara någonting mycket positivt. Det är inte minst därför som man måste möta Sverigedemokraterna med argument. Skälet till att jag inte stödjer dem är inte att de växer på grund av ett ökande missnöje med politiken - utan att jag inte stödjer deras kandidater eller deras program. Jag hoppas att även andra kommer att rösta av liknande skäl.

Ytterst är problemet naturligtvis mycket större än hotet från missnöjespartier. Om tillräckligt många väljare misstror demokratins strukturer är det ett fundamentalt problem för demokratin. Det enda långsiktiga sättet att möta det är att våra valda företrädare argumenterar rakt för sin politik och allmänt agerar på ett sätt som vinner väljarnas respekt - om än inte alltid allas personliga stöd.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li