Fortsätt till huvudinnehåll

Att hantera missnöjespartier

Statsvetaren Marie Demker diskuterar på bloggen Vänstra Stranden de andra partiernas agerande gentemot Sverigedemokraterna. Intressant är inte minst följande konstaterande:

de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

I mitt inlägg Sverigedemokraterna och den politiska öppenheten diskuterade jag liknande frågor ur ett något annat perspektiv. Jag menar att journalister och politiker i andra partier har ett ansvar för att ta upp debatten med Sverigedemokraterna. Jag är inte helt säker på vad Demker menar med att göra dem till samtalspartners. Jag ifrågasätter inte att sambandet finns där. Men rimligen beror utgången på hur samtalet förs.

Punkterna 2 och 3 tycks delvis handla om hur de etablerade partierna uppfattas utåt. Uppfattas de som en enhetlig front utan egentliga skillnader får missnöjda väljare en brist på alternativ. Blir de tillräckligt missnöjda kommer de att rösta på partier som de annars inte skulle rösta på - missnöjesröstning. Finns inga etablerade konservativa partier kommer konservativa väljare naturligtvis att höra till de mer missnöjda.

Det går också att se att "exkluderande" beskrivningar i pressen kan leda till missnöjespartiernas sympatisörer stöts bort ytterligare av etablissemanget (med rätta eller inte tenderar potentiella missnöjesväljare att uppfatta politiker och journalister i enhetliga termer, som ett sammanhängande etablissemang). Därmed ökar benägenheten att rösta på missnöjespartiet.

Jag utgår ifrån att Demker har rätt i att denna faktor ofta sammanfaller med framgångsrika missnöjespartier. Personligen anser jag att media skall vara sakliga. Däremot är det ingenting konstigt om deras granskning framstår som kritisk. Inte minst ledarskribenterna på de flesta tidningar är i princip skyldiga att vara kritiska till politiska motståndare. Jag anser heller inte att det vore rimligt om nyhetsrapporteringen ignorerade ett parti som 4-5% av befolkningen säger sig kunna vara beredda att rösta på och som samtliga riksdagspartier uppfattar som radikalt annorlunda än dem själva (en ståndpunkt som för övrigt i sig förtjänar kritisk granskning).

Personligen är jag annars skeptisk till själva begreppet missnöjesparti. Den klingar inte helt neutralt vetenskaplig. Samtidigt verkar det faktiskt finnas en kategori partier som inte erhåller röster genom att erbjuda fungerande program eller visioner utan som istället kastar fram enkla lösningar som väntas fånga röster, och som sedan byter åsikt när det passar. Forza Italia verkar vara något av ett typexempel.

Samtidigt är detta en tendens som knappast är unik för dessa partier. I viss mån gäller det även denna diskussion att analysen av politik blir allt mer taktiserande och handlar allt mindre om innehållet. Som jag antydde tidigare så uppfattar jag inte missnöje som någonting negativt för demokratin. Förtroende är bara positivt om det är motiverat. Nya partier kan vara någonting mycket positivt. Det är inte minst därför som man måste möta Sverigedemokraterna med argument. Skälet till att jag inte stödjer dem är inte att de växer på grund av ett ökande missnöje med politiken - utan att jag inte stödjer deras kandidater eller deras program. Jag hoppas att även andra kommer att rösta av liknande skäl.

Ytterst är problemet naturligtvis mycket större än hotet från missnöjespartier. Om tillräckligt många väljare misstror demokratins strukturer är det ett fundamentalt problem för demokratin. Det enda långsiktiga sättet att möta det är att våra valda företrädare argumenterar rakt för sin politik och allmänt agerar på ett sätt som vinner väljarnas respekt - om än inte alltid allas personliga stöd.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…