onsdag, december 30, 2009

Bloggtips

Ett annat nyord som har spritt sig under 00-talet är "deltagarkultur". Dagens bloggtips är det här utmärkta inlägget på bloggen Enligt min humla. Mycket läsvärt om just delatarkultur, men här tolkat utifrån ett brett, antropologiskt eller socialt, kulturbegrepp.

måndag, december 28, 2009

Piraternas årtionde?

Jag föreställer mig att framtidens historiker kommer att anse att 00-talet, kanske till och med 2000-talet började 2001. Kanske började det redan 1989, ungefär som 1900-talet började med krigsutbrottet 1914. Åren dessförinnan hade mer gemensamt med 1800-talet. Perioden mellan Murens fall 1989 och 11 septemberdåden 2001 kan närmast ses som ett slags mellanperiod; perioden mellan det att 1900-talets sista stora ideologiska världsmaktskonflikt avslutades och nya konfliktmönster tog över. Perioden då många trodde att historien redan tagit slut, alternativt vaknat (t.ex. på Balkan).

Om 1900-talet präglades av mer eller mindre ideologiskt legitimerade koalitioner av nationalstater som kämpade mot varandre (USA mot Sovjet, Sovjet mot Tredje Riket, Kina mot Sovjet etc) så ter sig 2000-talet annorlunda. Sedan Sovjets sammanbrott finns egentligen bara ett internationellt system. De stater som inte är med är skurkstater och fiender till andra. Det betyder inte att det inte råder konkurens mellan staterna inom systemet. Även aggressiva stater som Ryssland som öppet invaderar sina grannländer måste följa det internationella systemets regler med allt vad det innebär av att utropa nya republiker och på det hela taget låtsas som att någon invasion aldrig ägt rum.

Det betyder inte heller att det internationella systemen saknar fiender. Den andra sortens krig är de asymmetriska krigen, de som man fram tills helt nyligen trodde skulle vara den enda sorten (Sveriges militära planering tycks fortfarande bygga på den tesen). Krig där nationalstater från hela världen samarbetar mot en part som inte ens är en nationalstat men som fortfarande hotar dem. Afghanistan torde vara det tydligaste exemplet.

Det är talande att ett ord som har tagit steget tillbaka från den romantiserade historien till nyhetssidorna är ordet "pirat". Nätpiraterna kämpar mot nationalstatens försök att kontrollera nätet. De mer traditionella somaliska piraterna verkar på ett område som statsmakterna alltid har haft svårt att kontrollera: havet. Traditionellt har kampen mot pirater och betraktats som någonting som transcenderar den nationella rätten, ungefär som kampen mot terrorister anses göra idag. Även på den punkten är vi tillbaka i ett tillstånd som mer liknar det som fanns före nationalstaternas etablerade hegemoni. På gott och ont.

-------------------------

Passar på att länka till den här gamla artikeln i Legal Affairs där juridiskt tänkande kring pirater och terrorister jämförs.

fredag, december 25, 2009

Jul

Vilka traditioner etableras i världens mest sekulariserade land? Jag ber att få tacka min utlandssvenske vän Mikael för tipset om den här beskrivningen av svenskarnas märkliga kult av Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.

As an only partially lapsed Jew, I was not well-versed in Christmas traditions, and I was completely ignorant of Swedish customs and culture. So I was prepared for surprises. I was not prepared for this: Every year on Dec. 24 at 3 p.m., half of Sweden sits down in front of the television for a family viewing of the 1958 Walt Disney Presents Christmas special, "From All of Us to All of You." [...]

Kalle Anka, for short, has been airing without commercial interruption at the same time on Sweden's main public-television channel, TV1, on Christmas Eve (when Swedes traditionally celebrate the holiday) since 1959. [...]

Kalle Anka is typically one of the three most popular television events of the year, with between 40 and 50 percent of the country tuning in to watch. In 2008, the show had its lowest ratings in more than 15 years but was still taken in by 36 percent of the viewing public, some 3,213,000 people. Lines of dialogue from the cartoons have entered common Swedish parlance. Stockholm's Nordic Museum has a display in honor of the show in an exhibit titled "Traditions." Each time the network has attempted to cancel or alter the show, public backlash has been swift and fierce.


Det är ganska uppenbart att den envetna svenska USA-kritiken har någonting att göra med vilken roll amerikansk populärkultur har kommit att spela här. Samtidigt är det också tydligt att just den här användningen av just den här amerikanska populärkulturprodukten är rent nationell, någonting som förenat svenskar med varandra, kanske en av de saker som kommit att bilda en av de fasta punkterna i ett hastigt moderniserat Sverige där allt fler av de gamla traditionerna har fallit bort. Frågan är nu om vi får med oss Kalle Anka under nästa omvandling.

Själv hade jag i alla fall en väldigt trevlig julfton med familjen. Hoppas att alla andra också har en god jul!

onsdag, december 23, 2009

00-talet lider mot sitt slut

00-talet lider mot sitt slut. Jag funderar på tidsandan. Att döma av DN:s söndagskollunmer så är jag inte helt ensam om det. Ulrika Kärnborg drar tänkvärda paralleller till 1700-talet:

I sin nyutkomna bok, ”Melankoliska rum”, skriver Karin Johannisson om 1700-talets version av våra realitysåpor: den sentimentala romanen. I den drogs reglerna upp för den offentliga känslosamheten. Jagform, subjektivt berättande och fingerad brev- eller dagboksform skapade autenticitet samtidigt som känslokonventionerna slogs fast. Tårar, skälvningar och nervösa sammanbrott var modet för dagen.

Fiktionen producerade alltså känslomallar som amatörskribenterna sedan kunde ta över. Och i 1700-talets salonger skrevs det lika mycket som det skickas sms i dag. Brev och dagböcker betraktades inte heller som privata, utan lästes högt och kunde cirkuleras i vänkretsar. [...]

Ett svar är, enligt Karin Johannisson, att den nya sociala rörligheten krävde det. Den framväxande borgarklassen sökte sätt att definiera status på – och sensibiliteten, intill förväxling lik det som vi numera kallar social kompetens, blev ett av dem. Men fokus på känslospråk kunde under 1700-talet liksom i vår egen tid leda till fixering vid yta, menar Johannisson. Individen värderades efter sin förmåga att framställa sig – kanske rentav förställa sig – i emotionellt avseende. Under 1800-talet skulle den oklara gränsen mellan ”äkta” och ”falska” känslor leda till skapandet av ett nytt ideal: borgerlig behärskning och diskretion.


Sekelskiftsmentaliteten tycks inte respektera den formella tideräkningen. Höjdpunkten låter kanske ännu vänta sig. 1700-talsparallellen antyder emellertid också någonting annat. Den sociala ytlighetens 1700-tal förmådde aldrig hantera sina grundläggande sociala spänningar. Perioden avslutades i en blodig urartning under franska revolutionen.

I en annan söndagskolumn i samma tidning tar sig min gamla bekanting Johanna Koljonen an den sociala ytligheten med en annan, möjligen ännu elakare, metafor hämtad från Shakespear, men också från Wiliam Gibson:

... Om världen vid millennieskiftet var lite tossig lever vi i rena rama Rosenkrants och Gyllen­stjerna-samhället i dag. Ni minns dem kanske – bifigurerna från Hamlet som stod i centrum i Tom Stoppards pjäs ”Rosenkrants och Gyllenstjerna är döda”? Prinsens studiekompisar som aldrig riktigt hittar hem i sina vuxen­roller, vars uppmärksamhet alltid är någon annanstans när det händer något viktigt. Hos Shake­speare förruttnar Danmark inifrån, hos Stoppard saknar Rosenkrants och Gyllenstjerna information och distraheras av trivialiteter tills det är för sent för dem att rädda sig.

Mest aktuellt för mig känns Stoppards grepp att vända ut och in på historien, berätta om vad hans figurer gör och funderar över när de inte står i rampljuset. Förr fanns ju en scen, en offentlighet, med en dominant berättelse som få hade makt över. Utanför den låg det privata, hemligheterna, det osagda och ”oviktiga”. Men nu har vi ett internet där grannars småprat sker i skrift inför oändlig publik. Sociala medier, där det förr outtalade livet utanför offentlighetens stora scen rapporteras, diskuteras och rangordnas. Vi har givit myndigheterna rätten att avlyssna hela våra liv för att skydda oss mot marginaliserade aktörer som med fruktansvärda följder tagit makten över sina egna berättelser. [...]

Den nya världen ser ganska mycket ut som den gamla. Det är som det var, fast med sömmarna på utsidan och tråckeltrådarna kvar. Det personliga är det mest politiska (hej klimat­smarthet, mommy wars, homoäktenskap). Partierna sviktar, gräsrots­rörelserna frodas. Ändå ersätts verklig handling ofta med pseudoreaktioner, som att klicka på en Facebookknapp när man blir upprörd. Det absurda och vackra och tragiska är att vi har fått all den här makten över verkligheten, men inte vet vad vi vill göra av den. Vi riskerar att hamna i Gibson, eftersom vi redan är hos Stoppard. I Danmark tvekar ledarna när de borde handla, och utanför scenen pratar sig birollerna till döds om sina penningbekymmer och, typ, LOL-cats.

måndag, december 07, 2009

Folkbildningsrådet

Just som jag trodde att jag förstod vad Folkbildningsrådet egentligen är så visar det sig att det är tveksamt om någon egentligen vet det. Folkbildningsrådet är alltså en organisation som får ett årligt bidrag på 3,5 miljarder av regeringen för att fördela till studieförbund och folkhögskolor. Dessa miljarder är uppenbarligen att betrakta som ett bidrag, men fördelningen av dem uppfattas ändå som myndighetsutövning och regleras av en förordning. Formerna för fördelningen är inte helt lätta att sätta sig in i, men är helt avgörande för flera av de organisationer som jag just nu studerar. Till och med rådets juridiska form visar sig vara oklar.

När Statskontoret för några år sedan utredde dess juridiska ställning kom de bland annat fram till följande:

Det är i dagsläget oklart om Folkbildningsrådet i strikt juridisk bemärkelse är att betrakta som en ideell förening. För att en ideell förening ska kunna existera krävs att nya medlemmar kan tas in utan att de grundläggande fördragen ändras. Enligt rättspraxis kan en ideell förening vara sluten om det finns önskemål om detta inom föreningen. Ett undantag är dock om ett medlemskap i en förening ”är av stor betydelse för den enskildes försörjning”. Dessa föreningar är att betrakta som öppna och beslut att utestänga en sökande kan också underställas domstolsprövning. Att nya medlemmar skulle vilja ansluta sig till föreningen kan, enligt vår bedömning, inte uteslutas. I rådets stadgar framgår inte om och hur nya medlemmar kan införlivas. För närvarande pågår ett internt arbete som syftar till att klargöra detta förhållande.

Frågan är då vad rådet är om det inte uppfyller kraven på ideell förening. Därtill kan läggas det förhållande som regleras i rådets stadgar som säger att om någon av medlemmarna skulle vilja lämna föreningen, upplöses föreningen automatiskt. Detta hänger sannolikt samman med villkoret från statens sida när rådet bildades att alla aktörer skulle omfattas. Tillsammans med oklarheterna om nya medlemmar kan anslutas ger det intrycket av att rådet snarare är att betrakta som sluten förening eller en korporation. [---]

Ansvarsförhållandet mellan staten och Folkbildningsrådet samt de tre medlemmarna är inte formaliserat i lag, förordning eller i stadgar. Mellan staten och rådet finns således ingen reglering av ansvarsutkrävande. Samtidigt kan statens återkommande utvärderingar av folkbildningen ses som en reglerad form av ansvarsutkrävande. Staten kan vidare besluta sig för att återta de offentliga förvaltningsuppgifterna. [---]

Förvaltningsrättsliga principer som offentlighets- och likabehandlingsprinciperna etc. är tillämpliga på Folkbildningsrådets verksamhet. Regeringsformens 1 kap 9§ gäller uttryckligen rådets myndighetsutövning.

Något finansieringsavtal mellan staten och Folkbildningsrådet finns ej.


(Statskontoret 2003:15 Folkbildningsrådets myndighetsroll)

Senare i rapporten överväger man bland annat den engelska beteckningen ”quasi non-governmental organization” för att beskriva förhållandet.

söndag, december 06, 2009

Nyinflyttad - nästan i stan

Jag har aldrig varit någon särskilt flyttbenägen människa. Nu så har jag dock till sist flyttat ifrån Täby och istället slagit ner mina bopålar söder om stan.

Trots min närmast passionerade förtjusning i Stockholm har jag dock återigen bosatt mig i någonting som definitivt måste beskrivas som en förort, visserligen nästan så nära innerstan som man kan komma, men fortfarande en förort. Utsikten från köksfönstret vetter mot en granskog. Kanske skulle jag ha saknat det. Mellan huset och vägen på framsidan växer gräs. Från sovrumsfönstret har jag å andra sidan utsikt över Globen, som ligger någon kilometer bort. Till en början var jag ganska skeptisk. Men jag gillar det. Ikväll lyser den blått, men belysningen varierar. På många sätt är det faktiskt den intressantaste byggnad som har uppförts i den här stan på flera decennier. Det betyder inte att vi ska bygga fler sväriska idrottsanläggningar. Tvärtom. Nästa gång får de bygga någonting annat. Jag ser fram emot att få se Tors Torn när de står färdiga på ungefär samma avstånd ifrån city men på stenstadens norra sida. Jag tror att det kan bli ett bra tillskott till en stadssiluett som äntligen har börjat utvecklas igen.

En annan intressant sak är hur många som reagerar på att jag nu flyttat söder om stan. Jag har hört det beskrivas som ”ett stort steg” av människor som själva har bott utomlands. Hittills har jag dock inte upplevt någon omvälvande skilnad, ens i denna extremt segregerade stad. Den största skillnaden är faktiskt att det är så mycket närmare innerstan. En annan skillnad är att den tidiga funkis som präglar det här området är betydligt stilfullare än den långa cementfasad som jag bodde bakom fram tills helt nyligen. För att man fortfarande byggde med högre takhöjd när det här huset uppfördes. Att faktiskt ha gångavstånd till Södermalm känns också det som en välsignelse.

Jag har just börjat känna mig hemma. Det är onekligen en mycket skön känsla. Snart kan det nog också bli tid för lite mer frekvent bloggande. Det kommer.

torsdag, november 26, 2009

Skatteincitament för ideell verksamhet

Diskussionen om avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet fortsätter, t.ex. på SvD. Som bloggaren Dick Erixon påpekar är det dock anmärkningsvärt att regeringen fortfarande inte gör någonting.

Trots att jag håller med honom i sak måste jag bara kommentera en sak som Erixon skriver, nämligen att det svenska civilsamhället skulle vara avsomnat. Detta är nämligen en betydande överdrift. All forskning tyder på att frivilliga gåvor och organisationer som t.ex. Stadsmissionen och Cancerfonden hela tiden har spelat en betydande roll vid sidan av den offentliga välfärden i Sverige. Det anämrkningsvärda är att detta har varit så pass osynligt både i politiken och i forskningen. Dessa insatser har i någon mån uteslutits ur den vedertagna bilden av den svenska modellen. De har betraktats som omoderna och rent av odemokratiska. De har inte minst behandlats styvmoderligt av en stat som utmärkt sig genom att inte ge avdragsrätt för gåvor till välgörande ändamål. Att människor trots detta fortsätter att skänka tid och pengar säger någonting mycket positivt om svenskarna, men är inget argument mot att ge dem det erkännande och den uppmuntran som de förtjänar.

För den som undrar vilka som motsätter sig avdragsrätt och varför kan jag rekommendera den reservation som generaldirektören för Skatteverket lämnade in mot Kulturutredningens analys av donationernas betydelse för kulturlivet (finns sist i betänkandets tredje del, tillgägnlig här).

Se även tidigare inlägg.

måndag, november 23, 2009

Fältstudier

I helgen genomförde jag en av fältstudierna i mitt pågående forskningsprojekt om demokrati och bildning i samtida svenska frivilligorganisationer. Denna gång handlade det om att jag var med på riksmötet i spelförbundet Sverok (Sveriges roll- och konfliktspelsförbund). Intressant upplevelse. Låg medelålder. Nära hälften av ombuden där för första gången. Flera nya fritidssysselsättningar representerade. Hög IT-använding. På det hela taget ett ypperligt tillfälle att studera inskolningen av nya aktiva i det svenska organisationslivet i praktiken, liksom mötet mellan den gamla folkrörelseformen och vad nu utvecklingen kan ha att bjuda av nya former för civilsamhällelig organisering.

Som forskare bör man naturligtvis inte säga allt för mycket när man blir tillfrågad om vad man tycker i sådana här sammanhang. Inte för att man inte bör dra praktiskt användbara slutsatser, utan därför att forskningsprocessen bara börjat när materialinsamlingen är klar. I det här fallet har jag ju dessutom inte ens kommit så långt. Nu ska det till textstudier, uppföljande intervjuer osv. Fördelen med det här projektet är trots allt att man kan vara grundlig.

Med ett så här IT-baserat möte är materialmängden potentiellt sett direkt överväldigande. Digitalkamerorna var ständigt närvarande och mötet lämnade avtryck i en ständig ström twittrande, facebookuppdateringar, chattkommentarer etc. Att döma av den mängd bloggande och annat som numera åtföljer partiers, ungdomsförbunds och organisationers större möten torde detta dock vara en typ av material som vi bör vänja oss vid när vi ska studera politikens och civilsamhällets former. Det medierade mötet är inte viktigare än det fysiska. De går inte att skilja åt.

Detta är i alla händelser oerhört intressant. Det hade också kunnat vara värre. Under mitt avhandlingsarbeta satt jag trots allt och läste riksdagshandlingar, och att döma av de utdrag jag har läst av riksdagsdebatter från seklets början så har de aldrig varit så tråkiga som de senaste decennierna. Som studieobjekt är det här väsentligt intressantare än de flesta riksdagsdebatter.

söndag, november 22, 2009

När världen går under blir dygden tydlig

På bio går en film om jordens undergång 2012 och temat för Stockholms filmfestival är apokalyps. Bokhandlarna fylls med undergångslitteratur, både med och utan verklighetsanspråk. Människor har alltid fascinerats av undergången. Betraktar man medeltidens dödsdansmotiv är det svårt att tro på att allvaret inte hos konstnären blandades med en stor dos fascination. Till och med med personliga intryck av digerdöden fascinerades människor av fenomenet och framställde det vällustigt som en dans.

Själv håller jag just nu på att läsa S.M. Stirlings trilogi Dies the Fire där upplägget är närmast stilrent enkelt. Samtidigt som berättandet helt hör genrelitteraturen till är upplägget nämligen, som så ofta i bra Science Fiction, närmast att betrakta som ett tankeexperiment. I det här fallet är frågan helt enkelt vad skulle hända om all modern teknik plötsligt slutade fungera.

Stirling beskriver en återgång till medeltida europeisk feodalism. Samtidigt som hans grundantaganden är avgjort teknikdeterministiska gör han dock även vissa ansatser till att problematisera dem. Han antyder att en del av det som skapar återgången till medeltiden är människans tendens att hämta modeller genom att kopiera dem från tidigare erfarenheter, inte bara av rationella skäl utan också för att vi behöver någonting att klamra oss fast vid. Dessutom illustrerar han också vad jag skulle beskriva som översättning av organisatoriska koncept (som är en av de saker som jag just nu forskar kring): när man lånar en organisatorisk modell från ett sammanhang till ett annat så byter den i viss mån innehåll. Detta gäller rimligen även när moderna människor försöker återupprätta feodalismen.

Samtidigt är det någonting annat än själva tankeexperimentet som lockar. Trots att Stirling uppenbarligen menar att teknologin har gjort vårt samhälle både bättre och jämlikare så finns det också någonting som fascinerar med tanken att allt detta skulle tas ifrån oss. Världen utan teknik blir inte lättare, men däremot enklare, mer omedelbar. Överlevnad handlar om att odla sin egen mat. Resultaten blir omedelbara. Fysiska avstånd blir mer reella. Viktigare är kanske att även personliga relationer blir mer reella, så reella att livet ofta hänger på att andra människor vill riskera livet för en. I Stirlings universum är detta ingenting man gör för människor som man inte har framför sig. Däremot lönar det sig att vara kortsiktigt altruistisk mot främlingar. Altruism belönar sig inte minst som reciprocitet.

Det är kanske framförallt detta som det handlar om, både hos Stirling och hos andra moderna undergångsskildrare: den mänskliga världens försvinnande gör på ett paradoxalt sätt att dygden belönas. Även om Stirling skildrar ett händelseförlopp där miljarder oskyldiga dör av sjukdomar och svält så handlar själva berättelsen om hur huvudpersonernas karaktärsegenskaper ger dem framgång. Detta gäller t.o.m. antagonisterna, även om det inte handlar om dygd i moralisk mening så bygger deras öde ändå på deras karaktärsegenskaper. Detta är sannolikt typiskt för en mycket stor del av populärkulturen, liksom för en stor del av allt mänskligt berättande. Det tycks dock som att ett sätt att lyfta fram det är att inledningsvis helt enkelt utplåna alla de strukturer som vi av egen erfarenhet vet leder till att ”fel” personer belönas.

Också detta motiv fanns redan på medeltiden: i dödsdansen är vi alla lika. Den gången var Domen något som kom efter att döden hade utplånat de sociala olikheterna människor emellan, och som inte riktigt ingick i det mindre dogmatiska dödsdansbilderna. I vår tid tycks domen utdelas av själva berättelsens logik: det är under svårast tänkbara omständigheter som vars och ens sanna karaktär kommer till uttryck och blir uppenbar.

torsdag, november 19, 2009

Få unga vuxna i politiken

En intressant rapport om ungdomar som förtroendevalda i politiken presenterades för några veckor sedan av LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (här). Det hela är konsist och lättläst, men är definitivt en god sammanställning av relevant statistik i ämnet. Det visar sig nämligen att unga vuxna inte bara är underrepresenterade som förtroendevalda politiker, utan också att de har en större tendens än andra att avgå under mandatperiodens gång. När de avgår ersätts de dessutom ofta av äldre. En förklaring kan vara att de har en större tendens än äldre att tröttna. Den avgörande variabeln är emellertid just ålder, inte t.ex. politisk erfarenhet. Det skulle alltså t.ex. kunna handla om generation och uppfostran.

Att de valda bör vara representativa i förhållande till ålder tycks underförstått i rapporten, men är knappast självklart. Det finns många andra faktorer som är viktiga. Jag vet själv att jag brukar föredra att rösta på erfarnare personer. Även personlig mognad är en kvalitet som inte bör underskattas. Å andra sidan har det de senaste åren varit ovanligt tydligt att unga vuxna har den unika erfarenheten att vara just unga vuxna idag. Ju mer samhället förändras desto mer avgörande blir den erfarenheten. Inte minst i frågor som rör integritet på nätet har det visat sig att många i de äldre generationerna helt enkelt har svårt att uppfatta hur viktigt detta är för många av de yngre. Detta är naturligtvis ett allvarligt problem om de ska representera dessa, något som nu har blivit mer än tydligt.

Samtidigt visar det sig att unga vuxna faktiskt missgynnas mer aktivt av valsystemet, eller snarare att människor som flyttar mellan kommuner och valkretsar missgynnas (och yngre är som bekant mer flyttbenägna än andra åldersgrupper). Det är nämligen inte möjligt att utan särskild dispens vara förtroendevald i en kommun där man inte är skriven. Flyttar man under mandatperioden kan man alltså tvingas avgå. Flyttar man under själva valperioden (som jag just gjorde) är man i praktiken knappt ens valbar.

Eftersom jag hade nöjet att vara med när rapporten presenterades fick jag också höra Nyamko Sabunis kommentar som ansvarig minister. Naturligtvis ansåg hon att detta är någonting man bör arbeta med. Det intressantaste är dock någonting helt annat: hon menade nämligen att det naturliga är att man antar att väljarna vill bli representerade av någon som bor i kommunen. Därför är nuvarande system rimligt. Man skulle dock kunna anlägga åtminstone ett helt annat synsätt: det rimliga antagandet är att jag vill representeras av den person som jag har röstat på. Det senare synsättet förutsätter dock att det är personvalet som är det viktiga, inte geografi eller ålder. Här har vi alltså ytterligare en aspekt på hur synen på representation skulle kunna förändras om vi går mot en mer personvalsorienterad syn på demokrati.

måndag, november 09, 2009

Berlinmuren

Någon dag måste jag sätta mig ner och gå igenom de av mina gamla skolböcker som jag fortfarande har kvar. Jag har själv ganska vaga minnen av Berlinmurens fall. Egentligen handlar det om några få minnesbilder från TV. Jag var trots allt inte så gammal när det begav sig. Plötsligt var dock alla skolböcker med förstående beskrivningar av DDR och östblocket inaktuella. Möjligen dröjde det ett tag innan lärarna och den svenska offentligheten insåg vad som hade hänt. Även flera år senare satt vi med begagnade skolböcker där man förhåll sig relativt neutral till skillnaderna mellan liberal demokrati och folkrepublikernas demokrati, det verkade handla om olika varianter, inte om skillnaden mellan blodig diktatur och olika varianter av demokrati. Faktum är att man nog i allmänhet gav en mer positivt hållen bild av DDR och övriga Östeuropa än av USA och Storbritannien Som jag mins det framstod DDR på det hela taget som ett rikare och mindre krigiskt land än USA, och Stasi var ingenting man pratade om. Muren framstod visserligen som en tragisk gränslinje som löpte genom Europa, men inte direkt som en del av någon specifikt östeuropeisk, östtysk eller sovjetisk förtryckaraparat, utan mera som en beklaglig del av de politiska förhållandena i allmänhet.

Idag skrivs ganska mycket om DDR och muren (se t.ex. Intressant). Inte minst läsvärd är dagens understreckare i Svenska Dagbladet, som handlar om Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949–1990:

När Almgren, som är professor i tyska vid Södertörns högskola, för några år sedan undersökte Sveriges relation till Nazityskland (”Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration i Sverige 1933–1945”, 2005) blev hon medveten om att det fanns en kontinuitet i vårt förhållande till de båda tyska diktaturerna. Hon beslöt att efter den bruna ta itu med den röda.[...]

Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar. [...]

”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”

Hon menar att det delvis låter sig förklaras med mentalitetsdrag som konfliktskygghet och harmonibehov och vår önskan att vara toleranta och visa förståelse för andra länder och system. Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge. [...]

Även språket har stor betydelse som maktinstrument, betonar hon. Positivt laddade begrepp som frihet, demokrati och fred är förföriska, liksom honnörsord som ära, plikt och heder, därför att de förespeglar ett högre mål.

Diktatoriska regimer använder sig av dessa magiska ord för att måla upp strålande utopier om ett fredsälskande rättvist samhälle och skyla det brutala maktsystem som ligger bakom. Vi blir fångar i en retorik som förleder oss att förväxla vision och verklighet.

Personligen tror jag inte att det är ord som demokrati, plikt och heder som är problemet, snarare tvärt om; min känsla är att det istället handlar om en oförmåga, eller ovilja, att se till begreppens innehåll och istället acceptera, eller åtminstone inte ta avstånd ifrån, de rent retoriska tolkningar som salufördes t.ex. i "Demokratiska Tyska Republiken" (DDR). Man tar inte ställning utan väljer istället det förhållningssätt som DN för fem år sedan sammanfattade med ett citat från Yrsa Stenius: att "vara både för och emot - det är i själva verket vad skicklig politik går ut på".

Vid det här laget verkar den svenska offentligheten ha börjat göra upp med sitt förhållningssätt till både DDR och Tredje Riket, i någon mån t.o.m. till Pol Pot. Frågan är dock om vi har lärt oss tillräckligt för att inte göra om misstaget igen.

fredag, november 06, 2009

Horace Engdahl och det svenska kulturlivet


En av de många böcker som jag börjat läsa de senaste månaderna är Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen. Texten är njutbart välskriven och ofta infallsrikt reflektiv. För alla oss som är mindre insatta än Engdahl i ämnet litteraturvetenskap är den dessutom informativ. Framförallt är den dock tankeväckande. Detta är dock inte en bok man läser snabbt utan en som man plockar upp då och då när man har tid att dela författarens begrundande av litteraturen. Själv började jag, kanske föga förvånande, med hans essä om Wagner och Niebelungenlied.

Titeln påminner, något nostalgiskt, om den tid ”då unga revolutionärer trodde att mänsklighetens framtid kunde bero på tolkningen av vissa rader av Hölderlin”. Det framstår som tämligen troligt att Engdalhl själv en gång närde sådana uppfattningar, och nu beklagar inte bara sin egen desillusion utan också tidens.

För den som intresserar sig för det svenska litterära etablissemangets utveckling, och inte bara för Engdahls personliga, måste jag också passa på att rekommendera Martin Fredrikssons Essä "Skönheten och odjuret" som ingår i den festskrift som jag själv var med och redigerade för några månader sedan. Här behandlas Engdahl som ett exempel på en litteraturpersonlighets karriärväg, kontrasterad mot poeten Stig Larsson, som Engdahl en gång inledde sin bana som kritiker med att vältaligt hylla som den svenska poesins reformator. Idag är Larsson tämligen marginaliserad, medan det svenska kulturella etablissemanget, och alla som vill associera sig med detta, tävlar om att få vara Horace med Engdahl. Även Martin skriver utmärkt. Här är det dock ämnet snarare än stilen som ter sig desillusionerande, åtminstone för den som fortfarande trodde att den litterära parnassen stod över samhällets allmänna statusspel. Här blir det snarare till ett skolexempel på hur sociala sammanhang alltid fungerar, t.o.m. när det som här handlar om välförtjänt erkännande (något som författaren klokt nog avhåller sig ifrån att uttala sig om).

I oktobernumret av tidskriften Axess recenseras Ärret efter drömmen mycket positivt. Den som intresserar sig för den för närvarande ganska lågintensiva, närmast potentiella, svenska kulturkampen rekommenderas också att läsa tidskriftens intervju med Göran Hägglund som får ge en riktigt bra sammanfattning av sin kultursyn. Särskilt rekommenderad är dock temaavdelningen ”Långsamheten lov”, och i synnerhet då Thomas Nydahls ”En annan värld, en annan rytm”, där han bland annat tar upp filosofen Paul Virilo. Även denna kan ses som ett argument för att sätta sig ned igen och läsa en tänkvärd bok, gärna på det sätt som Engdahl skildrar.

onsdag, november 04, 2009

onsdag, oktober 21, 2009

Sverigedemokraterna och religionens återkomst - som politisk fråga

I Sverige tycker jag inte att det finns mycket som tyder på religionens återkomst. Vi har onekligen ett gott exempel på att en kyrka under politisk kontroll (som t.ex. en statskyrka) leder till försvagande av religionen. Antireligiösa föreställningar verkar nu dessutom vara på uppåtgående. Jag tror att det är betecknande att Sverigedemokraterna nu väljer att inrikta sig på islam snarare än på invandrare i största allmänhet.

Det verkar idag vara många som uppfattar islam som ett hot mot det sekulariserade samhället. Kommer religionen som politisk konfliktdimension tillbaka i Sverige så verkar det alltså snarare vara därför att olika aktörer driver kampanjer antingen mot religion i allmänhet, eller mot en specifik religion som uppfattas som extra hotande.

I den meningen tror jag för övrigt att magasinet Neo har rätt: det bästa sättet att bekämpa Sverigedemokraterna vore att ta upp diskussionen med dem, men i andra frågor än invandringen. Samma sak gäller rimligen islam. Sverigedemokraterna är med stor sannolikhet en part som har allt att vinna på att för och emot religion och sekularism blir en viktigare politisk konfliktdimmension. Det finns också gott om potentiella förlorare. Jag tror att religiösa människor av alla riktningar ofta hör till dessa.

Public Religions in the Modern World


Länge dominerades samhällsvetenskapens syn på religion av föreställningen om ett samband mellan sekularisering och modernisering som i moderna samhällen höll på att göra religionen till en relikt från det förgångna. De senaste decennierna har denna tes ifrågasatts. Public Religions in the Modern World av José Casanova är numera lite av en modern klassiker i den diskussionen. Trots att den är skriven för över femton år sedan känns den fortfarande mer aktuell än mycket av det som man hör i den allmänna debatten idag.

Här möter vi en helt annan syn på sekulariseringsprocessen. Det handlar inte om att religionen blir mindre viktig, en process som visserligen pågår, men som tycks begränsad till Västeuropa och Japan. Istället handlar det om en förändring i relationen mellan kyrka och stat. Om man använder Webers distinktion mellan kyrkan som öppen institution och samfundet som religiös gemenskap kan man till och med säga att kyrkorna är på väg att försvinna. Redan i början av 1800-talet beskrev Tocqueville hur USA hade blivit ett anmärkningsvärt religiöst land just på grund av att man inte hade en statskyrka utan istället en mängd konkurerande frivilliga samfund, men också en allmän, inte direkt institutionaliserad, civil religion.
Religionen har blivit ett privatfenomen i den meningen att den inte längre är en angelägenhet för en kyrka kopplad till staten utan istället organiseras i frivilliga samfund i ett numera globalt civilsamhälle. Samfundstillhörighet har blivit en privat angelägenhet.

Det betyder emellertid inte att religionen har försvunnit ifrån det offentliga livet. Tvärtom. Utvecklingen de senaste decennierna kan mycket väl beskrivas som en deprivatisering av religionen, dvs. som religionens återkomst till det offentliga livet, en trend som är mest märkbar i länder där religionen redan har en, i internationellt perspektiv, stark ställning, som t.ex. i USA och Iran (i och med revolutionen), och mindre tydlig i länder som Sverige, där den är svag. I den kristna världen är det för övrigt intressant att lägga märke till att religionen är som starkast i länder där den organiserats åtskild från staten, som i USA och Polen (under Sovjettiden) och svagast i länder med statskyrka (som Storbritannien och Sverige) eller institutionell koppling mellan kyrka och stat (som Spanien).

Deprivatiseringen behöver emellertid inte innebära en återgång till det tidigare läget. Tvärtom är det i många fall så att de religiösa organisationerna, då de verkar i civilsamhället, stärker detta. Författaren menar också att religionernas återkomst till det offentliga livet bidrar till att återföra universalistiskt normativa perspektiv till den offentliga debatten samtidigt som de pekar på privatlivets relevans för det offentliga. Deprivatiseringen av religionen hänger alltså samman med en bredare upplösning av modernismens gränsdragning mellan offentligt och privat.

Processen kan också knytas till globaliseringen. Andra Vatikankonciliet innebar att katolska kyrkan accepterade sin plats i civilsamhället och avstod sina anspråk på en privilegierad ställning till staten i katolska länder. En utveckling som utgår ifrån detta är regimkritiska rörelser i katolska kyrkan bl.a. i Sydamerika, där kyrkan spelat en betydande roll i kampen mot diktaturer och i etableringen av ett oberoende civilsamhälle. Även Johannes Paulus och Benedictus centralisering av kyrkan kan emellertid ses som en konsekvens av Andra Vatikankonciliet. Om kyrkan hör till civilsamhället så är den också en del av ett globalt transnationellt civilsamhälle. Den är i själva verket världens största frivilliga sammanslutning och har allt att vinna på att samtidigt verka lokalt, nationellt, och som en global kraft. Detta är en direkt konsekvens av att den har upplöst sina band till nationalstaten som institution.

De politiska konsekvenserna av detta pekar inte nödvändigtvis mot ökad konsensus. Såväl Bushadministrationens ideologiska krig som kyrkornas hjälpverksamhet är exempel på hur religiösa universella värden globaliseras. Inte heller Bushadministrationen eller kraven på abortförbud har emellertid, enligt detta synsätt, inneburit någon mottrend mot samhällets sekularisering. Tvärtom. Vad vi kan vänta oss i framtiden, i de länder där de religiösa institutionerna är starka, är att de i likhet med andra sammanslutningar i det civila samhället verkar för att påverka politiska beslut.

Detta är däremot ett helt annat fenomen än att de försöker institutionalisera sitt förhållande till staten. De amerikanska kraven på abortförbud innebär inte ett privilegierande av religiösa institutioner utan helt enkelt en ny lag i den sekulära lagstiftningen. Skillnaden blir tydlig om man jämför med ett land där sekulariseringen (i denna mening) inte har gått lika långt: i Iran har man religiös lagstiftning underkastad religiöst meriterade domare. Enligt denna analys är detta inte en gradskillnad utan en artskillnad.

I den meningen är sekulariseringen en process som fortfarande pågår. I Spanien under Francoregimens tidiga år spelade kyrkan t.ex. en roll som mobiliserande kraft i totalitär riktning och etablerade sig som en statskyrka i diktaturen. Idag är kyrkan en aktör bland andra, och heller inte särskilt stark. Om man med sekularisering inte menar åtskillnaden mellan kyrka och stat utan dess minskade betydelse som polisk kraft så har sekulariseringen å andra sidan alltid varit begränsad till en mindre del av jordens länder, och kommer sannolikt att minska i betydelse. Religion och modernitet är på intet sätt oföränderliga.

tisdag, oktober 20, 2009

Dödar Internet läsningen?


För en gångs skull instämmer jag i en internetkritisk artikel. Det handlar om Nicolas Carr som skriver under rubriken "Is Google Making us Stupid".

"Over the past few years I’ve had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuitry, reprogramming the memory. My mind isn’t going—so far as I can tell—but it’s changing. I’m not thinking the way I used to think. I can feel it most strongly when I’m reading. Immersing myself in a book or a lengthy article used to be easy. My mind would get caught up in the narrative or the turns of the argument, and I’d spend hours strolling through long stretches of prose. That’s rarely the case anymore. Now my concentration often starts to drift after two or three pages. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel as if I’m always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that used to come naturally has become a struggle."

Det här beteendet kan kännas igen, inte minst hos mig själv. Jag tycks dock fortfarande ha förmågan att läsa böcker, men det kräver en viss ansträngning att upprätthålla vanan. Det är definitivt ingenting som kommer automatiskt av att man är akademiker. Vi humanister skriver och läser visserligen böcker fortfarande, men deras roll tas allt mer över av vetenskapliga artiklar. Flera akademiker jag känner upplever hur arbetet hindrar dem från att läsa böcker. Kulturekonomen Emma Stenström beskriver hur hon aktivt försöker undvika böcker i undervisningen. Istället fastnar man i att så effektivt som möjligt försöka hitta referenser som man kan hänvisa till. Efter ett tag märker man att man har suttit och skummat abstracts istället för att läsa hela texter. Jag upplever detta som oerhört destruktivt för det akademiska livet. Med viss svårighet försöker jag bevara vanan att läsa åtminstone klassiska texter (inklusive moderna klassiker) från pärm till pärm. Det har tydliga fördelar, men känns allt mer som en specifik strategi snarare än någonting som man kan ta för givet att alla gör.

Jag tror inte att den djupa läsningen är på väg att dö ut. I mina negativare stunder börjar jag dock misstänka att den period då en relativt stor del av befolkningen hade denna förmåga upptränad är på väg att bli en avslutad historisk parantes. Moderna människor kan koncentrera sig på en underhållande film i flera timmar, så många timmar att vi börjar närma oss längden på Shakespeares originalpjäser, men hur länge kommer vi att klara av att läsa en något så när svårläst bok? Jag vet inte.

Å andra sidan har Harold Bloom sedan länge hävdat att massorna aldrig har kunnat läsa riktiga böcker. Jag inser att jag vet skrämmande lite om hur människors läsvanor faktiskt ser ut. Hur många läser faktiskt klassiker? Hur många känner sig sugas in i böcker de läser? Hur många har upplevt känslan av att inte kunna lägga en bok åt sidan trots att kvällen börjat övergå i småtimmarna? Jag vet inte. Jag föreställer mig att vi är relativt många. Men jag kan ha fel.

Tidigare inlägg:
Dödar Internet artigheten?
Dödar Internet kulturen?

tisdag, oktober 13, 2009

The Principles of Newspeak

"...Relative to our own, the Newspeak vocabulary was tiny, and new ways of reducing it were constantly being devised. Newspeak, indeed, differed from most all other languages in that its vocabulary grew smaller instead of larger every year. Each reduction was a gain, since the smaller the area of choice, the smaller the temptation to take thought. Ultimately it was hoped to make articulate speech issue from the larynx without involving the higher brain centres at all. This aim was frankly admitted in the Newspeak word duckspeak, meaning ‘to quack like a duck’. Like various other words in the B vocabulary, duckspeak was ambivalent in meaning. Provided that the opinions which were quacked out were orthodox ones, it implied nothing but praise, and when the Times referred to one of the orators of the Party as a doubleplusgood duckspeaker it was paying a warm and valued compliment..."

Noterar att "The Principles of Newspeak", George Orwells appendix till romanen 1984 finns tillgängligt på nätet här. Detta är verkligen rekommenderad läsning i sin helhet, t.ex. för sin argumentation för användandet av förkortningar som Gestapo och Comintern. Tanken är att man genom att byta ut eller avskaffa meningsbärande ord skall kunna göra det omöjligt att tänka självständigt. Detta är naturligtvis en satir över alla de politiska försök som har gjorts att påverka människors tänkande genom att introducera nya ord och ändra vokabulären. Rent språkfilosofiskt bygger detta på den så kallade Sapir-Worfhypotesen, dvs. hypotesen att tankar direkt formuleras i ord. Lyckligtvis är denna hypotes numera avskriven av de flesta. I alla fall tycks det inte vara riktigt så enkelt. Den mänskliga tanken tycks alltså i alla fall inte fullt så lätt att styra. Exakt hur sambandet mellan språk och tanke verkligen ser ut förblir dock ännu oklart. Lyckligtvis har heller ingen statsmakt ännu haft den fulla kontrollen över medborgarnas språkbruk, även om åtskilliga har strävat efter det, både före och efter Orwells 1984.

måndag, oktober 12, 2009

Kulturkampens geografi: Var bor egentligen verklighetens folk?

När författarna till The Right Nation jämför traditionell konservatism med den amerikanska nya högern menar de att Edmund Burkes traditionella konservatism vilade på sex huvudpunkter: misstro mot statsmakten, en preferens för frihet framför jämlikhet, patriotsim, stark tilltro till traditionella institutioner och hierarkier, skepsis mot tro på framsteg, samt elitism. Dagens amerikanska konservatism är extrem i sin tilltro till de förstnämnda tre och tar helt avstånd ifrån de sista tre. Den misstror alltså statsmakten, är patriotisk och frihetsivrande samtidigt som den tror på framsteg och tar avstånd ifrån hierarkier och eliter. Denna antielitistiska/populistiska hållning kan sägas utgöra ena sidan i en pågående kulturkamp. Som kartan antyder är USA delat. De blå staterna (här de som röstade på Obama) är framförallt de tätbefolkade staterna längs kusterna och de stora sjöarna. De röda är i första hand de i söder och i inlandet.

Den senaste tidens svenska debatt har till synes påmint allt mer om den amerikanska. Hägglund har anammat en tydlig antielitisk vinkel i sitt försvar av "verklighetens folk" mot kultureliten. Denna har svarat med sporadiska angrepp emot hans "högerpopulism". I kulturdebatten har vissa parter frekvent anklagat alla andra för "fascism". Debattklimatet hårdnar. Samtidigt kan Hägglunds strategi ses som en fortsättning mot Alliansens vinnande appeller till medelklassen och till dess vardagsdiskussioner kring det i valrörelsen så ofta omnämnda köksbordet. Det är denna nya borgerlighet som anklagas för smaklöshet när statsministern ger kronprinsessan en platt-TV i present, en present som man får förmoda skulle ha uppskattats av de flesta svenskar.

Ser man till kartorna här intill ser bilden också bedrägligt lika ut. Här ser vi rösterna i förra amerikanska presidentvalet uppdelade på delstater respektive från förra svenska riksdagsvalet uppdelade på län (från University of Michigan respektive valmyndigheten).

I båda fallen representerar den blå färgen valets vinnare. Trots att det handlar om helt olika situationer representerar det röda partiet också en åsiktskombination vars företrädare tydligt identifierar med nationen som sådan. I USA handlar det om personlig frihet och begränsad statsmakt. I Sverige handlar det om väldfärdsstaten, folkhemmet. Det tycks i alla fall så.

Å andra sidan haltar parallellen. Det kulturella etablisemanget är i båda länderna nästan helt koncentrerade till de blå regionerna. I Sverige röstar de emellertid rött. De tycker snarlika saker som sina amerikanska kollegor, här märks globaliseringen. Det är istället majoriteten av befolkningen som på höger-vänster-skalan vänder sig i motsatt riktning mot i USA. Den kulturella skillnaden är enorm.

Om Hägglund ska liknas vid den amerikanska kulturella elitens kritiker så är han en avvikare i borgerligheten. Alliansens välare fanns inte i inlandet utan i storstäderna. Det är Stockholm som idag tycks förlorat för socialdemokraterna. Man vann man heller inte valet på att gå åt höger utan på att närma sig mitten och de etablerade föreställningarna om ansvarstagande ledning i svensk politik. Rent praktiskt påminner politiken kanske också mer om New Labour eller Bill Clinton än om G.W. Bush eller Moral Majority.

En annan skillnad är förhållandet till religionen. I USA står det helt klart att kyrkobesöksfrekvens har ett större samband med politisk rillhörighet än t.ex. inkomst. Mycket tyder på att religionen ökar i betydelse som politisk faktor, och på att klyftan i dagens USA inte är mellan olika religioner utan mellan religiösa och icke- eller antireligiösa. I Sverige är kristdemokraterna, med sina kopplingar till frikyrkorörelsen, det enda partiet med en religiös anknytning. I synnerhet Vänstern och Folkpartiet ger dock då och då uttryck för antireligiösa ståndpunkter. Vill man göra en närmare studie av dessa frågor bör man nog studera svängningarna i frågan om religiösa friskolor. Merparten av borgerligheten tycks dock relativt neutral i religiösa frågor. Man identifierar Sverige som ett multireligiöst samhälle och förhåller sig neutral, i allmänhet positiv, till religionen som företeelse, men inte till uttalat religöst motiverade inslag i debatten, något som när det inträffar enbart ses som apart.

Rent demografiskt sett finns dock andra likheter mellan högern i USA och Sverige. USA:s röda stater må ligga i inlandet och ofta vara glest befolkade, men hindrar inte att det är befolkningstillväxten sker. Rent demografiskt har högern i båda länderna sina starkaste fästen i de regioner där väljarunderlaget växer, och i flera fall även ekonomin. Hägglunds appeller till "verklighetens folk" tycks inte ha lönat sig. Frågan är då på vilket sätt Alliansens relativa antielitism fungerar under svenska förhållanden. Handlar det om ett lycket övertagande av den politiska mitten eller om en vilja till förändring? Om det senare är fallet så kan vi vänta oss att förändringsviljan blir bestående, eftersom den utgår ifrån landets demografiska tillväxtregioner.

Däremot är det nog oklokt att analysera kulturkampen som om den skulle utvecklas som i USA. Kampen mellan borgerlig medelklass och så kallad kulturvänster (dvs. kulturell/akademisk medelklass) sker nämligen i Sverige nästan helt och hållet inom de blå områdena på kartan. Ingen av dessa grupper appellerar rimligen till majoriteten i de röda områdena. Givet hur förtroendet för den socialdemokratiska ledningen ser ut idag är det kanske ingen som gör det, vilket borgar för ett politiskt tomrum i framtiden.

lördag, september 26, 2009

Urgammal poesi

Läser på Ola Wikanders blogg följande stycke över tre tusen år gammal poesi. Jag får en stark känsla av hur seklerna öppnar sig som en avgrund:

[ʿ]l ḫth . imḫsh .
kd . ʿl . qšth . imḫsh .
‘l . qsʿth . hwt l . ahw .
ap . qšth . l ttn ly .
w bmth . hms srr
prʿ . qz .[ ]
šblt b ġlph


I engelsk översättning:

For his staff I slayed him,
as I slayed him for his bow,
for his arrows I did not let him live.
But his bow was still not given to me,
and by his death the sprout is parched (??),
the first fruits of summer are withered (??),
the ear of corn in its husk.

torsdag, september 24, 2009

Festskrift

En ganska speciell genre som man förr eller senare stöter på under en akademisk karriär är festskriften. En Festschrift, som det heter på engelska, är en antologi som tillägnas en forskare eller annan person på en bemärkelsedag. Vilka som deltar och hur bidragen ser ut beror i hög grad på vem jubilaren är, och framförallt vilka som känner honom. Nu har jag i alla fall redigerat min första festskrift och både jag och min medredaktör Johan Fornäs känner oss mycket nöjda. Det rör sig en antologi tillägnad Professor Erling Bjurström vid Tema Kultur och Samhälle, Linköpings universitet. Boken är visserligen lite spretig men innehåller i vissa fall mycket intressanta texter skriva av ett imponerande antal skribenter, däribland flera ledande svenska kultur- och ungdomsforskare. Så som så många andra akademiska publikationer finns den bara tillgänglig på nätet.

Bland textern kan nämnas t.ex. Bengt Kristensson Ugglas reflektioner kring minneskulturen i Sverige och Finland, Jenny Lees etnografiska essä om stockholmska saluhallar, som utvecklar sig till en intressant skildring av den roll som kvalitetsmat spelar i dagens så kallade postmaterialistiska samhälle, eller ekonomhistorikern Martin Gustavssons biografiska text om effektivitetsivraren Tarras Sällfors som i mitten på 1900-talet reste runt och spred idéer om hur bl.a. den svenska offentliga sektorn skulle kunna tidseffektiviseras. Själv skriver jag om förhållandet mellan statlig ungdomspolitik och frivilliga organisationer, en smula tentativt så här i början på ett forskningsprojekt.

Hela antologin finns tillgänglig här och författarlistan här.

måndag, september 21, 2009

Den märkliga Kulturbryggan


Ett av initiativen i kulturbudgeten är den nya fond som kallas Kulturbryggan. När Kulturutredningen gick igenom landets kulturliv framstod Stiftelsen Framtidens Kulturs stöd till olika projekt som det kanske mest framgångsrika sättet att stödja ny kultur. Nu är dess pengar (gamla löntagarfondsmedel från regeringen Bildts tid) emellertid på upphälningen och snart är det slut. Nu går staten in och upprättar Kulturbryggan, en fond där man också bjuder in privata bidragsgivare att donera pengar (DN-artikel).

Det här konceptet hörde jag talas om redan medan jag arbetade för Kulturutredningen, och jag måste erkänna att jag var skeptisk redan då. Det är inte så mycket för att idén är dålig. En fond är tvärtom en mycket bra idé, och jag uppfattar detta som ett bra sätt att spendera delar av statens kulturbudget och som vällovligt att donera pengar till. Jag anser också att donationer har en viktig roll att spela i kulturlivet. Problemet är att pluralism är en viktig del av den rollen. En mängd möjliga finansiärer är helt enkelt bra för pluralismen i kulturlivet. Somliga vill åstadkomma detta genom att protestera mot sammanslagning av statliga myndigheter. Jag vill istället se fler icke-statliga aktörer.

I de flesta andra länder är donationer till kulturella och ideella ändamål avdragsgilla. Så är det inte i Sverige. När frågan nyligen utreddes lades inget förslag om avdrag för donationer till kulturella ändamål. Innebär det att regeringen vill att människor ska betala skatt för att ge bort pengar till en statlig fond? Jag tycker att det verkar en smula märkligt att vänta sig det. Nåja, skulle de faktiskt göra detta så blir fonden en alldeles utmärkt illustration av varför det är rimligt att inte ta ut skatt på gåvor till välgörande ändamål.

Kulturutredningen bönhörd?


Idag presenterades inte bara budgetpropositionen utan även kulturpropositionen. Med risk för att verka insulär kommenterar jag nu den senare. Det verkar som att Kulturutredningen får igenom åtminstone några av sina viktigaste förslag:

- Delar av kulturpolitiken regionaliseras. Åtminstone i vissa regioner. En liknande politik var redan påbörjad i Västra Götaland. Nu ska mann utreda hur man går vidare. Redan 2011 ska emellertid en politik liknande den i Västra Götaland emellertid genomföras även Skåne, Halland och Gotland.

- Kungliga Biblioteket får ett samordnande ansvar för rikets bibliotek, inte minst när det gäller utveckling och decentralisering.

- En ny myndighet för analys och uppföljning på kulturområdet (särskilt viktigt om man decentraliserar makt och ansvar).

- En ny fond inrättas för stöd till nyskapande och gränsöverskridande kultur.

- Nya mål för kulturpolitiken. Det här ser ut som en kortad version av utredningens föreslagna mål. Precis som utredningen vill man stryka att kulturpolitiken ska "motverka kommersialismens negativa verkningar". Till utredningens förlslag lägger man ordet kvalitet och en prioritering av barn och unga.

- En dialog mellan staten och kulturområdets ideella organisationer ska inledas.

När det gäller de kulturella näringarna är man mer konkret än utredningen och föreslår ett relativt omfattande stödprogram.

Några myndighetssammanslagningar verkar det däremot inte bli. Istället talar man om ökat samarbete och samordning. Det är synd. Administrationen hade antagligen kunnat skötas väsentligt mer effektivt.

Inte heller tar man upp frågan om skatteavdrag för donationer till kulturella ändamål. Ordet "sponsring" nämns bara en enda gång och den nyligen avslutande utredningen om skatteinsitament för gåvor till välgörande ändamål nämns inte alls.

Ett annat ord som inte nämns alls är "fildelning".

---------------------------------------------------

Uppdatering 21:04

När man ser närmare på saken visar det sig att nästan alla de mer omfattande åtgärderna inte kommer att genomföras förrän efter valet. Under den närmaste tiden kommer ett stort antal nya utredningar tillsättas för att detaljplanera dessa förändringar, som i flera fall är tidsbestämda till att genomföras 2011. Ser man till vad som ska göras är det svårt att se hur det skulle kunna gå fortare. Det innebär emellertid att socialdemokraterna, om de vinner valet, får möjlighet att stoppa alla åtgärder de inte gillar redan innan de genomförs. Vi lär få höra mer om det under riksdagsdebatten. Åtskilliga frågor kommer fortfarande att vara olösta under valkampanjen.

Då blir det dock faktisk färre myndigheter: länsarkiven upphör att vara egna myndigheter och slås samman med riksarkivet.

Rikskonserter ska visserligen inte få statliga bidrag framöver. Vissa av deras uppgifter flyttas emellertid över till Statens musiksamlingar. Om detta i praktiken blir en sammanslagning eller nedlagd verksamhet beror alltså på hur stor del av verksamheten som flyttas. Även detta lämnas till en ny utredning.

Den så kallade kyrkoantikvariska ersättningen, dvs. det statliga bidrag som går till svenska kyrkan för att de ska ta hand om gamla kyrkobyggnader ändras inte. När medlemskapet i kyrkan går ner sjunker kyrkans inkomster samtidigt som allt fler glesbygdskyrkor inte behövs längre. Frågan om vad som ska hända med dem lär förr eller senare bli högaktuell. I och med att ersättningen förblir oförändrad lär detta bli förr snarare än senare.

Slutligen: i utredningens förslag till nya kulturpolitiska mål fanns en formulering som innebar att dessa gällde alla statliga myndigheter, inte bara de som sorterar under kulturdepartementet. Nu är den formuleringen borta. Jag förmodar att andra departement var mindre pigga på den formuleringen än kulturdepartementet.

söndag, september 20, 2009

Konferens och kyrkoval


Det är mycket just nu. Trots flera idéer lyckas jag inte blogga om allt som känns intressant.

De senaste dagarna har jag varit upptagen med en internationell forskarkonferens på Ersta Sköndals Högskola på temat religionen och det civila samhället, ett ämne som är nog så aktuellt, och som inte minst i Sverige länge lämnats alltför obeaktat i det vetenskapliga studiet av civilsamhället.

Bland annat diskuterades skillnaderna mellan USA och Europa när det gäller det civila samhället. Många var eniga om att Tocquevilles iakttagelser står sig än idag, inte minst den att det är pluralismen i ett samhälle där kyrkorna grundats av invandrargrupper oberoende av (och ofta misstänksamma mot) staten som skapat ett USA där religionen samtidigt kan vara stark och skild från staten (även om detta inte hindrar att detta läge ofta utmanats).

När det gäller det svenska civilsamhället tror jag att de internationella gästerna tog med sig två bestående intryck. Dels att den muslimska minoriteten lyckats inordna sig väl i det svenska organisationslivet i nära samarbete med staten (vilket vi fått flera exempel på), och dels att det faktum att Svenska Kyrkan nödtorftigt skiljts från staten inte har skilt den från de politiska partierna. Att detta inte är kontroversiellare än det är tycks ha överraskat många. Det kan mycket väl anses stå i konflikt med religionsfriheten (dvs. med religionsutövningens frihet gentemot staten). Minst överraskad, men inte mindre ogillande, var kanske en av de norska gästerna. I Norge har man nämligen just infört ett liknande system.

Nej jag tänker inte rösta i kyrkovalet, men det får jag å andra sidan inte heller. Jag är inte medlem, och detta är ett av skälen.

(Bild: Alexis de Tocqueville, civilsamhällesforskningens fader)

tisdag, september 15, 2009

Sommarläsning

En av de saker jag fick tid till i somras var att läsa skönlitteratur, inte minst fantasy, samtidigt som jag hade tid nog att tänka kring den. Här har jag försökt skriva ner en del av de tankar som en av de bättre böckerna väckte.

måndag, september 14, 2009

Dödar internet artigheten?


Johan Wennström menar i Svenska Dagbladet att internet håller på att fördärva det politiska samtalet, och möjligen det artiga samtalet i allmänhet. Daily Telegraph menar tydligen att internet håller på att döda dessa. Isobel Hadley-Kamptz hävdar att detta är trams; att åtminstone de delar av internet som hon bevistar är alldeles otroligt kärleksfulla. Naturligtvis har båda rätt. Wennströms rubrik "Vi måste hålla hårt på den goda tonen" är åtminstone i det sammanhanget dagens sanning. Att de flesta av oss i första hand kommer i kontakt med vänligt instälda delar av nätet är naturligtvis också sannt. De flesta av oss föredrar det.

Jag tror att Wennström har rätt i att vi har ett problem med det politiska språket. Samtidigt är det inte omöjligt att ha trevliga lunchsamtal. Internet har bevisligen inte tagit ifrån mig den möjligheten, och även om detta alldeles säkert beror på att jag umgås med rätt människor så är de flesta av dem ganska stora internetanvändare (uppenbarligen imuna).

Å andra sidan skrev jag för någon vecka sedan om tendensen att kalla motståndare i kulturdebatter för nazist. Den gången oroade jag mig över den bristande goda tonen i det politiska samtalet. Inte ens Aftonbladet (eller deras motståndare) låter dock som riktiga nazister. Tonen är fortfarande skyhögt över den som rådde på på trettiotalet. Det talas fortfarande inte mycket om gas och det var i alla fall några decennier sedan man hörde politiker kalla folk för "satans mördare". Tonen rör sig förvisso ofta mellan det vardagliga och det tråkiga, men bristande retorisk förmåga är långt ifrån det samma som rasistisk retorik. Å andra sidan är inte heller god retorik det samma som nazistisk retorik, eller ens som att vara otrevlig, något man får hoppas att folk kan hålla i minnet när de strävar efter att göra politiken mer underhållande.

Trettiotalet var som bekant en period i Tiden Före Internet. Folk var inte alltid artigare Förr I Tiden. Samtidigt var även trettiotalet en period dominerad av ny medieteknik. Goebbels och Hitler hörde till de första stora nydanarna när det gäller att utnyttja film och radio politiskt. Nu har vi återigen nya medier. Kanske är det helt enkelt så att vi ännu inte vet hur vi ska hantera de nya medierna på ett civiliserat sätt, eller reagera på dem som inte gör det? Jag skrev tidigare om hur bedömingen av kultur på nätet inte alls är så nivillerad som dess kritiker tycks tro.

En av ryggmärgsreaktionerna på nya media är att förbjuda eller bekämpa tekniken. Wennströms tal om god ton kan låta luddigt. Som jag ser det är det dock exakt mitt i prick.

Tidigare inlägg:
Dödar internet kulturen?
Weimarrepubliken och kulturkampen

torsdag, september 10, 2009

Att exemplifiera sina egna argument

Socialdemokraten Katrine Kielos skriver på Aftonbladets ledarsida "Väljarna befinner sig i mitten i lika hög grad som svenska barnfamiljer har 2,3 barn. Det är sant på ett plan, men det går inte hitta ett enda enskilt fall. Förnyelse handlar om att möta verkligheten – inte om att möta moderaterna och en socialdemokrati som accepterar en politisk spelplan där man måste välja mellan att tilltala antingen medel- eller arbetarklassen, den har redan förlorat."

Hon har naturligtvis helt rätt. Fler borde inrikta sig på vad de vill och hur de ser på verkligheten, inte bara på vem de vill övertyga. Detta gäller inte bara socialdemokrater. Däremot skriver Kielos ingenting om vad hon vill. Det är symptomatiskt.

Avslutar inlägget utan att säga vad jag vill. Skillnaden är å andra sidan att jag inte tänker kandidera i några politiska val i en nära framtid.

onsdag, september 02, 2009

Weimarrepubliken och kulturkampen


Det torde väl inte ha undgått någon av bloggens läsare att jag fascineras av Weimarrepubliken, dess kultur och av nazisternas maktövertagande. Åsa Linderborg skriver att "Det är omöjligt att läsa om Weimarrepubliken utan att påminnas om Göran Hägglunds sommarutspel". Problemet är att Linderborg lär sig fel saker av historien. Bilden som hon tecknar är svart-vit då hon framställer Weimarrepubliken som en massmobiliserande demokratisk blomstringstid där kommunister och andra demokrater kämpade sida vid sida mot den till sist segrande nazismen. Verklighetens Weimarrepublik var emellertid ingen idealtid.

Linderborg nämner Goebbels som exempel på hur demokratins finender krossar det fria samtalet. Jag kontrar med Walter Ulbricht som exempel på hur mycket mer spridd rötan var. 1928 blev han ledare för kommunisterna i Berlin. Till att börja med var han alltså ledaren på motståndarsidan när Goebbels samlade stadens nazister. Under trettiotalet skulle han emellertid åtskilliga gånger alliera sig med nazisterna, inte minst under sin exil, då han bl.a. hann med att försvara Molotov-Ribbentroppakten. I slutet av fyrtiotaltet fick han tillfälle att sätta upp sin egen diktatur i DDR, där han först var generalsekreterare för Tyska Socialistiska Enhetspartiet, och senare även statschef.

Den tyska medlklassens och konservativa högerns misstag var just deras svart-vita världsbild; det var många som lät fruktan för kommunismen driva dem i armarna på Hitler. Det finns emellertid också annat vi kan lära av Weimarrepubliken. Ett problem var att dess öppna samhälle inte respekterades. Mot slutet fanns det av allt att döma en överväldigande majoritet mot republiken. Kommunisterna och nazisterna slogs om möjligheten att införa sina egna totalitära system. Högern hade hela tiden föredragit Kejsardömet - undantaget dem som sökte sig ännu längre tillbaka i tiden. När katolska Centrumpartiet fick välja mellan republiken och ett avskaffande av åtskillnaden av kyrka och stat valde de det senare. Egentligen var det bara socialdemokraterna och liberalerna som gillade republiken. Detta var på intet sätt någon massmobiliserande republik, snarare en republik som olika krafter massmobiliserade emot.

En del av problemet var antagligen politikens metoder. Under större delen av Weimarrepubliken hade i stort sett alla partier egna paramilitära grupper knutna till sig. Det politiska språket var som man kunde vänta sig. Kommunisterna hävdade helt öppet att socialdemokratin var en variant av fascismen, eftersom den stod ivägen för revolutionen. I slutändan var de flesta med om att gräva demokratins grav. Nazisterna var helt enkelt de som vann kampen om vem som skulle skörda frukterna när flerpartisystemet, yttrandefriheten och de andra - med de flesta dåtida partiers terminologi - borgerliga friheterna rensades bort.

Till skillnad från Linderborg tycker jag att Weimarrepubliken, trots sin kulturella blomstring, är direkt usel som politisk förebild, och bättre som varnande exempel. Jag tycker följaktligen också att man borde tänka både en och två gånger innan man börjar kalla sina motståndare för nazister. Det ordet är ett av de mest laddade i modernt språk. Ska vi försvara demokratin räcker det heller inte med att försvara sig mot människor som viftar med hakkorsflaggor, eller för den delen med hammare och skära. Det handlar också om att undvika ett politiskt klimat där sparkar, slag och nedbrända hus betraktas som gångbara argument. Då är det ingen bra idé om man låter det politiska språkbruket domineras av skällsord och överdrifter.

Tidigare inlägg om personer under Weimarrepubliken:
En tysk mans berättelse
Stauffenberg
Leo Strauss
Författaren Ernst Jünger
Spengler

PS: För den som undrar så är det inte nazister på bilden. Det är bara svårt att skilja på olika partifärger under den perioden. DS.

måndag, augusti 31, 2009

Kulturkamp?

Åtminstone två kulturekonomiska bloggare noterade min fundering kring om vi är på väg emot en kulturkamp, Evelina Wahlqvist och Tobias Nielsén. Den senare menar att jag "småhyllar" Hägglunds tal i Almedalen, men att talet inte är tillräckligt: "Jag håller kvar vid att kulturen inte blir en valfråga och att det krävs mer än en perifer partiledare för att sätta igång en frisk diskussion om kulturpolitik utifrån ideologiska grunder." Jag tar tillfället att göra ytterligare ett par reflektioner kring en eventuell kulturkamp.

Det är möjligt att jag överdriver. När jag funderar på saken kommer jag dock bara att tänka på fler exempel. För någon vecka sedan besökte jag Nerdrumelevernas utställning FigurationerEdsviks konsthall (klart sevärt, stänger 13 september), en utställning som har gett upphov till en närmast våldsam debatt på landets kultursidor om konstens relation till såväl politisk ideologi som historisk utveckling. En sökning på Google fångar upp flera anklagelser om nazistiska influenser i utställningen. Samtidigt tar flera skribenter den i försvar och menar, i korthet, att anklagelserna om nazism i så fall fångar in merparten av den europeiska konsthistorien. Detta är naturligtvis inte kulturpolitik i strikt mening och berör alls inte de organisationsfrågor som Kulturutredningen behandlade. Däremot handlar det om det politiska och om konstens innehåll.

Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat. Jag har besökt en utställning som i samma sammanhang beskrivs som nazistkonst. En Konstfackstudent blev idag åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Samma år har ett helt nytt parti med "delad kultur" som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val. Det är definitivt någonting nytt som pågår.

Paradoxalt nog har Tobias Nielsén nog ändå rätt i sin bedömning att kulturpolitiken inte kommer att bli en valfråga i nästa val. Han tycks ha helt rätt i att regeringsalternativens företrädare i Almedalens kulturpolitiska debatt (kulturministern vs. Pagrotsky) inte skiljde sig nämnvärt i sin syn på kulturpolitiken, i alla fall inte tillräckligt för att skapa en valfråga. Detta är i sig ingenting förvånande. Ett av de starkaste intryck jag fick när jag skrev min avhandling om svensk kulturpolitik var att de politiska partierna är eniga om kultursektorns struktur, även om de ofta prioriterar olika delar av den (moderaterna har alltid gillat Operan och Dramaten, sossarna Riksteatern, Centern kultur i hela landet osv.), delvis på grund av olika grundsyn. Eventuell kritik mot strukturen som sådan har däremot nästan aldrig kommit till uttryck i faktisk politik.

På den samnordiska kulturpolitiska konferens som jag besökte för några veckor sedan i Finland var en av de återkommande frågorna distinktionen mellan explicit kulturpolitik (det som regeringen kallar kulturpolitik) och implicit kulturpolitik (politik som påverkar eller syftar till att påverka kulturen i landet). Jag la själv fram ett paper på en konferens tidigare i år där jag försökte beskriva de kulturrelevanta frågornas fördelning i regeringskansliet (förhoppningsvis tillgänglig på nätet inom ett par veckor). Slutsatsen är att Kulturdepartementet inte är så centralt som man skulle kunna tro, inte när man räknar med sådana saker som upphovsrätt, skattefrågor, folkbildning och föreningsstöd.

Ser man till kulturpolitiken i explicit mening har Nielsén rimligen rätt i sin karakterisering av diskussionen i Almedalen: "Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken."

En annan sak är att jag funderar kring själva begreppet kulturkamp. Jag vill inte påstå att jag tänkte särskilt långt när jag skrev det. Ändå associerar jag till Bismarcks tyska "Kulturkampf" dvs kampen om den tyska kulturen i en närmast antropologisk mening, med katolska kyrkan som huvudmotståndare. I överförd mening kan man också associera till kulturkampen mellan liberaler och konservativa i USA, en kamp som har motsvarigheter även på många håll i Europa. Man kan t.ex. dra paralleller till Danmark.

I den meningen är kulturkampen i Sverige ganska lågintensiv. Ändå har jag en känsla av att Hägglund rör sig just i riktning mot en sådan kamp, där hans huvudmotståndare är det som ofta beskrivs som "kulturvänstern". Det var definitivt det intryck som jag fick då jag läste till exempel Johan Ingerös reaktioner, men också flera andra borgerliga bloggare. I skolpolitiken skulle jag säga att det redan pågår en kulturkamp, åtminstone retoriskt sett. Skulle vi röra oss i den riktningen i den explicita kulturpolitiken är det knappast etablerade kulturpoliker man bör hålla utkik mot, utan snarare mot aktörer som SvD:s ledarsida, DN:s kultursida, politisk-kulturella tidskrifter, Timbro, unga konstnärer, och, för den delen, "perifera" partiledare.

Däremot inte sagt att detta kan väntas sammanfalla med "en frisk diskussion om kulturpolitik". Det är nog inte vad vi ska vänta oss, även om det naturligtvis är någonting som man bör arbeta för.

-------------------------------------------------

Komplettering 2009-10-01: Hägglund utvecklar sitt resonemang i Aftonbladet, med Anna Odells verk som exempel.

fredag, augusti 28, 2009

Diminished Democracy (forts): vad som gått fel sedan sextiotalet

Låser vidare i Diminished Democracy (se även inlägget nedan).

Vad är det då som har gått fel? Robert D. Putnam talar om det minskande "sociala kapitalet". Kollegan Theda Skocpol menar att det inte nödvändigtvis handlar om ett minskat engagemang, eller ens om minskande social nätverk, utan om en organisatorisk förändring.

En av hennes huvudteser är att det amerikanska civilsamhället redan på 1800-talet karaktäriserades av sin mångfald av nationella organisationer. Det är först under de senaste 40-50 åren som organisationslivet i allt högre grad har kommit att domineras av professionella medlemslösa organisationer som stiftelser, tankesmedjor, lobbygrupper och andra liknande aktörer, istället för av gamla tiders massrörelser.

Trots sin bakgrund i sextiotalets radikala rörelser ser hon detta som en negativ bieffekt av den samhälsomdaning i demokratisk riktning som då ägde rum. En aspekt av dett var att förtroendet för de gamla organisationerna minskade.

En annan aspekt har att göra med kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Tidigare hade högutbildade icke yrkesarbetande kvinnor (särskilt efter att deras barn hade vuxit upp) varit en stöttepelare i många av Amerikas stora medlemsorganisationer. Även de manliga brödrarskapsordnarna möjliggjordes i stor utsträckning av kvinnornas obetalda arbete i hemmen. Ideellt arbete förutsätter fritid.

Ska vi då inte uppfatta denna utveckling som enbart positiv. Skocpol väjer emellertid inte för de negativa konsekvenserna av en utveckling som hon uppfattar som positiv. Gamla tiders massorganisationer var klassöverskridande och nationella. Även om de dominerades av personer som var framstående även i andra avseenden så var det inte ovanligt att lågutbildade och låginkomsttagare kunde nå höga positioner inom dem. De skapade en arena där människor med olika klassbakgrund kunde mötas och knyta kontakter med varandra. Detta var i sig någonting som skapade förtroende och kontakter.

Det hörde emellertid inte till ovanligheterna att dessa organisationer tog aktiv del i politiken. Det avgörande draget här är deras ledare var valda representanter för deras medlemmar. Som exempel nämner hon hur krigsveteranernas organisationer påverkade den tidiga amerikanska socialpolitiken. Trots att dessa organisationer ofta uppfattas som högerorienterade bidrog de till att skapa praktiska lösningar till förmån för sina medlemmar.

De skiljer sig emellertid ifrån många av de särintressen som är aktiva idag. Dessa är nämligen sällan valda representanter för de grupper de säger sig representera. Istället har vi att göra med självutnämnda representanter för grupper som de själva definierar uppifrån. Kontakten mellan samhällsklasserna har raserats och även de mindre välbestälda företräds nu av nätverk av välutbildade idealister. Även de kvarvarande massorganisationernas ledningar har emellertid avlägsnat sig ifrån medlemmarna genom att de inte längre är lika beroende av deras pengar. Istället konkurerar de med de nya flexiblare aktörerna om gåvor och statliga kontrakt. I takt med att valkampanjerna blir allt dyrare förvärras situationen allt mer.

Samtidigt är massengagemangets tid inte slut. Tvärtom tycks amerikanerna för Skocpol lika villiga att ställa upp med ideellt arbete som någonsin. Detta gäller inte minst när USA är anfallet av en yttre fiende (något som tidigare gett upphov till floder av engagemang). De krig som förs idag lämnar emellertid ingen öppning för de typer av frivilligt engagemang som världskrigen gav utrymme för. Istället uppmanas medborgarna köpa amerikanska varor och åka på semester. Hur ekonomiskt rimligt detta än kan vara så svarar det knappast mot det mänskliga behovet att engagera sig.

Diminishing Democracy är utgiven 2003. Här finns således ingenting om Obamakampanjen. Det är dock inte svårt att tänka sig att han bättre än Bush har lyckats apellera till den amerikanska viljan att engagera sig. Skocpol nämner emellertid flera andra rörelser som visserligen är organiserade kring en professionell kärna men som också ger utrymme för stora mängder lokalt organiserade voluntärer. Hennes främsta exempel är miljörörelsen och den kristna rörelsen.

Som svensk läsare kan man inte undgå att slås av både skillnader och likheter. Samma tendenser som Skocpol idag iakttar i USA finns otvivelaktigt också i Sverige. Medan de amerikanska medlemsorganisationerna har varit klassöverskridande men däremot ofta segregerade i fråga om ras och kön har de dominerande svenska folkrörelserna ofta varit klassåtskiljande, men däremot integrerande på andra sätt. Detta gäller i synnerhet de organisationer som står nära de politiska partierna. Undantagen är däremot i viss mån bl.a. idrottsrörelsen, även om detta kanske kan ifrågasättas.

De svenska organisationerna tycks ha klarat sig bättre genom sextiotalet än sina amerikanska motsvarigheter. Det är först senare som klassröstandet har minskat och de politiska partierna därmed har destabiliserats. Det är dock värt att notera att vi i Sverige sedan sextiotalet har sett etableringen av två nya stabila politiska partier: miljöpartiet och kristdemokraterna, medan motsvarande amerikanska rörelser har föredragit andra nyare metoder för att påverka det politiska livet.

På 2000-talet tycks stabiliteten emellertid ha övergett flera av våra etablerade organisationer. Frågan är emellertid om det som kommer efter kommer att likna den amerikanska utvecklingen eller om skillnaden kommer att fortsätta att tillta.

Diminished Democracy: Odd Fellows och den amerikanska demokratin


Liksom i Sverige tänker man sig i USA gärna att frivilligorganisationerna är en grundläggande länk mellan den representativa demokratin och folket. I USA:s fall berättades den berättelsen först av den franske resenären Alexis de Tocqueville (se tidigare text).

Just nu håller jag på att läsa den amerikanska statsvetaren Theda Scokpols Diminished Democracy, en historik över det amerikanska civilsamhället och dess frivilligorganisationers uppgång och eventuella fall. Det första jag slås av är parallellerna med de svenska folkrörelsernas historia, det andra är skillnaderna mellan hur historien berättas. Givetvis finns det skillnader i historien också, men det får jag återkomma till. De är också svårare att se bakom skillnaderna i berättandet.

Trots Skocpols relativa pessimism när det gäller de amerikanska frivilligorganisationerna utmärker sig både Sverige och USA även i nyligen gjorda internationella jämförelser som två av de länder vars befolkning har den största tendensen att gå med i frivilliga organisationer och ideella föreningar. Till skillnad från svenskarna utmärker sig amerikanerna också genom sin benägenhet att skänka bort pengar.

I Skocpols framställning ser man emellertid också andra likheter. I polemik mot sin i Sverige ofta citerade statsvetarkollega Robert D. Putnam menar hon att de amerikanska frivilligorganisationerna historiskt sett inte bara är lokala fenomen utan redan i före inbördeskriget typiskt sett var formerade i nationella federationer, mycket lika vad vi i Sverige beskriver som folkrörelser, eller folkrörelseorganisationer, och gärna föreställer oss som ett typiskt svenskt fenomen.
Skocpol menar å andra sidan att de fått sin form med det amerikanska federala systemet som förebild (det är värt att notera att senaten vid den tiden utsågs av delstaterna och att elektorsförsamlingen togs på större allvar, den federala nivån representerade alltså i viss mening sina delar och inte enbart sina medborgare, därmed blir den också en rimlig förebild för likaledes hierarkiska organisationer).

Flera av rörelserna är faktiskt identiska: såväl nykterhetsrörelsen som väckelserörelsen har paralleller i USA. Såväl IOGT som flera av frikyrkorna är faktiskt amerikanska organisationer. Vad skiljer sig i berättandet är den bakgrund som Scokpol ger till dessa organisationer. Det är inte bara det att de är byggda efter förebild efter USA:s federala ordning. Hon lyfter också fram ordenssällskapens betydelse som föregångare till senare tiders organisationer. Faktum är att sedan 1830-talet har runt 1 % av USA:s vuxna manliga befolkning varit medlemmar i frimurarorden. En av de organisationer som först formerade sig nationellt i stor skala var Odd Fellows.

Detta passar knappast in i den svenska bilden av folkrörelserna som politiska massrörelser. Visserligen tror jag inte att frimurarna någonsin varit fullt så utbredda i Sverige. Dock kan man notera att man i de flesta svenska städer fortfarande hittar praktfulla högkvarter inte bara för frimurarna, utan också för Odd Fellows och Godtemplarorden. År 2000 uppgav 2,5 % av Sveriges befolkning (och då inte bara av den manliga befolkningen) att de var medlemmar i ett ordenssällskap. Det är tre gånger så många som medlemmarna i fredsorganisationer. Ändå har jag hittills aldrig läst en historik över de svenska folkrörelserna som inleds med en lång hyllning till Odd Fellows.

En skillnad som åtminstone delvis kan vara mer reell är Skocpols beskrivning av krigets betydelse för att mobilisera frivilliga organisationer. Här är det civila samhället alltså inte fullt så civilt. Åtminstone sedan inbördeskriget har amerikanska krig emellertid i stor utsträckning utkämpats av frivilliga. På hemmafronten har de understötts av andra frigilliga, organiserade i frivilliga organisationer. Dessa frivilliga har sedan efter kriget gått vidare till att organisera sig i nya sammanhang. Inte minst kvinnornas organisering tog ett stort steg framåt under åren efter inbördeskriget.

Enda undantaget ifrån regeln om mobiliseringens positiva effekter på det civila samhället visar sig vara på den besegrade sidan i inbördeskriget. Det skulle t.ex. dröja ända till 1890-talet innan de konfedererade veteranerna bildade en nationell organisation, även om man med ”nationell” tänker sig den nation de misslyckades med att skapa. Sydstaternas svarta befolkning var däremot inget undantag. Inbördeskriget hann knappt ta slut innan de började bilda frimurarloger och andra sammanslutningar. I mycket stor skala.

Jag läser vidare. Det skall bli intressant att se vart det här tar vägen. Fortsättning följer.

tisdag, augusti 25, 2009

Sverige och Andra Världskriget

Myndigheten Forum för Levande historia har nu äntligen tagit sig an frågan om Sveriges agerande under Andra Världskriget.

Myndigheten upprättades från början på Göran Perssons personliga initiativ strax innan Sverige stod värd för en internationell förintelsekonferens och har nu arbetat i runt tio år. Den har i uppdrag att "främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Forumet skall ha som övergripande mål att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde." Huvudsyftet har alltså aldrig varit att sprida information, utan att använda Förintelsen som pedagogiskt exempel för att på statsmakternas uppdrag påverka medborgarna. Det är möjligt att detta har bidragit till att ge den ett felaktigt fokus och hindrat den ifrån att uppmärksamma ny forskning eller vidga perspektiven. Det var t.ex. först med den nuvarande regering som man började tala om Kommunismens brott.

Hittills har myndigheten dock främst fokuserat på andra staters förbrytelser under Andra Världskriget. Sverige har därmed (oavsiktligt får man förmoda) framstått som den som bedömer det hela från åskådarplats. Att man nu istället har börjat beskriva Sverige som en del av skeendet kring nazismen och dess folkmord framstår som en steg i rätt riktning. Den viktigaste lärdom man, som jag ser det, kan dra av nazismen handlar nämligen (som jag har varit inne på tidigare) om faran av att förhålla sig passiv till förändringar i omgivningen bara för att de inte direkt berör ens egen situation, eller är ens eget direkta ansvar. När det gäller tretiotalets rasism var Sverige naturligtvis lika berört som andra stater. Jag hoppas därför att man nu kan undvika att betrakta den som ett marginalfenomen på högerkanten. Lärdomen borde vara att förhålla sig kritisk till förgivettagna sanningar i samtiden. Det kan man inte göra om man hela tiden väntar sig att ondskan bara skall visa sig någon annan stans.

------------------------------------------

När jag läser vidare i samma morgontidning noterar jag dagens understreckare. Jesús Alcalá skriver insiktsfullt och kunnit om prins Eugéns insatser under kriget. Prinsen framstår här i synnerligen god dager som en man som använde sin ställning för att befordra förståelse, kultur och demokrati, som kunde vara tollerant utan att låta sig köpas eller ge efter när den egna övertygelsen inte stämde med majoritetens.

Demokratin brukar beskrivas som en väg, inte ett mål. Men mer än en väg är den kanske en gångart. Sättet vi rör oss, hållningen vi uppvisar, måhända också vilka vi väljer att vandra tillsammans med. Synd att prins Eugen är så borglömd som färdkamrat.

Detta är mycket sant, i synnerhet då det öppna samhället är ifrågasatt. Det här är för övrigt Alcalás andra understreckare om i år Andra Världskriget. Hans förra handlade om tyska juristers medlöperi med nazismens urholkning av rättsväsendet. Beskrivningen aktualiserar behovet av ämbetsmannansvar men också problemen med en syn på lagstiftning enbart som ett uttryck för den tillfälliga politiska makten. Lagstiftningen måste ha större, bredare och mer långsiktig legitimitet än så. Ännu en sak som vi borde låta Tredje Riket påminna oss om är att order uppifrån inte friskriver en från ansvar för sina egna gärningar.

torsdag, augusti 13, 2009

Är det i Reagans och Clintons efterföljd som Obama är oförmögen att agera?


Även i svenska medier börjar man nu fråga sig om Obama pratar mer än han uträttar. Artikeln får mig dock att tänka på en analys i betydligt längre perspektiv, nämligen den amerikanske statsvetaren Stephen Skowroneks The Politics Presidents Make som jag läste för ett par år sedan. Skowronek tar sig an inte bara den sittande presidenten utan samtliga presidenter från Washington till Clinton.

Det som får mig att tänka på den analysen är framförallt hans analys av Reagan och Clinton. Han drar slutsatsen att de senaste femtio årens presidenter i stor utsträckning har saknat förmågan/möjligheten att förändra statsapparatens organisation I synnerhet Reagan och Clinton har skapat en helt ny presidentstil där det talas betydligt mer om förändring än under tidigare presidenter, men där mycket lite händer.

Det skulle vara intressant att höra vad Skowronek anser om de senaste båda presidenterna Det är möjligt att Obama har gått ännu längre än Reagan och Clinton i imagebaserat ledarskap. Frågan är dock hur man ska tolka den George Bush som i europeiska media framstår som den tomaste tunnan av dem alla - men som samtidigt anklagas för ett minst sagt omfattande förstörelseverk.

När precis hade läst Skowronek skrev jag en mer utförlig jämförelse mellan den boken och svenska förhållanden. Den texten återfinns här. Än mer läsvärd är naturligtvis själva boken, som fortfarande finns i handeln, om än inte i uppdaterad utgåva.