torsdag, december 19, 2013

Tankar kring Marmorklipporna

I denna veckas Tidningen Kulturen deltar jag med en essä om Ernst Jüngers roman På Marmorklipporna. Jag funderar kring hans reflektioner kring den totalitära statens relation till privatsfären.

"Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till det omgivande samhället, och en stor del av det kretsar kring mötet mellan krigarens hederskänsla och det moderna samhället. Ofta kan man ana hur detta bottnar i mötet mellan hans eget perspektiv på världen – format av det tidiga 1900-talet och Första Världskriget – och de senare tider som han mötte under ett århundrade präglat av snabba förändringar. I Glasbin handlar det om mötet mellan en officer med ett nu anakronistiskt hedersideal och efterkrigstidens masskultur (se tidigare essä i Tidningen Kulturen). I På Marmorklipporna från 1938 handlar det om mötet med den totalitära staten.

 Denna roman, som utspelar sig i ett allegoriskt fantasilandskap, är en av de få tydligt antinazistiska romaner som publicerades i nazisternas så kallade Tredje Rike. Den lästes som en inspirationskälla inte minst av den tyska motståndsrörelsen. Samtidigt har romanen flera olika lager. Att nazistpartiet är en av måltavlorna och boken en inte särskilt förtäckt allegori över dess nedbrytande av civilisation och människovärde framgår tydligt - ibland närmast övertydligt - men också andra företeelser och problem i samtiden träffas av Jüngers berättelse. Det förefaller som att han försöker fånga och typologisera flera av 1900-talets centrala politiska och ideologiska motsättningar i allegorins form. Som så ofta hos Jünger är det dock inte ideologiernas samhällssyn som intresserar honom, utan hur man som människa etiskt och psykologiskt kan förhålla sig till dem."

Det har blivit mycket tankar kring totalitarism på sistone, inte minst här på bloggen. Kanske dags att ta jullov.


Sekularism och muslimska organisationer

I senaste volymen av den akademiska tidskriften Journal of Muslim Minority Affairs skriver jag om den svenska sekulariseringsvägen och integrationen av musimska organisationer i den svenska pluralistiska nykorporatismen.

"This article analyses the strategies adopted by Ibn Rushd Study Association, a Swedish Muslim faith based organization (FBO), to establish itself as a representative of Swedish Muslims in relation to the national government, as well as one of the ten recognised study associations that handles much of the government supported adult education in Sweden. This road to acceptance is analysed in the context of the relation to religious denominations institutionalized in Swedish government–civil society relations, which, it is argued, can be understood as part of a normative concept of secularization and  of the relationship between the state and civil society. Such concepts now colour government attitudes to FBOs, but also the way FBOs are organized and understand themselves in relation to the surrounding society. This case study supports José Casanova’s argument that certain paths of secularization are not only compatible with certain religious denominations increasing their role in public debate, but may even enable them to do so."


torsdag, december 12, 2013

Origins of Totalitarianism (forts.)

En bok som på sistone har känts aktuell nog att läsa om är den tysk-judiska tänkaren Hannah Arendts  The Origins of Totalitarianism 

Det tycks tydligt att våra samtida västeuropeiska stater befinner sig mycket långt ifrån Artendts totalitarism. Inte ens Ryssland eller Kina framstår idag som fullödigt totalitära stater, snarare som auktoritära stater med totalitära inslag. Vad som däremot är skrämmande är att de redskap som finns tillgängliga för en auktoritär eller totalitär stat idag är så mycket mer vittfamnande än de som fanns tillgängliga under mitten av 1900-talet. Detta är skrämmande i synnerhet som teknologin är en förutsättning för totalitarismen; det handlar då både om övervakningsteknologi och om de fysiska kommunikationsmedel som krävs för att kunna slå till var som helst på kort tid. Också de stora folkomflyttningar som kännetecknar totalitära stater och som där blir ett reskap både för terrorn och för samhällets atomisering skedde i både Sovjets och Tysklands fall huvudsakligen med järnväg. Övervakningen underlättades av inspelningsutrustning, men i ännu högre grad av att människor började kommunicera över telefon. Vilka möjligheter öppnas av teknologier som internet, drönare och mobiltelefoni?

Vad innebär det för potentialen för totalitarism? Här är det viktigt att inte falla för en teknikdeterministisk historiesyn. För Arendt är det politikens primat som innehåller räddningen, huvudsakligen genom att peka på den politiskt aktiva människans möjligheter som en komplettering av hennes annars tämligen marxistiska grundsyn, en kompletterings om blir desto mer nödvändig eftersom hennes mest fullgångna exempel på totalitarism skedde i ett land där eliten samtidigt legitimerade sin ställning med hänvisning till marxistisk historisk nödvändighet. Arendts tilltro till det politiska engagemanget och mötet mellan människor har i sig blivit en viktig del i den västerländska vänsterns utveckling bort ifrån historiematerialismen.

Arendt tycker sig se en generell törst efter våld i mänskliga massor, en syn som tycks präglad av erfarenheterna från första halvan av 1900-talet. Denna inställning kan vi första påseende te sig påtagligt svartsynt, men det är också lätt för forskare och filosofer att bortse ifrån människans inneboende irrationella drivkrafter, något som sannolikt har skett betydligt oftare. Samtidigt som hennes bild av hur opinionen föredrar det öppna våldet framför politiskt kompromissande kan tyckas främmande känner man när man läser texten också ibland en obehaglig känsla av igenkännande.

Även om Origins of Totalitarianism på många sätt är en svartsynt bok kretsar den i hög grad kring kontrasten kring människovärde och totalitarism. Det är också föraktet för det mänskliga livet som för Arendt tycks framstå som kärnan i totalitarismens huvudsakliga ondska. Till den totalitära statens viktigaste konsekvenser hör att den slår sönder det civila samhället, men man ska inte glömma att skälet till detta är att det civila samhället också är en av de viktigaste krafterna för att förhindra och vända en totalitär utveckling; det är här vi finner de alternativa strukturerna och diskussionerna, och det är här som de mobiliseras. Den som först uppmärksammade det civila samhällets politiska betydelse i en demokrati var Alexis de Tocqueville (se tidigare artikel) och då handlar det främst om dess betydelse som oberoende kraft till den politiska makten. För Arendt är det civila samhället en sfär där människans individuella engagemang kan komma till politiskt uttryck. Frågan är hur det civila samhället och den oberoende diskussionen kan bevaras i ett samhälle där massövervakning både är möjlig och förekommer. Redan viljan att dra sig tillbaka från offentligheten med en i grunden politisk diskussion är en del av vägen mot totalitarism (liksom viljan att dra ut andras privatliv i samma offentlighet).

En viktig lärdom från Weimarrepublikens sammanbrott är också institutionernas betydelse, ett perspektiv som i viss mån saknas i Arendts framställning. Hitlers maktövertagande möjliggjordes inte minst av ett framgångsrikt manipulerande av konstitutionen där grundläggande maktbegränsande regler åsidosattes, ofta redan före Hitlers tillträde som rikskansler. Därigenom kunde Hitler också ta över den existerande statsapparaten och omvandla den till en totalitär stat inifrån, en tydlig kontrast mot Bolsjevikernas betydligt mera externa maktövertagande. De institutionella och juridiska strukturer som begränsar beslutsfattarnas makt är ett av de viktigaste skydden mot totalitära och auktoritära tendenser. Detta gör det så mycket mer oroande när juridiska begränsningar nu i många länder kringgås och omformuleras för att öka effektiviteten i bekämpningen av allehanda yttre och inre fiender. Det belyser också betydelsen av det individuella engagemang och den ansvarskänsla som Arendt lägger tonvikten på.

onsdag, december 11, 2013

Anteckningar kring The Origins of Totalitarianism

"Total terror, the essence of totalitarian government, exists neither for nor against men. It is supposed to provide the forces of nature or history with an incomparable instrument to accelerate their movement. This movement, proceeding according to its own law, cannot in the long run be hindered; eventually its force will always prove more powerful than the most powerful forces engendered by the actions and the will of men. But it can be slowed down and is slowed down almost inevitably by the freedom of man, which even totalitarian rulers cannot deny, for this freedom—irrelevant and arbitrary as they may deem it—is identical with the fact that men are being born and that therefore each of them is a new beginning, begins, in a sense, the world anew." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism)

En stor del av Hannah Arendts analys av totalitarianismen som en särskild form av styre fokuserar på motsättningen mellan terror och individualitet. Den totalitära staten eller rörelsen kännetäcknas av en strävan att krossa allt som kan kallas individualitet, privatliv eller civilt samhälle. I ett samhälle som karaktäriseras av terror är individen alltid isolerad; staten strävar efter ständig närvaro, fullständig övervakning, inte därför att den behöver full information om allt och alla, utan därför att människor som alltid upplever sig iakttagna sällan eller aldrig kan agera tillsammans. Det innebär att människan alltid är isolerad, men aldrig ensam, i ordets positiva mening.

Arendt är ingen liberal, utan snarare en republikan i klassisk mening, med en stark dragning åt vänster. Hennes människosyn bygger vidare på Aristoteles föreställning om människan som politisk varelse, men grundar sig också i ett fokus på människan som kreativ, skapande varelse, och inte minst på varje människas unicitet. Dessa utgångspunkter innebär att det totalitära systemet ytterst står i motsatt till det sant mänskliga, till möjligheten att leva ett värdigt liv.

If totalitarianism takes its own claim seriously, it must come to the point where it has "to finish once and for all with the neutrality of chess," that is, with the autonomous existence of any activity whatsoever. The lovers of "chess for the sake of chess," aptly compared by their liquidator with the lovers of "art for art's sake," are not yet absolutely atomized elements in a mass society whose completely heterogeneous uniformity is one of the primary conditions for totalitarianism. From the point of view of totalitarian rulers, a society devoted to chess for the sake of chess is only in degree different and less dangerous than a class of farmers for the sake of farming. Himmler quite aptly defined the SS member as the new type of man who under no circumstances will ever do "a thing for its own sake." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism)

Man ska inte ta Himlercitatet att SS-mannen är "the new type of man who under no circumstances will ever do 'a thing for its own sake.'" som att Arendt skulle uppfatta den totalitära staten som rationell. Tvärtom påminner hennes synsätt om Orwells. Terrorstaten är för henne inte i första hand dogmatisk, i alla fall inte stabilt dogmatisk. Ideologin i den totalitära staten är närmast incidental, och alltid föränderlig. Att Marxism-Leninismen är ett så pass omfattande system blir för Arendt en nackdel för utvecklingen av totalitarianism i Sovjet, något som ändå blev möjligt eftersom ideologins tolkningar ständigt kunde förändras. Ingenting i en totalitär stat kan tillåtas vara stabilt. Stabilitet skapar säkerhet. Det är också därför som merparten av revolutionens övertygade teoretiska kommunister rensades bort under Stalintiden. Den totalitära staten uppskattar fanatiker, men bara så länge som den totalitära rörelsen är objektet för fanatismen. Fanatiker som istället fokuserar på sin egen tolkning av ideologin blir lätt en del av opositionen.

Jämförelsen av Sovjet och Tredje Riket leder också fram till slutsatsen att totalitarianism ser ut på ett likartat sätt oavsett ursprung. I Tyskland byggdes nazistpartiet först upp som rörelse, för att sedan ta över en stat vars politiska system redan hade förlorat legitimitet både i medborgarnas i och statstjänstemännens och militärens ögon. I Sovjet tog bolsjevikerna först över staten för att sedan bygga upp rörelsen uppifrån under pågående inbördeskrig. I båda fallen hade vägen beretts av ett krig som slagit sönder tidigare institutioner. Rysslands institutioner var också tidigare svaga (jfr tidigare inlägg), och försvagades ytterligare genom inbördeskriget. Det tänkande som enligt Arendt präglar den totalitära staten kommer emellertid inte ur rörelsen utan ur säkerhetsorganisationen. Det är alltså ingen slump att det var Stalin som byggde det totalitära Sovjet, inte Trotsky. Stalin var en produkt av övervaknings- och registreringsapparaten inom det kommunistiska partiet. I Tyskland drevs utvecklingen på av SS och Gestapo (som tidigt uppgick i SS). Andra delar av det ursprungliga ledarskiktet rensades i båda fallen ut.

Kärnan i den totalitära staten är för Arendt inte idoelogin, eller ens staten, utan den totalitära rörelsen. Uttalanden - vare sig de är ideologiska, politiska eller vetenskapliga - blir politiska redskap snarare än försök att beskriva världen. Påståendet att marknadsekonomi är ett mindre utvecklat system än planekonomi handlade i sovjetiska partidokument inte om att beskriva marknadsekonomin, utan om en ambition att krossa den. Detta hänger också samman med Arendts egen uppfattning om att det totalitära systemet inte alls är begränsat till ett land eller en stat. Erkännandet av statsgränser är ett redskap inte ett mål, även när nationalismen - som i Tredje Riket - var officiell; målsättningen var alltid världshäravälde. På samma sätt var Stalins uttalanden om "socialism i ett land" helt enkelt ett redskap för att kunna kontrollera den kommunistiska rörelsen, såväl i Sovjet som i andra länder.

Det är kanske för att boken i huvudsak är skriven kring 1950 som totalitarianismen här framstår som en närmast ödesbestämd förstörelse. Samtidigt är det tydligt att Arendt såg motmedlet just i kraften i människans individualitet och i det öppna samhället. Det tillägg i 1958 års utgåva som hade skrivits efter upproret i Ungern andas betydligt större hoppfullhet. Det ändrar dock inte att boken som helhet säger mer om hur totalitära rörelser växer fram än om hur rörelsen kan stoppas eller systemet störtas.

fredag, december 06, 2013

Själsvtändighetsdagen 2013

För något år sedan skrev jag i Tidningen Kulturen om mina intryck av finskt nationaldagsfirande i Helsingfors i en essä om finsk och svensk (och Finlandssvensk) minnespolitk. Nu sitter jag i lägenheten i Jyväskylä, staden där den första helt finskspråkiga lärarutbildningen startade för runt 150 år sedan. Det är Finlands självständighetsdag 2013. 
Finland framstår fortfarande som på en gång likt och olikt Sverige. Skillnaderna är en fråga om nyanser. Rent fysiskt är det kallare och mörkare (vi har precis köpt en väckarklocka som lyser upp rummet på morgonen; nödvändigt när solen redan nu går upp framåt niotiden), men knappast mentalt. Liksom i Sverige handlar ett par av de stora politiska diskussionerna om landets ekonomiska problem och om skolans nedskrivna resultat i PISA-utvärderingen. Samtidigt tycks både kreditvärderingen och skolresultaten ligga bättre till än i Sverige, särskilt skolresultaten. I nyhetsrapporteringen kan man då och då läsa om Sverige och svensk politik, men minst lika mycket om grannen i öster. Som universitetsanställd är jag inte längre statligt anställd; universiteten är sedan några år tillbaka egna juridiska personer (något som nyligen diskuterades i Sverige men utan att jag såg några referenser till Finland). Som anställda får vi dock fortfarande välja rektor och universitetsstyrelse, en rätt som i Sverige avskaffades redan på nittiotalet. I Hufvudstadsbladet är Horace Engdahl fortfarande ett känt ansikte, liksom Herman Lindqvist. Också försvarfrågan debatteras, men i Finland ser man fortfarande gott om värnpliktiga på stan och i järnvägens biljettautomater är "beväring" ett av alternativen när man väljer svenska som språk. Det finns de som varnar för att Sverige inte längre borde förlita sig på Finland som bufferstat mot Ryssland, men också de som vill utvidga mönstringsplikten till att inte enbart omfatta männen. Språkfrågan är ständigt relevant och det stora populistiska partiet har som uttalat mål att minska svenskundervisningen i skolan. Uppslutningen kring tvåspråkigheten är dock fortfarande bred. Så likt men ändå så olikt. Det mest anmärkningsvärda är kanske hur lite man hör om Finland när man är i Sverige.

fredag, oktober 04, 2013

Kulturpolitiska program


De senaste veckorna har jag föreläst om nordisk och europeisk kulturpolitik. Ett av mina återkommande påståenden har varit att politiska fraser i hög grad kopieras från land till land (funderar fortfarande på om detta gäller i högre grad än tidigare i historien) men hur den praktiska politiken inte alltid framgår av fraserna. Så stöter jag på det här talet. Hade det inte framgått av källan hade jag nog inte gissat ursprunget. Det understryker i alla händelser att alla fraser inte alltid betyder lika mycket i en text, och att man måste känna till sammanhanget för att kunna förstå vilka som har tygnd och hur de kan tolkas.

Of course, the authorities must work closely with the public on shaping cultural policy. No matter how good the ideas, they cannot work unless they have people’s support. This process should involve not only cultural figures themselves but also NGOs, the business community, patrons of the arts, and of course academics, economists, culture studies specialists, historians and political analysts. We must not sink into conservatism and rest upon our rich heritage alone. We must keep moving forward, set new cultural standards and make use of new experience, including world experience.   
It is also important to make our culture policy objectives as clear as possible. Above all, they must be clear for our public, for our young people. We must create an environment in which it will be the norm, a way of life and vital demand for the young generation to have all-round education and be at home with classical and modern art, music and literature. Here, we need to work seriously on promoting and supporting fundamental art. It is the same as in science: fundamental research is costly and does not bring immediate returns, but without it scientific thinking and progress come to a stop.
Overall, I think the time is ripe to substantially rethink our culture policy and the state and municipal culture management system in general. Unfortunately, the practice of leaving culture to survive on the leftovers is very hard to eradicate. Culture is typically seen as just a ‘sub-branch’ of the social sector. It is perhaps very difficult to break this stereotype of treating culture as just entertainment, but we must do this. Our culture policy has to give culture the place it deserves (Vladimir Putin)

måndag, september 30, 2013

Packbestyr och totalitarianism

En intressant aspekt av flytten till Finland har varit att tvingas fundera över vilka böcker som jag ska ta med mig snarare än magasinera. Ett svårt val, men det är alltid bra att fundera över vad man behöver och vad man kan lämna, åtminstone för en tid.

En bok som jag funderar på att läsa om den närmaste tiden är Hannah Arendts The Origin of Totalitarianism, och kanske i synnerhet tilläggen från slutet av 50-talet. Arendt är kanske mest känd för sin reflektion över Eichmanns ”banala  ondska”. Här analyserar hon den totalitära staten på samhällsnivå. I den antika filosofins mening tycks det enligt henne inte röra sig om någon stat i egentlig mening. Den totalitära staten saknar den stabilitet som man förknippar med statsbegreppet. Istället handlar det om ett tillstånd i ständig artificiell rörelse. Precis som i Orwells 1984 handlar det om en situation där ingen kan vara säker på sanningen för dagen. Ingen kan heller vara säker på vem som kommer att bli härskarens nästa måltavla. Den förutsägbarhet som ligger till grund för rättsstaten har upphävts och alla kan när som helst ställas inför rätta, eller helt enkelt försvinna. Rörligheten förutsätter enligt Arendt en mycket stor kritisk massa i fråga om folkmängd. Den totalitära staten är ett modernt fenomen. Huvudexemplen är Hitlers Tredje Rike och Stalins Sovjet, men också Kina under Maos kulturrevolution skulle kanske kunna passa in. Mussolinis Italien var däremot för litet, ineffektivt och korrupt, mer av en klassisk auktoritär stat eller diktatur än av verklig totalitärianism. Det är kanske detta som är kärnan i Arendts budskap; den totalitära staten hör inte till det förflutna, tvärtom är det först i vår tid som redskapen finns för att skapa en statsapparat som samtidigt kan övervaka merparten av sina medborgare, sätta dem i ständig skräck och samtidigt hålla samman strukturen tillräckligt väl för att kunna upprätthålla rörelsen över tid istället för att bara falla sönder. Så mins jag i alla fall boken. Dags att läsa om den.

tisdag, september 10, 2013

Kulturfinansiering i USA

Hittade via Emma Stenström denna rapport från National Endowment for the Arts om kulturfinansiering i USA. Ser mycket spännande ut, och jag tror att jag kan rekommendera den redan nu, inte minst eftersom bilden av amerikansk kultur- och civilsamhällesfinansiering i Sverige så ofta är i behov av nyansering.

"The funding network is diverse and perplexing, to be sure, and sometimes arts organizations do not survive the vicissitudes of the economy. But, simultaneously, the flexibility of the American system may be credited with fostering the substantial rise in art-making and arts participation that has occurred in the last 40 years. New arts organizations are constantly emerging––bringing new styles and perspectives to cultural life. No single agency or individual can set an artistic agenda for the nation; the contrasting values and tastes of different funders ensure a rich diversity of art works; tax incentives promote innovative methods of private support; and decentralization helps regional heritages and local communities retain their integrity."

onsdag, augusti 21, 2013

Till Finland

Som de som känner mig redan vet (förhoppningsvis, annars ber jag om ursäkt) är jag just nu på väg att flytta till Finland. Jag har tackat ja till en post som universitetslektor vid ett internationellt masterprogram om kulturpolitik (i vid mening) vid universitetet i Jyväskylä, i centrala Finland. Även om jag det närmaste halvåret kommer att ha arbetsuppgifter både i Stockholm och där så flyttar jag alltså dit och gör Stockholm till ett besöksmål snarare än en bas. I dagens universitetsvärld är detta någonting man får räkna med; karriären i en smal specialitet kan inte enkelt inskränkas till en enskild nationalstat, specialiteterna har helt enkelt blivit för många och för smala, och konkurensen internationell. På det personliga planet kan detta innebära en del press och stress, men också nya erfarenheter av nya platser. På det professionella planet skulle jag säga att det är enbart positivt. Inte minst får svenska akademiker möjlighet att jämföra hemlandets akademiska miljö med den i andra fullt jämförbara länder. Jag anar att det kan bli mer om detta på bloggen framöver. Men just nu är det fullt upp med annat.

Just nu packar jag dock för att åka tillbaka till Stockholm efter de första lovande veckorna på den nya atbetsplatsen.

onsdag, augusti 14, 2013

Är konsten bra för tillväxten?

Funderar kring sambanden mellan kultur och tillväxt. Här är några av de resultat som presenterats på senare år:

I denne rapporten viser vi resultatene fra et antall ulike regresjonsanalyser, der vi har studert kultur sammen med et knippe andre variabler. Vi har studert forskjellige tidsperioder, vi har gjennomført analyser både av kommune- og regionnivået, og vi har sett på nettoflytting med og uten innvandring. Ingen av analysene viser at kultur har en statistisk signifikant påvirkning på nettoflyttingen. [---]

Kanskje er det ikke nivået på kulturen som har betydning på et gitt tidspunkt, men at kulturtilbudet
viser en økning over tid? [...] For det andre kan det hende at kommuner med utflyttingsproblemer i større grad enn andre satser på kultur for å kompensere for lav bostedsattraktivitet.[...] Vi tror at det er mange gode grunner til å satse på kultur, men de fleste handler sannsyn ligvis om å skape mer kultur! Instrumentelle begrunnelser for at kultur skaper ringvirkninger,attraktivitet, tilflytting, osv. viser seg å bygge på forutsetninger med svak eller ingen vitenskapelig holdbarhet.
(Skaper kultur attraktive stader?)

En analys av sambanden mellan ekonomiska och socioekonomiska karaktäristika och andel deltagande i studiecirklar och kulturprogram visar att kommuner med relativt hög andel deltagande i
studieförbundsverksamhet kännetecknas av:
• Högt nyföretagande
• Höga ohälsotal
• Låg sysselsättningsgrad
• Lågt valdeltagande
• Hög brottsfrekvens
• Låg utbildningsnivå
• Låga medianinkomster
[---] Slutligen är det är viktigt att notera att sambanden i rapporten inte har någon tydlig koppling till kausala samband. Resultaten kan inte tolkas som att verksamheten leder till eller styrs av särskilda ekonomiska och socioekonomiska strukturer. För att utröna sådana kopplingar krävs ytterligare analyser över längre tidsperioder.
(Folkbildning i Sveriges kommuner: Spridning och relation till socioekonomiska strukturer)

Det finns som synes en del att fundera kring här.

lördag, juli 06, 2013

Almedalen 2013

Tidigare i veckan besökte jag för första gången hittills politikerveckan i Almedalen. Naturligtvis är Almedalen en mötesplats för en politisk elit: politiker, politiska tjänstemän, journalister, lobbyister, en och annan akademisk expert eller kommentator, människor som på olika sätt kan beskrivas som mer eller mindre professionella deltagare i det offentliga samtalet. Alla träffas de i Visby i början av juli i ett slags jättekonferens med dryga 2500 evenemang som slukar hela staden, ungeför som Medeltidsveckan med alla sina mer eller mindre improviserade evenemang i slutet av sommaren. Precis som under medeltidsveckan handlar det minst lika mycket om att träffas som om att visa upp någonting. Det är heller inte någon självklarhet att detta är det bästa tillfället för den som vill presentera rapporter eller färdiga resonemang (som bl.a. Erik Lakomaa har påpekat blir konkurensen om uppmärksamheten sällan större i Sverige). Däremot kan det vara rätt tillfälle att starta nya diskussioner eller, för den delen, rykten. Nätverket står i centrum, och denna vecka är det lätt att att föreställa sig att "alla" är där. Det är med andra ord ett bra tillfälle att iaktta för den som vill förstå vilka innegruppen "alla" är i Sverige.

Att den här gruppen träffas är knappast det anmärkningsvärda eller typiskt svenska i det här sammanhanget - sådana mötesplatser finns överallt - det anmärkningsvärda är snarare att tillställningen är så öppen. Vem som helst som kan hitta någonstans att sova (i och för sig inte helt lätt) kan delta på i stort sett vad som helst. Ledande politiker deltar i vad som på många sätt är en mingeltillställning med öppen inbjudan. Naturligtvis är diskussionen på många sätt sluten, men jämför man sammankomster för politiker och lobbyister i andra länder eller tidigare i historien så är detta ett under av öppenhet. Förhoppningsvis kan vi fortsätta att ha det så också i framtiden.

En intressant iakttagelse som tankesmedjan Sektor 3 gjorde i början av veckan var att  majoriteten av arrangemangen idag arrangeras av organisationer i det civila samhället. Detta säger rimligen någonting om det civila samhället och dess roll i Sverige. Frågan är bara vad. Innebär det att civilsamhället dominerar samhällsdebatten? Att politikerveckan håller på att tas över av civilsamhället? Eller är det ett resultat av att civilsamhällets organisationer i Sverige är synnerligen beroende av offentliga medel, och att osäkerheten kring dessa tvingar dem att lägga väsentliga resurser på lobbying? Almedalen är inte bara en del av en offentlig debatt. Den är också en del av en intern debatt bland de som yrkesmässigt sysslar med politik och näraliggande verksamheter. Detta inkluderar en stor mängd av de verksamma på nationell nivå i civilsamhälleliga organisationer, men det betyder inte att det är de som dominerar, eller ens att hela det civila samhället är inkluderade i denna gemenskap.

torsdag, juli 04, 2013

Göran Persson

Läste just klart Göran Perssons memoarer: Min väg, mina val, en passande egensinnig titel på en bok som jag skulle rekommendera till alla som är intresserade av svensk politik de senaste 20 åren. Göran Persson har aldrig varit någon av mina favoritpolitiker. Ändå måste man erkänna att han har varit den antagligen mest inflytelserika personen i svensk politik sedan början av nittiotalet. Hans första större rikspolitiska avtryck var grundskolans kommunalisering som han genomförde som skolminister precis före regeringen Bildts tillträde. Som en hastig bieffekt av Skolöverstyrelsens nedläggning upprättade han också Folkbildningsrådet, en korporativ struktur som jag själv har studerat och för närvarande arbetar med att genomföra en utvärdering åt. Under nittiotalet var han en av de viktigaste aktörerna i att ta Sverige ur finanskrisen och restaurera statens ekonomi, först som finansminister och sedan som statsminister (även om arbetet redan hade påbörjats under regeringen Bildt). Det var också under Perssons regering som högskolesystemet byggdes ut till sin nuvarande storlek och bantningen av försvaret påbörjades. Persson gör själv också anspråk på att ha lagt grunden för Sveriges fokus på miljövänlig tillväxt och på att ha varit en drivande kraft i EU:s östutvidgning. Oavsett hur det förhåller sig med det så genomfördes under hans tid vid makten åtskilliga reformer och besparingar i välfärdsstaten som fortfarande är kontroversiella.

Det första politiska beslut han nämner i sina memorarer är emellertid ett som han var emot; kyrkans skiljande från staten, som drevs igenom av Marita Ulvskog och Ingvar Carlsson bara några månader inan den senare avgick som partiledare: ”Svenska kyrkan var en av få nationella symboler i vårt land som erbjöd en daglig närvaro och hade en vardaglig innebörd. En sådan samlande kraft behövs i en globaliserad tid.”

Även om han är notorisk för att överskatta sin egen betydelse är det ändå tydligt för den som har följt svensk politik att Persson personligen hade en enorm maktposition som knappast har haft någon motsvarighet i Sverige under de senaste decenierna. I svenska regeringar fattas alla beslut – åtministone rent formellt – kollektivt, men statsministern utser ensam de övriga ministrarna. I en koalitionsregering är det i praktiken så att ministrarna tillsätts efter en förhandling mellan partiledarna. Göran Perssons 10 år långa regering, 1996-2006, var emellertid hela tiden en enpartiregering, och han var känd för att överraska med sina ministertillsättningar. I sina memorarer berättar han om hur han suttit och funderat över en namnlista i sin anteckningsbok, för att sedan fatta beslutet själv, helt utan att konsultera andra. Han är också påtagligt stolt över överraskande och framgångsrika utnämningar som t.ex. utnämningen av Bodström till justitieminister.

I de flesta svenska regeringar uppvägs statsministerns makt också av andra ministrar, inte minst av finansministern. Göran Persson var själv en sådan stark finansminister under Ingvar Carlsson, ungefär som Feldt hade varit under Palme och Carlsson, och som Perssons stora politiske förebild Gunnar Sträng hade varit under tidigare socialdemokratiska regeringar, och för den delen som Anders Borg är idag. Själv tycks Persson emellertid ha hållit den ekonomiska politiken i strama tyglar, och när han väl kom i konflikt med en av sina finansministrar så var det denne som fick avgå. Svårigheterna för andra s-politiker att bygga upp en självständig maktbas under Perssonåren framgår inte minst av hur svårt det blev att hitta en efterträdare. Det skulle – som vi vet – ta år att hitta en partiledare som förmådde ta upp rollen som oppositionsledare, och man var tvungen att söka långt utanför Perssons krets. Jämför man med tidigare socialdemokratiska maktväxlingar blir detta extra tydligt. Även ledare som från början framstått som överraskande val – som Erlander – har förmått ta ledningen när de väl har varit tillsatta, kanske inte minst därför att de har haft en samling andra starka personligheter, i allmänhet ministrar, omkring sig. De har lett en grupp med rutinerade politiker med egen bas både i regeringen och i partiet, medan Persson, inte minst i sin egen framställning, framstår som påtagligt ensam.

Kan det verkligen vara så att Sveriges statsminister efter valet 1998 ensam vandrade kring på den enorma Norra Kyrkogården i Stockholm och gjorde upp planen för de kommande årens politik i sitt eget huvud, för att först efter att ha gjort upp sin strategi få igenom den i förhandlingarna med samarbetspartierna? Det är hur som helst så som han själv tycks uppfatta skeendet, och så som han framställer det. Det är svårt att tänka sig Fredrik Reinfeldt göra någonting liknande, möjligen Perssons generationskamrat och ständige antagonist Carl Bildt (även om han knappast skulle ha gjort det på Norra Kyrkogården) men även detta är svårt att föreställa sig. Kanske är personer med denna typ av ledande ställning alltid ensamma. Ironiskt nog beskriver Persson Reinfeldt som en sluten person som sällan visar sina känslor. Ändå är det någonting speciellt med Perssons kombination av temprament och maktkoncentration. Om Reinfeldt berättas hur han gjorde upp planen för Nya Moderaterna tillsammans med en liten skara medarbetare. Perssons berättelse handlar om hur han sitter ensam med sin anteckningsbok och funderar.

På ett plan framstår Persson som något av en anakronism. En persson som växte upp i 50-talets Sverige och som formades av folkrörelserna under deras institutionaliseringsfas, på många sätt typisk för ett Sverige präglat av konsensus och ett nära förhållande mellan stat och folkrörelser. Hans första arbete var som studiesekreterare på ABF. Som så många andra svenska politiker byggde han upp grunden för sin politiska position i ungdomsförbundet: ”De värderingar, nätverk och och lojaliteter som jag utvecklade under åren när SSU gav mig chansen att bli klubbordförande, förbundsstyrelseledamot och kongressordförande i ungdomsförbundet har jag burit med mig och hållit fast vid i mitt fortsatta arbete och liv.” Statsvetarna kallar hans typ av statsministerskap ”presidentiellt”, men på många sätt framstår det lätt som att Persson styrde Sverige mer som en klassisk ”stark man” i en svensk kommun. Persson menar själv att politik är det samma överallt, oavsett om det är i Katrineholm eller Bryssel: ”Politiken är lika svår och lika stimulerande var man än ägnar sig år den. I grunden handlar allt politiskt arbete om att samla en majoritet för de egna idéerna. Går inte det, är uppgiften istället att åstadkomma en kompromiss som ligger så nära det egna programmet som möjligt.”  För honom handlar det mindre om att välja väg och mer om att få igenom den i förhandlingar, och de grundläggande färdigheter som krävs av en god förhandlare är de samma i lokalpolitiken och i den internationella politiken. Själva vägvalet tycks dock ha varit någonting som han föredrog att göra i ensamhet.

Hans presidentiella statsministerskap har dock rimligen också något att göra med att han kunde bilda regering som en (den sista?) i den långa raden av socialdemokratiska enpartiregeringar samtidigt som arbetarrörelsen vid denna tid hade blivit en kraftigt institutionaliserad verksamhet fylld med karriärpolitiker och tjänstemän. Detta var ett ledarskap vars bas var i regeringen, inte bara i postitionen som partiledare. Det är emellertid till posten som partiledare som hans efterträdare har varit hänvisade; men också för de tidiga socialdemokratiska ledarna var det partiorganisationen som var den avgörande maktbasen, medan de stod betydligt mer främmande för den ämbetsmannastat som de ledde. Perssons socialdemokrati var ett modernt kampanjparti lett av karriärpoltiker och politiska tjänstemän, i en demokrati där väljarorienterade kampanjer redan blivit viktigare än partiorganisationen och medlemmarna, men såväl Perssons som hans medarbetares bas var i regeringskansliet.


Göran Persson kan sägas ha varit något av en bro mellan den gamla socialdemokratin och dagens parti. I så fall får man också konstatera att han inte nådde hela vägen fram. Det parti som han lämnade efter sig var allt annat än starkt. Som statsminister är hans resultat betydligt mer synbara. Stora delar av hans arv är idag djupt kontroversiellt, men det understryker också att hans politik fortfarande präglar Sverige.

onsdag, juni 12, 2013

Husby

De senaste veckorna har jag, liksom många andra, funderat mycket kring de upplopp som på olika sätt skakade Stockholm i maj. Dagen efter de första brinnande bilarna i Husby var jag i Sundsvall och höll en föreläsning om den samtida utvecklingen i det civila samhället. Åtskilliga av frågorna - särskilt i pausen - handlade om Husby och hur man ska förstå detta som en del av dagens svenska utveckling. En av de mest omedelbara impulserna när man i media och i andra sammanhang har försökt förstå det som händer har varit att jämföra med upplopp i andra städers förorter, som i London, Paris och Los Angeles. Därmed kan man också tillgripa liknande förklaringar; frustration, utanförskap, samhällets balkanisering, på socialt kapital, nätverk och förtroende för samhället, behovet av högre ställda krav. SD krävde utegångsförbund. Också illustrationerna i media följde givna scheman; bilder på brinnande bilar, intervjuer med människor på gatan osv. Det gick t.o.m. så långt att tidningar betalade ungdomar för bilder på antända bilar.

Per Wirtén jämför Stockholm med Nairobi: "Hur erövrar man sin stad och gör den gemensam? Kravallerna i Husby ställde frågan i Storstockholm. I Nairobi möter jag människor som undrar samma sak. På ett seminarium berättar en kvinna från slummen i detalj hur polisen stänger ute unga fattiga från välståndets stadsdelar. De mer privilegierade i samma panel förstår inte vad hon säger. Lever de i samma stad? Sprickorna påminner om Stockholms." 

Samtidigt är det som framförallt slår mig när jag nu tänker på händelserna i Stockholm inte de brinnande bilarna utan hur begränsade de var. I London arresterades över 3000 personer efter kravallerna 2011. I Stockholm är motsvarande siffra fortfarande mindre än 20. Till och med i rubrikerna beskrevs vandalerna som "hundratals", inte tusentals. Redan någon natt senare var grupper av boende i flera områden ute och patrullerade för att förhindra ytterligare skadegörelse, och för att det skulle finnas vuxna ute på kvällen. Mobiliseringen gick fort. När jag var i Skärholmen och handlade helgen efter syntes över huvud taget ingen skadegörelse. Allt såg ut som vanligt. En bekant som var ute på en av nattvandringarna i en annan förort kommenterade att de enda tecken på brand hon såg var att människor var ute och grillade. Det verkar kort sagt som att Stockholmsförorternas innevånare redan har gjort sina områden till sina. Som både jag och andra civilsamhällesforskare ofta har hävdat finns också ett levande föreningsliv i förorterna (se t.ex. Lisa Kings avhandling).

Arbetslöshet och fördomar stänger i viss utsträckning människor utanför det svenska samhället, och detta är problem som måste lösas. Att bränna bilar och kasta sten på brandkåren är naturligtvis kriminalitet och ska behandlas som sådan. Det är dock inte så att förorterna som sådana tycks sakna gemenskapskänsla eller en vilja att ta ansvar. Det finns avstånd, frustration och misstro, men det finns också all anledning att analysera detta i sitt svenska sammanhang, inklusive allt från socialförsäkringssystem och föreningstradition till särskilda problem för småföretagare, inte bara anta att problemet är det samma som annorstädes.  Stockholm är varken Nairobi eller London.

fredag, mars 08, 2013

Populism

Ann-Cathrine Jungar skrev för några dagar sedan en intressant understreckare i SvD om det italienska valets segerherre Beppe Grillo. Här framstår han som ett tämligen tydligt exempel på en klassisk populistisk rörelse, men anpassad för att spridas och samordnas över nätet. En populism för 2010-talet. Ordet populism är här inte bara ett skällsord, utan snarare en beskrivning av en typ av politiska rörelser. Det centrala draget i en populistisk rörelse är dikotomin mellan folket och den härskande eliten. Populisten utmålar sig som den som står på folkets sida, även om många framgångsrika populister själva har haft sin bakgrund i eliten. Typiskt för populistiska rörelser är också kulten av ledaren, den folkets förkämpe som utmanar den korrumperade eliten. Ideologi och realistiska lösningar på problem är mindre centrala. I den meningen står man verkligen ofta utanför den klassiska höger-vänster-skalan. Framgångsrika populister kan i själva verket byta lösningsförslag, åsikter och ideologisk inriktning över tid. Det är inte det som är det viktiga.

Som Ann-Cathrine Jungar beskriver honom passar Grillo och hans rörelse perfekt in i den här bilden. Intrycket förstärks av rörelsens organisation. Grillo tar avstånd från den representiva demokratins former: Partierna är döda. Jag vill inte bilda ett ’parti’, en ’apparat’, en förhandlingsstruktur”. Istället ligger fokus på massmöten och aktivitet på sociala forum. Att döma av de beskrivningar som jag har läst hittills verkar syftet dock inte vara att utveckla nya former för demokratiskt beslutsfattande och val av representanter och åsikter. Snarare handlar det om populismens centrala föreställning om att man kan göra det som behövs utan beslutsstrukturer eller ideologi, vilket i sin tur förutsätter att alla kan vara överens ändå. Tonvikten i Grillos rörelse ligger dels på lokala grupper som agerar och sprider budskapet, och på ledaren, som därmed blir den som alltid kommer att ha sista ordet. På många sätt påminner Grillos uppgång om hur Berlusconi en gång snabbt startade upp Forza Italia, en rörelse som även den baserade sig på ledarens karisma och på lokala grupper, som den gången hade sina rötter bland annat i suportergrupperna för Berlusconis fotbollslag. Berlusconi nådde sina suporters med hjälp av TV:n. Grillo använder internet. Tidigare i Italiens hisoria använde Mussolini tidningar och film på ett liknande sätt. Mediet blir viktigt för populisten eftersom han behöver en modell för att nå sina supporters utan mellanhänder.

En annan, men mer vänsterorienterad, populist var Hugo Chavez, Venezuelas nyligen avlidne president (jag kan rekommendera den här artikeln i The Economist). Också han bygde upp en rörelse kring sin egen person, med befrielsehjälten Bolivar som historisk förebild, och med fokus på social förändring i kamp mot lokala och globala eliter. Samtidigt hade han en förkärlek att styra med dekret och bröt ned stora delar av den representativa demokratins och rättsväsendets institutionella strukturer. Istället menade han sig bygga upp en ny demokrati beserad på lokala och direktdemokratiska grupper. Återigen kan man se ett mönster där de som stöder ledarens revolution kan organsiera sig och agera lokalt, och där ledaren föreställs stå i direkt förbindelse med folket, varför mellanleden blir mindre viktiga. 

För mig framstår allt detta som ett recept för diktatur, inte för demokratisk förnyelse. Därmed inte sagt att det skulle vara svårt att förstå varför människor stöder populistiska rörelser. Jag utgår ifrån att det finns en hel del som är riktigt i Grillos kritik av det italienska etablisemanget. Det finns helt klart mycket att kritisera i italiensk politik, och det är inte direkt ogrundat att påstå att Italien har stora problem med korruption eller att ledande personer har gynnat sig själva på ett helt oförsvarbart sätt, samtidigt som landets ekonomi har lidit av allvarliga problem. Det är också helt klart att reformer behövs. Missnöjesröstarna har en hel del att vara missnöjda med.

Populisternas anspråk på att representera folket är möjligt därför att människor av olika skäl inte uppfattar sig representerade av de etablerade politikerna och politiska partierna. Skälen till detta kan vara många, och kan inkludera allt från populisternas egen propaganda till verkliga missförhållanden. Samtidigt finns det anledning till oro över att den europeiska politiken kan vara inne på en väg som öppnar för populistiska angrepp. Det finns en stor mängd forskning som pekar på att europeiska partier under flera decennier har utvecklats mot att bli alltmer av professionella valvinnarmaskiner. Inte minst i Sverige har vi sett hur partiernas medlemstal har dalat närmast lavinartat. Den interna representativa demokratin anses ofta ha skjutits i bakgrunden i många partier till förmån för analys av det rådande opinionsläget. Detta kan vara någonting att tänka på också för svenska politiska partier när de sätter samman sina listor inför nästa riksdagsval. Kommer människor att känna sig representerade av de personer och åsikter som partierna går till val på? Varför skulle de göra det? Min egen, kanske något naiva, föreställning är att det bästa sättet att skapa denna känsla av att vara representerad är att se till att medborgare och medlemmar verkligen är de som har makten i beslutsprocesserna. Det ligger i sakens natur att en demokrati inte kan fungera utan att vara organisatoriskt förankrad i folket. I byggandet av stabila demokratier sker detta genom att människor bygger upp institutionella och organisatoriska lösningar; inte i förtroendet för en enskild persons förmåga att utmana makten, utan i förmågan att bygga upp maktstrukturer som är demokratiska. 

måndag, februari 11, 2013

Demokrati och bildning

Under de senaste fyra åren har en stor del av min tid gått till forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer. Nu är vi klara. En del av resultaten presenteras i forskningsantologin Bildning och demokrati: Nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Brjurström & Tobias Harding, Carlssons bokförlag). Erling Bjurström inleder med en lång historisk essäistisk skildring av hur olika uppfattningar om bildning, demokrati och meningsfullhet har påverkat våra uppfattningar om fritid och fritidssysselsättningar, i synnerhet när det handlar om ungdomspolitik, folkbkbildning och pedagogik. Henrik Nordvall utgår från en snävare demokratiuppfattning och bidrar med en studie av hur studier i ABF används av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet; en berättelse om bl.a. nätverkande, ideologisk skolning och alternativa utbildningsvägar. Carin Falkner har en bredare uppfattning om såväl kultur som bildning och har studerat lärande och självbild bland ungdomar i två olika fritidssammanhang, medan Bernt Gustavsson bidrar med en begreppsmässig och internationell utblick.

Själv skriver jag om föreningslivet som en plats för demokratisk skolning. Jag börjar i en diskussion som fokuserar på de politiska partierna och andra klassiska folkrörelser men går sedan vidare och fokuserar på nya organisationer, i synnerhet när de tar sig på ytan etablerade organisationsformer. Återkommande exempel är bl.a. spelförbundet Sverok, studieförbundet Ibn Rushd, förbundet Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa samt Piratpartiet. Vilka färdigheter och värderingar lär sig och internaliserar de som är aktiva där?

"[...]Frågan om föreningslivets ställning som demokratiskola är på flera sätt viktig att diskutera idag. Världen förändras. Nya organisationsformer växer fram samtidigt som föreningsmedlemskapets ställning förändras även i många av de etablerade organisationerna. Någonting som har framkommit av den här undersökningen är att det inte bara pågår en global förändring. Civilsamhällets organisering i Sverige präglas också i hög grad av sin egen historia och av samröret med staten. Studieförbund och ungdomsorganisationer är former som i stor utsträckning definieras av de resurser som görs tillgängliga i gränslandet mellan organisationsliv och stat, och hur fördelningen av dessa resurser organiseras. Aktivitet i organisationerna tycks samtidigt möjliggöra ett lärande som innefattar såväl kompetens som värderingar förenade i vad som i aristotelisk anda kan beskriva som praktisk politisk kunskap. Bärande element i de aktivas demokratisyn tycks vara öppenheten för att alla inte bara ska få vara med i organisationen utan också kunna göra sin röst hörd i beslutsprocesserna. Utgångspunkterna för alla bör vara jämlika. När så inte är fallet innebär detta ett normativt krav på handling som åtminstone en del hörsammar och försöker tillgängliggöra Föreningssveriges modeller för dem som inte har tillgång till dem. Bilden av människan är positiv: alla är kreativa, det handlar bara om att ge människor utrymme och resurser.

En annan sida är relationen till staten. Det är statliga resurser som möjliggör mycket av detta arbete och som styr dess organisering mot föreningsformen, även om det ideella arbetet ofta är än mer omfattande än de offentliga resurser som tillförs. Att formell demokrati handlar om att fördela statliga resurser blir därmed också en del av den demokratisyn som förmedlas. Sverige utmärker sig också internationellt genom det nära förhållandet mellan staten och de traditionella folkrörelserna, liksom med andra etablerade organisationer. Studieförbundens ställning och omfattande resurser är internationellt unik. Om föreningsaktivitet ses som en lärandeprocess är det kanske i föreningslivets relation till staten som vi bör söka efter förklaringen till svenskarnas exceptionellt stora förtroende för denna, det vill säga i organisationsformerna och inte bara i frekvensen av sociala kontakter som sådana. Även om dagens Sverige rymmer flera nya rörelser och aktiviteter som är organiserade på nya mer informella sätt så är det också betecknande att en rörelse som Piratpartiet just här valde att organisera sig som ett politiskt part, en tanke som först senare spridit sig till andra länder, och som tydligt antyder att man visserligen är kritisk mot etablissemanget men samtidigt också tar för givet att det bästa sättet att påverka det är att slå de etablerade partierna i deras eget spel. Detta är en tanke som i mångt och mycket påminner om den som är dominerande i Sverok. Föreställningen om att det är möjligt, om än svårt, att påverka politiken via de etablerade formerna märks också i Ibn Rushd och Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR). Här syns en tydlig tonvikt på att etablera sig som en legitim organisation för att kunna påverka samhället som en etablerad organisation bland andra, inte att verka mot de etablerade formerna eller bryta med dem. I både Sveroks och Ibn Rushds fall kan man se tydliga paralleller till Webers bild av politikern som den som förenar ett brinnande engagemang med ett sinne för proportioner och ansvarskänsla. Mycket tyder på att detta är ett synsätt som företrädarna har tillgodogjort sig genom sin erfarenhet som aktiva i en ideell organisation med utbyggd representativ demokrati.[...]

Samtidigt tycks det också finnas en rörelse bort från de traditionella organisationsformerna, även om denna till viss del uppvägs av statens och de etablerade organisationernas strukturer. Här ställs inte bara kreativiteten utan också den individuella formella kompetensen alltmer i fokus. Föreningssverige blir alltmer professionaliserat, något som inte bara sker i form av att allt fler uppgifter i många organisationer sköts av anställda. Bilden av den förtroendevalde, vars ansvar riktas mot medlemmarna, ersätts alltmer av bilden av föreningsentreprenören som styrs av sin egen kreativitet, initiativkraft och friare definierade ansvarskänsla. Kurser och formella meriter blir allt viktigare även för förtroendevalda och individerna allt rörligare mellan organisationerna. I tangentens riktning anar man att organisationerna alltmer blir den formella organisationsformen för enskilda föreningsentreprenörers individuella, om än idealistiska, projekt; en form som inte självklart betraktas som den mest effektiva utan som för en del kan ersättas med informell organisering eller med företagsformens uttalade entreprenörskap.

Samtidigt blir de etablerade organisationerna alltmer byråkratiserade och det demokratiska deltagandet försvinner även där; deltagarna blir kunder snarare än aktiva i en demokratisk process. Inte minst de politiska partierna har de senaste decennierna genomgått en tydlig professionaliseringsprocess. Samtidigt är de fortfarande beroende av engagerade medlemmar som kan ta plats i valda församlingar och delta i arbetet, i synnerhet i valrörelserna. Om de iakttagelser som har gjorts i det här kapitlet är typiska för värderingar bland de som idag engagerar sig i svenska organisationer ställs emellertid nya krav också på de politiska partierna. Människor frågar sig inte längre bara vad de kan göra för sitt parti, utan snarare hur de kan bidra och göra sin röst hörd i samhället. Ett parti som inte erbjuder möjlighet till detta kommer att få svårigheter att behålla sina medlemmar, sympatisörer och väljare. De organisationer som behandlats i detta kapitel förmår engagera till betydande mängder ideellt arbete. Vare sig detta är kortsiktigt eller långsiktigt utgår det genomgående ifrån att de som deltar uppfattar sig som delaktiga i ett gemensamt projekt, och får utrymme i dess genomförande. Det som motiverar människor att ta förtroendeuppdrag är just kombinationen av engagemang i enskilda frågor och ansvarskänsla, i den meningen att de drar slutsatsen att de är de som måste ta uppdraget om engagemanget ska leda någonstans.[...]

En delvis annan fråga är att organisationsstrukturerna också påverkar vilka som tar del av denna bildningsresa. Att öppna vägarna in i etablissemanget har blivit en av civilsamhällets viktigaste uppgifter. Detta gynnas av en hög aktivitet i föreningslivet, men bara om denna aktivitet också ger erfarenheter av beslutsprocesser och kontakter med rätt miljöer. Här är det en fördel om föreningarna är ”numerous”, men om de också är ”non-gigantic” så krävs det dessutom att de ingår i ett nätverk som förenar dem med det övriga samhället. Traditionellt sett har detta skett genom hierarkisk organisering och ansvarsutkrävande i en representativ demokrati. Med inspiration från Skocpol och Putnam bör man också fråga sig hur man ska kunna hindra de nya formerna från att bilda en sfär som sluter sig mot det övriga samhället, utan som istället öppnar möjligheter såväl till lärande (i alla riktningar) som till inflytande för fler, vilket såväl Ibn Rushd som Sverok på olika sätt tycks göra. Med inspiration från Tocqueville är det lätt att se att det statliga inflytandet har en stabiliserande inverkan på civilsamhället, frågan är istället om civilsamhället när det samverkar så nära med staten också kan ha den uppvägande, och därmed för demokratin stabiliserande, funktion som han tänkte sig, och om detta är någonting som man menar att det bör ha. Ytterst handlar detta om demokratins förmåga att både engagera medborgarna och samtidigt stå emot sina fiender, så som till exempel den republik som Weber såg födas i Tyskland kring 1919 inte skulle lyckas göra, och som Tocqueville såg större möjligheter till i sin tids USA än i revolutionens Frankrike."

torsdag, januari 31, 2013

Grundläggande frågor kring värdering av kulturarv

För några år sen var jag inbjuden att tala på ett seminarium på Riksantikvarieämbetet där vi diskuterade uppgiften att som myndighet välja ut, bevara och levandegöra ett nationellt kulturarv. Ett av resultaten av diskussionen var antologin I valet och kvalet. Grundläggande värdering och urval av kulturarv, där jag och några andra skribenter på olika sätt försöker närma oss frågan. Själv skriver jag under rubriken Vilka är nationen? Om kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället.

"Sveriges historia är dess konungars" lär Erik Gustav Geijer ha sagt. Han skrev också Svenska folkets historia (1832). Redan här kan man ana två skilda sätt att definiera vad som menas med en nation, i det här fallet Sverige. Definieras den – som i titeln – av folket som etnisk eller politisk gemenskap, eller – som i citatet – av sin relation till kronan, dvs. till staten? Historia är inte bara ett ämne utan också en fråga om berättelser – historier – som ger mening åt tillvaron och legitimitet till den rådande ordningen (eller till något alternativ till denna). Den nationella historien bidrar till att definiera nationen, vilka som ingår i den, och därmed också vilka som har rätt att företräda och styra den. Liksom andra berättelser med sanningsanspråk har historien ett behov av materiella belägg. Berättelser förankras genom förekomsten av materiella ting som belägger dem vetenskapligt, men kanske framför allt symboliskt. Till dessa belägg hör det materiella kulturarv som staten, inte minst just därför, har tagit på sig att skydda genom kulturarvslagstiftningen och genom olika myndigheters arbete. Nationalstatens anspråk på att ensam företräda nationen har emellertid aldrig varit utan utmanare. Även andra aktörer har haft roller att spela i konstruktionen av såväl nationen som kulturarvet. 

Det är om sådana relationer, processer och föreställningar som denna essä handlar. Min tanke är att diskutera vad en nation är, både som identitet och som medborgarkollektiv, hur den svenska kulturmiljövården har vuxit fram i förhållande till sådana syften och föreställningar, samt hur en demokratiskt ansvarsfull uppgift för den skulle kunna se ut i en stat som erkänner att dess medborgare inte utgör en homogen grupp, vare sig i fråga om kultur eller härkomst, eller ens i fråga om sin syn på statens historia. Det handlar, som jag ska försöka visa, mer om att ta sig fram på minerad mark än om att finna den enda eller sanna lösningen, men också om att därigenom kunna bidra på ett konstruktivt sätt till det demokratiska och vetenskapliga samtalet. 

[... De kulturarvsbevarande m]yndigheterna [kan] fullgöra sin uppgift att bevara och tillgängliggöra de delar av kulturarvet som de ansvarar för på ett opartiskt sätt som möjliggör för allmänheten att dels möta fler och mer skilda berättelser, inklusive de som berättats i det förgångna, och dels att ha tillgång till källorna för att därmed kunna hålla en kritisk distans till de berättelser som möter dem i en allt mer pluralistisk värld, inte minst till de berättelser som de själva producerar med utgångspunkt i de källor som står dem till buds. Det innebär att man överlåter en stor del av själva berättandet till andra aktörer, till det civila samhället och till enskilda aktörer som akademiker och författare, men också till den historieproducerande allmänheten."

Boken finns att beställa här och kan laddas ned gratis här.

måndag, januari 28, 2013

Serafers drömmar

Så har jag till sist läst ut Ola Wikanders fantasyroman Serafers drömmar. Det är en berättelse om svåra val och förändring. Världsbeskrivningen har någonting drömmande över sig. Kanske kommer sig detta av att Wikander blandar inslag och ord från olika tider och språk. Världen tycks vara något slags 1700-tal blandat med modern teknologi, astrologi, angeologi och alkemi. Också språket blandar in begrepp och citat från allt från grekiska och sanskrit till modern populärkultur, på ett sätt som jag börjar tro är typiskt wikanderskt. Samtidigt vet jag att detta är något som stör somliga, inblandningen av referenser till vår egen historia och blandningen av tekniknivåer bryter mot fantasyns konvention om att bygga en konsekvent värld. Wikander säger själv att han fokuserar på berättelsen snarare än på världen. Världen är uppbyggd för att ställa romanfingurerna inför olika situationer; det är inte romanfigurerna som är där för att visa upp världen. Detta är heller ingenting nytt i litteraturhistorien, snarare ett normaltillstånd, även om den drömmande effekt som blandandet ger här är mer ovanlig, och någonting som jag själv definitivt uppskattar.

Den drömvärld som Wikander bygger är heller ingen trevlig dröm. Kungariket präglas av paranoia och en allerstädes närvarande övervakningsapparat. Vi får ständigt upprepat för oss att hela mänsklighetens öde hänger på detta rikes överlevnad och seger, därför kan inga medel avvisas när det handlar om att göra det nödvändiga. Samtidigt finns också andra starka temata som framtidens förutsägande och svåruttydlighet (tätt sammanvävt med tron på den egna statens nödvändighet), eller tanken på en övermänniska i Nietzsches mening, en tanke som Wikander dock inte verkar hysa någon större sympati för. Vid sidan av idén om övervakningsstaten är den om mänsklighetens undergång nog den idé i samtiden som texten främst präglas av, här utvecklad och distansierad med hjälp av äldre varianter som astrologisk förutsägelse och den sista människan.

Finns det något som jag inte riktigt vet om jag gillar med boken så är det att det huvudpersonens tendens att lita på fel personer. Visserligen befinner han sig i en lojalitetspräglad miljö och det handlar om svårigheten i att omvärdera vänner och lojaliteter. Men det är ändå svårt att som läsare inte tycka att han borde genomskåda vissa personer tidigare än han gör. Åtminstone tycker jag inte hittills att det stämmer särskilt väl överens med hans övriga personlighet, men det hindrar inte att hans personliga utveckling fortfarande kommer att kunna vara intressant i nästa bok. Detta är nämligen just vad berättelsen i hög grad kretsar kring; personlig utveckling, eller snarare förändring. "Det är i mörkret som vi förändras", som en av romanpersonerna uttrycker det, men även om alla prövas och förändras som ett resultat av detta är det inte självklart att alla kommer ur sitt inre mörker som bättre människor.

fredag, januari 25, 2013

En mosaik av mening: Om studieförbund och civilsamhälle

I senaste numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift recenserar jag Johan von Essens och Gunnar Sundgrens antologi om studieförbundens utveckling som organisationer i det civila samhällhet.

Sammantaget ger antologin [...] ett grundligt intryck samtidigt som läsningen hela tiden öppnar för nya frågor, och därmed för ny forskning och reflektion. Till dess stora förtjänster hör att den erbjuder en jämförande diskussion om utvecklingen i samtliga studieförbund (möjligen med undantag för Kulturens Bildningsverksamhet som tillkom under projektets gång). Paradoxalt nog tycks studieförbunden bli alltmer reglerade och marknadsorienterade, men också alltmer frikoplade från de organisationer som en gång grundade dem, samtidigt som verksamheten blir alltmer fokuserad på lärande som en väg till personlig utveckling, något som länge har ansetts definierande för bildning.

måndag, januari 21, 2013

Centerkrisen och folkrörelsen

Följer med intresse den ideologiska krisen i Centerpartiet, ett parti som en gång var en folkrörelse med över 20 procent av väljarkåren bakom sig. Idag oroar man sig för att förlora sina platser i riksdagen. Att vara en folkrörelse innebär emellertid mer än att ha en bred väljarbas. Enligt Annie Lööfs kritiker har man frångått folkrörelseformen genom att presentera ett idéprogram utan att först förankra det. Enligt andra straffas Centerpartiet och Centerledningen för att de för en idédebatt i offentligheten. I en tid då de flesta politiska partier satsar på pragmatism med ögonen på marginalväljarna kräver det onekligen ett visst mod att istället diskutera idéer och vart man vill föra samhället (sedan är det naturligtvis också medlemmarnas och väljarnas rätt att säga vad de tycker om dessa idéer, kanske är det så att de traditionella Centerväljarna inte gillar det tilltänkta nya budskapet, medan de ideologiska libertarianerna inte litar på att Centern, eller Annie Lööf, kommer att hålla fast vid idéerna när det blåser kallt).

Ser man till hur folkrörelsepartierna har vuxit fram historiskt sett finns det emellertid ingen motsättning mellan folkrörelse och ideologi eller ideologisk debatt, snarare tvärtom. Folkrörelsepartierna förmådde rymma och rida ut åtskilliga ideologiska stridigheter. Folkrörelsepartiet som form handlar/handlade inte så mycket om enhetliga åsikter, eller ens om pragmatism i dagens mening, utan om ett sammanhang att diskutera i och en beslutsprocess för att avgöra var man slutligen skulle landa. Historiskt sett har nya ideologiska strömningar ofta lanserats i tidskrifter och organisationer mer eller mindre knutna till partierna, och ledande politiker har ofta varit ideologiskt drivna, ofta med lite olika inriktning. Centerns företrädare Bondeförbundet hade en lång tradition av decentralism och motstånd mot regleringar. Att som Hanna Wagenius försöka övertyga en samhällsgrupp om en idériktning torde ligga betydligt mer i linje med hur folkrörelsepartier brukade agera än att undvika idéer för att locka marginalväljare.

Idag förs den ideologiska debatten ofta i andra fora; på nätet, i tankesmedjor, etc. Partierna tycks drivas alltmer professionellt och specialisera sig på praktisk politik. I ett samhälle där politiken har relativt mycket makt och där den demokratiska processen tidigare har förankrats delvis via folkrörelserna innebär detta nya utmaningar. Vill partierna vara framåtblickande rörelser måste de hitta nya sätt att knyta an till både gräsrötter och idédiskussion, för att inte tala om idéer diskuterade av gräsrötter i en tid nya möjligheter öppnar sig för ickepolitiker att agera politiskt utan partier. Att försöka staka ut den ideologiska riktningen bakom lyckta dörrar är då knappast ett gott alternativ. Centerpartiet tycks just nu inte särskilt framgångsrika i att samtidigt föra en öppen diskussion och vinna brett stöd, medan t.ex. socialdemokraternas interna motsättningar kring vinst i välfärden verkar kunna hanteras mer framgångsrikt. Samtidigt är det påtagligt att journalistiska kommentatorer ofta är en av de grupper som har svårast att se politiken som någonting mer än en jakt på nästa väljarundersökning, samtidigt som man gärna är nostalgisk över de gamla folkrörelserna.

(Bild: Den av enbart bondeförbundare bestående regeringen Persson-Bramstorp i sammanträde med Gustav V).