Fortsätt till huvudinnehåll

Att framgångsrikt utmana makt

”Makten måsta utmanas i rätt ögonblick” heter det i en understräckare där Marete Mazzarella diskuterar Magnus Jiborns antologi om makt och konsten att utmana den. Hon tar sin utgångspunkt i Jiborns analys av den rumänske diktatorn Ceaușescus fall.

I Rumänien var rätt ögonblick inne i Bukarest den 21 december 1989 – men inte några dagar tidigare i Timisoara då många, många fick sätta livet till. Om en enskild person framgångsrikt utmanar makter är det framförallt för att tiden är mogen.

Jiborn (i Mazzarellas tolkning) har en del intressanta poänger samt ett helt fundamentalt fel; ett överdrivet fokus på timing och framgång som den enda väsentliga i politiken. Frågan som man måste ställa sig är om  Ceaușescu skulle ha fallit 21 december om inte tusentals personer hade rest sig i Timisoara några dagar tidigare? Vem vet? Varför ska vi hävda att de misslyckades? Är det inte rimligare att hylla dem som hjältar?

Naturligtvis är det viktigt i politiken att kunna ta sina tillfällen i flykten. Men det är inte samma sak som att sitta ned och vänta på att de historiska processerna skall göra jobbet. Tvärtom finns det all anledning att lyfta fram hela det i grunden otacksamma – och i det rumänska fallet bokstavligen livsfarliga – arbete som över tid möjliggör förändring, inte bra den som till sist blir synbart framgångsrik.

Vad som ändå gör Jiborns och Mazzarellas resonemang intressant är insikten att makt - även våldsmakt - ytterst bygger på att andra accepterar makthavarens order.  Ceaușescus fall är ett utmärkt exempel eftersom brytpunkten inföll när soldaterna vägrade lyda honom (historien är full av liknande fall).

Händelsen för tankarna vidare till Hannah Arendts tes om att den totalitära staten alltid vilar på sin förmåga att sätta skräck i undersåtarna och bryta sönder mellanmänskligt förtroende (bl.a. genom paranoia) och därigenom förhindra att regimen ifrågasätts. När ifrågasättandet är allmänt (och inte bara någonting som tänks men aldrig sägs) är regimen redan allvarligt hotad.

Men Arendts slutsats är en annan. Vad hon ifrågasätter är den banala ondska som begås varje gång någon väljer att inte ifrågsätta det som är uppenbart moraliskt fel; en banal onsdska som när den summeras är just det som möjliggör den totalitära staten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…