”Makten måsta utmanas i rätt ögonblick” heter det i en understräckare där Marete Mazzarella diskuterar Magnus Jiborns antologi om makt och konsten att utmana den. Hon tar sin utgångspunkt i Jiborns analys av den rumänske diktatorn Ceaușescus fall.
I Rumänien var rätt ögonblick inne i Bukarest den 21 december 1989 – men inte några dagar tidigare i Timisoara då många, många fick sätta livet till. Om en enskild person framgångsrikt utmanar makter är det framförallt för att tiden är mogen.
Jiborn (i Mazzarellas tolkning) har en del intressanta poänger samt ett helt fundamentalt fel; ett överdrivet fokus på timing och framgång som den enda väsentliga i politiken. Frågan som man måste ställa sig är om Ceaușescu skulle ha fallit 21 december om inte tusentals personer hade rest sig i Timisoara några dagar tidigare? Vem vet? Varför ska vi hävda att de misslyckades? Är det inte rimligare att hylla dem som hjältar?
Naturligtvis är det viktigt i politiken att kunna ta sina tillfällen i flykten. Men det är inte samma sak som att sitta ned och vänta på att de historiska processerna skall göra jobbet. Tvärtom finns det all anledning att lyfta fram hela det i grunden otacksamma – och i det rumänska fallet bokstavligen livsfarliga – arbete som över tid möjliggör förändring, inte bra den som till sist blir synbart framgångsrik.
Vad som ändå gör Jiborns och Mazzarellas resonemang intressant är insikten att makt - även våldsmakt - ytterst bygger på att andra accepterar makthavarens order. Ceaușescus fall är ett utmärkt exempel eftersom brytpunkten inföll när soldaterna vägrade lyda honom (historien är full av liknande fall).
Händelsen för tankarna vidare till Hannah Arendts tes om att den totalitära staten alltid vilar på sin förmåga att sätta skräck i undersåtarna och bryta sönder mellanmänskligt förtroende (bl.a. genom paranoia) och därigenom förhindra att regimen ifrågasätts. När ifrågasättandet är allmänt (och inte bara någonting som tänks men aldrig sägs) är regimen redan allvarligt hotad.
Men Arendts slutsats är en annan. Vad hon ifrågasätter är den banala ondska som begås varje gång någon väljer att inte ifrågsätta det som är uppenbart moraliskt fel; en banal onsdska som när den summeras är just det som möjliggör den totalitära staten.
I Rumänien var rätt ögonblick inne i Bukarest den 21 december 1989 – men inte några dagar tidigare i Timisoara då många, många fick sätta livet till. Om en enskild person framgångsrikt utmanar makter är det framförallt för att tiden är mogen.
Jiborn (i Mazzarellas tolkning) har en del intressanta poänger samt ett helt fundamentalt fel; ett överdrivet fokus på timing och framgång som den enda väsentliga i politiken. Frågan som man måste ställa sig är om Ceaușescu skulle ha fallit 21 december om inte tusentals personer hade rest sig i Timisoara några dagar tidigare? Vem vet? Varför ska vi hävda att de misslyckades? Är det inte rimligare att hylla dem som hjältar?
Naturligtvis är det viktigt i politiken att kunna ta sina tillfällen i flykten. Men det är inte samma sak som att sitta ned och vänta på att de historiska processerna skall göra jobbet. Tvärtom finns det all anledning att lyfta fram hela det i grunden otacksamma – och i det rumänska fallet bokstavligen livsfarliga – arbete som över tid möjliggör förändring, inte bra den som till sist blir synbart framgångsrik.
Vad som ändå gör Jiborns och Mazzarellas resonemang intressant är insikten att makt - även våldsmakt - ytterst bygger på att andra accepterar makthavarens order. Ceaușescus fall är ett utmärkt exempel eftersom brytpunkten inföll när soldaterna vägrade lyda honom (historien är full av liknande fall).
Händelsen för tankarna vidare till Hannah Arendts tes om att den totalitära staten alltid vilar på sin förmåga att sätta skräck i undersåtarna och bryta sönder mellanmänskligt förtroende (bl.a. genom paranoia) och därigenom förhindra att regimen ifrågasätts. När ifrågasättandet är allmänt (och inte bara någonting som tänks men aldrig sägs) är regimen redan allvarligt hotad.
Men Arendts slutsats är en annan. Vad hon ifrågasätter är den banala ondska som begås varje gång någon väljer att inte ifrågsätta det som är uppenbart moraliskt fel; en banal onsdska som när den summeras är just det som möjliggör den totalitära staten.
Kommentarer