Fortsätt till huvudinnehåll

Postautonom konst?

Mycket av den moderna uppfattningen om konst bygger på föreställningen om konsten eller kulturen som en autonom sfär i samhället. I och med postmodernismen tycks denna föreställning ha fått sig en törn som blir svår att ta sig ur. Jag tror också att man utan att överdriva kan hävda att det vi i dag kallar kulturpolitik främst handlar om att upprätthålla denna sfär med hjälp av olika stödmetoder inriktade på dem som genom utbildning eller andra metoder lyckats vinna erkännande där, och möjligen på att göra deras produkter tillgängliga för en inte nödvändigtvis särskilt intresserad allmänhet. Allt färre människor tror emellertid på objektiva estetiska världen och de argument som en gång användes för att legitimera denna autonoma sfär blir därmed ohållbara och framstår i vissa fall som direkt absurda. Inte minst framstår många moderna konstprojekt för allmänheten ofta som rena försök att provocera, vilket lätt blir intrycket när det handlar om människor som pissar på offentlig plats eller som försöker hotta upp Mozartoperor genom att lägga till profeten Muhammeds avhuggna huvud på scenen.

Frågan är egentligen vad konst kan vara och vilken funktion den skulle kunna ha i våra dagars samhällen. Några av de intressantare spekulationer jag har stött på (men inte nödvändigtvis håller med om) handlar om post-autonom konst. Medan de senmoderna provokationsartade konstnärerna tycks verka i något slags avantgardistiskt försök att upplysa massorna uppifrån försöker de postautonoma snarare verka i samklang med de utanförstående genom att träda ut ur autonomins skyddade verkstad. Det handlar alltså om olika former av försök till dialog men i realiteten handlar det även här om att försöka bygga upp autonoma zoner utanför de som styrs av marknadens och den etablerade konstens och politikens institutionaliserade former. Det påminner därmed en hel del om försöken att bryta ned vetenskapens uppifrånperspektiv inom cultural studies.

På sitt sätt är de här projekten egentligen ett ännu mer avantgardistiska, något som understryks av att det också oftast är politiskt någonstans ute på den vänsteranarkistiska kanten. Även om de är öppna har jag också svårt att föreställa mig att även projekt av den här typen inte lätt får en elitistisk slagsida i sitt sätt att förhålla sig till den oupplysta allmänheten. Snarare än om ett försök att skapa konst efter autonomins upphörande tycks det alltså handla om att upprätta en ny autonomi, om än med med mer vittående politiska ambitioner. Jag är med andra ord inte helt förvånad över att man i dessa kretsar hittar beundrare för t.ex. högeranarkisten d’Anunzios maktövertagande i Fiume där denne bland annat problamerade att musiken är statens grundprincip (D'Annunzio är i sig intressant just för att han är så svår att begripliggöra i ett nutida sätt att förstå politik. Wikipedia beskriver honom som fascist, men det fungerar egentligen bara om man ger begreppet en annan betydelse än vad man vanligen gör idag).

Om postautonomi skulle vara början till någon form av nytt paradigm för förhållandet mellan konsten och samhället eller för konstens funktion för individen är frågan också hur den skall förstås. Jag har länge haft en intuitiv känsla av att religiös initiation skulle kunna vara en god metafor för vad en verkligt omdanande konstupplevelse skulle kunna vara. Det handlar med andra ord om en upplevelse som hjälper en att se på världen på ett nytt sätt, om att ta ett steg utanför det vardagliga sättet att betrakta den. Dess värre börjar jag inse att även esoterism är ett relativt outforskat område för religionsvetenskapen. Jag medverkar till exempel själv i ett bokprojekt med framförallt litteraturvetare och religionshistoriker på ämnet esoterism i litteraturen, men då handlar det främst om hur esoterism skildras i litterära framställningar, något som förvisso är intressant: ens sätt att betrakta den moderna kulturen ändrar sig givetvis när man sätter sig in i sådana saker som ockultismens roll i konstnärliga kretsar kring förra sekelskiftet, men det lär inte ge oss så många nya perspektiv på framtiden. Snarare sätter det fokus på faran av enkelspårighet när man försöker förstå en epok.

Naturligtvis kan det vara så att konst som någonting annat än underhållning inte är möjligt i den postmoderna världen. Kanske får vi söka efter andra vägar om vi vill träda utanför de dominerande tankestrukturernas band i materialismens, kommersialismens och den politiska korrekthetens tidevarv.

Det tål onekligen att tänkas på.

Kommentarer

Lousa sa…
Själv anser jag att konsten bör vara autentisk, d v s att konstnären arbetat med sig själv och i allt försöker följa sitt eget konstnärliga samvete, oberoende av vad som är "inne", politiskt korrekt osv.
Mirjam Tapper, författare
Tobias sa…
Kan inte annat än instämma.

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…