Fortsätt till huvudinnehåll

Postautonom konst?

Mycket av den moderna uppfattningen om konst bygger på föreställningen om konsten eller kulturen som en autonom sfär i samhället. I och med postmodernismen tycks denna föreställning ha fått sig en törn som blir svår att ta sig ur. Jag tror också att man utan att överdriva kan hävda att det vi i dag kallar kulturpolitik främst handlar om att upprätthålla denna sfär med hjälp av olika stödmetoder inriktade på dem som genom utbildning eller andra metoder lyckats vinna erkännande där, och möjligen på att göra deras produkter tillgängliga för en inte nödvändigtvis särskilt intresserad allmänhet. Allt färre människor tror emellertid på objektiva estetiska världen och de argument som en gång användes för att legitimera denna autonoma sfär blir därmed ohållbara och framstår i vissa fall som direkt absurda. Inte minst framstår många moderna konstprojekt för allmänheten ofta som rena försök att provocera, vilket lätt blir intrycket när det handlar om människor som pissar på offentlig plats eller som försöker hotta upp Mozartoperor genom att lägga till profeten Muhammeds avhuggna huvud på scenen.

Frågan är egentligen vad konst kan vara och vilken funktion den skulle kunna ha i våra dagars samhällen. Några av de intressantare spekulationer jag har stött på (men inte nödvändigtvis håller med om) handlar om post-autonom konst. Medan de senmoderna provokationsartade konstnärerna tycks verka i något slags avantgardistiskt försök att upplysa massorna uppifrån försöker de postautonoma snarare verka i samklang med de utanförstående genom att träda ut ur autonomins skyddade verkstad. Det handlar alltså om olika former av försök till dialog men i realiteten handlar det även här om att försöka bygga upp autonoma zoner utanför de som styrs av marknadens och den etablerade konstens och politikens institutionaliserade former. Det påminner därmed en hel del om försöken att bryta ned vetenskapens uppifrånperspektiv inom cultural studies.

På sitt sätt är de här projekten egentligen ett ännu mer avantgardistiska, något som understryks av att det också oftast är politiskt någonstans ute på den vänsteranarkistiska kanten. Även om de är öppna har jag också svårt att föreställa mig att även projekt av den här typen inte lätt får en elitistisk slagsida i sitt sätt att förhålla sig till den oupplysta allmänheten. Snarare än om ett försök att skapa konst efter autonomins upphörande tycks det alltså handla om att upprätta en ny autonomi, om än med med mer vittående politiska ambitioner. Jag är med andra ord inte helt förvånad över att man i dessa kretsar hittar beundrare för t.ex. högeranarkisten d’Anunzios maktövertagande i Fiume där denne bland annat problamerade att musiken är statens grundprincip (D'Annunzio är i sig intressant just för att han är så svår att begripliggöra i ett nutida sätt att förstå politik. Wikipedia beskriver honom som fascist, men det fungerar egentligen bara om man ger begreppet en annan betydelse än vad man vanligen gör idag).

Om postautonomi skulle vara början till någon form av nytt paradigm för förhållandet mellan konsten och samhället eller för konstens funktion för individen är frågan också hur den skall förstås. Jag har länge haft en intuitiv känsla av att religiös initiation skulle kunna vara en god metafor för vad en verkligt omdanande konstupplevelse skulle kunna vara. Det handlar med andra ord om en upplevelse som hjälper en att se på världen på ett nytt sätt, om att ta ett steg utanför det vardagliga sättet att betrakta den. Dess värre börjar jag inse att även esoterism är ett relativt outforskat område för religionsvetenskapen. Jag medverkar till exempel själv i ett bokprojekt med framförallt litteraturvetare och religionshistoriker på ämnet esoterism i litteraturen, men då handlar det främst om hur esoterism skildras i litterära framställningar, något som förvisso är intressant: ens sätt att betrakta den moderna kulturen ändrar sig givetvis när man sätter sig in i sådana saker som ockultismens roll i konstnärliga kretsar kring förra sekelskiftet, men det lär inte ge oss så många nya perspektiv på framtiden. Snarare sätter det fokus på faran av enkelspårighet när man försöker förstå en epok.

Naturligtvis kan det vara så att konst som någonting annat än underhållning inte är möjligt i den postmoderna världen. Kanske får vi söka efter andra vägar om vi vill träda utanför de dominerande tankestrukturernas band i materialismens, kommersialismens och den politiska korrekthetens tidevarv.

Det tål onekligen att tänkas på.

Kommentarer

Lousa sa…
Själv anser jag att konsten bör vara autentisk, d v s att konstnären arbetat med sig själv och i allt försöker följa sitt eget konstnärliga samvete, oberoende av vad som är "inne", politiskt korrekt osv.
Mirjam Tapper, författare
Kan inte annat än instämma.

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…