måndag, december 25, 2006

Rome

En av årets julklappar var TV-serien Rome på DVD. Det är i och för sig över ett år sedan jag såg den första gången och jag minns att jag och de vänner jag då såg den med var överförtjusta. Jag är nu nästan lika förtjust när jag ser om den. Ryktet säger att nästa säsong kommer 2007. Ser mycket fram emot den.

Ett av skälen till att jag är så förtjust är seriens historiska korrekthet. Som religionshistoriker är man rätt trött på alla dess ogenomtänkta teatrala filmversioner av antik religion. Jag skrev min b-uppsats om den romerska statsreligionens förändring i samband med övergången från republik till imperium. Även om fokus inte ligger på den aspekten (även om Caesars hybris är centralt även i serien) är skildringarna av den folkliga religionen lysande. Ofta är de baserade på historiska och arkeologiska återgivningar. Metoden att kasta förbannelser över sina fiender genom att rista in avbilder i plåt är till exempel autentisk. I andra fall är de improviserade men – som till exempel vaxhuvudena som officianterna i en ritual bär på sina egna huvuden – inspirerade av folkligt katolska seder som kan förmodas ha ett bortglömt hedniskt ursprung. Det är också märkbart hur religionen genomsyrar det dagliga livet. Statens instruktioner är heliga: utnämningar återföljs av initiationsritualer och senatens ålderman kan hävda att händelser som sker som ett resultat av mötestekniska teknikaliteter är gudarnas vilja.

Seriens Rom är också avlägset från det vi vanligen ser på film genom att vara så mycket mustigare, grymmare och ibland äckligare. Man hade kanske kunnat inkludera mer våld men lyckats mycket väl med att visa våldets integration i vardagslivet. Det har tydligen också varit en uttalad intention att visa upp en sexualitet orörd av ”judisk-kristen moral”. Jag skulle säga att det görs tämligen framgångsrikt och rätt lyckat.

I viss mening har varje tid i Västvärlden sitt Rom. Rom ligger vid roten av europeisk kultur. Dess historia har därför en särskild mening. I Rome har man tryckt kombinationen av det främmande i Rom (våldet och moralen) och det vi har gemensamt med dem (det allmänmänskliga). För Shakespeare och franska revolutionens kämpar var Brutus berättelsens hjälte. För klassiska akademiker har det alltid varit Cicero. För aristokraterna antingen Caesar eller Cato. I Rome är det oklart vem som är hjälten. Moralen är relativ. Manusförfattaren verkar relatera till de aristokratiska kvinnliga karaktärerna, eller kanske till den genombrutale legionären Titus Pullo, alla karaktärer utan moral. Brutus framställs som en obotlig snobb som motvilligt dras in i intrigen av sin mor. Cato är en gnällig gubbe och Cicero en velig (möjligen intellektuell) vekling.

Den historiska korrektheten är förtjänstfullt långt driven. Samtidigt är det en smula anmärkningsvärt att man när man framställer romersk moral som främmande uppenbarligen uppskattar den sexuella friheten och kanske till och med friheten till våldsutövning, men samtidigt uppenbarligen inte alls kan relatera till de romerska republikanernas sista försök att bevara sin medborgerliga frihet, som inte bara framställs som illusorisk, utan som i själva verket knappt framställs alls.

För den som är intresserad går Rome i repris på TV5.

En god jul

Angående julvapenvilan 1914

The Illustrated London News of January 9, 1915

SAXONS AND ANGLO-SAXONS FRATERNISING ON THE FIELD OF BATTLE AT THE SEASON OF PEACE AND GOODWILL: OFFICERS AND MEN FROM THE GERMAN AND BRITISH TRENCHES MEET AND GREET ONE ANOTHER - A GERMAN OFFICER PHOTOGRAPHING A GROUP OF FOES AND FRIENDS.

The spirit of Christmas made itself felt in at least one section of the trenches at the front, where British and German soldiers fraternised, and for a brief while, during an informal and spontaneous truce, there was "peace on earth and goodwill towards men" among those who a few hours before had been seeking each other's blood, and where bound to do so again after the truce was over. The part of the British lines where these incongruous scenes occurred, was, it is said, at a point where the enemy's trenches, only about eighty yards away, were occupied by a Saxon regiment. Further along the line, where Prussian troops were said to be stationed, there was a certain amount of fighting. It was apparently towards the British left that the truce was observed, while officers and men from both sides left their trenches and met in No Man's Land between, where, as a rule, no man dares to show so much as the top of his head. British and Germans met and shook hands, exchanged a cigar and cigarettes, newspapers and addresses, and wished each other the compliments of the season, conversing as far as possible with the aid, as interpreter, of a German soldier who had lived in America. A group of British and German soldiers, arm-in-arm, some of whom had exchanged head-gear, were photographed by a German officer. The figure on the extreme left in our drawing, for instance, is a German soldier in a British Service-cap, while the fourth figure from the left is a British soldier in his goat-skin coat wearing a Pickelhaube, or German helmet. Some of the British, it is said visited the German trenches and an Anglo-German football match was even played. The dead who lay in front of the trenches were buried, and a party of Germans brought back the body of a British officer.

(Källa: http://everything2.com/)

Denna händelse skall till skillnad från grekernas fred under de olympympiska spelen verkligen ha ägt rum, bara en gång dock. Jünger den följande julen beskrev som (i engelsk översättning) "a less than merry Christmas."

onsdag, december 20, 2006

Grundlagen III

Marita Ulvskog vill sänka riksdagens mandatperioder till tre år. Även andra politiker visar en anmärkningsvärd oförmåga att tänka längre än till nästa val. Är ännu mer kortsiktigt tänkande verkligen vad vi behöver i politiken?

---------------------------------------

Bloggtips: Svensk familjepolitik har länge irriterat mig. Sophia Blomqvist kommenterar den här. Det är bara en beskrivning av ett enda fall. Men den säger en hel del. Kommentaren är nästan ännu bättre än själva inlägget.

Kulturarbetare som lever på A-kassa

Vissa tidningar och bloggar rymmer anmärkningsvärda aggressioner mot ”kulturarbetare som lever på a-kassa”. Andra talar om svek (men vem är det som har svikit vem? Vem sviker regeringen när den faktiskt uppfyller sina vallöften?). Kulturministern hävdar sig (enligt SvD)tro att konsekvenserna inte ska behöva bli så allvarliga. Det sista påståendet är bland de mer anmärkningsvärda. Visserligen kan man hävda att man som frilansare borde vänja sig vid att leva på den betalning man får för sina färdiga produkter och att de som inte kan det borde skaffa sig ett annat jobb. Problemet är bara att de som köper tjänster av teatergrupper och liknande satt i system att anpassa betalning och tider efter antagandet att de ska leva på a-kassa under mellantiden och försörja sig på det sättet medan de repeterar och förbereder sig. Även (och kanske särskilt) den mest inbitet marknadsekonomiskt tänkande iakttagare borde inse att sådant kan sättas i system där ett fåtal aktörer på uppdragstagarsidan helt dominerar marknaden. I det här fallet är de dominanta aktörerna alla delar av den offentliga sektorn och den i särklass största enskilda finansiären av kulturverksamhet är staten. Chef för den verksamheten är kulturministern. Det är alltså hon som borde vara medveten om att konsekvenserna kommer att bli omfattande och allvarliga.

En grupp har tydligen tillsats för att övervaka konsekvenserna för kultursektorn. Jag kan redan nu berätta vad den kommer att komma fram till (givet att den gör sitt jobb ordentligt). Färre kulturskapare kommer att få råd att fortsätta. Den offentliga sektorn kommer att bli tvungen att i högre grad betala för de kulturprodukter den beställer (och hittills faktiskt betalat på det förnedrande och allmänt ineffektiva sättet att försörja utövarna med a-kassa, om än på relativt förmånliga villkor). Som resultat kommer den offentliga sektorn antingen bli tvungen att minska det kulturutbud den finansierar eller öka kulturbudgeten.

------------------

För övrigt så är Marie Antoinette antingen en rätt ytlig film med snygg rekvisita, eller den elakaste kommentaren till vår samtid som producerats på flera decennier.

måndag, december 18, 2006

Ambasadör Danielssons Förflutna

Enligt ryktet finns det tydligen mer än väntat på de så kallade Tsunamibanden. Kanske skulle man ha väntat med att utse Danielsson till ambasadör. Min personliga uppfattning är naturligtvis att det aldrig borde ha skett över huvud taget. Ett lands repressentation är det första tecknet på dess moraliska och kulturella nivå. Nu representerar Danielsson i och för sig Sverige bara vid Gustav Adolfs Torg, men ändå...

Filologins roll i samhället

Nietzsche var aldrig särskilt bebägen att inordna sig själv i akademiska fack. Av eftervärlden beskrivs han ofta som filosof. Det här är ett av de få tillfällen där han uttalar sig i sin yrkesroll:

Då jag själv är klassisk filolog till professionen måste jag medge att jag inte vet vilken funktion den klassiska filologin skulle kunna ha i vår tid om inte den att ha en otidsenlig effekt, dvs. verka mot tiden och därigenom förhoppningsvis påverka en kommande tidsålder.
(Friedrich Nietzsche 1998: Otidsenliga betraktelser).

Kanske gör jag hans profession en björntjänst genom att ta upp detta argument i en tid och ett land där den är på utdöende. Detta utdöende diskuteras förtjänstfullt av Thomas Steinfeldt, professor Luzern och skribent vid bland annat Süddeutsche Zeitung och - lustigt nog - Expressen.

lördag, december 16, 2006

Legitimitetskris

Jag länkar sällan till dagspressen och läser inte DN regelbundet, särskilt inte kulturdelen, men för några dagar sedan förde Linda Leopold en intressant diskussion kring den högkulturens kris som uppstår när den nya generationen överger den till förmån för populärkulturen. Så långt har hon helt rätt. Tyvärr stannar hon dock utan att ens försöka motivera vad högkulturen är bra till eller varför. Istället avslutar hon med det numera uttjatade kravet på att frågan måste diskuteras - istället för att faktiskt diskutera den.

Då är Daniel Levins artiklar i Göteborgsposten om forskningens frihet betydligt mer lovande läsning. Han tar åtminstone bladet från munnen och erkänner att den håller på att avskaffas istället för att prata på om att fortsatt utveckling i tangentens riktning på sikt skulle kunna hota den (osv.).

---------------------

Jag skriver inte så mycket idag. Däremot har jag uppdaterat länkarkivet.

måndag, december 11, 2006

Snille och Smak II

Det var Gustav III som gjorde språkets utveckling till en statlig angelägenhet i och med att han grundade Svenska akademien. Hans inställning verkar ha påmint om Fredrik den Stores i det att han uppfattade det som viktigt att det egna språket fick en litteratur jämförbar med den franska men samtidigt inte accepterade språkets nuvarande form som tillräckligt högtstående. Att det var Frankrike som var förebilden märks inte minst i den av Gustav III 1786 grundade Svenska akademiens konstruktion, som tydligt avslöjar den som en kopia av Académie française. Dess syfte var som följer:

[Att] arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.Dess valspråk var ”Snille och smak” där snillet ansågs syfta på begåvningens skapande kraft och smak på de mer intellektuella förmögenheter som krävds för att bearbeta inspirationen. Enligt akademiens egen historieskrivning inkluderade formeln sålunda både en dionysisk och en apollinsk aspekt. Redan från början fanns ambitionen att ge ut en normativ ordbok som skulle leda till svenska språkets ytterligare utveckling och förfining. I samma syfte skulle akademien belöna framstående författare och poeter. Sambandet med språket antyder dock att det inte var litteraturens innehåll som var avgörande utan istället dess språkliga estetik och det bidrag den skulle kunna ge till att utveckla språkets ”höghet”. Vidare skulle Akademien årligen uppmärksamma en ledande svensk historisk person, bland annat genom att ge ut minnespenningar. Det handlade således om att skapa en civiliserad nationell kultur men också om att uppmärksamma rikets historia. I båda fallen handlade det om att stärka Sveriges ställning i internationell jämförelse. Synen på språket var alltså till viss del tillbakablickande monumental. I första hand betonades emellertid samtiden, det allmänmänskligt kvalitativa och, i den meningen, det tidlösa. Att man idag återigen trycker på litteraturens roll i språkförbättringen (och därmed på den rent språkliga dräkten framför dess innehåll) kan således beskrivas som en återgång till Gustav III:s språkpolitik.

Akademien var självförnyande men inhämtade kungens godkännande för sina nytillsättningar. Dess medlemmar kom att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang. Den kan därför närmast betraktas som det närmaset den tiden kom en officiell litteratur- och språkpolitik. Den bestod av tre medlemskategorier:

Derföre fordras et Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafa fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom vidsträckt lärdom stadgat sine omdömen på grunder, som tider och secler förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barnsben stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att at omgås med, vilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, et noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver vart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver vilken de ej kunna föras.
Med dessa utgångspunkter kom dess medlemmar att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang.

Medan det politiska etablisemanget ägnade sig åt att försvara svenska språket höll de intellektuella emellertid fortfarande fast vid latinet – av praktiska skäl. Ett exempel på detta kan hämtas ur Carl von Linnés (privata och därmed svenskspråkiga) dagbok:

Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden.
Det är svårt att tänka sig att hans namn på växter och djur hade nått samma spridning om han namngett dem på svenska istället för latin. Å andra sidan bygger även denna typ av praktiska argument på gemenskapens premisser. Man föredrar ett språk som kan förstås av dem man önskar kommunicera med. Linné prioriterade den lärda världen framför sina landsmän. Samma sak kan sägas om dagens akademiker när de skriver på engelska. De demokratiska argumenten mot detta prioriterar istället nationalstatens per definition svenskspråkiga demos.

Stormaktstidens Sverige kan kanske däremot istället beskrivas i nationalismteoretikern Anthony D. Smiths terminologi som en etnisk stat. I en sådan finns visserligen en dominerande etnisk gemenskap som i stor utsträckning bygger sin självidentitet på identifikation med staten. Till skillnad från senare tiders nationalstater accepterar den etniska staten emellertid minoriteter som inte tillhör den egna gruppen. Dessa minoriteter knyts ofta till specifika yrkesgrupper och stånd. Frånvaron av ståndscirkulation länkas därmed samman med de etniska gruppernas stabilitet medan den ståndscirkulation som ändå förekommer också innebär att uppåtsträvande personer byter språk som ett led i sin rörelse uppåt. I det svenska fallet var svenska på en gång administrativt och kyrkligt språk och folkspråk i stora delar av riket. Samtidigt var finska folkspråk i vissa regioner. Tyska, franska, vallonska, latin och samiska var alla knutna till specifika yrken och stånd.

Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.

lördag, december 09, 2006

snille och smak

Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig!
Ren är din klang, säker som solens din gång.
Vistas på höjderna du, där åskan och stormarna tala,
Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.
Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent. (Esaias Tegnér 1817)

Nationalismens verkliga genombrott i Sverige kom genom tysk inspiration under arton­hundra­talet. Sökandet efter det förflutna blev ett sökande efter svenskhetens källa – inte bara efter dess historiska ursprung. Arton­hundra­talet innebar ett återuppväckande av stormaktstidens götiska vurm. I likhet med Buréus och Rud­beck ägnade sig Götiska förbundets medlemmar under början av artonhundratalet åt att insamla och bevara fornfynd som runstenar och gravhögar. Till skillnad från sina föregångare var dess med­lemmar diktare och litteratur­person­ligheter som Geijer och Tegnér.

Fäderneslandet var i stort behov av just patriotisk dikt vid denna tid. Förlusten av Finland 1809 kom på sikt att få en effekt på svensk nationalism som påminner om den som revolu­­tions­­krigens franska ockupation hade i Tyskland. Tegnér talade om att ”inom Sveriges gränser erövra Finland åter”, dvs. återvinna – i själva verket skapa – en nationell stolthet. Exakt vilken nation det handlade om var emellertid allt annat än självklart. Under artonhundratalet var det i själva verket vanligt att nationalism i Sverige efter att blivit besviken på krig och kungamakt istället fokuserade på den språkliga gemenskapen med övriga Skandinavien. Genom att fokusera sina nationalromantiska strävanden på den för Skandinavien gemensamma vikingatiden hade man också tagit ett steg närmare att skriva ut Finland ur den svenska historien genom att sätta parenteser kring dess tid som en del av riket och söka det autentiskt svenska före erövringen av större delen av Finland. Att inom Sveriges gränser vinna Finland åter innebar med andra ord ironiskt nog att försöka glömma Finland med äran i behåll för att på så vis kunna gå vidare.

I detta sammanhang blev stavnings­reformer och språkpolitik viktiga inslag i försöken att närma svenskan, norskan och danskan till varandra. Liksom den tyska enhetsrörelsen hade skandinav­ismen sina stark­aste fästen vid universiteten. Där den hade starkast stöd bland studenterna men där viktiga kultur­personer som Geijer också hade en viktig roll att spela både som professorer och som nation­ella intellektuella. Folkbildning, skandinavism och nationalism var länge tätt samman­länk­ade fenomen i den svenska borgerliga offentligheten.

Svenska akademien som vid denna tid främst bestod av högre ämbetsmän och i språkfrågor konservativa språkvetare och författare var emellertid aldrig någon vän av det skandinavistiska projektet. Rörelsen för en skandinavisk stavningsreform kulminerade i det skandinaviska språkvårdsmötet i Stockholm 1869. Där var de dominerande perspektiven dels skandinavismen och dels att stavningen skulle följa uttalet. Svenska akademien gick emellertid till motattack. Dess främsta medel utgjordes av första upplagan av Svenska akademiens ordlista 1874 där man utgick ifrån de grundprinciper som lagts fast redan i akademiens barndom i och med Karl Gustaf as Leopolds stavningslära från slutet av 1700-talet. Medan Leopolds huvudsakliga framgång hade varit försvenskningen av stavningen av lånord som ”akademi” (”academi”), ”familj” (”famille”) och ”batalj” (”bataille”) syftade akademien nu istället till att motverka lånord helt och hållet. Detta var också i detta syfte som man återupptog det sedan länge avdomnande arbetet med Svenska akademiens ordbok. Man hoppades nämligen att man genom detta arbete skulle kunna påminna folket om de många svenska ord som nu fallit ur bruk till förmån för utländska synonymer. Man sökte bevara språket som nationellt minne. Förbindelsen bakåt i tiden prioriterades framför förbindelsen i rummet. I detta sammanhang tänkte man sig att sökandet skulle kunna sträcka sig så långt tillbaka som till Gustav Vasas bibel, som därmed upphöjdes till ett slags officiell kronologisk gräns för den moderna svenskans utsträckning bakåt i tiden. Därmed hade man också knutit den svenska gemenskapens utsträckning i tiden till riks­grund­andet, till skillnad från göticisterna som sökte sig tillbaka till den för hela Skandinavien gemensamma vikingatid som i ett nationalromantiskt ljusdunkel lurade på andra sidan den av akademien fastställda kronologiska riksgränsen.

I förhållande till Danmark fallerade den svenska skandinavismen emellertid när den prövades och Sverige i samband med den tyska invasionen av Slesvig och Holsten (Schleswig-Holstein på tyska) inte sände någon som helst militär hjälp till de danska försvararna. Ändå kan man notera att svenska nationalmonument som Nordiska Museet och Skansen så sent som vid förra sekel­skiftet grundades med fokus på ett löst definierat Skandinavien eller Norden snarare än på Sverige. Sedd i det ljuset är det ingenting självklart i att museibyggnadens nationalromantiska nygotik skulle representera någon specifikt svensk nationalism. Snarare innebär betoningen av det forn­nordiska ett skandinaviskt eller nordiskt inslag. Det är betecknande att deras upphovsman Arthur Hazelius började sin offentlig bana som debattör i undervisningsfrågor med skandinav­ist­iska stav­nings­reformer som huvudpunkten på sitt program. Det är också betecknande att projekten huvud­sakligen finansierades av privata medel. Det först i och med att Nordiska Museets nuvarande byggnad öppnades – kort efter den norsk-svenska unions­upp­lös­ningen – som både den statliga och den svenska aspekten gjorde sig gällande. Det gjorde dem emellertid med besked: än idag möts besökaren av Carl Milles mastodontstaty av den åldrige Gustav Vasa med den närmast övertydliga sockelinskriptionen ”Warner Swenske”. På den tiden var bud­skapet ännu tydlig­are eftersom museets nationalromantiskt gotiska stora hall då fylldes av kungliga livrust­kammar­ens utställning, med erövrade standar och annat stormaktstida krigsbyte som huvud­attrak­tion.

Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.

tisdag, december 05, 2006

Kulturpolitik

Jag har tidigare efterlyst en kulturpolitik från regeringen. Nu verkar det som att även regeringen insett behovet. Kulturministern aviserar i alla händelser att det är dags för ett antal nya utredningar av kultursektorn. Senast de statliga kulturverksamheterna utreddes på ett genomgripande sätt var det regeringen Bildt som tillsatte utredningarna. Den gången blev de flesta av dem emellertid klara först efter regeringsskiftet och det var först 1996 som de resulterade i en kulturproposition. Då blev det heller inte mycket av förändring i förslagen, även om det faktamässiga underlaget var den kvantitativt mest omfattande översikt som någonsin gjorts över svensk kultursektor. Till exempel skrevs det en hel del om behovet av att göra någonting åt det faktum att en av de vanligaste försörjningskällorna för konstnärer var en speciell form av a-kassa. Den situationen kvarstår dock. Den här gången utlovar kulturministern en övergripande proposition redan före mandatperiodens slut. Det kan bli spännande.

Samtidigt komplimenterar Högskoleverket forskningsenheten Tema Kultur och Samhälle både för dess forskares internationellt erkända meritering och för något så anmärkningsvärt som deras entreprenöranda (något som utan tvekan verkligen är en tillgång i dagens akademiska värld, även om man skulle önska att internationellt erkända forskare skulle få ägna sin kreativitet och sin skattefinansierade arbetstid åt forskning snarare än administration). Helt orelaterat ska jag i januari på en s.k. workshop om forskning kring kulturpolitik där diverse företrädare för forskningen (t.ex.. ska samtala med diverse företrädare för kultursektorn och politiken. Forskningen kring kulturpolitik växer i Europa, i stor del tack vare insatserna från ett antal större forskningsstiftelser, främst Riksbankens Jubileumsfond, European Culture Foundation och Sorosfonden. Det verkar på många sätt som att ett politikområde som de senaste decennierna varit mer än lovligt avdomnat nu till sist håller på att vakna till liv.

lördag, december 02, 2006

Brideshead Revisited

Min favoritteveserie på sistone har alldeles tveklöst varit den engelska åttiotalsserien Brideshead Revisited, efter Evelyn Waughs roman med samma namn. Jag noterar också att den på nätet beskrivits som allt från ”katolsk propagandafilm" till berättelse om "young men who discover themselves through the pleasures of high living, decadence, tragedy, wine and quails’ eggs."Det intressanta är naturligtvis att den är båda delarna, dvs katolsk och dekadent, inte propaganda.

Brideshead Revisited handlar om hur den unge engelske ateisten Charles Ryder i mellankrigstidens Oxford kommer i kontakt med den högadliga katolska familjen Flyte. Tiden i Oxford är lysande skildrad. Ryder förflyttas från sin tämligen gråa miljö till en värld av heldagsluncher, champagne och vaktelägg. Minnesvärda scener innefattar hur han förklarar för en småborgerlig släkting att han visserligen inte gjort slut på terminens underhåll ännu, men att han planerar att göra det åtminstone innan halva terminen passerat, samt att han verkligen uppskattar att börja sina dagar med några glas god champagne. En annan lysande scen innefattar hur den homosexuelle dandyn Anthony Blanche deklamerar klassisk poesi för förbipasserande studenter från collegets balkong genom en megafon.

Denna oskuldsfullt dekadenta ungdom bildar längre fram en nostalgisk fond som gör poänglösheten i personernas senare liv så mycket tydligare. Redan här märks emellertid skuggan av vad som skall komma. Ryder blir uppriktigt förvånad över att hans katolska vänners konversationer ständigt tycks komma in på religion, något som aldrig händer i andra sammanhang. Religion uppfattas som bekant - liksom politik - inte som ett väluppfostrat samtalsämne i engelska eller engelskinfluerade sammanhang.

Med tiden mörknar berättelsen alltmer. Lord Sebastian Flyte förfaller i allt djupare alkoholism. Charles Ryders konstnärsambitioner grusas visserligen inte. Vad som händer är egentligen värre. Han lyckas etablera sig som erkänd, om än ytterst medelmåttig, konstnär men inser själv att han helt saknar egentlig talang. Han söker desperat efter inspiration. Hans äktenskap är i stort sett helt känslolöst. Anthony sätter träffsäkert fingret på problemet och beskriver (med extremt släpigt brittiskt uttal) hans mest beundrade verk som "charm discuised as a tiger ... charm is the great English blight... it kills everything... it kills love... and I am afraid, my dear Charles, that it has killed you ."

Genom alltihop tränger ett djupt katolskt tema. Hela serien kan läsas som kretsande kring sakramentalläran. De flesta karaktärerna prövar på ett eller annat sätt ett liv utanför sakramenten. Lady Julia Flyte avfaller helt från katolicismen, och därmed från nattvardsgången, samtidigt som hennes äktenskap varken är erkänt eller lyckligt. Flera av dem lever ett liv i synd, i direkt överträdelse av katolicismens syn på äktenskapet obrytbarhet.

I sista avsnittet är de centrala temana äktenskapet och sista smörjelsen. Sebastians och Julias far, Lord Marchmain kommer tillbaka till Castle Brideshead för att dö men vägrar in i det sista att acceptera sakramentet och återfinna sin tro. Andra huvudpersoner slits mellan äktenskapsbrottet och viljan att återfinna Gud. Ryder har i slutet funnit tron men förefaller knappast uppfattas som särskilt lycklig. Sebastian beskrivs som helig i sin kamp med sin egen alkoholism där han ständigt kämpar för att ta sig fram till Gud men också ständigt återfaller. Ett dekadent helgon.

Bridesheads kanske mest grundläggande tema är att den katolska läran verkligen är sann. Skälet till att de konstant återkommer till ämnet är att det utgör en del av deras värld. Till och med de som avfaller bär med sig insikten om katolicismens sanning, även om de just då inte klarar av att ta konsekvenserna av den. Om detta är propaganda är den mycket dålig. Jag tvivlar starkt på att någon kan uppfatta detta som ett argument för att tro på katolicismen. Det är emellertid inte poängen. Det är litteratur inte propaganda. Syftet är snarast att reflektera över tillvaron och över vissa av dess förutsättningar. Oavsett om man tror på det är den mycket vackert.

-------------------------------

En annan gammal teveserie jag återupptäckt under hösten är Aeon Flux. Mycket bra.

Katolsk dekadens - men knappast dekadent katolicism - kan man till exempel även hitta i Joris-Karl Huysmans senare verk.

onsdag, november 29, 2006

Gärningsmänn blir offer i modern historia

Historikern Kim Salomon diskuterar europeisk minneskultur i gårdagens understreckare. För en gångs skull är det författarens egen avslutande reflektion som är det intressantaste i texten:

Behovet av identitetsbärande berättelser sätter således djupa avtryck i dagens minneskultur. Inte minst har offerrollen blivit central. Till och med andra världskrigets tyskar förvandlas i aktuella studier från förövare till offer för flygbombningar och folkomflyttningar. Men det nya millenniets olika och ibland konkurrerande identiteter leder också till politisk och ideologisk vilsenhet som i sin tur utgör en källa till brytningar i nationella och kulturella livsstilar. Konflikter inom EU liksom främlingsfientlighet är tydliga vittnesbörd. Det europeiska gemenskapsprojektet, som tog form för att förhindra ett nytt världskrig, möter motstånd. Minnen relaterar till erfarenheter men kan förstås inte frikopplas från historien. De kräver referenser till det förflutna och därmed uppstår problem. Vems historia och skriven för vem? Det pågår ständiga förhandlingar om tolkningsföreträde. I virrvarret av olika identitetsbärande berättelser florerar förstås myter. Berättelserna anknyter till historia, men enligt Winter marginaliseras historikerna eller rättare sagt den professionella sakkunskapen. Intresset för historia har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Historieforskarna rider förvisso på popularitetsvågen, men de är ofta åskådare och sällan trendsättare. Marknadsledande är i stället populärkulturens aktörer, filmregissörer, tv-producenter, journalister och författare. Branschen är lukrativ och många är där för pengarna.
Enligt Winter tar historieforskarna inte utmaningen från populärkulturen på allvar. De går sällan i dialog med den breda publiken utan hänvänder sig i stället till studenter och kollegor. Han anser att historikernas defensiva hållningar öppnar fältet för klåpare som är ointresserade av aktuell forskning och nya perspektiv. Forskarvärldens bortstötning av populärhistorien leder till att historia som en akademisk disciplin isoleras från minneskulturen som i sin tur tenderar att bli en sysselsättning för lekmän. Enligt Winter ser historikerna den populärhistoriska genren som ett riskprojekt eftersom denna genre äventyrar deras vetenskapliga status. Men han betonar utifrån sitt amerikanska perspektiv att expansionsmöjligheterna finns inom populärkulturen och inte inom akademin. Frågan är emellertid om genren behöver historiker. Det finns förstås åtskilliga förträffliga tv-program och böcker i den populärhistoriska genren, men de är för ofta oreflekterande och okritiska, ibland också likgiltiga och betydelselösa. Underhållning har hög prioritet och publiken betraktas som naiva turister i det förflutna. Populärhistorien ger därmed spelrum för medveten eller omedveten manipulering av fakta och perspektiv, vilket i sin tur underlättar politisk och ideologisk manövrering i minneskulturen. Det vore förmätet att tro att historiker kan rätta till missförhållandena, men kanske borde de oftare liksom rörmokare rycka ut akut, när det håller på att svämma över.

fredag, november 24, 2006

Föryngring på universiteten

Sverige har världens äldsta studenter. Ändå känns det när jag undervisar som att de är mycket yngre än någon undervisningsgrupp jag själv deltagit i som student. Det uppenbara skälet är naturligtvis att det är jag som har blivit äldre. Så är det naturligtvis. När jag tänker närmare på saken finns det emellertid fler orsaker.

Sveriges regering ägnar sig samtidigt åt att försöka föryngra studentpopulationen och åt att möjliggöra någonting man kallar livslångt lärande. Båda syftena är behjärtansvärda. Det finns helt klart ett ekonomiskt problem i att svenska ungdomar väntar längre än andra med att realisera sig själva som produktiva medlemmar av samhället (givet att en universitetsutbildning faktiskt bidrar till det). Livslångt lärande är å andra sidan något som på en gång ligger i linje med bildningstanken och är mer angeläget än någonsin i ett föränderligt samhälle som vårt.

Det måste helt enkelt vara möjligt att komma tillbaka till universitetsvärden och fördjupa sina kunskaper inom olika områden, antingen därför att man befinner sig i yrkesmässigt behov av det, eller därför att man rent mognadsmässigt har blivit redo för det. Livslångt lärande kan inte gärna betyda att alla skall tillbringa hela livet på ett universitet. En stigande bildningsnivå i samhället är ett eftersträvansvärt mål. Men detta är knappast lösningen.

Ett skäl till att jag upplever mina nuvarande studenter som yngre än vad mina egna studiekamrater kan vara att jag bytt universitet. De ämnen jag läste på Stockholms universitet var upplagda som fristående terminslånga kurser. De studenter jag undervisar på Linköpings universitet läser vid fleråriga program. Det säger sig självt att människor som redan har ett liv hellre väljer att läsa enstaka kurser på ett universitet i en stad där de redan bor än mångåriga utbildningar i städer de måste flytta till. Det bor som bekant fler människor i Stockholm.

Själv började jag universitetet direkt efter gymnasiet. Plötsligt befann jag mig i en utbildningsmiljö som byggde på att man tog eget ansvar och som blandade människor av skiftande ålder och med olika livserfarenheter. Medelåldern var givetvis rätt låg även där. Skillnaden var snarare att jag plötsligt befann mig i en miljö dominerad av något så när vuxna människor.

Den nuvarande trenden går bort ifrån sådana miljöer. Undervisningen blir allt mer styrd. Studentorganisationerna kräver ständigt mer undervisningstid och de studenter man undervisar vill ha mer och mer ordnat för sig i förväg. Nya pedagogiska metoder (inte alla men de flesta av de som propageras för av de universitetspedagogiska enheterna) gör anspråk på att möjliggöra ökad studentaktivitet (eller ”elevaktivitet” som det ofta heter numera) men kräver också att studenterna i högre grad studerar med samma metoder. Idealet tycks vara en gymnasial miljö där stora delar av arbetet utförs av studenter i grupp, där lärarstödet är omfattande och där undervisningen hela tiden anpassas efter de typiska studenternas (dvs. majoritetens) förutsättningar. Det enda som gör att denna vision inte redan nu är fullt genomförd tycks vara bristen på ekonomiska resurser.

Det är inte svårt att se hur en sådan miljö skulle kunna effektivisera examinationsfrekvenserna. Det är heller inte svårt att se hur studenter som kommer direkt från gymnasiet skulle kunna känna sig mera hemma i den. Däremot är det svårt att se hur någon annan skulle kunna göra det. Om jag själv skulle vilja komplettera mina kunskaper inom något område hade det kunnat tyckas naturligt att ta en universitetskurs i det. Mina förutsättningar inom de flesta områden jag är intresserad av är emellertid rätt annorlunda från genomsnittsstudentens och jag har rätt svårt att se mig själv sitta och göra grupparbeten tillsammans med tjugoåringar som inte vill använda annan litteratur än den som står på listan. Jag är inte emot grupparbeten, men jag vill inte blunda för att det är en metod, som liksom alla andra, är behäftad med vissa problem som måste hanteras. Mina förutsättningar må vara speciella, men i grunden tror jag faktiskt att samma sak gäller för de flesta människor som redan haft något så när kvalificerade uppgifter i samhället.

Om målet är att skapa ett universitet som möjliggör lärande för människor med olika bakgrund kan man inte vänta sig att det skall gå att stöpa alla i en och samma form eller att alla skall göra allt på samma sätt. Om målet är att fostra ansvarsfulla mogna medborgare är det en ren fördel om de under utbildningen får ta eget ansvar och blandas med människor som inte anpassar sig efter deras behov. Om utbildningen går ut på att med minsta möjliga besvär driva så många människor som möjligt genom den samtidigt som alla problem skylls på för små ekonomiska resurser – då har vi en motsättning.

torsdag, november 23, 2006

Grundlagen II

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd
skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.
Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till
hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social
omsorg och trygghet.

Det allmänna skall främja en hållbar utveckling som leder till
en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir
vägledande inom samhällets alla områden samt värna den
enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna skall verka
för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och
jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka
diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös
tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller
annan omständighet som gäller den enskilde som person.

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att
behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas.


RF 2§

Grundlagen

Själv hinner jag inte blogga så mycket för närvarande. Appropå spekulationerna kring grundlagsförändringar passar jag dock på att länka till Jonas Morians kommentar till omstrukturering av YGL och TF. Rimliga synpunkter.

tisdag, november 14, 2006

Forskningspolitik

Jag har tidigare skrivit att jag väntar på att få reda på vad regeringen tänkt göra för universiteten. Något forskningspolitiskt program hörde vi aldrig talas om under valrörelsen. Jag har heller inte hört talas om något efter valet.

Ulf Sandström noterar att alliansen före valet lovade två nya miljarder till forskningen men att man hittills bara tillfört 800 miljoner till fakultetsanslagen. Nedläggningen av arbetslivsinstitutet innebär 1,5 miljarder mindre till samhälssvetenskaplig forskning, pengar som inte överförts till universiteten utan utgör en ren besparing. Ytterligare besparingar på 600 miljoner har aviserats gällande FOI före nästa val.

Jag har redan konstaterat att det inte räcker med mer pengar för att regeringen skall kunna sägas ha en fungerande forsknings- och universitetspolitik. Nu verkar man satsa på mindre pengar och har fortfarande inga politiska förslag. Vad tycker egentligen Lejonborg om Bolognaprocessen? Hur anser han att pengar skall fördelas mellan universitet och forskningsråd? Bör den akademiska friheten stärkas? Den strategiska forskningen effektiviseras? Privat forskningsstöd underlättas? Vi väntar.

För övrigt skall det även bli intressant att se vad som händer med kulturpolitiken.

måndag, november 13, 2006

Etnos och relegio

Nyligen blev jag ombedd att hålla en föreläsning om intersektionen mellan de två kategorierna etnicitet och religion. I dagens offentliga debatt behandlas de ofta som om de vore om inte synonyma så åtminstone näraliggande. Muslimer betraktas till exempel ofta som om de närmast vore något slags etnisk kategori. I Bosnien-Hercegovina var de till och med det under en period relativt nyligen (dock inte längre eftersom bosniaker numera är en etno-lingvisitsikt definierad grupp). Själv har jag å andra sidan ofta agerat som om de båda kategorierna var helt orelaterade. Även det är å andra sidan rätt vanligt idag, något man till exempel märker av när vita européer ägnar sig åt New Age och inbillar sig att de utövar indianreligion eller buddhism (gärna samtidigt). Ändå händer det att folk talar om etnisk religion ungefär som de talar om etnisk mat eller etnomusik. Religion å andra sidan kommer av latinets religio som betyder bindning. Religion är med andra ord rent språkligt sätt närmast en synonym till arabiskans islam, underkastelse. I grunden handlar det om människans relation till det översinnliga.

Tesen att andra folkgrupper är etniska men inte den egna är i själva verket mycket gammal och inte helt främmande för ordets ursprung. Termen ethnos är grekisk och tillämpades i första hand på barbariska folkslag. I statsvetenskapen använder man fortfarande de grekiska termerna ethnos och demos som ett motsatspar. Båda betyder folk. På latin brukar ethnos översättas med gens, ett ord som lämpligen översätts med stam eller släkt. De juliska, claudiska och corneliska ätterna var alla exempel på gens. Det var å andra sidan också de omgivande italiska folkslagen och de senare invandrade germanerna. Det romerska folket var emellertid inte någon gens utan populus romanum, i första hand en politisk samanslutning. Det här synsättet har tydliga paralleller i amerikansk självbild. Sammansättningar som Italian American och African American antyder att det första ledet handlar om ursprung och härstamning. Det andra ledet däremot handlar om politisk lojalitet. Det är betecknande att man kan bli amerikan på två sätt: dels genom att födas där och dels genom att svära Oath of Allegiance och därmed avsvärja sig inte sitt kulturella och geografiska ursprung utan sin politiska lojalitet mot ”utländska potentater”.

I verkligheten är etnicitet naturligtvis ofta politiskt. Vi lever själva i ett etniskt samhälle. Det kan inte råda någon tvekan om att svenskhet i allmänhet definieras utifrån härstamning från Sverige. Det finns emellertid även andra markörer och egentligen ingenting som tyder på att den etniska gruppens faktiska samhörighet skulle vara av någon större betydelse. Etniska grupper är således föreställda gemenskaper. I min avhandling definierar jag etnicitet som följer:

An imagined commun­ity sharing a collective proper name, a myth of common ancestry, shared historical memories, one or more differencing elem­ents of common culture, an association with a specific ‘homeland’ and a sense of solidarity for significant sectors of the population. (vilket i sin tur är en vidareutveckling av Smiths definition).

Religion har således med etnicitet att göra. Åtminstone ibland. Kategorier som religion, nationalitet och etnisk tillhörighet glider samman. När muslimska kvinnor bär slöja i västerländska samhällen kan den betraktas som en utmaning mot detta samhälles självuppfattning om sitt förhållande till religionen. Det kan också uppfattas som något främmande i etnisk mening. Dessa uppfattningar är inte helt åtskilda. Det torde ha framgått att jag uppfattar att svenskhet och religion tycks nära kopplade i det allmänna medvetandet. En gång var det självklart omöjligt att vara svensk utan att samtidigt vara lutheran. Idag förefaller det snarare som att en del människor uppfattar allvarligt menad religiös tro som någonting som per definition är osvenskt.

Eumeswil

Höstens stora läsupplevelse så här långt har varit Ernst Jüngers Eumeswil. Det är inte någon helt upplyftande läsning. Det är knappt att man kan kalla det en roman. Snarare handlar det om ett slags historiefilosofisk essä som hjälpligt inrymts i romanformen. Jämför man med Heiliopolis, som verkligen är en roman och som han skrev kort efter andra världskriget framstår den som desillusionerad. Helopolis hade fortfarande stort utrymme för hopp. Den rymmer en väg ut ur samtidends politiska irrgångar. Inte ens dessa irrgångar är särskilt negativt beskrivna. Udden är i själva verket riktad främst mot ena sidan (som har många sidor gemensam med nazisterna, och kanske framförallt med SS).

I Eumeswil har han inte särskilt mycket positivt att säga om världen. I inställning påminner han nu närmast om Spengler. Spelplatsen är statsstaten Eumeswil någon gång i en avlägsen framtid där även Heliopolis tillhör en avlägsen historia. Världsrikenas tid är förbi och jorden återigen uppdelad. Vad som får mig att tänka på Spengler är att själva historien tycks vara avslutad. Skaparkraften har lämnat människorna och verkligheten bleknat. Människorna är inte längre förmögna till några stordåd och de politiska skillnaderna saknar helt ideologiskt djup och i praktiken värdemässigt intresse.

Huvudpersonen är en historiker som gått i diktaturens tjänst men inte som tjänare utan som iakttagare i maktens innersta boning. Huvuddelen av berättelsen utgörs av hans reflexioner över det han ser. Det intressantaste inslaget i boken är emellertid hans själv: den objektive historikern som exempel på en människotyp som kan överleva en samtid där det inte längre är möjligt att ta parti: anarken, den fundamentalt oberoende individen, som man får förmoda röner en del av hur författaren själv kommit att förhålla sig till sin omgivning.

Kärleken är anarkisk, inte äktenskapet. Krigaren är anarkisk, inte soldaten. Dråpet är anarkiskt, inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus. Eftersom det anarkiska faktiskt är det normala, är det finnandes också i Paulus, och bryter stundom mäktigt fram ur honom. Det rör sig inte om motsatser utan om avsatser. Världshistorien hålls i rörelse av anarkin. Summa summarum: Den fria människan är anarkisk, inte anarkisten.

onsdag, november 01, 2006

Från Kanossa till Bologna

De lärdas republik har alltid varit någonting som oftare refererats till i festtal än i politisk diskussion. Ändå har universiteten en gång i tiden varit organiserade på ett sätt som gjorde denna beskrivning rimlig. Universiteten har varit korporationer med egna rättssystem och politisk representation. Jag mins en gång när jag var på rundvandring på universitetet i Köpenhamn. Vi fick inte bara se konsistorietrum och bibliotek. Vi besökte också den tämligen mörka underjordiska fängelsehåla där man en gång i tiden spärrade in studenter som bröt mot reglerna. Universitetet var i fullaste mening en stat i staten.

I Storbritannien hade universiteten så sent som i början av 1900-talet representation i underhuset. Den brittiske premiärministern William Gladstone representerade i decennier inte City of Oxford utan Corporation of Oxford, en valkrets som inte bestod av stadens innevånare utan av universitetets alumner, som tillsammans sände en MP till Westminster. Den siste brittiske universitetsparlamentarikern representerade University of Belfast i Nordirlands regionala parlament och försvann med detta när Margret Thatcher införde centralt styre där.

I Sverige var det en gång professorerna som hade medborgerliga rättigheter i de lärdas republik. Fram till ståndsriksdagens upplösning var de representerade i riksdagens prästerstånd (vilket onekligen har en del att säga om universitetets plats i samhället). Numera är istället regeringen representerad i universitetens styrelser. Även om regeringen nu aviserat att det skall bli ett slut på detta verkar det långt ifrån självklart att universiteten kommer att få tillbaka sådana rättigheter som att välja sina egna rektorer.

Till skillnad från katolska kyrkan har universiteten aldrig tvingat några tyska eller romerska kejsare krypa på sina bara knän till Kanossa. Ändå har människor med bas i universitetetsväsendet dock återkommande gjort sig hörda som oberoende röster i samhället. Den franske sociologen Pierre Bourdieus forskning kring universitetens interna makthierarkier tas i Sverige ofta som intäkt för att kritisera dessa. Själv tycks Bourdieu dock alltid ha varit övertygad om att universitetens maktposition i samhället är en nödvändighet för att intellektuella skall kunna använda dem som bas för att delta i samhällsdebatten. Det senare är i sig en nödvändighet i det pluralistiska samhälle som vuxit fram de senaste århundradena.

Nu är allt detta hotat. Dagens svenska universitetsprofessorer deltar sällan på ett kritiskt sätt i samhällsdebatten. De tycks alltför upptagna av att söka pengar till sitt nästa forskningsprojekt eller undvika att förorätta sina överordnade. Universiteten är på väg att förvandlats från oberoende republik till en olycklig blandning av statlig myndighet och kommersiellt företag. Det här är inte ens ett problem främst med tanke på de akademiker som väljer att inte extraknäcka som debattörer. Visserligen behövs de i det offentliga samtalet. Men vi behöver också reguljär forskning som bedrivs utan nervösa ögonkast på vad som för närvarande är politiskt korrekt. Forskningen måste kunna gå före samhällsutvecklingen inte bara hänga den i hasorna. Detta gäller inte minst forskningen inom de ämnen där resultaten är mer synliga än forskarnas åsikter, ämnen som medicin och systemvetenskap.

Det är inte så att jag önskar mig fängelsehålorna tillbaka (även om man som lärare kanske gjort det en eller annan gång). Vi behöver emellertid inte heller fler statliga myndigheter eller följsamma akademiker. Däremot vore ett genuint akademiskt oberoende guld värt, och då kanske inte främst för lärare och studenter utan för det samhälle som omger oss.

Läsning

Läste nyligen klart Eumeswil och har nu även lagt Spieltrieb åt sidan. Båda ypperligt rekommendabla böcker, både som litteratur och som samtidsskildringar. Nästa bok på listan tycks vara Atlas Shrugged, något som inte minst förvånar mig själv. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i författarinnans filosofi ”objektivismen”. De kunskaper jag har om denna härrör å andra sidan från människor som har varit helt frälsta på den, eller som talat nedlåtande om människor som varit frälsta på den. Mitt intryck torde alltså vara besläktat med det jag har av Jehovas vittnen (och faktiskt inte helt olikt detta). Eftersom jag själv är både troende och i allt väsentligt antimodernist kan det knappast förvåna att jag känner ett visst avstånd till denna materialistiska, individualistiska och modernistiska världssyn. En del spridda kommentarer från Sophia Blomqvist har dock väckt visst intresse för texten. Tillräckligt för att jag ska sätta mig ner och läsa den.

tisdag, oktober 31, 2006

TV-Nyheterna

SVT:s nyheter ser jag numera alltmer sällan. Igår kastade jag dock ett öga på niosändningen.

Det handlar bara om att hålla koll på skatteunderlaget [...] inte något storebrorssamhälle.

Så svarar sketteverkets representant på den rimliga frågan om huruvida verkets användning av s.k. spindlar för övervakning av handel och spel på Internet kan ses som ett steg i riktning mot ett storerbrorssamhälle. Nu vill jag inte påstå att åtgärden är direkt oförsvarlig. Den här typen av nyspråk är oroande i sig. Man kan fråga sig vad ett storebrorssamhälle skulle innebära om inte ett samhälle med en kontrollstat och vad tror han egentligen att skatteunderlaget är om inte landets innevånare, antingen som privatpersoner eller som anstälda i de juridiska personer som utgör det övriga skatteunderlaget. Skall man uttrycka sig teknokratiskt skall man åtminstone veta vad man menar.

I samma nyhetssändning får man veta att kulturministern viker sig i frågan om riksantikvarieämbetets flytt till Visby. Visserligen har hon själv under sin tid i kulturutskottet varit en av de häftigaste motståndarna till åtgärden och förefaller väl medveten om att den liksom i stort sett alla andra myndighetsflyttar kommer att skada verksamheten kraftigt, leda till betydande förluster av personal och dessutom kommer att bli mycket dyr. Skälen att genomföra den handlar uteslutande om att prioritera regionalpolitik framför den som myndigheterna förväntas producera. Centerpartiet är för. Kulturministern har ändrat sig.

onsdag, oktober 25, 2006

Ett trevligt förlag

En vän tipsade mig om H:ströms förlag. Jag tycker om små förlag. Inte heller denna gång blev jag besviken. En liten med välfylld katalog innehåller sådana saker som Udolphos mysterier av Ann Radcliff, för att inte tala om Lawrence av Arabiens rapporter från tiden närmast före första världskriget, eller Ernst Jüngers Psykonauterna, dvs hans berättelser om sina upplevelser då han under mellankrigstiden och senare prövade sådana saker som meskalin och LSD, en läsning som inte gärna kan vara annat än fascinerande när den nedtecknats av denne detaljrike skildrare av världskrigen. I samma katalog finner vi också en av min barndoms favoritböcker: Jules Vernes En världsomsegling under havet. Även denna vetenskapsoptimismens klassiker har alltså sjunkit så långt under de etablerade förlagens radar att den blir aktuell för den här typen av utgivning. Eller är det månne så att förlaget istället medvetet försöker lyfta fram kapten Nemos närmast solipcistiska individualism, ett intressant exempel som mycket väl kan ha gått under den politiska korrekthetens radar helt enkelt därför att dess förespråkare håller sig för fina för att faktiskt läsa ens klassisk ungdomslitteratur.

Bakom den här blandningen anar jag Bo Cavefors, som mycket riktigt också deltar, bland annat med ett drama med den intresseväckande titeln Uppror i Kasban, en anspelning på Jüngers skildring av den sena civilisationens skuggtid i Eumeswil får man förmoda. Jag kan emellertid inte vara annat än tvivlande inför en person som Cavefors. Å ena sidan har vi honom att tacka för att en mängd intressant litteratur finns att tillgå på svenska. Å andra sidan tycks han söka det politiskt inkorrekta för dess egen skull. Varför skulle man annars blanda S:t Ignatius av Loyola med Jünger och de Sade i en och samma katalog? Nu passar kanske även Verne och Lawrence i samma sammanhang. Detta har kanske i sig något att säga om de större förlagens utgivning. Vad mer finns det som de förnekar oss?

Andra förlagsfavoriter är Aleph och Ellerströms, som bland annat gett ut verk av Mishima och Mattias Fyhrs utmärkta biografi över H.P. Lovecraft. För övrigt påstås det att kultureliten som sedan Houellebecq avslöjat sin fascination för denne mer reaktionärt lagde misantrop och skräcknovelist gärna hänvisade till honom, numera har blivit knäpp tysta på området, sedan de insett att en bok getts ut på ämnet av litteraturvetare som verkligen läst honom.

Kulturminister

När jag för lite över en månad sen skulle gissa vem som skulle bli ny svensk kulturminister chansade jag på Lena Adeelsohn-Liljeroth. Nu visade det sig att jag fick rätt trots allt. Kultursektorn verkar andas ut trots att vi nu trots allt har en minister som är mot både TV-licensavgifter och fri entré.

onsdag, oktober 18, 2006

Ideologi

"I ord som måste förstärkas med suffixet ”ism” avslöjar sig ett säreget anspråk, en viljemässig tendens och ofta fientlighet redan från början. Rörelsen blir häftig på substansens bekostnad. Det är ord för sekterister, människor som bara läst en bok, sådana som ”svär vid Fanan och obetingat håller på Saken”, kort sagt agenttyper, handelsresande i banaliteter. Ett samtal med någon som betecknar sig som idealist slutar ofta på något förargligt sätt. Liksom idealisten har en inskränkt föreställning om idén, och egoisten om jaget, så har realisten en inskränkt föreställning om saken. Friheten etiketteras. Det gäller också för anarkistens förhållande till anarkin.

[…]

Ett av anarkisternas tankefel ligger i att de anser människan vara av naturen god. Därmed kastrerar de samhället, likadant som teologerna (med sitt ”Gud är det goda”) kastrerar Gud själv. Det är ett saturniskt drag."

(Eumeswil 1977)

Medias granskning av demokratin

I budgetpropositionen finns mängder av förslag som berör tusentals människor och som fortfarande inte förlänats mer mediautrymme än finansministerns frisyr. Hans privatekonomi får en uppmärkssamhet som åtminstone är uppe i samma storleksordning som hela statsbudgeten. Är det så här media uppfattar sin granskningsuppgift? Är det så här SVT uppfattar relevant journalistik eller kraven på saklighet och opartiskhet? Det här övertygar verkligen om hur mycket bra saker svenska folket får för sina licenspengar och vilken tillgång detta är för svensk demokrati. Man kan verkligen förstå att Tobias Billström lärt sig uppskatta den kvalitet som SVT:s program innebär.

Kulturpolitik

Under Cecilia Stegö-Chilós korta tid som kulturminister blev det återigen högaktuellt att diskutera hur legitim eller illegitim kultursektorn egentligen är ur ett liberalt perspektiv. Omedelbart efter tillsättningen ägnade sig den liberala bloggosfären åt att gotta sig åt de nedskärningar som kunde tänkas drabba kulturradikalerna. Samtidigt ägnade sig diverse kulturjournaliser och företrädare för kultursektorn åt att attackera henne för kulturfientlighet. Blotta misstanken att hon skulle kunna ifrågasätta sektorns legitimitet var alltså tillräckligt, något som knappast tyder på att man sitter särskilt säkert i sadeln. Massmedia gjorde också sitt bästa för att beslå sin före detta kollega med att bryta mot lagen av princip och inte - som hon själv hävdade - av rent slarv. Att sätta sin egen moral över samhällets skulle uppenbarlighen ha varit något oerhört. Det fick henne av allt att döma till sist på fall.

Frågan som vi verkligen borde ställa oss är vad kultursektorn egentligen är till för. Den nya regeringen har hittills inte presenterat några större förändringar och heller inte antytt någon ny vision. Det är lätt att tolka den nuvarande oron som en rädsla för att kejsaren skall avslöjas som naken, dvs. kultursektorn som en illegitim kvarleva av ett för vårt liberaldemokratiska samhälle främmande normsystem.

Som de flesta säkert redan gissat är kulturpolitiken ett av de områden där jag inte är renlärigt liberal, trots att jag sätter friheten tillräckligt högt för att i de flesta fall vara betydligt mer liberal än de flesta människor här i landet. Jag hör således till de människor som är övertygade om att kulturpolitik är en nödvändighet för ett gott samhälle.

I grunden handlar detta om människosyn. Det intressanta är egentligen inte kulturpolitiken som politikers styre över kulturen (något som kan vara högst problematiskt), utan snarare frågan om individens förhållande till sin kulturella kontext. För mig är det självklart att individen är en produkt av sin kontext och att de egenskaper liberalismen tillskriver människan är förvärvade egenskaper. Identiteten är ett pågående projekt inte ett avgjort faktum.

Ett fullödigt politiskt medborgarskap kräver således sådana saker som god utbildning och självreflexivitet. Detta är alltså förutsättningar för samhällets funktionalitet, inte sådant som kan väljas bort. Valfrihet och frånvaro av politisk styrning har fördelar. Emellertid måste kulturarvet upprätthållas på ett eller annat sätt, både det materiella kulturarvet och det mer svårhanterliga kulturarv som består i överförandet av levande kunskap inom till exempel musiken. Det verkar heller inte möjligt att tänka sig fri kvalitetskonst i dagens samhälle utan offentligt ekonomiskt stöd.

Under nuvarande omständigheter får vi dras med att kultur- och utbildningssektorn är skattefinansierad. Att det någonsin skulle ha varit annorlunda är en myt! Därmed inte sagt att de måste styras politiskt, bara att politiken måste se till att de fungerar om någonting tyder på att det inte skulle göra det utan politiska ingripanden. Det är ett problem när konsten likriktas, antingen detta är på grund av politisk styrning eller på grund av likriktning inom den kulturella eliten. Det kulturella arv som bevaras är givetvis resultatet av en samling historiska medvetna eller omedvetna val. Det arv som på så sätt ansamlas bör vi emellertid inte välja bort. Det vi väljer bort är nämligen ofta förlorat för alltid. Spelar ingen Bach nu kommer man heller inte att kunna göra det i framtiden.

Det är emellertid inte bra som det är. Tvärtom finns det mycket som behöver göras. Som torde ha framgått tidigare finner jag till exempel Piratpartiet vara ett intressant perspektiv, inte därför att jag håller med dem utan därför att de är första gången på mycket länge som någon i vår del av världen gör kulturpolitiken till fokus för ett politiskt parti, att det dessutom är en frihetlig kulturpolitik som förordas gör inte saken sämre. Problemet är bara att de helt missat finansieringssidan genom att göra det till sin poäng att sätta stopp för den nuvarande modellen för finansiering på marknaden. Att staten går in som huvudfinansiär av all intellektuell produktion är en närmast totalitär lösning som bör undvikas till varje pris. Med detta alternativ uteslutet framstår upphovsrätter med tillhörande inkomstmöjligheter vara ett alternativ värt att bevara. Alla stödformer innebär att vissa saker prioriteras.

Över lag gynnas kreativiteten och mångfalden i kulturlivet av att den som vill genomföra något har flera alternativa finansiärer att välja på, inte färre, och i synnerhet inte bara en. Att det senare skapar likriktning och sänkt kvalitet torde vara uppenbart. Den förra borgerliga regeringens upprättande av stiftelsen Framtidens Kultur som alternativ var ett steg i rätt riktning. EU:s kultursatsningar innebär ytterligare alternativ. Rimliga åtgärder för en kulturintresserad borgerlig regering vore till exempel att göra det mer skattetekniskt gynnsamt att stödja upprättandet av privata kulturfrämjande stiftelser (en form som i många länder är en betydande finansieringskälla för kulturen men som i Sverige saknas nästan helt).

I sina egna insatser för kulturen bör staten lyfta fram andra kvaliteter än i de som marknaden genomför. I vissa fall döljs prioriteringen, men i själva verket följer offentliga stödsystem aldrig samma principer som marknaden eftersom de fungerar på olika sätt. I det här förslaget väljs till exempel kvalitetskriteriet bort till förmån för ett rent språknationalistiskt kriterium (eftersom det verkar vilja stödja de svenska filmer publiken besöker). Skall det vara någon poäng med kulturpolitiska stöd är det snarare konstnärliga kvaliteter som skall stödas – eller inga alls.

fredag, oktober 06, 2006

Vi har en regering!

Jag har tidigare oroat mig för att den nya regeringen skulle brista i kompetens, om inte annat så i det att den riskerade att sakna medlemmar med regeringserfarenhet. Så har uppenbarligen inte varit fallet. Reinfeldt har löst problemet och rekryterat ett antal erkänt erfarna personer.

I likhet med socialdemokraterna har alliansen under valet mer eller mindre saknat utrikespolitik. Reinfeldt har nu rekryterat en utrikesminister som inte bara är den i särklass mest kompetenta kandidaten borgerligheten kunnat prestera utan som mer eller mindre redan har en egen utrikespolitik. Det säger rätt mycket om hur det stått till med Sverige de senaste åren att detta var något ingen hade räknat med!

I likhet med Persson behåller Reinfeldt EU-samordningen i statsrådsberedningen. Han har dock även rekryterat en EU-minister som faktiskt redan har en EU-politik. Hon är federalist och liberal.

Alliansen hade heller inte mycket kulturpolitik. Ny kulturminister är Cecilia Stegö-Chiló från Timbro. Att det skulle bli ett kulturdepartement var väntat, det är om inte annat ett lätt sätt att visa att man satsar på området. Ministervalet var verkligen inte väntat. Det torde redan i sig vara bland det radikalaste som hänt kulturpolitiken på decennier. Jag tror att vi kan utgå från att det kommer att hända saker här. Regeringsförklaringen ger dock inte många antydningar om vad. Jag har dock svårt att tänka mig att de skulle ha gett kulturdepartementet till Timbrochefen utan att vänta sig kontroversiella förändringar. Är det SVT som har anledning att vara oroliga?

När det gäller Leijonborg kan jag bara upprepa att den nya regeringen verkligen behöver en politik för forskning och universitet, i synnerhet om han menar allvar med sitt engagemang i globaliseringsfrågor. Vi har hittills inte hört mer än att regeringen är för ökade fakultetsanslag och att Lars Leijonborg är nöjd med sitt nya jobb.

De flesta av alliansens kärnfrågor stannar hos dem som drivit dem. Att Björklund skulle bli skolminister var knappast oväntat. Nyamko Sabuni får ta hand om invandrarfrågorna (folkpartiets vänster verkar dock helt uträknad). Kristdemokraterna får socialpolitiken och moderaterna det som är kvar av försvaret, o.s.v.

torsdag, oktober 05, 2006

Dagens citat

At a certain point in time we can begin to speak of a dynamite civilization (it is no accident that the highest prize for cultural achievements is provided from a dynamite fund): the world is filled with the noise of explosions, diminutive explosions which set in motion myriads of machines, to the explosions which threatens continents. We walk through a panorama of pictures, which, if we have not fallen under its spell, reminds us of a large lunatic asylum - here we see an automobile race, in the course of which a car drives among the spectators like a missile, mowing some dozens of the down; and there, a ”pattern bombing”, by which a squadron of bombers rolls up a city like a carpet, in a few minutes dissolving in smoke a work of art which took a thousand years to complete. A luxury airliner crashes to the ground, wrapping itself in red flames. Crew and passangers - men, women, and children - are charred into mummies within the blazing fuselage. Beauty and radiance, jewels, silk, and diamonds evaporate in the blaze.

(Jünger 1957)

onsdag, oktober 04, 2006

Nordiska museet

Magdalena Hillström disputerade i fredags (vid Tema Kultur och Samhälle på Linköpings universitet) på en mycket välskriven avhandling om Nordiska museets tillblivelsehistoria. Den främsta fördelen med avhandlingen är egentligen den gedigna bearbetningen av relevanta personernas brevsamlingar och liknande material. Det framgår bland annat att Nordiska museet – som började som ett privatfinansierat projekt drivet av kulturdebattören Arthur Hazelius – från början hade tämligen oklara relationer till både staten och nationen. Hazelius var redan känd för sina insatser i den språkpolitiska debatten, där han arbetat för att genom stavningsreformer föra de skandinaviska språken närmare varandra, och museets namn antyder fortfarande att det i vart fall inte rörde sig om något nationellt projekt med anknytning till svenska staten. Själva verksamheten finansierades främst av privata gåvor som i stor utsträckning samlats in från Stockholms borgerskap. Av avhandlingen framgår dessutom att representanter för statliga riksantikvarieämbetet redan från början motarbetade verksamheten eftersom den uppfattades som en konkurrent. Över lag är den här diskussionen betydligt mer givande än någon modern diskussion kring museernas roll i samhället, inte minst som den pekar på komplexiteten i både organisationen och budskapet.

Även själva disputationen var förvånansvärt intressant eftersom den innefattade en givande diskussion kring vilka intentioner man som forskare kan tillskriva historiska aktörer. Under middagen hade jag också nöjet att träffa författaren till den här artikeln om avhandlingen. Det verkar som att vi är intresserade av lite olika aspekter men för den som inte orkar läsa själva avhandlingen är det läsvärt ändå.

Kultursponsring

Den nya regeringen vill göra det lättare att göra avdrag för kultursponsring. Det är bra. Jag hoppas dock att man håller i minnet att den kvalitativa kulturen historiskt sett nästan aldrig klarat sig utan kraftigt understöd i form av skattepengar. De så omhuldade mecenaterna under renässansen och andra perioder har nästan genomgående varit representanter för adeln, kyrkan och monarkin och fått huvuddelen av sin inkomst via skatteintäkter och lagstadgade monopol. Den enda tidpunkt då kultursektorn finansierats i första hand genom försäljning på en fri marknad och genom privata donationer är 1800-talets mest ekonomiskt liberala decennier i de stater där den ekonomiska liberalismen verkligen slog igenom. Detta var ekonomier som såg helt annorlunda ut än den vi har idag.

tisdag, oktober 03, 2006

Idomenodebatt

[Mozarts opera Idomeneo] är ett av de få Mozartverk som inte uppförs så ofta; librettot anses svagt. Det är väl därför som regissören Hans Neuenfels på Deutsche Oper i Berlin försökt pigga upp den genom att på scenen presentera de stora religiösa profeternas avhuggna huvuden: Jesus, Buddhas, Poseidons (vad nu denne havsgud gör i det gänget) och Muhammeds.På grund av den scenen har nu ledningen för operan beslutat att lägga ner föreställningen. Det motiveras av säkerhetsskäl och rädsla för islamistiska terrorhot.Är det ett bra beslut? Nej, verkligen inte. I motsats till Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna, som från denna högertidnings sida så uppenbart var tänkt som en ren provokation, rör det sig i fallet Mozart om ett konstnärligt sammanhang. Och alla religioners huvuden tycks rulla i operan. (Dock ingick den scenen inte i den ursprungliga operan.)
(Göran Greider i Dalademokraten)


Den här artikeln har kommenterats på flera håll nu så jag passar på att sälla mig till drevet. Göran Greider förstår uppenbarligen inte vad konst handlar om. Problemet är emellertid inte bara att han tycker att provokationer på något magiskt sätt blir okay därför att de stoppas i 1700-talsoperor, men inte om de publiceras i Jyllandsposten. Att smyga in kontroversiella ställningstaganden i etablerad konst är förvisso en gammal metod att undvika censur. Jag tror dock inte att det är det som det handlar om i det här fallet.

Problemet är istället att begreppet konst håller på att bli helt urholkat: ingen verkar egentligen veta vad det betyder. Samtidigt är det emellertid starkt nog för att legitimera en massa märkligheter. Konst kan gärna vara provokativ men allt som är provokativt är inte konst. Mozartoperor blir heller inte självklart bättre därför att man stoppar in profeters avhuggna huvuden i dem. Måste man göra det för att få uppmärksamhet tyder det snarare på att uppsättningen inte är särskilt sevärd från början.

Yttrandefrihet handlar inte om att säga allt man får säja. Tvärtom handlar det även om att acceptera andra människors rätt att säga även sådant som man själv finner plumpt och frånstötande. När det gäller Mohamedkarikatyrerna utvecklade jag det här.

Givetvis tycker jag inte att vi skall börja censurera Bibeln eller något dylikt, men jag tycker heller inte om tanken på att hålla sig med helt olika ribbor för yttrandefrihet när det rör sig om konst och när det rör sig om åsikter i allmänhet. Det skulle innebära en tämligen obehaglig återgång till att skilja mellan vad eliten och folket får säga. Då vore det betydligt bättre att slå vakt om yttrandefriheten för allas räkning och i alla sammanhang.

Internet i Kina

En intressant understreckare om Internet i Kina där det hävdas att utvecklingen på ett till synes paradoxalt sätt leder till både ökad liberalisering och ökad kontroll.

onsdag, september 27, 2006

Kulturarv

En fråga som sysselsatt mig rätt mycket på senare år är statens hantering av det svenska kulturarvet och hur detta hänger samman med själva definitionen av svenskhet. För ett par veckor sedan kom min första egentliga publikation på området, i form av kapitlet ”Det breddade kulturarvet och den oromantiska nationalismen” i Alzéns och Aronssons antologi Demokratiskt kulturarv? Där diskuterar jag bland annat hur staten på senare år försökt hantera övergångarna från industrisamhälle till informationssamhälle och från påstått homogen nationalstat till påstått multikulturell nationalstat genom pedagogisk ”användning” av kulturarvet.

Mer om detta här.

tisdag, september 26, 2006

1968

Det berättas att den franske filosofen Paul Ricoeur av upproriska studenter under studentrevolten 1968 stäldes inför frågan "Vad har du som inte vi har?"

"Jag har läst fler böcker än ni!"

lördag, september 23, 2006

Den kamarillapolitiska fasen

Vi befinner oss nu i den mest intensiva kamarillapolitiska fasen av regeringsskiftet. Kamarilla: av spanskans camarilla: litet rum, i överförd bemärkelse: slutet rum, hemlig regering, korridorstyre. Promenerar man längs Drottninggatan i Stockholm är det lätt att missa detta, lätt att missa att inne i husen i norra Gamla Stan och annorstädes håller de närmaste fyra årens politiska elit på att formera sig. Platser delas ut och feodala förläningar befästs. Journalister, lobbyister och nätverkare väntar på utslaget i slaget om kanslihuset.

Kanske rör det sig enbart om krusningar på ytan utan koppling till vare sig större samhällsvisioner eller ens ekonomiska strukturer. Kanske rör det sig om ett ideologiskt relevant slag där utgången – kanske mer än valet i sig – kommer att avgöra vilka idéströmningar som kommer att genomslag i Kanslihuset. Om några verkligt omvälvande samhällsförändringar verkligen skulle äga rum de närmaste åren och regeringen lyckas ta tag i dem står det emellertid klart att de nu pågående förhandlingarna kommer att få vittgående följder, men då följder som inga av de inblandade kan förutsäga, eller kanske ens föreställa sig.

(Tidigare text om politiska nätverk.)

Humor

Årets i särklass roligaste valsatir är utan tvekan den här. Den är elak mot alla inblandade och inte ett dugg politiskt korrekt (varning för osmaklig folkmordshumor utfärdas). Politisk humor skall dock inte vara politiskt korrekt. Oavsett vad SVT och TV4 må anse om den saken.

torsdag, september 21, 2006

Forsknings- och universitetspolitiken

En fråga som inte kommit upp i valrörelsen är universitetens roll i samhället. För runt ett halvår sedan publicerade jag en kort betraktelse över universitetstankens historia de senaste två hundra åren (här). Jag passade också på att förse den med ett par korta kommentarer för att påvisa dess samtidsrelevans. Jag har själv blivit ganska förvånad när folk har berömt mig för den som ett bra inlägg i debatten.
Bland annat citerade jag den engelske tänkaren John Newmans vision som ett sätt att se på saken:
It is the education that gives a man a clear conscious view of his own opinions and judgement, a truth developing from them, an eloquence in expressing them, and a force in urging them. It teaches him to [...] detect what is sophistical and to disregard what is irrelevant. It prepares him to fill any post with credit, and do master any subject with fascility.

Om det är kontroversiellt att kommentera tillståndet hundra år tillbaka i tiden står det verkligen inte väl till med debatten. I ett bättre samhällsklimat hade det här kunnat funka som en förhoppningsvis bra bakgrund till debatten. Problemet är att det knappt finns någon diskussion om universitetens syfte.

Trots detta är undervisningsdelen av universitetens verksamhet just nu stadd i omfattande förändring. Denna förändring drivs emellertid på av en Europaanpassning som i många länder varit föremål för omfattande diskussioner. Vid svenska universitet verkar det mest handla om att försöka anpassa sig till en ny examensmodell och mindre om vad som egentligen är utbildningens funktion. Den avgåenderegeringen kan visserligen sägas ha lämnat frågan till universitetet – vilket naturligtvis kan uppfattas som något positivt – men vilket förändringsmandatet egentligen var blev aldrig särskilt klart. Vare sig politikerna eller universiteten kan egentligen sägas ha tagit tag i frågan, än mindre försökt sätta den i ett större frågor.

Ser man på hur tidigare regeringar behandlat sektorn framstår särskilt Olof Palme och Per Unckel som de mest inflytelserika politikerna. Olof Palme verkade både som statsminister och som utbildningsminister (kring 1968) som företrädare för vad som på många sätt är motsatsen till Newmans ideal: ett universitetssystem byggt på specialistutbildningar med inriktning mot specifika yrken och samhällssektorer. Denna riktning har även haft motsvarigheter på forskningssidan.

Per Unckels tid som utbildningsminister innebar å andra sidan att löntagarfondspengarna placerades i ett antal stora forskningsstiftelser med inriktning antingen mot disciplingrupper (som Riksbankens Jubileumsfonds stöd till humanistisk och samhällsvetenskaplig grundforskning) eller samhälleliga och vetenskapliga problemkomplex (till exempel MISTRA, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning). Dessa är fortfarande de främsta finansiärerna av större forskningsprojekt i Sverige. I viss mån är det alltså regeringen Bildts forskningspolitik som finansierat de stora satsningarna i svensk forskning även de senaste tolv åren. Denna verksamhet och dess resultat har beskrivits i ett större projekt (Sörlin: "I den absoluta frontlinjen") hos min tidigare arbetsgivare Svenska institutet för studier av utbildning och forskning (SISTER).

Andra löntagarfondsmedel gick till ombildandet av två högskolor (Chalmers och Jönköping) till stiftelsehögskolor. En av motiveringarna till detta var att man skulle kunna utvärdera hur mer fristående organisationsformer skulle kunna fungera i Sverige. Bland annat tänkte man sig att en jämförelse av den Chalmers och den liknande statliga institutionen KTH skulle kunna utgöra ett slags fullskaleförsök. Säga vad man vill om denna tanke. Min egen magisteruppsats (i statsvetenskap vid Stockholms universitet 2001) av KTH:s, Chalmers och statens bild av respektive högskolas ställning tycks vara det närmaste någon hittills har kommit en utvärdering av detta experiment.

Samtidigt har karriärstrukturen vid universiteten börjat bli allt mer erkänt problematisk. Enorma mängder studenter utbildas på grundnivå utan synbar ideologi bakom prioriteringarna, doktorandutbildningen har ”effektiviserats” och standardiserats betydligt på senare år och mängden disputerade är med andra ord på uppåtgående. Samtidigt finns i praktiken inga anställningar att söka i Sverige för nydisputerade humanister och samhällsvetare, och allt för få för naturvetare. Inom några år kommer dock ett behov att uppstå på högre nivåer i universitetsvärlden eftersom stora nivåer av seniora forskare då kommer att gå i pension. Deras platser borde utan problem kunna fyllas av den yngre kullen, givet att det fanns en mellannivå där de kunde meritera sig, eller åtminstone undvika att komma efter i forskningsutvecklingen. Det gör det inte. Om detta sker utomlands kan man fråga sig vad som skall locka dem/oss tillbaka till Sverige. De flesta kommer nog gärna tillbaka till hemlandet, men det förutsätter nästan att man inte behöver prioritera mellan detta och möjligheten att utveckla sin egen forskning.

Den avgående regeringen har som sagt inte tagit tag i dessa frågor på något tillfredsställande sätt. I ärlighetens namn kan man heller inte säga att universiteten gjort det. Opositionen har å andra sidan inte heller redovisat program för universitetspolitiken. Man kan dock fortfarande hoppas att det nya regeringen skall göra ett jobb än den föregående.

tisdag, september 19, 2006

Kulturella Bloggtips

Var just inne på Café Exposé och hittade en utmärkt kommentar kring alfabeten och deras mystik hos Johannes Buréus och J.R.R. Tolkien. Mycket trevligt.

I en annan riktning noterade jag musikressensenten Alex Ross blogg. Han har gjort sig känd för den sympatiska åsikten att det är orimligt att skilja på klassisk musik och populärmusik. Antingen är något musik eller så är det inte det. The rest is noise.
Den här diskussionen kring arvet efter Wagner och dess betydelse i musik och politik är avgjort spännande.

måndag, september 18, 2006

Regimskifte?

Sverige håller på att bli ett alltmer normalt demokratiskt land. De senaste tretio åren har det hänt sex gånger att Sverige fått en ny regering som resultat av ett allmänt val (samma sak gäller för de senaste sjuttio åren). Däremot har Göran Persson nu lyckats bli historisk för som den förste socialdemokratiske partiledare under partiets långa historia som avgått till följd av ett valresultat. Det tycker jag att han skall ha all heder för. Valresultatet kan inte gärna tolkas på något annat sätt än att den regering som helt dominerats av Göran Persson inte har folkets mandat. Det är bra att politiker tar ansvar.

Räknat i konstitutionell makt i det egna landet kommer Fredrik Reinfeldt innom några veckor att vara den kankse mäktigaste mannen i den demokratiska världen. Det har talats mycket om ett allt mer presidentlikt system i Sverige. Sanningen är att till exempel den amerikanske presidenten måste förankra sina förslag i en ofta egensinnig kongress och dessutom vägs upp av en högsta domstol vars medlemmar han inte kan avsätta. En svensk regering har riksdagens majoritet bakom sig under god partidisciplin och ingen lagprövande instans att räkna med. Frågan är nu vad Fredrik Reinfeldt kommer att göra med den makten. Det skall bli synnerligen intressant. Kanske tänker han till och med göra någonting åt den.

söndag, september 17, 2006

Valdagen 2006

Jag minns fortfarande ett tillfälle när jag var tämligen liten och följde med mina föräldrar till vallokalen, händelsevis belägen i skolan där jag gick på den tiden. Rum som vanligen var fyllda av stojiga elever användes nu till helt andra saker. Barnen fick inte ens komma in i vallokalen (som vanligen tjänstgjorde som klassrum). Det hela hade någonting om än inte direkt högtidligt så i alla fall allt annat än vardagligt över sig. Många människor såg också till att rösta på själva valdagen för att inte missa upplevelsen. Går man ytterligare en generation tillbaka mindes folk till och med tillräckligt för att inte ta rösträtten för given. Att rösta är visserligen en rättighet och kanske också en plikt. Därtill är det emellertid också ett privilegium. Det hör vi mindre sällan idag. Det är rent av ett privilegium som större delen av jordens befolkning inte åtnjuter. Svenskar verkar inte gilla att vara privilegierade. Då föredrar jag den stolthet många verkar ha känt en gång i tiden.

Det här gör att jag inte kände mig helt förtjust över möjligheten att förtidsrösta i hallen utanför universitetsbiblioteket. Det var inte mycket, om ens något, som skilde spektaklet från det årliga kårvalet. Jag inser naturligtvis att man medvetet försöker göra proceduren mer vardaglig. På kort sikt är det antagligen en fungerande taktik. Men jag passar ändå på att sticka ut hakan och säga att lite mer respekt för väljarkåren verkligen inte skulle skada. Istället för att förolämpa de röstberättigade som inte röstar och kalla dem för soffliggare (det faktum att det talas om sofflock säger en del om hur arkaisk den bilden egentligen är) kanske politikerna skulle ta det personligt när en stor del av väljarkåren inte känner att de vill, eller anser det värt besväret, att rösta på dem. På sikt vore det antagligen mycket bättre att understryka valets betydelse än att försöka göra det vardagligt.

I år kändes det ändå rätt skönt att rösta. Jag vet varför jag röstar som jag gör. Jag känner åtminstone två av de tre personer jag kryssat för och vet således vad jag får. Valets faktiska betydelse underströks också av det (måttligt) internationella TV-team som stod och hängde utanför en vallokal i närheten. På vägen därifrån mötte jag faktiskt orsaken till uppståndelsen. Jag tyckte att han såg en smula sammanbiten ut.

Det verkar svårt att just nu komma med rationella diskussioner kring utgången. Den är helt enkelt inte säker och nu finns det inget att göra utom att hoppas på det bästa.

söndag, september 10, 2006

Informationskontrollsamhället

För att återgå till det som politiken borde handla om: dagens och framtidens samhälle.

För den som inte redan lagt märke till förändringen illustrerar den senaste tidens politiska härvor, men också vissa sakfrågor, en intressant förändring. Det vi nu ser tona fram – om än på ett synnerligen amatörmässigt sätt – är informationssamhällets politiska system.

Kontroll över information kommer att vara central för makten. Det har den alltid varit men nu kommer det hela i ett nytt läge. Hela diskussionen om Bodströmssamhället handlar om den centrala statsförvaltningens försök att samtidigt samla in information om medborgarna (vanliga medborgare som fastnar på övervakningskamerors bilder och liknande uppmanas att inte vara oroliga – det är inte dem man är ute efter) och begränsa spridningen av misshaglig information (vare sig den sprids av Sverigedemokrater, Skolverket eller någon annan). I vissa fall har detta kritiserats av oppositionen i andra fall har de krävt hårdare tag. Nu föreställer sig Thomas Bodström att den bristfälligt skyddade informationen på SAPnet är så viktig att en eventuell borgerlig seger skulle kunna skyllas på somliga folkpartisters olaga intrång. I själva verket verkar det handla om att SSU:are har ägnat sig åt att skvallra för gamla bekanta om SAPnets klantigt utformade säkerhetssystem och att denna information sedan utnyttjats för att smyga in och prångla ut några, möjligen valtaktiskt viktiga rapporter. Tidigare i åt har regeringskansliet slagit ner på Sverigedemokraternas hemsida men också dragit in en misshaglig rapport från skolverket. I båda fallen misslyckades man, helt enkelt eftersom informationen redan spridits på Internet.

Internet är förvisso svårkontrollerat. En intensiv global kamp pågår just nu om kontrollen över nätet. Thomas Bodström – eller snarare svenska justitiedepartementet – är i detta sammanhang en perifer men pådrivande aktör (de senare kan mycket väl fortsätta att vara det efter valet även i händelse av ett regeringsskifte). Ponera att kontrollförsöken faktiskt skulle lyckas. Enorma resurser står trots allt till buds för dem som försöker. Det handlar inte bara om mängden information som flyter omkring. Inte minst får man komma ihåg att även spridandet av otillåten information (från kopierade poplåtar till svenska partikanslisters elaka mejl om statsministerkandidater) i allmänhet finns sparad och tillgänglig för den som når fram till den. Det handlar också om att möjligheten att söka i stora informationsmängder verkligen har förbättrats signifikant på senare år, både av Google och av mindre kommersiella aktörer. De tekniska möjligheterna kommer antagligen att förbättras ytterligare över tid. Sammantaget tvingas man konstatera att George Orwells 1984-samhälle, där alla är övervakade ständigt, inom en snar framtid för första gången kommer att vara tekniskt möjligt i stor skala.

Det handlar inte om att alla faktiskt behöver stå under lupp. Istället handlar det om det potentiella hotet. En väsentlig del av svenska folket är idag skyldig till fildelningsbrottslighet. Man kan naturligtvis inte åtala alla dessa människor. Däremot kan man lagra informationen. Det potentiella hot som detta utgör kan i sig bli ett verktyg för att hålla medborgarna på mattan.

Man behöver inte ens tänka sig en kontrollstat av Matrix-mått för att oroa sig för framtiden. Istället kan man se till alla de andra som kan få tillgång till denna makt. Journalister till exempel. Jag föreställer mig att en helt ny typ av journalister kommer att växa fram. Om socialdemokraterna verkligen dräller med hemligheter på det sätt de antyder måste det finnas en enorm outtömd källa till framtida scoop. Lagringen av information om allt och alla kombinerad med möjligheten att samla in den i efterhand kommer också att påverka människors vilja att välja offentliga karriärer. Hittills har de flestas förflutna innan de blev allmänt kända i allmänhet varit rätt oproblematiskt, helt enkelt därför att människan är felbar. Vi mins helt enkelt inte alla vi ser på stan. Vad folk gjort innan de flesta som mötte dem kände igen dem är därför i allmänhet lyckligen glömt. Frågan är vilken sorts politiker vi kommer att få med denna när privatlivets helgd kan upplösas retroaktivt.

tisdag, september 05, 2006

Saker politiker inte borde syssla med

Det är egentligen ganska skrämmande att min första reaktion på Sveriges nya ”mini-watergate” var total brist på förvåning. Trots ledande politikers och kommentatorers påstådda chocktillstånd och skärrat höjda röster börjar de de flesta människor nog snarast uppfatta det här som tämligen typiskt för hur politik bedrivs numera. Talet om den så kallade "kdu-spionen" var i sammanhanget mer underhållande än skrämmande. Det var mer obehagligt när anställda vid socialdemokraternas partikansli blev påkomna med att sprida skvallermejl om Fredrik Reinfeldt. Även det hade dock löjets skimmer över sig eftersom det visade sig att personen i fråga på allvar inbillade sig sådana saker som att mejl inte kan spåras tillbaka till datorn om ens namn inte står i adressfältet. Nu vill samma parti låta påskina att de håller sig med politiska hemligheter som skulle kunna avgöra valet, och som de skyddar med ett säkerhetssystem där lösenordet är det samma som inloggningsnamnet. Det är i sanning en märklig värld somliga människor lever i.

För övrigt skall man inte ropa varg i onödan. Något Watergate är inte det här. Säkerhetspolisen har inte varit inblandad och folkpartiet har sent om sidertagit avstånd från verksamheten. Skall man hitta ett svenskt Watergate får man nog gå tillbaka till den informationsbyrå som en gång sattes att bevaka kommunisternas förehavanden.

Å andra sidan är det verkligen ganska skrämmande att brottsliga intrång kan uppfattas som naturligt i politiken, för det förefaller verkligen som att allt fler politiker - inte minst yngre sådana - uppfattar det just så. Har ett brott begåtts skall någon givetvis bestraffas. ”… men alla gör ju så” är ingen ursäkt.

Nästan lika skrämmande är faktiskt att såväl media som politiker tycks räkna med att väljarna faktiskt väljer hur de skall rösta på basis av den här sortens dumheter. Socialdemokraternas partisekreterare tror, eller säger sig tro, att valet avgörs av vem som säger vad först. Personligen skulle jag ha föredragit att kunna rösta på politiker som tror att valet avgörs av idéer, visioner och sakfrågor. Att svenska folket har lågt förtroende för sina politiker framstår i valrörelsens ljus som tämligen begripligt. Däremot hade man kunnat önska att politikerna skulle ha artigheten att visa större förtroende för de väljare som faktiskt är deras uppdragsgivare.

Å andra sidan är jag tämligen övertygad om att valet är så här pass jämt just därför att svenskarnas traditionellt sett så höga förtroende för sin regering nu börjat naggas i kanten. Frågan är egentligen om oppositionen lyckas vara mer förtroendeingivande än regeringspartiet. Sådant här får en att undra. Att mer eller mindre vuxna människor som ägnar sin tid åt den här sortens infantiliteter kan komma till makten i Sverige är onekligen skrämmande. Eftersom slutspurten återstår i valet kan man nästan misstänka att även de återstående partierna kommer att anklagas för någon form av märkligt beteende. I annat fall kan ett seriöst och hederligt förhållningssätt till politiken bli ett nog så gott argument när väljarna till sist är framme vid valurnan.

Bra sammanfattningar över det här skeenet kan läsas hos till exempel Louise P och Jonas Morian. Över lag måste jag säga att åtminstone de här bloggarna ger en betydligt mer ballanserad bild av skeendet än vad reguljära media presterar.

söndag, september 03, 2006

Fler gymnasielektorer nu!

Utsikterna till arbete för nydisputerade humanister är inte särskilt god (oavsett vad statsministern än må säga om akademikerarbetslösheten).

Tämligen många menar att skolorna misslyckas med att lära ut värdefulla kunskaper till eleverna. Senast hävdas det att det läses för lite skönlitteratur i skolorna.

Här är en originell idé: Anställ fler disputerade lärare i skolorna. Finns det inte tillräckligt många kan man även anställa någon av alla de arbetslösa som har en fil.mag. i litteraturvetenskap, religionsvetenskap eller något annat lämpligt ämne.

Det är tämligen självklart att de har djupare kunskaper i sina ämnen än de flesta som tagit examen vid lärarhögskolor. Det finns också undersökningar som visar att de är mer uppskattade som lärare än sina kollegor från lärarhögskolan.

Ändå räknas disputerade lärare som okvalificerade så länge de inte också gått lärarhögskolan. Detta är ingenting något av de politiska partierna vill ändra på. Inte ens folkpartiet som annars tycks snegla så beundrande på gamla tiders läroverk förefaller inse att det på den tiden var tämligen vanligt med disputerade lärare i gymnasieskolan. Istället följer man i lärarutbildningarna och vill likrikta lärarkåren ytterligare genom lärarlegitimation.

Personligen har jag mycket lågt förtroende för landets lärarhögskolor och skulle gärna se en mer mångfasetterad lärarkår.

Liknande problem gäller givetvis alla människor med andra erfarenheter som skulle kunna tillföra skolan någonting. Det finns knappast någon brist på sådana.

tisdag, augusti 29, 2006

EU och Tysk-Romerska Riket

Voltaire häcklade en gång det Heliga Romerska Riket av den Tyska Nationen för att varken vara heligt, romerskt eller ens ett rike.

Peter Haldén disputerade nyligen på EUI med en statsvetenskaplig avhandling där han jämför Europeiska Unionen med det Heliga Romerska Riket sådant det såg ut mellan Westfaliska freden och dess upplösning. Han menar att båda kan karaktäriseras som Compound Republics – sammansatta republiker – entiteter som varken är enhetsstater, federationer eller sammanslutningar av fria enhetsstater. Tidigare har många bedömare velat kategorisera EU som någonting som är på väg att utvecklas från internationell sammanslutning till federation (vilket man kan vara för eller emot). Det Heliga Romerska Riket, vid den här tiden, brukar å andra sidan uppfattas som ruinerna av en sammanfallande stat eller som ett slags misslyckad nationalstat som med tiden skulle lämna plats för mer ”lyckade” tyska stater som andra kejsardömet, Tredje Riket och Förbundsrepubliken. Uppfattas EU istället som en sammansatt republik blir det lättare att se det nuvarande tillståndet som vare sig instabilt eller historiskt unikt. Parallellerna är betydligt fler än man anar vid första påseendet.

Sammansatta republiker utmärks av det slags maktbalans vi nu börjat bli vana vid från Europapolitiken. EU:s medlemmar är stater inte medborgare (även om även dessa har en roll i parlamentet). Ändå är staterna inte fullt suveräna: gemensam lagstiftning stiftad av medlemmarna i ministerrådet gäller som law of the land och enskilda medborgare kan få staternas beslut överklagade till högre nivå i EG-domstolen på ett sätt som kan jämföras med hur de tyska furstarnas undersåtar kunde vända sig till högre instanser på krets- och riksnivå för att få sin sak prövad i förhållande till Rikets lagar (till skillnad från furstestatens). Ändå hade sexton- och sjuttonhundratalets tyska furstar – precis som dagens EU-medlemmar – egen utrikespolitik och till och med förklara krig på eget bevåg. Det Heliga Romerska Riket hade emellertid också möjligheten att förklara krig som helhet, något EU inte har.

I förhållande till stater utanför systemet uppfattas EU-medlemmarna som jämlikar, vilket även gällde för somliga av de tyska furstestaterna, men inte för alla. Även vissa EU-stater har dock en särställning i förhållande till utomstående, som medlemmar i FN:s säkerhetsråd och G7. Många av de mindre medlemmarna använder den sammansatta republiken som ett medel för att bevara sin självständighet gentemot de större. Ur detta hänseende har EU en fördel eftersom ingen av dess stormakter lyckats dominera dess institutioner på ett sätt som kan jämföras med hur huset Habsburg av Österrike gjorde kejsarkronan ärftlig. EU är å andra sidan mera utelämnat åt en yttre makt – USA – i försvarshänseende, något som kan jämföras med den ställning som Frankrike och Sverige periodvis intog i förhållande till vissa tyska furstar, men aldrig till det Heliga Romerska Riket i dess helhet.

Den sammansatta republiken upprätthålls av en allmän vilja att samtidigt bevara medlemmarnas frihet, undvika återfall i krig mellan dem och bekämpa yttre hot. Den Heliga Romerska Riket misslyckades till sist med att enas mot Napoleon som invaderade och upplöste det. EU har hittills inte mött några yttre hot av den magnituden. Dess agerande under de senaste årens terrorismrelaterade kriser bådar inte gott för framtiden. Republiken som sådan visar en oförmåga att enas kring andra åtgärder än intern åsiktsrepression och yttrandefrihetsinskränkning. Peter diskuterar inte dessa frågor, men själv tycker jag mig ana att det bottnar i just en oförmåga till andra typer av handlande.