Fortsätt till huvudinnehåll

20 juli 1944 och det öppna samhället

Idag är det 64 år sedan den misslyckade statskuppen mot Adolf Hitler. Imorgon är det 64 år sedan den slogs ned. För en tid trodde man bl.a. i arméhögkvarteret i Berlin att mordförsöket mot Hitler hade lyckats. Man tillsatte en ny regering och en ny statschef (med den monarkistiska titeln riksföreståndare). Genom Operation Valkyrie tog man kontroll över bl.a. Paris och Berlin och arresterade SS-oficérer och andra ledande nazister.

Vad som fascinerar mig med den här historien är inte bara de alternativhistoriska aspekterna av vad som hade kunnat hända, utan framförallt de inblandade och deras motivationer. Ett kuppförsök mot Hitler är någonting som idag framstår som moraliskt okomplicerat även för oss som i de flesta fall tar avstånd ifrån kupper och attentat som politiska metoder. Många av attentatsmännen hade dock tidigare varit av den uppfattningen att deras militära roll inte tillät dem att delata i det politiska livet i en demokrati eller ifrågasätta sina överordnades beslut.

Detta sätter fokus på frågan om när man har rätt att ta till våld, men framförallt på när man är skyldig att protestera mot staten. Vårt samhälle sätter ribban betydligt lägre. Demokratin bygger på en konstant levande diskussion. För många av männen bakom attentatet 20 juli var illojalitet mot de överordnade konsekvensen av en extrem situation. Det var först i den extrema situationen i Tyskland under sent tretiotal och tidigt fyrtiotal som de ansåg att plikten kallade dem att ingripa.

Merparten av de här personerna var strängt konservativa. Många var högre officerer Många också medlemmar av den traditionella preussiska militäradeln. Många hade också varit verksamma i mellankrigstidens radikalkonservativa kretsar. Flera var också troende katoliker. Trots en tydligt militaristisk grundsyn handlade det alltså om människor som tänkte i termer av samvete och principer. Detta skiljer dem tydligt från dem som blint underkastade sig nazismen.

Därmed blir detta en fråga om moraliskt ansvar. Faktum är samtidigt att Tredje Rikets arméer i stor utsträckning drevs av personer som privat var mer eller mindre antinazister. Personer som Rommel, Canaris, von Stülpnagel eller von Rundstedt möjliggjorde de tyska segrarna samtidigt som de ogillade och föraktade regimen. Tredje Rikets armé är något av ett extremfall eftersom den länge var något av en stat i staten, men det det hör knappast till undantagen att auktoritära och totalitära regimer vilar på delvis kritiska underlydandes arbete i statsförvaltning och militär.

Hannah Arendts iakttagelse om den banala ondskan är inte ogrundad. Däremot är verkliga fall sällan så enkla. Det som skiljer historiens skurkar från dess hjältar är ofta just insikten om när det är rätt att handla och hur. En av de stora fördelarna med ett öppet samhälle är dess förmåga att möjliggöra kritik och meningsmotsägelser inom ramarna för fredlig diskussion. På den punkten skiljer vi oss från de ideal som i tyska armén härrörde från Kejsarriket - till det bättre - men det hindrar inte att det mod och den integritet som uppvisades för 64 år sedan förtjänar att beundras, eller att detta är dygder som behövs oavsett samhällsform.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…