Idag är det 64 år sedan den misslyckade statskuppen mot Adolf Hitler. Imorgon är det 64 år sedan den slogs ned. För en tid trodde man bl.a. i arméhögkvarteret i Berlin att mordförsöket mot Hitler hade lyckats. Man tillsatte en ny regering och en ny statschef (med den monarkistiska titeln riksföreståndare). Genom Operation Valkyrie tog man kontroll över bl.a. Paris och Berlin och arresterade SS-oficérer och andra ledande nazister.
Vad som fascinerar mig med den här historien är inte bara de alternativhistoriska aspekterna av vad som hade kunnat hända, utan framförallt de inblandade och deras motivationer. Ett kuppförsök mot Hitler är någonting som idag framstår som moraliskt okomplicerat även för oss som i de flesta fall tar avstånd ifrån kupper och attentat som politiska metoder. Många av attentatsmännen hade dock tidigare varit av den uppfattningen att deras militära roll inte tillät dem att delata i det politiska livet i en demokrati eller ifrågasätta sina överordnades beslut.
Detta sätter fokus på frågan om när man har rätt att ta till våld, men framförallt på när man är skyldig att protestera mot staten. Vårt samhälle sätter ribban betydligt lägre. Demokratin bygger på en konstant levande diskussion. För många av männen bakom attentatet 20 juli var illojalitet mot de överordnade konsekvensen av en extrem situation. Det var först i den extrema situationen i Tyskland under sent tretiotal och tidigt fyrtiotal som de ansåg att plikten kallade dem att ingripa.
Merparten av de här personerna var strängt konservativa. Många var högre officerer Många också medlemmar av den traditionella preussiska militäradeln. Många hade också varit verksamma i mellankrigstidens radikalkonservativa kretsar. Flera var också troende katoliker. Trots en tydligt militaristisk grundsyn handlade det alltså om människor som tänkte i termer av samvete och principer. Detta skiljer dem tydligt från dem som blint underkastade sig nazismen.
Därmed blir detta en fråga om moraliskt ansvar. Faktum är samtidigt att Tredje Rikets arméer i stor utsträckning drevs av personer som privat var mer eller mindre antinazister. Personer som Rommel, Canaris, von Stülpnagel eller von Rundstedt möjliggjorde de tyska segrarna samtidigt som de ogillade och föraktade regimen. Tredje Rikets armé är något av ett extremfall eftersom den länge var något av en stat i staten, men det det hör knappast till undantagen att auktoritära och totalitära regimer vilar på delvis kritiska underlydandes arbete i statsförvaltning och militär.
Hannah Arendts iakttagelse om den banala ondskan är inte ogrundad. Däremot är verkliga fall sällan så enkla. Det som skiljer historiens skurkar från dess hjältar är ofta just insikten om när det är rätt att handla och hur. En av de stora fördelarna med ett öppet samhälle är dess förmåga att möjliggöra kritik och meningsmotsägelser inom ramarna för fredlig diskussion. På den punkten skiljer vi oss från de ideal som i tyska armén härrörde från Kejsarriket - till det bättre - men det hindrar inte att det mod och den integritet som uppvisades för 64 år sedan förtjänar att beundras, eller att detta är dygder som behövs oavsett samhällsform.
Vad som fascinerar mig med den här historien är inte bara de alternativhistoriska aspekterna av vad som hade kunnat hända, utan framförallt de inblandade och deras motivationer. Ett kuppförsök mot Hitler är någonting som idag framstår som moraliskt okomplicerat även för oss som i de flesta fall tar avstånd ifrån kupper och attentat som politiska metoder. Många av attentatsmännen hade dock tidigare varit av den uppfattningen att deras militära roll inte tillät dem att delata i det politiska livet i en demokrati eller ifrågasätta sina överordnades beslut.
Detta sätter fokus på frågan om när man har rätt att ta till våld, men framförallt på när man är skyldig att protestera mot staten. Vårt samhälle sätter ribban betydligt lägre. Demokratin bygger på en konstant levande diskussion. För många av männen bakom attentatet 20 juli var illojalitet mot de överordnade konsekvensen av en extrem situation. Det var först i den extrema situationen i Tyskland under sent tretiotal och tidigt fyrtiotal som de ansåg att plikten kallade dem att ingripa.
Merparten av de här personerna var strängt konservativa. Många var högre officerer Många också medlemmar av den traditionella preussiska militäradeln. Många hade också varit verksamma i mellankrigstidens radikalkonservativa kretsar. Flera var också troende katoliker. Trots en tydligt militaristisk grundsyn handlade det alltså om människor som tänkte i termer av samvete och principer. Detta skiljer dem tydligt från dem som blint underkastade sig nazismen.
Därmed blir detta en fråga om moraliskt ansvar. Faktum är samtidigt att Tredje Rikets arméer i stor utsträckning drevs av personer som privat var mer eller mindre antinazister. Personer som Rommel, Canaris, von Stülpnagel eller von Rundstedt möjliggjorde de tyska segrarna samtidigt som de ogillade och föraktade regimen. Tredje Rikets armé är något av ett extremfall eftersom den länge var något av en stat i staten, men det det hör knappast till undantagen att auktoritära och totalitära regimer vilar på delvis kritiska underlydandes arbete i statsförvaltning och militär.
Hannah Arendts iakttagelse om den banala ondskan är inte ogrundad. Däremot är verkliga fall sällan så enkla. Det som skiljer historiens skurkar från dess hjältar är ofta just insikten om när det är rätt att handla och hur. En av de stora fördelarna med ett öppet samhälle är dess förmåga att möjliggöra kritik och meningsmotsägelser inom ramarna för fredlig diskussion. På den punkten skiljer vi oss från de ideal som i tyska armén härrörde från Kejsarriket - till det bättre - men det hindrar inte att det mod och den integritet som uppvisades för 64 år sedan förtjänar att beundras, eller att detta är dygder som behövs oavsett samhällsform.
Kommentarer