torsdag, december 27, 2007

Fantasi i konst och litteratur

Sitter och läser Peter Englunds blogg, i väntan på nöjet att läsa hans nästa bok.

När jag rotar i mellandagsreans utbud kommer jag återigen att tänka på Vetsagas utmärkta analys av utbudet av fantasylitteratur på svenska. Det är uppenbarligen någonting anmärkningsvärt antingen med svenska folkets läsvanor eller med de svenska förlagens uppfattning om dem. I andra länder skrivs och publiceras åtskilligt med fantacy som alldeles uppenbart inte är riktad till barn. Att döma av hur bra det verkar gå för SF-bokhandeln så finns det emellertid inget problem med efterfrågan ens i Sverige. Att döma av utgivningen tycks de svenska förlagen dock övertygade om att det enda som lönar sig att ge ut för vuxna läsare är deckare. I övrigt finns nämligen bara den statligt subventionerade så kallade kvalitetslitteraturen. Fantasi är tydligen bara för barn.

Alternativt kan det vara så att fler läsare än undertecknad föredrar att läsa på originalspråket när vi kan det och att det därför faktiskt inte finns någon marknad för översättningar från engelskan. I så fall är slutsatsen att svenskan inte längre förmår bära upp en litteratur med plats för flera (lönsamma) genrer. Synd bara för dem som vill skriva (eller läsa) varierad litteratur på svenska.

Lyckligtvis gick shoppingen bättre när det gäller kläder, det var rent av värt mellandagsträngseln på Ströms…

Dagens stora upplevelse – och stora rekommendation – är dock Nicholas Roerich-utställningen i Dansmuseets källare. Första gången han ställde ut i Stockholm var 1914. När H.P. Lovecraft besökte en motsvarande utställning i New York inspirerades han till novellen Mountains of Madness. Jag ska inte försöka beskriva Roerichs måleri, men åtskilliga bilder finns tillgängliga här, och naturligtvis finns utställningen kvar i Stockholm ett tag till.

onsdag, december 26, 2007

Tankar kring folkhemmets skuggsida

På min gamla institution vid Linköpings universitet hänger på ett av kontoren ett porträtt av landsfadern Per Albin Hansson, det har en viss professor hittat på aktion någonstans. Porträttet är inte särskilt välgjort och ser avgjort massproducerat ut. Man undrar hur många svenskar som på femtiotalet hade Landsfaderns bild hängande över köksbordet och hur många arbetarekommuner och kommunstyrelser som hade den på sina styrelserum och kontor, hur många svenskar som planerade folkhemsbygget med sådana bilder som en påminnelse om Hans faderligt vakande blick.

Det är sällan man tänker på det, men om man försöker att inte se saker och ting med utgångspunkt i hur de senare skulle utveckla sig, hur stor skillnad uppfattade man egentligen när det begav sig mellan Sverige och trettiotalets mellaneuropeiska diktaturer eller efterkrigstidens Östeuropa? Jag vet naturligtvis vilka skillnaderna var: Sverige hade allmän och hemlig rösträtt, något så när fri press och inga koncentrations- eller arbetsläger. Historien har visat att de skillnaderna antagligen varit ytterst relevanta. Å andra sidan hade vi tvångssteriliseringar och antisemitiska regeringsmedlemmar, och det även efter andra världskriget.

Det är möjligt att det finns betydande kulturella likheter. Tyvärr är vi ofta allt för hemmablinda för att se dem. Istället fokuserar vi på enskilda personer och på enskilda händelser. Man ägnar sig att räkna Nazistsympatisörer och pekar på Rasbiologiska Institutet som om det vore någonting avvikande. Man fokuserar också gärna på Högern, kungahuset och överklassen som alla hade betydande - gärna uttalade - sympatier för Tyskland, och som naturligtvis – och med rätta – ofta var uttalade antikommunister. Men alla dessa grupper var i minoritet. Hur var det egentligen med majoriteten? Hur var det med den fyrpartiregering som enhälligt genomförde alla Sveriges eftergifter för Nazityskland? Hur var det med de socialdemokratiska regeringar som oroade sig över krisen i befolkningsfrågan och samtidigt fortsatte med sina rasbiologiskt motiverade tvångssteriliseringar av svenska medborgare?

Hur var det egentligen med ”det goda folkhemmet” och dess ideologer?

-------------------------------------------------------------------------------------

Apropå blinda fläckar så är det skönt att – så här på årsdagen – se att arbetet med den svenska katastrofberedskapen fortsätter, men det är fortfarande åtskilligt kvar att göra. Mer om detta en annan gång.

söndag, december 23, 2007

Svenska kyrkan i juletider

Jag har sällan varit någon särskilt frekvent kyrkobesökare men har på sistone i åtminstone någon mån försökt ändra på detta. Idag lyckades jag ta mig in till Storkyrkan i Stockholm och fick uppleva en stämning som stod i skarp kontrast till mina intrycka av gudstjänsterna i Täby församling, där jag bor.

Jag får en känsla av att många av Svenska kyrkans präster har svårt att relatera till sitt eget ämbete. För en eller två veckor sedan lyssnade jag på en präst som läste monotont ur Bibeln för att sedan ägna sig åt vad som närmast måste beskrivas som ett försöka översätta texten till ett sammanhang som församlingen förväntades kunna relatera till. Om det var sina åhörare han vände sig till verkade han dock ha missbedömt målgruppen i sitt försök att låta ungdomlig/folklig. Dessa bestod nämligen (i huvudkyrkan för Sveriges till medlemsantalet största församling, med 60.00 kyrkomedlemmar) av tio till tjugo personer från 60 år och uppåt, ungefär lika många konfirmander i femtonårsåldern, samt ytterligare ett litet fåtal personer i åldrarna däremellan. För de äldre måste han ha framstått som närmast vanvördig och för de yngre kanske främst som närmast anakronistisk i sina försök att låta ungdomlig.

Personligen vill jag inte ha detta. Det är möjligt att det är ett personligt fel att jag har svårt att respektera människor som beter sig så här, men för mig förefaller hela beteendet både desperat och missriktat som strategi om man vill vända den negativa trenden för Svenska kyrkan. Jag tror dock att problemet går djupare än så. Ämbetet som präst hör till de samhälleliga positioner som är mest väletablerade i vår kultur. I runt tusen år har kristna präster tjänstgjort som andliga – och ofta världsliga – vägledare. I gudstjänsten representerar de i viss mening Kristus. Detta är något som förpliktigar. Det är svårt att inte få en känsla av att ceremonin och därmed det Heliga förringas när prästerna försöker betona deras vardaglighet.

Inget av detta i Storkyrkan dock. Miljön och musiken skapar en stämning som är svårslagen. Inte ens nu på fjärde advent var kyrkan ens i närheten av att vara fullsatt. Seden att klä sig söndagsfin inför kyrkobesök tycks också vara i det närmaste försvunnen i Sverige. Ändå var stämningen tydligt märkbar. Prästen Helena Hedblom hade heller inga problem med att fylla upp sitt ämbete, vilket var särskilt märkbart med tanke på att hon i sin predikan bland annat behandlade det vardagliga i själva julevangeliet: att Gud blir människa och föds i ett enkelt stall, ett tema som hon dessutom framhävde som särskilt centralt i den lutherska kristenheten.

Det här är kanske också kärnan i det problem som den västliga kristenheten står inför idag: Gud måste kunna vara närvarande i de troendes vardag och samtidigt kunna erkännas som övervärldslig och obegriplig. Om andra historiska kyrkor kan anklagas för att göra Gud för upphöjd och onåbar så är Svenska kyrkan den första sedan romartiden som har problem med att erkänna Kristi gudomlighet och vars företrädare ganska ofta kan höras beskriva honom som en god människa – men inget mer. Inte heller det är mycket till kristendom.

(För övrigt så tycker jag att det kan bli intressant att se vad Svenska kyrkan kan göra av evangeliets släktskapsparadox: det talas mycket i evangeliet om att Jesus var av Davids ätt, men samtidigt hävdas det att han var Guds (och i viss mening Marias) son. Eftersom släktskap räknades på fädernet blir det alltså paradoxalt att han samtidigt skulle vara av Davids ätt när den släktskapen räknas via Josef. När Helena Hedblom i sin predikan drar paralleller mellan den heliga familjen och våra dagars nya familjekonstellationer kan det säkerligen uppfattas som hädiskt av somliga, men det kan också innebära att man är på väg att lyfta fram en aspekt av bibeltexten som sällan eller aldrig har förts fram tidigare och som ytterligare betonar Marias roll som person).

-----------------------------------------

För den som intresserar sig för politiseringen av religiösa helgdagar finns för övrigt en utmärkt artikel om nazisternas förhållande till kristendomen här, med särskild fokus på julfirande i Tredje Riket.

måndag, december 17, 2007

Harvard, stiftelser och det amerikanska universitetssystemet

Läste en kulumn i Financial Times som säger en hel del om det amerikanska universitetsväsendet genom att diskutera en nyligen genomförd reform på Harvard. Studenter vars familjer inte tjänar mer än $180.000 /år skall inte längre behöva betala mer än 10% av sin inkomst till Harvard. Det privatfinansierade universitetet och den stiftelse som står bakom det står för kostnaden. Författaren spekulerar över att orsaken till detta kan vara kongressens nyfunna intresse för universitetsstiftelsernas status som allmännyttiga, en status som i sin tur bland annat är avgörande för skattelättnaderna i samband med gåvor riktade till dem.

Detta illustrerar med all önskvärd tydlighet de styrande effekterna med att ha särskilda skattelättnader för sådana stiftelser och för gåvor till dem. Det illustrerar också att kostnaden i det amerikanska universitetsväsendet är placerade på dem som utbildar sig samtidigt som detta inte enbart gynnar de rika. Åtgärden bidrar till att skapa social rörlighet mellan samhällsklasserna samtidigt som den - just därför - bidrar till att stärka meritokratin i samma samhälle.

Det är också väl värt att märka att Harvard lever på sina studenters framgångar mer än på att ta ut avgifter för deras studier: stiftelsens huvuditillgång är det sammanlagda akumulerade kapitalet av de gåvor som som tidigare studenter skänkt universitetet genom åren. Universitetet har alltså ett rent ekonomiskt intresse av att investera i potentiellt framgångsrika studenter, inte bara i att locka till sig barn till rika personer som man kan ta betalt av. Det är inte bara i fråga om kvalitet som Harvard University befinner sig ljusår från det svenska universitetsväsendet.

måndag, december 10, 2007

Humanistiskt artikeltips

I mitt förra inlägg uttryckte jag viss skepsis över möjligheten att bedriva vissa typer av forskning vid dagens svenska universitet. Jag noterar dock att en av landets tvivelsutan största klassiskt humanistiska begåvningar nyligen antagits som doktorand vid ett svenskt universitet. Att döma av den här och den här artikeln verkar han dock närmst ännu mer skeptiskt till humaniorans situation i dagens moderna värld än vad jag är. Jag önskar honom all lycka.

lördag, december 08, 2007

Minnen från Ludvig XIV:s hov

En bok som följt mig genom hösten är Hertig de Saint-Simons Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 i sammandrag och i svensk översättning av Stig Strömholm. Detta är den typ av verk som åstadkoms av privatintellektuella och mera sällan av universitetsanställda akademiker: den är författad av en åldrande hovman och översatt från 1600-talsfranskan av en professor emeritus i juridik. Den digra volymen på nära 500 sidor från bokförlaget Atlantis är som sagt bara ett sammandrag, och kanske så mycket som vi 1900-talsmänniskor kan mäkta med. För 2000-talet finns däremot hela verket tillgängligt på Internet, i engelsk översättning här, och möjligen också någonstans i franskt original.

När jag försöker förklara vad det är jag läser låter det omedelbart som ett jag skildrar ett omåttligt avlägset förflutet. En värld som existerade före de moderna föreställningarna om demokrati, kärlek, jämlikhet, likhet inför lagen, och kanske till och med ärlighet. Hertigen av Saint-Simon var å andra sidan en lysande stilist som med minutiös noggrannhet kunde skildra denna värld och som idag kan göra den tillgänglig för oss. Erst Jünger beskrev honom som ”en mycket stor ande”, en man som beskrev Ludvig XIV hov ungefär som man ”undersöker en stor molekyl i den organiska kemin” (utan tvekan ett ideal för Jünger). Julian Green pekar ut en episod i memoarverket som ”trettio eller fyrtio sidor som synes mig vara en av höjdpunkterna i den västerländska litteraturen.”

Jag fastnar själv för sådana episoder som hertigens beskrivning av hur han som lite över tjugo år gammal huvudman för sin ätt bestämde sig för att han skulle gifta sig, hur han i hemlighet uppvaktade sin tilltänkta hustrus far, och hur han efter avslag genomförde proceduren med en annan familj och till sist lyckades. Sin hustru träffade han inte i enrum före bröllopsnatten. Det skall tilläggas att detta var ett mycket lyckligt äktenskap: det inte bara varade livet ut. Det finns heller ingenting som tyder på att någondera parten skulle ha begått äktenskapsbrott, något som till skillnad från upplösta äktenskap var mycket vanligt. Därtill förblev hertigen och hans första tilltänkta svärfar vänner för flera decennier framåt. Själva vigseln inleddes traditionsenligt vid midnatt och följdes av ett par dagars officiella middagar, samt, inte minst, av en stor mottagning i sängkammaren morgonen efter bröllopsnatten. ”Hela Frankrike var där” som memoarförfattaren uttrycker saken. ”Hela Frankrike” – d.v.s. alla som betydde något – bestod vid den tidpunkten alltså av några tiotals personer som kunde trängas in i sovrummet i ett palats.

För den mer politiskt historiskt intresserade utgör Minnena en utmärkt skildring av Ludvig XIV:s hov på den tiden som det utgjorde centrum i Europas främsta politiska och militära stormakt. Kungen hade uppfört Versailles utanför Paris och samlat hela sitt rikes politiska elit kring sig. Det var omöjligt att få några ämbeten eller andra viktiga uppdrag utan att närvara regelbundet och under långa perioder. Allt kretsade kring kungens person och de som hade möjlighet att bestämma vilka som skulle få träffa honom var bara därigenom bland de mäktigaste männen i riket (och kvinnorna, inte minst kungens älskarinnor och andra kvinnliga bekanta hade ett betydande inflytande, medan drottningen marginaliserades).

I sitt nära 200 sidor långa förord ger Strömholm en utmärkt introduktion till det juridiska systemet i ett samhälle helt genomsyrat av juridiskt formulerade privilegier. Den moderna tanken på en nationalstat, vars medborgare är lika inför lagen, var ännu inte uppfunnen. Istället var samhället indelat i en mängd olika grupper som var och en svartsjukt bevakade sina egna gruppspecifika rättigheter, och som regelbundet processade mot varandra över juridiskt garanterade privilegier som ofta gått i arv sedan medeltiden.

I denna värld tillhörde Saint-Simon den konservativa oppositionen, i första hand därför att han tillhörde en av de samhällsgrupper som förlorade mest på kungens politik. Hans släkt härstammade från den medeltida feodaladeln. Han var alltså en medlem av svärdsadeln och därtill en pär av Frankrike, som sådan var han redan genom arv en av de främsta 40-50 personerna i riket. Samtidigt tillhörde han också förlorarna när kungen började flytta över makt till en växande centralistisk ämbetsmannastat uppburen av medlemmar av mer nyadlade familjer. De ämbeten som svärdsadeln hade ensamrätt på förlorade ständigt i betydelse i förhållande till de som kungen kunde tillsätta efter eget gottfinnande. Det som mest stack i hertigens ögon var dock kungens gynnande av sina utomäktenskapliga barn. Det var där kontrasten blev som tydligast: bastarderna var inte medlemmar av svärdsadeln (även om kungen rutinmässigt försåg dem med högadliga titlar). Istället var de, både juridiskt och rent fysiskt, resultatet av att kungen gjorde vad han ville göra.

Som modern människa är det svårt att tro att en person vars åsikter framstod som bakåtsträvande redan på 1600-talet skulle kunna vara en skarpsinnig iakttagare. Samtidigt måste man emellertid konstatera att de Saint-Simons förståelse för samhällsförändringen åtminstone på vissa sätt var större än hans progressiva samtidas. Det var han – inte de – som insåg hur kungens centralism och kungens raserande av medeltida privilegier pekade framåt mot raserandet av den existerande samhällsformen. Om kungen kunde ställa sig över adelns privilegier för att bygga upp en mer enhetlig statsförvaltning vad var det då som hindrade andra från att ifrågasätta privilegier i samma syfte? Kungens uppbyggnad av en ämbetsmannastat pekade framåt mot en enhetlig nationalstat baserad på medborgarnas likhet istället för på enskilda gruppers specifika privilegier. I den meningen hade Saint-Simon onekligen helt rätt om vart Frankrike var på väg.

Det är också värt att notera att han även om han tillhörde oppositionen mot Ludvig XIV faktiskt utelämnar en av sin tids största skandaler, nämligen den satanistiska sammansvärjning som kungens allt mäktigare polis hävdade sig ha avslöjat på 1660-talet och som enligt vissa källor skall ha lett till att markisinnan de Montespan försköts från sin position som kungens officiella älskarinna, samma de Montespan som var mor till de av Saint-Simon så hatade kungliga bastarderna. I min vän Per Faxnelds historik över satinismen som tankefigur kan man läsa om dessa anklagelser: om hur den desperata kampen om kungens uppmärksamhet skall ha lett ledande personer att sluta avtal med Djävulen och besegla dem med barnoffer. Barn var lätta att få tag i i Frankrike på den tiden och historien tycks ha större trovärdighet än man vid första påseende kanske skulle tänka sig.

Den understryker onekligen det främmande i den värld som de Saint-Simon beskriver i sina memoarer. Inte ens han själv tar dock upp den episoden, i alla fall finns den inte med i den av Strömholm sammanställda förkortade versionen av hans memoarer. Andra sidor av hans värld var kanske inte fullt så främmande: inte bara franska presidenter ägnar sig fortfarande åt att bygga arkitektoniska monument över sig själva och närheten till makten är inte helt obetydlig ens för våra dagars människor. Att likheten inför lagen är ett privilegium värt att försvara förstår man onekligen bättre när man försöker sätta sig in i ett samhälle där det fortfarande var självklart att olika grupper i samhället skulle ha olika rättigheter.

måndag, december 03, 2007

Järnridå

Apropå hur metaforer formar tänkandet och därmed historien fastnar jag för dagens understreckare i Svenska Dagbladet. Kulturhistorikern Partick Wright har skrivit en historik över Churchills järnridåmetafor och Kim Salomon diskuterar denna i en understreckare. Salomon verkar dock mera intresserad av hur järnridåtalet i efterhand blivit en historisk milstolpe medan Wright snarast tycks nöja sig med att spåra metaforen. Frågan om om metaforen om järnridån, i likhet med t.ex. den svenska folkhemsmetaforen, format utvecklingen tycks alltså fortfarande vara oskriven. Järnridån var visserligen högst reell, men föreställningen om Östblocket som någonting väsensskilt från Väst har sannolikt haft viss betydelse, även om man kanske t.o.m. hade kunnat önska att dess betydelse blivit större i Sverige: vi hade helt enkelt kunnat betona mer att vi var på rätt sida om järnridån och pratat mindre om den Tredje Vägen. Det utgör onekligen en intressant kontrast mot USA där man på femtiotalet snarare var benägen att offra stora delar av friheten själv för att försvara den mot det röda hotet. I båda fallen rörde det sig onekligen om någonting annat än bara om geopolitik.

lördag, december 01, 2007

Bauman

Den framstående samhällsforskaren Zygmund Bauman tycker sig se en förändring i hur vår tids människor hanterar livets avgörande valsituationer:

Uppgiften är inte längre att uppbåda tillräckligt med styrka och beslutsamhet för att fortsätta, genom prövningar och misstag, segrar och nederlag, framåt längs den inslagna vägen. Uppgiften är att ta den minst riskfyllda avtagsvägen vid närmaste korsning, att ändra riktning innan vägen blir ofattbar eller innan vägsystemet görs om, eller innan det eftertraktade målet flyttas någon annanstans eller har förlorat sin forna lyskraft.

(Bauman: Globalisering, 2002, s. 179)

Ellen Key

För en tid sedan hade jag nöjet att höra Ronny Ambjörnsson berätta om sin kommande bok om Ellen Key. Jag har redan tidigare skrivit om Fredrika Lagergrens tes om hur visionärer som Key och Kjellén format förutsättningarna för folkhemmets uppbyggnad. Den gången (liksom i min avhandling) fokuserade jag kanske väl mycket på Kjellén, bl.a. därför att det är så mycket kontroversiellare att peka på hans betydelse än på Keys: han var radikalkonservativ manlig akademiker och hon liberal kvinna med sympatier för socialdemokratin. Efter Ambjörnssons genomgång väcks dock intresset på nytt för Keys påverkan. Det är hon som tidigt hävdade saker som att kvinnans plats på arbetsmarknaden är i vården, folkbildningens betydelse i folkhemmet och vikten av att inte låta den teoretiska kunskapen dominera i skolan. Se var vi har hamnat!


Vad jag mest fastnade för i Ambjörnssons målande framställning var dock hans beskrivning av Ellen Keys barndom och utbildning. Trots att hon uppenbarligen hade högst begränsad formell utbildning växte hon nämligen upp i ett hem där hon hade fri tillgång till sin fars rika bibliotek. Strikt disciplin i fråga om välartat uppträdande och artighetsregler kombinerades med fri tillgång till fritt flygande intellektuell diskussion såväl muntligen som skriftligen. Vill man betala priset för en strikt disciplin är det uppenbart att det här är en metod som fungerar. Den förefaller ha mer gemensamt med hur furstar och filosofer uppfostrades i forna dagar än med den formaliserade utbildningen i skolor, både på hennes tid och idag.


Hennes egen slutsats var att det var friheten som var det avgörande, inte disciplinen. Man får nog säga att hennes slutsats har fått betydande genomslag i svensk pedagogisk diskussion, även om skolan som sådan knappast ser ut som hon skulle ha önskat. Nu står vi inför ett nytt läge där hennes arvtagare inom pedagogiken står i öppen konflikt med en allt starkare opinion som med utbildningsminister Jan Björklund i spetsen kräver mer disciplin. Kanske är det snart dags att inse att det var kombinationen som var det avgörande, inte ytterligheterna.

lördag, november 17, 2007

Har Sverige för många universitet?

Den har inte rönt så mycket uppmärksamhet i den allmänna debatten, Resursutredningen, ändå kan dess förslag om de genomförs få en enorm betydelse för de hundratusentals svenskar som arbetar eller läser vid svenska universitet, och i förlängningen därmed för oss alla. Vad jag kan se efter en hastig genomläsning är att detta skulle vara en betydande förbättring. Anslagsfördelning på basis av examinerade helårsstudenter har varit oerhört skadligt för svensk högre utbildning.

Även om urvalsmetoderna kan diskuteras har de också en poäng i att vi inte behöver fler universitet. De mest inflytelserika forskningsinstitutionerna i världen är inte sådana som försöker ha expertis inom alla områden utan de som specialiserar sig. Det är inte utan att jag känner en smula för att säga "vad var det jag sa" om den här slutsatsen. Redan för sex år sedan förordade jag detta i en artikel. På den tiden var det bara studentpolitiker med konstiga åsikter som drog den slutsatsen, och då bara i tidskrifter på den politiska skalans liberala utkant. Att tala om kvalitetsskilnader eller olika lösningar för olika lärosäten var helt enkelt inte acceptabelt på den tiden.

Även om argumentationen är lite oslipad är jag ganska nöjd med hur jag argumenterade den gången. En insikt som har blivit starkare för mig de senaste åren är dock att ett universitets ålder inte i sig är en garanti för att det bedriver spetsforskning. Storlek och tradition har fördelar, men de är inte allt. Jag hoppas att de nyare forskningsmiljöerna ute i landet förstår att driva den linjen, men också att högskolorna och universiteten faktiskt satsar på de starka forskningsmiljöer de har och kan utveckla.

fredag, november 16, 2007

Ett Dockhem

Veckans i särklass bästa kommentar till svensk teater finns att läsa på Svenskläraren Kommenterar som igår skrev synnerligen bra med utgångspunkt i tendensen att omotiverat flytta historiska dramer till nutid.

söndag, november 11, 2007

Demokrati, moral och gamla skandaler

Att förtroendet för politikens etablerade institutioner och aktörer sjunker tycks vara bortom allt tvivel. Politiker är långt ifrån en av de mest förtroendeingivande grupperna i samhället. Statsvetare och statliga företrädare betraktar ofta detta som ett hot mot demokratin och rekommenderar förtroendeskapande åtgärder. Frågan är emellertid om inte problemet ligger på annat håll. Om medborgarna är de som skall ha makten i en demokrati och medborgarna inte har fullt förtroende för de politiska institutionerna, innebär det då inte att det är de politiska institutionerna som det är fel på? Gör de sig verkligen förtjänta av vårt förtroende?

Journalister verkar sällan anse detta. Politiker avslöjas ständigt med mer eller mindre skandalöst beteende. Samtidigt är det ett känt faktum att mycket av detta skandalösa beteende består av sådant som är relativt vanligt – skattefusk, obetald TV-licens, fortkörning, svartjobb etc – i flera fall saker som majoriteten av folket ägnar sig åt och vanligen inte tycker är särskilt allvarligt. Innebär detta att politiker för att vinna vårt förtroende måste vara mer laglydiga än andra medborgare?

Rent principiellt sett har riksdag och regering ett särskilt förhållande till lagstiftningen: det är de som utarbetar och stiftar lagar. Det förefaller som högst rimligt att den som stiftar lagar för andra åtminstone själv efterlever dem. Å andra sidan går mediadrevet numera gärna in för försyndelser som ägde rum för tämligen länge sedan. Det som håller på att växa fram är närmast ett slags registerjournalistik där det journalistiska arbetet främst går ut på att göra sökningar på nya ministrar i register över TV-licensbetalare och dylikt. Innebär detta att politiker måste ha ett rent förflutet ur alla (spårbara) aspekter?

I rättsväsendet brukar man ju förlåta brottslingar efter en tid med hjälp av preskriptionstider. Människor förändras. Det är inte alltid lämpligt att straffa dem för vad de gjorde för tjugo år sedan. Det är också möjligt att lära av sina misstag och ändra principiella slutsatser (ministern Tobias Billström anförde t.ex. att han tidigare ansett det rätt att vägra betala TV-licensen eftersom han inte ansåg denna avgift legitim, men att han numera ändrat uppfattning och anser att lagar skall följas).

Samtidigt som krav reses på politiker utan brottsligt förflutet tycks det paradoxalt nog också vara på väg att etableras en idé om att tidigare försyndelser förlåtes bara genom att tillträdande ministrar och andra berättar om dem när de tillträder. Ett slags offentlig bikt med andra ord, men till skillnad från den katolska biktceremonin ställs inga krav på ånger, själva berättandet tycks istället säkra förlåtelsen rent magiskt bara genom att ritualen genomgås.

De moraliska aspekterna av dessa frågor torde vara centrala för demokratins framtid. Samtidigt slås man av att det knappast är moral som diskuteras. Istället rör det sig om en rent journalistisk logik. Om registerjournalistiken håller på att bli dominant är detta avgörande eftersom själva mängden registrerad och sökbar information om varje enskild människa ökar lavinartat. Är detta verkligen den intressantaste formen av journalistik?

Bakom den journalistiska logiken finns emellertid också en politisk logik som är än mer problematisk. Jag har tidigare kommenterat väljarnas låga inflytande över hur politiker och politiska tjänstemän tillsätts (t.ex. här). Väljarna väljer partier men påverkar egentligen inte enskilda tillsättningar. Riskerna är att partierna börjar arbeta efter ett slags uteslutningsmetod och bara skjuta fram personer som inte riskerar att utsättas för skandaler. Personligen skulle jag föredra politiker vars goda egenskaper vägde upp de dåliga och som hade förmågan att rida ut skandaler. I tangentens riktning finner vi istället politiker som drar öronen åt sig och vars främsta merit är frånvaron av synbara dåliga egenskaper – inte närvaron av tydliga bra egenskaper.

söndag, oktober 28, 2007

Millenium

Stieg Larssons Millenniumtrilogi torde vara en av de mest lästa böckerna på svenska just nu. Den litterära kvaliteten är dock tveksam. Istället så skulle jag tro att det framförallt är samhällsskildringen som ligger bakom framgången. Den svenska deckargenren har numera en lång historia som just samhällskommenterande genre. Detektivromanen har med andra ord fått rollen att avslöja samhällsproblem ungefär som detektiven avslöjar brott. Själv läser jag sällan svenska deckare. Det kan höra till saken att jag sällan delar de mest populära åsikterna om samhället i andra genrer eller media heller. Det är därför föga förvånande att jag inte väntar mig att jag skall uppskatta en genre som recensenterna berömmer när den lyfter fram de samhällsproblem som de anser att man bör lyfta fram. Den här gången har jag dock gjort ett undantag sedan en god vän rekommenderat den på grund av en enda utmärkt karaktärsskilldring.

Så vilket samhälle är det då som skildras i Millenniumtrilogin? Det förefaller som att den amerikanska konspirationsteoretiska genren nu har gjort sin entré i svensk litteratur och samhällsdebatt. Den handlar om en konspiration inom säkerhetspolisen, kontraspionaget, psykiatrin och andra delar av etablissemanget. Därmed så hanterar den det svenska traumat över den goda staten inte alltid varit så god (t.ex. när socialstaten ägnade sig åt tvångssteriliseringar). Olikt sina amerikanska kollegor tar Larsson emellertid aldrig steget fullt ut till att identifiera staten med konspirationen. Han nöjer sig inte med att, lite som Arkiv X, skildra goda personer inom ramarna för en korrupt apparat. Här är konspirationen en enklav inom en annars välvillig stat där t.ex. statsministern (en lätt identifierad Göran Persson) om än motvilligt ger uppdraget att reda ut härvan i offentligheten.

Huvudpersonen är den tämligen platte Mikael Blomquist, en person som framstår som ett försök att skapa ett slags modern svensk idealman: självständig, egensinnig, attraktiv, manlig och samtidigt feminist. Naturligtvis är han precis som Larsson journalist vid en oberoende tidskrift. Även de flesta andra karaktärerna är ungefär lika platta. Det egentliga nytillskottet till rollbesättningen är hjältinnan Lisbeth Salander, som faktiskt är ett originellt personporträtt: den närmast socialt handikappade hackern som hjältinna. Detta är en nyhet på åtminstone två sätt. Dels är det fortfarande originellt att man överhuvudtaget lyfter fram en asocial och otrevlig kvinnlig karaktär till huvudpersonsstatus i ett populärt verk. Detta är något som jag gillar skarpt. För det andra är detta en svensk populärroman där det framstår som självklart moraliskt och politiskt positivt att bryta mot lagen när man gör det i ett gott syfte. Detta är fortfarande en nyhet och det är inte särskilt lovande att den vunnit en sådan acceptans. Detta är knappast något gott tecken för vad som kommer att ersätta svenskarnas traditionella förtroende för välfärdsstaten.

Oavsett detta – och delvis på grund av detta – är Millenniumtrilogin intressant läsning för den som vill förstå samhället. Jag tror inte att någonting i den stilen skulle ha kunnat publiceras med sådan framgång för bara några år sedan. Definitivt inte för ett decennium sedan.

------------------------------

Appropå ökad misstänksamhet och konspirationsteorier så sitter jag och tittar på SVT:s Sanningen om Marika. Är det här också en del av hur samhället uppfattas idag, eller bara ännu ett irelevant SVT-program?

måndag, oktober 22, 2007

Vem styr Sverige?

Läser igenom den lilla SNS-rapporten Vem styr? av Molander, Nilsson och Schick från 2002. Den grundar sig visserligen på undersökningar som jag redan läst, men innehåller ändå en del spännande grundfakta om vilka det är som formulerar svensk politik:

Mellan 1978 och 1999 ökade antalet anställda vid Regeringskansliet exklusive kommittéer med omkring 15 procent, från knappt 3300 till knappt 3800. En överväldigande majoritet av Regeringskansliets handläggare har eftergymnasial utbildning. Av dessa har omkring 3 procent licentiat- eller doktorsexamen. [...] Omkring 4 procent av Regeringskansliets personal är politiskt anställda

Det är alltså dessa personer som formulerar regeringens beslut och propositioner. De flesta av dem är tillsatta på icke-politiska meriter. Går man tillbaka något i tiden kan man emellertid se en långsiktig trend mot att ett stigande antal av dem ändå är medlemmar i politiska partier (Mellbourn: Byråkratins ansikten, Ehn: Maktens administratörer).

Antal partimedlemmar i olika kategorier räknat i procent:






Även om det i samma anonyma enkätundersökning var en tämligen hög andel av de högre tjänstemännen som svarade att de själva uppfattade sig som politisk "höger" eller "mitten" så var det framförallt de som uppfattade sig som "vänster" som också uppgav sig tillhöra ett politiskt parti (alternativen var vänster, höger och mitten).

Några senare undersökningar av samma volym har inte gjorts. Vad som har hänt sedan dess vet vi alltså inte så mycket om. De 4 procenten politiskt tillsatta tjänstemän i regeringskansliet har naturligtvis nyligen bytts bytts ut mot människor ur allianspartierna. Generaldirektörstjänster utlyses numera offentligt. Men vilka är det som rekryteras? I ärlighetens namn måste jag konstatera att jag inte har en aning. Jag bara konstaterar att det borde vara en intressant forskningsfråga att undersöka vilka det är som formulerar och verkställer svensk poltik. Det är möjligt att det pågår ett forskningsprogram någonstans. I så fall ser jag fram emot resultatet.

onsdag, oktober 17, 2007

Förenade Rysslands val

De som intresserar sig för grannländernas politik känner naturligtvis till den paragraf i den ryska konstitutionen som förbjuder sittande presidenter från att ställa upp som kandidater för en tredje period. Det har länge spekulerats i att Putin inte tänker lämna ledarskapet bakom sig. Nu tycks det som att han planerar att låta sig väljas till premiärminister av partiet Förenade Ryssland (som för närvarande har egen kvalificerad majoritet i Duman och som stöds av presidentens inflytande över media).

Dumans talman förklarar nu att "Vladimir Putin förblir nationens ledare, oavsett vilken post han har" samt att "[parlaments]valet den 2 december 2007 kommer att lösa frågan om landets ledare. Den ledaren ser ut att bli, måste bli, och kommer att bli - Vladimir Putin." (citerad i SvD, hittat via Henrik L Barvå).

För den som intresserar sig för Rysslands utrikespolitik rekommenderas även Richards Swartz kolumn om hur Ukrainas val mellan öst och väst kan påverka europeisk säkerhetspolitik: "nästan alla konflikter i Europa alltsedan Hitler och fram till de balkanska krigen har haft samma upptakt: att en stor stat 'upptäckt' att dess landsmän behandlas illa på den andra sidan av gränsen."

lördag, oktober 13, 2007

Medialisering

Den rådande synen på verkligheten blir tydlig när det blir möjligt att tilldelas en Oscar och Nobels fredspris för samma prestation.

fredag, oktober 12, 2007

Kulturjournalistik

Kulturjournalister är ofta nedlåtande mot bloggare och andra källor på nätet. Idag uppvisar DN dock en annan attityd, åtminstone om man får tro den ofta mycket läsvärda bloggen Månskensdans.

torsdag, oktober 11, 2007

Necessity

Necessity is the plea for every infringement of human freedom. It is the argument of tyrants; it is the creed of slaves.

(William Pitt the Younger, Speech to Parliament 1783)

söndag, oktober 07, 2007

Humanisterna och deras slöjor

Debatten om muslimska kvinnors huvuddukar är på många sätt väldigt signifikativ för synen på religion i Sverige. Jag syftar framförallt på hur ytlig den etablerade uppfattningen om fenomenet egentligen är. Den svenska offentligheten tycks tämligen nyss ha fått upp ögonen för att huvudduken inte är ett klädesplagg som vilket som helst utan en religiös symbol. Man är också långsamt på väg att börja greppa att islam inte i första hand är en identitetsfråga utan ett system av föreställningar om Gud, människan och världen. Det som långsamt får svenskarna att inse detta är naturligtvis förekomsten av extremister inom detta område, extremister som man med viss rätt fruktar och vill bekämpa.

Vad man inte tycks inse är emellertid att huvudduken faktiskt bara är ett klädesplagg, om än ett symboliskt viktigt sådant. Man tycks tro att det är symbolen som är problemet och att islam kommer att försvinna från samhället om man bara hindrar människor från att uttrycka sin tro offentligt, t.ex. genom att bära huvudduk. Naturligtvis är det tvärt om: när samhället med lagar och regler förbjuder människor att uttrycka sin tro blir reaktionen gärna att de – med viss rätt – uppfattar sig som missgynnade och rent av förföljda. I grunden ger det ingenting till någon förutom att somliga människor får möjligheten att ännu någon tid ignorera det faktum att samhället rymmer olika föreställningar om Gud och om människans plats i världen.

Särskilt märklig finner jag Christer Sturmarks och hans meningsfränders syn på den här typen av frågor. Både islam och kristendomen är i grunden system av tankar och föreställningar. Vi lever i ett samhälle där vi tillåter en mängd sådana system att existera sida vid sida. Detta skiljer oss från t.ex. Iran där den islamiska staten förföljer oliktänkande. Det enda hotet mot den friheten i Sverige är emellertid inte islamisterna. Även Sturmark själv är anhängare av en världsbild som han försöker förmå staten att trycka på andra människor. Det är han som vill förbjuda människor från att uttrycka andra åsikter och trosföreställningar offentligt, t.ex. genom att bära huvudduk. Det är också han som aktivt förlöjligar motståndare och vägrar erkänna att även människor med andra synsätt kan vara väl pålästa och genomtänkta. Det är också han som företräder en förenklad världsbild som har sina rötter i samma debatt som den till populärvetenskap förklädda urvattnat religiösa tesen om Intelligent Design. Helt följdriktigt använder han också samma metod som dess amerikanska förespråkare: han delar ut vinklade läromedel gratis till landets skolor.

På det hela taget andas hela den här debatten en oinsatthet i vad religion egentligen handlar om. Många människor (Sturmark t.ex.) tycks helt omedvetna om att ateismen kan vara lika totalitär som religiösa tankesystem. Man behöver bara se på hur det såg ut i Kina under Mao för att förstå det (kan kanske Levande Historias informationskampanj bidra till att öka den insikten?). Jag skulle säga att skolan har en uppgift här. En sak som behövs är mer, bättre och mer heltäckande undervisning i religion och historia, för att inte tala om hur mycket vi behöver en undervisning i naturvetenskapliga ämnen som lär ut både de för närvarande accepterade teorierna (d.v.s. inte "ID") tillsammans med ett sunt skeptiskt förhållningssätt.

Signifikant är även yttrandefrihetsdebatten kring Vilks och hans rondellhundar. Jag skall inte än en gång gå in på hur smaklöst det är. Däremot kan jag bara konstatera hur fel han har när han tror att han kan uppnå en förbättrad debatt genom att ”bryta tabun” och ”överskrida gränser”. Om han var konsekvent så skulle han, som flera andra redan har påpekat, bryta mot tabun i första hand i sin egen kultur: t.ex. genom att förneka förintelsen eller publicera barnpornografi (vilket jag vill understryka att jag inte uppmuntrar någon att göra). Det gör han naturligtvis inte, men det är svårt att se något annat skäl till detta än att han accepterar tabut. När man funderar på hur vi själva reagerar när vårt (sekulära) samhälles (sekulära) tabun utmanas kan man heller inte vara förvånad över att andra också reagerar aggressivt och fientligt när deras tabun utmanas. De tycker naturligtvis även de att deras tabun är logiskt motiverade. Utan att uttala mig om ifall de har rätt kan jag alltså konstatera att jag inte är förvånad. Jag vill dock också understryka att jag fortfarande är för yttrandefrihet – men det betyder verkligen inte att jag gillar eller stöder Lars Vilks, bara att jag inte anser att det han har gjort skall vara straffbart.

Terrorister och andra våldsverkare skall naturligtvis bekämpas och kartläggas med lagens fulla kraft både nationellt och internationellt, men därifrån är steget rätt långt till att ha en stat som försöker styra medborgarnas förhållande till Gud eller lagstiftning om vad de får säga, skriva eller ha på sig; ungefär lika långt som avståndet borde vara mellan en fungerande demokrati och Islamiska Republiken Iran.

Andra bloggar om huvuddukar, Christer Sturmark, Lars Vilks och Islam.
Läs också gärna dagens temasidor i SvD om den ideologiska kampen inom islam.

Disputation

Min avhandling är nu inte bara tryckt och offentliggjord utan även godkänd. Ett stort tack till alla som bidrog till att göra disputationen till en intressant upplevelse.

måndag, oktober 01, 2007

Vad händer när röda tröjor inte hjälper?

Jag deltar sällan i demonstrationer men i fredags gjorde jag ett undantag och deltog som hastigast i en stödmanifestation för munkarna, nunnorna och demokratirörelsen i Burma. Det hela kändes emellertid väldigt otillräckligt. Visserligen kan det finnas en stor styrka i stödmanifestationer, men då måste de också manifestera en vilja att göra någonting mer.

Ett par dagar senare läser jag i tidningen att representanter för Sverige redan gett upp hoppet om en demokratisering i Burma och hävdar att militrärregimen har vunnit - helt enkelt därför att juntan valt att skjuta skarpt mot demonstranterna. Carl Bildt har helt rätt i att den här sortens regimer inte varar för evigt, men man måste också inse att det är utmärkande för förtryckarregimer att de utövar våld mot befolkningen. Jag hoppas innerligt att vare sig den burmesiska oppositionen, munkarna eller resten av världen har lika lätt att ge upp som svenska media. Det kommer att bli svårt, men budskapet som världen borde ge är inte att slaget är förlorat utan att motståndet bara börjat.

Läs gärna Frihetspropaganda på detta tema.

onsdag, september 26, 2007

Att kontrollera tillgången till Internet

Nu har regeringsrätten alltså kommit fram till att det i Sverige är förbjudet att tillhandahålla datorer på café utan särskilt tillstånd.

Lotteriinspektionen diskuterar konsekvenserna av detta:
"Till exempel har frågan om den även ska gälla informationsdatorer på bibliotek kommit upp, även om jag tror att man säkert kan utesluta dem, säger Carin Wahren, enhetschef på tillstånds- och tillsynsenheten. Om man har med sig sin egen laptop till ett kafé med trådlöst nätverk då?
– Det är precis det jag menar, vi måste kolla lagen och se var man ska dra gränsen.
"
(Metro Teknik. Hittat via HAX)

För övrigt verkar det som att Karl Sigfrid (m) håller på att bli en av riksdagens mest hörbara oppositionella inom den lilla men minst sagt utvecklingsbara nischen datakommunikationsrelaterade yttrandefrihetsfrågor.

tisdag, september 25, 2007

Utvecklingens riktning

I framtiden kommer det inte anses samhälleligt likgiltigt vad folk gör med sina pengar: vilken bostadsstandard de har, vilken mat och vilka kläder de köper och, framför allt, i vilken utsträckning barnens konsumtion tas om hand. Tendensen kommer under alla förhållanden att gå mot samhällelig politisk organisation och kontroll, inte bara av inkomstfördelningen i samhället utan även om konsumtionens inriktning inom familjerna.
(Alva & Gunnar Myrdal 1934: Kris i befolkningsfrågan, s. 203)

Jämför man med det stycke ur Per-Albin Hanssons folkhemstal som jag citerade för ett tag sedan kan det inte råda någon större tvekan om vilken vision det var som segrade.

Utvecklingen går inte alltid åt det håll man gärna vill tro. Jag kan för övrigt också tipsa om en understreckare som för ett par dagar sedan beskrev hur ny forskning visar att andelen kvinnor i vetenskapen och flera viktiga professioner minskade kraftigt från franska revolutionen och fram till mitten av 1900-talet. Jag skall inte uttala mig om ifall detta stämmer eller inte. Däremot tycker jag att det är intressant när man utmanar myten om historien från renässansen och framåt som en konstant marsch mot ökad liberalism/socialism/feminism eller vad man nu uppfattar som ett positivt värde.

söndag, september 16, 2007

Spikning

Så var det dags. I fredags var jag över till universitetet och ägnade dagen åt spikningsceremoni och åt att posta min avhandling till en mängd olika människor och institutioner.


Nationalising Culture: The Reorganisation of National Culture in Swedish Cultural Policy 1970-2002

Abstract: Genom jämförande analys av svensk statlig kulturpolitik (inklusive konstpolitik, kulturarvspolitik och religionspolitik) under riksdagsperioderna 1970-73, 1991-94, 1994-98 and 1998-2002 undersöks relationen mellan kulturpolitiken och föreställningen om nationen som en homogen kulturell gemenskap som i vissa fall tänks inkludera dess innevånare och i andra fall en etnisk grupp. Nyinstitutionell analys av kulturpolitik som organisatoriskt fält kombineras med analys av hur nationen konceptualiseras som en föreställd gemenskap och vilka värderingar den upprätthåller för att visa hur dessa värden och koncept institutionaliseras i statens kulturpolitik och hur denna bidrar till att upprätthålla nationalstatens legitimitet.
När en enhetlig kulturpolitik etablerades i Sverige i början av 1970-talet var de flesta av de ingående fälten redan låsta i sedan länge etablerade stigberoenden som band konstpolitiken till upprätthållandet av estetiska värden inom ramarna för en med utgångspunkt i staten definierad nation samtidigt som kulturarvspolitiken bundits vid etniskt partikularistiska nationskoncept och kyrkopolitiken slets mellan universalism och etnisk partikularism (vilket komplicerade kyrka-stat-relationen). Motsättningar hanterades genom kraftiga institutionella gränser mellan fälten. Till dessa fogades en övergripande kulturpolitik baserad på universella civila värden inom ramarna för den statsdefinierade nationen. Sedan dess har konflikten mellan kyrka och stat lösts upp och kulturarvspolitiken integrerats i den generella kulturpolitiken bl.a. genom organisatoriska reformer. I slutet av 1990-talet tycks trenden mot en allt mer integrerad kulturpolitik dock ha vänt bl.a. genom direkta men begränsade regeringsinitiativ. Den domineras fortfarande av universella civila värden, men också av alltmer mångetniska föreställningar om nationen.


Utdrag: Like most modern states Sweden has a cultural policy. Very few people seem to question that the Swedish state should continue to support such activities as opera, symphony orchestras, Swedish literature, museums and religious denominations, or that it should legally limit, for example, the export of the material cultural heritage or the freedom of owners to make changes in buildings included in this. On the other hand very few people suggest that the State should support rock concerts or the import of English literary classics to any comparable extent, neither do many question the general norms behind these rules. In 2006 even a rumour that the new Minister of Culture questioned State support for the cultural field was enough to provoke a storm of protest (ultimately she was forced to resign, because of unpaid TV licence fees). On the other hand many Swedish politicians, including her successor, seem to believe that cultural policy is of little importance in national politics and that its central norms are uncontroversial. Yet, there are, as I will show, major differences between the various political positions, even on important points. The cultural landscape of Sweden is changing: “foreign” cultural expressions – from American films to books in Arabic – are becoming increasingly accessible. At the same time an increasing part of the population consists of immigrants. The State, somewhat paradoxically, simultaneously supports Swedish cultural production, protects it from foreign influences and promotes the concept of Sweden as a multicultural society. There are also signs that cultural policy is now becoming more explicitly – sometimes violently – controversial in Sweden as well as in many other countries.

[---]

I will argue that this seemingly paradoxical belief in a consensus on these matters is connected with the idea that Sweden is a nation and that as a nation it has (or has at least once had) a homogenous culture. To understand conflicts, or the lack of conflicts, in cultural policy it is thus not enough to study the values that it promotes; one also has to study how these relate to the concept of a national community that is supposed to be homogenous in relation to them.

[---]

one may also ask if national cultural policy will survive as an integrated field. At the end of this study it appears to be disintegrating. That new concepts of values and the nation have motivated the creation of new institutions in cultural policy helps explain this. Studying values and concepts of the nation is thus important to cultural policy research. That culture is becoming increasingly important in politics does, however, not mean that cultural policy as a sector will become more important or that the Ministry of Culture – or any of its other actors – will either gain or become the subject of increasing conflict. New actors are moving in on the field and may become more important than the old ones. These new actors include other ministries as well as foundations, municipalities, counties, the EU and others. Their involvement supports the claim that culture is becoming more important in society. They, however, often follow other norms than the cultural policy field. The institutions of cultural policy appear, on the other hand, to be far more long-lived than the values that originally legitimised them. Institutions and cultural establishments are thus often more long-lived than philosophical and political opinions of what culture is or should be. It is therefore likely that actors now under attack will find new ways to define a legitimate relationship to the nation, the nation-state and whatever actors and identities may compete with these in the future. Many of the actors of cultural policy have after all done so several times in the past. This is one way to interpret the increased authority of civil values in Swedish national cultural policy (as well as of economic values to many other actors in the cultural field ): as a new way to legitimise actors and institutions.

[---]

Cultural policy has been a major part of the nation-state’s work to control national identity among its citizens and denizens for a long time. Is cultural policy now losing the authority necessary for this role? Is the current interest in cultural policy research a sign that the legitimacy of national cultural policy is not as evident as it once was [...] The quantitative investigations made by the Culture Commission indicated that cultural policy between 1974 and 1994 had failed to reach the aim of making the citizens and denizens of Sweden take part of the culture made available to them by it. It did, however, appear to have succeeded in upholding the authority of high culture. At least no political party has in practical politics questioned its right to State support.
This authority – and thus the legitimacy of the cultural policy field – rests, however, on what the citizens of Sweden consider appropriate. Whether the Swedish policy of cultural integration in favour of common civil values will be successful or whether the future holds a more disintegrated society, as the one envisioned by Tilly or Castells (see Chapter II), is obviously a question that cannot be answered by a study of how the Swedish state responds to the situation. The State does, however, appear to refer more to universal civil values now than it did before. This stands in clear contrast to the particularism considered to have characterised state legitimation in the era of nationalism, and perhaps less so to the universalism of pre-nationalist times.

onsdag, september 12, 2007

Korta noteringar 3

För den som intresserar sig för kultur, kulturpolitik eller kulturekonomi kan rekommenderas Emma Stenströms och Tobias Nilséns utmärkta blogg där man bl.a. kan läsa om Kulturutredningen, SweCult, Proventus och om de rätt olika förutsättningarna för privata bidrag till kulturen i Sverige och USA.

Korta noteringar 2

För den politiskt intresserade kan nämnas att min gamle kårfullmäktigekollega den frispråkige kristdemokratiske politiske tjänstemannen Mats Reimbertsson är tillbaka i den öppna bloggosfären och i full gång med att attackera George Bush, Fredrik Reinfeldt, muslimska länders Sverigeambassadörer och många andra. Skarp som alltid.

Korta noteringar 1

I den nyligen presenterade propositionen 2006/07:133 föreslås att personer som har utsatts för hemliga tvångsmedel, t.ex. hemlig teleavlyssning, skall underrättas om detta. "Underrättelseskyldigheten skall inte omfatta utredningar om sabotagebrott, brott mot rikets säkerhet och terroristbrott, dvs. brott som knyter an till Säkerhetspolisens verksamhetsområde." Trots detta tycks förslaget dock erbjuda större rättssäkerhet än sina föregångare.

måndag, september 10, 2007

Fortfarande aktuell?

Om den ene vill göra sin biff av kött och den andre av rödbetor, om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till promenader i bil, den andre till att odla rosor, den tredje till att samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke, lika lite som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa.

Per Albin Hansson, folkhemmets skapare, 1935

söndag, september 09, 2007

Realismen som eskapsim

Jag läser om en essä som Fabian Kastner skrev i Svenska Dagbladet för en dryg vecka sedan. Rubriken är ”Tekniken vantrivs i kulturen” men budskapet tycks snarare vara att kulturens företrädare vantrivs i en alltmer teknisk värld. Jag gillar slutsatsen: att den så kallade realismen i litteratur (och, får man förmoda, även i andra media) utvecklats till ett slags eskapism. I en alltmer medialiserad, för att inte säga virtuell, värld blir den etablerade realismens sätt att skildra verkligheten en flykt tillbaka till ett tänkt läge där tillvaron var lättfattlig och problemen gick att ta på.

Däremot delar jag inte alls Kastners slutsats att scence fiction-genren skulle ha vansläktats sedan den gamla goda tiden då Heinlein och andra spekulerade över framtida teknologier och deras konsekvenser. De flesta science fiction-författare har aldrig varit särskilt djupsinniga. Däremot missuppfattar Kastner utvecklingen när han talar om ”science fantasy” och dylikt som en väg bort ifrån rollen att försöka förstå utvecklingen. Som jag ser det ligger själva poängen i seriös scence fiction och liknande genrer i försöket att förstå hur tekniken kommer att påverka oss människor, dels som samhällsmedborgare och dels som biologiska varelser.

På det senare området behövs verkligen en seriös diskussion. I verkligheten tycks det dock vara väldigt få som funderar över möjligheten att mänskligheten står inför en fundamental förändring. Våra kommunikationsmönster ser idag helt annorlunda ut än vad de gjorde för bara något decennium sedan. Möjligheterna att lagra och hantera information ökar lavinartat. Den tekniska utvecklingen när det gäller möjligheterna att omgestalta mänsklig DNA visar alla tecken på att bli omfattande och möjligheten länka samman datateknik och nerver utvecklas hastigt. Konsekvenserna av detta och andra utvecklingslinjer kan visa sig mycket långtgående och kräver djupgående reflektion över vad det kommer att göra med oss som personer.

Jag kan instämma med att den diskussionen idag inte alls förs på något tillräckligt seriöst sätt eller i tillräckligt vida kretsar. Istället domineras den å ena sidan av människor som menar att förändring i sig är omoraliskt (en hållning som är orimlig så länge man inte tar avstånd från den medicinska vetenskapen som sådan) och å andra sidan människor som bara ser möjligheterna och tänker sig en framtid dominerad av friska men oförändrade människor som bara lever bättre, längre och med större resurser än tidigare generation.

T.ex. så läste jag nyligen Nick Bostroms historik över transhumanismen. Han citerar med gillande renässanshumanisten Pico della Mirandolas karaktärisering av människan:

We have made you a creature neither of heaven nor of earth, neither mortal nor immortal, in order that you may, as the free and proud shaper of your own being, fashion yourself in the form you may prefer. It will be in your power to descend to the lower, brutish forms of life; you will be able, through your own decision, to rise again to the superior orders whose life is divine.

Men han missar helt poängen och inser inte att andlig förändring hänger samman med fysisk/medicinsk förändring och att det är den förstnämnda som är den viktigaste. Frågan borde inte vara var vi skall sätta gränsen för mänsklig utveckling utan i vilken riktning vi vill att den skal gå och med vilka metoder. I så fall måste vi ha en helt annan reflekterande nivå på diskussionen om förändringens betydelse. Här tror jag att skönlitteraturen kan ha en viktig roll i presenterandet av idéer. Men jag tycker också att den hittills spelat denna roll betydligt bättre än t.ex. den akademiska filosofin.



Som relevant science fiction kan jag gärna rekommendera t.ex. Alastair Reynolds böcker, Ernst Jüngers The Glass Bees och Aldous Huxleys Brave New World.

tisdag, augusti 21, 2007

Ingerö

Noterar att Johan Ingerö på siståne tagit upp ett antal intressanta saker om både skolor och kultur och lägger således in hans blogg i blogglistan.

onsdag, augusti 15, 2007

Ärans och hjältarnas språk?

Upptäckte till min egen överraskning att en text om svensk språkpolitik som jag skrev en gång nu finns tillgänglig på nätet via Språkförsvaret: "Ärans och hjältarnas språk?"

fredag, augusti 10, 2007

Nytt jobb

Tack till Dexion för de vänliga orden angående mitt nya arbete för den utredning som numera också själv beskriver sig som Kulturutredningen. Att döma av starten så tror jag att det här kan bli väldigt givande. Att döma av direktiven så finns också förutsättningarna för ett verkligt nyttigt reformarbete.

För den här bloggen innebär det dock att det blir mindre tid just nu eftersom jag samtidigt skall kasta mig in i ett nytt heltidsarbete och lägga sista handen på avhandlingen (som dock lyckligtvis rör sig innom samma ämnesområde). Senare kommer jag naturligtvis också att behöva ta ställning till vad jag kan skriva här samtidigt som jag har en roll som tjänsteman. Lösningen blir nog att jag helt enkelt undviker att uttala mig personligen i de frågor jag arbetar med för att istället ägna bloggen åt andra saker som intresserar mig. Bloggens ämnesområde är som bekant betydligt mer vittfamnande än den svenska kulturpolitiken.

torsdag, augusti 09, 2007

Postautonom konst?

Mycket av den moderna uppfattningen om konst bygger på föreställningen om konsten eller kulturen som en autonom sfär i samhället. I och med postmodernismen tycks denna föreställning ha fått sig en törn som blir svår att ta sig ur. Jag tror också att man utan att överdriva kan hävda att det vi i dag kallar kulturpolitik främst handlar om att upprätthålla denna sfär med hjälp av olika stödmetoder inriktade på dem som genom utbildning eller andra metoder lyckats vinna erkännande där, och möjligen på att göra deras produkter tillgängliga för en inte nödvändigtvis särskilt intresserad allmänhet. Allt färre människor tror emellertid på objektiva estetiska världen och de argument som en gång användes för att legitimera denna autonoma sfär blir därmed ohållbara och framstår i vissa fall som direkt absurda. Inte minst framstår många moderna konstprojekt för allmänheten ofta som rena försök att provocera, vilket lätt blir intrycket när det handlar om människor som pissar på offentlig plats eller som försöker hotta upp Mozartoperor genom att lägga till profeten Muhammeds avhuggna huvud på scenen.

Frågan är egentligen vad konst kan vara och vilken funktion den skulle kunna ha i våra dagars samhällen. Några av de intressantare spekulationer jag har stött på (men inte nödvändigtvis håller med om) handlar om post-autonom konst. Medan de senmoderna provokationsartade konstnärerna tycks verka i något slags avantgardistiskt försök att upplysa massorna uppifrån försöker de postautonoma snarare verka i samklang med de utanförstående genom att träda ut ur autonomins skyddade verkstad. Det handlar alltså om olika former av försök till dialog men i realiteten handlar det även här om att försöka bygga upp autonoma zoner utanför de som styrs av marknadens och den etablerade konstens och politikens institutionaliserade former. Det påminner därmed en hel del om försöken att bryta ned vetenskapens uppifrånperspektiv inom cultural studies.

På sitt sätt är de här projekten egentligen ett ännu mer avantgardistiska, något som understryks av att det också oftast är politiskt någonstans ute på den vänsteranarkistiska kanten. Även om de är öppna har jag också svårt att föreställa mig att även projekt av den här typen inte lätt får en elitistisk slagsida i sitt sätt att förhålla sig till den oupplysta allmänheten. Snarare än om ett försök att skapa konst efter autonomins upphörande tycks det alltså handla om att upprätta en ny autonomi, om än med med mer vittående politiska ambitioner. Jag är med andra ord inte helt förvånad över att man i dessa kretsar hittar beundrare för t.ex. högeranarkisten d’Anunzios maktövertagande i Fiume där denne bland annat problamerade att musiken är statens grundprincip (D'Annunzio är i sig intressant just för att han är så svår att begripliggöra i ett nutida sätt att förstå politik. Wikipedia beskriver honom som fascist, men det fungerar egentligen bara om man ger begreppet en annan betydelse än vad man vanligen gör idag).

Om postautonomi skulle vara början till någon form av nytt paradigm för förhållandet mellan konsten och samhället eller för konstens funktion för individen är frågan också hur den skall förstås. Jag har länge haft en intuitiv känsla av att religiös initiation skulle kunna vara en god metafor för vad en verkligt omdanande konstupplevelse skulle kunna vara. Det handlar med andra ord om en upplevelse som hjälper en att se på världen på ett nytt sätt, om att ta ett steg utanför det vardagliga sättet att betrakta den. Dess värre börjar jag inse att även esoterism är ett relativt outforskat område för religionsvetenskapen. Jag medverkar till exempel själv i ett bokprojekt med framförallt litteraturvetare och religionshistoriker på ämnet esoterism i litteraturen, men då handlar det främst om hur esoterism skildras i litterära framställningar, något som förvisso är intressant: ens sätt att betrakta den moderna kulturen ändrar sig givetvis när man sätter sig in i sådana saker som ockultismens roll i konstnärliga kretsar kring förra sekelskiftet, men det lär inte ge oss så många nya perspektiv på framtiden. Snarare sätter det fokus på faran av enkelspårighet när man försöker förstå en epok.

Naturligtvis kan det vara så att konst som någonting annat än underhållning inte är möjligt i den postmoderna världen. Kanske får vi söka efter andra vägar om vi vill träda utanför de dominerande tankestrukturernas band i materialismens, kommersialismens och den politiska korrekthetens tidevarv.

Det tål onekligen att tänkas på.

lördag, juli 21, 2007

Stauffenberg

Filmen ”Stauffenberg” (Sv: ”Attentatet mot Hitler”) från 2004 är en av flera tyska filmer som producerats på senare år och behandlar Tredje Riket. Hirschbiegels ”Undergången” (”Der Untergang”) är liksom Dennis Gennsels ”Napola - Elite für den Führer” (”Führerns elit”) andra exempel. De båda förstnämnda är närmast dokumentärliknande i sin realistiska skildring av historiska skeenden. Den sistnämnda skildrar en nazistisk internatskola där framtidens elit skulle skolas, något som visar sig vara ett utmärkt tema för att beskriva inskolningen i Tredje Rikets ideal. Helt följdriktigt slutar den med en skildring av ungdomligt uppror.

”Undergången” skildrar Hitlers sista tid i Fürerbunkern och uppnår en verkligt obehaglig realism i skildringen av en allt vansinnigare riksledning och en Fürhrer som alltmer tappar kontakten med verkligheten. På många sätt är detta ett tacksamt tema som gör sig mycket väl i en realistisk framställning där nazisternas egna handlingar får tala sitt eget tydliga språk. Det kan inte råda någon tvekan om att detta får dem att framstå i en ytterst obehaglig dager, men det understryker samtidigt att andra världskriget var ett verk av människor, genom att skildra de människor som ledde Tredje Riket.

”Stauffenberg” har ett svårare ämne. Överste Greve Claus Schenk von Stauffenberg var på många sätt en hjälte och framställs som en sådan. Hans attentat och det därpå följande kuppförsöket mot Hitler den 20 juli 1944 var en av de mest omfattande motståndshandlingarna mot nationalsocialisterna i Tyskland. Ingen vet vad som skulle ha hänt om Stauffenbergs sprängemnesfylda portföljd hade exploderat någon meter närmare Hitler. Under en kort period kontrollerades viktiga byggnader i Berlin, Paris och flera andra viktiga städer av trupper under de sammansvurnas kontroll.

En exakt skildring av händelseförloppet ligger helt klart i det allmänna historiemedvetandets intresse och Baier presenterar en sådan skildring med stor framgång. Liksom i ”Undergången” får protagonistens handlingar tala för honom. Greve Stauffenberg kan med andra ord skildras som en hjälte enligt samma princip som Hitler kan framställas som ett extremt exempel på en trots allt mänsklig ondska. Filmspråket innebär å andra sidan att man får reda på mycket lite om Stauffenbergs motiv. Dessa framställs i grund och botten endast som en djupt känd avsky mot Führern och hans krig.

Så kan det mycket väl vara. Ändå är Stauffenberg en betydligt mera komplex person att skildra just på grund av att han rimligen måste framställas som en hjälte, även ur efterkrigsgenerationernas perspektiv samtidigt som hans egen världsbild tycks ha stått synnerligen långt ifrån den som har blivit förhärskande efter kriget. Som titeln och namnet Graf Schenk von Stauffenberg antyder ingick han i en familj som tillhört den tyska adeln sedan medeltiden och som första gången trädde i huset Hohenzollerns tjänst i början av tolvhundratalet. Han var själv djupt troende katolik, något som helt klart hade stor betydelse för hans i grunden moraliska beslut att försöka mörda Adolf Hitler. Å andra sidan var han också litterärt bildad och hade under mellankrigstiden varit god vän, eller snarare lärjunge, till den radikalkonservative poeten Stefan George, en person redan kort efter första världskriget beskrev detta som ett renande krig, som hoppades att den borgerliga och demokratiska ordningen skulle rensas undan och som utmålade Hohenstaufernas medeltida tyska rike som den senaste guldåldern. Ändå var det många av de sammansvurna kring attentatet 20 juli hade en bakgrund i den litterära kretsen kring Stefan George. Stauffenbergs egen vision av Tyskland efter kriget kan antas åtminstone ha påmint om den som beskrevs av armékaptenen och författaren Ernst Jünger i pamfletten Der Friede som cirkulerade bland en del av de sammansvurna under kriget.

Yrkesofficeren och adelsmannen Stauffenberg var alltså knappast pacifist eller demokrat. Baier gör det inte fullt så enkelt för sig utan låter det framgå att Stauffenberg från början såg tämligen hoppfullt på Hitler och passar dessutom på att infoga några, så vitt jag förstår historiska, citat av honom där han uttalar sig nedsättande om Polens judar. Istället för att framställa honom som om han flirtade med nazismen för att sedan ändra sig hade det dock kanske varit rimligare att skildra honom som en person som hela tiden höll fast vid en och samma övertygelse, en övertygelse som hade tillräckligt stora ytliga likhet med nazisternas för att han från början skulle se hoppfullt på dem men som till sist, sedan han insett de djupgående skillnaderna också ledde honom till att försöka krossa dem. Vad Stauffenberg skulle ha tyckt om historiens utveckling efter krigen kan vi naturligtvis inte veta, men sanningen är att de flesta av de vars ansträngningar byggt det samhälle vi har idag hade tänkt sig någonting helt annat. Moraliska och politiska ställningstaganden är inte samma sak bara därför att de i bästa fall hänger samman. Även de som inte står för samma samhällsmodell som nutidens västeuropeiska kan förtjäna hjältestatus, men det innebär inte nödvändigtvis att man behöver framställa dem som om de delade ens egna idéal.

Den 21 juli 1944, dagen efter attentatet mot Hitler, avrättades Överste Greve Clauss Schenk von Stauffenberg för högförräderi av en exekutionspatrull i Berlin. Hans sista ord var ”Leve vårt heliga Tyskland!”

-------------------------------------------
Läs gärna gårdagens understreckare i SvD om de minnespolitiska apekterna av historieskrivningen kring Andra Världskrigets tyska militära ledning och hur man varit benägen att frånskriva dem såväl politiska förtjänster som politisk skuld.

söndag, juli 15, 2007

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållning som måste vara gemensam för att åtminstone de typer av vänskap som jag uppfattar som önskvärda skall kunna fungera. Inte minst så skulle jag säga att dessa typer av vänskap förutsätter ömsesidig respekt. Man måste kunna förstå varandra och man måste kunna vara säker på att ens förtroende värdesätts.

Vänskap är också en av de få starka relationer i livet som även traditionellt sett bygger helt på fritt val från båda parters sida. Kärlek är idag en annan sådan relation, men många skulle säga att kärlek förutsätter vänskap. Vänskap är också en relation som gör det möjligt att ställa krav. Den amerikanske skribenten Joseph Epstein menar att ”en vän är en person man kan ringa mitt i natten, men gärna inte mer än en gång.” Lite högre krav tycker jag nog att man bör kunna ställa, men det ligger i och för sig i relationens natur att man inte utnyttjar sina vänners generositet.

Därtill är förhållandet reciprokt. Man kan kräva en hel del, men man skall också vara beredd att erbjuda samma hjälp tillbaka. Men det rör sig inte enbart, eller ens främst, om ett utbyte av tjänster, i så fall är förhållandet ett annat än det som jag menar med vänskap. Däremot så tror jag att även de här faktorerna har någonting att göra med vad jag menar när jag säger att vänskap bygger på ömsesidig respekt. Man kan inte samtidigt respektera och utnyttja en person. Däremot tycks det som om även de mest självständiga eller hedersmedvetna personer kan tänka sig att be någon annan om hjälp om de vet att den personen kommer fortsätta respektera dem även efteråt, någonting som givetvis är särskilt viktigt om den hjälp det handlar om är innebär ett förtroende som kräver att man öppnar sig emotionellt. I många fall handlar det kanske inte ens om ett behov av att anförtro sig åt någon. Redan vetskapen om att det finns någon man skulle kunna anförtro sig åt kan ofta vara avgörande.

Med detta i tankarna är det kanske inte så förvånande att Epstein med tiden börjat tycka att det ibland är tyngande att umgås med sina vänner och istället föredrar att umgås med mer ytliga bekanta. Personligen tycker jag dock att han tycks sätta tämligen lågt värde på sina vänner eller kanske väljer dem väl dåligt. Å andra sidan har han kanske en poäng i att man inte kan vara vän med alla man träffar, eller ens med alla man uppskattar. Om vänskap är en relation som ställer krav innebär detta rimligen att de flesta människor har en begränsad kapacitet för hur många (nära) vänner de kan hantera. Om man inte inser detta är man rimligen antingen en människa med en enorm kapacitet för förtroende och ansvar eller en person som inte alls förstår vad det handlar om. Vänskap är i alla händelser ett intressant ämne för filosofisk diskussion och en av de saker som jag inte är säker på hur jag skulle kunna leva utan.

Jakob Söderbaum skriver på sin blogg om begreppet vänskap

Marete Mazarella skrev om Epsteins bok om vänskap i SvD för snart ett år sedan

söndag, juli 08, 2007

Varför jurister är konservativa – på gott och ont

Ur Max Webers Wirtschaft und Geselschaft (transl. Roth & Wittisch)

The vocational responsibility of maintaining the existing legal system seems to place the practitioners of the law among the “conservative” forces. This is true in the twofold sense that legal practitioners are inclined to remain cool not only toward pressure of substantive postulates put forward from “below” in the name of “social” ideals but also towards those from “above” which are put forward in the name of patriarchal welfare politics. Of course, this statement should not be taken as representing the whole truth without qualifications. The role of representative of the underprivileged, and of the advocate of formal equality before the law is particularly suited to the attorney… This is why attorneys, and lawyers in general, have played such a leading role in the movements of the popolani of the Italian communes and, later, in all the bourgeois revolutions of modern times as well as in the socialist parties. It also explains why in purely democratic countries, such as Italy, France, or the United States, the lawyers, as the professionally expert technicians of the legal crafts, as honoratiores, and as fidunciaries of their clients, are the natural aspirants to political carriers.

Weber fortsätter sin analys av juristernas roll med att diskutera hur tyska jurister under tiden före Första Världskriget ändrat sin inställning och alltmer börjat acceptera auktoritära drag i det politiska systemet som en följd av rättspositivismen. Trots att den är skriven före kriget pekar den på ett obehagligt sätt fram emot hur de skulle agera under mellankrigstiden och under Andra Världskriget:

Among the general ideological factors which account for the change in the lawyers’ attitude, the disappearance of the belief in natural law has played a major role. If the legal profession of the present day manifests at all typical ideological affinities to various power groups, its members are inclined to stand on the side of “order,” which in practice means that they will take the side of the “legitimate” authoritarian political power that happens to predominate at the moment. In this respect they differ from the lawyers of the English and French revolutionary periods and of the period of enlightenment in general.

onsdag, juli 04, 2007

Ämbetsmän och akademiker – yrkesroller och samhällsdebatt

I våra dagar tycks ledande statliga tjänstemän alltmer benägna att delta i den allmänna debatten medan universitetsakademikerna visserligen förekommer, men i vårt land ändå är ratt sällsynta där. När de visar sig i debatten låter de ibland förvillande mycket som politiker. Samtidigt råder det heller ingen brist på akademiker som uppfattar sin akademiska verksamhet som en politisk aktivitet.

Jag håller precis på att läsa en del verk av Max Weber, en av de moderna samhällsvetenskapernas grundare, men också en av pionjärerna i forskningen kring yrkesroller och en av de främsta ideologerna bakom många numera vedertagna idéer om hur akademiker och ämbetsmän bör agera i sina yrkesroller (se inte minst i Wissenschaft als Beruf). Ur hans perspektiv måste man beskriva den här utvecklingen som minst sagt illavarslande.

För Weber var vetenskapsmannens främsta plikter mot sanningen och hans främsta dygd att kritiskt granska allt som faller inom hans expertområde. I Socratic Citizenship gör den amerikanske filosofen Dana Villa ett försök att förena denna tanke med idén om publika intellektuella som ett viktigt inslag i samhällsdebatten. Detta låter sig göras med stor förtjänst: de intellektuellas roll är att kritiskt granska debatten, t.ex. genom att peka på de långtgående implikationerna av vad som sägs i den eller dekonstruera politikernas retorik. Däremot är det knappast förenligt med Webers forskningsetik att akademiker forskar genom att försöka samla argument för sin övertygelse. I så fall sviker de sitt kritiska kall. Ytterst sågar de också av den gren de sitter på eftersom själva skälet till att människor lyssnar (lyssnade?) på akademiker är (var?) att deras utsagor är ordentligt mycket mer välgrundade än andras. Det är också därför som akademiska examina är värda någonting: eftersom de visar att personens kunskaper och färdigheter klarat av att utstå granskning.

Ämbetsmannens roll är helt annorlunda. Hans uppgift är att verkställa beslut och uppnå målsättningar inom ramarna för juridiskt uppställda regler. Hela legitimiteten i byråkratin hänger på att medborgarna kan vara säkra på att tjänstemännen tillämpar regler på ett objektivt och rättvist sätt. Detta sker inte alltid, men om inte idealet kan upprätthållas något så när i de allra flesta fall tappar medborgarna (med rätta) förtroendet. Både intellektuella och politiker skall med andra ord offentligt stå för sin välgrundade övertygelse i det offentliga. Tjänstemän skall däremot utföra sina uppdrag. I demokratier innebär detta att de skall följa de instruktioner de får av regering och riksdag (i sin tur legitimerade av folkviljan). Om de istället ägnar sig åt att försöka påverka folkviljan riskerar systemet att vändas uppochner.

Detta hindrar naturligtvis inte att tjänstemän har privatmoral. En tjänsteman som ser andra tjänstemän (även överordnade) bryta mot reglerna är naturligtvis skyldig att rapportera detta. En tjänsteman som inte anser att de uppgifter han eller hon satts att verkställa kan förenas med hans eller hennes privatmoral har helt enkelt bara att avgå. Detta kan mycket väl betraktas som en medborgerlig skyldighet. Som tjänsteman är tjänstemannen däremot skyldig att följa regler och instruktioner. Det är en underordning som är nödvändig för att demokratin skall kunna fungera.

I de flesta moderna stater är både tjänstemän och akademiker i allmänhet också medborgare och har som sådana naturligtvis också rätt – för att inte säga skyldighet – att engagera sig politiskt. Detta är ingen anomali. Tvärtom är det vanligt att samma person innehar flera roller under loppet av sitt liv, ibland samtidigt. Till exempel ingår det i de flesta universitetsforskares uppgifter att leda verksamheter och/eller att sätta betyg och examinera studenter. Det förstnämnda är en typisk tjänstemannauppgift och det sistnämnda ett exempel på myndighetsutövning. De flesta moderna tjänstemän är universitetsutbildade och många experter i statliga myndigheter har forskarerfarenhet och planerar att återgå till forskningen senare i karriären. Att akademin producerar kompetenser som är använda även på andra ställen i samhället är ett sundhetstecken. Att samma person kan inneha flera roller innebär emellertid inte att rollerna kan tillåtas glida ihop. Politiker, intellektuella och ämbetsmän har olika roller. Om de innehas av samma person är skälet så mycket större att hålla isär dem.

torsdag, juni 21, 2007

Statsministrar, presidenter, Ruin och Skowronek

Jag ser att Olof Ruin publicerat ett nytt verk om statsministerrollen de senaste sextio åren: Statsministern. Från Tage Erlander till Göran Persson. Statsvetenskapen har på senare år kommit tämligen långt i utforskandet av regeringskansliets inre demokratiska och politiska processer. Att dessa kan bli avgörande har även märkts i pressen i samband med tsunamikatastrofen. Även under normala omständigheter har dock sådana saker som maktfördelningen mellan finansdepartementet, statsrådsberedningen och fackdepartementen ofta avgörande konsekvenser för utformningen av svensk politik. Allt detta beskrivs ur en delvis ny vinkel när Ruin fokuserar på statsministerns roll i dessa processer. Som SvD:s recensent noterar ges Ruins framställning också en större närhet av att författaren känt flertalet av de sju (!) statsministrarna personligen. Tyngdpunkten ligger dock på organisationen och på den relativa maktförskjutning som ägt rum de senaste sextio åren och där statsministern, och kanske framförallt statsministerns kansli, numera statsrådsberedningen (ännu för tretio år sedan bara 3-4 personer, numera närmare 90) har fått allt mer att säga till om.

Ruins bok skulle med fördel kunna jämföras med Stephen Skowroneks utmärkta analys av den amerikanska statsledningen i The Politics Presidents Make. Detta är avslöjande på flera sätt. Inte minst kan man notera att Skowroneks analys täcker hela raden av amerikanska presidenter från Washington till Clinton (en ny utgåva är att vänta) medan Ruin nöjer sig med statsministrarna från Erlander till Persson. Det historiska perspektivet är alltså betydligt kortare och den kontinuitet som visar sig är främst den som varit resultatet av det långa socialdemokratiska maktinnehavet.

Detta korta svenska perspektiv är emellertid i sig typiskt för hur politik analyseras i Sverige och i USA, något som på sitt sätt kanske är anmärkningsvärt med tanke på att den historisk-institutionalistiska skolan (som även Skowronek skulle kunna räknas till) är tämligen stark i svensk förvaltningsanalys. I ett större perspektiv tyck vi dock vara tämligen vana vid att betrakta socialdemokratins övertagande av regeringsansvaret som en historisk vändpunkt. Kanske hade det varit intressant att jämföra Tage Erlander och Per-Albin Hansson inte bara med sina efterträdare utan också med sina liberala och konservativa företrädare. Detta hade kunnat visa på en kontinuitet som har att göra med institutioner och inte med partier. Det är trots allt inte självklart att kontinuiteten – eller för den delen stabiliteten – främst beror på vilket parti. Men dagens forskning kring beslutsprocesserna i statsapparaten vore det i själva verket lätt att argumentera för motsatsen. Om det är tjänstemännen som står för kontinuitet och stabilitet så är den främsta konsekvensen av ett partis stabila maktinnehav kanske inte större politisk kontinuitet utan att partiet och staten växer samman, med konsekvenser för båda.

I ett längre perspektiv är kontinuiteten större i USA än i Sverige (och för den delen i många andra Europeiska stater). De presidenter som Skowronek analyserar har alla verkat inom ramarna för samma konstitution och även om maktfördelningen mellan presidenten, ministrarna, delstaterna, kongressen och högsta domstolen förändrats så är aktörerna fortfarande desamma. Så är emellertid ofta fallet även i Sverige. Visserligen är det lite väl ofta man hör att 1975 års regeringsform inte innebar några praktiska förändringar utan bara uppdaterade den skriva konstitutionen i förhållande till den praktiska, men det ändrar inte att den förändringsprocess som den var en del av kan beskrivas som en kontinuerlig förändring. Flera aktörer har emellertid också varit de samma över lång tid, vilket öppnar för jämförelser över längre tid. T.ex. skulle det kunna vara intressant att jämföra hur regeringens förhållande till riksdagen ändrades vid införandet av enkammarriksdagen 1970 med hur den ändrades när tvåkammarriksdagen ersatte ståndsriksdagen drygt hundra år tidigare. Intressant nog är den förstnämnda händelsen fortfarande betydligt mer välbeforskad än den senare.

Det är möjligt att jag kommer att ändra mig efter en mer noggrann genomläsning av Ruins bok, men som det nu ser ut ger den få verkliga överraskningar. Skowroneks slutsatser förtjänar dock att nämnas även nu när det är över tio år sedan boken kom ut i första upplagan: dagens amerikanska presidenter har betydligt mindre kontroll över den federala statsapparaten än vad deras företrädare hade på 1800-talet. Samtidigt står presidenterna från och med Reagan (oavsett partitillhörighet och med Reagan och Clinton som tydligaste exempel) i en annan relation till administrationen än vad deras företrädare gjorde under den amerikanska välfärdsstatens uppbyggnadsfas (New Deal etc.). De är betydligt mera mediala figurer men framstår samtidigt som betydligt mera externa i förhållande till statsapparaten än vad deras företrädare gjorde. I enskilda fall kan deras initiativ ha enorm betydelse – som t.ex. när det gäller att starta ett krig – men den centrala kontroll som Washington, Lincoln och Roosevelt ständigt utövade är emellertid långt borta.

Å andra sidan kan det vara svårt att bedöma i sin egen samtid. Skowronek trycker nämligen också den betydelse som enskilda makthavare kan ha när nya modeller för statens organisation byggs upp. Det anmärkningsvärda är då snarare att han beskriver de senaste årens förändringar som förändringar på ytan snarare än på djupet, vilket alltså i sig innebär att de senaste presidenterna oavsett sin mediala synlighet inte har fått – eller tagit sig – tillfälle att påverka politikens utformning och organisation även på lång sikt.

Kanske är detta även fallet i Sverige. Att statsrådsberedningen numera består av 90 personer medan den på Erlanders tid främst bestod av sekreterarna Palme och Carlsson betyder inte nödvändigtvis att Reinfeldt har större möjlighet att påverka statsapparatens utformning än vad Erlander hade. Om regeringen menar allvar med sina reformplaner – och i synnerhet om den skulle få mer än fyra år på sig – kan vi dock få se en intressant demonstration av hur stora dessa möjligheter egentligen är.

tisdag, juni 19, 2007

Böcker och IT

Så länge Internet funnits har det hävdats att det nya mediet förr eller senare kommer att konkurrera ut boken. De som läser science fiction har i ännu fler decennier (via böcker) fått sig till livs att böcker inte kommer att förekomma i framtidens samhällen. Numera hävdas det att fildelning över Internet leder till inkomstförluster för författare och förläggare. Det är naturligtvis möjligt att det är så i enskilda fall, men faktum är att det finns mycket lite som tyder på att bokläsandet, eller ens bokförsäljningen, skulle vara på väg att gå tillbaka. Tvärtom är det tämligen tydligt att den mest märkbara konsekvensen av Internet för bokläsandet är en kraftig ökning i allmännhetens tillgång till böcker, både att köpa och att låna. Nu senast rapporterar Svenska förläggareföreningen att bokförsäljningen i Sverige är högre än någonsin tidigare. Därmed inte sagt att det skulle vara moraliskt acceptabelt att egenmäktigt tillgodogöra sig frukten av andras arbete utan deras medgivande eller den ekonomiska ersättning de kräver, men kanske att det är dags att sluta oroa sig för bokens död.

måndag, juni 18, 2007

Nytt hopp för universiteten

I torsdags hade min institution personalmöte. Vår prefekt spekulerade mycket och länge om det nya resursfördelningssystem som skall utvecklas för universiteten i en nära framtid. Personligen är jag mycket hoppfull till det hela. Det gamla fördelningssystemet (med pengar per godkänd student) har varit en katastrof för kvaliteten i svensk universitetsutbildning. Vi har inte nog med pengar för att förbättra kvaliteten och får mindre pengar när vi underkänner studenter som skulle behöva gå igenom litteraturen igen eller göra om sina uppgifter. Enligt ryktet skall det nya systemet emellertid kombinera kvalitetsmätning med en hög grad av frihet för universiteten. Det låter som en självklarhet men är redan som målsättning en klar förbättring. Att utredningens sekreterare sedan gör inlägg i dagspressen där han sätter in sin uppgift i ett idéhistoriskt och internationellt sammanhang gör mig än mer hoppfull.

Särskilt hoppingivande är slutordet: ”Sökandet efter institutionell identitet fortsätter vid de europeiska universiteten. Frågan är dock om det är denna pluralistiska verktygslåda som är framtidens universitet eller om några universitetsideal i lådan borde sorteras bort för att en ny och mer sammanhållen och koncentrerad organisation skall kunna skapas. Eller är det rent av så att olika universitet borde välja olika ideal.” Jag anser naturligtvis att de borde göra det. Naturligtvis är det också så att verklig akademiska frihet garanteras först när ingen har makten att ”sortera bort” olika lösningar. Nutidens universitet måste helt enkelt lära sig att navigera mellan regioner, nationalstater, EU, näringslivet och andra aktörer, ungefär som medeltidens universitet en gång byggde upp en position mellan den tidens världsliga och kyrkliga maktblock.

Ett annat positivt tecken i tiden är att Sverige snart har en universitetskansler med erfarenhet av att leda ett större universitet. Hans stöd för filosofi som en del av undervisningen på KTH (under hans tid som rektor där) är även det lovande och vi får hoppas att det tyder på att han förstår humaniorans betydelse snarare än på att han ser den som ett pikant lyxtillägg vid de tekniska högskolorna.

Tidigare inlägg om universitet och akademisk frihet: Från Kanossa till Bologna, Universiteten som frihet eller fostringsanstalt.

---------------------------

Samtidigt i en annan del av landet ryktas det att rektorn för ett mellanstort svenskt universitet nyligen beställt en större mängd chokladguldpengar präglade med hans egen bild. Valören är skall tydligen vara ”1 Mille”. Alla har vi vår egen vision av universitetens framtida ekonomi.

onsdag, juni 13, 2007

Bloggar och integritet

En särskild fördel med bloggande är det ger våra förtroendevalda möjlighet att förklara varför de gör som det gör. Det är till exempel väldigt intressant att läsa riksdagsledamoten Annie Johanssons förklaring till varför hon röstar som hon gör i fråga om brevhemligheten och signalspaningslagen.

Noterat via Dexion.

Andra bloggar om FRA.

Tidigare inlägg.

söndag, juni 10, 2007

Bloggar, journalister och seriositet

Dagens SvD-artikel om ifall bloggare utgör ett hot mot den seriösa litteraturkritiken innebär ett litet steg mot att beskriva bloggarnas position i debatten, men den visar också tydligt på den bristande förståelsen för fenomenet i journalistkåren. Man erkänner att vissa bloggar har skaffat sig en position i konkurrens med de professionella recensenterna, men man klarar inte av att ifrågasätta en distinktion som när allt kommer omkring redan är passé.

Vem är egentligen en professionell skribent? Undertecknad säljer ibland artiklar till SvD. Betyder det att undertecknad är en professionell skribent? Undertecknad är definitivt ingen journalist. Däremot ägnar jag mig åt både bloggande och artikelförfattande, och skriver dessutom akademiska texter, vilket till skillnad från de båda förstnämnda verksamheterna ingår i mitt egentliga yrke. Många andra bloggare tjänar emellertid pengar just på sitt bloggande, via annonser, vilket också är tidningarnas huvudsakliga inkomstkälla. Bloggarna är visserligen mer av egna företagare, men den ekonomiska situationen blir allt mindre av en skarp gräns, i synnerhet om det är "seriösa" (och följaktligen i allmänhet olönsamma) kulturtidskrifter vi talar om).

Att det skulle finnas en skarp gräns i kvalitet är heller inte tydligt. Det skall villigt erkännas att mycket av det som publiceras på den här bloggen är betydligt mindre bearbetad text än de av mina texter som tryckts i pressen, som i sin tur inte är bearbetat i samma utsträckning som det som publiceras i akademiska sammanhang. Å andra sidan finns det även andra skillnader. Akademiska publikationer handlar om färdiga resultat, populärvetenskapliga skriverier om saker som redan erkänts i akademin och politisk debatt i pressen i allmänhet om saker som befinner sig i politikens mittfåra och/eller i frågor som redan får mycket uppmärksamhet. På en blogg är det möjligt att publicera saker som för närvarande inte debatteras för fullt och som kanske lägger mer komplexa perspektiv på problemen än de som kan presenteras i en debattartikel. Det är själva friheten från vad medievetare tenderar att beskriva som medielogik som utgör en stor del av lockelsen med bloggandet, åtminstone för mig.

Därmed inte sagt att bloggar per definition skulle vara djupare än journalistisk prosa - i många fall är det förvisso tvärtom - bara att det kan vara det. Medium och genre är inte samma sak, även om mediet påverkar formen. Möjligheten att kommentera tidningarnas nätupplagor för dessutom de olika medierna närmare varandra. Om det är så att tidningarnas recensenter finner sig i konkurens med mindre seriösa bloggare kan detta kanske ha mer att säga om tidningarna än om bloggandet.