Fortsätt till huvudinnehåll

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som grenar av samma arbetarrörelse. Idag är partimedlemsskapet mycket lågt, och runt hälften av LO:s medlemmar röstar inte ens på SAP (redan 2010 skrev jag om socialdemokratins tillbakagång). Nu flyttas uppmärksamheten bort ifrån fördelningspolitiken för att istället fokuseras på frågor som migration, katastrofberedskap, försvar, och rättsväsende. Många frågor behandlas inte ens på nationell nivå, men partisystemet och den politiska debatten tycks fortfarande inte ha anpassat sig till ett läge där regeringens agerande i Bryssel är minst lika viktigt som dess agerande i Stockholm.

Det främsta exemplet på att det etablerade partisystemet nu utmanas är Sverigedemokraterna, ett parti vars framgångar har att göra med helt andra frågor än de fördelningspolitiska. Liknande partier finns i de flesta europeiska länder, även om Sverige sticker ut i Nordvästeuropa genom att ha ett så pass stort parti med direkt högerextrem bakgrund (t.ex. Danskt Folkeparti, Framskrittspartiet, och Sannfinländarna kan sägas fylla delvis likartade nischer, men har en helt annan bakgrund). Själva framställer sig Sverigedemokraterna gärna som ett konservativt parti, och liksom många liknande partier beskriver de de etablerade partierna som liberala. Det finns dock väsentliga skillnader mellan dagens populistiska partier och klassisk konservatism. Konservatismen var en politisk rörelse som växte fram från och med början av 1800-talet. Den karaktäriserades av en hierarkisk syn på samhället där idealet var ett harmoniskt system där människor med olika position i samhället fyllde delvis olika roller men ändå kunde agera tillsammans. Denna konservatism hade ofta ett elitistiskt drag där man försvarade existerande hierarkier och maktpositioner, men samtidigt betonade att makt ska utövas ansvarsfullt. Med makt följer ansvar. I många länder kom konservatismen också att betona rättsstatens betydelse, konstitutionalism, och maktdelning. I vissa länder kom den att förknippas med marknadsekonomi. I Tyskland la den konservative rikskanslern Bismarck de första grunderna för en välfärdsstat - i syfte att motverka revolutionära stämningar i arbetarklassen. Det är mycket tydligt att konservatismen formulerades som en motkraft till radikalism och revolutionära rörelser.

En av 1800-talets andra stora ideologiska rörelser var romantiken, som politiskt kom till uttryck inte minst som nationalromantik och nationalism. Nationalismens grundsats var (och är) att nationen utgör en politisk grundenhet som kan göra anspråk på suveränitet och lojalitet. Sådana tankar fick under 1800-talet inflytande på alla delar av den politiska skalan. Socialister drevs av revolutionsromantik. Nationalromantiken märktes också bland liberaler. Inte minst knöts nationalismen ofta till rösträttsrörelsen, där tonvikten låg på att alla medborgare skulle ingå i nationen på lika villkor. Staten tillhörde nationen - alltså medborgarna som grupp - inte enbart monarken eller överheten. Också konservatismen tog intryck av nationalromantiken som då knöts till idéer om lojalitet och tradition. Det var också i viss utsträckning denna tankelinje som fick allt fler konservativa att acceptera den liberala demokratin.

Under slutet av 1800-talet och under 1900-talet utvecklades en allt mer demokratisk konservatism, ofta i form av en liberalkonservatism som kombinerade idéer från konservatism och liberalism. Denna konservatism har ofta lagt tonvikten på sådant som stabilitet, konstitutionalism, maktdelning, rättsstat och civilsamhällets oberoende. Eftersom efterkrigstidens politik i så hög grad handlade om välfärdsstatens storlek och om fördelningspolitiska frågor blev det också naturligt att de konservativa och liberala partierna började smälta samman. De konservativa tog också i hög grad över en liberal syn på ekonomin och västeuropeisk konservatism blev i princip en liberalkonservatism. Koservativa och liberala partiers hållning de dominerande ekonomiska frågorna var i praktiken överlappande, med socialliberala grupper till vänster om de konservativa - eller parallellt med de socialkonservativa - och ny- och marknadsliberala grupper till höger om de traditionellt konservativa.

De nya högerpopulistiska partier som vi nu ser stiga fram i rampljuset passar sällan in i denna bild av konservatismen. En av de saker som förenar dessa partier är tvärtom motståndet mot samhällets eliter, kombinerat med krav på omfattande - för att inte säga revolutionära - reformer. Tonen är ofta mer revolutionsromantisk än konservativ eller modererande. Organisatoriskt fokuserar de ofta på en eller ett par ledare som anses företräda en (tidigare) tyst majoritet i folket, eller rent av det egentliga folket, som ställs mot en kosmopolitisk elit. Den stora utmaning de ser i samtiden är invandringen, och i synnerhet den muslimska invandringen. Även om vissa av dem har konservativa drag eller konservativ bakgrund så verkar den enda gemensamma nämnare som de alla delar med klassisk konservatism vara just nationalismen, men denna delar de också med en mängd andra historiska och samtida ideologiska och politiska strömningar, inklusive fascismen. Vill man förstå dessa partier verkar det alltså rimligare att närma sig dem som en nationalistisk och populistisk rörelse än att se dem som en förnyelse av en historisk konservatism.

Sverigedemokraterna hör tydligt hemma i denna partigrupp. De är tydligt populistiska och tydligt nationalistiska. Det som förenar partiet verkar främst vara just avståndstagandet från det politiska etablissemanget ("sjuklövern") och motståndet mot vad man beskriver som en massinvandring. Samhällsidealet verkar närmast vara en nostalgisk bild av 1950-talets socialdemokratiska folkhem. Samtidigt är mer eller mindre rasistiska åsikter oroväckande vanliga bland partiets företrädare, och tolereras uppenbarligen internt, i alla fall så länge som de inte kommer fram i ljuset och blir ett problem för partiets mer presentabla image. Flera förslag och uttalanden ger bilden av ett parti utan större respekt för rättssäker process, eller för demokratins arbetssätt. Det är ett parti som formerats i opposition mot den existerande ordningen och som rymmer ett brett spektrum av åsikter och ideologiska ståndpunkter, inklusive rasistiska och icke-demokratiska, men också sådana som man kan vänta sig av besvikna tidigare medlemmar från andra partier. Det är med andra ord ett parti vars agerande i maktställning är mycket oförutsägbart; det kan gå illa, och det kan gå mycket värre. Däremot är det inte en politisk kraft som ska underskattas.

Nu är frågan hur de övriga partierna kan hantera denna utmaning, och samtidigt ta itu med de utmaningar som Sverige rent faktiskt står inför, utmaningar som i alla fall inte bara rör sig på den etablerade höger-vänsterskalan. Till de partier som har bäst förutsättningar i det kommande valet hör de som har tagit ställning tydligt i migrationsfrågorna. Det gäller inte minst Centerpartiet, Vänstern, och Sverigedemokraterna. Såväl den sittande regeringens partier som den förra regeringens ledande parti, Moderaterna, har nu betydligt lägre trovärdighet, eftersom man så tydligt har bytt uppfattning under de senaste årens invandringsvåg. Flera av de frågor som nu seglar upp som centrala är klassiskt konservativa: säkerhetspolitik, brott- och straff, rättssäkerhet, etc. Detta bidrar sannolikt till att de blir svårhanterliga i ett land där konservatismen under lång tid har stått i skuggan av liberalism och socialism. Detta är dock inte hela förklaringen. Bakom dagens politiska kris - som på olika sätt syns i de flesta liberala demokratier - finns en mängd olika orsaker. Många av de problem som politiken ställs inför är resultatet av att världen har förändrats. Tilltron till de övergripande politiska berättelser som formulerades under 1800-talet och första halvan av 1900-talet har avtagit åtminstone sedan 1970-talet. De partier som byggdes kring dessa berättelser och problemformuleringar ter sig ofta famlande när de ställs inför nya frågeställningar.

Många har tänkt sig att detta innebar slutet för de "stora berättelserna" och att vi nu lever i ett postmodernt tillstånd. Det betyder dock inte att behovet av övergripande berättelser och samhällsvisioner har försvunnit, utan snarare att de tidigare berättelserna inte längre fungerar för att möta alla de problem som människor och samhällen möter i en tid präglad av globalisering och informationsteknologi. Dagens etablerade partier bygger på allianser och organisationsformer byggda för att möte 1900-talets problem. Många av deras grundläggande idéer äger fortfarande giltighet i det nya seklet, men det hindrar inte att allianser och organisationer kommer att behöva brytas upp, förnyas, eller ersättas för att möta dagens och morgondagens problem. Dagens populism bygger dock på ett slags avståndstagande från det som man beskriver som "postmodernism" och "globalism", men dessa fenomen beskrivs på ett närmast konspirationsteoretiskt sätt där de identifieras med grupper som "eliten" eller "invandrarna". Populismen erbjuder dock inte egentligen någon ny vision eller några nya svar, utan enbart ett avståndstagande ifrån det nya. Detta kan tyckas konservativt, men det saknar den försiktighet och det ansvarstagande som hörde till den klassiska konservatismens bättre sidor.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…