Det främsta exemplet på att det etablerade partisystemet nu utmanas är Sverigedemokraterna, ett parti vars framgångar har att göra med helt andra frågor än de fördelningspolitiska. Liknande partier finns i de flesta europeiska länder, även om Sverige sticker ut i Nordvästeuropa genom att ha ett så pass stort parti med direkt högerextrem bakgrund (t.ex. Danskt Folkeparti, Framskrittspartiet, och Sannfinländarna kan sägas fylla delvis likartade nischer, men har en helt annan bakgrund). Själva framställer sig Sverigedemokraterna gärna som ett konservativt parti, och liksom många liknande partier beskriver de de etablerade partierna som liberala. Det finns dock väsentliga skillnader mellan dagens populistiska partier och klassisk konservatism. Konservatismen var en politisk rörelse som växte fram från och med början av 1800-talet. Den karaktäriserades av en hierarkisk syn på samhället där idealet var ett harmoniskt system där människor med olika position i samhället fyllde delvis olika roller men ändå kunde agera tillsammans. Denna konservatism hade ofta ett elitistiskt drag där man försvarade existerande hierarkier och maktpositioner, men samtidigt betonade att makt ska utövas ansvarsfullt. Med makt följer ansvar. I många länder kom konservatismen också att betona rättsstatens betydelse, konstitutionalism, och maktdelning. I vissa länder kom den att förknippas med marknadsekonomi. I Tyskland la den konservative rikskanslern Bismarck de första grunderna för en välfärdsstat - i syfte att motverka revolutionära stämningar i arbetarklassen. Det är mycket tydligt att konservatismen formulerades som en motkraft till radikalism och revolutionära rörelser.
Under slutet av 1800-talet och under 1900-talet utvecklades en allt mer demokratisk konservatism, ofta i form av en liberalkonservatism som kombinerade idéer från konservatism och liberalism. Denna konservatism har ofta lagt tonvikten på sådant som stabilitet, konstitutionalism, maktdelning, rättsstat och civilsamhällets oberoende. Eftersom efterkrigstidens politik i så hög grad handlade om välfärdsstatens storlek och om fördelningspolitiska frågor blev det också naturligt att de konservativa och liberala partierna började smälta samman. De konservativa tog också i hög grad över en liberal syn på ekonomin och västeuropeisk konservatism blev i princip en liberalkonservatism. Koservativa och liberala partiers hållning de dominerande ekonomiska frågorna var i praktiken överlappande, med socialliberala grupper till vänster om de konservativa - eller parallellt med de socialkonservativa - och ny- och marknadsliberala grupper till höger om de traditionellt konservativa.
De nya högerpopulistiska partier som vi nu ser stiga fram i rampljuset passar sällan in i denna bild av konservatismen. En av de saker som förenar dessa partier är tvärtom motståndet mot samhällets eliter, kombinerat med krav på omfattande - för att inte säga revolutionära - reformer. Tonen är ofta mer revolutionsromantisk än konservativ eller modererande. Organisatoriskt fokuserar de ofta på en eller ett par ledare som anses företräda en (tidigare) tyst majoritet i folket, eller rent av det egentliga folket, som ställs mot en kosmopolitisk elit. Den stora utmaning de ser i samtiden är invandringen, och i synnerhet den muslimska invandringen. Även om vissa av dem har konservativa drag eller konservativ bakgrund så verkar den enda gemensamma nämnare som de alla delar med klassisk konservatism vara just nationalismen, men denna delar de också med en mängd andra historiska och samtida ideologiska och politiska strömningar, inklusive fascismen. Vill man förstå dessa partier verkar det alltså rimligare att närma sig dem som en nationalistisk och populistisk rörelse än att se dem som en förnyelse av en historisk konservatism.
Sverigedemokraterna hör tydligt hemma i denna partigrupp. De är tydligt populistiska och tydligt nationalistiska. Det som förenar partiet verkar främst vara just avståndstagandet från det politiska etablissemanget ("sjuklövern") och motståndet mot vad man beskriver som en massinvandring. Samhällsidealet verkar närmast vara en nostalgisk bild av 1950-talets socialdemokratiska folkhem. Samtidigt är mer eller mindre rasistiska åsikter oroväckande vanliga bland partiets företrädare, och tolereras uppenbarligen internt, i alla fall så länge som de inte kommer fram i ljuset och blir ett problem för partiets mer presentabla image. Flera förslag och uttalanden ger bilden av ett parti utan större respekt för rättssäker process, eller för demokratins arbetssätt. Det är ett parti som formerats i opposition mot den existerande ordningen och som rymmer ett brett spektrum av åsikter och ideologiska ståndpunkter, inklusive rasistiska och icke-demokratiska, men också sådana som man kan vänta sig av besvikna tidigare medlemmar från andra partier. Det är med andra ord ett parti vars agerande i maktställning är mycket oförutsägbart; det kan gå illa, och det kan gå mycket värre. Däremot är det inte en politisk kraft som ska underskattas.
Nu är frågan hur de övriga partierna kan hantera denna utmaning, och samtidigt ta itu med de utmaningar som Sverige rent faktiskt står inför, utmaningar som i alla fall inte bara rör sig på den etablerade höger-vänsterskalan. Till de partier som har bäst förutsättningar i det kommande valet hör de som har tagit ställning tydligt i migrationsfrågorna. Det gäller inte minst Centerpartiet, Vänstern, och Sverigedemokraterna. Såväl den sittande regeringens partier som den förra regeringens ledande parti, Moderaterna, har nu betydligt lägre trovärdighet, eftersom man så tydligt har bytt uppfattning under de senaste årens invandringsvåg. Flera av de frågor som nu seglar upp som centrala är klassiskt konservativa: säkerhetspolitik, brott- och straff, rättssäkerhet, etc. Detta bidrar sannolikt till att de blir svårhanterliga i ett land där konservatismen under lång tid har stått i skuggan av liberalism och socialism. Detta är dock inte hela förklaringen. Bakom dagens politiska kris - som på olika sätt syns i de flesta liberala demokratier - finns en mängd olika orsaker. Många av de problem som politiken ställs inför är resultatet av att världen har förändrats. Tilltron till de övergripande politiska berättelser som formulerades under 1800-talet och första halvan av 1900-talet har avtagit åtminstone sedan 1970-talet. De partier som byggdes kring dessa berättelser och problemformuleringar ter sig ofta famlande när de ställs inför nya frågeställningar.
Många har tänkt sig att detta innebar slutet för de "stora berättelserna" och att vi nu lever i ett postmodernt tillstånd. Det betyder dock inte att behovet av övergripande berättelser och samhällsvisioner har försvunnit, utan snarare att de tidigare berättelserna inte längre fungerar för att möta alla de problem som människor och samhällen möter i en tid präglad av globalisering och informationsteknologi. Dagens etablerade partier bygger på allianser och organisationsformer byggda för att möte 1900-talets problem. Många av deras grundläggande idéer äger fortfarande giltighet i det nya seklet, men det hindrar inte att allianser och organisationer kommer att behöva brytas upp, förnyas, eller ersättas för att möta dagens och morgondagens problem. Dagens populism bygger dock på ett slags avståndstagande från det som man beskriver som "postmodernism" och "globalism", men dessa fenomen beskrivs på ett närmast konspirationsteoretiskt sätt där de identifieras med grupper som "eliten" eller "invandrarna". Populismen erbjuder dock inte egentligen någon ny vision eller några nya svar, utan enbart ett avståndstagande ifrån det nya. Detta kan tyckas konservativt, men det saknar den försiktighet och det ansvarstagande som hörde till den klassiska konservatismens bättre sidor.
Kommentarer