Fortsätt till huvudinnehåll

Tankar kring historiens slut, demokratins öde, digitalisering och den sista människan

Francis Fukuyamas The end of history and the last man från 1992 är sannolikt en av de mest missförstådda bästsäljande politiska analyserna de senaste 20 åren. Det är lätt att inte se längre än till första delen av titeln: historiens slut. På 1990-talet verkade det verkligen som att historien nått ett slags slut. 1900-talets fundamentala konflikt mellan liberal demokrati, fascism och kommunism verkade vara avslutad. Marknadsekonomin och den liberala demokratin hade segrat och bredde nu ut sig över världen. I Kina, den enda kvarvarande kommunistiska stormakten, lyckades kommunistpartiet visserligen klamra sig fast vid makten, men enbart genom att anamma marknadsekonomin som ekonomiskt system. Det antogs allmänt att också de förr eller senare också skulle tvingas ge upp den politiska sidan av det kommunistiska systemet. I Europa enades större delen av världsdelen i ett EU som visade alla tecken på att vara på väg att omvandlas till en stabil demokratisk federation (åtminstone uppfattade de flesta det så). Också i Sydamerika, Afrika, och Sydöstasien blev demokratierna allt fler. Västvärldens kulturella inflytande, dess 'mjuka makt', tycktes närmast obegrensad.

På 2000-talet har utvecklingen sett annorlunda ut. Förutom den politiska islamismen har inga riktigt starka konkurenter till den liberala ideologin lyckats etablera sig som fullt ut statsbärande. Även om länder som Ryssland är formellt demokratiska är det dock påtagligt hur de verkar leta efter alternativ, ofta i den nationalistisk och geopolitisk tradition, där namn som Alexander Dugin dyker upp. I Ungern har premiärministern lite vagt ringat in alternativet under rubriken illiberal demokrati. I Kina tycks ledningen experimentera med olika kombinationer av socialism, nationalism och konfucianism, där socialismen allt mer skjuts i bakgrunden och modern teknik och sociala medier allt mer tas i bruk för att skapa förutsägbarhet och rättning i leden.

För tjugo år sedan tycktes det fortfarande som att marknadsekonomin och den liberala demokratin hade såväl det kulturella som det politiska övertaget. Idag har bland annat Ryssland visat sig ha en tidigare oanad förmåga att utvidga sin inflytandesfär in i de liberala demokratiernas politiska och kulturella klimat. Över hela västvärlden finns nu partier och politiska grupperingar som ifrågasätter den liberala demokratin och istället arbetar i valfrändskap med regimen i Kreml. Den liberala demokratins svaghet och styrka när det kommer till mjuk makt har hela tiden varit att så mycket av dess mjuka makt inte har varit direktkontrollerat av staten utan istället byggts upp i det civila samhället, kulturfältet och hos kommersiella aktörer. Idag har gränserna börjat suddas ut. Det civila samhället har förändrats och möjligen försvagats. I auktoritära länder som Kina och Ryssland är avståndet mellan stat, marknadsaktörer och aktörer som framställs som ideella organisationer mycket mindre. Ryska företag, organiserad brottslighet och ideella stiftelser agerar i samråd med staten. De kontrolleras helt enkelt av samma oligarki. De liberala demokratierna står fortfarande inför en ordentlig utmaning när det gäller att hantera detta.

För tjugofem år sedan antog de flesta att internet skulle ge demokratin nya möjligheter. Nätverksorganisering skulle utmana såväl de etablerade partierna i Väst som auktoritära regimer i andra delar av världen. Så sent som under den arabiska våren verkade den berättelsen fullt trovärdig. Ny har det visat sig att opinionen på internet är minst lika öppen för manipulation som traditionella organisationsformer. Inte minst Ryssland har blivit allt mer framgångsrikt på det området. Samtidigt kombinerar de nätverksmakten med hårdare traditionella former av maktutövning. Hybridkriget på Krim och i Östra Ukraina är ett tydligt exempel. Den arabiska vårens öde i Egypten är ett bra exempel på nätverkens svaghet som långsiktig organisatiosnform när de ställs mot stabilare hierarkiska strukturer som armén. Turkiet visar minst lika väl som Ryssland vilket inflytande auktoritära stater kan ha på liberala demokratier. Deras medborgare är inte längre utom räckhåll bara för att de befinner sig i väst (begreppet 'skarp makt' har myntats för att beskriva detta).

I Kina är regimen på god väg att bygga upp ett system för övervakning som får Orwels 1984 att framstå som relativt återhållsam: ett samhälle där övervakningen on line är total, och där ansiktsigenkänningsteknologi och spårbar elektronik (som mobiltelefoner) gör det möjligt att följa var och en också i det fysiska stadsrummet, men framförallt ett samhälle där människorna kan övervaka och rapportera varandra konstant och simultant (se t.ex. Wired och The Atlantic). 1900-talets totalitära regimer var hela tiden begränsade av den mänskliga faktorn. Det var helt enkelt inte möjligt att samtidigt övervaka alla hela tiden och analysera samtliga deras relationer. I en nära framtid kommer det att vara möjligt med artificiell intelligens. Yuval Noah Harari har myntat begreppet digital diktatur för för att beskriva ett möjligt framtida samhällssystem där demokratin ersatts med algoritmiskt beslutsfattande. Det är knappast det vi ser i Kina just nu. Snarare handlar det som skulle kunna växa fram i en nära framtid om ett hybridsystem där en auktoritär oligarki använder elektroniska övervaknings- och analysmetoder för att förstärka sin egen dominans och beslutsfattningsförmåga.

För att återgå till Fukuyama menade han dock aldrig att tiden nu skulle stå stilla. Redan andra halvan av boktiteln pekar på någonting annat. "Den sista människan" är en anspelning på en passage i Nietzsches Also sprach Zarathustra, där den sista människan är den som föregår övermänniskan:

"Se, jag visar er den sista människan.
'Vad är kärlek? Vad är skapelse? Vad är längtan? Vad är stjärna?' frågar sig den sista människorna, och blinka. De hava övergivit de trakter där det var hårt att leva: ty man behöver värme. Man älskar ännu grannen och skrubbar sig mot honom: ty man behöver värme.
Att bliva sjuk och hysa misstro hålla de för syndigt; man går aktsamt fram. En dåre är den som ännu snavar på stenar och människor!En smula gift då och då: det giver angenäma drömmar Och mycket gift giver tillsist en angenäm död. Man arbetar ännu ty arbetet är ett tidsfördriv. Men man sörjer för att tidsfördrivet icke tar på krafterna.”

Fukuyama påpekar att de sista människorna lätt blir de första, dvs. en anspelning på Thomas Hobbes naturtillstånd, präglat av allas krig mot alla. Menar han verkligen att vår tid skulle kunna beskrivas så som Nietzsche beskrev de sista människorna? För Nietzsche själv handlade det sannolikt åtminstone till viss del om en liknelse med udden riktad mot hans egna samtida. Fukuyama menar knappast att det är så illa ännu. Även om han uppfattar hoten från periferin som de största hoten mot den liberala världsordningen ser han också möjliga innre fiender; människor och grupper som inte är tillfredstälda med vad det fria liberala samhället erbjuder dem, och då tänker han inte i första hand på de mest missgynnade grupperna, utan på dem som i någon mening vill spela en större roll än den som finns tillgänglig för någon alls i ett liberaldemokratiskt samhälle, vad han beskriver som "megalothymia", driften att vinna erkännande som överlägsen andra människor, alltså motsatsen till den för demokratierna grundläggande viljan att accepteras som en medborgare bland medborgare. Vad han talar om är också den anti-borgerliga och anti-modernistiska ström som hela tiden har varit den borgerliga modernitetens mörka spegelbild:

"The decline of community life suggests that in the future, we risk becoming secure and self-absorbed last men, devoid of thymotic striving for higher goals in our pursuit of private comforts. But the opposite danger still exists as well, namely that we will return to being first men engaged in bloody pointless prestige battles, only this time with modern weapons. Indeed, the two problems are related to one another, for the absence of regular and constructive outlets for megalothymia may simply lead to its later resurgence in an extreme and pathological form.

It is reasonable to wonder whether all people will believe that the kinds of struggles and sacrifices possible in a self-satisfied and prosperous liberal democracy are sufficient to call forth what is highest in man. For are there not reservoirs of idealism that can not be exhausted - indeed, that are not even touched - if one becomes a developer like Donald Trump, or a mountain climber like Reinold Meissner, or a politician like George Bush? Difficult as it is, in many ways, to be these individuals, and for all the recognition they receive, their lives are not the most difficult, and the causes they serve are not the most serious or the most just. And as long as they are not, they will not be ultiminately satisfying for the most thymotic natures" (Fukuyama 1992, s. 328).

Associationerna kan här gå bland annat till den så kallade Islamiska Statens rekryteringspropaganda. Inte ens Donald Trump visade sig dock till sist vara nöjd med det erkännande han fick som företagsledare utan sökte sig först till reality-TV och sedan till politiken. Åtminstone vissa analyser har pekat på att Trumps väljare i första hand drivs av en fruktan att förlora sin position i samhället. En relativt vänligt inställd beskrivning menar att populismen appellerar till globaliseringens förlorare. En mer negativ variant är att det i USA inte minst handlar om ekonomiskt och utbildningsmässigt svaga vita amerikaner som försöker försvara sin starkare position i förhållande till de icke-vita. Det som  Fukuyama menar har hållit dessa tendenser i schack - och därmed möjliggjort stabil demokrati är känslan av att leva i gemenskap med andra människor. Han instämmer här med Alexis de Tocquevilles idé om det civila samhällets strukturer som en förutsättning för den stabila demokratin (för några år sedan skrev jag en understreckare om Tocqueville). Fukuyama har senare själv skrivit om Trump som både ett symptom på den amerikanska demokratins försvagande och som en bidragande orsak (t.ex. här). Generellt kan man konstatera att populismen utgör ett av de idag stora inre hoten mot den liberala demokratin. Kina och Ryssland representerar yttre hot.

I senare uttalanden har Fukuyama menat att den liberala demokratin fotfarande dominerar världen och att såväl Putin som Trump står för antiliberala tendenser inom den demokratiska världen, alltså för ett slags icke-liberal - för att inte säga demagogisk - demokrati. I denna populistiska "demokrati" kvarstår majortietsstyrets former och demagogerna knyter an till grupper i majoriteten, som t.ex. i den amerikanska medelklassen, som nu ställs emot så väl den utpekade eliten som föreställt hotfulla minoriteter. Vad han beskriver som en pågående nedgång i den amerikanska demokratin består i så fall av en kombination av krafter där medelklassens nedgång kan läggas till civilsamhällets nedgång och demagogiska politikers utnytjande av förändringarna på konstiutionens och den liberala demokratins bekostnad.

Samtidigt är det en viktig insikt att det inte längre finns någon skarp gräns mellan inre och yttre hot. Ryssland samspelar tydligt med de nationalpopulisiska grupperna i Europa och USA, av allt att döma just i syfte att destabilisera de liberala demokratierna. Media som Twitter och Facebook är globalt tillgängliga på ett sätt som var svårt att förutsäga så sent som 1992. Samtidigt är de kinesiska motsvarigheterna slutna på helt nya sätt. Vad Manuel Castells beskriver som flödesrummet tränger in i geopolitikens slutna block och nationalstater.

Någonting som jag tror att vi kan vara säkra på är att historien inte kommer att vara slut så längde det finns människor. Det ligger helt enkelt i vår natur att kämpa om makt, resurser och status (ett samhälle helt utan resursbrist skulle alltså inte lösa detta, och Fukuyama har säkert rätt i att till och med den begränsade jämlikheten i en liberal demokrati kan uppfattas som allt för begränsande för ett fåtal megalothymiker). Det tycks ligga i vår natur att förändra de meningsbärande och därmed legitimerande strukturerna i våra samhällen och (förestälda) politiska gemenskaper, av såväl egoistiska som idealistiska skäl, men också för att anpassa dem till förändringar i förutsättningarna. Såväl människans påverkan på miljön som den tekniska utvecklingen innebär att de förändringar som samhället står inför inte kommer inte är över.

För den som vill upprätthålla eller utveckla den liberala demokratin finns det alltså all anledning att inte slå sig till ro. Kanske är det också betecknande att det just i vår tid också pågår en diskussion om ifall den sista människan kan vara nära inte bara metaforiskt, utan också i den bokstavliga meningen att den sista generationen homo sapiens kan vara nära (se nedan). Precis som när Nietzsche skrev Also sprach Zarathustra tycks vi leva i en tid när åtminstone vissa har svårt att se att mänsklig utveckling skulle vara möjlig utan att själva gränserna för vad som tidigare uppfattades som mänskligt möjligt överskrids. Detta är dess värre inte bara hoppingivande.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li