För några månader sedan skrev jag att ett val mellan Obama och McCain skulle bli ett val mellan två kandidater som båda har siktet inställt på framtiden och med möjlighet att ena ett splittrat USA.
För att alludera på Disraelis tal om Storbritannien som två nationer framstår USA nu som två nationer inte bara i termer av en klassklyfta mellan fattiga och rika, utan också som en klyfta mellan kuststaterna och inlandet. Liksom de amerikanska media som översvämmar oss verkar svenska media dock enbart ha förståelse för den förstnämnda halvan av landet.
Idag är det framförallt McCain som framstår som en enande kandidat. Det är han som har föreslagit amnesti för illegala invandrare som lever och verkar i USA. Detta kan skapa ett betydande stöd bland latinos. Han har också stor utrikespolitisk trovärdighet och är för frihandel och för en ansvarsfull Irakpolitik (mycket tyder på att Irak skulle falla samman i inbördeskrig om USA drar tillbaka sina trupper allt för snabbt). Han var dessutom tidigt ute i miljöfrågorna.
Med sin vicepresidentkandidat Sarah Palin har han nu sträckt ut en hand till den kristna högern. Personligen är jag inte direkt någon vän av denna. Dess tendens att förespråka restriktiv morallagstiftning framstår som oerhört problematisk. Faktiskt hoppades jag inledningsvis att McCain skulle kunna bryta dess dominans över republikanska partiet. I den mån jag är negativ till Sarah Palin är det alltså inte därför att hon skulle vara någon svag kandidat. Tvärtom.
Palin är emellertid inte bara en utsträckt hand till den kristna högern. Hon kan också stärka stödet hos dem som är motståndare till en stor statsapparat. Inte minst representerar hon ett motstånd mot de politiska eliterna. För dem som har motståndet mot en stark statsmakt som huvudfråga torde det dock vara Ron Pauls stöd som är avgörande, i synnerhet om det handlar om att inte förlora marginalväljare till Libertarian Party.
Efter att ha sett Palins konventstal på YouTube är jag än mer övertygad om att hon var ett oerhört smart val. Demokratiska medias angrepp på hennes gravida sjuttonåriga dotter framstår mest som smutsiga. Tillsammans med ett ifrågasättande av om en fembarnsmor bör ägna sig åt politik får det såväl demokrater som media att framstå som mer intoleranta än den kristna höger som nu jublande accepterar henne.
Ännu mer avgörande kan det bli att Obama nu själv för upp erfarenhets på dagordningen igen. Problemet är bara att McCain har minst lika mycket senatserfarenhet som Biden - och militär erfarenhet dessutom. Samtidigt framstår det som ett fullständigt självmål att attackera Palin för att hon enbart har erfarenhet av att vara guvernör i en mycket liten delstat och då enbart mycket kort tid. Det givna svaret är att vare sig Obama eller Biden har lett några delstatsregeringar över huvud taget och att Palin under sin korta tid som guvernör har hunnit uträtta en hel del.
Hon kan till och med sägas ha bidragit till att lösa USA:s beroende av utländsk energi. I en tid då arabvärlden och Ryssland hör till USA:s huvudmotståndare är detta ur utrikespolitiskt perspektiv inte oviktigt. Eftersom även McCain har stort förtroende i utrikespolitiska sammanhang innebär detta nu en ännu svagare punkt för Obama som i stort sett saknar erfarenhet på detta område.
Att döma av McCains eget tal på partikonventet är det Palin som kommer att bli den som går till hårdast angrepp mot motståndarna. Därmed får McCain själv fria händer att försöka höja sig över partigränserna på ett sätt som få presidentkandidater fått möjlighet att göra. Paradoxalt nog kan en vicepresidentkandidat på högerkanten med andra ord ge honom en möjlighet att agera mer partiöverskridande. Nu tycks han vilja vädja till nationen (och därmed till mitteväljarna) snarare än till sitt eget partis anhängare.
Även om Obama fortfarande leder uppfattar jag det alltså som att det i stora drag ser mycket ljust ut för McCain och Palin. Vinner de har hon goda utsikter att bli USA:s första kvinnliga president, och då syftar jag inte på möjligheten att McCain inte skulle sitta perioden ut.
För att alludera på Disraelis tal om Storbritannien som två nationer framstår USA nu som två nationer inte bara i termer av en klassklyfta mellan fattiga och rika, utan också som en klyfta mellan kuststaterna och inlandet. Liksom de amerikanska media som översvämmar oss verkar svenska media dock enbart ha förståelse för den förstnämnda halvan av landet.
Idag är det framförallt McCain som framstår som en enande kandidat. Det är han som har föreslagit amnesti för illegala invandrare som lever och verkar i USA. Detta kan skapa ett betydande stöd bland latinos. Han har också stor utrikespolitisk trovärdighet och är för frihandel och för en ansvarsfull Irakpolitik (mycket tyder på att Irak skulle falla samman i inbördeskrig om USA drar tillbaka sina trupper allt för snabbt). Han var dessutom tidigt ute i miljöfrågorna.
Med sin vicepresidentkandidat Sarah Palin har han nu sträckt ut en hand till den kristna högern. Personligen är jag inte direkt någon vän av denna. Dess tendens att förespråka restriktiv morallagstiftning framstår som oerhört problematisk. Faktiskt hoppades jag inledningsvis att McCain skulle kunna bryta dess dominans över republikanska partiet. I den mån jag är negativ till Sarah Palin är det alltså inte därför att hon skulle vara någon svag kandidat. Tvärtom.
Palin är emellertid inte bara en utsträckt hand till den kristna högern. Hon kan också stärka stödet hos dem som är motståndare till en stor statsapparat. Inte minst representerar hon ett motstånd mot de politiska eliterna. För dem som har motståndet mot en stark statsmakt som huvudfråga torde det dock vara Ron Pauls stöd som är avgörande, i synnerhet om det handlar om att inte förlora marginalväljare till Libertarian Party.
Efter att ha sett Palins konventstal på YouTube är jag än mer övertygad om att hon var ett oerhört smart val. Demokratiska medias angrepp på hennes gravida sjuttonåriga dotter framstår mest som smutsiga. Tillsammans med ett ifrågasättande av om en fembarnsmor bör ägna sig åt politik får det såväl demokrater som media att framstå som mer intoleranta än den kristna höger som nu jublande accepterar henne.
Ännu mer avgörande kan det bli att Obama nu själv för upp erfarenhets på dagordningen igen. Problemet är bara att McCain har minst lika mycket senatserfarenhet som Biden - och militär erfarenhet dessutom. Samtidigt framstår det som ett fullständigt självmål att attackera Palin för att hon enbart har erfarenhet av att vara guvernör i en mycket liten delstat och då enbart mycket kort tid. Det givna svaret är att vare sig Obama eller Biden har lett några delstatsregeringar över huvud taget och att Palin under sin korta tid som guvernör har hunnit uträtta en hel del.
Hon kan till och med sägas ha bidragit till att lösa USA:s beroende av utländsk energi. I en tid då arabvärlden och Ryssland hör till USA:s huvudmotståndare är detta ur utrikespolitiskt perspektiv inte oviktigt. Eftersom även McCain har stort förtroende i utrikespolitiska sammanhang innebär detta nu en ännu svagare punkt för Obama som i stort sett saknar erfarenhet på detta område.
Att döma av McCains eget tal på partikonventet är det Palin som kommer att bli den som går till hårdast angrepp mot motståndarna. Därmed får McCain själv fria händer att försöka höja sig över partigränserna på ett sätt som få presidentkandidater fått möjlighet att göra. Paradoxalt nog kan en vicepresidentkandidat på högerkanten med andra ord ge honom en möjlighet att agera mer partiöverskridande. Nu tycks han vilja vädja till nationen (och därmed till mitteväljarna) snarare än till sitt eget partis anhängare.
Även om Obama fortfarande leder uppfattar jag det alltså som att det i stora drag ser mycket ljust ut för McCain och Palin. Vinner de har hon goda utsikter att bli USA:s första kvinnliga president, och då syftar jag inte på möjligheten att McCain inte skulle sitta perioden ut.
Kommentarer