Fortsätt till huvudinnehåll

McCain och Palin

För några månader sedan skrev jag att ett val mellan Obama och McCain skulle bli ett val mellan två kandidater som båda har siktet inställt på framtiden och med möjlighet att ena ett splittrat USA.

För att alludera på Disraelis tal om Storbritannien som två nationer framstår USA nu som två nationer inte bara i termer av en klassklyfta mellan fattiga och rika, utan också som en klyfta mellan kuststaterna och inlandet. Liksom de amerikanska media som översvämmar oss verkar svenska media dock enbart ha förståelse för den förstnämnda halvan av landet.

Idag är det framförallt McCain som framstår som en enande kandidat. Det är han som har föreslagit amnesti för illegala invandrare som lever och verkar i USA. Detta kan skapa ett betydande stöd bland latinos. Han har också stor utrikespolitisk trovärdighet och är för frihandel och för en ansvarsfull Irakpolitik (mycket tyder på att Irak skulle falla samman i inbördeskrig om USA drar tillbaka sina trupper allt för snabbt). Han var dessutom tidigt ute i miljöfrågorna.

Med sin vicepresidentkandidat Sarah Palin har han nu sträckt ut en hand till den kristna högern. Personligen är jag inte direkt någon vän av denna. Dess tendens att förespråka restriktiv morallagstiftning framstår som oerhört problematisk. Faktiskt hoppades jag inledningsvis att McCain skulle kunna bryta dess dominans över republikanska partiet. I den mån jag är negativ till Sarah Palin är det alltså inte därför att hon skulle vara någon svag kandidat. Tvärtom.

Palin är emellertid inte bara en utsträckt hand till den kristna högern. Hon kan också stärka stödet hos dem som är motståndare till en stor statsapparat. Inte minst representerar hon ett motstånd mot de politiska eliterna. För dem som har motståndet mot en stark statsmakt som huvudfråga torde det dock vara Ron Pauls stöd som är avgörande, i synnerhet om det handlar om att inte förlora marginalväljare till Libertarian Party.

Efter att ha sett Palins konventstal på YouTube är jag än mer övertygad om att hon var ett oerhört smart val. Demokratiska medias angrepp på hennes gravida sjuttonåriga dotter framstår mest som smutsiga. Tillsammans med ett ifrågasättande av om en fembarnsmor bör ägna sig åt politik får det såväl demokrater som media att framstå som mer intoleranta än den kristna höger som nu jublande accepterar henne.

Ännu mer avgörande kan det bli att Obama nu själv för upp erfarenhets på dagordningen igen. Problemet är bara att McCain har minst lika mycket senatserfarenhet som Biden - och militär erfarenhet dessutom. Samtidigt framstår det som ett fullständigt självmål att attackera Palin för att hon enbart har erfarenhet av att vara guvernör i en mycket liten delstat och då enbart mycket kort tid. Det givna svaret är att vare sig Obama eller Biden har lett några delstatsregeringar över huvud taget och att Palin under sin korta tid som guvernör har hunnit uträtta en hel del.

Hon kan till och med sägas ha bidragit till att lösa USA:s beroende av utländsk energi. I en tid då arabvärlden och Ryssland hör till USA:s huvudmotståndare är detta ur utrikespolitiskt perspektiv inte oviktigt. Eftersom även McCain har stort förtroende i utrikespolitiska sammanhang innebär detta nu en ännu svagare punkt för Obama som i stort sett saknar erfarenhet på detta område.

Att döma av McCains eget tal på partikonventet är det Palin som kommer att bli den som går till hårdast angrepp mot motståndarna. Därmed får McCain själv fria händer att försöka höja sig över partigränserna på ett sätt som få presidentkandidater fått möjlighet att göra. Paradoxalt nog kan en vicepresidentkandidat på högerkanten med andra ord ge honom en möjlighet att agera mer partiöverskridande. Nu tycks han vilja vädja till nationen (och därmed till mitteväljarna) snarare än till sitt eget partis anhängare.

Även om Obama fortfarande leder uppfattar jag det alltså som att det i stora drag ser mycket ljust ut för McCain och Palin. Vinner de har hon goda utsikter att bli USA:s första kvinnliga president, och då syftar jag inte på möjligheten att McCain inte skulle sitta perioden ut.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li