lördag, juli 25, 2009

Lovecraft

Temat för senaste numret av Lyrikvännen är skräck. Här finner man bl.a. en läsvärd introduktion till H.P. Lovecraft av författarinnan Joyse Carol Oates med fokus bl.a. på hans verks gränsöverskridande karaktär.

Själv har jag bl.a. fastnat för Lovecrafts förhållande till vetenskapen och till det moderna. Han blandar friskt (?) vad som skulle kunna betraktas som science fiction med gotisk skräck. I den meningen överskrider han genregränserna. I min lärobok i vetenskapsteori från mitten av nittiotalet har jag (förhoppningsvis med viss ironi) skrivit ned följande Lovecraftcitat i marginalen vid den minst sagt vetenskapspositiva texten:

“We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the light into the peace and safety of a new dark age.”

Samtidigt är det få författare som sitter så fast i sin genres klichéer. Lovecraft är närmast ökänd för sin förmåga att stapla adjektiv på varandra för att beskriva fenomen som han dessutom påstår är omöjliga att beskriva i ord:

“It was an All-in-One and One-in-All of limitless being and self — not merely a thing of one Space-Time continuum, but allied to the ultimate animating essence of existence's whole unbounded sweep — the last, utter sweep which has no confines and which outreaches fancy and mathematics alike. It was perhaps that which certain secret cults of earth have whispered of as YOG-SOTHOTH, and which has been a deity under other names; that which the crustaceans of Yuggoth worship as the Beyond-One, and which the vaporous brains of the spiral nebulae know by an untranslatable Sign” (Lovecraft: Yog-Sothoth)

Kanske är det detta som gör honom så fascinerande; förmågan att få läsaren att se det gotiska, drömlika eller skräckframkallande – oavsett om temat är vetenskapens kartläggning av ett till synes allt större kosmos, eller de urgamla magiska böcker som utgör hans allra vanligaste tema. Vi får inte glömma att Lovecraft levde i en tid då det av vetenskapen kartlagda universum måste ha förefallit växa med enorm hastighet, samtidigt som det blev allt obegripligare. Einstein relativiserade Newtons fysik, astronomerna upptäckte ett universum som bestod av oräkneliga galaxer och arkeologerna avtäckte länge sedan glömda städer i Mesopotamien.

Vi får heller inte glömma att historien hundra år tidigare hade tyckt börja med grekerna och romarna (även om Napoleon redan hade tagit ett viktigt steg genom att möjliggöra en expedition till pyramiderna) medan astronomerna hade mycket dimmiga begrepp om universum utanför solsystemet. Lovecrafts värld kan här läsas som en mytologisk tolkning av en värld där plötsligt många ljusår vida svalg öppnat sig mellan stjärnorna, bortglömda civilisationer öppnats för historikerna och årmiljarder för paleontologerna.

Likt äldre tiders kartritare fyllde han de okända utrymmena i kartans utkanter med monstra. Utkanterna var nu skjutna längre bort till mer avlägsna regioner i universum. Samtidigt, eller kanske just därför, tycktes de mer hotande. Nu lurade de från punkter som inte rymdes i världskartans till synes euklidiska geometri. Samtidigt hotade de hela tiden att bryta in i den ordnade världen, men inte längre bara i utkanterna, utan på vilken punkt som helst.

Ett annat centralt tema hos Lovecraft är drömmen, som hos honom inte självklart tycks representera ett individuellt undermedvetet, utan snarare en värld öppen för upptäcktsresande. De noveller som berör detta kan knappast behandlas som skräcklitteratur. Här rör det sig snarare om en mer obestämd surrealistisk genre baserad på hans egna drömmar (det är med stor förtjusning som jag i Lyrikvännen läser utdrag ur en diktcykel eller längre dikt som en gammal bekant till mig arbetar på efter samma metod, hon måste onekligen ha haft ett intressant, om än inte helt avundsvärt drömliv).

Som få andra finns Lovecraft närvarande på alla nivåer i vår kultur. Han diskuteras avsides av framstående kulturpersonligheter som Oates och Houellebeque. Han ligger till grund för rollspel och genrelitterära pastischer. Han inspirerar bestsellers av figurer som Stephen King. Det finns närmast en hel subkultur som ömsom dyrkar honom, ömsom parodierar honom (jag hade för övrigt stort nöje av den svenska uppsättningen av musikalen A Shoggoth on ther Roof).

Mycket riktigt finner man Lovecraftreferenser även i Foucaults pendel som jag just håller på att läsa (och kommenterade nedan), inte minst i den stora ritualen som utgör bokens final. Jag tror inte att jag reagerade över det första gången jag läste den. Nästa gång hade jag dock omåttligt roligt av hur Eco mitt ibland de uråldriga magiska namnen slänger in Cthulhu, helt apropå, som för att exemplifiera att de uppenbarligen tar med vad som helst. När jag för några dagar sedan läste igenom Wikipedias utmärkta artikel om boken noterar jag att frasen ”I'a Cthulhu! I'a S'ha-t'n!” inte bara är ett Lovecraftcitat (första utropet) utan också ett citat ur en ritual hos Church of Satan, där Anton LaVay har lagt till frasen ”I'a S'ha-t'n!” för att ge det ”en satanisk touch”.

Lovecrafts berättande har onekligen trängt in vår kultur som få andra författares. Det tycks redan röra sig i gränslandet mellan det fiktiva och det mytologiska. Författarens medvetna användning av fiktiva referenser har redan flutit ut i den kulturella allmänningen.

Inga kommentarer: