tisdag, juli 26, 2016

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingslinje.

Om det finns en tendens till homogenitet i värderingarna inom en nation beror det inte minst på institutioner som skapar, sprider och integrerar i denna homogenitet. I Sverige har vi sedan länge haft ett antal institutioner som har bidragit till att skapa och sprida en  gemensam syn på sådana saker som demokrati och statens roll i samhället. Viktiga sådana institutioner har under 1900-talet varit kyrkan, folkrörelseorganisationerna (inklusive de politiska partierna), skolan, värnpliktsarmén och den nationella pressen. Kyrkan har kanske inte helt spelat ut sin roll som skapare av nationell gemenskap i kristid, men dess roll källa till gemensamma värderingar i samhället har rimligen varit på tillbakagång under hela 1900-talet. Värnpliktsarmén var i relativt sen tid en gemensam erfarenhet för den manliga delen av befolkningen, men finns inte längre kvar i Sverige (här i Finland är den det fortfarande, i Norge har värnplikten just blivit allmän på riktigt, dvs. den har utvidgats till att även innefatta kvinnor).

Även om stora delar av det svenska civilsamhället lever och frodas har flera av de gamla folkrörelserna, i synnerhet de politiska partierna, stött på problem. En stor del av forskningen om ideella organisationer visar dessutom att utvecklingen i det civila samhället går mot att de enskilda medlemmarnas roll i organisationerna blir mindre betydelsefull, samtidigt som det också tycks vara så att rikstäckande organisationer spelar en mindre roll än tidigare. I synnerhet politiska organisationer blir allt mer professionella och kampanjinriktade. Nationella medier har vi fortfarande, inte minst i form av public service, men dess centrala ställning i informationsflödet är inte alls den samma som tidigare, vare sig i Sverige eller i andra länder (detta framgick inte minst i Turkiet nyligen, där kuppmakarna av allt att döma försökte få kontroll över nyhetsflödet genom att ta över statstelevisionens bygnad, något som fungerade utmärkt så sent som i revolutionen i Rumänien 1989).

Det är alltså inte så förvånande att skolan nu står i centrum för värderingsdiskussionen. En gemensam läroplan är sannolikt fortfarande av stor betydelse för att medborgarna i en demokrati ska ha en gemensam bas. Samtidigt verkar det också finnas en övertro på riktade insatser och kampanjer, inte minst på EU nivå till försvar för medborgarnas tilltro till EU-projektet. Ofta handlar det också i hög grad om att försöka öka förtroendet för politiken.

Det talas också mycket om nationella värderingar utan någon riktigt tydlig bild av vilka dessa är och hur de ska försvaras/spridas. När politiken börjar bygga på hänvisningar till försvaret av oklart beskrivna värderingar blir dessa mer ett slagträ än en grund för konstruktiv politik. Det blir mer en fråga om att peka ut människor som anses främmande, och mindre om att försvara eller definiera några idéer eller värden, allra minst idén om ett öppet samhälle. Vill man uppnå något slags sammanbindande värderingar eller föreställningar om vad demokrati är och bör vara, då krävs framförallt ett öppet offentligt samtal, och ett brett och aktivt civilt samhälle. Det öppna samhället kräver inte minst en öppenhet för viss pluralism i fråga om identitet och värderingar. Hittills har högt förtroende för politiker krävt att de är väl förankrade i ett civilt samhälle, och att detta civila samhälle involverar en stor del av befolkningen. Samtidigt finns det ingenting som säger att det civila samhället måste bestå av etablerade folkrörelser. Tvärtom verkar det nödvändigt att politiken förankras i de nätverk och gemenskaper som har vuxit fram senare, och som kommer att fortsätta att växa fram framöver. När det gäller förtroendet för den offentliga sektorn skulle jag saga att det främst bygger på dess förmåga att respektera människors rättighet och behandla alla lika, dvs. ytterst på rättsstatens grundprincip om likhet inför lagen.

TILLÄGG: Bild nummer två illustrerar de genomsnittliga svaren på World Value Survey i olika lander. I de flesta fall rör sig dessa genomsnitt över tid i riktning mot mer sekulärt rationella respective mot mer self-expression values. Mer information om undersökningen finns här.

Inga kommentarer: