Fortsätt till huvudinnehåll

Anonymitet, frihet och litteratur

Vad är det som är gemensamt för Jonathan Swift, Charlotte Brontë, Nikanor Teratologen och en stor del av Sveriges bloggare? De är alla anonymt publicerade.

Att anonymiteten på nätet av många uppfattas som ett problem kan inte gärna ha undgått någon i dessa dagar. Man föreställer sig att den utgör ett hot mot den fria debatten och sänker kvaliteten i inläggen. Ändå är författande under pseudonym åtminstone lika gammalt som litteraturen. Det som är nytt är i själva verket den signerade texten.

Även sedan idén om den personligen namngivne författaren etablerades som norm har publicering under pseudonym emellertid varit vanligt. Detta framgår inte minst när Fabian Kastener recenserar John Mullans Anonymity: A Secret History of English Literature i Svenska Dagbladet.

Under sexton-, sjutton-, och artonhundratalet var yttrandefriheten tveksam eller ickeexisterande i Europa. Alltså var regimkritiker tvungna att förbli anonyma. Mullan pekar emellertid även på andra skäl. Blygsamhet är ett sådant, inte minst i form av den blygsamhet man väntade sig av kvinnliga författare. Att de skrev behövde inte vara illa, i synnerhet inte som hobby, men de skulle helst inte synas för mycket i offentligheten, och framförallt inte tjäna stora pengar på sitt skrivande.

Paradoxalt nog tycks fåfänga vara ett av de andra skälen. När man tänker på det blir det rätt begripligt. Känslan av att veta att man blir beundrad för sitt verk och samtidigt hålla på hemligheten. Sedan är det naturligtvis det där med risktagandet: man slipper stå för det om man misslyckas med att skriva någonting bra.

Länge var skrivandet under pseudonym så utbrett att det spekulerades även kring författare som bevisligen existerade. Shakespear är det kanske mest kända exemplet på en person som fått sitt författarskap som ifrågasats. Många har under historiens lopp tvivlat på att en skådespelare av enkelt ursprung verkligen kunde skriva det som han skrivit och letat efter andra författare i kulisserna.

Mullen, eller möjligen Kaster, missar emellertid pseudonymskrivandets utveckling på nätet. Kastner avslutar rent av med att "det i dagens mediesamhälle inte längre är möjligt för en författare att låta texten tala för sig själv. Inte om hon vill bli läst. Publiken kräver ett ansikte på författaren, som ett slags genväg till förståelsen av verket."

Kanske är det dock inte främst konsumenterna som kräver ett ansikte, utan just mediaklimatet. Det är tydligt att många verkligen är upprörda och oroade över anonymiteten på nätet. Och då tänker jag inte enbart på den estländska journalistutbildade socialdemokrat som lyckats övertyga Europaparlamentets kulturutskott om att man borde avkräva bloggare registrering, namn och bild, ett förslag som faktiskt går längre än presskontrollen i de flesta europeiska länder i mitten av artonhundratalet. Inte minst så är det där med bild ett helt nytt fenomen, och antagligen ett ganska tidstypiskt sådant, någon form av kontrollkänsla som uppenbarligen är väldigt viktig för en del.

Man kan också se relevanta skillnader mellan att skriva anonymt och att skriva under pseudonym. Det är verkligen möjligt att (metaforiskt talat) få en bild av och bygga upp ett förtroende för en person på basis av det som personen skriver. Det kan till och med vara så att den bilden är ärligare och djupare än den man kan få genom att träffa och bli ytligt bekant med personen. Man avslöjar andra sidor av sig själv i text, i synnerhet om texten är bra.

Naturligtvis är detta också en del av problemet. En del människor blir otrevligare när de inte tror att de blir igenkända. Andra, inte minst tonåringar tror jag, farligt avslöjande. Den ansvarslöshetskänsla som anonymiteten kan ge kan vara oerhört förförisk. Den har alltid varit en del av lockelsen med stora städer. Nu är det emellertid möjligt att den tekniska utvecklingen gör detta till ett passerat stadium. Den retroaktiva avanonymiseringen är antagligen en av många saker som oroar människor just nu.

Å andra sidan kan även nätets pseudonymer vara en del av framtiden. Ju större del av sin tid man tillbringar med en pseudonym, desto viktigare blir pseudonymens anseende. Det går också att spåra människor om de begår förtal eller andra brott på Internet Det är inte ens särskilt svårt. Att anonymiteten missbrukas av några få är heller inget argument för att förneka allmänheten rätten till den.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…