tisdag, juli 01, 2008

Anonymitet, frihet och litteratur

Vad är det som är gemensamt för Jonathan Swift, Charlotte Brontë, Nikanor Teratologen och en stor del av Sveriges bloggare? De är alla anonymt publicerade.

Att anonymiteten på nätet av många uppfattas som ett problem kan inte gärna ha undgått någon i dessa dagar. Man föreställer sig att den utgör ett hot mot den fria debatten och sänker kvaliteten i inläggen. Ändå är författande under pseudonym åtminstone lika gammalt som litteraturen. Det som är nytt är i själva verket den signerade texten.

Även sedan idén om den personligen namngivne författaren etablerades som norm har publicering under pseudonym emellertid varit vanligt. Detta framgår inte minst när Fabian Kastener recenserar John Mullans Anonymity: A Secret History of English Literature i Svenska Dagbladet.

Under sexton-, sjutton-, och artonhundratalet var yttrandefriheten tveksam eller ickeexisterande i Europa. Alltså var regimkritiker tvungna att förbli anonyma. Mullan pekar emellertid även på andra skäl. Blygsamhet är ett sådant, inte minst i form av den blygsamhet man väntade sig av kvinnliga författare. Att de skrev behövde inte vara illa, i synnerhet inte som hobby, men de skulle helst inte synas för mycket i offentligheten, och framförallt inte tjäna stora pengar på sitt skrivande.

Paradoxalt nog tycks fåfänga vara ett av de andra skälen. När man tänker på det blir det rätt begripligt. Känslan av att veta att man blir beundrad för sitt verk och samtidigt hålla på hemligheten. Sedan är det naturligtvis det där med risktagandet: man slipper stå för det om man misslyckas med att skriva någonting bra.

Länge var skrivandet under pseudonym så utbrett att det spekulerades även kring författare som bevisligen existerade. Shakespear är det kanske mest kända exemplet på en person som fått sitt författarskap som ifrågasats. Många har under historiens lopp tvivlat på att en skådespelare av enkelt ursprung verkligen kunde skriva det som han skrivit och letat efter andra författare i kulisserna.

Mullen, eller möjligen Kaster, missar emellertid pseudonymskrivandets utveckling på nätet. Kastner avslutar rent av med att "det i dagens mediesamhälle inte längre är möjligt för en författare att låta texten tala för sig själv. Inte om hon vill bli läst. Publiken kräver ett ansikte på författaren, som ett slags genväg till förståelsen av verket."

Kanske är det dock inte främst konsumenterna som kräver ett ansikte, utan just mediaklimatet. Det är tydligt att många verkligen är upprörda och oroade över anonymiteten på nätet. Och då tänker jag inte enbart på den estländska journalistutbildade socialdemokrat som lyckats övertyga Europaparlamentets kulturutskott om att man borde avkräva bloggare registrering, namn och bild, ett förslag som faktiskt går längre än presskontrollen i de flesta europeiska länder i mitten av artonhundratalet. Inte minst så är det där med bild ett helt nytt fenomen, och antagligen ett ganska tidstypiskt sådant, någon form av kontrollkänsla som uppenbarligen är väldigt viktig för en del.

Man kan också se relevanta skillnader mellan att skriva anonymt och att skriva under pseudonym. Det är verkligen möjligt att (metaforiskt talat) få en bild av och bygga upp ett förtroende för en person på basis av det som personen skriver. Det kan till och med vara så att den bilden är ärligare och djupare än den man kan få genom att träffa och bli ytligt bekant med personen. Man avslöjar andra sidor av sig själv i text, i synnerhet om texten är bra.

Naturligtvis är detta också en del av problemet. En del människor blir otrevligare när de inte tror att de blir igenkända. Andra, inte minst tonåringar tror jag, farligt avslöjande. Den ansvarslöshetskänsla som anonymiteten kan ge kan vara oerhört förförisk. Den har alltid varit en del av lockelsen med stora städer. Nu är det emellertid möjligt att den tekniska utvecklingen gör detta till ett passerat stadium. Den retroaktiva avanonymiseringen är antagligen en av många saker som oroar människor just nu.

Å andra sidan kan även nätets pseudonymer vara en del av framtiden. Ju större del av sin tid man tillbringar med en pseudonym, desto viktigare blir pseudonymens anseende. Det går också att spåra människor om de begår förtal eller andra brott på Internet Det är inte ens särskilt svårt. Att anonymiteten missbrukas av några få är heller inget argument för att förneka allmänheten rätten till den.

Inga kommentarer: