fredag, december 17, 2010

Wijkström, Hells Angels och det civila samhället

Läser med stort intresse den numera ledande civilsamhällesforskaren och ekonomen Filip Wijkströms doktorsavhandling från slutet av nittiotalet. Jag blir särskilt förtjust i hans analys av hatgrupper – i synnerhet Ku Klux Klan – och motorcykelgäng som delar av det civila samhället. Enligt de flesta gängse definitioner är de naturligtvis det, men ändå diskuteras civilsamhället nästan alltid med mer positiva exempel som Röda Korset eller scouterna. Att t.ex. Ku Klux Klan och Hells Angels är att betrakta som civilsamhällesorganisationer framgår mycket riktigt av Wijkströms analys där han bl.a. pekar på de stora mängder ideellt arbete som läggs ned i dem och den gemenskap och identitetsstärkande verkan som många medlemmar säger sig uppleva. Ku Klux Klan lever dessutom upp till de gängse kriterierna för en politisk eller social rörelse. Hells Angels är lite mer tveksamma eftersom brottslig verksamhet av allt att döma är vinstdrivande. Det visade sig dock att organisationen själva tämligen minutiöst såg till att efterleva regeln att dessa aktiviteter inte bedrevs av organisationen själv utan var någonting som medlemmar ägnade sig åt privat. Wijkström jämför dem med Rotary, en ideell organisation där medlemmarna gör vinstdrivande affärer, ibland med varandra.

Det är först när han börjar diskutera den ofta använda metaforen med stammar och klaner som jag blir lite fundersam. Beskrivningen präglas av en ekonomisk syn på det civila samhället. Vad händer man fokuserar inte på att ideella organisationer inte är vinstdrivande, och därmed skiljer sig från marknaden, utan på vad som skiljer dem från staten. Civilsamhälleliga organisationer utmanar inte det statliga våldsmonopolet eftersom de inte brukar våld, istället samexisterar de med staten och marknaden som delar av ett större och mer komplext samhälle. Ku Klux Klan och Hells Angels utmanar våldsmonopolet. Lägger man tonvikten på detta är de inte civilsamhälleliga organisationer. Tvärtom är de utmanare till staten. Parallellen går i så fall till nationalstaten, inte till Röda Korset. Detta sätter också fingret på varför de inte hör hemma i ett civilt – i meningen fredligt – samhälle, men också på varför organisationer som Röda Korset gör det, vilket Wijkströms kategorisering inte gör. Det sätter också fingret på skillnaden mellan ett företagsekonomiskt och ett statsvetenskapligt perspektiv på det civila samhället.

söndag, december 12, 2010

Mario Vargas Llosa om läsning

Jag kan inte annat än fascineras av Mario Vargas Llosas Nobeltal, i synnerhet då han talar om skönlitteraturens betydelse i livet:
jag har alltid fortsatt att skriva, också under de perioder då kampen för brödfödan upptog nästan hela min tid. Jag tror att jag gjorde rätt, för om litteraturens blomstring i ett samhälle skulle förutsätta att man först hade uppnått en högkultur med frihet, välstånd och rättvisa, då skulle den aldrig ha existerat. Tvärtom är det tack vare litteraturen, det medvetande som den har format, de önskningar och förhoppningar som den har inspirerat och det missnöje med verkligheten varmed vi återvänder från resan till någon vacker fantasi, som civilisationen nu är mindre grym än när historieberättarna började att förmänskliga livet med sina fabler. Utan de goda böcker som vi läser skulle vi vara sämre människor, mer konformistiska, mindre rastlösa och uppstudsiga, och den kritiska anda som är framstegets motor skulle inte ens existera. Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet. Den människa som i dikten söker vad hon inte äger, hon säger utan att behöva säga eller ens veta det att livet, så som det är, inte är nog för att tillfredsställa den törst efter det absoluta som är grunden för människans villkor, och att det borde vara bättre. Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

Givetvis blir man inte en bättre människa enbart av att läsa böcker. Det hindrar inte att skönlitterär läsning kan ge oss nya perspektiv och hjälpa oss att ifrågasätta, vidga och fördjupa våra egna perspektiv. Det kräver dock mer än att bara ögna igenom texter. Hur lär man sig läsa på ett sätt som öppnar oss inför texten? Jag kan inte påminna mig att någon har lärt mig det. Snarare handlar det, som Mario Vargas Llosa antyder, om en relation till texten, en törst efter innehåll och mening som i sig är en grundläggande del av det goda livet. Jag gillar hans uppfattning att det rör sig om ett konstruktivt missnöje med livet sådant det annars vore. Det är lätt att säga att det är bra om människor läser, men det är viktigt att inte stanna där, och då handlar det kanske mer om hur man läser än om vad man läser.

Talet finns publicerat i sin helhet på SvD.se.

Tillägg: En av mina kollegor närvarade tydligen och beskriver tillfället för föresläsningen på institutionens blogg.

tisdag, december 07, 2010

Borgerlighet eller medelklassighet

Per Gudmundsson skrev tidigare denna vecka om statsministerparets utpräglade medelklassighet. Därmed sätter han fingret på någonting som under lång tid har varit utmärkande för svenska politiker. Det är inte första gången som någon förundras över svenska ministrar som själva står i snabbköpsköer och på det hela taget lever – eller åtminstone framstår – som vanliga människor. Gudmundsson verkar inte tycka att detta är särskilt machiavelliskt, men att uppföra sig på det sätt som folket uppfattar som rättrådigt är exakt vad Machiavelli tillrådde. Det anmärkningsvärda är att just vanlighet uppfattas som så rätt. Denna förväntan är någonting som Alliansen nu har tagit över från socialdemokraterna. Kontakt med arbetarklassen var en gång en central egenskap i en socialdemokratisk ledares framtoning, åtminstone om man får tro Henrik Berggren och Lars Trägårdh. För Alliansen är det medelklassen som är det relevanta. Det är också medelklassen som har blivit det normala i dagens Sverige. Frågan är emellertid om man kan eller bör bygga en politik på en föreställning om en klass snarare än på en uppsättning värderingar, vill vi ha en medelklassrörelse för att ersätta arbetarrörelsen? Snarare borde man söka efter borgerliga värderingar.

För ett par dagar sedan spekulerade jag i om detta är en strid pågår idag: striden om vad en borgerlig offentlighet impicerar i termer av praktisk politik idag. Hur kan och bör man använda skola och statliga institutioner för att trygga medborgargemenskapen? Vilka är - om några - dess grundläggande värderingar? Vilka är de stora hoten mot den borgerliga demokratin: statlig repression eller yttre våldshot? Drömmen om den socialliberala staten som skyddar medborgarnas oberoende ställs mot drömmen om oberoende från staten. Piratpartiet och Wikileaks kan ses som en del av det i vid mening romantiska – ofta anarkistiska och påstått antiborgerliga – uppror mot auktoriteter som alltid har varit borglighetens följeslagare och som ofta närts bland dess bohemer och unga. Kristdemokraterna står å andra sidan inför valet att bli civilsamhällets företrädare gentemot vad man ser som en verklighetsfrämmande ideologiserande överhet. Båda de senare grupperna betonar offentlighetens frihet från staten mer än vad borgerlighetens huvudfåra gör.

Debatten om det borgerliga samhällets grundläggande värderingar är kanske i full gång. Hur bör denna debatt inom den politiska borgerligheten förhålla sig till diskussionen om hela samhällets grundväderingar? Hur ser relationen ut mellan den politiska borgerligheten och det borgerliga samhället? I dagspolitiken handlar det dock snarare om att vinna marginalväljare, och då kan det vara viktigare att statsministern själv står i snabbköpskön än vilken politik han driver. Det hindrar inte att en god politik också kräver att man vet vilka värderingar man arbetar efter och försvarar.

(uppdaterad/förtydligad 2010-12-12, 16:14)

Tidigare inlägg:
Borgerliga värderingar: Vilka är de?

Konservativt program

måndag, december 06, 2010

Avförtrollning och förborgade tecken

Ett sammanhang där jag är väldigt glad att vara med är antologin Förborgade tecken där religionshistoriker, litteraturvetare och andra skriver om hur ockulta och esoteriska tankar har inspirerat skönlitterära författare; alltifrån Strindberg (ett kapitel av Henrik Johnsson) till Clive Barker (av Anna Arnman). Hittills har jag hunnit med att läsa Mattias Fyhrs analys om spiritistiska influenser hos Selma Lagerlöf och Eva Kingsepps av ett par av den populärkulturella naziockultismens klassiker. En klart rekommenderad bok för den som intresserar sig för sådant.

Själv skriver jag under rubriken "Avförtrollningen av Midgård" om Tolkiens ambivalenta förhållande till esoterism. Just den här texten skrev jag för flera år sedan men Max Webers take om avförtrollningen är någonting som jag tämligen ofta återkommer till. Jag tänker mig att vår tids fascination vid fantasy som Tolkiens i hög grad handlar om sökandet efter någonting som vår egen världsbild gör att vi inte ser i vår egen värld; någonting fantastiskt, magiskt eller - med Webers ord - förtrollat. Faktum är att jag gjorde en liknande reflektion när jag tidigare i år skrev om levande rollspel i antologin Playing Reality: Articles About Live Action Role-Playing (pdf).

När det gäller Tolkien finns det också en antimodernism i hans förkastande av vetenskapen men också en etisk parallell till detta i förkastande av magi använd för att vinna makt och över ting och människor, något som naturligtvis kan läsas som en metafor för vår tids dominerande tänkesätt. Samtidigt märks också en tydlig fascination för det förtrollade i den mytiska verkligheten:
Det handlar [...] inte bara om verklighetsflykt utan också om ett avståndstagande från specifika inslag i den moderna avförtrollade världen. Trots sin längtan efter det förtrollade framstår den troende katoliken Tolkiens inställning till esoteriska motiv emellertid ofta som negativ. På många sätt kretsar hela eposet Härskarringen kring denna ambivalens, minst lika mycket som kring ett avvisande av industrialism eller modernitet. Dessa inslag tycks dessutom hänga samman. Som en konsekvens av att eposets fokus är etiskt och dualistiskt moraliskt – snarare än politiskt eller ontologiskt – sammanfaller kritiken av moderniteten nämligen med kritiken av det magiska: de förenas i en kristen kritik av strävan efter makt.

Den väg han pekar ut för dagens människor är snarast religionens, eller mer specifikt kristendomens, men det är knappast så som hans läsare tolkar honom. Fantasyns lockelse är nog snarare att den är skild från vardagens avförtrollade verklighet än att den har implikationer för hur vi bör leva i den. Det hindrar dock inte att sådana implikationer kan finnas där - som skilda implikationer för olika författare och läsare - eller att literaturen kan resa frågor även när vi inte väntar oss det.

söndag, december 05, 2010

Borgerlig idépolitik

Frågan om grunderna för en borgerlig politik har på sistone diskuterats allt mer i svensk press, en borgerlig idédebatt som går utöver frågan om hur Alliansen ska kunna vinna nästa val. Jag har själv varit inne på den här frågan tidigare. Å ena sidan finns borgerligheten som separat klass knappast längre, inte heller vore det rimligt att försöka bygga en ickesocialistisk politik på en sådan klass (och borgerlighetens enande faktor har länge varit självbeskrivningen som just ickesocialistisk). Å andra sidan kan de värden som traditionellt uppfattats som borgerliga fortfarande ha mycket att bidra med till en politisk diskurs i Sverige. Jag tror att det man framförallt måste ta fasta på är det som alltid upprört med den så kallade småborgerligheten: försvaret av rätten att leva i privatlivet istället för i de stora politiska sammanhangen. Detta skulle kunna leda till ett fokus på utbildning som personlig utveckling, staten som försvarare av den enskildes rätt, småskaliga lösningar framför storskaliga, och förmåga att alltid utgå ifrån den enskilda personen. Annorlunda uttryckt skulle man kunna hävda att det handlar om att se det ideella civila samhället och privatlivet och därmed utmana den nu etablerade svenska starka relationen mellan stat, industri och stora organisationer. Frågan är hur många som kommer att dra - eller våga dra - de slutsatserna.

Tidigare inlägg:

Konservativt program

Borgerliga värderingar: Vilka är de?

onsdag, november 24, 2010

Vildmark

Per Helge har skrivit en intressant understreckare om den amerikanska Västern, intressant därför att den tar upp behovet av vildmark. Under merparten av vår historia har föreställningen en vildmark varit central för vår föreställning om civilisation. Detta blir sällan så tydligt som i antika och medeltida föreställningar om staden och den ordnade, uppodlade, världen i motsats till den omgivande vildmarken där allehanda farhågor lurade. Det var dock också till vildmarken som såväl eremiter som fredlösa drog sig tillbaka för att fly undan civilisationen.

Idag finns det knappast någon vildmark. Den överväldigande delen av jordytan är påverkad av människan, för att inte tala om att den idag är kartlagd i sin helhet, syns på satellitbild och i ökande grad till och med har mobiltäckning.

Kommer att tänka på den växande litterära genren urban fantasy och andra litterära strömningar där storstaden eller civilisationens utmarker får ta vildmarkens och de agrara fantasivärldarnas plats. Har vildmarken blivit så främmande att populärkulturen måste hitta andra platser där vilda äventyr kan utspela sig? Har vi passerat en punkt där civilisationen själv har blivit så överväldigande och komplex att vi nu relaterar till den på ett sätt som påminner om våra förfäders relation till den oförutsägbara naturen med alla sina faror?

lördag, november 20, 2010

Fältarbete på Sverok

Forskningen om demokratiska lärprocesser i ideella organisationer fortsätter. Nu i helgen sitter jag för andra året i rad och studerar de demokratiska processerna på Sveroks (Sveriges roll och konfliktspelsförbunds) riksmöte. Igår kväll diskuterades för- och nackdelar med Schulzemetoden för omröstningar. Idag är det diskussioner i smågrupper och vi har gått från att diskutera matematiska omröstningsmodeller till processledarledd diskussion om nya förslag. Eftersom jag inte lär vara den ende som bloggar om mötet bryter jag knappast mot några forskningsetiska regler genom att säga något här. Uppkoplade laptops fyller möteslokalen (men irriterande nog verkar nätverket inte funka på hotellrummen).

Det ämne jag hittills har hört mest om är Ungdomsstyrelsens bidragsgivning och oron över att reglerna kan ändras på sätt som gör det svårare för Sverok, t.ex. genom att missgynna blandningen av personer över och under 25 års ålder i samma föreningar. Personligen funderar jag på hur denna och andra ideella organisationer i Sverige påverkas av statsbidragens roll i deras ekonomi. Jag tror att jag kommer att skriva mer om det framöver. I den närmaste framtiden blir det dock vetenskapliga artiklar om demokrati som erfarenhetsbaserad kunskap, samt om grundandet av nya studieförbund. Någonting som jag har skrivit om tidigare är hur statliga administrativa uppdelningar påverkar vår syn på kultursektorn. Nu hör jag allt fler som talar om att det behövs en särskild organisation för spel som kultur, skild från ungdomsorganisationen Sverok. Intressant.

För den som undrar varför jag lägger så mycket tid på Sverok kan jag bara antydningsvis lägga upp det här diagrammet som visar antal medlemmar i åldrarna 13-25 som olika ungdomsorganisationer i sina bidragsansökningar anmält till Ungdomsstyrelsen (informationen från Ungdomsstyrelsen). Förut har jag lagt ut det för att visa på de politiska ungdomsförbundens minskande andel av ungdomsorganisationerna i Sverige. Nu lägger jag till en kurva med Sveroks medlemsutveckling enligt samma källa. Vad man lär sig som Sverokaktiv har alltså en viss relevans i sig, för att inte tala om relevansen i att förstå eventuella skillnader mellan denna och andra organisationer.

torsdag, november 18, 2010

Framtiden är nu! Kultursverige 2040

Igår var det release för antologin Framtiden är nu! Kultursverige 2040 där ett trettiotal intellektuella och kulturpersonligheter hade fått några sidor på sig att dra ut linjerna och diskutera Kultursveriges utveckling på trettio års sikt. Sven Nilsson - den av redaktörerna som medverkade i liknande sammanhang för runt fyrtio år sedan - har anmärkt att visionerna denna gång kändes mer tama, helt enkelt mindre visionära. Under kvällens paneldiskussion menade Vanja Hermele, som skriver om jämstäldhetsmyter, att hennes uppgift snarare var att varna för passiviserande framstegsmyter än att tala om hur bra allting är eller kommer att bli. Johanna Koljonenen, som modererade panelen, menade efter det publika samtalets slut att det kanske var väl lite science fiction. Är 2040 kanske trots allt för nära som datum för en framtidsvision?

Faktum är att vi satte datumet för att kunna lyfta blicken från de dagspolitiska frågorna utan att hamna i ren spekulation. Istället ville vi diskutera vart vi är på väg. Det tycker jag att vi har lyckats bra med. För den som vill läsa korta framåtblickande reflektioner kring den samtida utvecklingen i kulturlivet är detta rätt bok. En mängd områden täcks in, från bibliotek till teater till stadsbyggnad till Internet. Rösterna är också tämligen många; från Bo Rothstein till Rasmus Fleischer eller Emma Stenström, eller för den delen undertecknad. Här finns både framstegsoptimism kring det kreativa samhället och kritik av kulturens ekonomisering. Själv skriver jag om statens kulturpolitik, och tror nog att omvärlden kommer att förändra sig mer än denna.

Kanske är återhållsamheten dock inte ett tecken på att ingenting händer utan på att så mycket har hänt de senaste trettio åren. Förutsägelsehorisonten har kanske kortats av och vår förmåga att visionera blivit mindre än på det radikala sjuttiotalet. Om något borde ju de senaste decenniernas tekniska, ekonomiska och politiska utveckling (jag tänker Murens fall, Internet och globalisering) ha lärt oss hur mycket som kan förändras och hur fort det kan gå. Samtidigt lär oss t.ex. studiet av svensk kulturpolitik hur mycket som ändå kan förbli oförändrat (samma museer och teatrar, men ofta omgivna av en helt ny diskurs).

Visioner om alternativa världar är kanske någonting som gör sig bättre i litteratur och andra konstformer än i debatten kring dem. Men i så fall måste kulturdebatten också ha förmågan att koppla dem till hela samhällets utveckling. Ur det perspektivet är den här kvällens diskussion en tämligen blygsam övning, men absolut inte en misslyckad sådan. Tvärtom hoppas jag att boken kan bidra till en konstruktiv kulturpolitisk debatt redan nu.

Den finns i alla händelser att köpa på bokförlaget Volante och där finns också webbteveintervjuer från evenemanget.

Den 31 januari håller SweCult en konferens kring ämnet (anmäla sig dit kan man göra här).

onsdag, november 17, 2010

Socialdemokratins nedgång och fall?

Socialdemokraternas nedgång är inte Mona Sahlins fel. Att socialdemokraternas nedgång pågått i drygt fyrtio år är någonting som beskrivs i bl.a. SvD där man inte minst kan se ett diagram över partiets valresultat sedan 1914 . Nedgången handlar emellertid inte enbart om valresultat. Det vi ser är Folkrörelsesveriges omvandling. För trettio år sedan hade SAP över en miljon medlemmar. Idag rör de sig kring 100 000. Nedgången är emellertid inte heller bara SAP:s. Under de senaste 20 åren har det sammanlagda medlemsantalet i riksdagspartierna mer än halverats, trots tillkomsten av tre nya partier, och även om man då inte räknar med den tidigare kollektivanslutningen av LO-medlemmar till SAP. Ser man till utvecklingen i ungdomsförbunden har den varit ännu extremare. I slutet av sjuttiotalet hade både SSU och CUF över 60 000 ungdomsmedlemmar. Idag har de mindre än 6000. MUF är idag störst och rör sig runt 10 000.

Någonting har onekligen hänt. Samtidigt ska man komma ihåg att 90% av svenskarna fortfarande är medlemmar i ideella föreningar och att villigheten till ideellt arbete inte alls har gått ned. Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.

Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.

Sedan har vi marginalväljarna. Jag skulle säga att de - främst socialdemokratiska - debattörer har rätt som frågar sig vilka dessa egentligen är och konstaterar att de vi talar om är medelklassen. Det är alltså inte överraskande om dessa föredrar en i grunden borgerlig politik. Det anmärkningsvärda är snarare SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvillkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfalang gör eller vill göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill man fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.

Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.

Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP ledning skulle kunna få mandat för idag.

Mest sannolikt är kanske att man inte lyckas genomdriva någon mer omfattande förändring, och att nedgången helt enkelt fortsätter.

onsdag, november 10, 2010

Dagens ungdom

Den senaste tiden har jag haft anledning att gå igenom en del statistik kring dagens ungdom och deras fritidsvanor. Det visar sig, som väntat, att unga idag är mindre aktiva i rikstäckande ideella ungdomsorganisationer, men kanske i synnerhet i de politiska ungdomsförbunden (diagrammet visar antal medlemmar i åldrarna 13-25 räknas, statistik från Ungdomsstyrelsen). Totalt sett är medlemskapet i ungdomsorganisationer fortfarande omfattande, medan medlemskapet i politiska ungdomsorganisationer numera är relativt begränsat.



Det visar sig också att de som trodde att Internet är ett hot mot bokläsningen verkar ha fel (möjligen mot läsningen av fackböcker som lexikon). Däremot är det möjligt att TV har fått ungdomar i åldrarna 15-24 att läsa mindre. Statistiken är dock kanske inte helt irrelevant för skolpolitiker vars prioritering är en dator per barn. Ungdomar använder av allt att döma datorer. Däremot är det mindre än hälften av dem som läser böcker en vanlig dag - och då är skolan vad jag förstår inräknad (statistiken bygger på enkäter från Nordicom och visar vad unga i åldrarna 15-24 säger sig göra en vanlig dag).

måndag, november 08, 2010

Något om essäer och publika intellektuella

De intellektuellas roll i den allmänna debatten är någonting som länge har intresserat mig. Det är därför med stort intresse som jag läser denna artikel i den vetenskapliga tidskriften Culture Unbound om essäistikens roll i svensk debatt:
The point of departure of this paper is a lecture by Edward Said, in which he claimed it necessary for today’s intellectuals to respond to modern specialization by assuming an attitude of amateurism in public life. It can be argued that there is a historical connection between the public role of the learned amateur and the essay as a form of expression and communication. Among recent advocates of the essay, the decline of this genre in modernity has sometimes been explained by the increasing public confidence in experts and specialists. According to this view, the development of modern society has made it less legitimate for essayists to serve as generalist commentators on society and culture. However, the growing tension between amateurism and professionalism goes back at least to the nineteenth century, and it has marked the ambiguous relation of the essay and the essayist to academia and institutional discourse ever since. This paper discusses what has become of this public role of essayists in late modernity. Some examples of essayists and essayistic writing of later decades, chiefly from Sweden, serve as illustrations of a general line of argument, even though there are also comparisons between the essay in Sweden and in other countries. Among the examples of Swedish essayists put forward here are Kerstin Ekman and Peter Nilson. The reception of these writers suggests that the essayist, adopting the role as amateur, driven by devotion and interest for the larger picture, might still be a vital part of public culture today. However, it is also clear that writers like Ekman and Nilson have gained at least part of their authority from being acknowledged in other fields or genres – Ekman as a distinguished novelist and Nilson as a trained astronomer.

Själv är jag just nu fullt sysselsatt med att skriva om hur man lär sig demokrati genom aktivitet i ideella organisationer, på basis av mina intervjuer i Sverok, men då skriver jag för internationella vetenskapliga tidskrifter och hinner alltså inte med att delta i den allmänna debatten. Sådant är läget för forskare idag.

onsdag, oktober 13, 2010

Henrik Berggren och Olof Palme

Har nu läst de första 250 sidorna i Henrik Berggrens lätt monumentala biografi över Olof Palme. Till en början förundrades jag över att han börjar minst 100 år före Palmes födelse med att beskriva dennes familjebakgrund. Det är en början som på många sätt är överraskande klassisk för en biografi. Berggrens beskrivning över den uppåtstigande ätten Palmes liv i industrialismens svenska borgerlighet verkade dock inte självklart relevant. Tesen är dock att Palmes framtidstro tydligt präglades av en familjebakgrund som inte bara var högborgerlig - i viss utsträckning direkt aristokratisk - utan också präglad av internationalism, liberalism och framtidstro.

Själv fastnar jag mera för beskrivningen av det politiska landskapet i femtiotalets Sverige och av Palmes egen väg genom det. Folkhemmet, eller snarare den socialdemokratiska välfärdsstaten håller på att växa fram när Palme återkommer ifrån studenttiden i USA. Berggren har antagligen rätt i att den relevanta politiska skiljelinjen för honom inte stod mellan höger och vänster utan mellan framtidstro och skepsis. Palme själv var antagligen mer New Deal-liberal än svensk socialdemokrat vid sin återkomst till Sverige. Personligheter som Tingsten, Lindbom och Moberg ingår å andra sidan i Berggrens beskrivning av den framväxande välfärdsstatens kritiker, antingen skälen till detta var Tingstens liberala kulturradikalism, Lindboms bildningshumanism grundad i folkrörelserna (som med tiden skulle utvecklas i allt mer konservativ riktning), eller Mobergs bondeindividualism. Ingen av dessa linjer hade emellertid en framtidsvision. I Berggrens berättelse framstår de som reaktiva.

För Palme var politik emellertid att vilja, en fras som i Bergrens tolkning ter sig Nietzscheanskt präglad, som ett slags korsning mellan existentialism och vetenskapstro. Palme blir därmed ett närmast idealiskt studieobjekt i Bergrens egen bild av Sverige och svenskarna, en fortsättning på hans egen och Lars Trägårdhs Är svensken människa? där svensk politisk kultur beskrivs som "statsindividualistisk", dvs. baserad på föreställningen om välfärdsstaten som den individuella frihetens garrant. Palme är statsidividualismen personifierad. Femtiotalet blir också ett brott där mellankrigstidens folkhem övergår i efterkrigstidens välfärdsstag. Folkhemmet hade varit en i egentlig mening korporativ stat där klasserna och deras företrädare tänktes samexistera i konsensus (Arbetarepartiet, Bondeförbundet och Högern var i stort sett rena klasspartier och konkurerade därmed inte ens med varandra). Det tycktes t.o.m. rimligt att tala om att arbetarklassen borde behålla sina begåvningar i en intern karriär- och utbildningsväg med studiecirklar, folkhögskolor och förtroendeposter istället för högre studier och klassresa. I efterkrigstidens välfärdsstat var detta redan orimligt. Nu handlade det om att bygga ett statsindividualistiskt samhälle, ett samhälle där staten skulle ge alla svenskar frihet och lika möjligheter. Det var denna politik som Palme med tiden skulle driva som ecklesiastikminister, statsminister och partiledare.

Också Palmes egen karriärväg är slående i det att han inte alls var någon produkt av folkrörelsernas interna bildningsarbete. Palme hade gått i de bästa skolorna och visserligen formades han i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), men dit hade han från början rekryterats som tjänsteman för att sedan bli förtroendevald. På samma sätt skulle han rekryteras av Erlander för att bli dennes assistent och sedermera betrodde rådgivare, och först sedan förtroendevald. Faktum är att han blev riksdagsman genom att Erlander såg till att få honom utnämnd till en plats i Första Kammaren (för Jönköpings län, där han aldrig bott), en karriärväg som han senare själv skulle stänga genom Första Kammarens avskaffande. Ändå tycks det som om han lärde sig mer via organisationsaktiviteten än via skolgången, eller kanske snarare andra saker. Palme tycks ha fortsatt från internatskolebakgrund, reservofficersutbildning och en bildningsresa som utbytesstudent i det sena fyrtiotalets Amerika till amatörpolitisk erfarenhet som internationell representant för SFS och sedan vidare in i politiken som Erlanders följeslagare (inte så stor skillnad: såväl den internationella studentrörelsen som den nationella och internationella politiken tycks i grunden ha präglats dels av tillväxten och dels av relationen till kommunismen). På vissa sätt ter sig denna resa lätt anakronistiskt aristokratisk. På andra sätt säger den kanske mer om folkrörelsernas och studentpolitikens funktion som "politikerskola" än vad mer romantiserade berättelser om folkrörelsernas roll tenderar att göra.

tisdag, oktober 12, 2010

Gåvor till välgörande ändamål

Jag har redan skrivit några gånger om idén att införa skatteavdrag för gåvor till ideella ändamål. Nu när Alliansen vunnit valet kan det tydligen bli verklighet, men bara upp till 1500 kr. och bara för privatpersoner, och bara för gåvor till vetenskapliga ändamål eller till "verksamhet som riktar sig till hemlösa, sjuka, personer med funktionsnedsättning, missbrukare och andra hjälpbehövande, både i Sverige och utomlands". För dem som hoppats på att företag ska uppmuntras donera pengar till operahus eller muséer, eller miljardärer till sjukthus är det alltså en bit kvar på vägen. Hade Nobelpriset instiftats idag att hade en stor del av donationen gått åt i skatt.

Å andra sidan: 1500 kr. är inte utan nytta i t.ex. arbete med missbrukare.
Artikel i Kyrkans tidning (från före valet)
Tidigare inlägg från när den senaste utredningen presenterade sina förslag.

måndag, oktober 04, 2010

Trägårdh om valrörelsen och om svensk självbild

Professor Lars Trägårdh levererar i Expressen en av de intressantare kommentarerna till valet hittills genom att sätta in det i ett längre historiskt perspektiv. Handlar det egentligen om vem om ska äga folkhemsidealet?
Konkurrensen om vem som är mest folkhemsk har i det närmaste varit bedövande: man har kunnat välja mellan dagens bidragsvänliga socialdemokrater (S), den strängare och mer arbetsorienterade femtiotalsvarianten (M) eller till och med ett slags 30-talsvariant som ligger besvärande nära ett helt annat ideal vad det gäller folkgemenskap (SD).

För någonting har ändrats och detta kommer till uttryck inte bara i vänsterns motgång utan också i Sverigedemokraternas framgång. [...] I dag lever vi med en vänster som ofta är programmatisk postnationell och en borgerlighet som är stolt över sin kosmopolitiska framsynthet. Samtidigt som båda undrar varför SD:s retorik röner framgång. Det är svårt att inta en mer offensiv hållning kring frågan om nationen – ingen vill i dag bli anklagad för att vara nationalist. Problemet är bara att nationen inte visar tecken på att försvinna.

För Per Albin Hansson var det en självklarhet att hylla arvet från Engelbrekt och de fria svenska bönderna; deras kamp för nationens oberoende och småfolkets frihet. Att den tidens socialdemokrater så tydligt såg kopplingen mellan nationell identitet, individuell frihet, rättsstat och demokrati var nyckeln till att de kunna föra en retorik med ”folket” i centrum. Utan att hemfalla år en snävt etnisk tanke om svensk identitet kunde man samtidigt känna och öppet uttrycka en genuin stolthet för berättelsen om Sverige som de under sin skoltid hade insupit från Geijer, Starbäck och Odhner. De kämpande arbetarna stod på de fria böndernas skuldror.

Vissa tafatta försök görs även i dag att vrida flaggan ur händerna på högernationalisterna. Man enas om behovet av en nationaldag, men i stället för att som Per Albin välja att fira den svenska riksdagen födelse med dess alla associationer med demokrati och folkfrihet, så fastnade man för en dag – den 6 juni – vars symbolik är grumlig och tvetydig.

Denna vilsenhet lämnar fältet öppet för andra att skapa berättelsen om Sverige. Vem knyter i dag an till Engelbrekt och Geijer, eller pekar på parallellen mellan dagens muslimer och 1800-talets frikyrkorörelse i kampen om inkludering i ett folkhem där demokrati, inte etnisk gemenskap eller religiös homogenitet, står i förgrunden?

måndag, september 27, 2010

Valet, pirater och sociala medier

Före valet talades det mycket om hur de sociala medierna skulle göra sitt inträde i politiken i och med valet 2010. Facebook tycks verkligen ha spelat roll som en plats för privatpersoner att offentliggöra sina ställningstaganden, som t.ex. att överhuvudtaget rösta, vad man röstar på och att man tänker demonstrera mot Sverigedeokraterna. Statsvetaren Henrik Oscarsson ser en möjlighet för sådana grupper att nå verkligt inflytande över valet, men just nu får det nog sägas vara science fiction.

Valet 2010 tycks dock snarare vara valet då de etablerade partierna inte lyckades använda de sociala medierna fullt ut, huvudsakligen för att man försökte använda dem för envägskommunikation. På sin höjd kan de ha fungerat för att mobilisera de egna aktivisterna, ungefär om affischerna lär göra.

2010 var också valet som Piratpartiet förlorade. Integritetsfrågorna var uppenbarligen inte viktiga nog för att komma in i Sveriges riksdag. Eller så var de sociala medierna inte tillräckliga för att få ut budskapet om att detta var vad det verkligen handlade om, i alla fall inte när de etablerade medierna inte gav vare sig frågan eller partiet någon uppmärksamhet, inte minst när partiets eget namn förde uppmärksamheten till någonting helt annat. "Piratpartiet" låter helt enkelt inte om ett parti för trygghet och rättssäkerhet i vardagen, vilket kanske är vad integritetsfrågorna borde handla om ifall man ska kunna vinna val på dem. Det var i alla fall så som Piratpartiet själva försökte beskriva dem i den valinformation som man kanske inte helt lyckades nå ut med.

Därmed inte sagt att man måste döma ut den sorts nätverksaktivism som Piratpartiet har sin bakgrund i. Redan det faktum att man lyckades ta en plats i Europaparlamentet helt utan offentligt stöd och i kamp med de etablerade partierna visar att det finns en betydande styrka i detta. Det finns en förmåga att tillfälligt mobilisera stora mängder människor inför t.ex. ett val eller en demonstration dagen efter ett val. Svagheten ligger snarare i instabiliteten. Detta är naturligtvis någonting som Piratpartiet också insett. Det är därför som de faktiskt har försökt bygga ett parti. Frågan just nu är hur det arbetet kommer att kunna överleva misslyckandet i detta års val. Frågan är också hur detta på sikt kommer att påverka den mer nätverksbaserade rörelse som vi hittills har sett i såväl fildelningsfrågan som i integritetsfrågan.

Slutligen är detta naturligtvis också det val då Sverigedemokraterna lyckats ta sig in i riksdagen. Tyvärr har jag inte följt deras kampanj särskilt noga. Jag skulle dock inte utesluta att det är de som faktiskt har lyckats med att kombinera sociala medier med partiorganisation med störst framgång.

torsdag, september 23, 2010

En ny riksdag


Vad Sverigedemokraterna kommer att göra i riksdagen vet vi inte (även om vi kan gissa). Däremot vet vi att Sverige har förändrats genom valet 2010, och att flera av de förändringar som kommer nu har varit på väg sedan länge. Folkhemmets statsbärande socialdemokratiska parti som en gång var närmast sammanvuxet med så väl staten som folkrörelserna fortsätter sin politiska nedgång. Det handlar inte om Mona Sahlin som person. Socialdemokraternas valresultat har med några få undantag blivit allt sämre val för val de senaste 40 åren. I årets val gjorde de inte ens anspråk på att kunna bilda regerings själva. Samtidigt har Moderaterna etablerat sig som alternativ regeringsledare. Regeringen Reinfeldt är redan den borgerliga regering som har suttit längst sedan mellankrigstiden och framstod i valet som mer regeringsduglig än det s-ledda alternativet. Samtidigt kan det nog vara symptomatiskt för den tid vi går in i att vi några dagar efter valet fortfarande inte vet hur regeringen kommer att se ut. Svensk politik är helt enkelt inte lika stabil som den en gång var.

Det Sverige där Socialdemokraterna en gång var statsbärande var uppbyggt av folkrörelser och organisationer tätt sammanvävda med stat och parti. Samhället präglades av ett konsensustänkande där alla antogs vara något så när eniga om samhällets grundvärden. Alla riksdagspartier var representerade i statliga utredningar och verksstyrelser, för att inte tala om i domstolarna och i valproceduren. Nu har vi ett riksdagsparti som allmänt uppfattas som fientligt till samhällets grundvärden,och som själva tar avstånd ifrån den politiska eliten. Avtåndstagandet från dem kommer redan nu. Först som enskilda protester. Idrottsrörelsen är tidigt ute bland de klassiska folkrörelserna med att inte betrakta SD som en del av det demokratiska Sverige även om de sitter i riksdagen. I riksdagen funderar man på att utesluta dem ur utskott. Jurister tar tillfället i akt att ifrågasätta SD:s lämplighet att sitta med i domstolar. Inför nästa val kommer kanske också ett ifrågasättande av deras närvaro vid t.ex. rösträkning.

Kanske kommer detta att leda till ett bredare ifrågasättande av partistaten, dvs. av det system där riksdagspartierna inte bara har den parlamentariska makten utan också tillsammans utser representanter t.ex. till domstolar och statliga utredningar. Kanske kommer vi att få en diskussion om vad som egentligen ingår i samhällets grundvärden istället för att bara anta att alla (som spelar roll) redan är eniga. Å andra sidan ska vi inte glömma att folkhemmet också under sin storhetstid hade ett riksdagsparti som inte riktigt erkändes. Vänsterpartiets väg in i finrummens konsensus har varit lång. Den stora konflikten om nationell självbild tycks just nu inte handla om i vilken utsträckning som invandrare är välkomna i Sverige utan om ifall SD är det.

fredag, september 17, 2010

Kulturpolitiken som valfråga

För den som undrar varför kulturpolitiken inte har blivit någon stor valfråga har Adam Svanell skrivit en bra artikel i tidskriften Fokus.. Jag måste erkänna att jag när han intervjuade mig funderade en del på vad han skulle göra av det här, men det här blev ju väldigt bra och han ger en mycket god beskrivning av problematiken.

fredag, september 10, 2010

Statsvetare och partier

”Med andra ord: moderna demokratier är i allt väsentligt partidemokratier. Borde då inte detta tämligen okontroversiella faktum reflekteras i den samhällsvetenskapliga forskningen om politik och demokrati? Borde man inte förvänta sig att en stor del av forskningsproduktionen vid våra samhällsvetenskapliga forskningsmiljöer ägnade sig just åt partiorganisationerna? Spridda svenska studier finns givetvis, men det sammantagna intrycket kvarstår: Givet partiernas centrala roll i moderna politiska system, utgör de ett styvmoderligt behandlat område inom svensk samhällsvetenskap.”

Med den självkritiken inleder gästredaktörerna Douglas Brommesson och Gissur Ó Erlingsson Statsvetenskaplig tidskrifts temanummer om de svenska partierna. Henrik Oscarsson går så långt som att kalla detta ointresse för ”snudd på tjänstefel”. Problemet är som jag ser det att det finns en rimlig bild av utvecklingen men att forskningen i viss utsträckning har tagit den för given och att den därför inte alltid är underbyggd av empiriska undersökningar som visar i vilken utsträckning som den är tillämplig i Sverige. Redaktörerna sammanfattar bilden ungefär som följer:
”Frågan som många har ställt sig är nämligen om partierna har genomgått en sådan drastisk intern omvandling att de numera inte finns till för sina medlemmars skull, utan i första hand bara intresserar sig för att fånga väljarnas röster för att komma åt riksdags- och fullmäktigeplatser (och de resurser som finns knutna till dessa). Utgångspunkten för detta sätt att resonera är att de flesta västdemokratiska partier initialt, långsamt men obönhörligen, utvecklades mot en organisationsmodell som liknade det s.k. masspartiets (Duverger 1954; Neumann 1956).5 Sinnebilden för ett massparti är ett parti som företräder välavgränsade samhällsgrupper, har höga medlemstal, vitala lokala partiorganisationer med välbesökta medlemsmöten samt en välfungerande interndemokrati [---]Partierna tycks ha gått från att vara masspartier/folkrörelsepartier till att bli catch allpartier, som kommit att utvecklats till elektorala professionella partier (Panebianco 1988) alternativt väljarpartier (Gilljam & Möller 1996) och/eller mediapartier (Gidlund & Möller 1999: 17).”
Väljarnas svar är i någon mån tydligt. Benägenheten att rösta på utmanarpartier (partier som inte är etablerade i riksdagen) ökar helt tydligt.

De följande artiklarna – en per parti – ger en översikt inte bara över riksdagspartierna utan också, implicit, över olika sätt att analysera dem. Katarina Barrling Hermansson fortsätter i sin text om Folkpartiet i samma anda som i sin avhandling om partiernas interna organisationskultur. Anders Lindblom undersöker moderat politik utifrån partiets motioner och kommer fram till att partiets förhållande till välfärdsstaten har varit relativt oförändrad de senaste 30 åren. Det här är samma metod som jag själv använde i min avhandling för att undersöka partiernas kulturpolitik. Av allt att döma är ideologiska förändringar över lag mindre tydliga i motionernas faktiska förslag än i retorik och politiska program, i synnerhet om man räknar relativt. De förslag som las av moderater när de under åttiotalet, åtminstone av somliga, uppfattades som nyliberala radikaler var knappast radikalare än de som idag läggs av mer de mer mittenorienterade nymoderaterna. Detta har dels att göra med att enskilda motioner oftare förordar mindre reformer än omfattande samhällsförändringar, och dels med att samhällsklimatet förändrats.
Merparten av texterna följer dock partiernas idéutveckling och förhållande till andra partier: Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna, Centerns till liberalt parti, socialdemokraternas till allt mindre statsbärande osv. Inte minst intressant är Douglas Brommessons analys av kristdemokraternas vandring från en ideologi baserad på kristen universalism till en där kristdomen snarare uppfattas som en egenskap hos vår egen partikulära kultur. Slutligen analyserar Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson de största utomparlamentariska partierna, inte minst med utgångspunkt i vilka som är benägna att rösta på dem. Det visar sig t.ex. att de som i förra valet röstade på Junilistan, F!, Piratparitet och SD främst placerade sig i den politiska mitten eller vänstern (Det är från denna artikel som detta inläggs illustrationer är hämtade).











Att metoder och perspektiv varierar gör att det blir svårt att jämföra partierna. Så mycket intressantare är det då att jämföra analysmetoderna. Inte mint tycker jag att det är tydligt att vi behöver en diskussion om själva partiformernas betydelse i svensk politik.

torsdag, september 02, 2010

forskningens kvalitet är inte det samma som dess kvantitet

Tendensen att värdera forskning - och inte minst enskilda forskare - utifrån publikationsmängd i facktidskrifter och hur ofta man citeras där blir allt starkare. Räknandet med sådana siffror, bibliometrin, är på god väg att börja behandlas som egen vetenskap. Dagens Sydsvenskan innehåller en utmärkt debattartikel som belyser problemen med detta. Ett av de i mitt tycke allvarligaste problemen med bibliometri som modell för medelstilldelning och tjänstetillsättning är egentligen ganska enkelt: "De bibliometriska metoderna tenderar dessutom att belöna forskning som redan har stora resurser och som är följsam mot rådande trender. Bibliometrisk styrning är därför ett [...] för konservatism snarare än nytänkande och innovation." Man blir, åtminstone till en början, mer citerad om man deltar i en existerande diskussion än om man kommer med någonting nytt eller ovanligt. Ett annat argument, som inte tas upp i artikeln, är att det lönar sig allt sämre att förmedla kunskap på ett sätt som är begripligt utanför akademien, eller ens utanför den egna specialiteten. Böcker och texter på svenska är båda exempel på sådant som det lönar sig allt mindre att skriva. På många sätt är detta ett recept för mindre intressant och mindre relevant forskning.

onsdag, september 01, 2010

Fler historiska felaktigheter straffbara

Professorn i historiebruk Peter Aronsson bloggar om EU:s homogenisering av lagstiftning rörande historieskrivningen kring folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten:
Senast den 28 november i år ska alla EU-länder ha anpassat sin lagstiftning mot rasism och främlingsfientlighet: “Publicly condoning, denying or grossly trivializing crimes of genocide, crimes against humanity and war crimes” ska kunna straffas med fängelse upp till tre år. [...] I Lettland kan man få 3 månader i fängelse om man skriver att Sovjet befriade landet 1944. Ett förslag på en lag i Ryssland som ger 5 månaders straff om man inte påstår motsatsen. Hur ska den rätta tolkningen av de svenska plundringarna under Trettioåriga kriget, eller över de kollektiva steglingarna av edsbrytande civilbefolkning under Skånska kriget se ut för att undvika rättslig påföljd? Det räcker inte att mäta handlingarna mot den tidens krigslagar utan det ska nu ske mot moderna uppfattningar av vad som konstituerar ett krigsbrott.

tisdag, augusti 24, 2010

De politiskt aktiva unga

Kategorin unga vuxna (16-29) hör till dem som i minst utsträckning är aktiva i föreningar och organisationer. Jag har sett statistiken förut, men överraskas fortfarande av den. I min erfarenhet är aktiva i just den åldern de som bär up flera av de mer livaktiga delarna av organisationslivet. Det är också en period som i mångas liv präglas av engagemang i politiska rörelser, studentföreningar, ungdomsorganisationer osv. … eller kanske inte så mångas liv trots allt. Ändå är det bland dessa få som åtminstone delar av framtidens maktelit kommer att hämtas. Partierna fortsätter att rekrytera ur ungdomförbunden. Att ha varit föreningsaktiv är fortfarande en merit och skapar definitivt nätverk och organisationsvana. Förvisso ser vi allt fler bloggare och andra även i den politiska offentligheten, men jag har svårt att tro annat än att de organisationsaktiva är överrepresenterade även bland dem. Det förefaller onekligen som att i synnerhet den politiska makten rekryteras ur en minskande grupp, en som dessutom tycks vara allt annat än typisk.

måndag, augusti 23, 2010

Dagens bloggtips: Partitester

Statsvetaren Henrik Oscarsson har skrivit en utmärkt kommentar till fenomenet partitester. Det visar sig bl.a. att hela 7% av väljarkåren tar intryck av dem när de väljer hur de ska rösta. Osscarssons kommentar är läsvärd i sin helhet. Särskilt värt att citera är dock uppräkningen av några av de saker som utelämnas av testerna:


Varför klarar inte renodlade åsiktsröstningsmodeller av att predicera partivalet bättre? Svaret är rätt enkelt: det finns en hel lista med utvärderingskriterier väljare använder sig av (och bör använda sig av) när de bestämmer sitt partival som faktiskt inte alls har med sakfrågeståndpunkter att göra. Bedömningar av duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet. Ja listan kan göras hur lång som helst.


En annan sida av problemet är naturligtvis att nya partier som inte alltid är med missgynnas, något som inte minst är intressant när det framförallt är de yngsta väljarna som tar intryck av testen.

Mer lustigt är när enkätkonstruktörer avsslöjar sig. Nyligen svarade jag t.ex. på en enkät som skickats ut av något undersökningsföretag. I första hand verkade de intresserade av min inställning till socialdemokraterna i Stockolms stad och län. Så dyker det plötsligt upp en fråga om ifall jag tycker att det är problematiskt att statsministerns fru har en egen politisk karriär. Undrar om det är ett utspel som vi har att vänta när valrörelsen börjar bli smutsigare, eller om jag bidrog till att vi slapp det.

lördag, augusti 21, 2010

A Secular Age?


Till sommarens läsning hörde Charles Taylors monumentala A Secular Age, där han ur flera olika perpektiv behandlar de komplexa fenomen vi känner som sekularisering och sekularism, två av de mest avgörande kännetecknen hos den moderna världen. Samtidigt är detta också fenomen som det är lätt att missa komplexiteten i. En stor del av modernitetens självförståelse ligger i föreställningen att den är en enkelriktad, om än inte irreversibel, process. Så också sekulariseringen. För Taylor är sekulariseringen någonting betydligt mera komplext. Schematiskt skiljer han ut tre huvuddelar av processen:
1. Människors minskade tro på Gud (eller motsvarande).
2. Religionens minskade roll i samhället.
3. De förändrade förutsättningarna för religiös tro.

Vad religion är, hur begreppet ska definieras, är en ständig fråga inom religionsvetenskapen. Många av våra etablerade föreställningar om detta är formulerade i en protestantisk kristen kontext och kan till nöds utsträckas till de delar av världen som präglas av de abrahamitiska religionerna, kristendom, judendom och islam. En sådan föreställning är till exempel förförståelsen om religion som någonting som handlar om relationen mellan människan och Gud. En annan är föreställningen om en avgränsning mellan en religiös samhällssvär och en profan, en föreställning som i sig har sin bakgrund i medeltidens kristna Europa och som utgör en del av bakgrunden till Västerlandets sekularisering, kanske till och med en förutsättning för den. Svårigheterna kommer när dessa definitioner och förförståelser överförs till kontexter där åtskillnaden mellan den religiösa och den profana sfären saknas, eller åtminstone ser annorlunda ut. Särskilt besvärligt blir det när man försöker skapa en definition på religion som också täcker de buddistiska och hindusiska riktningar som inte alls handlar om relationen mellan människan och en eller flera gudar, som i vissa fall inte ens erkänner existensen av vare sig en mänsklig själ eller relevansen av några gudar, men som ändå tycks uppvisa flera gemensamma drag med det fenomen vi känner som religion.

Taylor undviker emellertid flera av svårigheterna med definitionssfrågan genom att inskränka sig till Västerlandet, dvs. mer exakt till den (tidigare) katolska och protestantiska kristna världen. Detta innebär tyvärr också att han utelämnar flera frågor som i våra dagar är minst sagt relevanta, som t.ex. de som rör sekulariseringsprocesser i Indien eller i den muslimska världen. När det gäller Västerlandet är han emellertid desto mera grundlig (Ian Buruma har däremot skrivit en hel del om sekularisering i utomeuropeiska länder, t.ex. i Taming the Gods, som dock inte alls har samma djup). Religion definierar Taylor med hänvisning till det transcendenta.

Åter till Taylors tre former av sekularisering, som alla tycks ha ägt rum i Västerlandet. Den första kategorin är kanske den man först kommer att tänka på. Den är också den om är till synes lättast att föra statistik på. Det verkar mycket sannolikt att den processen har gått tämligen långt i våra samhällen. Även om de flesta svenskar idag säger sig ”tro på någonting” så är det idag få svenskar som håller den kristna trosbekännelsens samtliga satser för sanna. Samtidigt kan man fråga sig hur många som verkligen trodde på Gud i gångna tider när detta var mer eller mindre obligatoriskt. Taylor tycks mena att de gjorde det, men på ett något annorlunda sätt. Återkommer till det inom kort.

Denna första form av sekularisering ska inte, som ofta görs, blandas samman med Taylors andra kategori. Här följer han i spåren av bl.a. Max Weber och José Casanova (se tidigare inlägg). Här är det också betydligt mindre självklart åt vilket håll utvecklingen går idag. Bl.a. Casanova har argumenterat för att religiösa organisationer idag håller på att bli mer aktiva i samhällsdebatten utan att detta hotar sekulariseringen, så länge som de förblir aktörer i det civila samhället och inte försöker vinna direkt och exklusivt inflytande över staten. Det är först då som de skulle hota åtskillnaden mellan kyrka och stat. Taylor ser mer till de längre historiska linjerna, och då blir det tämligen uppenbart att de religiösa institutionernas inflytande har minskat i Västeuropa under århundradenas lopp. I förbigående nämner han också utvecklingen i Skandinavien där statskyrkorna snare tycks ha breddats, och i viss mening sekulariserats internt, istället för att successivt avskiljas från staten . I den berättelsen har Sverige i så fall bytt spår i relativt sen tid - så sent som på nittiotalet.

Intressantast är Taylor dock när han kommer in på den tredje formen av sekularisering. Vad han menar är nämligen att det idag är omöjligt att tro på samma sätt som människor gjorde så sent som för några hundra år sedan. Medeltididens människor levde enligt honom i ett universum där såväl Gud och Hans änglar som tomtar och troll var verkliga företeelser, om än inte alldagliga. Visserligen var det också på den tiden möjligt att vara ateist eller tvivlare, men människor som förblev i sådana övertygelser var exceptionella och gjorde det av eget val, och med stor ansträngning. Den värld de mötte talade emot deras övertygelse. Idag är det tvärtom. Visserligen är det i våra dagar möjligt att tro, men vi gör det med nödvändighet av eget val, åtminstone i Västvärlden (men troligen i ökande grad även i andra delar av världen). Även de som i Väst växer upp under synnerligen religiösa förhållanden vet att de omges av ett samhälle som domineras av andra föreställningar, och de kommer aldrig att kunna behålla sin tro utan att lära sig hantera detta med medveten ansträngning. Tron är aldrig längre självklar eller naiv. Detta - om något - är en monumental förändring.

fredag, juli 02, 2010

Värnplikten till sist avskaffad


Värnplikten ter sig för många redan som en relikt från en förgången tid, även om majoriteten fortfarande vill ha den kvar. Det var länge sen militära registreringsskyltar var en vanlig syn på svenska bilar och länge sen män ur alla samhällsklasser kunde samlas kring lumparminnen (och därmed också utestänga sådana som jag, som aldrig har gjort lumpen). Och nu ska den alltså till sist avskaffas.

Värnplikten är av de institutioner som präglade 1900-talets Sverige. Redan från början var frågan om den allmänna värnplikten (för män) förbunden med frågan om allmän rösträtt (till en början också enbart för män). Män(niskor) med olika bakgrund och från olika samhällsklasser har levt om varandra i kaserner i månader i streck under en formbar period i livet. Jag har flera gånger hört invandrare tala om hur det faktum att invandrarungdomar gör värnplikten är ett bevis på deras tillhörighet till Sverige. De är beredda att stå upp och försvara det här landet. Nu lägger vi ned den möjligheten. Liksom så många andra möjligheter att markera tillhörighet sopas den undan. Den svenskhet som är suddig kan emellertid också bli otillgänglig.

För en tid sen skrev jag om Theda Skocpols iakttagelser om att det civila samhället i USA stärks av framgångsrika krig. I Sverige har vi inte haft några krig på mycket länge. Däremot har vi liksom USA haft en mycket hög anslutning till ideella organisationer. Vi har också haft någonting som närmast påminner om ett slags allmän mobilisering, om än under mycket fredliga och lagoma former i form av värnplikten. Mig veterligen har detta samband aldrig undersökts. Statistiken över organisationsanslutning för också med sig vissa svårigheter när det gäller att göra jämförelser över tid för längre perioder. Samtidigt är det svårt att undgå att notera att folkrörelserna upplevde en omfattande uppgång efter kriget och nådde sin höjdpunkt under de närmast följande decenierna. Under kriget hade Sverige en allmän mobilisering som omfattade stora delar av den manliga befolkningen och värnpliktsarmén har aldrig varit så omfattande som under efterkrigstiden. Få länder har också haft så högt förtroende för staten.

Värnpliktens roll i svenskt samhälle och för svensk identitet finns det fortfarande mycket att säga om. Idag är försvarsmakten en ganska avlägsen företeelse för de flesta och trots att värnplikten de senaste åren i teorin har varit mera jämställd har den i realiteten varit avskaffad ganska länge. Försvaret är helt enkelt för litet för att kunna organisera någon större del av befolkningen. Vissa har talat om någon form av civilplikt, men någon sådan har aldrig skapats. Kring de här besluten har det rått bred politisk enhet, trots att majoriteten av befolkningen alltså har varit för värnplikt.

Den myndighet under försvarsdepartementet som har fått störst medial uppmärksamhet på senare år är i själva verket (den förvisso civila) Försvarets Radioanstalt (FRA) som utan stöd av folkets majoritet har fått i uppdrag att ägna sig åt vad många uppfattar som en omfattande övervakning av den egna befolkningen. Oavsett om detta är sant eller inte så tycks det alltså som att den allmänna uppfattningen om försvaret har gått från en personlig erfarenhet av delaktighet i rikets försvar och en gemensam (i och för sig inte alltid uppskattad) erfarenhet för människor med i övrigt helt olika bakgrund till en känsla av att vara övervakad av en oklar civil myndighet. Att det här är en omfattande förändring av samhällsklimatet och relationen mellan stat och medborgare tror jag inte att vi behöver tvivla på.

Hur man ska lösa problemet är givetvis en helt annan fråga. Här krävs nya lösningar, men ingenting tyder på att vi har funnit dem, eller ens på att detta är en problematik som över huvud taget går att lösa.

lördag, juni 19, 2010

Kronprinsessan och republikanerna


Jag var inte riktigt säker på att jag ville skriva någonting. Minst lika lockande är att åka in till stan och titta på folklivet kring bröllopet (ska sen fortsätta till en födelsedagsfest och hoppar således över det mesta av den publika biten).

Någonting som slagit mig på sista tiden är emellertid hur viktig monarkin är för människor och hur svårt många av oss, inklusive jag själv ibland har att förstå det. Jag är själv för monarkin som system, men jag har egentligen ingen personlig känsla för huset Bernadotte och den nuvarande kungafamiljen. Bevisligen är det dock många som har det.

Även monarkin drar dock fram känslor som sällan flammer upp i svenska grundlagsfrågor. Lustigt nog var det republikanska föreningen som fick mig att inse det. Jag har länge haft svårt att förstå denna uppenbara passion för monarkin som många republikaner uppenbarligen känner. Hade det handlat om de rationalistiska argument som de ofta anför så hade detta varit lätt absurt. Monarkin är helt enkelt inte någon särskilt viktig del av vårt konstitutionella system. Den fyller ingen viktig praktisk politisk funktion, i alla fall inte ytligt sett. Hela den energi som halva mediaetablisemanget av någon anledning lägger ned på att ifrågasätta monarkin (allt medan andra halvan gör mer eller mindre inställsamma kändisrepotage om dem, ibland utan att skillnaden är särskilt märkbar) kan bara förklaras om man ser till den symboliska betydelse som monarkin trots allt har.

Själv tenderar jag att se staten och grundlagen som ett slags anhopning av resultaten av en mängd olika slumphändelser och medvetna beslut som har tagits under de senaste århundradena; någonstans emellan soptunnemodellen och en organisk statssyn. Många andra intellektuella tycks närmast ha ett slags tro på staten som åtminstone potentiellt rationellt system, och det är först då som monarkin stör bilden av den perfekta moderna svenska staten, en nagel i ögat på ett sätt som mera mondana problem som bristande rättssäkerhet och omänskligt byråkratiska välfärdsinrättningar aldrig kan vara.

Trots allt vad konservativa gärna vill tro så misstänker jag emellertid att de rojalister som nu följer bröllopet ofta har en helt annan relation till det än tron på den organiska samhällssynen eller den historiska kontinuiteten (ganska många konservativa rojalister hade i själva verket rätt svårt att förlika sig med prinsen från Ockelbo).

Nej, det tycks handla om någonting annat, en mera personlig relation till kungafamiljen och dess medlemmar, kanske i synnerhet till Victoria. Maria Eriksson på SvD fångar det ganska väl i dagens ledare. Tidskriften Fokus misslyckas kapitalt med att greppa vad det handlar om och tycks tro/hoppas att det är ett hot mot monarkin. Såväl rojalister som republikaner har tänkt sig att kungahusets vanlighet är ett hot mot dess upphöjdhet. Fokus tycks dessutom tänka sig upphöjdhet i termer av Stureplansbeteende.

Jag har dock svårt att tro att Svensson i gemen gillar Stureplansbeteende eller Östermalm i någon form (inget ond om östermalmsbor, men det finns inte direkt någon brist på fördomar mot dem). Just nu representerar Victoria någonting annat än den dokusåpa som kungafamiljer ofta riskerar att reduceras till. Hon representerar också någonting annat än gamla tiders aristokrati, men kanske ändå inte så långt ifrån sagan. Inte därför att hennes liv är orealistiskt utan just på grund av att miljontals svenskar (och andra) faktiskt kan identifiera sig med hennes motgångar och glädjeämnen (i tidskriften Fokus blev jag för övrigt väldigt förtjust i denna kolumn av Johanna Koljonen som presenterar en variant av identifikation som är tydligt präglad av helt andra känslor än rojalism).

Ironiskt nog representerar kronprinsessan en form av vanlighet som vare sig Sahlin eller Reinfeldt eller stereotypa kändisar lyckas leverera. I den meningen representerar hon verkligen svenska folket, i den mån som någon kan göra det.

torsdag, juni 10, 2010

Är talet om folkrörelsernas död överdrivet? Svenskarnas engagemang är större än någonsin

Många som ägnar sig åt föreningslivet har de senaste 20 åren ofta oroat sig över folkrörelsernas död. De senaste tio åren har flera forskare gjort sitt bästa för att nyansera denna bild. En av dem som särskilt har ifrågasatt den är professor Lars Svedberg på Ersta Sköndals högskola (som är en av landets ledande forskare på området och som jag hade nöjet att samarbeta i det här tidigare nämnda bokprojektet). Tidigare i år presenterade han tillsammans med två av sina kollegor rapporten Svenskarnas engagemang är större än någonsin (pdf) . När jag nu läser om rapporten inser jag hur många vanligt förekommande vanföreställningar som de helt enkelt motbevisar. Framförallt hävdar de att svenskarnas ideella engagemang tvärtom inte bara (som väntat) hör till de högsta i världen, utan också är anmärkningsvärt stabilt:
En höggradig stabilitet i omfattningen av medborgarnas engagemang verkar också gälla för många andra europeiska länder under senare år. Att ungefär hälften av den vuxna befolkningen arbetar ideellt gör de svenska medborgarna exceptionellt aktiva i ett internationellt perspektiv. Bara i USA, Norge och Holland kan man finna liknande nivåer. Talet om ett minskat engagemang i ideellt arbete (och därmed en snabb erosion av det sociala kapitalet) har inte något generellt empiriskt stöd. Att andra studier av det ideella engagemanget (Vogel m fl, 2003) visar på ett lägre engagemang kan förklaras av att de tar sin utgångspunkt i ett folkrörelseperspektiv samtidigt som de i första hand intresserar sig för ett politiskt perspektiv, medan vi anlagt en bredare ansats. Med denna bredare ansats kan vi visa att det inte finns anledning att acceptera ensidigt negativa beskrivningar av utvecklingen. Våra data går inte att tolka på något annat sätt än att betingelserna är (fortsatt) goda för att medborgarna skall engagera sig och göra insatser inom det organiserade föreningsväsendet [...]


Vilka är då de aktiva? Yrkesarbetande och föräldrar med hemmavarande barn är ideellt aktiva i större utsträckning än andra. Mest aktiva är människor mellan 30 och 45 år gamla. Kvinnor är dock mindre aktiva än män och det är också vanligare att de avslutar sitt engagemang. De som är under 30 år är en tämligen inaktiv grupp (men aktiviteten minskar inte som många befarat). Invandrare är mindre aktiva än genomsnittet och högutbildade mer aktiva. De som är engagerade är dessutom ofta aktiva i mer än en organisation (genomsnittet bland aktiva är aktivitet i 1,8 organisationer). De som ofta går i kyrkan är oftare mycket aktiva, liksom (i något mindre utsträckning) de som identifierar sig med den politiska vänstern, de som ofta "surfar på Internet", och de vars föräldrar också är, eller har varit, ideellt aktiva. Den grupp som är mest stabilt aktiv och som oftast har styrelseuppdrag i ideella organisationer är medelålders män, som dessutom ofta är högutbildade.

Tanken att de aktiva skulle vara människor som inte har annat för sig är alltså tydligt felaktig. Andelen som själva förklarar sin aktivitet med att de vill ha något att göra är också mycket låg (8%). Av dem som aldrig varit aktiva i ideella organisationer är det däremot många som förklarar detta med att de inte har tid, vilket är anmärkningsvärt eftersom de i högre grad än de aktiva är arbetslösa och ensamstående.

De som blivit aktiva eftersom de vill påverka samhället är tämligen få (18%). Runt en tredjedel har förblivit aktiva för att få lära sig något. De allra flesta har istället blivit aktiva eftersom de vill bidra och göra en insats. I synnerhet de som stabilt är mycket aktiva har vad författarna beskriver som en civilsamhällesidentitet och värderar - naturligt nog, det ideella arbetets betydelse högre än vad svenskar i allmänhet gör.

Hur går då det här ihop med bilden av folkrörelsernas död? Nyckeln tycks ligga i skillnaden mellan att se på ideellt engagemang och att utgå ifrån vad författarna beskriver som ett folkrörelseperspektiv.

Svedberg skiljer, sin vana trogen, insatser i det civila samhällets offentlighet från ideellt arbete som sker till förmån för familj och andra närstående (privatsvär) och menar att dessa till sin natur skiljer sig från varandra. Till skillnad från vad jag skulle ha gjort kallar han de senare för informella insatser. Det är de naturligtvis, men det är också allt arbete som sker utanför formella organisationer, oavsett vem motparten är. Samtidigt sker en hel del arbete i t.ex. hobby- och idrottsorganisationer till förmån för såväl vänner som familj, vilket blir särskilt tydligt t.ex. med föräldrar som hjälper till i sina barns idrottsföreningar. Även om rapporten gör en distinktion mellan dessa typer visar det sig dock att det finns ett tydligt samband mellan att göra organiserade ideella insatser och informella insatser. Också tendensen att göra informella insatser förblir dessutom både hög och stabil.

En något mer svårfångad aspekt som rapportförfattarna försöker fånga är de ideella organisationernas professionalisering. Svenska ideella organisationer har redan från början en internationellt sett stor mängd anställda Av rapporten framgår också att det ofta är anställda som leder de ideellt engagerades insatser (så är t.ex. normen i de folkbildande organisationer som jag själv studerar. Jag tror också att jag framöver kommer att kunna bidra till att fördjupa den här bilden med ytterligare kvalitativa studier). Författarna tolkar detta som ett försök från organisationernas sida att försöka motverka engagemangets flyktighet i en alltmer individualiserad tid. I den meningen arbetar organisationerna alltså mot tiden.

Ser man till engagemangets inriktning ser man att utbildningar tar upp en större del av de engagerades tid, något som rapportförfattarna beskriver i termer av en professionalisering av det ideella arbetet, i den meningen att kompetenskrav får större betydelse i organisationerna Det kan naturligvis också vara så att utbildningar spelar en större roll i deras belöningssystem (runt en tredjedel av de aktiva ser det som ett bidragande skäl till sin aktivitet att de lär sig saker). De flesta aktivitetstyper ökar dock. Enda undantaget är insamlingsaktiviteter. Kan det vara så att Internet har minskat behovet av människor som går omkring med insamlingsbössor på stan?

Engagemanget förblir också konstant i de flesta av organisationstyper. Värt att märka är dock att det (sett över en 20-årsperiod) sjunkit i bland annat fackföreningar och kulturföreningar. Min egen misstanke är att det senare har att göra med att nya kulturformer mer sällan organiseras i föreningsform och ofta inte ens upplevs som kulturutövande (ett begrepp som vad jag förstår inte definierades i enkäten). Också insatserna i frivilliga försvarsorganisationer minskar, men ser man till de minskade resurserna för dessa inom försvarsmakten drar man lätt slutsatsen att det inte är engagemanget som är förklaringen, utan snarare att utrymmet minskat. Jag noterar också att former som till viss del är äldre än folkrörelserna - religiösa sammanslutningar och ordenssällskap - förblir stabila.

Mer överraskande är att också det politiska engagemanget förblir stabilt. Här börjar vi dock närma oss skälen till att jag själv trots allt inte delar anser att hotet mot den traditionella relationen mellan folkrörelserna och staten skulle vara avvärjt (även om jag verkligen inte tvivlar på att svenskarnas ideella engagemang skulle vara fortsatt högt). Det som minskat är medlemsantalen i de politiska partierna - och i synnerhet i deras ungdomsförbund - inte i första hand antalet aktiva medlemmar (rapporten tittar heller inte särskilt på de politiska ungdomsorganisationerna). Faktiskt visar det sig att engagemanget i politiska organisationer aldrig har varit någon hög andel av de ideella aktiviteterna i Sverige. Vad det handlar om är i så fall det lojala stödet till enskilda partier.

Rapporten visar också att antalet aktiva i kvinnororganisationer, fredsorganisationer och miljöorganisationer visserligen är stabilt men också lågt, alla lägre än 1% av befolkningen. De organisationer som ibland pekas ut som bärare av en ny typ av politiskt engagemang fångar det alltså inte. De väsentligt större grupper människor som sympatiserar med dessa ståndpunkter väljer alltså att inte engagera sig som medlemmar. Intressant nog visar rapporten att andelen som engagerar sig ideellt utan att bli medlemmar i de organisationer de arbetar ideellt för ökar.

Tillsammans med ett minskande engagemang i facket innebär de minskande medlemstalen i de politiska partierna att de organisationer som den svenska modellens samarbete mellan stat och folkrörelser i första hand byggt på är de som försvagats mest. Det innebär däremot inte att en ny eller förändrad modell för samarbete mellan stat och ideella organisationer skulle vara omöjlig. Tvärtom.

En annan intressant fråga är om de som nu är unga och har vuxit upp med Internet i samma utsträckning som tidigare generationer kommer att engagera sig i ideella organisationer när de kommer upp i den exceptionellt organisationsengagerade åldern över 30 år. Det är faktiskt fullt möjligt, vi som mötte Internet i tonåren har tydligen gjort det. Å andra sidan är det Internetgenerationen som redan har brutit med de politiska ungdomsförbunden (Ung Pirat undantaget).

För egen del är jag mycket nöjd med att studera organisationer som är framgångsrika i att engagera ungdomar och invandrare. Det blir återigen tydligt hur ovanligt detta är.

onsdag, juni 09, 2010

Universitetspolitiska förändringar


En intressant utveckling under alliansregeringen har varit reformeringen av högskolesystemet. I mars lades en proposition om ökad frihet för universitet och högskolor. Även om man inte går fullt så långt som Autonomiutredningen förordade så ökar nu friheten för universitet och högskolor. Högskolorna förblir visserligen statliga myndigheter men regeringen ökar nu deras frihet i organisations- och anställningsfrågor. Jag har hela tiden varit positiv till detta. Jag uppskattar också att ett av de krav som regeringen fortfarande ställer på anställningar är att akademiska sådana ska ske på kollegial basis, d.v.s. att bedömningar ska utföras av personer med vetenskaplig komptetens (eller konstnärlig kompentns när det gäller konstnärliga utbildningar). Nu handlar det om vad universiteten och högskolorna gör med detta. Huruvida vi kommer att ha fungerande forskning och utbildning i framtiden ligger nu i hög grad i universitetsledningarnas händer.

En annan aspekt av detta är att utvärderingarna blir ett mer avgörande styrmedel i statens förhållande till lärosätena. Det är i det ljuset man bör se det när universitetskanslern Anders Flodström för ett par dagar sedan avgick med anledning av "en förtroendeklyfta, som inte går att överbrygga, mellan honom och departementets ledning avseende ett nytt kvalitetssystem" (som enligt honom fokuserar på studenternas självständiga arbeten på bekostnad av andra delar av utbildningen). Enligt Utbildningsdepartementet har han istället åtagit sig att på regeringens uppdrag utreda hur kvalitetsbaserad resursfördelning av forskningsmedel till universitet och högskolor ska kunna bygga på utvärderingar.

torsdag, juni 03, 2010

Ny bok: Tredje sektorn i Europa


Ett EU-projekt - eller i alla fall en del av ett EU-projekt - som jag har varit indragen i de senaste åren handlar om den ideella/tredje sektorns roll i sektorerna kultur, sport och social service i de fem länderna Italien, Polen, Storbritannien, Sverige och Tyskland. Det hela utgår ifrån universitetet i Münster och har varit en del - ett så kallat work package - av det betydligt större nätverksprojektet CINEFOGO, med inriktning på civilsamhället och nya former av offentlig styrning i Europa. Det är också ett av de här EU-projekten som inte främst handlar om ny forskning utan om att sammanställa och jämföra redan existerande forskning. Inte desto mindre tror jag att det har kommit ut en hel del intressanta slutsatser.

Nu så är i alla händelser den delen som jag har varit inblandad i avslutad. Det blev en bok med det lite långa namnet Third Sector Organizations Facing Turbulent Environments: Sport, Culture and Social Services in Five European Countries (här på förlagets hemsida), och det är alltså jag som har skrivit om frivilliga organisationer i kultursektorn i Sverige. Den mest slående insikten av att skriva det kapitlet var hur lite som faktiskt finns gjort på det här området. Det finns rätt mycket skrivet om olika delområden, som folkbildning och amatörkultur, men knappt någonting alls som försöker ge en samlad bild av kulturområdets civilsamhälle eller ideella organisationer.

Som bok betraktad tycks det dock vara själva jämförelserna som gör den läsvärd (inte menat som kommentar om de enskilda inläggen, som jag i de flesta fall inte sett i slutversion förrän nu). Det är slående att det finns betydande likheter i hur samma sektor är strukturerad i dessa väldigt olika länder, men också hur olika relationen mellan staten och de ideella organisationerna kan se ut. Sverige sticker t.ex. ut med att ha starka ideella organisationer som dock inte utför särskilt mycket välfärdsarbete (här är dock folkbildningen ett undantag), medan t.ex. Tyskland och Italien har välfärdssektorer där såväl katolska organisationer som organisationer med bakgrund i arbetarrörelsen svarar för betydande skattefinansierade välfärdsinsatser, och Storbritannien länge följt en mer filantropisk tradition oberoende av en tämligen centraliserad stat. Polen präglas slutligen fortfarande att under lång tid inte ha haft något oberoende civilsamhälle.

En annan iakttagelse är att forskningen i de flesta länder har varit så fokuserad på den sociala sektorn och att det i alla länder verkar ha varit mycket svårt att hitta forskning med detta perspektiv på kulturområdet, samtidigt som relationerna mellan stat, marknad och civilsamhälle i samtliga länder också tycks vara statt i förändring även på kulturområdet.

Läser vidare med intresse.

(Inlägget har även publicerats på Tema Kultur och Samhälles för övrigt varmt rekommenderade blogg)

(Bild: panorama över Münster, bildhistorik här)

lördag, maj 29, 2010

Islamofobi, antipapism och yttrandefrihet


Ingen lär ha missat vare sig Lars Vilks retoriska atacker mot islam eller de betydligt mer fysiska atackerna mot Lars Vilks. Ingen lär heller ha missat de verbala atacker som i debatten utslungats mot diverse offentliga företrädare (inte minst vid Uppsala Universitet) som inte tar strid för yttrandefriheten, eller mot yttrandefrihetsförsvarare som anklagas för att försvara islamhat.

Allting tyder på att detta är en typ av diskussion som vi kommer att få leva med. Den religionens återkomst i det offentliga samtalet som många iakttagit över det senaste decenniet tycks också innebära en återkomst för attackerna mot enskilda religioner eller mot religioner i allmhänhet. Debatten kring Vilks säger en hel del om hur handfallet det svenska samhället står inför utvecklingen.

Vilks karikatyrer får nu sällskap av SSU:s tidning Tvärdrag som nyligen publicerat en karikatyr av påven som pedofil. Denna har i sin tur JK-anmälts, möjligen som ett inlägg i Vilksdebatten. SSU försvarar sig med att katoliker inte är en utsatt folkgrupp i Sverige, en sanning med modifikation eftersom de flesta katoliker i Sverige är invandrare, ofta från Latinamerika och Balkan. Naturligtvis kan karikatyren uppfattas som en politisk kritik mot katolska kyrkan som institution, snarare än mot katoliker som grupp eller som enskilda personer. Å andra sidan anspelar bildspråket på en tradition av antipapistiska attacker mot liderliga präster och deckadenta påvar som har varit etablerad i det protestantiska Nordvästeuropa i snart 500 år.

Andra har framfört åsikten att de som upprör sig över karikatyrerna är lättkränkta och helt enkelt inte behöver se dem. Detta må vara sant när det gäller SSU:s tidskrift, som trots allt är en medlemstidning i en enskild sammanslutning, men blir mera tveksamt när det gäller ett statligt universitet. Är utövande muslimer inte välkomna vid konstnärliga institutioner? De är visserligen inte vanligen särskilt välrepresenterade där, men många skulle uppfatta det som ett problem snarare än som en lösning.

Att jag personligen blir illa berörd av de här bilderna framgår säkert. Jag tror inte heller att rena förolämpningar av det här slaget är bra för det offentliga samtalet. Samtidigt är det antagligen ännu mer destruktivt när människor argumenterar för att förbjuda åsiktsyttringar istället för att argumentera mot dem. Den demokratiskt avgörande frågan här är verkligen yttrandefriheten. Själva poängen med yttrandefrihet är att tillåta även impopulära åsikter och yttringar. En yttrandefrihet som enbart tillät okontroversiella uttalanden skulle det inte vara mycket bevänt med.

Nu torde dock de allra flesta vara överens om att yttrandefriheten ska försvaras och att brotten mot Vilks ska bestraffas. Det är helt tydligt att t.ex. Uppsala Universitet har behövt påminnas om hur viktigt detta är. Inskränkningar är helt enkelt inte acceptabla! Men den diskussionen bör heller inte skymma den andra diskussion som också måste föras om vilka tillåtna uttryck som är lämpliga.

Samhället - och då menar jag inte staten utan vi alla - måste lära sig hantera en situation där delar av befolkningen har andra värderingar än majoriteten. Då måste man acceptera att yttringar förekommer i debatten som verkar grovt förolämpande för en del. Men man måste också kunna föra ett politiskt och intellektuellt samtal där man utbyter argument och inte bara förolämpningar och polisanmälningar. Om inte den senare kategorin är den dominerande i samhället är det svårt att se hur detta över uvud taget skulle kunna fungera, oavsett hur homogent eller heterogent man upplever det vara. I verkligheten kommer det offentliga samtalet naturligtvis alltid att befinna sig någonstans emellan dessa punkter, så länge som det över huvud taget fungerar. Ska det fungera utan förbud - vilket det enligt min mening måste kunna göra i en demokrati - så ställer det större krav på de som deltar. Inte mindre.

söndag, maj 09, 2010

Konsten, politiken och Anna Odell


Åtminstone om man ser till medial uppmärksamhet var det kanske decenniets konsthändelse i Sverige när Konstfackeleven Anna Odell för något år sedan iscensatte ett självmordsförsök och en intagning på psykakuten. Så vitt jag vet har det inte varit samma stora händelse i fråga om debatten kring psykvården. Däremot kan det mycket väl bli något av en milstolpe i debatten om konstens roll i samhället.

För några veckor sedan var det dags för utställning och debatt på en liten lokal vid Hornstull i Stockholm. Det var en av de där första riktigt vackra vårdagarna, och före den ekonomiska krisens återkomst dessutom. Västra Södermalm är ett fantastiskt trevligt område med en lätt bohemisk prägel och mängder av trevliga kaféer och små kulturlokaler. Det påstås också vara det journalisttätaste området i Sverige. Jag var där med en god vän, kanske mest för debatten. Vi tittar naturligtvis på utställningen också, men den hamnar något i skymundan. Men kanske är konstverket i själva verket större än så.

Debatten är mycket välregisserad. Johan Lundberg och Hanne Kjöller som är inbjudna som kritiker är två av fem personer på scenen och är uppenbarligen inte i sitt rätta element. Anna Odell framstår som överlagd och ballanserad. Publiken är helt på hennes sida. Jag blir allt mer övertygad om att vi också har blivit en del iscensättningen, av ett konstverk där dokumentationen i utställningslokalen bara är en liten del och som sträcker sig från själva iscensättningen, över mediauppståndelse och rättegång och vidare mot en ännu oavslutad utveckling.

För Anna Odell verkar det handla om att konstnärligt gestalta en upplevelse som hon tidigare har haft av psykvården, alltså inte i första hand om att provosera (som flera av hennes kritiker tycks anta). Den insikten gjorde att verket för mig framstod som betydligt mer intressant. Däremot är jag inte övertygad i den moraliska frågan. Det var väldigt tydligt att hon argumenterade utifrån ståndpunkten att hennes handlande är moraliskt rätt om de positiva effekterna av ökad uppmärksamhet på psykvården uppväger det lidande som hon åsamkar. Ett utilitaristiskt argument alltså. Jag är inte utilitarist, men den diskussionen får vänta till en annan gång. Däremot kan man fråga sig om konstens uppgift verkligen ska vara att dra medial uppmärksamhet till politiska frågor. Anna Odell tycker uppenbarligen det. Det förklarade hon mycket tydligt.

Här är det naturligtvis viktigt att det finns en distinktion mellan att propagera för en åsikt och att föra uppmärksamheten till en åsikt. Distinktionen är hårfin. Men den finns där. En aspekt av att verket faktiskt är intressant är också att tolkningen är relativt öppen. Mitt intryck är att den viktigaste konsekvensen faktiskt har blivit en helt annan än Odell hade väntat sig, nämligen inte alls en fördjupad diskussion kring psykvården, utan snarare en hätskare diskussion kring konsten och dess roll i samhället.

Det är på gott och ont. Den viktigaste lärdomen av det här handlar kanske snarast om hur svårt det är att styra reaktionerna på ett agerande, i synnerhet ett som väcker starka känslomässiga reaktioner. Det tycker jag heller inte att konsten ska försöka göra. Det är ett av flera sätt på vilka konst bör skilja sig från politisk propaganda: tolkningen bör vara öppen och tala till den individuella människan, inte planeras för att uppnå specifika syften.

Nu tycks debatten ha lagt sig, eller åtminstone ha överskylts i det allmänna debattrummet av valkamp och ekonomisk kris. 2010 tycks inte alls vara de kulturpolitiska debatternas år på det sätt som 2009 var det. En av de stora nyheterna var att man började diskutera konstens roll i samhället på ledarsidor och i politiska kretsar. Inte minst ifrågasättandet dök upp där. Vi får se om frågorna kommer tillbaka, och om det i så fall blir som en diskussion kring konstens roll eller helt enkelt som ett ifrågasättande av anslagen till vissa typer av konst.

För egen del så har jag på agendan bl.a. att skriva en översikgt över kulturpolitisk debatt 2009. Det är intressant.

tisdag, maj 04, 2010

Knutpunkt 2010


Förra helgen tillbringades med den väldigt intressanta konferensen, eller möjligen konventet, Knutpunkt (som jag nu äntligen fått tid att skriva om). Jag är inte helt säker på om jag ska betrakta detta som fritidssysselsättning, fältarbete eller forskningskonferens. Med tanke på att civilsamhälleliga strukturer kring nya kulturformer är någonting som jag forskar om så är det inte helt lätt. Stora delar får nog räknas som fritid (utmärkt fest för övrigt!), men jag la också märke till en del projekt som skulle kunna bli helt fascinerande att studera, och dessutom har jag hunnit knyta och återknyta en del spännande kontakter med spelforskare och etnologer.

Inte minst spännande var blandningen av människor. Eventet arrangerades första gången i mitten på 1990-talet. På den tiden var det ett konvent för rollspelare. Idag träffar man t.ex. på människor från finska spelforskningsinstitut, från det europeiskt finansierade mångmiljonprojektet IPerG, Emmyvinnande svenska småföretag, gränsöverskridande finsk teater, danska skolor, och från Sveriges största ungdomsorganisation, för att bara nämna några. Och så mängder av rollspelare förstås, och ganska stora överlappningar mellan kategorierna. Naturligtvis resulterar detta i spännande samtal, men också i intressanta möten och i tillfällen att ta del av nydanande experiment och event av olika sorter. Alltihop drivs fortfarande helt ideellt, om än med bidrag från bl.a. Sverok och Stiftelsen Framtidens Kultur.

Alldeles oavsett att det var oförskämt roligt så var detta nog rätt ställe att vara på om man intresserar sig för kulturområdets framtida utveckling. Vi ser exempel på nya överlappningar när nätverk som byggts upp av ideellt engagerade ungdomar i en ofta förlöjligad subkultur (lajvare och rollspelare) har utvecklat sig först i officiella ungdomsorganisationer och senare i konstfältet, i akademisk forskning, i dataspelsbranchen och i kulturföretagande. Särskilt intressant blir det när man inser att aktörerna rör sig mellan de olika svärerna och att nätverk byggs i gränslandet och i hybridformerna. Alldeles oavsett om framtidens kultur och underhållningsindustri finns här så tror jag att man redan nu kan börja ana hur strukturerna kommer att se ut, och kanske rent av hur hybridformer mellan idealitet och professionalitet kan komma att utvecklas i framtiden.

Fruktansvärt spännande helt enkelt.

Den senaste veckan har jag däremot spenderat med att försöka hantera min del av institutionens doktorandantagning. Men det är en annan historia.