På sistone har jag ägnat en hel del tid åt att sätta mig in i det globala forskningsprojektet World Values Survey. I runt 80 länder har 1000-2000 personer vid flera tillfällen under en 25-årsperiod besvarat enkäter i syfte att kartlägga deras värderingar. Världsledande forskare som Ronald Inglehart och Christian Welzel har sedan gett sig i kast med materialet. Tydligen är Sverige exceptionellt.
Liksom de flesta kvantitativt orienterade samhällsforskare utgår Inglehart och hans kollegor ifrån att världens utveckling kan tolkas som en ständigt fortgående modernisering. I Sverige är denna ovanligt långt gången. Vi har passerat industrisamhället och är på väg in i en postindustriell era.
Med industrisamhället passerar vi en epok dominerad av materialism och sekulära auktoriteter. I stora delar av världen präglas tillvaron fortfarande av strävan efter överlevnad. Under industrialismen var yrkesarbetet fortfarande centralt för i synnerhet männens liv. I Sverige och i andra postindustriella länder går vi nu istället in i en period präglad av individens strävan efter självförverkligande. Ingenstans i världen identifierar sig människor så lite med sitt arbete som i Sverige.
När man jämför länderna visar det sig emellertid att de inte enbart grupperar sig längs en linje från de minst utvecklade till de modernaste. Istället visar det sig att de kan delas in i kulturella grupper och att länder med olika kulturell historia utvecklar sig på olika sätt. Dessa grupper kan placeras in på en "karta".
Enligt Inglehart och Welzel finns t.ex. ingen anledning att tro att utvecklingen mot jämlikhet kommer att se lika dan ut i de muslimska länderna som den har gjort i de västerländska. Hur utvecklingen kommer att se ut är dock någonting som man är oenig om inom projektet.
Samma sak gäller sekulariseringen som sådan. Å ena sidan finner man de som väntar sig en fortsatt sekularisering. Å andra sidan de som väntar sig att religiositeten skall återkomma, men i ny form; inte som en samhällelig auktoritet utan som ett uttryck för den enskilda människans strävan.
Även sekulariseringen skiljer sig dessutom mellan olika grupper av länder. Inte minst skiljer sig den anglosaxiska världen från (övriga) Europa. I de anglosaxiska länderna är religionen fortfarande viktig.
Det är emellertid vi som är undantaget och USA som ligger närmare det globalt normala. Inte heller är det vår del av mänskligheten som växer. Tvärtom minskar ”de mest moderna” delarna av världen i andel av jordens befolkning eftersom befolkningstillväxten är så pass mycket högre annorstädes.
Det är inte heller givet att varje kulturs karaktäristika förblir de samma över tid. Istället handlar det om en tröghet som inte minst omfattar grupperingen av länder som sådan. Så liknar till exempel värderingarna i det protestantiska Nordvästeuropas länder fortfarande varandra. Däremot har de förändrats över tid. Om Weber hade rätt i att detta område en gång präglades av en hård protestantisk arbetsetik har denna nu förbytts till sin motsats. Numera är innevånarna i vår del av världen de som minst intresserar sig för sitt arbete.
Nu är analysen emellertid inte helt opartisk. Beskrivningen av Europa är emellertid den del som torde vara mest pålitlig. Som religionshistoriker noterar jag t.ex. att mätningen av sekulariseringen av människors värderingar baserar sig på den minskande betydelsen hos värderingar som på sin höjd kan anses utmärka religiösa människor i den kristna världen, och då främst i de katolska länderna. Trovärdigheten i bedömningarna av andra delar av världen kan alltså anses sämre.
Man kan också fråga sig hur mycket man kan läsa in i svaren på frågor som kan besvaras med ja eller nej när en förståelse snarare skulle kräva en mer omfattande kvalitativ analys. Samtidigt äger den här typen av data en viss förmåga att fascinera. Någonting säger de antagligen. Frågan är bara vad och hur mycket.
Liksom de flesta kvantitativt orienterade samhällsforskare utgår Inglehart och hans kollegor ifrån att världens utveckling kan tolkas som en ständigt fortgående modernisering. I Sverige är denna ovanligt långt gången. Vi har passerat industrisamhället och är på väg in i en postindustriell era.
Med industrisamhället passerar vi en epok dominerad av materialism och sekulära auktoriteter. I stora delar av världen präglas tillvaron fortfarande av strävan efter överlevnad. Under industrialismen var yrkesarbetet fortfarande centralt för i synnerhet männens liv. I Sverige och i andra postindustriella länder går vi nu istället in i en period präglad av individens strävan efter självförverkligande. Ingenstans i världen identifierar sig människor så lite med sitt arbete som i Sverige.
När man jämför länderna visar det sig emellertid att de inte enbart grupperar sig längs en linje från de minst utvecklade till de modernaste. Istället visar det sig att de kan delas in i kulturella grupper och att länder med olika kulturell historia utvecklar sig på olika sätt. Dessa grupper kan placeras in på en "karta".
Enligt Inglehart och Welzel finns t.ex. ingen anledning att tro att utvecklingen mot jämlikhet kommer att se lika dan ut i de muslimska länderna som den har gjort i de västerländska. Hur utvecklingen kommer att se ut är dock någonting som man är oenig om inom projektet.
Samma sak gäller sekulariseringen som sådan. Å ena sidan finner man de som väntar sig en fortsatt sekularisering. Å andra sidan de som väntar sig att religiositeten skall återkomma, men i ny form; inte som en samhällelig auktoritet utan som ett uttryck för den enskilda människans strävan.
Även sekulariseringen skiljer sig dessutom mellan olika grupper av länder. Inte minst skiljer sig den anglosaxiska världen från (övriga) Europa. I de anglosaxiska länderna är religionen fortfarande viktig.
Det är emellertid vi som är undantaget och USA som ligger närmare det globalt normala. Inte heller är det vår del av mänskligheten som växer. Tvärtom minskar ”de mest moderna” delarna av världen i andel av jordens befolkning eftersom befolkningstillväxten är så pass mycket högre annorstädes.
Det är inte heller givet att varje kulturs karaktäristika förblir de samma över tid. Istället handlar det om en tröghet som inte minst omfattar grupperingen av länder som sådan. Så liknar till exempel värderingarna i det protestantiska Nordvästeuropas länder fortfarande varandra. Däremot har de förändrats över tid. Om Weber hade rätt i att detta område en gång präglades av en hård protestantisk arbetsetik har denna nu förbytts till sin motsats. Numera är innevånarna i vår del av världen de som minst intresserar sig för sitt arbete.
Nu är analysen emellertid inte helt opartisk. Beskrivningen av Europa är emellertid den del som torde vara mest pålitlig. Som religionshistoriker noterar jag t.ex. att mätningen av sekulariseringen av människors värderingar baserar sig på den minskande betydelsen hos värderingar som på sin höjd kan anses utmärka religiösa människor i den kristna världen, och då främst i de katolska länderna. Trovärdigheten i bedömningarna av andra delar av världen kan alltså anses sämre.
Man kan också fråga sig hur mycket man kan läsa in i svaren på frågor som kan besvaras med ja eller nej när en förståelse snarare skulle kräva en mer omfattande kvalitativ analys. Samtidigt äger den här typen av data en viss förmåga att fascinera. Någonting säger de antagligen. Frågan är bara vad och hur mycket.
Kommentarer