Håller på att läsa om Umberto Ecos Foucaults pendel, inte för första gången, men för första gången på många år. På pärmens insida har jag noterat "Tobias Harding Julen 1994". Det är ganska länge sen. Den första italienska utgåvan tycks ha getts ut 1988. Det är en ganska speciell känsla att följa en bok så länge. Jag vet också att den gjorde ett betydande, och av allt att döma bestående, intryck också på flera av mina bekanta redan då. Många har berättat om hur de i flera månader såg tempelherrar och mystiska gåtor överallt och hela tiden.
De kulturfenomen som Eco behandlar, och ofta travesterar, har snarast ökat i betydelse. Enligt Wikipedia lär han ha sagt att "Dan Brown is one of the characters in my novel".
Det kan vara att tiden verkligen har gått sen senast jag läste den, men nu märks det verkligen att Foucalults pendel är en 1900-talsroman. Eco föddes 1932 i Piedmont. Han är med andra ord jämnårig och av samma ursprung som Jacopo Belbo, som i romanen präglas av sina ungdomsupplevelser under inbördeskriget och som till sist förtärs av sitt intresse för ockultism och konspirationsteorier, möjligen driven av bitterhet och självförnekelse.
Jag överraskas av hur länge det dröjer innan Eco kommer in på den ockultism som brukar uppfattas som romanens huvudämne. Istället fylls de första dryga hundra till hundrafemtio sidorna av en beskrivning av det akademiska livet och dess politik som jag alltid har uppfattat som både träffande och underhållande. Däremot kan det vara så att det akademiska livet har förändrats betydligt sedan åttiotalet. Ger man t.ex. fortfarande ut avhandlingar på förlag i Italien?
Ett citat som har följt mig de senaste åren (undrar varför) är Casaubons "Jag skriver min avhandling om dem, den som skriver en avhandling om syfilis älskar till sist till och med spirochaeta pallida."
Någonting som verkligen har förändrats är datorerna. Dessa spelar också en större roll än vad jag mindes i berättelsen. Ett av de inledande hundra sidornas huvudtema är i själva verket Belbos (och, får man förmoda, Ecos) frihetskänsla i mötet med datorn. Datorn kan inte bara genomföra beräkningar med en hastighet som för medeltidens kabbalister skulle ha tagit årmiljoner. Det som verkligen fångar Belbo (och Eco?) är ensamheten i mötet med datorn; datorn som den ideale läsaren. Den man kan anförtro allt:
"Och om du skriver vad anständigheten inte tillåter, så stannar alltihop i disketten och du ger disketten en order och ingen mera kan läsa dig, storartad tillgång för hemliga agenter, du skriver meddelandet och färdigt, sen stoppar du disketten i fickan och tar dig en promenad och inte ens Troquemada kan någonsin få reda på vad du skrivit, bara du och den andre (den Andre?)."
Det här var kanske inte ens sant när det skrevs. Poängen är dock att författaren trodde på det. Det står också närmare romanens huvudtema än vad jag tidigare tänkt mig. Pendeln kretsar kring fascinationen för objektet, förtrollningen som lockar en att överge sig själv.
Att datorpassagen idag känns väsentligt mera daterad än de som handlar om tempelherrar, umbanda eller Tres är helt följdriktigt. Belbos förälskelse i datorn är lika falsk som hans övriga fascinationer. Ett sätt att läsa romanens är som ett enkelt avståndstagande ifrån konspirationsteorier och alla former av sökande efter Svaret (med stort S). Den rymmer emellertid också en respekt för det Heliga som dess ockultister saknar då de förlorar sig i sökvandet efter metoder att manipulera skapelsen. Kabbalan kan här läsas som en liknelse för de symboler som finns där men som inte är menade att maniplueras. De som däremot ser livet som någonting som ska levas - inte behärskas eller lösas som en gåta - tycks däremot immuna Den ironi som huvudpersonerna ägnar sig åt skyddar dem inte. Den som förlorar sig i materien är förlorad för all framtid.
Men det här är en roman - inte ett fördolt budskap - och som alla goda romaner lämnar den inga tydliga svar.
---
Passar alltså på att tacka mor och far för vad som tydligen var en utmärkt julklapp redan för snart femton år sedan.
Är fortfarande inte säker på om min förkärlek för typsnittet Garamond har någonting med Pendeln att göra.
Bild via Wikipedia. Historik. Jag tänker mig att det är denna bild som sitter på väggen hos Belbo, ett rosenkreuzianskt stick som bl.a. avbildar en trumpet.
Kommentarer