En bok som följt mig genom hösten är Hertig de Saint-Simons Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 i sammandrag och i svensk översättning av Stig Strömholm. Detta är den typ av verk som åstadkoms av privatintellektuella och mera sällan av universitetsanställda akademiker: den är författad av en åldrande hovman och översatt från 1600-talsfranskan av en professor emeritus i juridik. Den digra volymen på nära 500 sidor från bokförlaget Atlantis är som sagt bara ett sammandrag, och kanske så mycket som vi 1900-talsmänniskor kan mäkta med. För 2000-talet finns däremot hela verket tillgängligt på Internet, i engelsk översättning här, och möjligen också någonstans i franskt original.
När jag försöker förklara vad det är jag läser låter det omedelbart som ett jag skildrar ett omåttligt avlägset förflutet. En värld som existerade före de moderna föreställningarna om demokrati, kärlek, jämlikhet, likhet inför lagen, och kanske till och med ärlighet. Hertigen av Saint-Simon var å andra sidan en lysande stilist som med minutiös noggrannhet kunde skildra denna värld och som idag kan göra den tillgänglig för oss. Erst Jünger beskrev honom som ”en mycket stor ande”, en man som beskrev Ludvig XIV hov ungefär som man ”undersöker en stor molekyl i den organiska kemin” (utan tvekan ett ideal för Jünger). Julian Green pekar ut en episod i memoarverket som ”trettio eller fyrtio sidor som synes mig vara en av höjdpunkterna i den västerländska litteraturen.”
Jag fastnar själv för sådana episoder som hertigens beskrivning av hur han som lite över tjugo år gammal huvudman för sin ätt bestämde sig för att han skulle gifta sig, hur han i hemlighet uppvaktade sin tilltänkta hustrus far, och hur han efter avslag genomförde proceduren med en annan familj och till sist lyckades. Sin hustru träffade han inte i enrum före bröllopsnatten. Det skall tilläggas att detta var ett mycket lyckligt äktenskap: det inte bara varade livet ut. Det finns heller ingenting som tyder på att någondera parten skulle ha begått äktenskapsbrott, något som till skillnad från upplösta äktenskap var mycket vanligt. Därtill förblev hertigen och hans första tilltänkta svärfar vänner för flera decennier framåt. Själva vigseln inleddes traditionsenligt vid midnatt och följdes av ett par dagars officiella middagar, samt, inte minst, av en stor mottagning i sängkammaren morgonen efter bröllopsnatten. ”Hela Frankrike var där” som memoarförfattaren uttrycker saken. ”Hela Frankrike” – d.v.s. alla som betydde något – bestod vid den tidpunkten alltså av några tiotals personer som kunde trängas in i sovrummet i ett palats.
För den mer politiskt historiskt intresserade utgör Minnena en utmärkt skildring av Ludvig XIV:s hov på den tiden som det utgjorde centrum i Europas främsta politiska och militära stormakt. Kungen hade uppfört Versailles utanför Paris och samlat hela sitt rikes politiska elit kring sig. Det var omöjligt att få några ämbeten eller andra viktiga uppdrag utan att närvara regelbundet och under långa perioder. Allt kretsade kring kungens person och de som hade möjlighet att bestämma vilka som skulle få träffa honom var bara därigenom bland de mäktigaste männen i riket (och kvinnorna, inte minst kungens älskarinnor och andra kvinnliga bekanta hade ett betydande inflytande, medan drottningen marginaliserades).
I sitt nära 200 sidor långa förord ger Strömholm en utmärkt introduktion till det juridiska systemet i ett samhälle helt genomsyrat av juridiskt formulerade privilegier. Den moderna tanken på en nationalstat, vars medborgare är lika inför lagen, var ännu inte uppfunnen. Istället var samhället indelat i en mängd olika grupper som var och en svartsjukt bevakade sina egna gruppspecifika rättigheter, och som regelbundet processade mot varandra över juridiskt garanterade privilegier som ofta gått i arv sedan medeltiden.
I denna värld tillhörde Saint-Simon den konservativa oppositionen, i första hand därför att han tillhörde en av de samhällsgrupper som förlorade mest på kungens politik. Hans släkt härstammade från den medeltida feodaladeln. Han var alltså en medlem av svärdsadeln och därtill en pär av Frankrike, som sådan var han redan genom arv en av de främsta 40-50 personerna i riket. Samtidigt tillhörde han också förlorarna när kungen började flytta över makt till en växande centralistisk ämbetsmannastat uppburen av medlemmar av mer nyadlade familjer. De ämbeten som svärdsadeln hade ensamrätt på förlorade ständigt i betydelse i förhållande till de som kungen kunde tillsätta efter eget gottfinnande. Det som mest stack i hertigens ögon var dock kungens gynnande av sina utomäktenskapliga barn. Det var där kontrasten blev som tydligast: bastarderna var inte medlemmar av svärdsadeln (även om kungen rutinmässigt försåg dem med högadliga titlar). Istället var de, både juridiskt och rent fysiskt, resultatet av att kungen gjorde vad han ville göra.
Som modern människa är det svårt att tro att en person vars åsikter framstod som bakåtsträvande redan på 1600-talet skulle kunna vara en skarpsinnig iakttagare. Samtidigt måste man emellertid konstatera att de Saint-Simons förståelse för samhällsförändringen åtminstone på vissa sätt var större än hans progressiva samtidas. Det var han – inte de – som insåg hur kungens centralism och kungens raserande av medeltida privilegier pekade framåt mot raserandet av den existerande samhällsformen. Om kungen kunde ställa sig över adelns privilegier för att bygga upp en mer enhetlig statsförvaltning vad var det då som hindrade andra från att ifrågasätta privilegier i samma syfte? Kungens uppbyggnad av en ämbetsmannastat pekade framåt mot en enhetlig nationalstat baserad på medborgarnas likhet istället för på enskilda gruppers specifika privilegier. I den meningen hade Saint-Simon onekligen helt rätt om vart Frankrike var på väg.
Det är också värt att notera att han även om han tillhörde oppositionen mot Ludvig XIV faktiskt utelämnar en av sin tids största skandaler, nämligen den satanistiska sammansvärjning som kungens allt mäktigare polis hävdade sig ha avslöjat på 1660-talet och som enligt vissa källor skall ha lett till att markisinnan de Montespan försköts från sin position som kungens officiella älskarinna, samma de Montespan som var mor till de av Saint-Simon så hatade kungliga bastarderna. I min vän Per Faxnelds historik över satinismen som tankefigur kan man läsa om dessa anklagelser: om hur den desperata kampen om kungens uppmärksamhet skall ha lett ledande personer att sluta avtal med Djävulen och besegla dem med barnoffer. Barn var lätta att få tag i i Frankrike på den tiden och historien tycks ha större trovärdighet än man vid första påseende kanske skulle tänka sig.
Den understryker onekligen det främmande i den värld som de Saint-Simon beskriver i sina memoarer. Inte ens han själv tar dock upp den episoden, i alla fall finns den inte med i den av Strömholm sammanställda förkortade versionen av hans memoarer. Andra sidor av hans värld var kanske inte fullt så främmande: inte bara franska presidenter ägnar sig fortfarande åt att bygga arkitektoniska monument över sig själva och närheten till makten är inte helt obetydlig ens för våra dagars människor. Att likheten inför lagen är ett privilegium värt att försvara förstår man onekligen bättre när man försöker sätta sig in i ett samhälle där det fortfarande var självklart att olika grupper i samhället skulle ha olika rättigheter.
När jag försöker förklara vad det är jag läser låter det omedelbart som ett jag skildrar ett omåttligt avlägset förflutet. En värld som existerade före de moderna föreställningarna om demokrati, kärlek, jämlikhet, likhet inför lagen, och kanske till och med ärlighet. Hertigen av Saint-Simon var å andra sidan en lysande stilist som med minutiös noggrannhet kunde skildra denna värld och som idag kan göra den tillgänglig för oss. Erst Jünger beskrev honom som ”en mycket stor ande”, en man som beskrev Ludvig XIV hov ungefär som man ”undersöker en stor molekyl i den organiska kemin” (utan tvekan ett ideal för Jünger). Julian Green pekar ut en episod i memoarverket som ”trettio eller fyrtio sidor som synes mig vara en av höjdpunkterna i den västerländska litteraturen.”
Jag fastnar själv för sådana episoder som hertigens beskrivning av hur han som lite över tjugo år gammal huvudman för sin ätt bestämde sig för att han skulle gifta sig, hur han i hemlighet uppvaktade sin tilltänkta hustrus far, och hur han efter avslag genomförde proceduren med en annan familj och till sist lyckades. Sin hustru träffade han inte i enrum före bröllopsnatten. Det skall tilläggas att detta var ett mycket lyckligt äktenskap: det inte bara varade livet ut. Det finns heller ingenting som tyder på att någondera parten skulle ha begått äktenskapsbrott, något som till skillnad från upplösta äktenskap var mycket vanligt. Därtill förblev hertigen och hans första tilltänkta svärfar vänner för flera decennier framåt. Själva vigseln inleddes traditionsenligt vid midnatt och följdes av ett par dagars officiella middagar, samt, inte minst, av en stor mottagning i sängkammaren morgonen efter bröllopsnatten. ”Hela Frankrike var där” som memoarförfattaren uttrycker saken. ”Hela Frankrike” – d.v.s. alla som betydde något – bestod vid den tidpunkten alltså av några tiotals personer som kunde trängas in i sovrummet i ett palats.
För den mer politiskt historiskt intresserade utgör Minnena en utmärkt skildring av Ludvig XIV:s hov på den tiden som det utgjorde centrum i Europas främsta politiska och militära stormakt. Kungen hade uppfört Versailles utanför Paris och samlat hela sitt rikes politiska elit kring sig. Det var omöjligt att få några ämbeten eller andra viktiga uppdrag utan att närvara regelbundet och under långa perioder. Allt kretsade kring kungens person och de som hade möjlighet att bestämma vilka som skulle få träffa honom var bara därigenom bland de mäktigaste männen i riket (och kvinnorna, inte minst kungens älskarinnor och andra kvinnliga bekanta hade ett betydande inflytande, medan drottningen marginaliserades).
I sitt nära 200 sidor långa förord ger Strömholm en utmärkt introduktion till det juridiska systemet i ett samhälle helt genomsyrat av juridiskt formulerade privilegier. Den moderna tanken på en nationalstat, vars medborgare är lika inför lagen, var ännu inte uppfunnen. Istället var samhället indelat i en mängd olika grupper som var och en svartsjukt bevakade sina egna gruppspecifika rättigheter, och som regelbundet processade mot varandra över juridiskt garanterade privilegier som ofta gått i arv sedan medeltiden.
I denna värld tillhörde Saint-Simon den konservativa oppositionen, i första hand därför att han tillhörde en av de samhällsgrupper som förlorade mest på kungens politik. Hans släkt härstammade från den medeltida feodaladeln. Han var alltså en medlem av svärdsadeln och därtill en pär av Frankrike, som sådan var han redan genom arv en av de främsta 40-50 personerna i riket. Samtidigt tillhörde han också förlorarna när kungen började flytta över makt till en växande centralistisk ämbetsmannastat uppburen av medlemmar av mer nyadlade familjer. De ämbeten som svärdsadeln hade ensamrätt på förlorade ständigt i betydelse i förhållande till de som kungen kunde tillsätta efter eget gottfinnande. Det som mest stack i hertigens ögon var dock kungens gynnande av sina utomäktenskapliga barn. Det var där kontrasten blev som tydligast: bastarderna var inte medlemmar av svärdsadeln (även om kungen rutinmässigt försåg dem med högadliga titlar). Istället var de, både juridiskt och rent fysiskt, resultatet av att kungen gjorde vad han ville göra.
Som modern människa är det svårt att tro att en person vars åsikter framstod som bakåtsträvande redan på 1600-talet skulle kunna vara en skarpsinnig iakttagare. Samtidigt måste man emellertid konstatera att de Saint-Simons förståelse för samhällsförändringen åtminstone på vissa sätt var större än hans progressiva samtidas. Det var han – inte de – som insåg hur kungens centralism och kungens raserande av medeltida privilegier pekade framåt mot raserandet av den existerande samhällsformen. Om kungen kunde ställa sig över adelns privilegier för att bygga upp en mer enhetlig statsförvaltning vad var det då som hindrade andra från att ifrågasätta privilegier i samma syfte? Kungens uppbyggnad av en ämbetsmannastat pekade framåt mot en enhetlig nationalstat baserad på medborgarnas likhet istället för på enskilda gruppers specifika privilegier. I den meningen hade Saint-Simon onekligen helt rätt om vart Frankrike var på väg.
Det är också värt att notera att han även om han tillhörde oppositionen mot Ludvig XIV faktiskt utelämnar en av sin tids största skandaler, nämligen den satanistiska sammansvärjning som kungens allt mäktigare polis hävdade sig ha avslöjat på 1660-talet och som enligt vissa källor skall ha lett till att markisinnan de Montespan försköts från sin position som kungens officiella älskarinna, samma de Montespan som var mor till de av Saint-Simon så hatade kungliga bastarderna. I min vän Per Faxnelds historik över satinismen som tankefigur kan man läsa om dessa anklagelser: om hur den desperata kampen om kungens uppmärksamhet skall ha lett ledande personer att sluta avtal med Djävulen och besegla dem med barnoffer. Barn var lätta att få tag i i Frankrike på den tiden och historien tycks ha större trovärdighet än man vid första påseende kanske skulle tänka sig.
Den understryker onekligen det främmande i den värld som de Saint-Simon beskriver i sina memoarer. Inte ens han själv tar dock upp den episoden, i alla fall finns den inte med i den av Strömholm sammanställda förkortade versionen av hans memoarer. Andra sidor av hans värld var kanske inte fullt så främmande: inte bara franska presidenter ägnar sig fortfarande åt att bygga arkitektoniska monument över sig själva och närheten till makten är inte helt obetydlig ens för våra dagars människor. Att likheten inför lagen är ett privilegium värt att försvara förstår man onekligen bättre när man försöker sätta sig in i ett samhälle där det fortfarande var självklart att olika grupper i samhället skulle ha olika rättigheter.
Kommentarer
is time to be happy. I've read this post and if I may just I want to suggest you some interesting issues or tips. Perhaps you could write subsequent articles referring to this article. I desire to learn more things about it!
Also visit my web blog mylearningcentre.nl