Fortsätt till huvudinnehåll

Snille och Smak II

Det var Gustav III som gjorde språkets utveckling till en statlig angelägenhet i och med att han grundade Svenska akademien. Hans inställning verkar ha påmint om Fredrik den Stores i det att han uppfattade det som viktigt att det egna språket fick en litteratur jämförbar med den franska men samtidigt inte accepterade språkets nuvarande form som tillräckligt högtstående. Att det var Frankrike som var förebilden märks inte minst i den av Gustav III 1786 grundade Svenska akademiens konstruktion, som tydligt avslöjar den som en kopia av Académie française. Dess syfte var som följer:

[Att] arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.Dess valspråk var ”Snille och smak” där snillet ansågs syfta på begåvningens skapande kraft och smak på de mer intellektuella förmögenheter som krävds för att bearbeta inspirationen. Enligt akademiens egen historieskrivning inkluderade formeln sålunda både en dionysisk och en apollinsk aspekt. Redan från början fanns ambitionen att ge ut en normativ ordbok som skulle leda till svenska språkets ytterligare utveckling och förfining. I samma syfte skulle akademien belöna framstående författare och poeter. Sambandet med språket antyder dock att det inte var litteraturens innehåll som var avgörande utan istället dess språkliga estetik och det bidrag den skulle kunna ge till att utveckla språkets ”höghet”. Vidare skulle Akademien årligen uppmärksamma en ledande svensk historisk person, bland annat genom att ge ut minnespenningar. Det handlade således om att skapa en civiliserad nationell kultur men också om att uppmärksamma rikets historia. I båda fallen handlade det om att stärka Sveriges ställning i internationell jämförelse. Synen på språket var alltså till viss del tillbakablickande monumental. I första hand betonades emellertid samtiden, det allmänmänskligt kvalitativa och, i den meningen, det tidlösa. Att man idag återigen trycker på litteraturens roll i språkförbättringen (och därmed på den rent språkliga dräkten framför dess innehåll) kan således beskrivas som en återgång till Gustav III:s språkpolitik.

Akademien var självförnyande men inhämtade kungens godkännande för sina nytillsättningar. Dess medlemmar kom att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang. Den kan därför närmast betraktas som det närmaset den tiden kom en officiell litteratur- och språkpolitik. Den bestod av tre medlemskategorier:

Derföre fordras et Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafa fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom vidsträckt lärdom stadgat sine omdömen på grunder, som tider och secler förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barnsben stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att at omgås med, vilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, et noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver vart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver vilken de ej kunna föras.
Med dessa utgångspunkter kom dess medlemmar att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang.

Medan det politiska etablisemanget ägnade sig åt att försvara svenska språket höll de intellektuella emellertid fortfarande fast vid latinet – av praktiska skäl. Ett exempel på detta kan hämtas ur Carl von Linnés (privata och därmed svenskspråkiga) dagbok:

Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden.
Det är svårt att tänka sig att hans namn på växter och djur hade nått samma spridning om han namngett dem på svenska istället för latin. Å andra sidan bygger även denna typ av praktiska argument på gemenskapens premisser. Man föredrar ett språk som kan förstås av dem man önskar kommunicera med. Linné prioriterade den lärda världen framför sina landsmän. Samma sak kan sägas om dagens akademiker när de skriver på engelska. De demokratiska argumenten mot detta prioriterar istället nationalstatens per definition svenskspråkiga demos.

Stormaktstidens Sverige kan kanske däremot istället beskrivas i nationalismteoretikern Anthony D. Smiths terminologi som en etnisk stat. I en sådan finns visserligen en dominerande etnisk gemenskap som i stor utsträckning bygger sin självidentitet på identifikation med staten. Till skillnad från senare tiders nationalstater accepterar den etniska staten emellertid minoriteter som inte tillhör den egna gruppen. Dessa minoriteter knyts ofta till specifika yrkesgrupper och stånd. Frånvaron av ståndscirkulation länkas därmed samman med de etniska gruppernas stabilitet medan den ståndscirkulation som ändå förekommer också innebär att uppåtsträvande personer byter språk som ett led i sin rörelse uppåt. I det svenska fallet var svenska på en gång administrativt och kyrkligt språk och folkspråk i stora delar av riket. Samtidigt var finska folkspråk i vissa regioner. Tyska, franska, vallonska, latin och samiska var alla knutna till specifika yrken och stånd.

Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…