Det var Gustav III som gjorde språkets utveckling till en statlig angelägenhet i och med att han grundade Svenska akademien. Hans inställning verkar ha påmint om Fredrik den Stores i det att han uppfattade det som viktigt att det egna språket fick en litteratur jämförbar med den franska men samtidigt inte accepterade språkets nuvarande form som tillräckligt högtstående. Att det var Frankrike som var förebilden märks inte minst i den av Gustav III 1786 grundade Svenska akademiens konstruktion, som tydligt avslöjar den som en kopia av Académie française. Dess syfte var som följer:
[Att] arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.Dess valspråk var ”Snille och smak” där snillet ansågs syfta på begåvningens skapande kraft och smak på de mer intellektuella förmögenheter som krävds för att bearbeta inspirationen. Enligt akademiens egen historieskrivning inkluderade formeln sålunda både en dionysisk och en apollinsk aspekt. Redan från början fanns ambitionen att ge ut en normativ ordbok som skulle leda till svenska språkets ytterligare utveckling och förfining. I samma syfte skulle akademien belöna framstående författare och poeter. Sambandet med språket antyder dock att det inte var litteraturens innehåll som var avgörande utan istället dess språkliga estetik och det bidrag den skulle kunna ge till att utveckla språkets ”höghet”. Vidare skulle Akademien årligen uppmärksamma en ledande svensk historisk person, bland annat genom att ge ut minnespenningar. Det handlade således om att skapa en civiliserad nationell kultur men också om att uppmärksamma rikets historia. I båda fallen handlade det om att stärka Sveriges ställning i internationell jämförelse. Synen på språket var alltså till viss del tillbakablickande monumental. I första hand betonades emellertid samtiden, det allmänmänskligt kvalitativa och, i den meningen, det tidlösa. Att man idag återigen trycker på litteraturens roll i språkförbättringen (och därmed på den rent språkliga dräkten framför dess innehåll) kan således beskrivas som en återgång till Gustav III:s språkpolitik.
Akademien var självförnyande men inhämtade kungens godkännande för sina nytillsättningar. Dess medlemmar kom att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang. Den kan därför närmast betraktas som det närmaset den tiden kom en officiell litteratur- och språkpolitik. Den bestod av tre medlemskategorier:
Derföre fordras et Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafa fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom vidsträckt lärdom stadgat sine omdömen på grunder, som tider och secler förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barnsben stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att at omgås med, vilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, et noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver vart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver vilken de ej kunna föras.
Med dessa utgångspunkter kom dess medlemmar att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang.
Medan det politiska etablisemanget ägnade sig åt att försvara svenska språket höll de intellektuella emellertid fortfarande fast vid latinet – av praktiska skäl. Ett exempel på detta kan hämtas ur Carl von Linnés (privata och därmed svenskspråkiga) dagbok:
Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden.
Det är svårt att tänka sig att hans namn på växter och djur hade nått samma spridning om han namngett dem på svenska istället för latin. Å andra sidan bygger även denna typ av praktiska argument på gemenskapens premisser. Man föredrar ett språk som kan förstås av dem man önskar kommunicera med. Linné prioriterade den lärda världen framför sina landsmän. Samma sak kan sägas om dagens akademiker när de skriver på engelska. De demokratiska argumenten mot detta prioriterar istället nationalstatens per definition svenskspråkiga demos.
Stormaktstidens Sverige kan kanske däremot istället beskrivas i nationalismteoretikern Anthony D. Smiths terminologi som en etnisk stat. I en sådan finns visserligen en dominerande etnisk gemenskap som i stor utsträckning bygger sin självidentitet på identifikation med staten. Till skillnad från senare tiders nationalstater accepterar den etniska staten emellertid minoriteter som inte tillhör den egna gruppen. Dessa minoriteter knyts ofta till specifika yrkesgrupper och stånd. Frånvaron av ståndscirkulation länkas därmed samman med de etniska gruppernas stabilitet medan den ståndscirkulation som ändå förekommer också innebär att uppåtsträvande personer byter språk som ett led i sin rörelse uppåt. I det svenska fallet var svenska på en gång administrativt och kyrkligt språk och folkspråk i stora delar av riket. Samtidigt var finska folkspråk i vissa regioner. Tyska, franska, vallonska, latin och samiska var alla knutna till specifika yrken och stånd.
Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.
[Att] arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.Dess valspråk var ”Snille och smak” där snillet ansågs syfta på begåvningens skapande kraft och smak på de mer intellektuella förmögenheter som krävds för att bearbeta inspirationen. Enligt akademiens egen historieskrivning inkluderade formeln sålunda både en dionysisk och en apollinsk aspekt. Redan från början fanns ambitionen att ge ut en normativ ordbok som skulle leda till svenska språkets ytterligare utveckling och förfining. I samma syfte skulle akademien belöna framstående författare och poeter. Sambandet med språket antyder dock att det inte var litteraturens innehåll som var avgörande utan istället dess språkliga estetik och det bidrag den skulle kunna ge till att utveckla språkets ”höghet”. Vidare skulle Akademien årligen uppmärksamma en ledande svensk historisk person, bland annat genom att ge ut minnespenningar. Det handlade således om att skapa en civiliserad nationell kultur men också om att uppmärksamma rikets historia. I båda fallen handlade det om att stärka Sveriges ställning i internationell jämförelse. Synen på språket var alltså till viss del tillbakablickande monumental. I första hand betonades emellertid samtiden, det allmänmänskligt kvalitativa och, i den meningen, det tidlösa. Att man idag återigen trycker på litteraturens roll i språkförbättringen (och därmed på den rent språkliga dräkten framför dess innehåll) kan således beskrivas som en återgång till Gustav III:s språkpolitik.
Akademien var självförnyande men inhämtade kungens godkännande för sina nytillsättningar. Dess medlemmar kom att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang. Den kan därför närmast betraktas som det närmaset den tiden kom en officiell litteratur- och språkpolitik. Den bestod av tre medlemskategorier:
Derföre fordras et Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafa fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom vidsträckt lärdom stadgat sine omdömen på grunder, som tider och secler förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barnsben stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att at omgås med, vilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, et noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver vart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver vilken de ej kunna föras.
Med dessa utgångspunkter kom dess medlemmar att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang.
Medan det politiska etablisemanget ägnade sig åt att försvara svenska språket höll de intellektuella emellertid fortfarande fast vid latinet – av praktiska skäl. Ett exempel på detta kan hämtas ur Carl von Linnés (privata och därmed svenskspråkiga) dagbok:
Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden.
Det är svårt att tänka sig att hans namn på växter och djur hade nått samma spridning om han namngett dem på svenska istället för latin. Å andra sidan bygger även denna typ av praktiska argument på gemenskapens premisser. Man föredrar ett språk som kan förstås av dem man önskar kommunicera med. Linné prioriterade den lärda världen framför sina landsmän. Samma sak kan sägas om dagens akademiker när de skriver på engelska. De demokratiska argumenten mot detta prioriterar istället nationalstatens per definition svenskspråkiga demos.
Stormaktstidens Sverige kan kanske däremot istället beskrivas i nationalismteoretikern Anthony D. Smiths terminologi som en etnisk stat. I en sådan finns visserligen en dominerande etnisk gemenskap som i stor utsträckning bygger sin självidentitet på identifikation med staten. Till skillnad från senare tiders nationalstater accepterar den etniska staten emellertid minoriteter som inte tillhör den egna gruppen. Dessa minoriteter knyts ofta till specifika yrkesgrupper och stånd. Frånvaron av ståndscirkulation länkas därmed samman med de etniska gruppernas stabilitet medan den ståndscirkulation som ändå förekommer också innebär att uppåtsträvande personer byter språk som ett led i sin rörelse uppåt. I det svenska fallet var svenska på en gång administrativt och kyrkligt språk och folkspråk i stora delar av riket. Samtidigt var finska folkspråk i vissa regioner. Tyska, franska, vallonska, latin och samiska var alla knutna till specifika yrken och stånd.
Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.
Kommentarer