Fortsätt till huvudinnehåll

Snille och Smak II

Det var Gustav III som gjorde språkets utveckling till en statlig angelägenhet i och med att han grundade Svenska akademien. Hans inställning verkar ha påmint om Fredrik den Stores i det att han uppfattade det som viktigt att det egna språket fick en litteratur jämförbar med den franska men samtidigt inte accepterade språkets nuvarande form som tillräckligt högtstående. Att det var Frankrike som var förebilden märks inte minst i den av Gustav III 1786 grundade Svenska akademiens konstruktion, som tydligt avslöjar den som en kopia av Académie française. Dess syfte var som följer:

[Att] arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.Dess valspråk var ”Snille och smak” där snillet ansågs syfta på begåvningens skapande kraft och smak på de mer intellektuella förmögenheter som krävds för att bearbeta inspirationen. Enligt akademiens egen historieskrivning inkluderade formeln sålunda både en dionysisk och en apollinsk aspekt. Redan från början fanns ambitionen att ge ut en normativ ordbok som skulle leda till svenska språkets ytterligare utveckling och förfining. I samma syfte skulle akademien belöna framstående författare och poeter. Sambandet med språket antyder dock att det inte var litteraturens innehåll som var avgörande utan istället dess språkliga estetik och det bidrag den skulle kunna ge till att utveckla språkets ”höghet”. Vidare skulle Akademien årligen uppmärksamma en ledande svensk historisk person, bland annat genom att ge ut minnespenningar. Det handlade således om att skapa en civiliserad nationell kultur men också om att uppmärksamma rikets historia. I båda fallen handlade det om att stärka Sveriges ställning i internationell jämförelse. Synen på språket var alltså till viss del tillbakablickande monumental. I första hand betonades emellertid samtiden, det allmänmänskligt kvalitativa och, i den meningen, det tidlösa. Att man idag återigen trycker på litteraturens roll i språkförbättringen (och därmed på den rent språkliga dräkten framför dess innehåll) kan således beskrivas som en återgång till Gustav III:s språkpolitik.

Akademien var självförnyande men inhämtade kungens godkännande för sina nytillsättningar. Dess medlemmar kom att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang. Den kan därför närmast betraktas som det närmaset den tiden kom en officiell litteratur- och språkpolitik. Den bestod av tre medlemskategorier:

Derföre fordras et Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafa fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom vidsträckt lärdom stadgat sine omdömen på grunder, som tider och secler förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barnsben stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att at omgås med, vilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, et noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver vart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver vilken de ej kunna föras.
Med dessa utgångspunkter kom dess medlemmar att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang.

Medan det politiska etablisemanget ägnade sig åt att försvara svenska språket höll de intellektuella emellertid fortfarande fast vid latinet – av praktiska skäl. Ett exempel på detta kan hämtas ur Carl von Linnés (privata och därmed svenskspråkiga) dagbok:

Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden.
Det är svårt att tänka sig att hans namn på växter och djur hade nått samma spridning om han namngett dem på svenska istället för latin. Å andra sidan bygger även denna typ av praktiska argument på gemenskapens premisser. Man föredrar ett språk som kan förstås av dem man önskar kommunicera med. Linné prioriterade den lärda världen framför sina landsmän. Samma sak kan sägas om dagens akademiker när de skriver på engelska. De demokratiska argumenten mot detta prioriterar istället nationalstatens per definition svenskspråkiga demos.

Stormaktstidens Sverige kan kanske däremot istället beskrivas i nationalismteoretikern Anthony D. Smiths terminologi som en etnisk stat. I en sådan finns visserligen en dominerande etnisk gemenskap som i stor utsträckning bygger sin självidentitet på identifikation med staten. Till skillnad från senare tiders nationalstater accepterar den etniska staten emellertid minoriteter som inte tillhör den egna gruppen. Dessa minoriteter knyts ofta till specifika yrkesgrupper och stånd. Frånvaron av ståndscirkulation länkas därmed samman med de etniska gruppernas stabilitet medan den ståndscirkulation som ändå förekommer också innebär att uppåtsträvande personer byter språk som ett led i sin rörelse uppåt. I det svenska fallet var svenska på en gång administrativt och kyrkligt språk och folkspråk i stora delar av riket. Samtidigt var finska folkspråk i vissa regioner. Tyska, franska, vallonska, latin och samiska var alla knutna till specifika yrken och stånd.

Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…