Fortsätt till huvudinnehåll

Snille och Smak II

Det var Gustav III som gjorde språkets utveckling till en statlig angelägenhet i och med att han grundade Svenska akademien. Hans inställning verkar ha påmint om Fredrik den Stores i det att han uppfattade det som viktigt att det egna språket fick en litteratur jämförbar med den franska men samtidigt inte accepterade språkets nuvarande form som tillräckligt högtstående. Att det var Frankrike som var förebilden märks inte minst i den av Gustav III 1786 grundade Svenska akademiens konstruktion, som tydligt avslöjar den som en kopia av Académie française. Dess syfte var som följer:

[Att] arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.Dess valspråk var ”Snille och smak” där snillet ansågs syfta på begåvningens skapande kraft och smak på de mer intellektuella förmögenheter som krävds för att bearbeta inspirationen. Enligt akademiens egen historieskrivning inkluderade formeln sålunda både en dionysisk och en apollinsk aspekt. Redan från början fanns ambitionen att ge ut en normativ ordbok som skulle leda till svenska språkets ytterligare utveckling och förfining. I samma syfte skulle akademien belöna framstående författare och poeter. Sambandet med språket antyder dock att det inte var litteraturens innehåll som var avgörande utan istället dess språkliga estetik och det bidrag den skulle kunna ge till att utveckla språkets ”höghet”. Vidare skulle Akademien årligen uppmärksamma en ledande svensk historisk person, bland annat genom att ge ut minnespenningar. Det handlade således om att skapa en civiliserad nationell kultur men också om att uppmärksamma rikets historia. I båda fallen handlade det om att stärka Sveriges ställning i internationell jämförelse. Synen på språket var alltså till viss del tillbakablickande monumental. I första hand betonades emellertid samtiden, det allmänmänskligt kvalitativa och, i den meningen, det tidlösa. Att man idag återigen trycker på litteraturens roll i språkförbättringen (och därmed på den rent språkliga dräkten framför dess innehåll) kan således beskrivas som en återgång till Gustav III:s språkpolitik.

Akademien var självförnyande men inhämtade kungens godkännande för sina nytillsättningar. Dess medlemmar kom att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang. Den kan därför närmast betraktas som det närmaset den tiden kom en officiell litteratur- och språkpolitik. Den bestod av tre medlemskategorier:

Derföre fordras et Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafa fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom vidsträckt lärdom stadgat sine omdömen på grunder, som tider och secler förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barnsben stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att at omgås med, vilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, et noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver vart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver vilken de ej kunna föras.
Med dessa utgångspunkter kom dess medlemmar att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang.

Medan det politiska etablisemanget ägnade sig åt att försvara svenska språket höll de intellektuella emellertid fortfarande fast vid latinet – av praktiska skäl. Ett exempel på detta kan hämtas ur Carl von Linnés (privata och därmed svenskspråkiga) dagbok:

Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden.
Det är svårt att tänka sig att hans namn på växter och djur hade nått samma spridning om han namngett dem på svenska istället för latin. Å andra sidan bygger även denna typ av praktiska argument på gemenskapens premisser. Man föredrar ett språk som kan förstås av dem man önskar kommunicera med. Linné prioriterade den lärda världen framför sina landsmän. Samma sak kan sägas om dagens akademiker när de skriver på engelska. De demokratiska argumenten mot detta prioriterar istället nationalstatens per definition svenskspråkiga demos.

Stormaktstidens Sverige kan kanske däremot istället beskrivas i nationalismteoretikern Anthony D. Smiths terminologi som en etnisk stat. I en sådan finns visserligen en dominerande etnisk gemenskap som i stor utsträckning bygger sin självidentitet på identifikation med staten. Till skillnad från senare tiders nationalstater accepterar den etniska staten emellertid minoriteter som inte tillhör den egna gruppen. Dessa minoriteter knyts ofta till specifika yrkesgrupper och stånd. Frånvaron av ståndscirkulation länkas därmed samman med de etniska gruppernas stabilitet medan den ståndscirkulation som ändå förekommer också innebär att uppåtsträvande personer byter språk som ett led i sin rörelse uppåt. I det svenska fallet var svenska på en gång administrativt och kyrkligt språk och folkspråk i stora delar av riket. Samtidigt var finska folkspråk i vissa regioner. Tyska, franska, vallonska, latin och samiska var alla knutna till specifika yrken och stånd.

Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…