Fortsätt till huvudinnehåll

Diminished Democracy: Odd Fellows och den amerikanska demokratin


Liksom i Sverige tänker man sig i USA gärna att frivilligorganisationerna är en grundläggande länk mellan den representativa demokratin och folket. I USA:s fall berättades den berättelsen först av den franske resenären Alexis de Tocqueville (se tidigare text).

Just nu håller jag på att läsa den amerikanska statsvetaren Theda Scokpols Diminished Democracy, en historik över det amerikanska civilsamhället och dess frivilligorganisationers uppgång och eventuella fall. Det första jag slås av är parallellerna med de svenska folkrörelsernas historia, det andra är skillnaderna mellan hur historien berättas. Givetvis finns det skillnader i historien också, men det får jag återkomma till. De är också svårare att se bakom skillnaderna i berättandet.

Trots Skocpols relativa pessimism när det gäller de amerikanska frivilligorganisationerna utmärker sig både Sverige och USA även i nyligen gjorda internationella jämförelser som två av de länder vars befolkning har den största tendensen att gå med i frivilliga organisationer och ideella föreningar. Till skillnad från svenskarna utmärker sig amerikanerna också genom sin benägenhet att skänka bort pengar.

I Skocpols framställning ser man emellertid också andra likheter. I polemik mot sin i Sverige ofta citerade statsvetarkollega Robert D. Putnam menar hon att de amerikanska frivilligorganisationerna historiskt sett inte bara är lokala fenomen utan redan i före inbördeskriget typiskt sett var formerade i nationella federationer, mycket lika vad vi i Sverige beskriver som folkrörelser, eller folkrörelseorganisationer, och gärna föreställer oss som ett typiskt svenskt fenomen.
Skocpol menar å andra sidan att de fått sin form med det amerikanska federala systemet som förebild (det är värt att notera att senaten vid den tiden utsågs av delstaterna och att elektorsförsamlingen togs på större allvar, den federala nivån representerade alltså i viss mening sina delar och inte enbart sina medborgare, därmed blir den också en rimlig förebild för likaledes hierarkiska organisationer).

Flera av rörelserna är faktiskt identiska: såväl nykterhetsrörelsen som väckelserörelsen har paralleller i USA. Såväl IOGT som flera av frikyrkorna är faktiskt amerikanska organisationer. Vad skiljer sig i berättandet är den bakgrund som Scokpol ger till dessa organisationer. Det är inte bara det att de är byggda efter förebild efter USA:s federala ordning. Hon lyfter också fram ordenssällskapens betydelse som föregångare till senare tiders organisationer. Faktum är att sedan 1830-talet har runt 1 % av USA:s vuxna manliga befolkning varit medlemmar i frimurarorden. En av de organisationer som först formerade sig nationellt i stor skala var Odd Fellows.

Detta passar knappast in i den svenska bilden av folkrörelserna som politiska massrörelser. Visserligen tror jag inte att frimurarna någonsin varit fullt så utbredda i Sverige. Dock kan man notera att man i de flesta svenska städer fortfarande hittar praktfulla högkvarter inte bara för frimurarna, utan också för Odd Fellows och Godtemplarorden. År 2000 uppgav 2,5 % av Sveriges befolkning (och då inte bara av den manliga befolkningen) att de var medlemmar i ett ordenssällskap. Det är tre gånger så många som medlemmarna i fredsorganisationer. Ändå har jag hittills aldrig läst en historik över de svenska folkrörelserna som inleds med en lång hyllning till Odd Fellows.

En skillnad som åtminstone delvis kan vara mer reell är Skocpols beskrivning av krigets betydelse för att mobilisera frivilliga organisationer. Här är det civila samhället alltså inte fullt så civilt. Åtminstone sedan inbördeskriget har amerikanska krig emellertid i stor utsträckning utkämpats av frivilliga. På hemmafronten har de understötts av andra frigilliga, organiserade i frivilliga organisationer. Dessa frivilliga har sedan efter kriget gått vidare till att organisera sig i nya sammanhang. Inte minst kvinnornas organisering tog ett stort steg framåt under åren efter inbördeskriget.

Enda undantaget ifrån regeln om mobiliseringens positiva effekter på det civila samhället visar sig vara på den besegrade sidan i inbördeskriget. Det skulle t.ex. dröja ända till 1890-talet innan de konfedererade veteranerna bildade en nationell organisation, även om man med ”nationell” tänker sig den nation de misslyckades med att skapa. Sydstaternas svarta befolkning var däremot inget undantag. Inbördeskriget hann knappt ta slut innan de började bilda frimurarloger och andra sammanslutningar. I mycket stor skala.

Jag läser vidare. Det skall bli intressant att se vart det här tar vägen. Fortsättning följer.

Kommentarer

Anonym sa…
Tack for intiresny Blog

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism”eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikh…