torsdag, november 06, 2008

Vad Sverige kan lära av Obama

Blivande presidenten Obamas segertal är ännu ett bevis på vilket fenomen han är. Han står som en symbol för styrkan i demokratin, inte bara för Demokraterna. Nu talar jag inte i första hand om innehållet i hans politik utan om hans sätt att vända sig utåt och inkludera alla. Det här är mannen som i sitt första tal som blivande president vänder sig till hela nationen och som fortsätter med att uttrycka sin respekt för sina tidigare motståndare och förklarar hur hans ser fram emot att samarbete med McCain och Palin för ett bättre USA (jämför med hur Bush och hans motståndare betett sig de senaste två valen), mannen som till sist vänder sig till hela världen. Det här är mannen som samtidigt kan betona religionens betydelse i samhället och samhällets öppenhet för alla religioner (se tidigare inlägg). Det är få som skulle kunna ställa fram sig själv som världens ledare med den trovärdighet som Obama nu gör.

Vad kan svensk politik lära av Obama? Just nu försöker partistrateger och PR-människor dissekera en av historiens mest lysande valkampanjer. Problemet är att det inte handlar om en metod som bara kan kopieras utan om en genuin rörelse i det amerikanska folket. Vare sig man håller med Obama eller inte måste man inse att han burits fram av en våg av folklig förändringsvilja. När valberedningen i ett svenskt parti nominerar en ordförandekandidat har denne redan vunnit (se tidigare jämförelse). Obama var inte ens sin egen partilednings kandidat. Etablissemanget hade önskat någon annan. Hans kampanj har inte handlat om att partiet förmått vanliga människor att hjälpa till med att sprida deras budskap.

Istället har det handlat om att Obama personligen har visat en helt ny öppenhet mot dem som vill engagera sig som individer. Organisationen bakom kampanjen har varit ett av historiens mest välanpassade, en förebild värd att studera, men den har fungerat därför att den har stött vanliga människors initiativ och burits upp av vanliga människors engagemang och gåvor. I USA är den en, förvisso exceptionellt framgångsrik, utveckling av en existerande tradition. I Sverige är den emellertid inte en metod som skulle vara helt lätt att kopiera. Den skulle vara en revolution. Svenska partier har en gång i tiden varit verkliga folkrörelser. Idag framstår de emellertid för gemene man som elitpartier utan utrymme för meningsskiljaktigheter och konstruktiv diskussion. De personer som skulle kunna utgöra grunden för en kampanj liknande Obamas i Sverige är samma personer som de flesta partier redan kört över i FRA-frågan.

Skall den svenska demokratin förnyas måste det i första hand handla om organisationsformer, inte om kampanjmetoder. Vi varken kan eller bör kopiera det amerikanska partisystemet, men vi måste inse att våra egna partier och val måste hitta helt nya sätt att öppna sig. Det måste handla om genuin demokrati, om folkligt inflytande, öppenhet och inkludering. Jag hoppas innerligt att vi kan lära oss något av detta.

3 kommentarer:

Sophia sa...

Väl talat!

Den dag jag får sätta samman min drömregering, så kommer du att vara en del av den. Kulturminister?

Tobias Harding sa...

Man tackar. Ska fundera på saken. Undrar om jag orkar med mer kulturpolitik efter i år.

Martin Björnsson sa...

Mycket bra analyserat.

En av de roligaste sakerna med piratpartiet är att de kör sin debatt inför vidöppen ridå i sitt forum, och av egen instinkt genomför öppet primärval, precis det som gjorde att Obama kunde få en chans i demokraterna. Det är så man gör nuförtiden. De gamla partierna har bara så förbålt svårt att tänka om. "Hur gör man om man inte kan tissla och tassla och bygga allianser i smyg? Är det inte det som ÄR politik?" ;)