Fortsätt till huvudinnehåll

Presidentvalet i USA

Det verkar nu stå bortom allt rimligt tvivel att Barack Obama är USA:s näste president. Krisen har förstärkt misstron mot republikanerna. Samtidigt har de för McCain viktiga utrikespolitiska frågorna hamnat i skuggan av de ekonomiska.

Medialt har Obama hela tiden gjort exakt rätt. Understödd av historiens kanske dyraste valkampanj har han blivit något av ett skolexempel på hur man ska göra för att vinna en amerikansk presidentvalskampanj. Från jordens alla hörn, och inte minst från Sverige, vallfärdar skaror av PR-konsulter och partistrateger redan för att studera hur den ideala valkampanjen bedrivs. Precis som krig alltid planeras med den strategi som skulle ha vunnit de förra kriget lär vi i nästa val få se strategier som är direkta kopior av Obamas. Vinner Obama återstår bara att hoppas på att han som president verkligen lyckas med sin uttalade ambition att förena den amerikanska nationens olika kulturella och politiska grupper.

Personligen har jag hela tiden varit mera fascinerad av John McCain, just för att han har kommit så långt utan att göra ”rätt”. Hans valkampanj har rent av besrkivits som en av de värsta i modern politisk historia. Liksom politiker av den ”nya” typen – som Obama och Palin – lägger han fokus på vem han är och inte bara på vad han vill. Mycket av hans ställning beror på att hans position som krigshjälte. Samtidigt är han också helt "fel" på flera sätt. Han är en jämförelsevis dålig talare, men betydligt bättre på att improvisera, debattera och samtala. Hans politik verkar länge ha byggt på personlig instinkt snarare än på långsiktiga strategiska bedömningar. Den följer i alla händelser ingen rak försiktig linje i stil med Obamas. Istället innehåller den en rad ofta kontroversiella ställningstaganden som avståndstagandet från Bush behandling av "olagliga kombatanter", amnesti för illegala invandrare, försvar av frihandeln och kriget i Irak etc. Vissa (se t.ex. denna artikel) menar t.om. att hans problem kommit först när han till sist försökt tillfredställa det egna partiet.

Fram till relativt sent i kampanjen var han också allmänt avskydd av den stora flygel av det republikanska partiet som utgörs av den så kallade kristna högern. Nu verkar det, ironiskt nog, som att kampanjens mest bestående konsekvens blir att han har gett Sarah Palin en plattform. Här har vi en politiker som aldrig kommer att kunna sträcka sig ut mot mitten från den republikanska högerkanten. Detta hindrar dock inte att hon liksom Obama också är det slags politiker vars styrka ligger i att de i sin person kan representera hopp och framtid för sina väljare.

Det återstår också att se hur Joe Biden kommer att te sig i rollen som vicepresident.
Obama verkar medvetet ha hållit honom i bakgrunden efter att genom att välja honom ha bemött kritiken om bristande erfarenhet. Hidin´ Biden har till och med beskrivits som en kampanjstrategi. De senaste perioderna har vicepresidentämbetet emellertid blivit allt viktigare. Al Gore var inte helt obetydlig. Den nuvarande perioden har sett en vicepresident som enligt många är historiens mäktigaste. Vem som väljs för den posten är, som ofta påpekats apropå Palin, inte helt oviktigt.

Slutligen kan man inte utesluta möjligheten att vi alla blir överraskade och att nästa president trots allt heter John McCain, biträdd av historiens första kvinliga amerikanska vicepresident.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li