Det verkar nu stå bortom allt rimligt tvivel att Barack Obama är USA:s näste president. Krisen har förstärkt misstron mot republikanerna. Samtidigt har de för McCain viktiga utrikespolitiska frågorna hamnat i skuggan av de ekonomiska.
Medialt har Obama hela tiden gjort exakt rätt. Understödd av historiens kanske dyraste valkampanj har han blivit något av ett skolexempel på hur man ska göra för att vinna en amerikansk presidentvalskampanj. Från jordens alla hörn, och inte minst från Sverige, vallfärdar skaror av PR-konsulter och partistrateger redan för att studera hur den ideala valkampanjen bedrivs. Precis som krig alltid planeras med den strategi som skulle ha vunnit de förra kriget lär vi i nästa val få se strategier som är direkta kopior av Obamas. Vinner Obama återstår bara att hoppas på att han som president verkligen lyckas med sin uttalade ambition att förena den amerikanska nationens olika kulturella och politiska grupper.
Personligen har jag hela tiden varit mera fascinerad av John McCain, just för att han har kommit så långt utan att göra ”rätt”. Hans valkampanj har rent av besrkivits som en av de värsta i modern politisk historia. Liksom politiker av den ”nya” typen – som Obama och Palin – lägger han fokus på vem han är och inte bara på vad han vill. Mycket av hans ställning beror på att hans position som krigshjälte. Samtidigt är han också helt "fel" på flera sätt. Han är en jämförelsevis dålig talare, men betydligt bättre på att improvisera, debattera och samtala. Hans politik verkar länge ha byggt på personlig instinkt snarare än på långsiktiga strategiska bedömningar. Den följer i alla händelser ingen rak försiktig linje i stil med Obamas. Istället innehåller den en rad ofta kontroversiella ställningstaganden som avståndstagandet från Bush behandling av "olagliga kombatanter", amnesti för illegala invandrare, försvar av frihandeln och kriget i Irak etc. Vissa (se t.ex. denna artikel) menar t.om. att hans problem kommit först när han till sist försökt tillfredställa det egna partiet.
Fram till relativt sent i kampanjen var han också allmänt avskydd av den stora flygel av det republikanska partiet som utgörs av den så kallade kristna högern. Nu verkar det, ironiskt nog, som att kampanjens mest bestående konsekvens blir att han har gett Sarah Palin en plattform. Här har vi en politiker som aldrig kommer att kunna sträcka sig ut mot mitten från den republikanska högerkanten. Detta hindrar dock inte att hon liksom Obama också är det slags politiker vars styrka ligger i att de i sin person kan representera hopp och framtid för sina väljare.
Det återstår också att se hur Joe Biden kommer att te sig i rollen som vicepresident.
Obama verkar medvetet ha hållit honom i bakgrunden efter att genom att välja honom ha bemött kritiken om bristande erfarenhet. Hidin´ Biden har till och med beskrivits som en kampanjstrategi. De senaste perioderna har vicepresidentämbetet emellertid blivit allt viktigare. Al Gore var inte helt obetydlig. Den nuvarande perioden har sett en vicepresident som enligt många är historiens mäktigaste. Vem som väljs för den posten är, som ofta påpekats apropå Palin, inte helt oviktigt.
Slutligen kan man inte utesluta möjligheten att vi alla blir överraskade och att nästa president trots allt heter John McCain, biträdd av historiens första kvinliga amerikanska vicepresident.
Medialt har Obama hela tiden gjort exakt rätt. Understödd av historiens kanske dyraste valkampanj har han blivit något av ett skolexempel på hur man ska göra för att vinna en amerikansk presidentvalskampanj. Från jordens alla hörn, och inte minst från Sverige, vallfärdar skaror av PR-konsulter och partistrateger redan för att studera hur den ideala valkampanjen bedrivs. Precis som krig alltid planeras med den strategi som skulle ha vunnit de förra kriget lär vi i nästa val få se strategier som är direkta kopior av Obamas. Vinner Obama återstår bara att hoppas på att han som president verkligen lyckas med sin uttalade ambition att förena den amerikanska nationens olika kulturella och politiska grupper.
Personligen har jag hela tiden varit mera fascinerad av John McCain, just för att han har kommit så långt utan att göra ”rätt”. Hans valkampanj har rent av besrkivits som en av de värsta i modern politisk historia. Liksom politiker av den ”nya” typen – som Obama och Palin – lägger han fokus på vem han är och inte bara på vad han vill. Mycket av hans ställning beror på att hans position som krigshjälte. Samtidigt är han också helt "fel" på flera sätt. Han är en jämförelsevis dålig talare, men betydligt bättre på att improvisera, debattera och samtala. Hans politik verkar länge ha byggt på personlig instinkt snarare än på långsiktiga strategiska bedömningar. Den följer i alla händelser ingen rak försiktig linje i stil med Obamas. Istället innehåller den en rad ofta kontroversiella ställningstaganden som avståndstagandet från Bush behandling av "olagliga kombatanter", amnesti för illegala invandrare, försvar av frihandeln och kriget i Irak etc. Vissa (se t.ex. denna artikel) menar t.om. att hans problem kommit först när han till sist försökt tillfredställa det egna partiet.
Fram till relativt sent i kampanjen var han också allmänt avskydd av den stora flygel av det republikanska partiet som utgörs av den så kallade kristna högern. Nu verkar det, ironiskt nog, som att kampanjens mest bestående konsekvens blir att han har gett Sarah Palin en plattform. Här har vi en politiker som aldrig kommer att kunna sträcka sig ut mot mitten från den republikanska högerkanten. Detta hindrar dock inte att hon liksom Obama också är det slags politiker vars styrka ligger i att de i sin person kan representera hopp och framtid för sina väljare.
Det återstår också att se hur Joe Biden kommer att te sig i rollen som vicepresident.
Obama verkar medvetet ha hållit honom i bakgrunden efter att genom att välja honom ha bemött kritiken om bristande erfarenhet. Hidin´ Biden har till och med beskrivits som en kampanjstrategi. De senaste perioderna har vicepresidentämbetet emellertid blivit allt viktigare. Al Gore var inte helt obetydlig. Den nuvarande perioden har sett en vicepresident som enligt många är historiens mäktigaste. Vem som väljs för den posten är, som ofta påpekats apropå Palin, inte helt oviktigt.
Slutligen kan man inte utesluta möjligheten att vi alla blir överraskade och att nästa president trots allt heter John McCain, biträdd av historiens första kvinliga amerikanska vicepresident.
Kommentarer