måndag, december 24, 2012

Önskar er alla en god jul!

Tyst är skogen och nejden all, 
livet där ute är fruset, 
blott från fjärran av forsens fall 
höres helt sakta bruset. 
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var källan må vara.

(Viktor Rydberg)

söndag, december 23, 2012

Minnen från Ludvig XIV:s hov


Skriver i Tidningen Kulturen om hertigen av Saint-Simons Minnen från Ludvig XIV:s hov, av många ansedd som en av de bästa tidsskildringarna i den europeiska historien. Till dem som verkligen förmår skildra en politisk situation och ett sätt att se på världen på ett sätt som har fångat också mig skulle jag även räkna Plutarchos och Jünger, skilda av nära två tusen år, men ändå med i mitt tycke stora likheter. Kanske skulle jag också räkna Churchill. Andra uppnår kanske inte den litterära rangen, men förmår ändå fånga läsarens fantasi, som t.ex. Brownes A year amongst the Persians från 1893 som jag också har läst den senaste tiden.

Det är intressant att fundera på om någon just nu skildrar vår tid med en sådan skärpa. Jag känner inte till någon, men Saint-Simon publicerades först hundra år efter slutet på den period han skildrar. De politikermemoarer som publicerats de senaste åren har hur som helst inte några jämförbara litterära kvaliteter. Kanske är det dock lovande att världens kanske mäktigaste man just nu är en person som bevisligen har språket i sin hand; om inte annat så för framtidens historiker. 

torsdag, december 20, 2012

Reflektioner kring utredningsverksamhet


En av många roller som forskaren ibland har i samhället är som utredare åt olika offentliga aktörer. Sådana uppdrag ger ofta betydande möjligheter att föra ut forskningsresultat i olika relaterade verksamheter, och kan alltså ses som en del av universitetets så kallade tredje uppgift. Myndighetsföreträdare ser det ibland som att universitetet ger någonting tillbaka till staten för de anslag de får. Samtidigt ger externa uppdrag ofta ockå fördelar för forskningen. Som forskare får man möjlighet att skaffa sig insikt och personlig erfarenhet av verksamheter som på olika sätt kan vara relevanta för forskningen. Den som forskar om politik eller om olika aktörer eller organisationer kan få en praktisk inblick som man annars knappast skulle kunna få. Man ställs ofta också inför nya problem som ibland kan generera intressanta forskningsfrågeställningar för framtiden. Man kan också få tillfälle att samla in material som senare kan visa sig användbart i forskningen. Samtidigt ställer sådana verksamheter också forskaren inför olika typer av svårigheter. En sådan är att upprätthålla vetenskaplig kvalitet och obereoende samtidigt som uppdragsgivaren också har andra krav. En annan är att de frågor som ställs ofta är sådana som kan vara svåra att besvara som samhällsvetare eller humanist, t.ex. frågor om vilka konsekvenser som kan vara att vänta efter olika typer av beslut, dvs. frågor som i någon mån förutsäga framtiden.

Flera av dessa frågor är sådana som jag det senate året har haft anledning att tänka på i samband med mitt arbete med att skriva en rapport till den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen. Eftersom jag under åren har hunnit skriva en hel del om hur kultur- och folkbildningspolitik tillkommer är det intressant att få tillfälle att se också andra delar av regeringskansliet, om inte innifrån (eftersom rapportförfattarna är oberoende), så i alla fall på närmare håll. Möjligheterna att föra ut forskningsresultat – både egna och andras – var naturligtvis också betydande (åtminstone jag har inte tidigare blivit intervjuad av TT eller fått tillfälle att föreläsa i direktsänd TV). Man stöter också på intressanta fakta i kommissionens rapporter, t.ex. i deras arbete med demografi, eller i den nyss genomförda kartläggningen av svenska kommunala företrädares visioner av framtidens Sverige. Det visade sig till exempel, kanske föga överraskande, att ” Merparten av de kommuner som redovisat sina visioner har ambitioner om ökad inflyttning.” De metoder som föreställs leda till detta är också ofta påtagligt lika, t.ex. rikare nöjes- och kulturliv, modernt sjönära boende eller satsningar med fokus på miljö, något som säkert inte förvånar dem som forskar kring kommuners strategiska planering.

För min del handlade arbetet om att försöka beskriva samtida utvecklingslinjer i det civila samhället, och om att försöka se vilka dilemman denna utveckling kan komma att ställa såväl politiken som organisationerna inför; alltså om ett ganska brett uppdrag som gav goda tillfällen att vidareutveckla tankar som har väckts under de senaste årens forskning om ungdoms- och folkbildningsorganisationer, men också att bli ytterligare insats i för mig delvis nya delområden. Uttalanden om framtiden är något som det för den humanvetenskapliga forskningen typiskt sett ter sig enklare att studera än att arbeta med (det är till exempel mycket spännande att följa doktoranden Svante Landgrafs arbete med en avhandling om svenska framtidsbilder, främst i litteraturen). Samtidigt ter det sig heller inte omöjligt för den som utgår ifrån ett historiskt perspektiv att iaktta olika utvecklingstrender som har varit mer eller mindre tydliga i det nära förflutna. Ofta blir det då både lockande och snubblande nära att börja fundera på vart de kan leda i den nära framtiden.

Sådana spekulationer blir naturligtvis inte forskning i egentlig mening, utan snarare områden där forskaren genom sin kunskap och sina analysmetoder kan ha någonting att bidra med till den allmänna debatten i samhället, en nog så viktiga uppgift för en universitetsvärld som ibland anklagas för att bli alltför instängd, inte minst för den som tror att den humanvetenskapliga forskningen även här kan ha viktiga perspektiv att bidra med till en samhällsdebatt som annars kan riskera att bli allt för teknokratisk eller allt för kortsiktig. För mig som forskare är det samtidigt också viktigt att hålla isär rollerna, inte minst när det som i det här sammanhanget har handlat om ett ganska begränsat uppdrag som kombinerats både med andra forskningsförmedlingsuppdrag i SweCult och med mer traditionellt vetenskapligt skrivande i det pågående forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer, där vi i början av 2013 ska komma ut med en ny bok. Nästa år kommer jag däremot att nära nog på heltid gå in för att leda ett mer omfattande utvärderingsuppdrag om folkbildningens betydelse i det lokala kulturlivet. Med lite tur kan det uppdraget senare generera både ytterligare forskningsmaterial och nya frågor, som det sedan förhoppningsvis ska gå att intressera någon forskningsfinansiär för. Den hermeneutiska cirkeln går vidare.

(Tidigare publicerad på Tema Kultur och Samhälles blogg Q-kontinuiteten. Bild: författaren presenterar rapport på Framtidskommissionen, författaren besöker Gotland tillsammans med Kulturutredningen)

tisdag, december 11, 2012

En tankeväckande kurs


I Tidningen Kulturen idag skriver jag om nationell självbild i Sverige och Finland, baserat på diverse tankar som väcktes under doktorandkurs som jag läste vid Åbo Akademi för drygt fem år sedan. "När nationaldagen firas i Helsingfors är en av de traditionella höjdpunkterna studenternas marsch med fanborg till hjältegravarna. Ljus tänds i fönstren och på kyrkogårdarna. Därefter följer middag i presidentens palats med de ännu levande Mannerheimriddarna som självskrivna gäster. Middagens svenska motsvarighet är närmast Nobelfesten. 

Finland känns på en gång nära och märkligt avlägset, dess nationaldagsfirande närmast raka motsatsen till det svenska ibland lite tillkämpade firandet av en ofta solig 6 juni som det ofta upprepas att ingen riktigt tycks veta varför den firas. Varken Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform är heller någon särskilt påtaglig del av de flesta svenskars vardag. Inga starka svåra eller glädjerika minnen hanteras av den föreställda gemenskapen när marskalken Bernadottes ättlingar presiderar över firandet på Skansen."

Den här kursen får nog sägas ha gett upphov till ovanligt mycket skrivande. Jag har själv tidigare skrivit om språkets betydelse för framväxten av nationell självbild i Sverige och Finland (Ärans och hjältarnas språk?). Dessutom skrev professor Bengt Kristensson-Uggla om samma kurs i sitt kapitel i en vänbok som jag och professor Johan Fornäs gav ut som en födelsedagspresent till kursens andre lärare, professor Erling Bjurström. 

Om Nobelfirandets historia kan man för övrigt läsa i en ny avhandling från Tema Kultur och samhälle (Medaljens framsida). Det visar sig att det mesta som i pressen idag förknippas med Nobelpriset etablerades i mediebilden redan under prisets första år.

lördag, november 17, 2012

Om konsten och läsningen

”Bland monumenten i den drömda staden fick inte heller saknas ett monument, som den okände läsaren skulle ägna den okände författaren som ett tecken på tacksamhet för det geni som hjälpte honom till en annan och lättare existens. [...] Jag reste inte från Leibzig till Halle, utan från ett kapitel till ett annat. Däremellan låg den enahanda jämna takten med sitt svällande; skenor som deledas upp av telegrafstolparna. Så var det redan i skolan, och sedan hos soldaterna - ett liv i fortsättning. 

Läsarens palats är varaktigare än varje annat. Det överlever folken, kulturerna, ja själva språken. Jordbävningar och krig sätter det inte i gungning, inte heller biblioteksbränder som den i Alexandria. Marknader, byar [...], collosser, skyskrapor, länder och öar växer upp i det och försvinner, som om de spolades bort av regn. Verkligheten blir förtrollad och drömmen verklighet. Dörren står öppen till den magiska världen.” 

"Konstnären själv är ofta knappast medveten om den. Men det sprider sig att ’det är någonting visst’ med honom. Detta ’någonting’ kan förbrylla somliga och hänföra andra, det kan också gå från mun till mun som ett hemligt budskap. Var finns detta ’någonting’ som rör sig i djupet under alla söndringar och som kan få oss att till och med beundra fienden? I varje fall måste det vara starkare än tiden – för detta talar redan det faktum att det bestämmer konstverkets varaktighet, likt ett salt som inte mister sin sälta. Det har inte alltid – och här nalkas vi åter det obestmda och det ovissa – med verkets rang att skaffa. Det kan göra så att en enda bild, en enda dikt, och kanske inte ens den bästa, överlever. Det kan flamma upp i brottstycken, på fel ställen, som ett minne av de ögonblick då universum blev verklighet. Det kan även stanna kvar i det osynliga: i drömmarna, i vår längtan, i våra misslyckanden, och ändå göra verkan – just där. [...] 

Naturligtvis försvinner alla konstverk förr eller senare. Men oförgängligt är det som ljudlöst passerar genom ord och bild, som genom gravarna i Tarquinia. Det rör oss. Förgängligt är det som vi kallar odödligt, med det är ändå en avglans av det odödliga." 

”Detta berör den uppgift som konstnären [...] har i tider då hundarna kommit lösa. Konstverket tjänstgör inte bara som en ödesanvisng för framtiden – det antyder, försonar och pacificerar även det förgångna.”

(Ernst Jünger 1970)

tisdag, november 13, 2012

Var går gränsen för det civila samhället?

Med en riktigt gammal avgränsning skulle man kunna säga att det civila samhället står i motsats till kriget, eller, med filosofen Thomas Hobbes ord, till allas krig mot alla. Det civila samhället bygger på frivilliga avtal och regleras i legitimt stiftade lagar - alltså inte av våld och tvång. Under en stor del av historien har det handlat om en idealbild snarare om en beskrivning av samtiden. Med tiden har ordet civilsamhälle kommit att användas som beteckning på en speciell sfär i samhället, skild från den i våldsmonopolet grundade statsmakten, och möjligen också från den vinstorienterade marknaden och den släktskapsbaserade familjegemenskapen. Utifrån ett sådant synsätt blir civilsamhället inte primärt ett idealtillstånd utan en sfär som har vuxit fram under ett visst skede i historien, och begreppet kan därför användas för att analysera vissa samhällen under vissa epoker, men långt ifrån alla.

Inte minst handlar det då om det borgerliga samhälle som växte fram under sjutton- och artonhundratalen. Ett av de viktigaste inslagen i den utvecklingen var att staten successivt särskildes från sina härskares familjesfär; från att ha varit en familjeangelägenhet för dynastier blev politiken och den statliga administrationen från senmedeltiden och framåt successivt offentliga angelägenheter för den del av befolkningen som lyckades tillkämpa sig medborgerliga rättigheter. Statsformer som konstitutionella monarkier och republiker framträdde i mer moderna former, ofta med inspiration från antikens republiker. Samtidigt öppnade sig i allt större utsträckning möjligheten för vanliga medborgare att leva sitt liv i enlighet med egna val, t.ex. av yrke och politisk ståndpunkt. Därmed skiljs den offentliga sfären från den privata också för dem, och privatlivet föreställs alltmer som vars och ens ensak.

Med utgångspunkt i Hegel kan man tala om civilsamhällen som den offentliga sfären mellan staten och familjen, och där räkna in både vinstdrivande företag och ideella organisationer, som alla verkar som självständiga aktörer som är fria att ingå avtal i ett samhälle reglerat av lagar stiftade i den politiska sfären. Inte minst viktig var det öppna politiska samtal som kunde växa fram i och med yttrandefrihetens införande. Här var tidigt det tryckta ordet och tidningarna av stor betydelse, men också de ideella organisationer som först växte fram som mer eller mindre slutna fora för denna diskussion, och som senare blev viktiga aktörer när diskussionen blev allt friare och mer offentlig.

En av de första som beskrev de frivilliga sammanslutningarnas betydelse i ett öppet samhälle var fransmannen Alexis de Tocqueville (som jag har skrivit om tidigare). För honom var den viktigaste funktionen att dessa självständiga organisationer kunde tjäna som motvikter till statsmakten i ett samhälle där privatpersoner var för svaga för att kunna ta den rollen ensamma. Civilsamhällets frihet hör alltså samman med maktdelningsprincipen. Ett samhälle där staten blir allt för dominant blir totalitärt eftersom det saknar utrymme för en opposition att organisera sig. Inte minst handlar det om att minoriteter och lokalsamhällen kan organisera sig för att både göra sin röst hörd och skapa  alternativ till staten och majoriteten. I och med att sammanslutningar också kom att företräda minoriteter så har relationen mellan dem och staten på många håll blivit ett viktigt forum för hanteringen av mångfalden i ett allt mer pluralistiskt samhälle, från 1800-talets motsättningar och misstro mellan protestanter och katoliker till dagens relation till mellan majoriteter och olika invandrargrupper. Det är här som vi flera av förklaringarna till det svenska civilsamhällets struktur; folkrörelserna växte fram som en alternativ organisering till den statliga, men efter att socialdemokraterna blivit det dominerande partiet kunde välfärdsstaten ta hand om många uppgifter som i många andra länder sköts av det civila samhället. Detta var möjligt bl.a. just eftersom Sverige föreställdes som så homogent. Det öppnar också för förändringar i relationen mellan stat och civilsamhälle i en tid då vi alltmer betonar samhällets pluralism.

Inte minst under 1900-talet har många kommit att se civilsamhället som ett alternativ också till tjänster producerade i näringslivet. Det har blivit vanligt att skilja civilsamhället från marknaden, delvis därför att företagen, i synnerhet aktiebolagen, under de senaste 150 åren har vuxit till starka självständiga samhällsaktörer som karaktäriseras av helt annan organisatorisk logik än de ideella organisationerna. Idag talar många forskare därför om fyra sfärer i samhället: staten, civilsamhället, marknaden och familjen. Andra använder sig av en tresfärsmodell. Vissa räknar in marknaden i civilsamhället. Betydligt fler räknar istället in familjen. I så fall föreställs civilsamhället gärna som bestående av småskaliga och nära gemenskaper. Ändå är många ideella organisationer i växtvärlden allt annat än småskaliga. Placeringen av familjen i det civila samhället kan också ses som en konsekvens av en utveckling där de familjekonstellationer som vuxna befinner sig i nu kan betraktas som en konsekvens av deras fria val snarare än av den familj som de föddes in i (däremot kan vi ju inte heller nu välja vilken familj vi vill födas in i).

I min rapport om det civila samhällets utveckling som jag presenterade för Framtidskommissionen i fredags valde jag att använda mig av en modell med fyra sfärer, något som väckte frågor och viss kritik från Maria Lundvigsson på SvD. Det viktigaste skälet till detta val var att det handlade om att beskriva civilsamhället i Sverige, hur det ser ut idag, och vart det är på väg. Även om jag valde att inte bara koncentrera mig på de etablerade folkrörelseorganisationerna (jag är själv mest nöjd med kapitlet "nätverkssamhället som organisationsform") valde jag - liksom många andra som forskar om svenskt civilsamhälle - en avgränsning som skiljer på familjesfären och civilsamhället. Civilsamhället används därmed som en benämning på en sfär som karaktäriseras av ideellt arbete och ideella organisationer som agerar i offentligheten, men oavsett om de är formella organisationer eller informella nätverk. Ett av skälen till detta är det rent praktiska att man måste avgränsa sig på något sätt. Ett annat är att staten Sverige under lång tid har tenderat att behandla företag, ideella organisationer och privatpersoner som skilda storheter i såväl lagstiftning och beskattning som i politiken i stort. Detta talar för att studera politikområdena vart och ett för sig, även om syftet skulle vara att sedan jämföra dem. Den statliga politiken blir central i rapporten inte minst eftersom denna underlagsrapport riktar sig just till staten, eller mer exakt till Framtidskommissionen.

Ett annat, och kanske viktigare, skäl är att mycket av den intressanta utvecklingen idag påverkar bland annat relationen mellan ideella organisationer och familj, och mellan offentligt liv och privatliv. De ideella organisationerna gör tillsammans med vinstdrivande aktörer sitt intåg i offentlig service, vilket öppnar en helt ny kontaktyta mot de privatpersoner som använder denna service. Samtidigt förändrar utvecklingen på Internet gränsen mellan privatliv och offentlighet, inte minst när det gäller förutsättningarna för den öppna diskussionen i samhället, en diskussion där nya aktörer nu kan göra sin röst hörd och där nya organisationsmöjligheter öppnar sig samtidigt som det också är en sfär där privatlivet ofta påtagligt bokstavligt kan offentliggöras. Ett annat aktuellt område är relationen mellan staten, minoritetsorganisationerna och familjen, t.ex. när det gäller religiösa friskolor. I alla dessa fall finns det goda skäl att skilja på kategorierna för att underlätta analysen av relationen mellan dem.

Det hindrar dock inte att Maria Lundvigsson öppnar för viktiga frågeställningar. Frågor som rör familjens relation till staten och offentliga kommer idag i debattens fokus på en rad olika områden; i relation till staten, såväl som till både ideella och vinstdrivande organisationer, men också i fråga om rätten till ett privatliv. Personligen tycker jag fortfarande att ideell organisering och familjeliv skiljer sig i fråga om sin inre logik, men det är onekligen både en empirisk fråga och en fråga om vilka egenskaper man vill prioritera i analysen. Sannolikt är jag här påverkad både av min bakgrund som statsvetare och av den som kulturforskare, men också av tänkare som de Tocqueville. Jag hör också till dem som också normativt gärna skiljer den offentliga sfären från den privata, kanske i synnerhet i en tid då denna linje ibland ter sig suddig. Jag tror dock att Ludvigsson delar den senare grundinställningen och att det snarare handlar om att poängtera familjens roll i samhället.

Övrig press: SVT, DN, Dagen, etc.

Tidigare blogginlägg om liknande ämnen:
Civilsamhällets framtid
Civilsamhället
Ungdomsförbunden och det politiska spelet
Wijkström, Hells Angels och det civila samhället
Folkrörelserna skapar förtroende - är det bra?
Public Religions in the Modern World
Demokratin i Amerika

fredag, november 09, 2012

Civilsamhällets framtid


Idag presenterar jag min rapport om det civila samhället till regeringens framtidskommission. Här följer ett uttdrag ur sista kapitlet där jag gör ett försök att sammanfatta vilka utmaningar vi står inför under den närmaste framtiden. Delvis handlar det om nya utmaningar, men också om flera som alltid möter stater i deras relation till det civila samhället.

Hur kan man utforma en eller flera modeller för det offentliga stödet till civilsamhällets organisationer på ett sätt som samtidigt garanterar kvalitet och rättvis tillgång i offentlig­finansierad verksamhet och det oberoende som organisationerna kräver för att kunna utvecklas och bidra till samhället fullt ut? Hur kan demokratins förankring i civilsamhället bli en för­ankring i hela civilsamhället, inte bara i privili­gierade delar av det?  Hur kan civilsamhällets organisationer hållas öppna för alla utan att detta hotar organisationernas autonomi? Hur kan det offentliga stödja nya, demokratiska och innovativa lösningar i civil­samhället och samtidigt und­vika att stödja organisationer med brist­ande demokrati eller verksamheter med låg kvalitet, och är detta någon gång en risk värd att ta? 

Mer normativt och samhälls­filosofiskt kan man uttrycka det enligt följande: I vilken utsträckning och när har samhället eller staten rätt att kräva anpassning av grupper som väljer att organisera sig inom civilsamhället? När gör det mera skada än nytta för civil­samhällets förmåga att fylla sina funktioner? 

I grunden handlar detta både om praktiska problem och om samhällsfilosofiska och politiska frågeställningar. Civilsam­hället är en viktig bidragande kraft till samhällets samman­hållning och serviceproduktion men också ett forum för nya idéer och för diskussion och debatt om såväl samhällets grundläggande värden som mer vardagliga frågor med mer omedelbar betydelse för med­borgarna. Ytterst handlar ideell aktivitet om de verksamheter som människor är villiga att göra gratis eller frivilligt skänka pengar till utan tydlig motprestation, ofta så villiga att själva arbetet och glädjen att göra det tillsammans med andra blir en källa till energi och gemenskap. Det handlar om forum för den fria och öppna diskus­sionen om hur vi tillsammans kan göra samhället och den egna var­dagen – eller någon annans vardag – bättre. Det handlar om människor som av olika skäl väljer att bedriva verksamhet själva, utan ekonomisk vinst. i stället för att driva den på marknaden eller vänta sig att staten ska sköta den. Detta hindrar dock inte att ide­ella initiativ ofta leder till arbets­tillfällen, möjligheter till företag­ande eller nya idéer om politiska initiativ.

För statens del handlar det ytterst om utmaningen att stödja verksamheter och organisationer i civilsamhället på sätt som gör det möjligt för detta att fortsätta att utvecklas och att vara öppet för alla samhällsmedborgare utan att inverka negativt på den sär­art som gör det värdefullt. Det handlar om att skapa ett samhälle präglat av frivilliga och öppna gemenskaper, inte av tvingande. För statens del handlar det inte minst om att lyssna på de initia­tiv och tankar som väcks på olika håll i detta civila samhälle. Historien är full av exempel på samhällsförändringar som har börjat i ideell verksamhet.

torsdag, oktober 04, 2012

Den stora omställningen

Tidigare i år skrev jag om mitt intryck att kulturekonomen Richard Florida är på väg att bli allt mer omodern, åtminstone i svensk kulturpolitik. Inte så mycket motbevisad som just omodern, mer som ett mode som ersätts av nya än som en teori som överges efter att ha visat sig felaktig (det nya modenamnet att nämna – att döma av hur ofta jag har hört det det senaste halvåret – tycks vara Piere Luigi Sacco).

Efter att ha läst en del av Floridas senare produktion kan det finnas anledning att komplettera detta intryck, inte därför att det tycks felaktigt, utan därför att Florida inte svepte in över Sveriges kulturpolitiska samtal i första hand som en koherent teoretiker utan mer som ett ideologiskt mode. En bedömning av framtiden för det svenska mottagandet av hans idéer är därför inte det samma som en bedömning av det han säger. Inte heller Den stora omställningen en bok från 2010 som jag just läst klart – presenterar emellertid någon koherent ekonomisk teori, i alla fall inte i strikt mening. Snarare handlar det om en berättelse om den ekonomiska kris som när boken skrevs redan hade pågått något år, en berättelse grundar sig på ekonomisk analys men som också innehåller en mer personlig tolkning.

Floridas grundtes är här att det vi nu ser inte bara är en tillfällig ekonomisk nedgång utan en process som närmast är att likna vid det sena 1800-talets utdragna ekonomiska kris. Vad det handlar om är i så fall inte bara att försöka rädda ekonomin undan krisen. Istället handlar det om ett gammalt ekonomiskt system som håller på att dö bort och om att den nya tillväxten också måste komma ur ett nytt ekonomiskt system som redan har varit på väg att växa fram under ett drygt decennium. Medan 1800-talets kris handlade om att jordbrukssamhället fick ge plats för en urbaniserad och storsföretagsbaserad industriell ekonomi så handlar den nuvarande krisen om att denna industriella ekonomi får ge plats för en framväxande mer flexibel kreativitetsbaserad ekonomi.

I så fall handlar det för politikens del om att underlätta övergången genom att stödja den framväxande ekonomin inte minst genom att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen. Detta inkluderar bland annat en förnyelse av utbildningssystemet men också den fysiska infrastrukturen och transportsystemet och den fysiska staden. Han menar nämligen att själva staden, eller snarare storstadsregionen, är den kreativa miljö där framtidens ekonomi byggs. Samtidigt riktar han kritik mot politiska punktsatsningar som ensidigt fokuserar på enskilda byggnader eller projekt men som inte angriper de grundläggande problemen i omvandlingen av själva livsmiljön. I jämförelse med hur hans idéer ibland har översatts i praktisk politik förordar han alltså – åtminstone på senare år – betydligt mer omfattande och långtgående åtgärder.

Det är också väl värt att märka att han här inte längre nöjer sig med att se den kreativa sektorn som en avgränsad del av samhället, utan snarare närmar sig den kreativa ekonomin som helhet. Det innebär också att det mer blir en fråga om kreativa miljöer än om kreativa individer: mer Googleplex än konstnärer, även om de kreativa personerna fortfarande är de som står i fokus. Inte heller framställs utvecklingens resultat som nödvändiga eller ödesbestämda. Han reser istället ett varningens finger mot ett USA där en inte oväsentlig del av de nyutexaminerade naturvetarna söker sig till Wall Street och finansmarknaden istället för till forskning och teknisk utveckling. Ändå finns den utopiska tonen fortfarande kvar när han närmar sig slutet, åtminstone som en möjlighet:

Den pågående omställningen bär på löftet om ett liv som inte berikas av ägandet av fastigheter, prylar, bilar och andra materiella ting utan av större flexibilitet, mindre skulder, mer tid över för familj och vänner, större möjligheter till personlig utveckling och tillgång till fler och bättre upplevelser. Alla organismer och system genomgår cykler av liv, död och pånyttfödelse. Skogsbränder ödelägger landskapet men fyller samtidigt en nödvändig funktion genom att bygga upp för en ny växtlighet. På hösten blir gräset brunt och löven faller från träden, men på våren kommer nya löv och träden växer sig högre och starkare. Våra ledare kommer att behöva fatta kloka beslut om hur mycket tid och resurser vi ska lägga på att försöka rädda företag som kanske borde lämnas åt sitt öde, särskilt när våra ansträngningar istället skulle kunna ägnas åt att förbereda människor för någonting nytt och underlätta deras anpassningar till mer hållbara försörjningar. Utbildning, infrastruktur, kreativitet och sammankoppling – detta är saker som vi bör ta upp och som vi måste förbättra och kunna garantera om den här omställningen ska kunna realiseras och alstra ett nytt välstånd.

Detta är en berättelse som på många sätt känns bekant och som jag föreställer mig att vi kommer att få höra igen under de kommande åren, vare sig det är från Florida, från Sacco, eller från någon annan. En berättelse som riktar sig till ett samhälle i kris, i det här fallet till ett USA som nu börjar känna av utmaningen inte bara – eller ens i synnerhet – från Europa, utan också från länder som Kina och Indien. Kanske är det signifikant att Florida när boken skrevs redan hade lämnat USA för Kanada.

måndag, september 24, 2012

Putnam och multikulturalismen

Jag läste på engelska Wikipedias artikel om "multiculturalism" att Robert Putnam har visat att mångkultur och invandring leder till minskade förtroendenivåer i samhället. En av referenserna är dessutom tidskriften Scandinavian Political Science (Vol. 30 – No. 2, 2007). Detta verkade märkligt. Det visar sig mycker riktigt att vad han säger är någonting delvis mycket annorlunda.

Dels finns ett antal possitiva effekter som har samband med invandring:
  • Creativity in general seems to be enhanced by immigration and diversity (Simonton 1999). Throughout history, for example, immigrants have accounted for three to four times as many of America’s Nobel Laureates, National Academy of Science members, Academy Award film directors and winners of Kennedy Center awards in the performing arts as nativeborn Americans [...].
  • Immigration is generally associated with more rapid economic growth [...].
  • In advanced countries with aging populations, immigration is important to help offset the impending fiscal effects of the retirement of the babyboom generation [...].
  • New research from the World Bank has highlighted yet another benefit from immigration, one of special relevance to the Nordic countries that have long played a disproportionate role on issues of global development. This new research suggests that immigration from the global South to the richer North greatly enhances development in the South, partly because of remittances from immigrants to their families back home and partly because of the transfer of technology and new ideas through immigrant networks. So powerful is this effect that despite ‘brain drain’ costs, increasing annual northward immigration by only three percentage points might produce net benefits greater than meeting all our national targets for development assistance plus cancelling all Third World debt plus abolishing all barriers to Third World trade (World Bank 2005; Pritchett 2006) [...].
Etc. Men så till relationen till förtroende: 
  • Ethnic diversity will increase substantially in virtually all modern societies over the next several decades, in part because of immigration. Increased immigration and diversity are not only inevitable, but over the long run they are also desirable. Ethnic diversity is, on balance, an important social asset, as the history of my own country demonstrates.
  • In the short to medium run, however, immigration and ethnic diversity challenge social solidarity and inhibit social capital. In support of this provocative claim I wish to adduce some new evidence, drawn primarily from the United States. In order to elaborate on the details of this new evidence, this portion of my article is longer and more technical than my discussion of the other two core claims, but all three are equally important.
  • In the medium to long run, on the other hand, successful immigrant societies create new forms of social solidarity and dampen the negative effects of diversity by constructing new, more encompassing identities. Thus, the central challenge for modern, diversifying societies is to create a new, broader sense of ‘we’.
Merparten av argumentationen dras från den amerikanska historien och från landets historiska förmåga att integrera invandrare med olika ursprung. Detta underbygger han bland annat med hänvisning till forskning om amerikanska arméns utveckling de senaste 30 åren, men också med andra exempel, inte minst ur egen erfarenhet:
I grew up in a small town in the Midwest in the 1950s. Of the 150 students in my senior class, I knew the religion of virtually every one. Even now, when I have long forgotten their names, I can generally remember who was a Catholic, who was a Methodist and so on. Nor was that some personal quirk of mine, because in fact most of my classmates knew everyone else’s religion. My own children, who went to high school in the 1980s, knew the religion of hardly any of their classmates. Why the difference? To solve the mystery, you need to know that over those thirty years religious endogamy (the practice of marrying only within one’s faith) has largely faded in America, at least among mainline Protestants and Catholics and Jews. In the 1950s, for the most important aspect of any adolescent’s life – mating – it was essential to keep track of one’s peers’ religious affiliations. By the 1980s, religion was hardly more important than left- or right-handedness to romance.
Exemplet blir mer relevant om man betänker hur etnifierade de amerikanska samfunden var på den tiden. Merparten av kyrkorna vände sig uteslutande till en etnisk eller rasdefinierad grupp. Detta gäller inte inte minst för de "svarta" och "vita" kyrkorna i södern, men också på t.ex. katolska kyrkans relation till bl.a. irländska och italienska invandrare. Under USA:s första hundra år uppfattades inte minst inflyttningen av katoliker, och kanske i synnerhet just irländare, som ett betydande samhällsproblem. Idag har en omfattande utveckling ägt rum, en utveckling som kan beskrivas både statistiskt och etnografiskt. Nya kyrkor definieras i minskande grad i etniska termer, samfundsexogami blir allt vanligare och en gång etniskt och religiöst begränsade traditioner - från S.t Patrick's Day till pizza - har nu blivit allmängods. Ingen skulle längre ifrågasätta en persons amerikanskhet med hänvisning till att denna är katolik eller härstammar från Sicilien.

Jämförelsen med utvecklingen bland amerikanska trossamfund är inte minst relevant ur svenskt perspektiv med tanke på att många av våra nya religiösa samfund specifikt vänder sig till olika invandrade grupper. Detta gäller t.ex. de ortodoxa kyrkorna. Relationerna mellan sådana organisationer, staten och samhället i stort spelar enligt Putnam en central roll för utvecklingen:
Our field studies suggest that locally based programs to reach out to new immigrant communities are a powerful tool for mutual learning. Religious institutions – and in our era, as a century ago, especially the Catholic church – have a major role to play in incorporating new immigrants and then forging shared identities across ethnic boundaries. Ethnically defined social groups (such the Sons of Norway or the Knights of Columbus or Jewish immigrant aid societies) were important initial steps toward immigrant civic engagement a century ago. Bonding social capital can thus be a prelude to bridging social capital, rather than precluding it.
Kontentan är att identiteter är någonting som förändras över tid, att såväl gemenskap och lojalitet som kulturell och ekonomisk utveckling kan växa ur blandningen av kulturella, etniska och religiösa grupper, samt att detta inte behöver leda till en total löskoppling från tidigare traditioner, men däremot att de förändras och får nya betydelser. Integration är alltså enligt Putnam om en utmaning som har god chans att både lyckas och leda till framgång, vilket är någonting ganska annorlunda än ett påstått kausalt samband mellan kulturell mångfald och låg tillit.

(Alla citat är från Scandinavian Political Science, Vol. 30 – No. 2, 2007)

torsdag, september 20, 2012

Civilsamhället i samhällskontraktet

Idag blir det release för boken Civilsamhället i samhällskontraktet:

DET SVENSKA SAMHÄLLSKONTRAKTET befinner sig sedan en tid tillbaka i omvandling, men riktningen är långtifrån självklar. Starka allianser mellan folkrörelserna och den framväxande välfärdsstaten var viktiga inslag i den tidigare versionen. Denna byggde på tydliga gränser och en långtgående arbetsdelning mellan olika sektorer i samhället. Med folkrörelserna kom även en ny form av medlemskap som erbjöd breda grupper av medborgare access till det framväxande föreningslivet och organisationerna tillgång till både engagemang och resurser. Olika avtal och överenskommelser angav riktningen på många områden och blev också del i den osynliga samhällsväv som spändes upp. Den transformation som nu pågår kan betraktas som ett stort antal parallella processer på olika nivåer i vilka samhällskontraktet successivt omförhandlas.

I TOLV NYSKRIVNA och aktuella kapitel ställer sig en grupp samhällsvetare frågan vad som står på spel i några av dessa omförhandlingar. Civilsamhället används här som den lins genom vilken omförhandlingarna betraktas och analyseras, och med hjälp av både breda penseldrag och fi nt tecknade detaljer tar sig författarna an såväl välfärden som fritiden och kulturen. De pekar på intressanta mönster som bryter med våra gängse bilder. Nya riktningar och annorlunda principer mejslas fram för det civila samhällets roll och betydelse. Samtidigt ser vi tydliga inslag av stabilitet i och med att parterna
till förhandlingsbordet tar med sig element från tidigare samhällskontrakt. Kombinationer av gammalt och nytt ser dagens ljus och antyder tendenser – kommersialisering, filantro-kapitalism, socialt entreprenörskap, hybrider och en borgerlighetens återkomst – som förhoppningsvis både utmanar och
inspirerar läsaren.

Innehåll:

MELLAN OMVANDLING OCH OMFÖRHANDLING | 1
Filip Wijkström
DE MEDLEMSLÖSA ORGANISATIONERNAS TIDEVARV | 35
Apostolis Papakostas
FÖRORTEN OCH FÖRENINGEN | 55
Lisa Kings
EFTER MEDLEMSKAPET? | 71
Torbjörn Einarsson & Johan Hvenmark
HYBRIDER I CIVILSAMHÄLLET | 93
Filip Wijkström
PRIVATA VÄLGÖRARE I DEN SVENSKA STATEN | 123
Martin Gustavsson
FOLKBILDNINGSFÄLTETS GRINDVAKTER | 153
Tobias Harding
IDROTTEN OCH KOMMERSEN | 175
Johan R. Norberg & Karin Redelius
PRODUKTIVITET ELLER EFFEKTIVITET? | 195
Agneta Gustafson
ÖVERENSKOMMELSEN SOM SPEGEL OCH ARENA | 217
Marta Reuter
FRÅN RÖST TILL SERVICE: VAD HÄNDE SEDAN? | 245
Tommy Lundström & Filip Wijkström
DET BORGERLIGA SAMHÄLLETS ÅTERKOMST | 289
Lars Trägårdh

Boken ges ut tack vare ett samarbete mellan paraplyorganisationen Ideell Arena, tankesmedjan Sektor 3 samt revisions- och rådgivningsbyrån PwC. 

Om någon är intresserad av mer av mina egna tankar om utvecklingen i det civila samhället så bidrar jag med en underlagsrapport till regeringens Framtidskommission senare i höst. Och så kommer naturligtvis också min och Erling Bjurströms bok Demokrati och bildning där jag diskuterar detta med utgångspunkt i de senaste årens forskning. Den här gången nöjer jag mig dock med att skriva om stabiliteten i studieförbundssektorn.

måndag, september 10, 2012

Framtidskommissionens seminarium om demokratins framtid i Europa


Under måndagseftermiddagen hade jag nöjet att besöka ett seminarium om demokratins framtid i Europa somarrangerades av regeringens framtidskommission. Mycket intressant, och också mycket lovvärt att den här typen av diskussioner arrangeras av en kommitté som åtminstone organisatoriskt sett räknas till statsrådsberedningen.

EU-ministern inledde med ett tämligen kraftfullt anförande om hur demokratin inte är en gång för alla given ens i Europa – denna kontinent som har gett världen såväl två världskrig som upplysningen, med ”några av de klaraste tankarna” någonsin. Framförallt kommer detta hot ifrån olika högerpopulistiska partier, som t.ex. nynazistiska Gyllene Gryning, Front National, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Denna bild understöddes senare i stora drag av andra talare med olika typer av expertis. Sammantaget framgick att ministern ser de högerpopulistiska partierna som en grupp som EU:s regeringar bör agera emot. Senare under seminariet nämndes också att Italiens premiärminister Monti har förordat ett toppmöte särskilt inriktat på hur populismen ska bekämpas.

Särskilt intressant tyckte jag också att det blev när statsvetaren Ann-Cathrine Jungar diskuterade utvecklingen av högerpopulistiska – eller som hon beskrev det, "högerradikala" – partier i Europa. Detta börjar nu bli en etablerad och, åtminstone då det gäller enskilda fall, välbeforskad partigrupp som finns representerad i de flesta Europeiska länder. I de flesta fall rör sig om partier mellan 10 och 15 procent. I flera fall rör de sig dock uppåt. I Schweiz handlar det redan om runt en tredjedel av väljarna, men också i Norge och Finland är dessa partier tämligen stora. I flera länder ingår de också i regeringssamarbeten. 

I högre grad än övriga talare på detta ämne nyanserade hon dock bilden av gruppen. De har olika bakgrund; sketteprotester, regionalism, nationalism, och till och med nynazism, och förenas idag av faktorer som nationalism, populism och auktoritetstro. Samtidigt skiljs de av andra faktorer. I Västeuropa vänder de sig främst mot invandrare och muslimer, i Öst- och Centraleuropa rör det sig däremot främst om antisemitim och fientlighet mot romer. Medan vissa partier i väst profilerar sig som värdeliberala och tolleranta är de flesta partierna, inte minst i öst, profilerade som värdekonservativa. Skillnaderna har också hittills förhindrat alla försök att ena partierna i en grupp i t.ex. Europaparlamentet. Hon menar också att även etablerad center-höger i många länder har låtit sig påverkas i invandringsfientlig riktning, men att det också finns undantag, som t.ex. Sverige där regeringen på ideologiska grunder har tagit ställning för liberala öppenhetsvärden. Det är helt klart att det finns åtskilliga frågetecken här, t.ex. hur center-vänsterpartier har förhållit sig till invandring och hur  de populistiska partiernas regionalism förhåller sig till klassiska nationalistiska krav på nya nationer. Också användningen av själva begreppet populism tål att diskuteras.

Andra inlägg berörde EU:s och Europarådets arbete med mänskliga rättigheter i olika länder och om arbetet med att inkludera bl.a. HBT-perspektiv i antidiskrimineringslagstiftning. Birgitta Ohlsson passade  på att berömma den kroatiska regeringen för att den i år tydligt tog ställning för årets Prideparad. Andra demokratifrågor berördes i mer begränsad utsträckning. Med tanke på att Framtidskommissionens horisont är 2020 och 2050 hade man kanske kunnat vänta sig åtminstone något om demokratins framtid i Sverige, fortfarande finns en tendens att se hot mot demokratin som externa fenomen, men det får ändå anses som ett gott steg framåt att man inte drar sig för att diskutera problemen i EU som någonting som berör oss.

torsdag, augusti 30, 2012

Ny antologi om kulturpolitikens regionalisering

Svensk statlig kulturpolitik är på många sätt ett extremt stabilt politikområde. Det innebär att man som forskare på området lätt tycker att det är extra intressant när det faktiskt händer någonting. Den kanske största reformen på området de senaste årtionendena får nog sägas vara den nu pågående regionaliseringen i det som kallas för Kultursamverkansmodellen. Följaktligen har jag det senaste året ägnat en hel del tid åt att tillsammans med andra sammanställa en antologi där forskare med olika bakgrund tar sig an frågan och reflekterar kring händelseutvecklingen. Antologin med arbetsnamnet Effekter av Kultursamverkansmodellen finns nu i manus och publiceras senare i höst som en del av ett samarbete mellan centret SweCult vid Linköpings Universitet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Redaktörer är jag själv och Calle Nathansson.

Att skriva om en reform medan den pågår är på en gång svårt och intressant. Det står helt klart att flera regioner blir allt mer självständiga i sin kulturpolitik, samtidigt som regionala kulturinstitutioner i stor utsträckning fortfarande finansieras av staten. Kultursamverkansmodellen kan sägas vara statens svar på detta. Regional kulturpolitik ska nu formuleras i dialog mellan staten och landstingen (eller deras motsvarigheter). Dessutom ska olika aktörer i det regionala och lokala kulturlivet involveras i dessa processer. Eftersom detta är en process som fortfarande pågår är det emellertid svårt att säga någonting exakt om hur stor maktfördelning som faktiskt kommer att äga rum. Vissa regionala företrädare menar till och med att den statliga myndigheten Kulturrådet rent av stärker sin ställning, när denna nu innefattar en möjlighet att godkänna eller underkänna en kulturpolitik som utformas av regionala tjänstemän och politiker. 

Flera av författarna i vår antologi pekar dessutom på att det i bakgrunden finns en maktkamp mellan politiker, tjänstemän och företrädare för olika yrkesgrupper och institutioner, en spänning som är lika gammal som kulturpolitiken. Vem bör egentligens styra denna: tjänstemännen, de folkvalda eller kanske konstnärerna eller akademiska experter? Historiskt sett har kulturpolitikens uttalade mål varit att ge medborgarna möjlighet att ta del av kvalitativ kultur, underförstått att professionella företrädare skulle stå som garranten för denna kvalitet. I ett av antologins kapitel citeras dåvarande kulturministern Marita Ulvskog som formulerade den tidigare grundinställningen ovanligt tydligt: 
För mig är det obegripligt hur man kan vara för regionalisering om man är intresserad av jämlikhet och rättvisa! Om man permanentar regionförsöken så har vi ingen nationell kulturpolitik längre, då kan vi lägga ner det hela (Marita Ulvskog 1999).
Detta står i tydlig kontrast till de idéer om regionalt självstyre och dialog mellan olika grupper som utgjorde viktiga argument för den nu pågående reformen. Samtidigt pågår andra förändringar i det kulturekonomiska och kulturpolitiska landskapet. Möjliga ekonomiska effekter av kulturpolitik tillskrivs allt större betydelse i politikens utformning, inte minst på kommunal nivå. Nya modeller för samarbete med det civila samhällets aktörer vinner mark, och gamla försvinner. Mitt eget bidrag till antologin handlar just om ideella aktörers involvering i Kultursamverkansmodellen, och om hur dessa påverkas av detta. Jag har också på annan plats skrivit mer om förändringar i relationen mellan kulturpolitik och civilt samhälle. När det gäller Kultursamverkansmodellen återstår fortfarande att se hur väl det kulturpolitiska systemet lyckas hantera förändringarna i omvärlden, och om de skillnader som uppstår mellan regionerna verkligen blir så stora som Kulturutredningen en gång hoppades, och som modellens belackare nu varnar för.

TILLÄGG 2012-10-03: Antologin är nu färdig och finns att beställa, eller ladda ned gratis, här.

onsdag, augusti 15, 2012

Ungdomsförbunden och det politiska spelet


[V]i har ett problem i vårt parti. Vi har en eller ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konflikt med varandra  […] Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, oschysta tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt under de kommande tio, tjugo åren (Göran Persson 2006).

Jag fastnade för det här citatet redan första gången jag hörde det i Erik Fichtelius intervjuer. Det är på något sätt så typiskt för Göran Persson. Å ena sidan tendensen att trycka ned sina partikamrater och tala om hur dåligt det kommer att bli efter honom, och om hur det är någon annans fel.

Å andra sidan det insiktsfulla i en beskrivning av hur ungdomsförbunden präglar svensk politisk kultur. Att politik i stor utsträckning är en erfarenhetsbaserad färdighet som inte minst övas upp genom erfarenheter i folkrörelser och ungdomsförbund är en gammal och etablerad tanke i Sverige. Men oftast hör man den bara i festtal och hyllningar där det handlar om hur fantastiska dessa organisationer är. Det är sant att de utgör en av grundperlarna i svensk demokrati. Det är också sant att de öppnar vägar in i politiken för personer som saknar högre utbildning och familjekontakter. Samtidigt kan de emellertid också bidra till skapandet av slutna nätverk och begränsade horisonter, allt beroende på den interna kulturen och organisationen.

Alla kunskaper och färdigheter som är användbara i det politiska spelet är heller inte sådana som alltid uppfattas som positiva. Färdigheter och kontakter förvärvade i ungdomsförbundens konflikter spelar sannolikt en stor roll för senare politisk framgång. I bästa fall bidrar erfarenheterna från ungdomsförbunden med en förmåga att resonera, övertyga, förhandla, kompromissa och se realistiskt på politiska möjlighet. I värsta fall blir det som Göran Persson beskrivit, och förutsett för socialdemokraternas framtid. Realism och pragmatism är viktiga i politik, men övergår lätt i cynism. På gott och ont präglar tidigare erfarenheter den politiska kulturen, och därmed kommer också ungdomsförbunden att fortsätta att spela roll så länge som de utgör en central rekryteringsgrund för de politiska partierna..

I höst tänkte jag använda citatet som en illustration i min del i en antologi som jag och Erling Bjurström håller på att redigera. Förhoppningsvis ska den vara i tryck inom några månader. Själv bidrar jag med en text om politik och demokrati som erfarenhetsbaserad kunskap som förvärvas i ideella organisationer.

tisdag, augusti 07, 2012

Gore Vidal

Läste för några dagar sedan att den amerikanske romanförfattaren och essäisten Gore Vidal har gått ur tiden vid 86 års ålder. Jag minns fortfarande hur jag fastnade för romanen Messias (1955) för över tio år sedan; en berättelse om hur en ny religion sprider sig över samtiden, likt kristendomens spridning för 2000 år sedan, men mycket snabbare, och baserad på samtidens etos formulerat som kvasibuddistisk frälsningslära. En i ordets antika mening cynisk satir över samtiden grundad i en bild av antiken presenterad i form av science fiction. Det senantika teman är än mer uttalat i romanen Julianus från 1964. Huvudpersonen är den siste hedniske romerske kejsaren Julianus Apostata (Julianus avfällingen, ett namn han fått i den kristna historieskrivningen)  som Vidal främställer som en intellektuell som av en historiens nyck har satts att härska över en brytningstid då världen hastigt utvecklas i en riktning för vilken han känner sig djupt främmande.

Den filosofiska sidan av Vidals antikintresse framgår också i romanen Creation (1981)på sitt sätt mer en essä förklädd till roman snarare än en traditionell sådan, där vi får följa en persisk resenär på Sokrates, Gautamas och Confucius tid, och genom hans ögon möta den nya värld av tankar som framträdde då. En roman som på många sätt kan tjäna som introduktion till en av religionshistoriens mest spännande perioder, i synnerhet om man håller i minnet att detta är en högst personlig reflektion, delvis baserad på historiska tolkningar som var nya när den publicerades men som inte längre är det. Ett annat exempel på Vidals användning av antika ämnen är hans medverkan i manuset till storfilmen Ben Hurmen han dyker också upp filmisk science fiction, t.ex. i en biroll i filmen Gattaca. Trots sin känsla av utanförskap (och ibland tydliga statussökande) var Vidal en märklig blandning klassisk privatlärd skriftställare och modern kändis. Ingen kan vara överraskand över att det var i Hollywood som han kom att leva en stor del av sitt liv.

I både Messias och Julianus är huvudpersonen och dennes perspektiv typiskt för Vidal; det handlar om intellektuella särlingar som finner sig utanför sin samtids mindre intellektuella utveckling. Man får förmoda att det också var så som han uppfattade sig själv. Huvudpersonen i Messias har till och med sitt namn, Eugene Luther, gemensamt med Vidal vars fullständiga namn var  Eugene Luther Gore Vidal. Helt stilenligt inleder Vidal också sin romansvit om den amerikanska historien med romanen Burr (1973) där huvudpersonen är Aaron Burr, USA:s tredje vicepresident, som främst har gått till historien för att ha skjutit finansministern Alexander Hamilton under en duell och för att senare ha åtalats för högförräderi i samband med en komplott som möjligen syftade till att skapa en ny statsbildning väster om Apalasherna. Valet av huvudperson röjer också en förtjusning för historiska händelser som inte passar in i den officiella historiska berättelsen.

Romanen om Aaron Burr kan otvivelaktigt ses som ett exempel på Vidals förmåga att ta ställning för kontroversiella personer, men har också någonting att säga om hans politiska ställningstaganden. I slutet av 1940-talet blev han kontroversiell för romaner med öppna skildringar av homosexualitet. Under '60-talet utveklade han sig till en tämligen i typisk demokrat, och senare tycks han ha rört sig allt längre mot vänster. Som många har påpekat är detta dock kanske inte hela sanningen. Sviten om den amerikanska historien kan läsas som en berättelse i stil med Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall om en republiks förfall och övergång till centraliserat autokratiskt imperium. Även om federalisten Alexander Hamilton skildras i allt annat än sympatiska toner är det emellertid inte någon konspiratorisk berättelse. I romanen Lincoln (1984) skildras presidenten med påtaglig beundran som en ibland hjältemodig men aldrig naiv politisk pragmatiker som kom att sätta stopp för slaveriet men också bidra till uppbyggandet av en allt starkare militär statsmakt, och därmed som en av dem som tagit avgörande steg i övergången från republik till imperium. Han skulle senare beskriva Kennedy - som han kände personligen - som en av de personer han helst ville tillbringa sin tid med, men som en synnerligen olämplig president.

I sina samtidskommentarer blev han med tiden alltmer oppositionell, och det står klart att han betraktade Bush och Obamas presidentskap som en uppfyllelse av sina egna svartare förutsägelser; en tid då habeas corpus urholkas och då republiken dras in i allt fler utländska krig. Själv tycks han ha sett sig som en anhängare av den ursprungliga amerikanska republiken. Detta kanske också förklarar varför han rönt så begränsad uppmärksamhet i Sverige; hans ämnen är framförallt USA och antikens Rom, och hans politiska ställningstaganden verkar i förstone vara till vänster - som antiimperialist och företrädare för sexuellt likaberättigande - men innefattade samtidigt en tydlig skepsis till den starka staten, oavsett styrande parti, en alltigenom amerikansk hållning.

Det är kanske inte minst på grund av sin blandning av utanför- och innanförperspektiv som han utgör en så underhållande, och ibland tankeväckande, läsning. Till hans styrka som författare hör hans förmåga att se saker ur ett personligt perspektiv. Hans svaghet som politisk kommentator var snarare att han sällan eller aldrig presenterade lösningar på samtidens problem utan nöjde sig med att kritisera, ofta med udden riktad mot samtiden som sådan. Båda hans försök att bli invald i kongressen misslyckades, men resultatet är att han istället kom att producera en stor mängd böcker präglade av ett lätt flytande språk som på många sätt påminner mera om upplysningstidens kvicka prosa än om vare sig modern populärlitteratur eller konstprosa.

Bestälde just The Golden Age och ser fram emot att läsa den.

onsdag, augusti 01, 2012

Cultural Policy, Work and Indentity


Ett internationellt forskningssammanhang där det har varit både trevligt och intressant att delta har varit det senaste årets arbete med antologin Cultural Policy, Work and Identity; The Creation, Renewal and Negotiation of Professional Subjectivities, som nu publiceras av Ashgate (Bokus, Adlibris). Kapitlen handlar på olika sätt om professionella identiteter och utövaridentiteter i konst-, kultur- och kulturarvssektorn. Själv skriver jag om ideella organisationers betydelse i svenskt kulturliv och om hur dessa påverkas då begreppet civilsamhälle introducerats i svensk kulturpolitik. förlagets hemsida presenteras antologin som följer:

How have cultural policies created new occupations and shaped professions? This book explores an often unacknowledged dimension of cultural policy analysis: the professional identity of cultural agents. It analyses the relationship between cultural policy, identity and professionalism and draws from a variety of cultural policies around the world to provide insights on the identity construction processes that are at play in cultural institutions. This book reappraises the important question of professional identities in cultural policy studies, museum studies and heritage studies.

The authors address the relationship between cultural policy, work and identity by focusing on three levels of analysis. The first considers the state, the creativity of the power relationship established in cultural policies and the power which structures the symbolic order of cultural work. The second presents community in the cultural policy process, society and collective action, whether it is through the creation of institutions for arts and heritage profession or through resistance to state cultural policies. The third examines the experience of cultural policy by the professional. It illustrates how cultural policy is both a set of contingencies that shape possibilities for professionals, as much as it is a basis for identification and identity construction. The eleven authors in this unique book draw on their experience as artists and researchers from a range of countries, including France, Canada, United Kingdom, United States, and Sweden.


Contents: 

Preface; 

Theories of professional identity: bringing cultural policy in perspective, Jonathan Paquette; 

Cultural policy and the promotion of World War I heritage sites in France: emerging professions and hybrid practices, Anne Hertzog; 

Cultural democracy and the creation of new professional subjectivities: the case of cultural mediation, Jonathan Paquette; 

Technology, cultural policy and the public service broadcasting tradition: professional practices at BBC News in the social media era, Valérie Bélair-Gagnon; 

Curators and the state, a question of independencies: the case of France, Frédéric Poulard;

Policy rationale and agency: the notion of civil society organizations in Swedish cultural policy, Tobias Harding; 

Museum volunteers: between precarious labour and democratic knowledge community, Susan L.T. Ashley; 

The transcendental fan: navigating the producer-consumer dichotomy and cultural policy in the digital age, Devin Beauregard; 

American cultural policy and the rise of arts management programs: the creation of a new professional identity, Eleonora Redaelli; 

Becoming a cultural entrepreneur: creative industries, culture-led regeneration and identity, Jennifer Hinves; 

Cultural policy and agency in a cultural minority context: artistic creation and cultural management in Northern Ontario, Aurélie Lacassagne; 

Being part of the 'supercreative core': arts, artists and the experience of local policy in the creative city era, Caroline Agnew; 

Index.

lördag, juli 21, 2012

Torka, död och solen - i Ugarit och i forntidens Israel

And now for something completely different...

Ola Wikander har gjort sig känd som översättare, författare och expert på ett flertal länge sedan döda språk. Hans produktion innefattar inte minst översättningar till svenska av texter från den forntida Mellanöstern och populärvetenskapliga texter om språkhistoria.

För inte så länge sedan försvarade han sin avhandling vid Lunds universitets Centrum för teologi och religionsvetenskap. I denna fokuserar han mer på innehållet i texterna än på själva språket (i den mån en sådan distinktion över huvud taget är möjligt) och genomför en jämförande analys av myter från staden Ugarit, som blomstrade under 1000-talet före Kristi födelse, och de i forntidens Israel, numera återfunna i Gamla Testamentet. I jämförelsen fokuserar han, som titeln antyder, på solen som bringare av torka och död. Det handlar alltså om texter från en tid som på många sätt är mycket olik vår egen, men som samtidigt bildar en del av bakgrunden till de berättelser som idag utgör en del av vårt eget litterära och religiösa arv, dels i Bibeln, och dels i de kulter som i romersk tid fortfarande var synnerligen aktiva och spred sig från östra Medelhavsområdet som mysteriekulter.

Så är t.ex. fallet med berättelsen om Elijah och guden Baals profeter. Israels kung Ahab har tagit sig en utrikisk hustru och hänfallit till kulten av Baal och Asera. Landet faller i torka och Baals profeter utför blodiga riter, men guden vägrar ta emot deras offer. Så förrättar profeten Elijah brännoffer till Yahweh, som själv antänder offerbålet med himelsk eld. Torkan upphör och Baalprofeterna dödas på Elijahs initiativ (jag har ett vagt minne av att vi lärde oss den här rätt blodiga berättelsen i skolan och funderar på om den idag har censurerats eller om man helt enkelt har slutat att läsa berättelser ur Bibeln). Vid närmare påseende visar det sig att Baalprofeternas utlåtande av sitt eget blod låter som en tämligen realistisk beskrivning, eller åtminstone en som uppvisar tydliga paralleller till senare kulter av vad som ofta beskrivs som döende och återuppstående gudar, som Dumuzi.

I jämförelse med den ugaritiska Baalcykeln framgår att Yahweh, som i forskningen sedan länge anses ursprungligen ha haft karaktären av en storm- och regngud här också tar upp egenskaper från gudar som representerar sol, torka och död. Torkan utgör i sig ett straf från Yahweh. Medan Baalcykeln beskriver hur Baal besegrar torkans dödsbringande representanter representerar torka och död, lika väl som regn och liv på olika sätt Yahwehs vilja. Istället för om en kamp mellan gudar blir det en fråga om en ensam guds respons på människors handlande. I andra bibliska berättelser framträder Döden däremot fortfarande som en person, den som i kristen tolkning senare skulle bli den liebärande Dödsängeln, men här har regnguden Baals fruktade fiende blivit en tuktad tjänare till en Yahweh som på en gång är både stormgud och dödsbringande solgud. Det är ingen slump att Sheol, det dödsrike som i kristen tolkning skulle tolkas som helvetet, framstår som en plats karaktäriserad av död, men också av torr hetta, en skräckplats för ett ökenlevande folk mycket olik t.ex. de fornnordiska myternas kalla och fuktiga Hel (som har gett namn åt helvetet på många nordeuropeiska språk). Samtidigt tycks Wikander göra sitt bästa för att undvika att reducera mytologin till en metafor för klimatet, och istället se väderbilderna som meteforer i ett religiöst system, och därmed också för allmänmänskliga fenomen som döden. Fokus förblir dock - som sig bör i en religionshistorisk avhandling av denna typ - på texterna i den aktuella kontexten.

Det är också intressant att denna bakgrund till bakgrunden till vår kultur till viss del består av ny kunskap. Ugarit återupptäcktes först 1928 och kunskapen om ugaritiska språket är ett resultat av arkeologiskt och språkvetenskapligt forskningsarbete. Även om det knappast hör till allmänbildningen idag finns det ändå ett och annat exempel på hur detta kulturarv läcker tillbaka in i medvetandet. Jag blev t.ex. mycket förtjust när jag i avhandlingen stötte på imhullu, den onda vinden i bl.a. akkadisk mytologi, ett namn som jag redan kände igen från fantasysviten Svavelvinter, där Granström förtjänsftfullt översätter det med det gammalsvenskt klingande "ondvind".

(Bild: Baals profeter dödas, enligt Gustav Doré)

måndag, juli 16, 2012

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 4



Morgonen börjar för min del med en session under rubriken Heritagization, den tredje sådana sessionen, men den första som jag hinner med att ta del av. Först en diskussion om kulturarvets moral som jag tyvärr missade början på. Laermans tycks mena att synen på kulturarvet har genomgått en förändring och nu brukas i samtiden på mer instrumentella sätt; det förflutna är inte längre enbart dåtid. Jag är inte helt övertygad om hur nytt detta är, men bör nog läsa den skriftliga versionen först. ”If you are too close to the past it is not strange.” ”Strangeness or alterity of the past.” Marit Johansson beskrev sitt avhandlingsarbete om världsarvet Angra do Heroismo på Azorerna, huvudsakligen med betoning på spänningen mellan Unescos världsarvsregler, den lokala administrationen, boende, lokala näringsidkare och andra stakeholders. Från publiken frågar en portugisisk deltagare om Estado Nuevos inflytande på det som idag uppfattas som traditionellt portugisisk kultur, och hur detta kan vara en del av tolkningen. I S:t Petersburg tycks stadens ledning helt ha övergivit målsättningen att skydda staden som världsarv, inte minst när Gazprom ville uppföra en skyskrapa. Här har Unesco till synes inte mycket att komma med i maktkampen. Deras makt tycks i allt väsentligt bara vara riktigt betydelsefull i små turismberoende kontexter som Azorerna och Visby (men det är min slutsats, baserad på tämligen få fall).

En annan sida av stadslandskapets kulturarv är gatunamnet, något som diskuterades när Emilia Palonen återväder till detta växande forskningsområde där förflutenhet och nutid blandas och spåren efter historiens ängels framfart ibland kan läsas med viss tydlighet. I dagens Budapest har åtskilliga gatunamn bytts under 2010 och 2011, men inte på långa vägar lika många som 1991-93. Gator döpta efter mellankrigspersonligheter, idrottare och religiösa (katolska och protestantiska) ledare blir allt vanligare medan namn på kommunister, judar och kvinnor försvinner. Roosevelttorget är nu Istvan Szwchényis torg medan Raol Wallenberg hittills har fått behålla sitt. I Stockholm tycks vi snarare ha en svårighet att hitta nya gator att namnge, och får lösa motsättningen mellan namngivning och bevarande kompromissvägen, t.ex. när en del av Tunnelgatan blev Olof Palmes Gata och sökandet efter någonting att döpa efter Anna Lind. Kanske säger detta behov av innerstadsgator också någonting om statusförhållandet mellan innerstaden och förorterna.

I solskenet utanför fönstren blandas nya, renoverade och lätt förfallna byggnader. Enligt ryktet ska man helst inte tala spanska/kastilianska med stadens innevånare. Kataloniens fana ses frekvent på flaggstänger och balkonger. Och Spaniens flagga ses ganska ofta, men alltid tillsammans med åtminstone Kataloniens och EU:s, ofta på hotell. Hittills har jag sett den ensam bara på en enda balkong.

Odinteatern och festivalveckan i Holstebro, Danmark, en festival där ibland ickekonstnärliga inslag får konstnärliga aspekter. ”Alla är med.” ”In Holsebro we have become dependent on the Odin Theatre!” ”Här gör vi någonting som ingen annan gör!” Kommentar från publiken: ”fårpoesi!” En karneval i Bachtins anda där polisen arresterar isbjörnar. Som Dorte Skot-Hanssen påpekat: det finns ingen master plan, varje stad måste hitta en egen väg. Sacco är kritisk mot vinstförväntningarnas roll i städers kultursatsningar. Intressanta men svårbesvarade frågeställningar om hur/huruvida en stad förändras av den här typen av konstnärlig satsning. Dansk Folkeparti finns även i Holstebro, och tycks gilla Odinteatern. Kan det vara så att festivalen har överlevt så länge eftersom staden i övrigt är så händelselös?

I Peru fokuserar kulturpolitiken i stort sett helt på kulturarvet i olika grupper i landet. Fram till år 2000 hanterades kulturpolitiken av ett institut under utbildningsdepartementet, grundat av en vänsterorienterad militärregering som upprättades 1968. Intressant undersökning av hur mångfalden av fria teatergrupper försörjer sig. Ett kulturdepartement skapades först 2000, och stora förväntningar knöts till detta. Samtidigt verkar teatergrupperna inte särskilt intresserade av mer statlig finansiering, av allt att döma på grund av hög misstro mot administrationen. ”For those interested in intercultural performance: Please move to Peru!” Den kulturpolitiska infrastrukturen dock mer utbyggd i Bolivia, ett land med lägre BNP än Peru.

Att konferensen alltmer har blivit en internationell konferens snarare än en enbart europeisk blir allt mer tydligt. Bland de framträdande som jag så här långt har lyssnat till finns gott om intressanta bidrag från Västeuropa – bl.a. Danmark och Portugal tycks mer representerade än tidigare – Nordamerika, Nordafrika, Peru och Brasilien. Också Mexico och Taiwan tycks väl representerade medan Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och större delen av Asien saknas, det samma tycks också gälla delar av Östeuropa, inklusive Ryssland. Möjligen har Västeuropa och Nordamerika varit väl dominanta i de mer uppmärksammade panelerna medan den övriga spansk- och portugisisktalande världen har förvisats till mindre sessionssalar. Man tycker sig också märka mer teoretisk och metodologisk diskussion i de mindre rummens sessioner. Närvaron på internet har också varit en smula begränsad och jag har fortfarande inte lyckats koppla upp mig från universitetet, även om programmet faktiskt har varit mer översiktligt i pdf-form än i sin fysiska form. Dessvärre har jag heller inte lyckats få tag på någon deltagarlista. Sigrid Röyseng twittrar från konferensen, enligt ryktet på uppmaning av Norges kulturminister.

Att formulera en slutsats av en konferens som denna är naturligtvis inte helt enkelt; en mängd olika samtal har pågått parallellt och jag har alltså inte uppfattat mer än en del av konferensen. Den avslutande plenarsessionen tycks handla främst om de kreativa industrierna och om europeisk kulturpolitik, även om hälften av detta är på spanska och således inte helt enkelt att följa. Själv har jag inte följt så många sessioner som har fokuserat på detta begrepp, snarare har det oftare handlat om kulturell diplomati och om olika former av stadsutveckling. Flera forskare har fokuserat på relationerna mellan olika nivåer och mål, och om förändringar av måluppfattningar över tid, något som man har försökt fånga i olika begrepp som postpolitisk, postsuverän och postneoliberal. Känslan av att vi befinner oss på väg in i en ny tid, eller i alla fall ut ur en gammal, kvarstår alltså, men i skenet av den ekonomiska krisen tycks denna känsla om något ha blivit än mer osäker på vart vi egentligen är på väg, men allt klarare över att de gamla visionerna inte tycks infrias, i alla fall inte på de sätt som var väntat.

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 3



I Sverige befarar många att regionaliseringen ska leda till ökad politisk styrning av konstarterna. Här diskuterades vad som händer när armslängdsprincipen implementeras i nya sammanhang. Inte minst uppskattade jag en lovande jämförelse mellan de tre baltiska staterna, där man kan se skillnader mellan en mer styrd modell i Litauen och modeller närmare den brittiska i Lettland och Estland. Detta ledde till intressanta reflektioner om den brittiska modellens ställning i Europarådet normerande arbete, som om den vore en best practice snarare än en modell som utvecklats i en viss kontext. Någonting som tycks intressant, men som inte hittills studerats i någon större utsträckning, är det civila samhällets betydelse i uppbyggnadsfasen i de estniska och lettiska fallen som en möjlig förklaring till skillnaderna mellan dessa och det litauiska fallet. Per Mangset understryker också att den handlar om en armslängdsdimmention snarare än om en modell, och att den idealtypiska brittiska modellen existerar på en retorisk nivå snarare än i den empiriska verkligheten. Konsekvenserna av detta hade redan illustrerats av försöket att skapa ett arts council efter brittisk modell i Katalonien, ett försök som av olika skäl misslyckades och efter ett regeringsskifte till sist sköts åt sidan. Mangset frågar sig också varför ett latiskt land skulle vilja kopiera en anglosaxisk modell. Handlar det kanske om ett katalonisk försök att finna alternativa inspirationskällor till Madrid?

Under den tematiska sessionen om kanadensisk kulturpolitik återkom OS-invigningar som exempel, denna gång med fokus på hur språkliga och etniska minoritetsgrupper representerades under OS i Vancover. Ursprungligen skrevs avtal om mellan regeringar på olika nivåer om att en mängd grupper skulle representeras, liksom franskan m.fl. språk. I genomförandet märktes emellertid inte mycket av detta istället kom tonvikten att helt bli på traditionella engelsk-kanadensiska symboler samt på ”the North”, vilket ledde till protester från Quebecs premiärminister m.fl. Detta om vad som ses som en skandal i Kanada, kanske skulle vara en skandal i Sverige, men som också kan kontrasteras mot det stora avstånd som en av mina egna östeuropeiska åhörare upplevde när jag talade om samarbeten mellan svenska staten och muslimska organisationer. I samma projekt ingår också jämförelser mellan två minoritetsgruppers identitetspolitik; Franco-Ontarians respektive Ango-Quebecers. Johnathan Paquette och Aurelie Lacassagne genomför studier på flera nivåer, från policynivå till identitetsbygget i francoontarisk litteratur. Där policydokumenten talar om ett ”vitalt” kulturliv präglas poesi och litteratur av svårigheter och ett hotande bortdöende. Samtidigt tycks båda identiteterna åtminstone delvis vara resultat av att majoriteten av de francofona kanadensarna alltmer har kommit att definiera sig som Quebecois – dvs. en territoriell och språklig identitet – istället för som etniskt franskättade Canadiens.

Framåt kvällen hölls en späckad session om urban kulturpolitik i London, Berlin, Rotterdam, Toronto, m.m. Över lag var tonen den kritiska forskningens och i flera fall handlade det om att se bortom de förenklade politiska visionerna; i Berlin kan man till exempel se hur nybyggnationer och nya förorter lämnade delar av innerstaden tomma med låga hyror och till etableringen av ett bohemiskt kulturliv. Nu aproprieras detta av den politiska och andra eliter som en framgångssaga och som exotiskt objekt för betraktande. I London decentraliseras offentlig makt till nybildade hybrida halvoffentliga organisationer i en postneoliberal kulturpolitik. Finns det någon skillnad mellan globalisering och transnationalisering, förutom att den ena termen tenderar att beskriva någonting positivt?

Ännu ett paper som jag borde läsa tycks vara Valtysson: Framing Culture Online: The Use of Social Media in Reviewing the Icelandic Constitution.

Middag återigen på Q-baren. Minde än hälften så dyrt som konferensmiddagen, väsentligt bättre, utan alergiska reaktioner, och med engelsktalande personal.

söndag, juli 15, 2012

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 2

En av de intressantaste sakerna med internationella konferenser är att man matas med internationella exempel. I det här fallet var det inte minst de svenska stadsutvecklingsprojekten som sattes i perspektiv. Över hela världen försöker städer placera sig på en global karta både genom event som de europeiska kulturhuvudstäderna och OS (i teorin inskrivna i en internationalistiska men i praktiken på stads- och nationsmarknadsföring i Berlin-OS efterföljd) och genom ofta monumental nybyggnation i städernas tomma zoner, som förfallna hamnområden. Gemensamt är också fokuset på framtiden och på nya museer, för att inte tala om planerade. Nextopia Guggenheimization? Ett intressant exempel är försöken att regenerera Rio de Janeiro, en stad vars nuvarande situation också kan ses mot bakgrund av Rios historia som kolonial, nationell och kejserlig huvudstad och 1960-talets futuristiska projekt att skapa en ny förment neutral huvudstad i Brazilia. Om relationen mellan representation av städer och av nationalstater. Lever vi fortfarande i en värld av nationalstater eller i en värld av städer? Representerar städerna sig själva, sina respektive nationalstater (t.ex. i OS och europeiska kulturhuvudstäder) eller sig själva i kamp om vilken stad som ska representera en nationalstat? Även då nationalstaten och nationen som sådan inte nämns slås jag av hur olika deltagarna relaterar till denna aktörstyp; jag kommenterade själv på ett paper som helt enkelt tog för givet att nationalstater är de aktörer som skapar politik, andra utgår ifrån att nationalstaternas tid redan är förbi, flera anser sig ha kommit till insikt om att det senare har visat sig vara felaktigt.

Fler exempel på cultural diplomacy; en historisk beskrivning av relationerna mellan utrikespolitik och kulturpolitik i Nederländerna. Holland Promotion. Return of the nation state, post 2008. Socialization of cultural policy. Liksom i det kanadensiska fallet talas det om ”the rise and fall of the arts”, som utrikespolitisk resurs. Zamorano talar å andra sidan om branding som neo-propagandism, en inte helt orimlig benämning i Spanien, ett land som från och med 1936 hade ett propagandaministerium. Här diskuterades också begreppet paradiplomati som beteckning på Barcelonas arbete med sin självrepresentation inom Spaniens ramar; ”to utilize branding as representation in a postpolitical world”. Senare under samma session diskuterade Constance DeVereaux och Martin Griffin svårigheter i ”cultural policy of the Hopi Nation of Arizona”, i relation till berättelser som ägs av specifika grupper och hålls hemliga, och om hur detta kommer i konflikt med viljan att visa upp sitt kulturarv och bygga upp turistnäringen. Deras nästa exempel berörde Sovjets framgångsrika användning av berättelser om konstens betydelse under ockupationen av östra Tyskland efter Andra Världskriget, som ett exempel där narrativ teori kan användas för att förstå kulturpolitik.

Sarah Cunningham, med förflutet i USA:s federala administration (under så väl demokratiskt som republikanskt styre) talar om frånvaron av forecasting rapporter på kulturområdet, i synnerhet i jämförelse med t.ex. media, där ekonomiskt starka aktörer framgångsrikt använder sådana i efterfrågeskapande syfte. Skulle mer forecasting gynna kulturpolitiken som område? Stor skepticism i publiken mot möjligheten till forecasting.

Ett paper som jag missade presentationen av men definitivt måste läsa handlar om hur urban legends leder till politisk handling i Mexico City, i den digitala tidsåldern.

Möte med redaktionsrådet för Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift på lokalt universitetsfik.