Akademiska synpunkter

På Instagram har jag börjat följa ett konto med bilder på brutalistisk arkitektur. Den gör sig anmärkningsvärt väl på fotografier, i synnerhet när fotografen arbetar framgångsrikt med ljus och skugga. Jag kan också uppskatta det på film, och ibland till och med under besök i verkliga livet. Däremot vill jag helst inte bo eller arbeta ens i närheten av miljöer i den stilen. De ens delvis brutalistiska byggnader jag har haft i närmiljön har jag alltid avskytt. Kanske är detta typiskt för brutalistisk och liknande arkitektur, kanske till och med för vissa typer av modern - i mening trendig - arkitektur i allmänhet; den gör sig bra på bild, och som arkitektmodell, kanske till och med som resmål, men fungerar uselt som del i människors livsmiljö. (Eget foto, på vägen från arbetet 2008).

I år firar jag nationaldagen som ensam svensk på institutionskonferens i den sydöstnorska skärgården. Idag är det 500 år sedan Sverige för sista gången valde en statschef. Jag vet inte hur de professionella historikerna ser på saken idag, men när jag gick i skolan fick vi fortfarande lära oss att medeltiden tog slut i Sverige 1523. 500 år sedan den sista utländska ockupationen. Det är något stort, 500 år av frihet från utländskt förtryck, om än inte 500 år av fred, eller ens utan förtryck. Visst fanns det ett Sverige innan 1523 och Kalmarunionen var något som landet gick in i frivilligt, men kung Kristians ockupation efter Stockholms blodbad verkar inte orimlig att beskriva just som en utländsk ockupation, och någon sådan har vi inte haft sedan dess, i alla fall i dagens Sverige. Det som tidigare var den östra tredjedelen av riket genomled ett ofta hårt utländskt styre 1809-1917, sedan Sverige misslyckats med att försvara den. I andra delar av den som nu är Sverige har svenska staten