En av de intressantare sakerna i Putnams nedan citerade reflektioner kring Gadhafi är diktatorns inte helt ovanliga analys att föreningsfrihet inte är en tillämpbar princip utanför Västerlandet: ” in Libya it would simply strengthen tribalism, and he would not stand for disunity” Putnam hänvisar till Moisey Ostrogorsky och Robert Michels: “They taught generations of political scientists that power in the modern world rests on the underlying social order, so to ask ‘who will rule?’ is to ask ‘who is best organized?’ In Russia in 1917 the answer was the Bolsheviks, in Iran in 1979 the answer was Khomeini's Islamic militants, and in Egypt in 2011 the answer appears to be the military. The saddest legacy of Moammar Gadhafi and his brutal revolutionary philosophy may be that, in Libya in 2011, the answer seems to be ‘no one at all.’”
I Hannah Arendts analys av totalitära stater är detta själva grunden i deras väsen, det som skiljer dem från regimer som enbart är auktoritära. Den totalitära statens väsen är dess strävan efter att bli allomfattande genom att skapa kaos, att bryta ned alla strukturer som skulle kunna hota Ledaren. Inte ens i Arendts egna exempel var denna process fullständig. I Tyskland under kriget är det betecknande att sammansvärjningar mot Hitler fanns just i armén och i civilförvaltningen, dvs. i strukturer som fått sin struktur före den totalitära statens uppkomst. Vid Sovjets fall gjorde grupper i armén ett misslyckat försök att störta Gorbatjov och stoppa reformerna. I slutändan var det Sovjetrepublikerna som visade sig utgöra alternativet Detta är åtminstone delvis ett motexempel. Att Sovjetrepublikerna existerade som institutionella strukturer var avgörande, men de hade aldrig kunnat utgöra ett alternativ om de inte hade kunnat vädja till olika nationella grupper som legitimitetsskapande grund, och därmed framgångsrikt kunna göra anspråk på att vara/bli nationalstater. I den ryska nationalstat som då uppstod tycks säkerhetstjänsten ha varit en av de strukturer som bäst kunde ersätta Kommunistpartiet. I dagens Egypten har många oroat sig för att det kan vara Muslimska Brödrarskapet. I dagens Libyen kan det mycket väl visa sig att det av liknande skäl är stammarna som kommer att ta den rollen om Gadhafi försvinner ur bilden.
Det här är ett av de starkaste argumenten för betydelsen av ett oberoende civilsamhälle. Det är grunden för alternativa och oppositionella strukturer, att civilsamhällets organisering är viktig, vilket också är min viktigaste invändning mot Putnams sätt att närma sig civilsamhället (som inte är tydligt här). Det handlar inte bara om att mäta hur mycket människor umgås med varandra, eller ens med vilka, utan också om vilka institutionella strukturer som byggs upp och hur de är organiserade. Samtidigt öppnar Jasminrevolutionerna frågan om Internets roll. Det är uppenbart att Internet och informella nätverk kan spela en betydande roll i mobilisering, liksom för den kritiska offentliga diskussionen. Vilken roll de kommer att spela i vägen mot demokratiska institutioner är nu en öppen och mycket intressant fråga.
---
En annan fråga i anslutning till den här texten gäller naturligtvis Gadhafis försök att köpa olika samhällsvetare. Putnam tycks inte ha gjort sig skyldig till någonting värre än att ta konsultarvode för att råda diktatorn att införa föreningsfrihet, knappast är särskilt skandalöst. På London School of Economics ser det av allt att döma betydligt värre ut.
Själv hittade jag texten via en diskussion med bl.a. Mattias Svensson, med utgångspunkt i Aftonbladets möjligen inte helt sakliga rapportering kring detta.
Kommentarer