Fortsätt till huvudinnehåll

Civilsamhällets organisering och den totalitära staten


En av de intressantare sakerna i Putnams nedan citerade reflektioner kring Gadhafi är diktatorns inte helt ovanliga analys att föreningsfrihet inte är en tillämpbar princip utanför Västerlandet: ” in Libya it would simply strengthen tribalism, and he would not stand for disunity” Putnam hänvisar till Moisey Ostrogorsky och Robert Michels: “They taught generations of political scientists that power in the modern world rests on the underlying social order, so to ask ‘who will rule?’ is to ask ‘who is best organized?’ In Russia in 1917 the answer was the Bolsheviks, in Iran in 1979 the answer was Khomeini's Islamic militants, and in Egypt in 2011 the answer appears to be the military. The saddest legacy of Moammar Gadhafi and his brutal revolutionary philosophy may be that, in Libya in 2011, the answer seems to be ‘no one at all.’”

I Hannah Arendts analys av totalitära stater är detta själva grunden i deras väsen, det som skiljer dem från regimer som enbart är auktoritära. Den totalitära statens väsen är dess strävan efter att bli allomfattande genom att skapa kaos, att bryta ned alla strukturer som skulle kunna hota Ledaren. Inte ens i Arendts egna exempel var denna process fullständig. I Tyskland under kriget är det betecknande att sammansvärjningar mot Hitler fanns just i armén och i civilförvaltningen, dvs. i strukturer som fått sin struktur före den totalitära statens uppkomst. Vid Sovjets fall gjorde grupper i armén ett misslyckat försök att störta Gorbatjov och stoppa reformerna. I slutändan var det Sovjetrepublikerna som visade sig utgöra alternativet Detta är åtminstone delvis ett motexempel. Att Sovjetrepublikerna existerade som institutionella strukturer var avgörande, men de hade aldrig kunnat utgöra ett alternativ om de inte hade kunnat vädja till olika nationella grupper som legitimitetsskapande grund, och därmed framgångsrikt kunna göra anspråk på att vara/bli nationalstater. I den ryska nationalstat som då uppstod tycks säkerhetstjänsten ha varit en av de strukturer som bäst kunde ersätta Kommunistpartiet. I dagens Egypten har många oroat sig för att det kan vara Muslimska Brödrarskapet. I dagens Libyen kan det mycket väl visa sig att det av liknande skäl är stammarna som kommer att ta den rollen om Gadhafi försvinner ur bilden.

Det här är ett av de starkaste argumenten för betydelsen av ett oberoende civilsamhälle. Det är grunden för alternativa och oppositionella strukturer, att civilsamhällets organisering är viktig, vilket också är min viktigaste invändning mot Putnams sätt att närma sig civilsamhället (som inte är tydligt här). Det handlar inte bara om att mäta hur mycket människor umgås med varandra, eller ens med vilka, utan också om vilka institutionella strukturer som byggs upp och hur de är organiserade. Samtidigt öppnar Jasminrevolutionerna frågan om Internets roll. Det är uppenbart att Internet och informella nätverk kan spela en betydande roll i mobilisering, liksom för den kritiska offentliga diskussionen. Vilken roll de kommer att spela i vägen mot demokratiska institutioner är nu en öppen och mycket intressant fråga.

---

En annan fråga i anslutning till den här texten gäller naturligtvis Gadhafis försök att köpa olika samhällsvetare. Putnam tycks inte ha gjort sig skyldig till någonting värre än att ta konsultarvode för att råda diktatorn att införa föreningsfrihet, knappast är särskilt skandalöst. På London School of Economics ser det av allt att döma betydligt värre ut.

Själv hittade jag texten via en diskussion med bl.a. Mattias Svensson, med utgångspunkt i Aftonbladets möjligen inte helt sakliga rapportering kring detta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Jordan Peterson och Yuval Noah Harari: Publika intellektuella i YouTube-eran?

Det är intressant faktum att två författare som just nu återfinns på bestsellerlistor för nonfiction är de båda universitetsprofessorerna Jordan Peterson och Yuval Noah Harari. Det säger antagligen en hel del om hur människor i våra dagar söker efter vad som skulle kunna beskrivas som stora berättelser. Utan att uttala sig i rimligheten i deras utsagor kan man nämligen konstatera att båda på olika sätt tar sig an frågor som rör vad det innebär att vara människa idag. Harari blev känd som författare till en historia över de senaste 70 000 åren och har senare följt upp med en diskussion kring vart mänskligheten är på väg idag. Inte minst diskuterar han vad det innebär att vara människa i en tid då vi kommer allt närmare artificiell intelligens. Peterson är å andra sidan känd för sitt motstånd mot vad han beskriver som postmodernism, men också för levnadsråd till unga män baserade på tänkare som Jung, Nietzsche och Dostojevskij. Ytligt sett är de väldigt olika, och deras anhängarskara ä…