Fortsätt till huvudinnehåll

Författaren Ernst Jünger


En författare som inte upphör att fängsla mig är Ernst Jünger. Hans historiesyn erinrar tydligt om Spengler. Johan Tralau ägnade sin avhandling åt att jämföra hans syn på förfrämligandet med Marx. Själv läser jag honom i första hand som skönlitterär författare och främst hans romaner från 1940 och framåt. Jag gör inga försök att klassificera hans politiska ståndpunkt. Fredstraktaten Der Friede från 1943 tycks vara det sista av hans verk med tydliga replipunkter i samtidspolitiken. Som författare kännetecknas han av en osviklig iakttagelseförmåga. Det är inte enbart överraskande att han under sitt liv hann med att identifiera flera tidigare helt okända insektsarter. Han strävar emellertid efter att fånga mer än tingen. Själv använder han återkommande begreppet Gestalt. Han beskriver historiska processer i termer av sedimentering och bergartslager. Skönlitteraturen blir ett forum för en verklighetsskildring som går utanför den empiriska verkligheten.

Det är heller inte överraskande att författarskapet tar sin början i dagboksanteckningarna från Första Världskrigets skyttegravar, platsen där inte bara krigsskildringen I Stålstormen tog form utan i viss mening även författaren själv. I Stålstormen (nu tillgänglig på svenska) exemplifierar redan från början hans obönhörliga blick för detaljer och stämningar i en bok där mängder av soldater från båda sidor skulle känna igen sina egna upplevelser. Ändå tar han aldrig ställning till kriget som sådant. Kriget är ett faktum; det bara är. Femtio år senare publicerade han anteckningar författade med samma skärpa från sina återkommande experiment med droger – allt från alkohol till meskalin och LSD (en drog som han prövade flera gånger bl.a. i sällskap med dess uppfinnare Albert Hoffman).

Jüngers andlighet påminner om hans förhållande till sinnevärldens politik. Efter Andra Världskriget förefaller han ha närmat sig kristendomen, han konverterade till och med till katolicismen. I sina verk är han emellertid mer svårklassificerad än så. Andligheten utgör emellertid en konstant närvarande underström. Återigen har jag intrycket av att han försöker beskriva religionens Gestalt, inte kommentera dess teologi. Han drar sig i alla händelser inte för att närma sig förkristen mytologi och andra religioners trosföreställningar med samma respekt, och till synes på samma sätt, som katolicismen (jag kan dock inte påminna mig att han någonsin närmar sig protestantismen på samma sätt).

I år är det tio år sedan hans bortgång, 103 år gammal. Själva massiviteten i den världsförändring som han måste ha bevittnat skildras kanske bäst i den bok som på engelska heter The Glass Bees (ännu inte på svenska) där man får följa en kavalleriofficers bana under krigets mekanisering och vidare in i en helt artificiell kommersiell fredstida framtidsvärld präglad av en teknologisk underhållningsindustri. Tidsperspektivet pressas samman på ett sätt som ter sig helt naturligt i Jüngers magiska realism. Men kanske märks det också att författaren redan då var en sextioettåring som efter en kort tid i främlingslegionen kämpat i två världskrig, som fötts i Tyska Kejsarriket, överlevt både Weimarrepubliken och Tredje Riket som oppositionell, och som nu fann sig leva i Förbundsrepubliken Tyskland. Ett i sanning särskilt perspektiv.

(2009-02-07: Bild via Wikipedia, historik här)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...

Tragedins födelse

När jag var strax under trettio läste jag väldigt mycket Nietzsche. Jag samlade också på mig flera av banden i de samlade verk som gavs ut på svenska av Symposion i början av 2000-talet. Särskilt Bortom gott och ont  gjorde starkt intryck. Inte därför att jag skulle hålla med Nietzsche, utan därför att hans angrepp på etik och samhällelig harmoni är så pass starkt att det över hundra år senare fortfarande är omskakande, i alla fall om man tar det på allvar. På senare år har jag av akademiska skäl läst om Historiens nytta och skada , och nu senast Tregedins födelse . Den senare har stått i min bokhylla i snart 15 år (om än i ett magasin i Stockholm under min tid i Finland). Jag har för mig att jag börjat läsa den en eller ett par gånger. Det är dock först i år som jag faktiskt läst den. Nu slås jag av hur inflytelserik den faktiskt har varit i västerlandets idéhistoria. Rent generellt sett skulle jag säga att 1900-talets idéhistoria i stor utsträckning har präglats av Nietzsches...