De senaste 20 åren har internationell politik oftast tolkats i universalistiska termer. Militära insatser har rubriserats som humanitära eller som led i Kriget Mot Terrorismen. Stater som inte passar in i det internationella systemet har utmålats som skurkstater. Sedan har de kunnat bekämpas av det internationella systemet i gestalt av USA eller FN. I början av perioden tänkte man sig rent av att historien var slut. Nu är vi kanske tillbaka i historien.
En tänkbar analys av världsläget efter Rysslands invation av Georgien är att Ryssland tolkar världen i geopolitiska termer medan västvärlden, åtminstone på det retoriska planet, inte gör det. Från västlig synvinkel ter det sig rimligt att alla länder har en rätt att utveckla demokrati och gå med i NATO. I denna diskurs diskuteras internationell politik i universalistiska termer.
Från rysk geopolitisk synvinkel blir analysen den att Väst genom att utvidga NATO inte bara gör intrång i Rysslands intressesvär, utan också är på god väg att inringa Ryssland västerifrån. Om det stämmer att den ryska ledningen tänker i geopolitiska termer, och det är mycket som tyder på det, då kan vi vänta oss en eskalerande utveckling eftersom den i så fall lär känna sig ytterst trängd (se t.ex. Ebba Sävbergs beskrivning av den ryska synen på situationen).
Å andra sidan är det inte bara Ryssland som agerar geopolitiskt. Inte minst Rysslands omgivning tycks ytterst benägen att säkra sitt teritorium. Samtliga länder med landgräns mot Ryssland håller sig med en ansenlig armé. Finland och baltstaterna har kan i förhållande till sin storlek mobilisera mycket stora numerärer. Asiatiska stater som Nordkorea, Japan, Kina, Indien och Pakistan har några av världens numerärt sett största arméer. Sovjets tidigare lydstater i Europa är alla med i Nato och står därmed under dess kärnvapenparaply. Det gör även Japan och Turkiet. De flesta av Rysslands övriga grannar har egna kärnvapen eller försöker skaffa sig det. De enda undantagen är faktiskt Sverige och Afganistan.
Även i USA tenderar man att tänka geopolitiskt. Det speciella med USA är dock att man har en militär närvaro världen över och tenderar att argumentera både geopolitiskt och i rättighets- och demokratitermer samtidigt. USA:s status som den enda supermakten har gjort det möjligt för landet att identifiera sig med det internationella systemet. I den den meningen resonerar USA i universella termer.
När jag funderar i den här riktningen kommer jag på mig själv med att tänka i termer av Kissingers förutsägelser om en multipolär världsordning. En värld där Kina, USA, Indien och ytterligare några parter (inkl. Europa - om de europeiska staterna enar sig) konkurrerar om makten utan att utgå ifrån några gemensamma kulturella normer för diplomatisk kontakt: någonting i stil med kampen mellan europeiska stormakter på 1800-talet men utan en gemensam aristokrati. Det rimliga för Ryssland är i så fall att söka en allians med någon av de andra uppåtgående stormakterna. I första hand med Kina.
Jag hoppas att han hade fel.
En tänkbar analys av världsläget efter Rysslands invation av Georgien är att Ryssland tolkar världen i geopolitiska termer medan västvärlden, åtminstone på det retoriska planet, inte gör det. Från västlig synvinkel ter det sig rimligt att alla länder har en rätt att utveckla demokrati och gå med i NATO. I denna diskurs diskuteras internationell politik i universalistiska termer.
Från rysk geopolitisk synvinkel blir analysen den att Väst genom att utvidga NATO inte bara gör intrång i Rysslands intressesvär, utan också är på god väg att inringa Ryssland västerifrån. Om det stämmer att den ryska ledningen tänker i geopolitiska termer, och det är mycket som tyder på det, då kan vi vänta oss en eskalerande utveckling eftersom den i så fall lär känna sig ytterst trängd (se t.ex. Ebba Sävbergs beskrivning av den ryska synen på situationen).
Å andra sidan är det inte bara Ryssland som agerar geopolitiskt. Inte minst Rysslands omgivning tycks ytterst benägen att säkra sitt teritorium. Samtliga länder med landgräns mot Ryssland håller sig med en ansenlig armé. Finland och baltstaterna har kan i förhållande till sin storlek mobilisera mycket stora numerärer. Asiatiska stater som Nordkorea, Japan, Kina, Indien och Pakistan har några av världens numerärt sett största arméer. Sovjets tidigare lydstater i Europa är alla med i Nato och står därmed under dess kärnvapenparaply. Det gör även Japan och Turkiet. De flesta av Rysslands övriga grannar har egna kärnvapen eller försöker skaffa sig det. De enda undantagen är faktiskt Sverige och Afganistan.
Även i USA tenderar man att tänka geopolitiskt. Det speciella med USA är dock att man har en militär närvaro världen över och tenderar att argumentera både geopolitiskt och i rättighets- och demokratitermer samtidigt. USA:s status som den enda supermakten har gjort det möjligt för landet att identifiera sig med det internationella systemet. I den den meningen resonerar USA i universella termer.
När jag funderar i den här riktningen kommer jag på mig själv med att tänka i termer av Kissingers förutsägelser om en multipolär världsordning. En värld där Kina, USA, Indien och ytterligare några parter (inkl. Europa - om de europeiska staterna enar sig) konkurrerar om makten utan att utgå ifrån några gemensamma kulturella normer för diplomatisk kontakt: någonting i stil med kampen mellan europeiska stormakter på 1800-talet men utan en gemensam aristokrati. Det rimliga för Ryssland är i så fall att söka en allians med någon av de andra uppåtgående stormakterna. I första hand med Kina.
Jag hoppas att han hade fel.
Kommentarer