Fortsätt till huvudinnehåll

Ryssland: en geopolitisk fundering

De senaste 20 åren har internationell politik oftast tolkats i universalistiska termer. Militära insatser har rubriserats som humanitära eller som led i Kriget Mot Terrorismen. Stater som inte passar in i det internationella systemet har utmålats som skurkstater. Sedan har de kunnat bekämpas av det internationella systemet i gestalt av USA eller FN. I början av perioden tänkte man sig rent av att historien var slut. Nu är vi kanske tillbaka i historien.

En tänkbar analys av världsläget efter Rysslands invation av Georgien är att Ryssland tolkar världen i geopolitiska termer medan västvärlden, åtminstone på det retoriska planet, inte gör det. Från västlig synvinkel ter det sig rimligt att alla länder har en rätt att utveckla demokrati och gå med i NATO. I denna diskurs diskuteras internationell politik i universalistiska termer.

Från rysk geopolitisk synvinkel blir analysen den att Väst genom att utvidga NATO inte bara gör intrång i Rysslands intressesvär, utan också är på god väg att inringa Ryssland västerifrån. Om det stämmer att den ryska ledningen tänker i geopolitiska termer, och det är mycket som tyder på det, då kan vi vänta oss en eskalerande utveckling eftersom den i så fall lär känna sig ytterst trängd (se t.ex. Ebba Sävbergs beskrivning av den ryska synen på situationen).

Å andra sidan är det inte bara Ryssland som agerar geopolitiskt. Inte minst Rysslands omgivning tycks ytterst benägen att säkra sitt teritorium. Samtliga länder med landgräns mot Ryssland håller sig med en ansenlig armé. Finland och baltstaterna har kan i förhållande till sin storlek mobilisera mycket stora numerärer. Asiatiska stater som Nordkorea, Japan, Kina, Indien och Pakistan har några av världens numerärt sett största arméer. Sovjets tidigare lydstater i Europa är alla med i Nato och står därmed under dess kärnvapenparaply. Det gör även Japan och Turkiet. De flesta av Rysslands övriga grannar har egna kärnvapen eller försöker skaffa sig det. De enda undantagen är faktiskt Sverige och Afganistan.

Även i USA tenderar man att tänka geopolitiskt. Det speciella med USA är dock att man har en militär närvaro världen över och tenderar att argumentera både geopolitiskt och i rättighets- och demokratitermer samtidigt. USA:s status som den enda supermakten har gjort det möjligt för landet att identifiera sig med det internationella systemet. I den den meningen resonerar USA i universella termer.

När jag funderar i den här riktningen kommer jag på mig själv med att tänka i termer av Kissingers förutsägelser om en multipolär världsordning. En värld där Kina, USA, Indien och ytterligare några parter (inkl. Europa - om de europeiska staterna enar sig) konkurrerar om makten utan att utgå ifrån några gemensamma kulturella normer för diplomatisk kontakt: någonting i stil med kampen mellan europeiska stormakter på 1800-talet men utan en gemensam aristokrati. Det rimliga för Ryssland är i så fall att söka en allians med någon av de andra uppåtgående stormakterna. I första hand med Kina.

Jag hoppas att han hade fel.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li