Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från januari, 2010

Kulturministern - en summering

Är just nu sysselsatt med att uppdatera en europeisk beskrivning av svensk kulturpolitik. Förra versionen är ett eller ett par år gammal. Jag slås över hur mycket som faktiskt har hänt under mandatperioden. Det är visserligen inga radikala kursomläggningar som har gjorts, men den bild av en passiv (alternativt nyliberalt kulturfientlig) kulturminister som ofta framträder media stämmer helt enkelt inte. Till saken hör att några omfattande kursomläggningar knappast har genomförts i den nationella kulturpolitiken sedan Andra Världskriget. Perioden mellan trettiotalet och 1974 års kulturproposition kan beskrivas som en utbyggnad där kulturpolitiken mer eller mindre införlivades i välfärdsstatens logik och område efter område försågs med olika stödsystem och ansvariga myndigheter (Svenska Filminstitutet, Statens Kulturråd etc.). Därefter har knappast några större initiativ tagits. Det är som om en död hand har legat över politikens hela grundläggande strukturer. Trots frånvaron av initiativ

Var finns den statliga kulturpolitiken?

Skulle någon vara intresserad så skriver jag i senatste numret av Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift under rubriken "Var finns den statliga kulturpolitiken?". Jag gör en genomgång av olika politikområdens politik gentemot kultursfären och konstaterar att kulturdepartementet är ganska långt ifrån att vara det enda relevanta, eller ens alltid mest relevanta, departementet, samt att de olika departementens "kulturpolitik" skiljer sig rätt så avsevärt åt, och i vissa fall går i direkt motsatt riktning mot varandra. Detta är kanske inte egentligen någon överraskning, jag tror tvärtom att det är så som statens politik ofta tar form, däremot är det en rätt allvarlig kritik mot en stor del av den svenska kulturpolitiska debatten. Det finns en vitt spridd enögdhet som gör att kulturjournalister verkar tro att deras arbete som politiska bevakare skulle vara färdigt när de har kommenterat kulturministerns agerande och diskuterat de kulturpolitiska målen. I debatterna kring Kult

Kulturpolitik 2040?

Just nu är jag indragen i förberedelserna för en framåtblickande konferens som ska handla om Kultursverige 2040. Detta leder till en del tankar. Kulturpolitik har troligen funnits lika länge människor har slutit sig samman i samhällen. I Bibeln kan man läsa om hur David och Salomo kallade de bästa hantverkarna till sig för att uppföra sina praktbyggnader i Jerusalem. I Staten låter Platon Sokrates hålla långa utläggningar om vilka sorters musik som ska få spelas idealstaten och om hur den kan bidra till att utbilda ideala människor. Båda koncepten, monumentbyggande och uppfostran, lever och frodas i dagens kulturpolitik. Medierna har förändrats. Visserligen bygger vi både monumentalbyggnader och lyssnar på musik, men det ser ut och låter distinkt annorlunda. Jag är statsvetare, så jag ska inte uttala mig om konstnärernas syften. De politiska syftena är dock i alla fall inte förändrade till oigenkännlighet. Jag är rätt övertygad om att vi kommer att ha en kulturpolitik inte bara om

Varför intressera sig för Piratpartiet

Det är inte alltför länge sedan en ledande svensk samhällsvetare varnade mig för att lägga ned för mycket tid på någonting som med all sannolikhet kan vara en dagslända. Det handlade då både om Piratpartiet och om min fallstudie om Sverok . Det här inlägget handlar om Piratpartiet, som man ju verkligen inte ska utgå ifrån kommer att bli en del av den etablerade politiken i Sverige. Men det är å andra sidna inte poängen. Skälen att intressera sig för Piratpartiet är snarare att de kan representera en ny konfliktdimention i politiken (som t.ex. Ulf Bjereld har varit inne på), men också ett nytt sätt att organisera sig, eller snarare ett möte mellan ett gammalt och ett nytt sätt. Ett parti med regler som att då tre medlemmar är eniga om en kampanj så är det bara att köra är i någon mening både ett parti och en svärm- eller nätverksorganisation. Ett nätverk av aktiva som försöker verka på den parlamentariska arenan blir naturligtvis tvunget att anpassa sig och verka med till buds stående

Middag med Pol Pot

Jag har länge varit kritisk till myndighetskonstruktionen Forum för Levande Historia. Efter att ha sett utställningen Middag med Pol Pot måste jag dock säga att åtminstone den behövs. Det handlar om ett folkmord då delar av den svenska offentligheten faktiskt inte vände ryggen till, utan istället aktivt hejade på och försvarade förrövarna. Utställningen blandar svenska reaktioner med beskrivningar Röda Khmerernas Cambodja, eller "Demokratiska Kampuchea" som då var det officiella namnet under deras styre. Ett av de inslag som jag själv fann obehagligast var en svensk musikinspelning från någon gång på sjuttiotalet. Trosvissa röster sjunger till toner som låter som lånade från Frälsningsarmén om hur soldater i svarta uniformer marscherar mot städerna och köpmännen hukar i skräck. En annan film visar den svenske f.d. maoisten Gunnar Bergström som vandrar omkring i dagens Phnom Penh och med hjälp av tolk ber förbipasserande cambodjaner om ursäkt för att han stött Pol Pot. På sin

Ledarskapsutveckling var så 90-tal?

Precis före jul läste jag klart en bok som heter Managementsamhället: Trender och idéer på 2000-talet där organisationsforskaren Kjell Arne Rövik diskuterar hur nya organisationsidéer kommer in i en organisation, t.ex. ett företag, en myndighet eller en frivilligorganisation. Rövik hör till de forskare som inte anser att detta lämpligen beskrivs som en process där ledningen ser ett problem, hittar en lösning och inför den. Istället ser han en spridningsprocess där personer inom organisationen snappar upp nya idéer och sedan börjar se möjligheter (och behov av) att införa dem i den egna organisationen Överföringen kan t.ex. ske på konferenser eller via konsultföretag. Samtidigt värjer han sig mot tendensen att se det som rent irrationella moden. Den pragmatiska beskrivningen ligger någonstans emellan. Det är heller inte så enkelt som att nya idéer införs i nya organisationer oförändrade. Begreppet översättning är centralt här. Tankar förändras när de översätts. Idéer får ny betydelse n