tisdag, oktober 28, 2008

Borgerliga värderingar, vilka är det?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg här.) Ur statsvetenskaplig synvinkel är ett deskriptivt förhållningssätt naturligtvis fullt rimligt. Som vägledning i en normativ diskussion duger det däremot inte. Skall borgerliga partier och debattörer själva använda det måste de rimligen ha en annan utgångspunkt.

En annan utgångspunkt, företrädd av bl.a. Karl Marx, är att borgerligheten är en klass. I marxistisk analys är en ideologi överbyggnaden och klassens materiella intressen. Marx historiematerialism bygger på antagandet att intressen är objektiva och värderingar direkta resultat av dessa objektiva intressen. Få utgår idag från sådana tanker.

Däremot lever klasstänkandet i Sverige. Numera definieras det emellertid oftare utifrån föräldrarnas klasstillhörighet. Begreppet har alltså blivit allt mer färgat av kulturell bakgrund och betyder någonting annat än enbart ekonomisk status (som hos Marx). Därmed närmar man sig de perspektiv som i Max Webers efterföljd uppfattar sociala skikt som uppbygda av kulturella och sociala komponenter i minst lika hög grad som ekonomiska.

Begreppet är också klart förknippat med de värderingar som var rådande i det social skikt (i Webers mening) som utgjorde borgerligheten på 1800-talet. Då handlade det om den yrkesarbetande grupp som höll på att bryta den ärftliga aristokratins privilegier. Denna grupp hade definitivt en kultursyn, kanske rent av en ideologi, som medlemmarna skolades in i. För aristokratin var konst och kultur underhållning och arbete någonting som utfördes av andra. De egna privilegierna rättfärdigades med födslorätt. Man gjorde anspråk på dygder som prövades i strid. Borgerligheten å andra sidan baserade sina ekonomiska framgångar på arbete, handel och på utbildning. I politiska sammanhang drog 1800-talet allt mer mot en meritokrati baserad på resurser och på utbildning.

Denna borgerlighets kultursyn verkar ha karaktäriseras av en vilja att lära, att tillägna sig kulturens "bästa" former, i bästa fall oavsett ideologiskt innehåll. Konserthus, teatrar och museer världen över utgör monument över denna vilja. Man skulle kanske till och med kunna påstå att bildningen är borgerlighetens kulturella ideologi, en personlighetsutvecklingstanke som för många ersatte den protestantiska arbetsmoral som tidigare karaktäriserat borgerligheten.

Men lever denna borgerlighet fortfarande? Ser man till borgerligheten som klass, i marxistisk mening, är det svårt att se vilka som inte är borgerlighet idag. Den så kallade överklassen har definitivt uppgått i den yrkesarbetande borgarklassen. Hantverkare är egna företagare och de flesta yrken förutsätter en tämligen hög utbildning. Alla är inte välbetalda, men få kan klassas som proletärer, i ordets marxistiska mening. I den mån det finns några som inte är borgarklass får man nog börja fundera på om t.ex. permanent arbetslösa kan beskrivas som en klass.

Men denna allomfattande borgerlighet upprätthåller knappast den gamla bildade borgarklassens kultursyn. Dagens dominerande kultursyn har anklagats för att vara konsumistisk. Den kan också sägas vara upplevelseorienterad. Den tycks fokusera på att uppleva starka upplevelser, något som återspeglas i allt från film, och dataspel till musik och matkultur. Därmed befinner den sig tämligen långt ifrån bildningsborgerlighetens personlighetsutveckling genom koncentrerad tillgodogörelse av konst och kultur. Vår samtids sätt att använda musik som bakgrundsljud påminner rent av mer om den gamla aristokratins musikanvändning än om bildningsborgerligheten. Dansen (den vi ägnar oss åt på klubbar, inte den man ser på scen) drar snarast åt det extatiska hållet. Inte ens när vi lyssnar på klassisk musik tycks man vara ute efter samma sak som bildningsborgerligheten. Även här hänvisar allt fler till upplevelsen.

Frågan är om det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om en samtida borgerlighet eller borgerlig ideologi, i synnerhet om man inte är konservativ och utgår ifrån de värderingar som var rådande på den tiden det verkligen fanns en borgerlighet.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej!

Tack för en mycket intressant artikel.

Är det rent av så att det idag i stort sett inte finns någon bildad borgerlighet i klassisk bemärkelse? Är det ett passerat utvecklingsstadium, som inte längre tjänar något klassmarkerande syfte?

Skulle undantagen, vilka på klassiskt manér bekräftar regeln, finnas exempelvis i de kungliga akademierna, men i övrigt är alla, som Du antyder, upplevelsejagande kulturkonsumenter?

Med vänliga hälsningar
Fredrik