Akademiska synpunkter

Fortsätter projektet att läsa om några av de böcker som tidigare har gjort stort intryck på mig. Så här i början av december har jag börjat läsa om  Rosens namn av Umberto Eco. Jag har läst den flera gånger och börjar nu märka att jag lägger märke till nya saker varje gång. Denna gång slås jag av hur övertygelsen att jordens undergång är nära präglar flera av karaktärerna och jag följer hur Eco beskriver hur det driver dem i olika riktningar. När jag läste den 2016 skrev jag en essä om den i tidningen Kulturen . Den gången reflekterade jag en del kring Ecos tankar om kätteri, extremism och uppror. Essän verkar inte längre vara tillgänglig på Kulturen s hemsida, och tidningen är tyvärr nedlagd sedan en tid, så jag lägger ut texten här, precis som redan har gjort med flera andra av mina tidigare texter. " Umberto Ecos medeltida mikrokosmos  Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst

Ett av de områden jag har läst in mig på allt mer de senaste åren är modernitetsteori, alltså vetenskapliga, ofta sociologiska eller historiska, teorier och försök att konceptualisera samhällets modernisering som en process som pågår över flera hundra år. Rent professionellt sett är jag intresserad av vilka roller t.ex. konst, kulturarv, kulturpolitik och folkbildning har spelat i sådana processer. En intressant avstickare från detta intresse är en del texter jag har läst den senaste tiden om axialtiden.  Axialtiden - Achsenzeit - är ett begrepp som den tyske filosofen Karl Jaspers myntade i mitten av 1900-talet för att beskriva en period ungefär mellan 800 f.Kr. och 400 f.Kr., en period då många av de religiösa och filosofiska system som skulle prägla de kommande årtusendena uppstod. Det var då som t.ex. Buddha, Konfucius, Lao Tzu, Zoroaster, Sokrates, Platon, Mahavira och profeten Jesaja levde (även om det ska påpekas att Zoroaster enligt nyare forskning kan ha levt senare). Såväl de

De senaste veckorna har jag på lediga stunder läst Peter Pomerantsevs Nothing is true and everything is possible: The surreal heart of the new Russia , inte så mycket analys av Ryssland som en samling intryck och berättelser från författarens tid som journalist i Ryssland. Även om den är publicerad redan 2014, och alltså skildrar Ryssland främst under Putins första presidentperioder, ger den en bild av Rysslands djupt liggande kulturella problem som en politisk analys inte hade kunnat ge på samma sätt. Det som skildras är någonting mycket långt ifrån det “Heliga Ryssland” som enligt Putin och Dugin står emot ett allt mer hegemoniskt globalt Väst till försvar för en djupare europeisk eller eurasiatisk kultur grundad i Bysans eller den eurasiatiska stäppens vidder. Vad som framträder är istället ett påtagligt postmodernt och ultrakapitalistiskt samhälle (som samtidigt varken är liberalt eller någon fungerande marknadsekonomi), en värld där gangsters är hjältar och präglar såväl politik s

Det finns en del böcker man läser om gång på gång. Under våren har jag läst Donna Tartts   The Secret History (Sv. Den hemliga historien ) för jag vet inte vilken gång i ordningen. Varje gång jag läser den fastnar jag för något nytt. Några tankar denna gång - och här får jag varna för spoilerns; har du inte läst boken, läs den istället, och sedan kanske det här inlägget. Visserligen är detta en av dessa böcker där författaren redan från början berättar det mesta, men en stor del av effekten ligger i upplevelsen av att saker och ting faller på plats vartefter man läser. Redan i prologen får man t.ex. reda på vem som blir mördad. I en diskussion om de gamla grekernas kultur i början av boken kommer även följande kommentar om skönhet, skräck och extas: “ It's a very Greek idea, and a very profound one. Beauty is terror. Whatever we call beautiful, we quiver before it. And what could be more terrifying and beautiful, to souls like the Greeks or our own, than to lose control completely?

  Hur kommer man i framtiden att se tillbaka på de senaste åren? Det finns kanske anledning att tänka sig att en historisk period inleddes med murens fall 1989 och tar slut vid krigsutbrottet 2022, en period präglad av globalisering, relativt fri handel, och en värld där demokratierna blev allt fler. Vi har känt trenden vända i några år nu. Många har diskuterat den i samband med allt från Trump till pandemin, men med Rysslands invasion av Ukraina och de påföljande sanktionerna är det nog definitivt slut. Frågan är vad som ska komma sedan. Putin verkar tänka sig en multipolär värld där Östeuropa och Rysslands “nära utland” tvingas tillbaka in i dess intressesfär och den regelbaserade internationella ordningen upphör. På sikt handlar det om att helt avvisa de värderingar som det liberaldemokratiska västerlandet står för. Det är värt att notera att både Putin och Zelensky beskriver kriget som en kamp om värderingar och framtidsvisioner: Putins “ryska värld” mot Zelenskys försvar av fri- o

De senaste veckorna har jag precis som många andra följt nyheterna från Ukraina och Ryssland genom en mängd olika kanaler. A llt tyder på att statsledningen i den ryska statsledningen på allvar trodde att kriget skulle vara över på ett par dagar och att ryska soldater skulle hälsas som befriare i Ukraina. Det verkar som att militära experter redan för ett år sedan varnade för att den ryska militären inte är mogen för ett omfattande krig, Det förekommer också påstådda läckor där analytiker i FSB berättar om hur deras rapporter har "korrigerats" för att passa den officiella linjen. Putin verkar omges av en allt trängre krets av ja-sägare medan andra har svårt att nå fram. Bilden som börjar tona fram är av ett land där ledningen bara får höra exakt det den vill höra; ett slags post-truth-samhälle där den politiska korrektheten (om än en helt annan än i väst) är totalt förhärskande och åsiktskoridoren får den svenska att likna en bred motorväg, och nu smalnar den av ännu mer med