Napoleon Bonapartes invasion av Egypten 1798-1801 var rent militärt sett ett misslyckande. För den historiska och arkeologiska forskningen blev det däremot något av en milstolpe. Med sig på fälttåget hade fransmännen en vetenskaplig expedition som bland annat förde med sig hem Rosettastenen, vars trespråkiga text innebar att man 1822 för första gången kunde översätta egyptiska hieroglyfer till moderna språk. Därmed hade dörrarna öppnats för att göra det gamla Egyptens flertusenåriga historia tillgänglig för historikerna.
Så sent som 1700-talet uppfattade de flesta européer Bibelns åldersbestämning av jorden till drygt 6000 år som relativt rimlig. Under 1700- och 1800-talen ökade åldersuppskattningarna successivt i takt med att den geologiska, och senare den biologiska, forskningen utvecklades. Samtidigt utvidgades den historiska forskningen genom språkliga och arkeologiska upptäckter. Fram till 1700-talet hade europeiska forskare få andra källor till den äldre historien än Bibeln och de klassiska grekiska och romerska texterna. Som historiska källor finns det naturligtvis all anledning att ifrågasätta såväl Illiaden som Moseböckerna. När det gällde Egypten hade man bara tillgång till klassiska texten på grekiska. I första hand handlade det om Manethos egyptiska historia på grekiska, skriven under ptolomeisk tid. I takt med de arkeologiska utgrävningarna i Egypten har fortskridit har vi nu tillgång till en skriftlig - om än ibland fragmentarisk - historia som sträcker sig tillbaka ett par tusen år före Kristi födelse. I mitten av 1800-talet kunde man göra de första översättningarna från akkadisk kilskrift, och från och med början av 1900-talet har sumeriska - mänsklighetens äldsta skriftspråk - kunnat läsas. Tidigare var städer som Ur och Babylon endast kända från Bibeln, precis som Troja endast förekom i Illiaden. Samtidigt har arkeologerna också funnit tidigare helt okända civilisationer i olika delar av världen, från Induskulturen till de äldre pre-columbiska amerikanska civilisationerna.
I slutet av 1900-talet påbörjades utgrävningarna av stenbyggnader i Göbleki Tepe i sydöstra Turkiet. De äldsta av dessa tycks vara över 11 000 år gamla. De har alltså uppförts flera tusen år före den tid då man för bara några hundra år sedan trodde att världen skapades. När Östersjön var en sötvattenssjö och det fortfarande var möjligt att vandra från Jylland till England genom Doggerlands skogar var dessa byggnader redan gamla. De förändringar som de senaste århundradena har ägt rum i människans uppfattning om världens ålder är överväldigande. Vi vet nu att universum är många miljarder år gammalt, att mänskligheten har vandrat på jorden hundratusentals år, och att städer och jordbruk har funnits i drygt 11 000 år.
Vad innebär detta för hur vi föreställer oss tid och historia? Upplysningstidens européer var redan på väg mot en föreställning om en utvecklingshistoria. Kristendomen byggde på en idé om historien som en begränsad tidslinje som började med världen skapelse, som fortsatte genom den bibliska historien, och som pekade fram emot yttersta domen och paradiset (detta kan kontrasteras t.ex. mot de gamla grekernas syn på historien som en förfallsprocess, en nedåtgående trend). Historien var alltså på en gång begränsad och hade en riktning. Idag uppfattar vi både världen och mänskligheten som betydligt längre, men 1900-talet har ändå dominerats av en historiesyn där historien har en riktning, och i allmänhet en positiv sådan. Med Darwin fick naturhistorien en riktning, som ofta har tolkats som en utveckling mot allt mer avancerade livsformer. I synnerhet efter industrialismens genombrott har den ekonomiska och tekniska utvecklingen tolkats på liknande sätt. Vi går mot tekniskt och ekonomiskt allt mer avancerade samhällsformer.
I upplysningens anda har man ofta också tänkt sig att vi dessutom går mot allt mer etiskt högtstående politiska former. En av de första som lanserade denna idé var Hegel, som uppfattade Napoleons segrar som det symboliska slutet för de feodala och dynastiska samhällsformerna, och den slutgiltiga segern för rättsstaten, som representerade historiens fulländning. Marx skulle senare göra en historie-materialistisk omtolkning av Hegels resonemang kring andens utveckling i historien. För Marx pekade historien fram emot ett kommunistiskt idealsamhälle, men historien hade fortfarande riktning. Den senaste framställningen av detta slags linjära historieskrivning är kanske Francis Fukuyamas End of History and the Last Man (se tidigare inlägg), där han diskuterar möjligheten att den liberala demokratin i viss mening utgör den sista - och bästa - mänskliga samhällsformen. Genomgående har det legat nära för dem som förespråkar sådana tolkningar att försöka påskynda utvecklingen.
Linjär historiesyn är emellertid inte det enda tänkbara sättet att förstå historien. När Belzoni 1815 förde delar av en kollosalstaty av farao Ramesses II till London inspirerades poeterna Shelley och Smith till att skriva var sin sonnett, båda med titieln "Ozymandias" (efter det antika grekiska namnet för Ramesses II). Den mer berömda av dessa är Shelleys:
I met a traveller from an antique landWho said: Two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert... near them, on the sand,
Half sunk, a shattered visage lies, whose frown,
And wrinkled lip, and sneer of cold command,
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamped on these lifeless things,
The hand that mocked them and the heart that fed;
And on the pedestal these words appear:
'My name is Ozymandias, king of kings;
Look on my works, ye Mighty, and despair!'
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare
The lone and level sands stretch far away.
Andemeningen i Shelleys "Ozymandias" är knappast den linjära tidens. Ozymandias blir en symbol för mänsklig hybris, ett slags egyptisk Napoleon. Storheten är illusorisk, och ytterst är alla mänsklighetens verk dömda att bli till stoft och återgå till naturen. Snarare än om en linjär historiesyn handlar det här om en cyklisk. Detta görs ännu tydligare i andra versen i Smiths något mindre kända sonnett med samma namn:
We wonder,—and some Hunter may express
Wonder like ours, when thro' the wilderness
Where London stood, holding the Wolf in chace,
He meets some fragment huge, and stops to guess
What powerful but unrecorded race
Once dwelt in that annihilated place.
Cyklisk historieskrivning är troligen ännu äldre än linjär. Visserligen har många antika mytologier en skapelseberättelse, men den mytiska tiden uppfattas ofta som förlagd till ett avlägset förflutet. Något tal om utveckling i de mänskliga samhällena har det sällan varit tal om. Manethos tidigare nämnda egyptiska historia börjar med en beskrivning av urtida gudomliga härskare, för att sedan utmynna i en närmast ändlös redogörelse för numrerade faraoniska dynastiers uppgång och nedgång, en berättelse om mer eller mindre ärorika personer - där Ozymandias framstår som den främste - för att sedan sluta precis innan den grekisk-makedoniska dynasti på vars uppdrag han skrev sin historia. De grekiska politiska filosofernas syn på staten handlade inte heller den om utveckling. Istället handlade det om att historiska laggivare skapade stater och politiska system, som det sedan gällde att bevara och skydda från världens allmänna tendens till sönderfall. Det antika Greklands historiesyn tycks i de flesta fall ha varit linjär, men gett en bild av nedgång snarare än av utveckling. Den cykliska historieskrivningens förlovade land tycks dock ha varit Indien, där överraskande lite energi ofta ägnades åt att ge detaljerade beskrivningar av politisk historia, men där mytologiska epos och filosofiska spekulationer istället framställde ett närmast oändligt gammalt kosmos underställt ständiga cykler (för närvarande lever vi enligt denna syn sedan drygt 5000 år i Kali yuga, en period karaktäriserad av strid och sönderfall). Även om de abrahamitiska religionerna i grunden alla har en linjär historiesyn har cyklisk historiesyn inte alls varit ovanlig här heller. I den muslimska världen kan nämnas Ibn Khalduns monumentala beskrivning av samhällens och dynastiers uppgång och fall under historiens lopp.
I västerlandet var cyklisk historiesyn inte alls ovanlig under industrialismens epok. En av de mer kända formuleringarna är Nietzsches tanke om den eviga återkomsten. Det kanske mest konsekventa försöket att skriva en cyklisk världshistoria är Spenglers Västerlandets undergång (1918 och 1923) där han beskriver världshistorien i termer av ett antal essentiellt åtskilda högkulturer som uppstått, blomstrat och dött. Den senaste av dessa är västerlandet, som nu är på väg in i sin sista dekadenta och materiellt orienterade utvecklingsfas, efter vilken den kommer att sjunka undan i historien, på samma sätt som tidigare högkulturer har gjort före vår.
Idag ter det sig tydligt att den tekniska och vetenskapliga utvecklingen verkigen är kumulativa till sin natur, och att historien i den meningen verkligen har haft en riktning, åtminstone sedan människan blev bofast. De flesta västerlänningar idag skulle förmodligen också säga att de politiska systemen har utvecklats till det bättre, men inte ens detta är lika självklart som för bara 20 år sedan. Att utvecklingen skulle fortsätta till det bättre verkar än mindre självklart. I populärkulturen är dystopier idag betydligt vanligare än utopier. På 1950-talet handlade science fiction ofta om teknologiskt avancerade samhällen, och innehöll tämligen ofta mer eller mindre lyckade försök att föreställa sig även etiskt och politiskt mer utvecklade samhällen. Den cykliska historiesynen har emellertid också ofta varit representerad, t.ex. i science fiction som Dune och hos Asimov (fantasy handlar oftare om cyklisk eller stillastående historia, trots att själva berättelserna paradoxalt nog ofta handlar om epokgörande händelser). Idag verkar dystopierna ha tagit överhanden. Även i den politiska diskussionen verkar de negativa scenarierna vara vanligare, trots att teknikoptimismen verkar dominera på kort sikt. Vissa delar av miljörörelsen verkar närmast betrakta historien som en nedåtgående trend, där vi hela tiden avlägsnar oss allt längre bort från det naturliga. Vid horisonten anar man historiens slut, antingen i form av en miljökatastrof, eller genom att mänskligheten som art ersätts av artificiell intelligens.
Ur ett annat perspektiv blir frågan om politik och etik ska uppfattas som universellt normativ eller historicistiskt kontextuell, dvs. enbart begriplig i sin kontext. I det senare fallet blir det omöjligt att tala om en historisk utveckling av etik eller politiska system från mer primitiva former mot mer avancerade och normativt bättre. I så fall kan Ramsesses II eller Napoleon inte bedömas utifrån 2000-talets moraliska normer, inte bara därför att de agerade efter sin tids förutsättningar, utan också därför att våra dagars syn på etik och mänskliga rättigheter enbart gäller för oss idag. Många skulle nog hålla med om att människor alltid agerar efter sin tids förutsättningar och i en bestämd kontext, men ibland hör man också den mer långtgående synen att vår tids och vår kulturs normativa ståndpunkter enbart gäller för oss. I så fall blir allt tal om en riktning i historien både meningslöst och suspekt. Samtidigt är det svårt att förstå hur en icke allmängiltig moral skulle kunna göra några anspråk alls. Varför skulle den ens gälla för mer än en människa, eller ens för samma människa vid olika tidpunkter?
I betraktelsen "Om historiens nytta och skada" (fulltext i pdf) beskrev Nietzsche sin samtid som nedtyngd av historien. Churchill talade om att vissa delar av världen har "mer historia" än de kan hantera. 1800-talets och de tidiga 1900-talets historiker hade också en tendens att fokusera på de stora männens historia. Världshistorien blev någonting i stil med den målning av Jean-Léon Gérôme som inleder denna text; en öken där det enda som syns tydligt är de stora männen; Napoleon och sfinxen - men farao Khafres ansikte - som betraktar varandra i ruinerna av en svunnen civilisation medan en armé i bakgrunden samlar sig på Napoleons order. Eller som New York Times konstrecensent uttryckte saken:
"The young Corsican, seated on his horse, is gazing in meditation upon the enormous enigmatic face of stone, that strange memorial of titanic ambitions, of forgotten sovereigns, of a vanished race. ... The master has kept out all distracting details; even those I have mentioned are felt rather than observed, not even the Pyramids are shown - only the cloudless sky, the smooth sand, from whose drifts the gigantic visage rears itself and the solitary, self-communing man."
Historien blir lika gåtfull och avlägsen som sfinxen. Idag är västerlandet betydligt mindre upptaget av den äldre historien. Horisonten blir ofta påtagligt kort när det gäller den mänskliga historien, samtidigt som världsaltets historia blir mycket lång. Såväl människan som mänskligheten blir mycket små. Därmed nedtonas både människans och mänsklighetens potential. Vi tyngs paradoxalt nog ned både av tidens korthet och av dess längd.
Kommentarer