"Den romantiserade idén om folkrörelsernas inverkan på demokratin har skjutits i sank av forskningen" säger professor Bo Rothstein enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Jag utgår från att hans analys inte är så förenklad som den förefaller i artikeln.
Enligt den finns det uppmätta samband mellan föreningsaktivitet och lågt förtroende för omgivningen (i meningen innan påstår de dock att det inte finns några skillnader alls mellan föreningsaktiva och andra). Det torde framgå av mitt tidigare inlägg om mina erfarenheter från tiden som studentkårsaktiv att jag inte hör till dem som fått ett ökat förtroende för demokratin av att vara föreningsaktiv. Å andra sidan har jag en känsla av att jag ändå inte genomgående håller med Rothstein.
Istället instämmer jag (troligen till skillnad från Rothstein) i stort sett med den tradition som inkluderar bl.a. Robert Putnam och Alexis de Tocqueville (min understreckare om de båda herrarna finns här): föreningsaktivitet kan stärka demokratin genom att skapa oberoende nätverk i civilsamhället . Sociala kontakter skapar förtroende. Detta kan förstås i termer av nätverksbyggande. Som historikern Charles Tilly påpekat innebär detta dock inte nödvändigtvis ökad tillit för alla grupper i samhället, eller för den delen för staten.
För att ta ett exempel från Putnam är det till exempel möjligt att medlemmarna i Ku Klux Klan har mycket stort förtroende för varandra. På ett visst plan är det i själva verket absolut nödvändigt för medlemmar i underjordiska organisationer att ha ett visst förtroende för varandra. Det innebär inte att medlemmar i Ku Klux Klan har större förtroende för resten av samhället än vad andra har. Tvärt om. Enligt Tilly är skillnaden att förtroendenätverken i Ku Klux Klan (inte hans exempel) har mycket få förbindelser med omgivningen och befinner sig mycket långt ifrån de dominerande nätverken i samhället. I Sverige var det kanske en gång annorlunda. Åtminstone tänkte sig människor att de hade förbindelser med makteliten genom partierna. Idag är partierna mindre och förbindelserna (kanske) avlägsnare. I alla händelser är det nog så att de känns avlägsnare.
Nästa fråga är om detta är bra eller dåligt. Enligt Idagsidans artikel i SvD är svaret enkelt: "så långt är alla experter eniga: ju högre grad av tillit som finns i ett samhälle, desto bättre är det. Litar man på att grannarna sopsorterar ökar också sannolikheten att man gör det själv."
Men det finns en annan sida också. Överste Bo Pellnäs och Tällberg Forums grundare Bo Ekman uttrycker detta väl. I en debattartikel i samma tidning försöker de förklara reaktionerna på FRA-lagen.
"Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, Säpo och Ebbe Carlsson-affären samt Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering."
Att förtroende är bra för FRA innebär inte att det är bra för alla. För den som har förtroende för omgidningen är detta bra i första hand om det är välförtjänt. Det kan i alla händelser vara ett problem om det är tillräckligt oförtjänt. Visserligen förutsätter ett ordnat samhälle ett visst mått av mellanmänskligt förtroende. Demokratin förutsätter ett visst mått av ordning och trygghet. Men den förtutsätter också ett visst mått av misstro och sund skepticism.
Det är av uppenbara skäl omöjligt att göra omfattande undersökningar av medborgarnas förtroende för myndigheterna i totalitära samhällen. Som jag redan varit inne på apropå Tredje Riket är det emellertid möjligt att vara för lojal mot staten. Rimligen är det också möjligt att ha för mycket förtroende. Detta kan om inte annat underbyggas med historiska exempel Medborgare som följer auktoriteter okritiskt är ytterst en fara både för demokratin och för sig själva.
När Tocqueville för snart två hundra år sedan beskrev det civila samhället som en förutsättning för att rättssäkerhet och demokrati skulle kunna förenas såg han det civila samhället som en viktig motvikt mot staten. I ett samhälle där alla har samma grundläggande rättigheter (om man jämför med t.ex. den franska monarkin) krävs det att de sluter sig samman oberoende av staten om denna inte skall bli helt allenarådande. Redan han drog slutsatsen att föreningsaktivitet skapar förtroende, men inte generellt eller mot alla. Det är det som är poängen!
Ur det perspektivet är det heller inget problem att det uppstår fler sammanhang - t.ex. på nätet - som kan fylla samma funktion. Tvärtom är det mycket hoppingivande.
Enligt den finns det uppmätta samband mellan föreningsaktivitet och lågt förtroende för omgivningen (i meningen innan påstår de dock att det inte finns några skillnader alls mellan föreningsaktiva och andra). Det torde framgå av mitt tidigare inlägg om mina erfarenheter från tiden som studentkårsaktiv att jag inte hör till dem som fått ett ökat förtroende för demokratin av att vara föreningsaktiv. Å andra sidan har jag en känsla av att jag ändå inte genomgående håller med Rothstein.
Istället instämmer jag (troligen till skillnad från Rothstein) i stort sett med den tradition som inkluderar bl.a. Robert Putnam och Alexis de Tocqueville (min understreckare om de båda herrarna finns här): föreningsaktivitet kan stärka demokratin genom att skapa oberoende nätverk i civilsamhället . Sociala kontakter skapar förtroende. Detta kan förstås i termer av nätverksbyggande. Som historikern Charles Tilly påpekat innebär detta dock inte nödvändigtvis ökad tillit för alla grupper i samhället, eller för den delen för staten.
För att ta ett exempel från Putnam är det till exempel möjligt att medlemmarna i Ku Klux Klan har mycket stort förtroende för varandra. På ett visst plan är det i själva verket absolut nödvändigt för medlemmar i underjordiska organisationer att ha ett visst förtroende för varandra. Det innebär inte att medlemmar i Ku Klux Klan har större förtroende för resten av samhället än vad andra har. Tvärt om. Enligt Tilly är skillnaden att förtroendenätverken i Ku Klux Klan (inte hans exempel) har mycket få förbindelser med omgivningen och befinner sig mycket långt ifrån de dominerande nätverken i samhället. I Sverige var det kanske en gång annorlunda. Åtminstone tänkte sig människor att de hade förbindelser med makteliten genom partierna. Idag är partierna mindre och förbindelserna (kanske) avlägsnare. I alla händelser är det nog så att de känns avlägsnare.
Nästa fråga är om detta är bra eller dåligt. Enligt Idagsidans artikel i SvD är svaret enkelt: "så långt är alla experter eniga: ju högre grad av tillit som finns i ett samhälle, desto bättre är det. Litar man på att grannarna sopsorterar ökar också sannolikheten att man gör det själv."
Men det finns en annan sida också. Överste Bo Pellnäs och Tällberg Forums grundare Bo Ekman uttrycker detta väl. I en debattartikel i samma tidning försöker de förklara reaktionerna på FRA-lagen.
"Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, Säpo och Ebbe Carlsson-affären samt Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering."
Att förtroende är bra för FRA innebär inte att det är bra för alla. För den som har förtroende för omgidningen är detta bra i första hand om det är välförtjänt. Det kan i alla händelser vara ett problem om det är tillräckligt oförtjänt. Visserligen förutsätter ett ordnat samhälle ett visst mått av mellanmänskligt förtroende. Demokratin förutsätter ett visst mått av ordning och trygghet. Men den förtutsätter också ett visst mått av misstro och sund skepticism.
Det är av uppenbara skäl omöjligt att göra omfattande undersökningar av medborgarnas förtroende för myndigheterna i totalitära samhällen. Som jag redan varit inne på apropå Tredje Riket är det emellertid möjligt att vara för lojal mot staten. Rimligen är det också möjligt att ha för mycket förtroende. Detta kan om inte annat underbyggas med historiska exempel Medborgare som följer auktoriteter okritiskt är ytterst en fara både för demokratin och för sig själva.
När Tocqueville för snart två hundra år sedan beskrev det civila samhället som en förutsättning för att rättssäkerhet och demokrati skulle kunna förenas såg han det civila samhället som en viktig motvikt mot staten. I ett samhälle där alla har samma grundläggande rättigheter (om man jämför med t.ex. den franska monarkin) krävs det att de sluter sig samman oberoende av staten om denna inte skall bli helt allenarådande. Redan han drog slutsatsen att föreningsaktivitet skapar förtroende, men inte generellt eller mot alla. Det är det som är poängen!
Ur det perspektivet är det heller inget problem att det uppstår fler sammanhang - t.ex. på nätet - som kan fylla samma funktion. Tvärtom är det mycket hoppingivande.
Kommentarer