Fortsätt till huvudinnehåll

Grundlagsutredningen

Grundlagsutredningens betänkande framstår definitivt som ett litet steg i rätt riktning. Uppenbarhetsrekvisitet för lagprövning avskaffas. Det innebär att domstolar - alla domstolar - får rätt att pröva om de lagar de tillämpar strider mot grundlagen. Tidigare har lagar behövt vara "uppenbart" grundlagsstridiga för att domstolarna inte ska behöva tillämpa dem.

De högre domarna ska enligt förslaget anställas med ett professionellt anställningsförfarande istället för att "kallas" av regeringen. Enligt pressmeddelandet "förstärks" lagrådets roll i kontrollen av föreslagna lagars grundlagsenlighet. Att tillfråga juristerna i lagrådet blir obligatoriskt för regeringen när de föreslår nya lagar. Däremot blir de inte tvugna att följa rekommendationerna.

Jag har en tämligen uttalad uppfattning i de här frågorna. Jag misstänkar att en ökande del av svenska folket misstror regeringens och riksdagens respekt för medborgarnas grundlagsfästa rättigheter. Förtroendet torde ha urholkats betydligt under FRA-debatten, men jag misstänker att detta kan vara en del av en mer allmän trend där även bl.a. EU-debatterna bidragit. Nu, mer än på mycket länge, behöver vi en oberoende domstol som kan granska att riksdag och regering följer grundlagen när de stiftar lagar. Det skall inte gå att ändra demokratins grundläggande förutsättningar allt för lätt. Är det ingen som kan stoppas sådana lagar så finns inget fungerande skydd.

De här förslagen är steg i rätt riktning. Domstolarna får möjlighet att pröva lagar på ett rättssäker sätt. Lagrådet blir svårare att undvika. Tillsättningen av domare blir något mera öppen och professionell.

Ändå är det inte utan att man blir besviken. För bara några månader sedan presenterade utredningens majoritet - både regeringspartierna och Miljöpartiet - en åtgärdslista med en rad betydligt mera långtgående förslag.

Nu kompromissar man i flera frågor. Det blir t.ex. inga skilda valdagar för kommunala och statliga val. Två linjer tycks ha stått emot varandra, båda med syftet att förstärka den kommunala demokratin, men med helt olika synsätt på vad detta skulle innebära. Å ena sidan ambitionen att till varje pris slå vakt om ett högt valdeltagande. Å andra sidan viljan att ge utrymme för debatt kring lokala och regionala frågor inför valen till kommun och landsting.

Angående en annan kompromiss förklarar utredningen socialdemokratiska ledamöter för Newsmill varför riksdagen inte skall välja ny regering efter riksdagsval:
Obligatorisk avgång av statsministern efter ett val skulle ha försvagat regeringsmakten, och skulle kunna ha lett till maktvakuum och långt utdragna regeringsbildningsprocesser.

De uttalar även en förhoppning:
Gällande regeringsform har varit i kraft i snart 35 år. Låt oss nu hoppas att denna uppgörelse, som kan bli 2010 års Regeringsform, nu lagt fast de demokratiska spelreglerna för minst lika lång tid framåt.

Det här gör mig en smula kluven. 35 år är för mig en kort tid för en grundlag. Det skall inte vara enkelt att ändra grundlagen. Sådana saker som medborgarnas fri- och rättigheter och demokratins grunder hör till det man borde kunna känna sig säker på. Ett av skälen till att radikalare förändringar inte har gjorts är ambitionen att grundlagen skall ha ett brett stöd i riksdagen. Även detta är rimligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför ingen har förslagit att någont av detta ska grundlagsfästas.

Den grundlag vi har haft i snart 35 år är en av de svagaste i den demokratiska värdlen, inte minst i den meningen att den är väldigt lätt att ändra. Det krävs t.ex. ingen kvalificerad majoritet. Enkel majoritet fungera utmärkt. Visserligen krävs det två omröstningar med ett mellanliggande val. Ville regeringen skulle det alltså bara krävas att man vann nästa val och kunde hålla sig enig innom Alliansen för att kunna genomföra vilka ändringar man vill. Det väljer man nu att inte göra. Istället står man enig med Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet bakom ett kompromissförslag. Men tydligen vill alla parter förbehålla sig möjligheten att göra snabba ändringar i framtiden.

Det är en fördel ur den synvinkeln att det är flera ändringar som skulle behöva göras, men en nackdel om man betänkar att grundlagens svaghet är en del av problemet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…