Urban Claesson skrev för några år sedan en intressant kyrkohistorisk avhandling om folkkyrkans utveckling på 1900-talet där man bl.a. får reda på hur vi fick den statskyrka som vi hade fram tills helt nyligen. Både där och i antologikapitlet "En folklig folkkyrka?" gör han en intressant jämförelse mellan hur idéer om nationell gemenskap uppfattats i Sverige och Danmark. Den ger en intressant bakgrund både till dagens inställning till religion och till partisystemet, men också till statskyrkans försvinnande i Sverige.
I början av 1800-talet var både Sverige och Danmark protestantiska stater med stark kungamakt och statskyrka. I Sverige fanns sedan gammalt en fri bondeklass. I Danmark utvecklades denna under 1800-talet. I båda länderna fanns samtidigt en stark kristen väckelserörelse i motstånd mot den etablerade kyrkliga hierarkin och en demokratisk rörelse. I Danmark ingick bönderna i den demokratiska rörelsen eftersom de samtligt erövrade sin frihet ifrån adeln. I Sverige hade de redan denna frihet. Följaktligen kom liberalism, väckelse och bonderörelse att allieras i Danmark redan under första halvan av 1800-talet.
Med 1849 års konstitution tog Danmark ett steg mot demokratisk parlamentarism och konstitutionell demokrati när Sverige fortfarande hade ståndsriksdag. 1855 fick undersåtarna rätt att själva välja församling. 1868 blev det möjligt att grunda nya församlingar inom ramarna för statskyrkan. Därmed hade väckelskristendomen integrerats i statskyrkan.
I Sverige har medlemmar i Svenska kyrkan fortfarande inte rätt att byta församling trots att prästerna låter allt mer olika. Att grunda nya exterritoriella församlingar inom kyrkan är det inte tal om. Här utvecklades sig väckelserörelsen istället utanför kyrkan som ett slags alternativ offentlighet. Sedan kom socialdemokratin att göra samma sak. I Danmark kom liberalernas och bonderörelsens Vänstre tillsammans med kyrkan att få en nära koppling till uppfattningen om ett danskt folk.
I Sverige kom den föreställning om nationen och folket som associerades med bönderna först att kopplas till monarkin via Bondetåget. Sedan utvecklades Bondeförbundet och Folkpartiet till separata partier medan socialdemokratin via folkhemsbegreppet kom att skapa en delvis ny föreställning om nationen: det goda folkhemmet, välfärdsstaten.
I denna sekulära nation har kyrkan inte mycket plats. Länge fanns i båda länderna en lokal demokrati i statskyrkans församlingar. På den nationella nivån sköttes det demokratiska inflytandet istället genom att den var just en statskyrka. I Sverige valde vi dock att politisera kyrkan med politiska partier och val. Från och med början av 1980-talet har även kyrkans högsta beslutande organ varit ett kyrkomöte bestående av politiska partier. I Sverige är kyrkan nu en politisk organisation något så när skild från staten. I Danmark har man fortfarande en statskyrka med en prästerlig ledning formellt underställd drottningen.
Claesson ser i Danmark en utveckling mot en etnisk nationsuppfattning som idag möjliggör för Dansk Folkeparti att vinna framgångar. I Sverige ser han snarare en dominerande civil nationsuppfattning. Jag skulle snarare kalla den statscentrerad, men jag måste också säga att han gör en poängfylld beskrivning. Denna bekräftas också av att även Sverigedemokraterna, med en i övrigt etniskt färgad nationsuppfattning, är tvungna att bygga vidare på folkhemmet. Det är helt enkelt det som är den dominerande föreställningen om den svenska nationen.
(Bild via Wikipedia, historik här)
Kommentarer