Det påstås att ideologierna är döda. I spåren av finanskrisen tycks den ideologiska debatten emellertid ha tagit ny fart. Ett ovanligt inslag i debatten är den konservative timbroiten Roland Poirer Martinsson som nu även han anklagar nyliberalismen för finanskrisen. Till skillnad från många andra inslag i debatten tangerar diskussionen mellan honom och nyliberalismens försvarare emellertid även ideologiernas mer grundläggande principer och människosyn.
Medan nyliberalismen sedd från vänster i praktiken är att betrakta som ett samlingsnamn för vad man uppfattar som kapitalismens ideologi är den för Poirer Martinsson alltså ett hot mot kapitalismen.
Kapitalismen har vuxit fram i en sådan intim symbios med en värdekonservativ syn på samhället och människan att man knappast kan tänka sig den ena utan den andra. Det är en del av denna världsbild att alla medlemmar av gemenskapen bör underkasta sig någon form av universell moral […] En sådan attityd står i skarp kontrast till den nyliberala synen på moral: att det inte finns någon universell moral; att det står vem som helst fritt att forma sina egna livsregler; att det är anatema att kräva av andra att de också väljer samma värden.
Därför blir kapitalismens hjältar - om vi pratar om människor av kött och blod - inskränkta figurer i nyliberalernas beskrivning av samhället. Konsekvensen är att nyliberaler verkar för ett samhälle som behåller de inskränkta figurernas ekonomiska beteende, men man vill eliminera själva det sammanhang som gör det möjligt.
Konflikten sträcker sig långt utanför det ekonomiska området och illustrerar en gammal motsättning. Poirer Martinsson tar upp en mycket gammal kritik mot liberalismen, denna gång i dess konservativa form. Kritiken är dock mer än enbart konservativ och har omfattats av allt från i övrigt liberala tänkare till kontinentalfilosofiskt influerad vänster. Ytterst handlar det om att den klassiska liberalismens individ idealtypiskt sett tänks existera oberoende av sin kontext och agera rationellt oberoende av denna.
Andra menar att varje människa är en person som formas i sin kontext. Som teoretiskt antagande får detta avsevärda konsekvenser. Inte minst ställer det krav på uppfostran och utbildning. Krav som inte minst många liberaler har drivit i sin strävan att skapa reellt lika förutsättningar för individerna när dessa träder ut i vuxenlivet.
Mer strikt konservativ blir ståndpunkten när man som Poirer Martinsson trycker på de samhälleliga normernas betydelse i formandet av personligheten. Bäst har denna koppling mellan normer och kapitalism dock kanske formulerats av en liberal sociolog, nämligen Max Weber, ofta ansedd som sociologins fader. I boken Den protestantiska etiken och kapitalismens anda hävdar han att en av de historiska förklaringarna till kapitalismens uppkomst var den protestantiska arbets- och pliktetiken.
En annan tänkare som försökt skapa en moralisk underbyggnad för kapitalismen var för övrigt många timbroiters favorit Ayn Rand. Gräver man djupare kan man dock notera att hennes tänkande på den punkten inspirerats av Aristoteles. Många moderna konservativa är även de – till skillnad från Weber – inspirerade av just Aristoteles, via den katolska socialläran, men de drar då helt andra slutsatser. Även tanken på personlighetens formande i en kontext sätts numera ofta in i ett katolskt sammanhang som går tillbaka till Aristoteles, denna gång via S:t Tomas av Aquino.
Den liberalism som Poirer Martinsson angriper är kanske, ironiskt nog, inte den så kallade nyliberalismen utan tanken att ingen får eller bör ställa krav på sina medmänniskor, en tanke som idag återfinns oberoende av den politiska skalan. I grunden handlar anklagelsen om en oförmåga att se att det privata och det politiska hänger ihop: såväl politik som ekonomi utövas av människor. De formar också människorna. Ändrar vi samhället ändrar vi också människorna. Det är inte det som är faran med radikala samhällsomvandlingar: den faran ligger i stället vid att konsekvenserna oftast inte är förutsägbara.
Liksom så många andra frågor tycks den inte helt bunden av de gamla ideologierna. Nutidens frågor formas kanske istället just kring frågan om individens förhållande till omgivningen och till staten. Frågan blir nämligen politisk först när man också frågar sig vad detta innebär för moraliskt ansvar, för statens kontroll över den enskildes liv, för den normativa inslaget i utbildningen, och för vem som skall avgöra detta.
Medan nyliberalismen sedd från vänster i praktiken är att betrakta som ett samlingsnamn för vad man uppfattar som kapitalismens ideologi är den för Poirer Martinsson alltså ett hot mot kapitalismen.
Kapitalismen har vuxit fram i en sådan intim symbios med en värdekonservativ syn på samhället och människan att man knappast kan tänka sig den ena utan den andra. Det är en del av denna världsbild att alla medlemmar av gemenskapen bör underkasta sig någon form av universell moral […] En sådan attityd står i skarp kontrast till den nyliberala synen på moral: att det inte finns någon universell moral; att det står vem som helst fritt att forma sina egna livsregler; att det är anatema att kräva av andra att de också väljer samma värden.
Därför blir kapitalismens hjältar - om vi pratar om människor av kött och blod - inskränkta figurer i nyliberalernas beskrivning av samhället. Konsekvensen är att nyliberaler verkar för ett samhälle som behåller de inskränkta figurernas ekonomiska beteende, men man vill eliminera själva det sammanhang som gör det möjligt.
Konflikten sträcker sig långt utanför det ekonomiska området och illustrerar en gammal motsättning. Poirer Martinsson tar upp en mycket gammal kritik mot liberalismen, denna gång i dess konservativa form. Kritiken är dock mer än enbart konservativ och har omfattats av allt från i övrigt liberala tänkare till kontinentalfilosofiskt influerad vänster. Ytterst handlar det om att den klassiska liberalismens individ idealtypiskt sett tänks existera oberoende av sin kontext och agera rationellt oberoende av denna.
Andra menar att varje människa är en person som formas i sin kontext. Som teoretiskt antagande får detta avsevärda konsekvenser. Inte minst ställer det krav på uppfostran och utbildning. Krav som inte minst många liberaler har drivit i sin strävan att skapa reellt lika förutsättningar för individerna när dessa träder ut i vuxenlivet.
Mer strikt konservativ blir ståndpunkten när man som Poirer Martinsson trycker på de samhälleliga normernas betydelse i formandet av personligheten. Bäst har denna koppling mellan normer och kapitalism dock kanske formulerats av en liberal sociolog, nämligen Max Weber, ofta ansedd som sociologins fader. I boken Den protestantiska etiken och kapitalismens anda hävdar han att en av de historiska förklaringarna till kapitalismens uppkomst var den protestantiska arbets- och pliktetiken.
En annan tänkare som försökt skapa en moralisk underbyggnad för kapitalismen var för övrigt många timbroiters favorit Ayn Rand. Gräver man djupare kan man dock notera att hennes tänkande på den punkten inspirerats av Aristoteles. Många moderna konservativa är även de – till skillnad från Weber – inspirerade av just Aristoteles, via den katolska socialläran, men de drar då helt andra slutsatser. Även tanken på personlighetens formande i en kontext sätts numera ofta in i ett katolskt sammanhang som går tillbaka till Aristoteles, denna gång via S:t Tomas av Aquino.
Den liberalism som Poirer Martinsson angriper är kanske, ironiskt nog, inte den så kallade nyliberalismen utan tanken att ingen får eller bör ställa krav på sina medmänniskor, en tanke som idag återfinns oberoende av den politiska skalan. I grunden handlar anklagelsen om en oförmåga att se att det privata och det politiska hänger ihop: såväl politik som ekonomi utövas av människor. De formar också människorna. Ändrar vi samhället ändrar vi också människorna. Det är inte det som är faran med radikala samhällsomvandlingar: den faran ligger i stället vid att konsekvenserna oftast inte är förutsägbara.
Liksom så många andra frågor tycks den inte helt bunden av de gamla ideologierna. Nutidens frågor formas kanske istället just kring frågan om individens förhållande till omgivningen och till staten. Frågan blir nämligen politisk först när man också frågar sig vad detta innebär för moraliskt ansvar, för statens kontroll över den enskildes liv, för den normativa inslaget i utbildningen, och för vem som skall avgöra detta.
Kommentarer