Medan Europa koncentrerade sig på presidentvalet i Frankrike – och en eller annan höll ögonen på det i Turkiet - hölls val även i Skottland, regionalval närmare bestämt. Denna gång gick Scottish National Party ut som valets segerherrar.
Det är en intressant – och allt mer relevant - fråga vad som skulle hända om Skottland (som SNP vill) förklarade sig självständigt från Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland. Av någon anledning är det svårt att föreställa sig att en nationsuppdelning skulle gå lika lätt i Västeuropa som när Tjeckoslovakien delades under förra decenniet. Å andra sidan är det heller inte helt lätt att tänka sig ett västeuropeiskt Bosnien. Ändå är det inte länge sedan britterna ägnade sig åt någonting i den stilen på Nordirland (där majoriteten dock vill förbli just britter). Medan det västeuropeiska statssystemet är stabilare än det östeuropeiska är det heller inte så fruktansvärt länge sedan nya stater uppstod även där. Island och Irland hör båda till de nyare: båda blev självstyrande efter Första världskriget och helt självständiga kort efter Andra. Dessförinnan har vi Norges självständighet 1905. Inte många nya stater alltså, men i alla fall en del.
Å andra sidan är SNP också representativa för en ny typ av separatister. Tillsammans med andra partier i European Free Alliance är de knappast våldsamma. De är inte ens särskilt politiskt extrema. Istället är de villiga att kompromissa och ser självständigheten som en process. De är dessutom generellt sett EU-anhängare och arbetar gärna för att deras respektive regioner redan nu skall agera självständigt i förhållande till nationalstaten och agera direkt gentemot EU och mot andra regioner i och utanför både EU och den stat man på sikt strävar efter självständighet ifrån. Många har menat att detta slags nationalism historiskt sett inte främst innebär fler nationalstater utan ett avsteg från nationalstatssystemet rent generellt. För några år sedan var det populärt att kalla detta nya system nätverkssamhället. Fullt så mycket skall man kanske inte underskatta nationalstaterna, men det kan inte råda mycket tvekan om att själva systemet håller på att ändra karaktär. Europa tycks vara på väg att bli ett allt mer sammansatt system och allt mindre enbart summan av sina nationalstater.
I just det brittiska fallet är frågan om vilka som är nationalister emellertid än mer komplex. I stort sett alla britter har minst två nationaliteter att välja på: dels så är de britter och dels skottar, engelsmän, irländare, walesare eller bördiga från Isle of Man eller kanalöarna etc. Det innebär också att det finns två nationalismer att välja mellan. Särskilt på Nordirland kallas den brittiska varianten emellertid unionism, men så även annorstädes.
Man har argumenterat för att Storbritannien är den ursprungliga nationalstaten och att alla andra sedan har tagit in nationalismen genom att kopiera den från britterna. Redan Shakespeare låter ibland nationalistisk (andra starka kandidater till att vara de första nationalisterna är fransmännen, amerikanerna, tyskarna och flera latinamerikanska nationaliteter). Om Storbritannien är den första nationalstaten så är det å andra sidan också en av de minst renodlade. Den har behållit en hel del arkaiska drag från sitt förflutna som konglomeratstat: Skottland var ett separat kungadöme så sent som på 1700-talet, Irland på 1800-talet. Andra inslag av konglomeratstat har tillkommit senare: den brittiska kronan är samtidigt också den kanadensiska kronan, den australiensiska kronan etc. Om Skottland vill bli självständiga har de alltså en hel del mellanformer att välja mellan: fler än vad t.ex. Slovakien hade. Det kan bli dominion (som Kanada) eller varför inte självständigt kungadöme, t.ex. personalunion med Storbritannien (eller England, som på 1600-talet). De kan också bli republik och i så fall välja mellan att vara det inom eller utom Brittiska samväldet. Rojalismen är emellertid stark i Storbritannien och det kan med andra ord bli relevant att rojalism inte måste innebära unionism.
Utvecklingen kan i alla fall bli intressant.
Let’s see if England prevails.
Det är en intressant – och allt mer relevant - fråga vad som skulle hända om Skottland (som SNP vill) förklarade sig självständigt från Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland. Av någon anledning är det svårt att föreställa sig att en nationsuppdelning skulle gå lika lätt i Västeuropa som när Tjeckoslovakien delades under förra decenniet. Å andra sidan är det heller inte helt lätt att tänka sig ett västeuropeiskt Bosnien. Ändå är det inte länge sedan britterna ägnade sig åt någonting i den stilen på Nordirland (där majoriteten dock vill förbli just britter). Medan det västeuropeiska statssystemet är stabilare än det östeuropeiska är det heller inte så fruktansvärt länge sedan nya stater uppstod även där. Island och Irland hör båda till de nyare: båda blev självstyrande efter Första världskriget och helt självständiga kort efter Andra. Dessförinnan har vi Norges självständighet 1905. Inte många nya stater alltså, men i alla fall en del.
Å andra sidan är SNP också representativa för en ny typ av separatister. Tillsammans med andra partier i European Free Alliance är de knappast våldsamma. De är inte ens särskilt politiskt extrema. Istället är de villiga att kompromissa och ser självständigheten som en process. De är dessutom generellt sett EU-anhängare och arbetar gärna för att deras respektive regioner redan nu skall agera självständigt i förhållande till nationalstaten och agera direkt gentemot EU och mot andra regioner i och utanför både EU och den stat man på sikt strävar efter självständighet ifrån. Många har menat att detta slags nationalism historiskt sett inte främst innebär fler nationalstater utan ett avsteg från nationalstatssystemet rent generellt. För några år sedan var det populärt att kalla detta nya system nätverkssamhället. Fullt så mycket skall man kanske inte underskatta nationalstaterna, men det kan inte råda mycket tvekan om att själva systemet håller på att ändra karaktär. Europa tycks vara på väg att bli ett allt mer sammansatt system och allt mindre enbart summan av sina nationalstater.
I just det brittiska fallet är frågan om vilka som är nationalister emellertid än mer komplex. I stort sett alla britter har minst två nationaliteter att välja på: dels så är de britter och dels skottar, engelsmän, irländare, walesare eller bördiga från Isle of Man eller kanalöarna etc. Det innebär också att det finns två nationalismer att välja mellan. Särskilt på Nordirland kallas den brittiska varianten emellertid unionism, men så även annorstädes.
Man har argumenterat för att Storbritannien är den ursprungliga nationalstaten och att alla andra sedan har tagit in nationalismen genom att kopiera den från britterna. Redan Shakespeare låter ibland nationalistisk (andra starka kandidater till att vara de första nationalisterna är fransmännen, amerikanerna, tyskarna och flera latinamerikanska nationaliteter). Om Storbritannien är den första nationalstaten så är det å andra sidan också en av de minst renodlade. Den har behållit en hel del arkaiska drag från sitt förflutna som konglomeratstat: Skottland var ett separat kungadöme så sent som på 1700-talet, Irland på 1800-talet. Andra inslag av konglomeratstat har tillkommit senare: den brittiska kronan är samtidigt också den kanadensiska kronan, den australiensiska kronan etc. Om Skottland vill bli självständiga har de alltså en hel del mellanformer att välja mellan: fler än vad t.ex. Slovakien hade. Det kan bli dominion (som Kanada) eller varför inte självständigt kungadöme, t.ex. personalunion med Storbritannien (eller England, som på 1600-talet). De kan också bli republik och i så fall välja mellan att vara det inom eller utom Brittiska samväldet. Rojalismen är emellertid stark i Storbritannien och det kan med andra ord bli relevant att rojalism inte måste innebära unionism.
Utvecklingen kan i alla fall bli intressant.
Let’s see if England prevails.
Kommentarer