Fortsätt till huvudinnehåll

Svensk skola - och varför någonting behöver göras


Sent igårkväll hade jag ännu en diskussion om svensk skola med några vänner och bekanta. Den här gången började det i friskoledebatten, och jag konstaterade att jag inte uppfattar friskolorna som problemet - utan den kommunala skolan. Jag menar att huvudproblemet är att man inte får den grundläggande kunskap man behöver för att kunna förstå samhället. Folkskolan ifördes som ett demokratiskt projekt just för att alla skulle få en god grund för att kunna fortsätta mot högre utbildning och agera som aktiva medborgare i en demokrati.

Någon annan menade att skolan inte i första hand skall leverera faktakunskaper, utan istället lära eleverna att bli bra människor och bete sig rimligt mot sina medmänniskor. Ytterligare någon menade att skolan skulle lära en att själv söka upp kunskap.

Det intressanta är att ingen menade sig ha fått detta i skolan. Jag tror inte att vi är otypiska. I alla fall har jag hört samma sak ett otal gånger. Sin allmänbildning har man skaffat sig senare eller på fritiden (jag skrev själv nyligen om min tidiga läsning av Alf Henriksson). Många, numera välutbildade, bekanta kunde redan läsa när de började skolan. Här är det snarare jag som sticker ut i det att jag lärde mig läsa rätt sent och att skolan faktiskt hann uträtta visst arbete med mitt skrivande (mina läsare har säkert lagt märke till att min stavning då och då fortfarande lämnar en del i övrigt att önska). I grunden tror jag dock att läsande och skrivande på fritiden har gjort mer än skolan när det gäller min språkhantering, och det redan innan jag lämnade skolan.

Att inhämta kunskap tycks vara någonting som få har lärt sig genom formell utbildning. Jag har själv inget minne av att jag har lärt mig det. Jag vet också att universiteten har stora problem med att studenterna har svårt att organisera sitt lärande, något som jag själv antagligen lärde mig under gymnasiet och högstadiet. Här rör det sig emellertid om informellt lärande och skillnaderna är antagligen mycket stora mellan dem som, liksom jag, kommer ifrån akademikerhem och dem som inte gör det. Om syftet är att skolan ska bidra till att ge alla åtminstone grundförutsättningarna för att kunna fortsätta lära så har man helt klart misslyckats här.

Att bli en god människa är utan tvekan svårt att lära ut. Det är också någonting som kräver i det närmast ekonstant arbete under hela livet. Alla kanske heller inte skulle uttrycka sig i de termerna. Däremot hoppas jag att de flesta anser att skolan borde ha en roll i uppfostran. Friskoledebatten antyder faktiskt att många skulle vilja gå längre än vad jag skulle göra i den riktningen. Medan jag tenderar att se skolvalet som en konsekvens av föräldrarnas ansvar för sina barns uppfostran så förefaller många anse att skolans ansvar för att ge barnen goda - och för samhället gemensamma - värderingar går utöver föräldrarnas valfrihet.

Däremot kan jag inte minnas att skolan när jag gick där tog nog något vidare helhetsansvar. Tvärtom verkade det som att lärarna i första hand tog ansvar för det som hände på lektionerna. På rasterna kunde man i bästa fall stävja de värsta mobbingtendenserna, men inte ens det var man särskilt framgångsrik med.

Nu vill jag inte säga att mina egna skolupplevelser var exceptionellt dåliga. Tvärtom växte jag upp i en tämligen skyddad medelklassidyll norr om Stockholm där eleverna mestadels var barn välutbildade hög- och medelinkomsttagare och dessutom innan lärarbristen och besparingarna han gå särskilt hårt åt den svenska skolan. Jag övertygad om att många skulle betrakta detta som en guldålder. Trots detta var det inte särskilt bra. Ingenting jag har eller ser om den svenska skolan eller dess resultat har övertygat mig om att det har blivit bättre de senaste tio till tjugo åren. Och det jag upplevde var definitivt inte bra.

Ändå finns det idag inte mycket till skoldebatt att tala om. Eller snarare: debatten koncentreras till att handla om ägarformen (se till exempel Jonas Morians utmärkta beskrivning av den socialdemokratiska skoldebatten). Ett av de hetaste debattämnena handlar faktiskt om en gymnasieskola där jag hade en del av mina lektioner, men inte om undervisningen eller om skolmiljön, utan om en utförsäljning som i och för sig kan förtjäna att diskuteras.

Viktigare borde dock vara själva grunduppdraget. Många upplevde nog att sittande utbildningsministern gick till val på att stärka kunskapskraven i skolan. Under en tid var detta mycket omdebatterat. Nu tycks debatten emellertid ha lagt sig utan att man fortsatt med att diskutera innehållet, eller ens granska resultatet av regeringens skolpolitik.

En ökad förmåga att ställa krav är antagligen en viktig del av det som skulle behövas, men också uppmuntran är någonting som många saknat i skolan. Även detta antyder ett behov av mer omfattande förändringar än man skulle kunna tro. Jag är personligen övertygad om att det som mer än någonting annat uppmuntrar de flesta människor att anstränga sig är just utmaning. I den skola jag mins var det främsta resultatatet av att man lyckades med någonting att man fick vänta in de andra. Minimalt med uppmuntran. Mycket lite utmaningar. Inte konstigt att man lärde sig mer på fritiden än i skolan.

Men återigen: vad händer med alla dem som inte har möjlighet att lära sig på fritiden. Ytterst är den gemensamma grundskolan ett demokratiprojekt. Utan bra skola blir bildning nästan enbart en fråga om hemförhållanden.

Jag blir också allt mer övertygad om att det inte enbart handlar om att lära sig lära, även om detta är nog så viktigt. Lärande är en tolkningsprocess, men utan bakgrundskunskaper är det inte möjligt att tolka någonting. Alla behöver grundläggande kunskaper om världen, och inte minst om det samhälle där de skall kunna fungera som demokratiska medborgare.

Å andra sidan ser jag ingen motsättning mellan att lära sig kunskaper, att lära sig att tolka omvärlden, och att lära sig att bete sig rimligt gentemot sina medmänniskor. Olika områden kräver olika strategier, precis som olika elever. Däremot kan jag inte se hur någonting av detta skulle kunna fungera utan närvarande erfarna och ämneskompetenta lärare med en förmåga att ställa krav och engagera sina elever.

Jag tror heller inte att vi lyckas särskilt väl med detta idag. Samtidigt har jag mycket svårt att se att det skulle kunna finnas många utmaningar i samtiden som är viktigare än just denna.

(Bild: Min gamla gymnasieskola)

Kommentarer

S. sa…
Mycket bra inlägg. Instämmer mer eller mindre i allt. Extra roligt att se att ditt historieintresse öppnades upp av Alf Henriksson. Det samma gäller mig.

Genom Alf lärde jag mig grunderna i Sveriges historia. Vad som hände när och varför. Idag kanske jag skulle tycka att han är förenklande. Men man måste börja i det enkla.

Bara en sak jag egentligen vill kommentera på och det är:

"Men återigen: vad händer med alla dem som inte har möjlighet att lära sig på fritiden. Ytterst är den gemensamma grundskolan ett demokratiprojekt. Utan bra skola blir bildning nästan enbart en fråga om hemförhållanden."

Jag tycker du även kan lägga till "vill lära sig på fritiden". Ofta vill man inte ta tid till att lära sig saker man inte spontant tycker är kul. Då kan man behöva stöd/hjälp/tvång(?) som sporrar en och får en att studera. Jag vet t ex att om inte betyg fanns hade jag valt att sova på såväl matte som biologilektionerna. Kunskap som jag idag har nytta av.

Min poäng är att skolan inte alltid bara kan vara lustbaserad. Ibland måste man fast amn inte vill.
Tobias sa…
Kan inte annat än instämma. Naturligtvis är det bra om det är roligt. Men man kan inte utesluta saker för att det är tråkigt, vilket man naturligtvis själv gärna gör. Skolplikten behövs verkligen. Själv tycker jag att det är synd att jag inte var tvungen att lära mig fler språk. Grammatiska böjningsformer tycks vara en sådan där sak som generationer av skolelever plågats av. Men är det verkligen en bra idé att låta dem slippa bara för att det inte är kul, eller ens för att de inte vill?

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…