måndag, april 04, 2016

Historiskt primärval i USA

Bland det som politiska kommentatorer har haft svårast att förstå det senaste året har varit Donald Trumps framgångar i primärvalen i USA. Mycket tyder på att fenomenet är nära koplat till det låga förtroendet för etablerade politiker och andra "eliter" í dagens USA. Bland de starkaste presentidentkandidaterna just nu finns, vid sidan av Trump också Cruz, Sanders och Clinton. Trump, Cruz och Sanders har alla det gemensamt att de inte kan anses ingå i respektive partis etablisemang. Cruz och Sanders är i och för sig båda senatorer, men framstår ändå på många sätt som outsiders i senaten. Trump har över huvud taget ingen politisk erfarenhet. Av de ledande kandidaterna är enbart Clinton en utpräglad etablisemangskandidat, men detta är knappast till hennes fördel.


Som socialist representerar Sanders ett tydligt brott mot tidigare amerikansk politik, i synnerhet sådan den har sett ut sedan Reagan. Även Trump representerar ett brott mot flera inslag i tidigare politik. Han är på många sätt en klassisk populist: förtroendet för honom bygger i grunden på en föreställning om att han står närmare vanligt folk än vad andra politiker gör, inte för att han delar deras vilkor, utan för att han förutsätts säga vad "alla" tänker. Hans anti-intellectualism och bristande polityr är båda delar av detta. Därtill kommer aspekter som viljan att skylla landets problem på olika typer av syndabockar; från det politiska etablisemanget till illegala invandrare och muslimer. Fokuset på ledaren är emellertid delvis annorlunda än i klassisk populism. Det handlar bara om Trump personligen, någon tydlig pariorganisation eller bild av vilka folket är finns inte; det blir ett slags populism utan populus. Trump tar också avstånd från den aktivistiska utrikespolitik som det har funnits en bred konsensus kring under lång tid. Trump som president skulle mycket väl kunna innebära en mer isolationistisk amerikansk utriksespolitik än vad vi har sett sedan Pearl Harbor. Också Sanders skulle emellertid med all sannolikhet innebära en mindre aktivistisk amerikansk utrikespolitik än vad vi har sett på länge, även om han sannolikt skulle bli mer samarbetsorienterad, mer som Obama.


Det låga förtroendet för politiker och institutioner i USA verkar på många sätt vara djupgående. Det har naturligtvis att göra med hur USA:s ekonomiska problem har slagit mot olika grupper, inte minst i den lägre medelklassen och bland ungdomar. Bilden av att de som växer upp idag inte nödvändigtvis kommer att få det bättre än sina förädrar börjar sjunka in  Det finns emellertid anledning att tro att det bristande förtroendet för partierna går djupare än så. Statsvetaren Theda Skocpol har beskrivit hur de amerikanska partierna som politiska organisationer har urholkats i en process som har pågått åtminstone sedan slutet av 1960-talet, en process som har hängt nära samman med andra stora frivilligorganisationers nedgång. Relationerna mellan partisympatisörer och politiskt etablisemang har därför blivit allt svagare (se också min understreckare från 2010). Idag är partiernas centrala organisationer knappast avgörande i nomineringen av presidentkandidater. Kandidater som Reagan och Obama har tvärtom kunnat komma fram trots att de inte från början stötts av respektive partiapparat. Det avgörande har istället varit personlig karisma och den förmåga och de resurser som behövs för att bygga en kampanjorganisation. Obama var klart nydadanande i uppbyggandet av en gräsrotsbaserad kampanjorganisation, i synnerhet under sin första presidentkampanj. Sanders trycker nu tydligt på behovet av organisering och av att ta fram kongresskandidater som kan stödja de reformer han planerar om han skulle bli vald till president. Trump driver i princip sin egen kampanj med sina egna resurser, mot snarare än med den etablerade republikanska partiorganisationen. I den meningen representerar årets presidentval, med dess omfattande framgångar för antietablisemangskandidater, en fortsättning i tangentens rikting på tidigare deceniers utveckling mot svagare partiorganisationer.


En annan trend som blir än mer obehaglig i ljuset av en möjlig president Trump är den maktglidning från kongressen till exekutiven som har pågått under lång tid. Uppbyggnaden av en allt större statsapparat under mitten av 1900-talet ledde med nödvändighet också till att presidenten och hans administration blev en allt större organisation med vidare befogenhet. Med Sanders skulle denna tendens rimligen åter bli aktuell. Vad vi har sett under Bush och Obama är emellertid framförallt ökade befogenheter för olika säkerhetstjänster, motiverade med säkerhetspolitiska intressen under kriget mot terrorismen. Samtidigt har också spänningen mellan kongress och president ökat, liksom presidentens användande av exekutiva order. Den maktfördelning som utgör grunden för den amerikanska konstitutionen har alltså förändrats, och nu pågår en urholkning av rättssäkerheten som ytterligare stärker exekutiven. Nästa president kommer alltså att ha betydligt mindre som håller honom (eller henne) tillbaka än vad de flesta tidigare amerikanska presidenter har haft, i synnerhet i fredstid.


Det innebär att amerikansk demokrati står inför nya utmaningar och faror, oavsett hur det går i årets presidentval. Med en president Trump skulle det finnas all anledning att oroa sig, men också utan. Det finns också all anledning att mistänka att amerikansk utrikespolitik kommer att bli mindre aktiv. Stödet för omfattande militär inblandning utomlands verkar inte självklart, och Bush mer unilaterala hållning kan ha mer att säga om framtiden än Obamas mer samarbetsorienterade. Att döma av Trumps uttalanden kommer Bush utrikespolitik att framstå som bade samarbets- och samtalsorienterad vid jämförelse. För Europas del innebär detta att vi inte på samma sätt som tidigare kommer att kunna räkna med USA. Ett mer isolationistiskt USA skulle innebära ytterligare ansvar för den övriga demokratiska världen. Ett USA där staten tar mindre hänsyn till rättssäkerhet innebär också ett nytt läge i Europa. Det innebär också att europeiska politiska ledare måste agera än mer oberoende av USA.

söndag, mars 20, 2016

Axialtid?

Den tyske filosofen Karl Jaspers har myntat begreppet Axialtiden för en period då stora delar av grunden för vad vi uppfattar som religion och filosofi tillkom. Enligt honom skulle denna period ha infallit under åren mellan 800 och 300 före Kristi födelse. Perioden inleds för Jaspers med den persiske profeten Zoroaster. Denne skapade en dualistisk beskrivning av världen som skapad av en god gud i kamp mot en ond anti-gud, en kamp som i en avlägsen men ändå historisk framtid kommer att vinnas av den gode guden. Zoroastrismen har visserligen endast få anhängare idag, men dess ideer påminner ändå mycket mer om moderna monoteistiska religioner än om de polyteistiska religioner som föregick den, och som inte alls hade denna typ av föreställning om ont och gott. Ett par hundra år senare skulle den judiske profet som skrev andra delen av Jesaias bok (som också finns i den kristna bibeln) bidra till att förvandla den gammalisraeliska kulten av folkets skyddsgud till senare tiders monoteistiska judendom. Ungefär samtidigt (eller möjligen något senare) lade Konfucius, Lao Tsu och andra filosofer grunden för senare tiders kinesiska tänkande. I Indien undervisade de asketer som bl.a. genom idén om samsara omvandlade den vediska religionen till vad som senare skulle bli hinduism, buddhism och jainism. Mot slutet av perioden levde - möjligen samtidigt - Gauthama Buddha, Sokrates och Platon. De senare skulle tillsammans med bl.a. Platons lärjunge Aristoteles lägga  grunden för senare tiders västerländska filosofi.

Enkelt uttryckt skulle man kunna hävda att axialtidens tänkare i varierande utsträckning lämnade tidigare skedens mytologiska tänkande bakom sig för att istället försöka förstå verkligheten med hjälp av mer abstrakta, universalistiska och teoretiska perspektiv. I de flesta fall övergav de inte den traditionella kulten av de etablerade gudarna, men dessa stod sällan i centrum för deras förståelse av verkligheten. Detta gäller i synnerhet för de grekiska filosoferna och för buddhistiskt och jainistiskt tänkande. Zoroaster och Jesaia-författaren kan istället sägas ha övergivit en mytologisk-polyteistisk verklighetsförståelse för en teologisk-monoteistisk med en enda universell, moralisk och mer abstrakt gud.

Modern forskning visar att Zoroaster antagligen levde ytterligare några hundra år tidigare, men hans idéer spreds först under vad Jaspers kallade Axialtiden, eftersom det var först då som det persiska rikets grundande möjliggjorde en vidare spridning av religionen. Också generellt sätt kan förändringen sättas samman med en fundamental förändring i människornas levnadsförhållanden och kommunikationsmöjligheter. Åtskilliga av dessa tänkare levde och verkade i städer med omfattande kontakter med omvärlden. Städerna började nå verklig storlek, kommunikationerna blev bättre och de politiska enheterna blev store. Påfallande många av tänkarna levde dock själva i små statsstater med omfattande handlelsrelationer. Mot slutet av Axialtiden ser vi flera stora imperier växa fram: Persiska Riket, Mauryadynastin i Indien, dynastierna Qin och Han i Kina, och senare Carthago och Rom kring Medelhavet. Vissa av Axialtidens filosofier blev nära förknippade med imperiebyggandet - som Zoroastrismen och Konfucianismen - andra växte fram i konflikt med det. Jesaias nya judendom tog t.ex. starkt intryck av den judiska fångenskapen i Babylon, som började med Nebuchadnezzars erövring av Jerusalem och avslutades med den persiska erövringen av såväl Babylon och Jerusalem.

Just nu funderar jag på om det kan ligga någonting i tanken att sekulariseringen och upplysningen är fenomen som på väsentliga sätt liknar axialtiden (och i vilken mån det verkligen är rimligt att tala om en axialtid). Upplysningen utvecklades tillsammans med förstadierna till industrialiseringen. Sekulariseringen har fortgått tillsammans med tilltagande urbanisering, befolkningstillväxt, förbättrade kommunikationer och ändrade livsförhållanden. Från och med sen-renässansen har imperiebyggande i en global skala blivit möjligt på ett helt nytt sätt (med bl.a. de spanska, franska, brittiska och ryska imperierna). Naturvetenskapens förståelse för världen har förändrats radikalt de senaste seklen. Symboliskt korrespondens- och meningstänkande har fått ge vika för hypotetisk-deduktiv metod, vad vi idag uppfattar som vetenskaplig metod. Samtidigt har den ansvarsfördelning mellan monarki och kyrka som dominerat europeiska samhällen sedan romersk tid ersatts av den moderna staten och av ett i bred mening mer individualistiskt samhälle.

Sekulariseringens och den moderna vetenskapens prägel på mänskligt tänkande verkar bestående, men finns det något man kan lära av Axialtidens historia så är det att det är extremt svårt att förutsäga vilka nya former som idéerna kommer att ge upphov till senare i historien. Av dagens världsreligioner är det bara de indiska och kinesiska som har sitt upphov i Axialtiden. Det är lätt att se att grundläggande tankemönster och föreställningar i kristendomen och islam kan spåras tillbaka till den profetiska judendomen, och i någon mån till grekisk filosofi, men de tolkningar och kombinationer som uppträder är samtidigt helt nya. Ett stor omvälvning innebär inte att historien är slut, eller att gamla former inte skulle fortsätta att existera. Istället fortsätter många av dem att finnas till, om än med betydelser givna i ett nytt sammanhang. Vi har heller ingen anledning att tro att våra dagars liberal-demokratiska samhällen eller religions- och tankefrihet skulle vara bestående. Mänskliga samhällen är betydligt mer föränderliga än idéer. Vill man att någonting ska vara bestående måste man försvara det. Inte heller har vi någon anledning att räkna ut de idéer från tidigare perioder som redan har visat en förmåga att överleva under de nya omständigheter som har uppträtt hittills. Det gäller såväl för världsreligionerna och filosofin som för ännu äldre fenomen som männsiskans fallenhet för (behov av?) mytologiskt och magiskt tänkande.

torsdag, mars 10, 2016

Är enande nationella berättelser möjliga idag?

För några år sedan skrev jag ett antoligikapitel om nationella berättelser och urvalsprocesser i kulturarvssektorn. Rubriken var "Vilka är nationen?". Den gången avslutade jag med att mena att det idag är omöjligt för någon enskild aktör, som t.ex. de statliga kulturarvsinstitutionerna, att själva etablera en enande nationell berättelse om varifrån vi kommer, vart vi är på väg, eller ens vilka "vi" är. Jag utvecklade inte detta påstående särskillt mycket - det får kanske bli temat för en annan artikel - men tyckte ändå att det var en rimlig slutsats efter att ha beskrivit en verklighet där den nationella historien, sådan människor forestaller sig den, formas av en mängd aktörer, inklusive media, myndigheter, civilsamhälle, författare forskare etc. När jag nu läste om texten framstår den som betydligt mer relevant än vad den kändes när den skrevs, men också som att den var skriven i en helt annan tid än den vi lever i nu.

Jag tyckte då att slutsatsen var rätt hoppingivande; om vi vill leva i ett pluralistiskt samhälle måste vi också tillåta flera olika identiteter och sätt att se på det gemensamma samhället. Där kommer emellertid också svårigheten: ett samhälle förutsätter också att man är något så när överens om hur samhället ska fungera. Man behöver inte vara överens om allt. Viktiga frågor som livets mening, att tro eller inte tro på en eller flera gudar osv. lämnas i ett sekulariserat samhälle åt den enskilde. Statens inflytande och övervakning av privatlivet är en fråga som debatterats livligt de senaste åren. Ett fritt samhälle är ett samhälle där det finns en privatsfär och ett civilt samhälle där allt inte är gemensamma för alla. Statens uppgift i relation till detta bör främst vara att se till att människors agerande mot varandra stannar inom lagens ramar. Religionsfrihet innebär t.ex. att alla har rätt att utöva sin religion som de vill, men därför också att ingen har rätt att tvinga på någon annan dess regler. Kulturella institutioner som skola, museer, bibliotek, utbildningar i humaniora, osv. har som jag ser det främst till uppgift att ge människor reskapen för att själva hitta sina egna vägar och sin egen identitet, men också för att känna till och kunna bidra till att utveckla de gemensamma spelreglerna. Åtminstone som jag ser det är det det som staten handlar om; spelregler och grundläggande förutsättningar, inte livets mening eller grundläggande identitet. Också detta kan naturligtvis ses som en gemensam berättelse om vad samhället handlar om och om vart vi är eller borde vara på väg, men det är ändå rätt stor skillnad på en sådan berättelse och de allomfattande berättelser och krav som totalitära och auktoritära ideologier anser att de statliga institutionerna bör förmedla till medborgare eller undersåtar.

Att historien kan förstås på flera olika sätt betyder dock inte inte att etablerade tolkningar och rena vanföreställningar skulle stå på samma nivå (vilket var en av mina huvudpoänger också för några år sedan). Det är därför som utbildning och kulturinstitutioner är så nödvändiga i ett öppet och demokratiskt samhälle. När jag talar om berättelser handlar det om hur vår tolkning av historien också innebär en tolkning av vilka vi är och vart vi är på väg idag. Tolkningen beror givetvis på hur vi redan uppfattar oss själva och omvärlden. Vissa sådana uppfattningar - inte minst när de handlar om omvärlden - borde ändras eftersom de visar sig vara felaktiga. Att förhindra rena missuppfattningar är en viktig funktion för både utbildning och kulturarvsinstitutioner. Rimligen har kulturliv och intellektuella också viktiga roller att fylla i den offentlighet där nya berättelser tar form, inte som de enda aktörerna, men som några bland många aktörer. Minst lika viktigt är att skolan ger människor en förmåga att själva resonera kritiskt.

TILLÄGG 2016-3-30: Frågan om ifall det skulle vara möjligt att på ett medvetet sätt sprida en förändring i det allmänna historiemedvetandet och hur man i så fall skulle behöva gå till väga är också mycket intressant. Relevant både för förståelsen av vad som nu händer eller som skulle kunna hända, såväl i öppna liberala samhällen som i mer auktoritära system som Kina och Ryssland.

tisdag, januari 05, 2016

Umberto Eco

Ända sedan jag läste Foucaults Pendel någon gång på1990-talet har Umberto Eco varit en av mina favoritförfattare. Det är alltså inte nödvändigtvis någon dålig kritik när jag säger att Upplaga Noll inte är hans bästa bok. Tvärtom är den underhållande och läsvärd. Samtidigt kan man inte undgå att uppfatta den som en sorts utvikning eller återanvändning av diverse teman från Foucaults Pendel. Intrigen i Upplaga Noll kretsar kring en nystartad tidning som aldrig varit tänkt att komma ut. Istället är ägarens syfte att med hjälp av historier som eventuellt skulle kunna tryckas i den kunna påverka personer i Italiens politiska och övriga elit. Eftersom den utspelar sig i början av 1990-talet är en sida av romanen alltså att den är en satir över de politiska och mediala sammanhangen i ett Italien där etablerade politiska eliter var på väg att falla samman och där vägen bereddes för Berlusconis uppstigande till makten.

En annan sida är skildringen av den samling medelmåttor som utgör tidningens personal. Huvuddelen av intrigen kretsar kring de konspirationsteorier som en av dem är besatt av. Mer exakt handlar det fascistiska politiska konspirationer, Operation Gladio, P2 och tesen att Mussolini på något sätt skulle ha överlevt Andra Världskriget och hållits i beredskap för ett opportunt politiskt ögonblick för fascismens återkomst. Här kan man tycka att Eco borde vara på sin hemmaplan eftersom Foucaults Pendel helt kretsade kring konspirationsteorier och olika typer av symbolisk övertolkning. Hans huvudämne som akademisk filosof är dessutom semiotik. Intrigen för onekligen tankarna till flera av de konspirationer som förekom i Foucaults Pendel trots att fokus där var på ockulta konspirationer. Ännu närmare hamnar man Begravningsplatsen i Prag där handlingen kretsar kring förfalskade dokument, ockultism, och framförallt antisemitism i 1800-talets Frankrike (titeln refererar till ett möte som framställs i den ökända antisemitiska pamfletten "Sions vises protokoll").

Detta är heller ingenting unikt för Ecos senaste bok. Större delen av hans författarskap kretsar kring frågor om tolkning, symbolism och hur en allt för långtgående vilja att se dolda orsaker och samband kan leda till en oförmåga att leva i nuet och ta saker och ting för vad de är . Flera andra teman återkommer dessutom ständigt i hans författarskap. Begravningsplatsen i Prag och Upplaga Noll kan båda uppfattas som utvikningar av politiska konspirationsmyter och högerextrema grupper som dök upp i Foucaults Pendel. Gårdagens Ö spinner vidare på symbolik och symbolism som knyter an till 1600-talets ockultism, vetenskap och konst. Drottning Loannas mystiska eld utvecklar de reflektioner kring barndomsminnen som också återfinns i Foucaults Pendel, lite vid sidan av huvudintrigen. Baudolino griper snarare tillbaka till de medeltida temana i Rosens Namn, men från ett världsligt perspektiv, där Rosens Namn är monastisk och filosofisk.

Problemet med Upplaga Noll  är inte att Eco återkommer till sina vanliga teman. Själva intrigen ter sig återanvänd. Tidningen blir en plattare motsvarighet till förlagsmiljön i Foucaults Pendel. Till och med huvudpersonerna Colonna och Braggadocio framstår som mer medelmåttiga mindre intressanta motsvarigheter till Foucaults Pendels Casaubon och Belbo. De flesta av Ecos böcker är till bredden späckade av symbolism. Varje sida är full av referenser till historiska personer, grupper och litterära verk. Detta är en del av tjusningen. Foucaults Pendel är ett slags fälla där läsaren dras med i huvudpersonernas stegrande fascination inför den symboliska och konspiratoriska tolkingen av världen. Sensmoralen i berättelsen tycks handla om att inte låta sig ryckas med i den självcentrerade tron på sin egen förmåga att avtvinga världen hemliga sanningar och därmed själv förlora förmågan att uppskatta tillvaron sådan den är. Frågan infinner sig dock hur många läsare som tar med sig denna lärdom och hur många som istället enbart tar med sig den fascination som författaren förmedlar.

Upplaga Noll är på många sätt en underhållande bok. Den är också betydligt mer lättläst än det mesta som Eco har skrivit. Åtminstone för mig uteblev emellertid den förändring av synen på verkligheten - och därmed också den medföljande reflektionen kring detta - som i flera av Ecos övriga böcker framstår som hans stora begåvning som författare. Här finns ingen djup symbolik, inte ens någon förment djup symbolik. Braggadocio är en morbid paranoiker som verkar vara av det slag som det är allt för lätt att hitta i kommentarsfälten på internet. Man får också intrycket av att Eco själv inte är lika väl hemmastadd i 1990-talets tidningsbransch som i frimurarloger i 1800-talets Paris, medeltida klosterbibliotek eller italienska universitet vid tiden för studentrevolten 1968. Istället blir det bara en skröna. I någon mån baserad den på diverse konspirationsteorier från Kalla Kriget, men inte heller säkerhetspolitik är Ecos starka sida, även här hade det kunnat göras betydligt mer intressant, eller åtminstone mer fantasieggande. Slutet känns knappast livsbejakande eller ens ödesmättat, utan mest bara uppgivet.

fredag, december 11, 2015

Europa 2015: Mellan Kreml och Ankara?



Världsläget kommer allt närmare. Idag borde det vara uppenbart för de flesta att kriget i Syrien har en påverkan långt bortom Mellanöstern, också på svensk inrikespolitik. Tillräcklig påverkan för att regeringen ska ha övervägt att stänga Öresunds-bron. Bron är fortfarande öppen, men andra åtgärder som redan har genomförts är sådana som det bara för ett par månader sedan framstod som otänkbart att socialdemokraterna - för att inte tala om miljöpartiet - skulle ha ställt sig bakom. Med en liknande ironi finner sig 'sannfinländarna' på andra sidan Östersjön i en regering som organiserar mottagandet av ett för finländska förhållanden mycket stort antal flyktingar.

Inte minst Sverige har tagit emot ett jämförelsevis stort antal flyktingar. Av allt att döma har regeringen nu kommit fram till att mottagandet inte kan bli större utan mer negativa effekter i andra delar av välfärdsstaten än den är beredd att acceptera, och de flesta andra partier håller med. Många instanser i Sverige har gjort ett imponerande arbete med att sköta flyktingmottagandet, annat hade kunnat skötas bättre. Med tanke på att flyktingströmmen knappast kommer att upphöra borde det nu vara hög tid att utvärdera och se vad som kan göras bättre, t.ex. hur samordningen mellan offentliga och civilsamhälleliga aktörer skulle kunna bli bättre. Också när det gäller integrationspolitiken i ett större perspektiv - inklusive allt från kultur- och utbildningspolitik till arbetsmarknadspolitik och förutsättningarna för småföretagande - finns det mycket som länge har behövt förbättras, och de behoven har bara ökat.

Generellt sett borde Europa kunna hantera den nuvarande flyktingströmmen. I förhållande till Europas totala befolkning handlar det knappast om någon ohanterligt stor mängd människor. EU:s förmåga att hantera situationen lämnar dock mycket i övrigt att önska. Till reaktionen hör en ökande nationalism som är på väg att bli ett hot mot den fria rörlighet som på många sätt är samarbetets kärna - t.o.m. i Sverige har man på allvar diskuterat åtgärder som att stänga Öresundsbron - samtidigt som den för demokratiskt tveksamma grupper till makten. I Frankrike ser vi stora framgångar för Front National, i Sverige finns Sverigedemokraterna, båda är partier med obehagligt förflutet, rasistiska tendenser och bristande respekt för rättsstaten.

En långsiktig lösning kräver dock fred i Europas närområde. Frankrike har visat att man är beredd att göra militära insatser mot den s.k. Islamiska Staten. En långsiktig lösning kräver emellertid mer än att slå ut Daesh. Vad som krävs är att stabila statliga, helst demokratiska, institutioner byggs upp i området med befolkningens fulla stöd, eller åtmintone ett rimligt mått av förtroende. Det lär inte bli lätt, och ska en västlig inblandning över huvud taget kunna bli konstruktiv krävs att den är långsiktig och stabil. USA:s inblandning och därpå följande uttåg ur olika länder har hittills varit en av de mer destabiliserande faktorerna i regionen.

Hittills har jag dock svårt att se någon långsiktig plan i EU:s agerande. Snarare verkar det vara så att unionen låter sig ledas av andra aktörer. Daesh verkar av allt att döma sträva efter att provocera fram en konfrontation mellan sig själva och väst, en utveckling som skulle bekräfta deras egen apokalyptiska världsbild. Sannolikt överskattar de sin egen styrka, men det är också troligt att mer konfrontativt Väst kan stärka Daesh trovärdighet bland potentiella sympatisörer och rekryter. Framförallt verkar EU dock låta Turkiet och Ryssland ta initiativet. Båda dessa är stater i vårt omedelbara närområde som utvecklas i allt mer auktoritär riktning. Turkiet har hittills använt flyktingkrisen som påtryckningsmedel mot EU. Ryssland använder konflikten som avledande manöver samtidigt som man försvarar sina intressen i Syrien och samarbetar med flera av de nationalistiska grupper som destabiliserar EU (t.ex. Front National). Också Turkiets och Rysslands regeringar gynnas av ett mer slutet EU där medborgarna har lägre förtroende för regeringar och rättsväsende, om inte annat så för att de får det egna styret att se mindre illa ut vid jämförelse.

Det råder kort sagt ingen tvekan om att Europas regeringar står inför allvarliga utmaningar. Frågan är om de kommer att förmå att ta sig an dem - och hur.

söndag, december 06, 2015

Svensk lag i Finland

När Finland firar sin självständighetsdag kommer jag att tänka på ett seminarium som jag besökte här i Jyväskylä runt ett halvår innan jag flyttade hit. Vi diskuterade likheter och skillnader i det politiska systemet i Finland och Sverige (med betoning på kulturpolitik). Det är ett känt faktum att Finland har bevarat betydligt mer av äldre svensk lagstiftning än vad Sverige har gjort. Inte minst fortlevde Gustav III:s regeringsform från 1772 i Finland ända till 1919 (två år efter självständighetsförklaringen), medan den i Sverige avskaffades redan 1809.

För både Sverige och Finland var 1809 ett av de mest avgörande åren i vår historia; året då Rysslands erövring av Finland - en tredjedel av det svenska rikets areal och en fjärdedel av dess befolkning. I Sverige ledde det till att kungen avsattes, till att en mer parlamentarisk regeringsform med en hög grad av maktdelning antogs, samt till att man valde den nya dynastin Bernadotte. 1809 blev alltså början till mycket av det moderna Sverige. Att den nya regeringsformen antogs hör också till det som firas 6 juni. I Finland innebar 1809 upprättandet av Storfurstendömet Finland, ett slags kompromisslösning där tsaren lovade att styra Finland efter dess egna lagar, dvs. den redan existerande svenska lagen, inklusive regeringsformen, regleringen av statskyrkan (som bröts loss från den svenska och blev det som nu är Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Finland) etc. 1772 års regeringsform - som i svensk historia brukar beskrivas som det gustavianska enväldet - framsod i det av Ryssland erövrade Finland istället som en garant för den relativa maktdelning och rättssäkerhet som rådde i Storfurstendömet, till skillnad från i resten av det autokratiskt styrda ryska imperiet.

Bland de mest inflytelserika litterära beskrivningarna av 1809 års krig finns Runebergs Fänrik Ståls sägner som har blivit en klassiker i både Sverige och Finland, samma verk som texten till Finlands nationalsång är hämtad ur. Här beskrivs kampen mellan de svenska och ryska arméerna som en nationellt definierande kamp för Finland, med de finska soldaterna som de huvudsakliga hjältarna, men också med en mycket negativ bild av den inkompetenta svenska militärledningen under Gustav IV Adolf. Efter 1809 har de båda delarna av det gamla svenska riket gått skilda vägar. Sverige hade sin nationalistiska period under 1800-talet, präglat av fantomsmärtorna efter den förlorade delen av riket, och har efter Första Världskriget byggt en ny nationell identitet med fokus på modernitet, välfärdsstat och folkhemsbygge. I Finland präglades 1800-talet istället av kampen mot den ryska överhögheten, för en finsk nationell identitet och för den självständighet som uppnåddes när den finska lantdagen, i enlighet med sin egen tolkning av maktdelningen i 1772 års regeringsform, antog självständighetsförklaringen 6 december 1917.

Vid sidan av de militära hjälteskildringarna innehåller Runebergs epos mycket riktigt också en hyllning till lagen och ämbetsmannen - landshövdingen - som de svagas värn mot övermakten:

Gror bragdens ära blott på stridens mark,
Där tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
Och visa hjältemod?

I djupa Finland bortglömd fanns en man,
En fridens man allt från sin ungdom hän;
I fridens värv ren grånad, styrde han
Som hövding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, av anors glans
Omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
Ty namnets ära var, att det var hans,
Hans adel föll därpå. [...]

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
Blott han med två hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
Och tyste voro de.

Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han såg en krigare i samma stund,
Följd av en väpnad tropp.

Den ryska härens övergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:

"Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
Dock kämpa landets söner som förut
I Sveriges här för det.

Välan, här är en penna, sätt er, skriv
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och liv,
Som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans släkt skall jagas utan nåd och frid
Ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
Så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ni ser ett beskärm
För dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lovat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
Att, bryter en, all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustrus brott,
Ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräv straff av män med svärd i hand,
Av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
Långt efter den blev till."

Han talte så. En bävan genomlopp
De båda unga männerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
Sjönk hövdingen i domarsätet ned;
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
En överjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
De nämnde ofta sen med eldad håg
Om en förklaring stilla, underbar,
Som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men varifrån det vackra ljuset kom,
Blev olikt tytt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
Av dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: "Det kom inifrån,
Hans samvete det var."

söndag, november 22, 2015

Bildning, folkbildning och kulturpolitik

I förra numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift skriver jag om bildningens roll och svensk kulturpolitiks utveckling från mellankrigstiden och framåt: 

"During the interbellum period, Swedish cultural policy could be viewed as a part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people, using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cultural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of Arthur Engberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be summarized as a view of cultural policy as a process of bildning directed at the entire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes and the re-connection of the arts to the people of the nation. Engberg was also an example of a politician without a firm footing in the culture and education organizations which were already forming in the popular movements. Together with his respect for high art, this appears to have influenced his policies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural policy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and less focused on existing popular movements than it could otherwise have been. During the second half of the century, cultural policy largely became a support system for professional arts and culture, aiming to enable the entire population to gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sense continuing this folkbildning project. Yet, the ambition to use explicit cultural policy as a part of a wider policy directed at changing the culture of a nation through popular enlightenment has continued to reoccur in Swedish cultural policies. It appears that approaches institutionalized during the formative period of the 1930’s continued to guide Swedish cultural policy in a path dependent way for a considerable period of time.

Folkbildning has – in the context of cultural policy documents and discussions – gone from being the general aim of cultural policy to becoming a term referring specifically to the activities of study associations and folk high schools. Cultural policy and folkbildning have thus been both separated, becoming distinct fields of organization and government policy, and narrowed down through a process of institutionalization. This separation between, on the one hand, an explicit cultural policy focusing on established cultural institutions and, on the other hand, the popular movement organizations associated with folkbildning, appears to be a clear case of path dependency established when Social Democratic cultural policy ideas were operationalized by Engberg with a focus on the established institutions.

Over the last few decades, we may have seen a new trend, where cultural policy has begun to see the established art forms and government-supported institutional culture as parts of a larger cultural field – including the commercial expressions of culture which earlier cultural policies worked actively to counteract, or even to suppress – but also viewing active participation in culture (as opposed to being a passive audience of cultural events) as something that the citizens should be gaining access to.

The general aim of cultural policy and folkbildning have become less of a process of societal transformation and more of a support for, on the one hand, the professional arts field and the institutions of cultural policy, and, on the other hand, the individual development of members of the public, thus, in a sense, returning from Engberg’s concept of folkbildning as a transformative process on the societal level, to something closer to the original notion of Bildung as a process of personal development within the context of the arts and the public sphere. Yet, central aspects of folkbildning – in a broader sense than in Engberg’s interpretation – are retained and developed in that the ambition, in both cultural policy and in the study associations, remains to extend opportunities for personal growth to everyone by offering access to a wide range of cultural experiences (that may or may not be judged in relation to quality or depth of experience). Even the ambition to politically activate those taking part is often retained, sometimes even with the ambition to alter the cultural attitudes of the population at large. The cultural policies of the Sweden Democrats remain an exception in this context, focusing more clearly on changing Swedish culture according to a pre-decided vision, a view which at least superficially appears to have more in common with other Swedish cultural policies in the 1930s than in the present.

In this context, it is hardly surprising that the role of quality – and of bildning in a classical academic sense – have both been questioned and defended. In spite of recent changes, national cultural policy in Sweden has remained focused on supporting professional arts and institutional culture, largely bound by the path dependency established in the mid-20th century. Quality remains a central goal. This situation is only rarely questioned. The path dependency is enforced both by the norms of the cultural policy field and by the investments made in its currently dominant institutions and organizations since Engberg’s time (and, in the case of the institutions already supported by the state at that time, since much earlier). A tension is thus created between, on the one hand, a concept of quality based in established institutions and fields and, on the other hand, a view of culture as a larger field of expressions, which are ascribed value primarily by the wide spectrum of experience which they offer. In this context, proponents of established forms of culture may have to argue that they offer a deeper level of experience, but whether this, or other, arguments will be convincing remains to be seen. The same is true of whether bildning and folkbildning will remain central concepts in Swedish cultural policy and, if so, if they will develop in a more individualistic and/or civil society oriented direction.

fredag, november 06, 2015

Bildning och folkbildning

Senaste numret av Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift är ett temanummer om folkbildning med exempel från Sverige, Norge och Finland redigerat av mig och Henrik Nordvall. Stort tack till Jorun, Stenöien, Ann-Marie Laginder, Johan Jövgren, Annika Turunen och Louise Malmström för medverkan. Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift är helt open access, så samtliga bidrag finns att ladda ner härifrån. Närmast de ämnen som brukar förekomma på den här bloggen är förmodligen Henrik Nordvalls och Louise Malmströms artikel om svenska socialdemokratiska riksdagsmäns utbildningsbakgrund och (folk)bildningssyn, samt min egen artikel om bildningssynen i svensk kulturpolitik de senaste hundra åren.
 part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people,using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cul-tural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of ArthurEngberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be sum-marized as a view of cultural policy as a process of
bildning
directed at theentire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes andthe reconnection of the arts to the people of the nation. Engberg was also anexample of a politician without a firm footing in the culture and educationorganizations which were already forming in the popular movements.Together with his respect for high art, this appears to have influenced his pol-icies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural pol-icy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and lessfocused on existing popular movements than it could otherwise have been.During the second half of the century, cultural policy largely became a supportsystem for professional arts and culture, aiming to enable the entire populationto gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sensecontinuing this
 folkbildning
 project. Yet, the ambition to use explicit cultural
During the interbellum period, Swedish cultural policy could be viewed as a part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people,using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cul-tural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of ArthurEngberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be sum-marized as a view of cultural policy as a process ofbildningdirected at theentire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes andthe reconnection of the arts to the people of the nation. Engberg was also anexample of a politician without a firm footing in the culture and educationorganizations which were already forming in the popular movements.Together with his respect for high art, this appears to have influenced his pol-icies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural pol-icy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and lessfocused on existing popular movements than it could otherwise have been.During the second half of the century, cultural policy largely became a supportsystem for professional arts and culture, aiming to enable the entire populationto gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sensecontinuing this folkbildning project. Yet, the ambition to use explicit cultural

söndag, oktober 11, 2015

Stefan Zweig om polisministerns natur

Tidningen Kulturen publicerade nyligen den längre versionen av min text om den österrikiske mellankrigstidsförfattaren Stefan Zweigs studie av det slags människa som frodas i tider av diktatur och politiskt kaos, som ser själva förstörelsen som en möjlighet att för egen del samla makt bland ruinerna. Beskrivningen uppvisar tydliga paralleller med flera ledande personer i mellankrigstidens Europa och det verkar tydligt att författaren hade personer som Himler och Göring i tankarna när han försökte beskriva denna personlighetstyp. Den Zweigtext som jag skriver om är hans biografi över den franske polisministern och revolutionären Joseph Fouché.


Lite överraskande beskriver Tidningen Kulturen min text som en diskussion om Zweigs politiska konservatism. Jag valde själv att använda ordet borgerlig, men kanske är det just konservativt att varna för det slags människor som inte bara strävar efter revoultion utan som också är i sitt rätta element när strukturer och rättssystem rivs åt sidan och det politiska spelet spelas med livet som insats. Rimligen är det också rätt konservativt att varna för Weimarrepublikens faror genom att dra paralleller till Franska Revolutionen. Som contrast kommer jag att tänka på Linderborgs beundran för den politiska kämpaglöden under Weimarrepubliken. Själv håller jag snarare med Zweig om att politisk stabilitet har sina fördelar, inte så att maximal stabilitet är det bästa, utan snarare så att reformer kräver ansvarstagande och respekt för rättsstat, rättigheter och demokrati.

"För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av en fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska opportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsardömet. Därmed kombinerar Zweig tidens fascination för å ena sidan psykologi och psykologiska typer, och, å andra sidan, samhällsförändringar, liknande den som mellankrigstidens Europa självt hade kastats in i. Här för den mestadels liberale Zweig tankarna till en författare med helt annan politisk inställning, nämligen Ernst Jünger, som också han byggde romaner samtidigt kring idéer om personlighetstyper och kulturhistoriska skiftningar [...]

Kanske förklaras [Zweigs] fascination för Fouché inte bara av att den personlighetstyp som han lät denne representera var en som han såg frodas i sin egen samtid, utan också därför att den var så främmande för hans egen personlighet; opportunisten i motsats till upplysningsmannen, politikern i motsats till den intellektuelle, den hänsynslöse i motsats till den fredlige.

Även om Zweig själv främst framstår som en tämligen opolitisk liberal var han också en person som skulle komma att sakna den lugnande och enande hand som Habsburgmonarkin tycktes ha hållit över Mellaneuropas nationer. Zweig var kanske aldrig någon konsekvent liberal, men trots sin ofta kulturradikala inställning framstår han på många sätt som en helt igenom borgerlig person. Hans egen bakgrund var i det välbemedlade och välutbildade judiska borgerskapet i Wien, och till skillnad från den ursprungligen småborgerlige Fouché (och den under uppväxttiden lika småborgerlige Jünger) verkar han ha varit fullt till freds med sin egen stabilt borgerliga bakgrund.


Handlade det också om kontrasten mellan revolutionären och en person som ytterst föredrog stabilitet framför förändring? I Världen av igår sade sig Zweig anse sig lycklig lottad som fått uppleva flera liv, i flera världar, från förkrigstidens bildningsborgerliga Wien till mellankrigstidens bohemiska Paris och Berlin, men också världskrigens förödelse. Fouché skulle rimligen – åtminstone i Zweigs tappning – ha sagt det samma, men med det tillägget att han såg förändringen som en personlig möjlighet, ville vara med och orsaka den och stå i dess centrum, till och med oavsett från vilken utgångspunkt eller vilka konsekvenser det kunde få. Sådana är, enligt Zweig, de människor som frodas i vad Jünger en gång beskrev som tider "då hundarna kommit lösa"."

söndag, oktober 04, 2015

Mellan Palmyra och Moskva: Europa 2015

För drygt ett år sedan skrev jag en i en bloggpost med titeln "Europa 2014" om ett Europa där de etablerade partierna just hade gått kraftigt tillbaka i Europaparlamentsvalet, där Putin återinfört den territoriella erövringen som politiskt verktyg och som samtidigt stod inför ett självutnämnt kalifat på väg att ta över Syrien och Irak. Det senaste årets utveckling har knappast varit till det bättre. Europas ledare har tillfälligt lyckats hantera den finansiella krisen i Grekland, men de mer långsiktiga problemen är knappast lösta. EU-länderna har samtidigt haft stora svårigheter med att hantera den flyktingström som den senaste tiden  har tagit sig fram genom Europa. På många sätt verkar EU stå inför en vattendelare: vissa drar mot en ökad centralisering av t.ex. fördelning av asylsökande, samtidigt införs nu (tillfälliga) gränskontroller inom Schengenområdet. I den allmänna opinonen rasar en konflikt mellan dem som vill välkomna och hjälpa flyktingarna, och dem som vill spärra gränserna till sina respektive lander.

Utrikespolitiskt har såväl USA som Europa till synes misslyckats fullständigt i alla försök att förbättra situationen, i såväl Ukraina som Syrien. Även då man har gått in aktivt i olika länder har USA:s policy allt för ofta varit att gå in och avsätta en auktoritär regering för att sedan efter en tid dra sig ur landet innan läget har stabiliserat sig; ofta med katastrofalt resultat. I Washington tycks somliga ledare nu vara tillräckligt desperata för att öppet förorda stöd till Al Qaida-afilierade grupper, till synes utan att ha lärt sig någonting alls av krigen i Afganistan och Irak.

I Syrien ser det nu istället ut som att det blir Putin som kommer att kunna framställa sig som den handlingskraftige ledare som är beredd att styra upp läget, kanske rent av med stöd från väst. Skulle Ryssland på allvar gå in i Syrien till stöd för Assadregimen skulle det sannolikt vara i syfte att stanna. Allt tyder på att Putin tänker i samma geopolitiska banor som gälde då han fortfarande arbetade i KGB. Att långsiktigt säkra Rysslands position i Mellanöstern är sannolikt själva syftet med aktionen. Samtidigt hörs rapporter om att minst lika många fortfarande flyr ifrån Assadregimen som från IS. Och samtidigt fortsätter Putinvänliga grupper och partier att bearbeta opinionen i väst, oftast som invandrarfientliga partier, och nästan genomgående genom att framställa sig själva som etablisemangs- och EU-kritiska (vilket inte innebär att all kritik eller alla kritiker skulle vara illegitima eller ens problematiska).

EU och Europa i stort står onekligen inför åtskilliga utmaningar den närmaste tiden. Att placera de inkommande asylsökande, pröva deras ansökningar om asyl och samtidigt hantera de invandrarfientliga delarna av den egna opinionen är bara början.