Populism

Ann-Cathrine Jungar skrev för några dagar sedan en intressant understreckare i SvD om det italienska valets segerherre Beppe Grillo. Här framstår han som ett tämligen tydligt exempel på en klassisk populistisk rörelse, men anpassad för att spridas och samordnas över nätet. En populism för 2010-talet. Ordet populism är här inte bara ett skällsord, utan snarare en beskrivning av en typ av politiska rörelser. Det centrala draget i en populistisk rörelse är dikotomin mellan folket och den härskande eliten. Populisten utmålar sig som den som står på folkets sida, även om många framgångsrika populister själva har haft sin bakgrund i eliten. Typiskt för populistiska rörelser är också kulten av ledaren, den folkets förkämpe som utmanar den korrumperade eliten. Ideologi och realistiska lösningar på problem är mindre centrala. I den meningen står man verkligen ofta utanför den klassiska höger-vänster-skalan. Framgångsrika populister kan i själva verket byta lösningsförslag, åsikter och ideologisk inriktning över tid. Det är inte det som är det viktiga.

Som Ann-Cathrine Jungar beskriver honom passar Grillo och hans rörelse perfekt in i den här bilden. Intrycket förstärks av rörelsens organisation. Grillo tar avstånd från den representiva demokratins former: ”Partierna är döda. Jag vill inte bilda ett ’parti’, en ’apparat’, en förhandlingsstruktur”. Istället ligger fokus på massmöten och aktivitet på sociala forum. Att döma av de beskrivningar som jag har läst hittills verkar syftet dock inte vara att utveckla nya former för demokratiskt beslutsfattande och val av representanter och åsikter. Snarare handlar det om populismens centrala föreställning om att man kan göra det som behövs utan beslutsstrukturer eller ideologi, vilket i sin tur förutsätter att alla kan vara överens ändå. Tonvikten i Grillos rörelse ligger dels på lokala grupper som agerar och sprider budskapet, och på ledaren, som därmed blir den som alltid kommer att ha sista ordet. På många sätt påminner Grillos uppgång om hur Berlusconi en gång snabbt startade upp Forza Italia, en rörelse som även den baserade sig på ledarens karisma och på lokala grupper, som den gången hade sina rötter bland annat i suportergrupperna för Berlusconis fotbollslag. Berlusconi nådde sina suporters med hjälp av TV:n. Grillo använder internet. Tidigare i Italiens hisoria använde Mussolini tidningar och film på ett liknande sätt. Mediet blir viktigt för populisten eftersom han behöver en modell för att nå sina supporters utan mellanhänder.

En annan, men mer vänsterorienterad, populist var Hugo Chavez, Venezuelas nyligen avlidne president (jag kan rekommendera den här artikeln i The Economist). Också han bygde upp en rörelse kring sin egen person, med befrielsehjälten Bolivar som historisk förebild, och med fokus på social förändring i kamp mot lokala och globala eliter. Samtidigt hade han en förkärlek att styra med dekret och bröt ned stora delar av den representativa demokratins och rättsväsendets institutionella strukturer. Istället menade han sig bygga upp en ny demokrati beserad på lokala och direktdemokratiska grupper. Återigen kan man se ett mönster där de som stöder ledarens revolution kan organsiera sig och agera lokalt, och där ledaren föreställs stå i direkt förbindelse med folket, varför mellanleden blir mindre viktiga. 

För mig framstår allt detta som ett recept för diktatur, inte för demokratisk förnyelse. Därmed inte sagt att det skulle vara svårt att förstå varför människor stöder populistiska rörelser. Jag utgår ifrån att det finns en hel del som är riktigt i Grillos kritik av det italienska etablisemanget. Det finns helt klart mycket att kritisera i italiensk politik, och det är inte direkt ogrundat att påstå att Italien har stora problem med korruption eller att ledande personer har gynnat sig själva på ett helt oförsvarbart sätt, samtidigt som landets ekonomi har lidit av allvarliga problem. Det är också helt klart att reformer behövs. Missnöjesröstarna har en hel del att vara missnöjda med.

Populisternas anspråk på att representera folket är möjligt därför att människor av olika skäl inte uppfattar sig representerade av de etablerade politikerna och politiska partierna. Skälen till detta kan vara många, och kan inkludera allt från populisternas egen propaganda till verkliga missförhållanden. Samtidigt finns det anledning till oro över att den europeiska politiken kan vara inne på en väg som öppnar för populistiska angrepp. Det finns en stor mängd forskning som pekar på att europeiska partier under flera decennier har utvecklats mot att bli alltmer av professionella valvinnarmaskiner. Inte minst i Sverige har vi sett hur partiernas medlemstal har dalat närmast lavinartat. Den interna representativa demokratin anses ofta ha skjutits i bakgrunden i många partier till förmån för analys av det rådande opinionsläget. Detta kan vara någonting att tänka på också för svenska politiska partier när de sätter samman sina listor inför nästa riksdagsval. Kommer människor att känna sig representerade av de personer och åsikter som partierna går till val på? Varför skulle de göra det? Min egen, kanske något naiva, föreställning är att det bästa sättet att skapa denna känsla av att vara representerad är att se till att medborgare och medlemmar verkligen är de som har makten i beslutsprocesserna. Det ligger i sakens natur att en demokrati inte kan fungera utan att vara organisatoriskt förankrad i folket. I byggandet av stabila demokratier sker detta genom att människor bygger upp institutionella och organisatoriska lösningar; inte i förtroendet för en enskild persons förmåga att utmana makten, utan i förmågan att bygga upp maktstrukturer som är demokratiska. 

Demokrati och bildning

Under de senaste fyra åren har en stor del av min tid gått till forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer. Nu är vi klara. En del av resultaten presenteras i forskningsantologin Bildning och demokrati: Nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Brjurström & Tobias Harding, Carlssons bokförlag). Erling Bjurström inleder med en lång historisk essäistisk skildring av hur olika uppfattningar om bildning, demokrati och meningsfullhet har påverkat våra uppfattningar om fritid och fritidssysselsättningar, i synnerhet när det handlar om ungdomspolitik, folkbkbildning och pedagogik. Henrik Nordvall utgår från en snävare demokratiuppfattning och bidrar med en studie av hur studier i ABF används av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet; en berättelse om bl.a. nätverkande, ideologisk skolning och alternativa utbildningsvägar. Carin Falkner har en bredare uppfattning om såväl kultur som bildning och har studerat lärande och självbild bland ungdomar i två olika fritidssammanhang, medan Bernt Gustavsson bidrar med en begreppsmässig och internationell utblick.

Själv skriver jag om föreningslivet som en plats för demokratisk skolning. Jag börjar i en diskussion som fokuserar på de politiska partierna och andra klassiska folkrörelser men går sedan vidare och fokuserar på nya organisationer, i synnerhet när de tar sig på ytan etablerade organisationsformer. Återkommande exempel är bl.a. spelförbundet Sverok, studieförbundet Ibn Rushd, förbundet Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa samt Piratpartiet. Vilka färdigheter och värderingar lär sig och internaliserar de som är aktiva där?

"[...]Frågan om föreningslivets ställning som demokratiskola är på flera sätt viktig att diskutera idag. Världen förändras. Nya organisationsformer växer fram samtidigt som föreningsmedlemskapets ställning förändras även i många av de etablerade organisationerna. Någonting som har framkommit av den här undersökningen är att det inte bara pågår en global förändring. Civilsamhällets organisering i Sverige präglas också i hög grad av sin egen historia och av samröret med staten. Studieförbund och ungdomsorganisationer är former som i stor utsträckning definieras av de resurser som görs tillgängliga i gränslandet mellan organisationsliv och stat, och hur fördelningen av dessa resurser organiseras. Aktivitet i organisationerna tycks samtidigt möjliggöra ett lärande som innefattar såväl kompetens som värderingar förenade i vad som i aristotelisk anda kan beskriva som praktisk politisk kunskap. Bärande element i de aktivas demokratisyn tycks vara öppenheten för att alla inte bara ska få vara med i organisationen utan också kunna göra sin röst hörd i beslutsprocesserna. Utgångspunkterna för alla bör vara jämlika. När så inte är fallet innebär detta ett normativt krav på handling som åtminstone en del hörsammar och försöker tillgängliggöra Föreningssveriges modeller för dem som inte har tillgång till dem. Bilden av människan är positiv: alla är kreativa, det handlar bara om att ge människor utrymme och resurser.

En annan sida är relationen till staten. Det är statliga resurser som möjliggör mycket av detta arbete och som styr dess organisering mot föreningsformen, även om det ideella arbetet ofta är än mer omfattande än de offentliga resurser som tillförs. Att formell demokrati handlar om att fördela statliga resurser blir därmed också en del av den demokratisyn som förmedlas. Sverige utmärker sig också internationellt genom det nära förhållandet mellan staten och de traditionella folkrörelserna, liksom med andra etablerade organisationer. Studieförbundens ställning och omfattande resurser är internationellt unik. Om föreningsaktivitet ses som en lärandeprocess är det kanske i föreningslivets relation till staten som vi bör söka efter förklaringen till svenskarnas exceptionellt stora förtroende för denna, det vill säga i organisationsformerna och inte bara i frekvensen av sociala kontakter som sådana. Även om dagens Sverige rymmer flera nya rörelser och aktiviteter som är organiserade på nya mer informella sätt så är det också betecknande att en rörelse som Piratpartiet just här valde att organisera sig som ett politiskt part, en tanke som först senare spridit sig till andra länder, och som tydligt antyder att man visserligen är kritisk mot etablissemanget men samtidigt också tar för givet att det bästa sättet att påverka det är att slå de etablerade partierna i deras eget spel. Detta är en tanke som i mångt och mycket påminner om den som är dominerande i Sverok. Föreställningen om att det är möjligt, om än svårt, att påverka politiken via de etablerade formerna märks också i Ibn Rushd och Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR). Här syns en tydlig tonvikt på att etablera sig som en legitim organisation för att kunna påverka samhället som en etablerad organisation bland andra, inte att verka mot de etablerade formerna eller bryta med dem. I både Sveroks och Ibn Rushds fall kan man se tydliga paralleller till Webers bild av politikern som den som förenar ett brinnande engagemang med ett sinne för proportioner och ansvarskänsla. Mycket tyder på att detta är ett synsätt som företrädarna har tillgodogjort sig genom sin erfarenhet som aktiva i en ideell organisation med utbyggd representativ demokrati.[...]

Samtidigt tycks det också finnas en rörelse bort från de traditionella organisationsformerna, även om denna till viss del uppvägs av statens och de etablerade organisationernas strukturer. Här ställs inte bara kreativiteten utan också den individuella formella kompetensen alltmer i fokus. Föreningssverige blir alltmer professionaliserat, något som inte bara sker i form av att allt fler uppgifter i många organisationer sköts av anställda. Bilden av den förtroendevalde, vars ansvar riktas mot medlemmarna, ersätts alltmer av bilden av föreningsentreprenören som styrs av sin egen kreativitet, initiativkraft och friare definierade ansvarskänsla. Kurser och formella meriter blir allt viktigare även för förtroendevalda och individerna allt rörligare mellan organisationerna. I tangentens riktning anar man att organisationerna alltmer blir den formella organisationsformen för enskilda föreningsentreprenörers individuella, om än idealistiska, projekt; en form som inte självklart betraktas som den mest effektiva utan som för en del kan ersättas med informell organisering eller med företagsformens uttalade entreprenörskap.

Samtidigt blir de etablerade organisationerna alltmer byråkratiserade och det demokratiska deltagandet försvinner även där; deltagarna blir kunder snarare än aktiva i en demokratisk process. Inte minst de politiska partierna har de senaste decennierna genomgått en tydlig professionaliseringsprocess. Samtidigt är de fortfarande beroende av engagerade medlemmar som kan ta plats i valda församlingar och delta i arbetet, i synnerhet i valrörelserna. Om de iakttagelser som har gjorts i det här kapitlet är typiska för värderingar bland de som idag engagerar sig i svenska organisationer ställs emellertid nya krav också på de politiska partierna. Människor frågar sig inte längre bara vad de kan göra för sitt parti, utan snarare hur de kan bidra och göra sin röst hörd i samhället. Ett parti som inte erbjuder möjlighet till detta kommer att få svårigheter att behålla sina medlemmar, sympatisörer och väljare. De organisationer som behandlats i detta kapitel förmår engagera till betydande mängder ideellt arbete. Vare sig detta är kortsiktigt eller långsiktigt utgår det genomgående ifrån att de som deltar uppfattar sig som delaktiga i ett gemensamt projekt, och får utrymme i dess genomförande. Det som motiverar människor att ta förtroendeuppdrag är just kombinationen av engagemang i enskilda frågor och ansvarskänsla, i den meningen att de drar slutsatsen att de är de som måste ta uppdraget om engagemanget ska leda någonstans.[...]

En delvis annan fråga är att organisationsstrukturerna också påverkar vilka som tar del av denna bildningsresa. Att öppna vägarna in i etablissemanget har blivit en av civilsamhällets viktigaste uppgifter. Detta gynnas av en hög aktivitet i föreningslivet, men bara om denna aktivitet också ger erfarenheter av beslutsprocesser och kontakter med rätt miljöer. Här är det en fördel om föreningarna är ”numerous”, men om de också är ”non-gigantic” så krävs det dessutom att de ingår i ett nätverk som förenar dem med det övriga samhället. Traditionellt sett har detta skett genom hierarkisk organisering och ansvarsutkrävande i en representativ demokrati. Med inspiration från Skocpol och Putnam bör man också fråga sig hur man ska kunna hindra de nya formerna från att bilda en sfär som sluter sig mot det övriga samhället, utan som istället öppnar möjligheter såväl till lärande (i alla riktningar) som till inflytande för fler, vilket såväl Ibn Rushd som Sverok på olika sätt tycks göra. Med inspiration från Tocqueville är det lätt att se att det statliga inflytandet har en stabiliserande inverkan på civilsamhället, frågan är istället om civilsamhället när det samverkar så nära med staten också kan ha den uppvägande, och därmed för demokratin stabiliserande, funktion som han tänkte sig, och om detta är någonting som man menar att det bör ha. Ytterst handlar detta om demokratins förmåga att både engagera medborgarna och samtidigt stå emot sina fiender, så som till exempel den republik som Weber såg födas i Tyskland kring 1919 inte skulle lyckas göra, och som Tocqueville såg större möjligheter till i sin tids USA än i revolutionens Frankrike."

Grundläggande frågor kring värdering av kulturarv

För några år sen var jag inbjuden att tala på ett seminarium på Riksantikvarieämbetet där vi diskuterade uppgiften att som myndighet välja ut, bevara och levandegöra ett nationellt kulturarv. Ett av resultaten av diskussionen var antologin I valet och kvalet. Grundläggande värdering och urval av kulturarv, där jag och några andra skribenter på olika sätt försöker närma oss frågan. Själv skriver jag under rubriken Vilka är nationen? Om kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället.

"Sveriges historia är dess konungars" lär Erik Gustav Geijer ha sagt. Han skrev också Svenska folkets historia (1832). Redan här kan man ana två skilda sätt att definiera vad som menas med en nation, i det här fallet Sverige. Definieras den – som i titeln – av folket som etnisk eller politisk gemenskap, eller – som i citatet – av sin relation till kronan, dvs. till staten? Historia är inte bara ett ämne utan också en fråga om berättelser – historier – som ger mening åt tillvaron och legitimitet till den rådande ordningen (eller till något alternativ till denna). Den nationella historien bidrar till att definiera nationen, vilka som ingår i den, och därmed också vilka som har rätt att företräda och styra den. Liksom andra berättelser med sanningsanspråk har historien ett behov av materiella belägg. Berättelser förankras genom förekomsten av materiella ting som belägger dem vetenskapligt, men kanske framför allt symboliskt. Till dessa belägg hör det materiella kulturarv som staten, inte minst just därför, har tagit på sig att skydda genom kulturarvslagstiftningen och genom olika myndigheters arbete. Nationalstatens anspråk på att ensam företräda nationen har emellertid aldrig varit utan utmanare. Även andra aktörer har haft roller att spela i konstruktionen av såväl nationen som kulturarvet. 

Det är om sådana relationer, processer och föreställningar som denna essä handlar. Min tanke är att diskutera vad en nation är, både som identitet och som medborgarkollektiv, hur den svenska kulturmiljövården har vuxit fram i förhållande till sådana syften och föreställningar, samt hur en demokratiskt ansvarsfull uppgift för den skulle kunna se ut i en stat som erkänner att dess medborgare inte utgör en homogen grupp, vare sig i fråga om kultur eller härkomst, eller ens i fråga om sin syn på statens historia. Det handlar, som jag ska försöka visa, mer om att ta sig fram på minerad mark än om att finna den enda eller sanna lösningen, men också om att därigenom kunna bidra på ett konstruktivt sätt till det demokratiska och vetenskapliga samtalet. 

[... De kulturarvsbevarande m]yndigheterna [kan] fullgöra sin uppgift att bevara och tillgängliggöra de delar av kulturarvet som de ansvarar för på ett opartiskt sätt som möjliggör för allmänheten att dels möta fler och mer skilda berättelser, inklusive de som berättats i det förgångna, och dels att ha tillgång till källorna för att därmed kunna hålla en kritisk distans till de berättelser som möter dem i en allt mer pluralistisk värld, inte minst till de berättelser som de själva producerar med utgångspunkt i de källor som står dem till buds. Det innebär att man överlåter en stor del av själva berättandet till andra aktörer, till det civila samhället och till enskilda aktörer som akademiker och författare, men också till den historieproducerande allmänheten."

Boken finns att beställa här och kan laddas ned gratis här.

Serafers drömmar

Så har jag till sist läst ut Ola Wikanders fantasyroman Serafers drömmar. Det är en berättelse om svåra val och förändring. Världsbeskrivningen har någonting drömmande över sig. Kanske kommer sig detta av att Wikander blandar inslag och ord från olika tider och språk. Världen tycks vara något slags 1700-tal blandat med modern teknologi, astrologi, angeologi och alkemi. Också språket blandar in begrepp och citat från allt från grekiska och sanskrit till modern populärkultur, på ett sätt som jag börjar tro är typiskt wikanderskt. Samtidigt vet jag att detta är något som stör somliga, inblandningen av referenser till vår egen historia och blandningen av tekniknivåer bryter mot fantasyns konvention om att bygga en konsekvent värld. Wikander säger själv att han fokuserar på berättelsen snarare än på världen. Världen är uppbyggd för att ställa romanfingurerna inför olika situationer; det är inte romanfigurerna som är där för att visa upp världen. Detta är heller ingenting nytt i litteraturhistorien, snarare ett normaltillstånd, även om den drömmande effekt som blandandet ger här är mer ovanlig, och någonting som jag själv definitivt uppskattar.

Den drömvärld som Wikander bygger är heller ingen trevlig dröm. Kungariket präglas av paranoia och en allerstädes närvarande övervakningsapparat. Vi får ständigt upprepat för oss att hela mänsklighetens öde hänger på detta rikes överlevnad och seger, därför kan inga medel avvisas när det handlar om att göra det nödvändiga. Samtidigt finns också andra starka temata som framtidens förutsägande och svåruttydlighet (tätt sammanvävt med tron på den egna statens nödvändighet), eller tanken på en övermänniska i Nietzsches mening, en tanke som Wikander dock inte verkar hysa någon större sympati för. Vid sidan av idén om övervakningsstaten är den om mänsklighetens undergång nog den idé i samtiden som texten främst präglas av, här utvecklad och distansierad med hjälp av äldre varianter som astrologisk förutsägelse och den sista människan.

Finns det något som jag inte riktigt vet om jag gillar med boken så är det att det huvudpersonens tendens att lita på fel personer. Visserligen befinner han sig i en lojalitetspräglad miljö och det handlar om svårigheten i att omvärdera vänner och lojaliteter. Men det är ändå svårt att som läsare inte tycka att han borde genomskåda vissa personer tidigare än han gör. Åtminstone tycker jag inte hittills att det stämmer särskilt väl överens med hans övriga personlighet, men det hindrar inte att hans personliga utveckling fortfarande kommer att kunna vara intressant i nästa bok. Detta är nämligen just vad berättelsen i hög grad kretsar kring; personlig utveckling, eller snarare förändring. "Det är i mörkret som vi förändras", som en av romanpersonerna uttrycker det, men även om alla prövas och förändras som ett resultat av detta är det inte självklart att alla kommer ur sitt inre mörker som bättre människor.

En mosaik av mening: Om studieförbund och civilsamhälle

I senaste numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift recenserar jag Johan von Essens och Gunnar Sundgrens antologi om studieförbundens utveckling som organisationer i det civila samhällhet.

Sammantaget ger antologin [...] ett grundligt intryck samtidigt som läsningen hela tiden öppnar för nya frågor, och därmed för ny forskning och reflektion. Till dess stora förtjänster hör att den erbjuder en jämförande diskussion om utvecklingen i samtliga studieförbund (möjligen med undantag för Kulturens Bildningsverksamhet som tillkom under projektets gång). Paradoxalt nog tycks studieförbunden bli alltmer reglerade och marknadsorienterade, men också alltmer frikoplade från de organisationer som en gång grundade dem, samtidigt som verksamheten blir alltmer fokuserad på lärande som en väg till personlig utveckling, något som länge har ansetts definierande för bildning.

Centerkrisen och folkrörelsen

Följer med intresse den ideologiska krisen i Centerpartiet, ett parti som en gång var en folkrörelse med över 20 procent av väljarkåren bakom sig. Idag oroar man sig för att förlora sina platser i riksdagen. Att vara en folkrörelse innebär emellertid mer än att ha en bred väljarbas. Enligt Annie Lööfs kritiker har man frångått folkrörelseformen genom att presentera ett idéprogram utan att först förankra det. Enligt andra straffas Centerpartiet och Centerledningen för att de för en idédebatt i offentligheten. I en tid då de flesta politiska partier satsar på pragmatism med ögonen på marginalväljarna kräver det onekligen ett visst mod att istället diskutera idéer och vart man vill föra samhället (sedan är det naturligtvis också medlemmarnas och väljarnas rätt att säga vad de tycker om dessa idéer, kanske är det så att de traditionella Centerväljarna inte gillar det tilltänkta nya budskapet, medan de ideologiska libertarianerna inte litar på att Centern, eller Annie Lööf, kommer att hålla fast vid idéerna när det blåser kallt).

Ser man till hur folkrörelsepartierna har vuxit fram historiskt sett finns det emellertid ingen motsättning mellan folkrörelse och ideologi eller ideologisk debatt, snarare tvärtom. Folkrörelsepartierna förmådde rymma och rida ut åtskilliga ideologiska stridigheter. Folkrörelsepartiet som form handlar/handlade inte så mycket om enhetliga åsikter, eller ens om pragmatism i dagens mening, utan om ett sammanhang att diskutera i och en beslutsprocess för att avgöra var man slutligen skulle landa. Historiskt sett har nya ideologiska strömningar ofta lanserats i tidskrifter och organisationer mer eller mindre knutna till partierna, och ledande politiker har ofta varit ideologiskt drivna, ofta med lite olika inriktning. Centerns företrädare Bondeförbundet hade en lång tradition av decentralism och motstånd mot regleringar. Att som Hanna Wagenius försöka övertyga en samhällsgrupp om en idériktning torde ligga betydligt mer i linje med hur folkrörelsepartier brukade agera än att undvika idéer för att locka marginalväljare.

Idag förs den ideologiska debatten ofta i andra fora; på nätet, i tankesmedjor, etc. Partierna tycks drivas alltmer professionellt och specialisera sig på praktisk politik. I ett samhälle där politiken har relativt mycket makt och där den demokratiska processen tidigare har förankrats delvis via folkrörelserna innebär detta nya utmaningar. Vill partierna vara framåtblickande rörelser måste de hitta nya sätt att knyta an till både gräsrötter och idédiskussion, för att inte tala om idéer diskuterade av gräsrötter i en tid nya möjligheter öppnar sig för ickepolitiker att agera politiskt utan partier. Att försöka staka ut den ideologiska riktningen bakom lyckta dörrar är då knappast ett gott alternativ. Centerpartiet tycks just nu inte särskilt framgångsrika i att samtidigt föra en öppen diskussion och vinna brett stöd, medan t.ex. socialdemokraternas interna motsättningar kring vinst i välfärden verkar kunna hanteras mer framgångsrikt. Samtidigt är det påtagligt att journalistiska kommentatorer ofta är en av de grupper som har svårast att se politiken som någonting mer än en jakt på nästa väljarundersökning, samtidigt som man gärna är nostalgisk över de gamla folkrörelserna.

(Bild: Den av enbart bondeförbundare bestående regeringen Persson-Bramstorp i sammanträde med Gustav V).

Önskar er alla en god jul!

Tyst är skogen och nejden all, 
livet där ute är fruset, 
blott från fjärran av forsens fall 
höres helt sakta bruset. 
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var källan må vara.

(Viktor Rydberg)

Minnen från Ludvig XIV:s hov

Skriver i Tidningen Kulturen om hertigen av Saint-Simons Minnen från Ludvig XIV:s hov, av många ansedd som en av de bästa tidsskildringarna i den europeiska historien. Till dem som verkligen förmår skildra en politisk situation och ett sätt att se på världen på ett sätt som har fångat också mig skulle jag även räkna Plutarchos och Jünger, skilda av nära två tusen år, men ändå med i mitt tycke stora likheter. Kanske skulle jag också räkna Churchill. Andra uppnår kanske inte den litterära rangen, men förmår ändå fånga läsarens fantasi, som t.ex. Brownes A year amongst the Persians från 1893 som jag också har läst den senaste tiden.

Det är intressant att fundera på om någon just nu skildrar vår tid med en sådan skärpa. Jag känner inte till någon, men Saint-Simon publicerades först hundra år efter slutet på den period han skildrar. De politikermemoarer som publicerats de senaste åren har hur som helst inte några jämförbara litterära kvaliteter. Kanske är det dock lovande att världens kanske mäktigaste man just nu är en person som bevisligen har språket i sin hand; om inte annat så för framtidens historiker. 

Reflektioner kring utredningsverksamhet

En av många roller som forskaren ibland har i samhället är som utredare åt olika offentliga aktörer. Sådana uppdrag ger ofta betydande möjligheter att föra ut forskningsresultat i olika relaterade verksamheter, och kan alltså ses som en del av universitetets så kallade tredje uppgift. Myndighetsföreträdare ser det ibland som att universitetet ger någonting tillbaka till staten för de anslag de får. Samtidigt ger externa uppdrag ofta ockå fördelar för forskningen. Som forskare får man möjlighet att skaffa sig insikt och personlig erfarenhet av verksamheter som på olika sätt kan vara relevanta för forskningen. Den som forskar om politik eller om olika aktörer eller organisationer kan få en praktisk inblick som man annars knappast skulle kunna få. Man ställs ofta också inför nya problem som ibland kan generera intressanta forskningsfrågeställningar för framtiden. Man kan också få tillfälle att samla in material som senare kan visa sig användbart i forskningen. Samtidigt ställer sådana verksamheter också forskaren inför olika typer av svårigheter. En sådan är att upprätthålla vetenskaplig kvalitet och obereoende samtidigt som uppdragsgivaren också har andra krav. En annan är att de frågor som ställs ofta är sådana som kan vara svåra att besvara som samhällsvetare eller humanist, t.ex. frågor om vilka konsekvenser som kan vara att vänta efter olika typer av beslut, dvs. frågor som i någon mån förutsäga framtiden.

Flera av dessa frågor är sådana som jag det senate året har haft anledning att tänka på i samband med mitt arbete med att skriva en rapport till den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen. Eftersom jag under åren har hunnit skriva en hel del om hur kultur- och folkbildningspolitik tillkommer är det intressant att få tillfälle att se också andra delar av regeringskansliet, om inte innifrån (eftersom rapportförfattarna är oberoende), så i alla fall på närmare håll. Möjligheterna att föra ut forskningsresultat – både egna och andras – var naturligtvis också betydande (åtminstone jag har inte tidigare blivit intervjuad av TT eller fått tillfälle att föreläsa i direktsänd TV). Man stöter också på intressanta fakta i kommissionens rapporter, t.ex. i deras arbete med demografi, eller i den nyss genomförda kartläggningen av svenska kommunala företrädares visioner av framtidens Sverige. Det visade sig till exempel, kanske föga överraskande, att ” Merparten av de kommuner som redovisat sina visioner har ambitioner om ökad inflyttning.” De metoder som föreställs leda till detta är också ofta påtagligt lika, t.ex. rikare nöjes- och kulturliv, modernt sjönära boende eller satsningar med fokus på miljö, något som säkert inte förvånar dem som forskar kring kommuners strategiska planering.

För min del handlade arbetet om att försöka beskriva samtida utvecklingslinjer i det civila samhället, och om att försöka se vilka dilemman denna utveckling kan komma att ställa såväl politiken som organisationerna inför; alltså om ett ganska brett uppdrag som gav goda tillfällen att vidareutveckla tankar som har väckts under de senaste årens forskning om ungdoms- och folkbildningsorganisationer, men också att bli ytterligare insats i för mig delvis nya delområden. Uttalanden om framtiden är något som det för den humanvetenskapliga forskningen typiskt sett ter sig enklare att studera än att arbeta med (det är till exempel mycket spännande att följa doktoranden Svante Landgrafs arbete med en avhandling om svenska framtidsbilder, främst i litteraturen). Samtidigt ter det sig heller inte omöjligt för den som utgår ifrån ett historiskt perspektiv att iaktta olika utvecklingstrender som har varit mer eller mindre tydliga i det nära förflutna. Ofta blir det då både lockande och snubblande nära att börja fundera på vart de kan leda i den nära framtiden.

Sådana spekulationer blir naturligtvis inte forskning i egentlig mening, utan snarare områden där forskaren genom sin kunskap och sina analysmetoder kan ha någonting att bidra med till den allmänna debatten i samhället, en nog så viktiga uppgift för en universitetsvärld som ibland anklagas för att bli alltför instängd, inte minst för den som tror att den humanvetenskapliga forskningen även här kan ha viktiga perspektiv att bidra med till en samhällsdebatt som annars kan riskera att bli allt för teknokratisk eller allt för kortsiktig. För mig som forskare är det samtidigt också viktigt att hålla isär rollerna, inte minst när det som i det här sammanhanget har handlat om ett ganska begränsat uppdrag som kombinerats både med andra forskningsförmedlingsuppdrag i SweCult och med mer traditionellt vetenskapligt skrivande i det pågående forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer, där vi i början av 2013 ska komma ut med en ny bok. Nästa år kommer jag däremot att nära nog på heltid gå in för att leda ett mer omfattande utvärderingsuppdrag om folkbildningens betydelse i det lokala kulturlivet. Med lite tur kan det uppdraget senare generera både ytterligare forskningsmaterial och nya frågor, som det sedan förhoppningsvis ska gå att intressera någon forskningsfinansiär för. Den hermeneutiska cirkeln går vidare.

(Tidigare publicerad på Tema Kultur och Samhälles blogg Q-kontinuiteten. Bild: författaren presenterar rapport på Framtidskommissionen, författaren besöker Gotland tillsammans med Kulturutredningen)

En tankeväckande kurs

I Tidningen Kulturen idag skriver jag om nationell självbild i Sverige och Finland, baserat på diverse tankar som väcktes under doktorandkurs som jag läste vid Åbo Akademi för drygt fem år sedan. "När nationaldagen firas i Helsingfors är en av de traditionella höjdpunkterna studenternas marsch med fanborg till hjältegravarna. Ljus tänds i fönstren och på kyrkogårdarna. Därefter följer middag i presidentens palats med de ännu levande Mannerheimriddarna som självskrivna gäster. Middagens svenska motsvarighet är närmast Nobelfesten. 

Finland känns på en gång nära och märkligt avlägset, dess nationaldagsfirande närmast raka motsatsen till det svenska ibland lite tillkämpade firandet av en ofta solig 6 juni som det ofta upprepas att ingen riktigt tycks veta varför den firas. Varken Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform är heller någon särskilt påtaglig del av de flesta svenskars vardag. Inga starka svåra eller glädjerika minnen hanteras av den föreställda gemenskapen när marskalken Bernadottes ättlingar presiderar över firandet på Skansen."

Den här kursen får nog sägas ha gett upphov till ovanligt mycket skrivande. Jag har själv tidigare skrivit om språkets betydelse för framväxten av nationell självbild i Sverige och Finland (Ärans och hjältarnas spräk?). Dessutom skrev professor Bengt Kristensson-Uggla om samma kurs i sitt kapitel i en vänbok som jag och professor Johan Fornäs gav ut som en födelsedagspresent till kursens andre lärare, professor Erling Bjurström. 

Om Nobelfirandets historia kan man för övrigt läsa i en ny avhandling från Tema Kultur och samhälle (Medaljens framsida). Det visar sig att det mesta som i pressen idag förknippas med Nobelpriset etablerades i mediebilden redan under prisets första år.