Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Vilka blir 2022 års ideer?

  Hur kommer man i framtiden att se tillbaka på de senaste åren? Det finns kanske anledning att tänka sig att en historisk period inleddes med murens fall 1989 och tar slut vid krigsutbrottet 2022, en period präglad av globalisering, relativt fri handel, och en värld där demokratierna blev allt fler. Vi har känt trenden vända i några år nu. Många har diskuterat den i samband med allt från Trump till pandemin, men med Rysslands invasion av Ukraina och de påföljande sanktionerna är det nog definitivt slut. Frågan är vad som ska komma sedan. Putin verkar tänka sig en multipolär värld där Östeuropa och Rysslands “nära utland” tvingas tillbaka in i dess intressesfär och den regelbaserade internationella ordningen upphör. På sikt handlar det om att helt avvisa de värderingar som det liberaldemokratiska västerlandet står för. Det är värt att notera att både Putin och Zelensky beskriver kriget som en kamp om värderingar och framtidsvisioner: Putins “ryska värld” mot Zelenskys försvar av fri- o
Nya inlägg

Ryssland

De senaste veckorna har jag precis som många andra följt nyheterna från Ukraina och Ryssland genom en mängd olika kanaler. A llt tyder på att statsledningen i den ryska statsledningen på allvar trodde att kriget skulle vara över på ett par dagar och att ryska soldater skulle hälsas som befriare i Ukraina. Det verkar som att militära experter redan för ett år sedan varnade för att den ryska militären inte är mogen för ett omfattande krig, Det förekommer också påstådda läckor där analytiker i FSB berättar om hur deras rapporter har "korrigerats" för att passa den officiella linjen. Putin verkar omges av en allt trängre krets av ja-sägare medan andra har svårt att nå fram. Bilden som börjar tona fram är av ett land där ledningen bara får höra exakt det den vill höra; ett slags post-truth-samhälle där den politiska korrektheten (om än en helt annan än i väst) är totalt förhärskande och åsiktskoridoren får den svenska att likna en bred motorväg, och nu smalnar den av ännu mer med

Världskulturmuseerna - here we go again ...

Sedan 1990-talet har det återkommande funnits en diskussion om att slå samman de tre statliga museer i Stockholm som på olika sätt fokuserar på kulturhistoria utanför Sverige: Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet. Diskussionen hade redan för några år sedan pågått så länge att jag skrev en vetenskaplig artikel om dess historia, som illustrativt exempel på svensk kulturpolitik. Alla tre museerna har internationellt hög status och unika samlingar. De har alla hög relevans för förståelsen för global kulturhistoria, men stora delar av samlingarna är naturligtvis rätt långt ifrån den dagspolitiska diskussionen här hemma. Att man trots talet om kulturell mångfald inte vill satsa på dessa museer säger något om hur inåtvänd diskussionen ibland kan bli i Sverige. I ett globalt eller kosmopolitiskt klimat hade det varit naturligt att se det som en tillgång att man har centralt belägna muséer med fokus på t.ex. antikens Grekland, Cypern, Egypten, och Levanten, kinesisk och

Glasbin

Till min förtjusning noterar jag att Bokförlaget Augusti har publicerat en svensk översättning av Ernst Jüngers Glasbin . Som av en händelse funderade jag på att läsa om denna framtidsskildring, där Jünger diskuterar bl.a. robotisering, underhållningsindustri och 1900-talets kulturella samhällsförändringar. Det är alltså inte bara av historiskt eller litterärt intresse som den är värd att läsa idag, utan också för att denna bok från 1957 känns så påtagligt aktuell.  Tidigare har jag bara läst den på engelska, och den nya svenska utgåvan bygger tydligen på en senare  reviderad utgåva än vad den engelska version som jag har läst gör. Dessutom har jag ett starkt intryck av att Jüngers prosa gör sig bättre på svenska än på engelska; "ryttmästare" känns t.ex. som ett mer lämpligt ord än "Captain". Det blir alltså på svenska när jag får tid att läsa om den. När jag läste den engelska utgåvan skrev jag också en lite längre kommentar för Tidskriften Kulturen (2013). Efter

Armlängdsprincipen och stadsbygnad

Såhär de sista dagarna före semestern sitter jag och redigerar en akademisk artikel som bland annat diskuterar armlängdsprincipen och offentlig utsmyckning. Det får mig att fundera på vad jag egentligen tycker om detta. Ju mer jag har funderat på detta desto mer övertygad blir jag i mitt stöd för armlängdsprincipen. Vissa typer av konst och kultur behöver offentligt stöd, något som är särskilt motiverad när det gäller det nyaste och smalaste i konsten, och när det gäller kulturarv. När det gäller stora delar av populärkulturen verkar det däremot ofrånkomligt att marknaden kommer att ha större betydelse än de offentliga stöden, och att detta dessutom är någonting bra.  När det kommer till offentlig utsmyckning blir det hela mer komplicerat. Stadsrummets utformning är helt klart en gemensam samhällsfråga, och följaktligen något som bör diskuteras i offentligheten och i slutändan beslutas politiskt. Detta borde inte ens vara kontroversiellt. Över lag stöder jag tanken att städer bör bygga

Klaner och släktmakt i historien

  Har precis läst klart Peter Haldéns Family Power: Kinship, War and Political Order in Eurasia 500-2018 . Det är alltid roligt att läsa sådant som skrivs av gamla bekanta, men särskilt när det är någonting verkligt intressant, och denna analys familjen som politisk struktur under 1500 år är ett verkligt imponerande projekt.  Haldén går översiktligt och insiktsfullt igenom och analyserar släktskap som politisk struktur framförallt i västeuropeisk historia, men också med separata kapitel om det arabiska världsriket under Ummayyaderna och Abbasiderna, medeltidens turkisk-mongoliska monarkier, Osmanska Riket, och dagens Mellanöstern (inte hela Eurasien med andra ord, men ändå ett nog så brett fält för en enda bok). I de flesta fall finner han att etablerade modeller tenderar att ställa stat mot aristokrati i allt för hög grad i sina försök att förstå den historiska bakgrunden till den moderna staten. Den bild som framträrder är att dynastiska allianser och aristokratiska familjeband har b

Andreas Reckwitz: The Society of Singularities

  Det är sällan man ser moderna samhällsvetare försöker ta sig an samhällets utveckling i dess helhet. På det viset påminner den tyske sociologen Andreas Reckwitz projekt om klassiska föregångare som Max Weber och Georg Simmel. Givetvis finns det en del att invända emot, men överlag lyckas Reckwitz väl i sin förutsats att ge en övergripande bild av dagens pågående samhällsförändringar. Hans båda senaste böcker finns nu tillgängliga på engelska under titlarna  The invention of creativity  och  The society of singularities . I korthet menar han, liksom många andra, att industrialismens moderna samhälle de senaste årtiondena har övergått i en ny postindustriell senmodern fas. I The invention of creativity diskuterar han i första hand hur detta har påverkat kultursynen. Under den klassiska modernitetens 18- och 1900-tal utgjorde konsten och kulturen en avskild sektor i samhället präglad av närmast motsatta normer än resten av ekonomin: resten av samhället präglades av standardisering inte