torsdag, april 03, 2014

Borgerlig kulturpolitik och kulturpolitikens ursprung

För ett par veckor sedan deltog i jag i en intressant diskussion på Timbro där jag kommenterade på Lars Anders Johanssons rapport Vad vill alliansen med kulturpolitiken? Idag deltar Lars Anders i Svenska Dagbladet med en artikel under rubriken "Kulturpolitiken ett borgerligt dilemma?" Att det finns ett sådant dilemma kan jag definitivt hålla med om. I grunden utgör modern kulturpolitik ett dilemma för politiker från de flesta håll; å ena sidan menar man att kulturen - dvs. kulturens fält - ska vara fri från politiskt inflytande, å andra sidan har många kulturpolitiker ambitioner med sin politik, vilket i allmänhet innebär att de på något sätt vill påverka kulturen. I rapporten framgår mycket riktigt att det som de intervjuade kulturpolitikerna från Alliansen främst kritiserar sina politiska motståndare för är att vilja detaljreglera kulturen. Samtidigt uppfattar borgerliga politiker ofta kulturfältet som vänsterdominerat, något som naturligtvis understryker dilemmat ännu mer.

I sin artikel menar Lars Anders Johansson att den moderna kulturpolitiken visserligen är ett efterkrigsfenomen, men att den till viss del kan spåras tillbaka till mellankrigstiden, och till ideologiska rörelser som vi har all anledning att känna oss obekväma med. Jag förmodar att detta i första hand syftar på kulturpolitikens styrande ambitioner. Under mellankrigstiden var det betydligt vanligare att politiker öppet talade om kulturpolitiken som en politik för att påverka och förändra folkets kultur. Samtidigt inkluderade de ofta även utbildningspolitiken och kyrkopolitiken i detta område, och i dessa ambitioner. Joseph Goebbels - Hitlers riksminister för folkupplysning och propaganda - var en mycket aktiv kulturpolitiker, i den meningen att han aktivt använde media och konstyttringar för att omvandla den tyska kulturen i nazistisk riktning. Inte minst bildandet av en Reichskammer för bildande konst utgjorde en del av denna politik. Även Mussolini bedrev en aktiv kulturpolitik, som fortfarande kan anas inte minst i Roms arkitektur. Det är i stor utsträckning i motsats till dessa strömningar som idén om kulturlivets oberoende har blivit så etablerad.

I Sverige var den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg en framstående företrädare för en, i flera meningar, aktiv kulturpolitik. Historikern Håkan Blomqvist har beskrivit Enbergs märkliga blandning av socialdemokratisk radikalism, marxism och antisemitism. När jag själv har läst in mig på Engbergs egna skrivande har också antiklerikalism och en fascination för fransk elitkultur framstått som centrala inslag, som tycks ha påverkat hans politik. Även om mycket förändrades under efterkrigstiden står det tämligen klart att Engberg bildar en viktig del av inledningen till socialdemokratisk kulturpolitik. Spänningen mellan respekten för den professionella konstens oberoende och de egna kulturpolitiska ambitionerna finns också redan hos hos Engberg. Historikern Martin Gustavsson har beskrivit hur Engbergs inrättande av Statens konstråd ledde till en aktiv politik för att stöda modernistisk konst - som Engberg själv inte alltid uppskattade - ibland med dirkekt repressiva medel som importförbud för undermålig konst. Typiskt nog har jag hittills inte hittat några tecken på att Engberg själv såg några motsättningar i sin politik.

Vill man tala om en borgerlig kulturpolitik finns det emellertid all anledning att se ännu längre tillbaka. Idén om ett oberoende kulturfält är en idé som är mycket nära förknippat med 1800-talets borgerliga offentlighet, den offentlighet som uppstod när borgerligheten som social grupp (eller klass, eller stratum) framträdde som dominerande grupp vid sidan om adeln och prästerskapet. Borgerligheten legitimerade - enligt tänkare som Norbert Elias och Jürgen Habermas - sina anspråk inte minst på sin utbildning och bevisade kompetens, till skillnad från adeln, vars anspråk i grunden handlade om personlig härstamning. Den borgerliga offentligheten kom att präglas både av upplysningens och romantikens idéer, och inte minst i de senare spelar konstnären och tänkaren som självständigt skapande genier en central roll, vilket också personligheter som Victor Hugo gjorde i etableringen av försetällningen om konstens autonomi. Den borgerliga offentlighetens åtminstone teoretiskt fria diskussion är också tätt förknippad med såväl liberalismens som demokratins framträdande.

Faktiskt kan man dock spåra kulturpolitiken ännu lite längre tillbaka. 1700-talets kungliga akademier innebar på en gång ett kungligt - dvs. statligt - stöd till konst och vetenskap, och ett institutionellt erkännande av deras autonomi och status, i den meningen att akademierna själv kunde välja nya ledamöter och fördela sina medel efter eget gottfinnande. Också detta var kulturpolitik i upplysningens anda. Kulturpolitik i meningen skattefinansierat stöd till konstnärer i syfte att påverka befolkningens kultur och tänkesätt är däremot betydligt äldre; beskrivningen passar väl in redan på antikens monumentbyggande, och beskriver säkert också en del av syftet när medeltida kungar finansierade barder, trubadurer och krönikörer för att besjunga sin storhet.

Kulturpolitiken är gammal, och knappast entydigt positiv, vare sig för det öppna samhället eller för konsten. Samtidigt är det min fasta övertygelse att en väl fungerande kulturpolitik kan vara ett viktigt stöd för båda, men det säger mer om vad den inte bör innehålla än om hur den bör struktureras.

söndag, mars 30, 2014

Några tankar kring Krimkrisen

Rysslands agerande gentemot Ukraina och Krimregionen har beskrivits på många sätt, metaforerna har varit minst lika många och Putin har jämförts med så väl Hitler och Stalin som med Katarina den Stora (som också erövrade halvön med dess möjligheter till militär närvaro i Svarta Havet). De senaste veckorna har det varit närmast omöjligt att undvika detta nyhetsflöde. Detta inlägg är närmast ett försök att samla tankarna kring detta.

Givetvis är det överdrivet att jämföra Putins Ryssland med Hitlers Tredje Rike, men däremot finns det en hel del paralleller mellan Hitlers retorik i samband med erövringen av Sudetlandet och Putins i relation till de rysktalande på Krim. Liksom Tysklands anspråk på Sudetlandet bygger Rysslands agerande på ett aspråk på att företräda inte bara det egna landets medborgare utan också personer i andra länder som på språkliga eller andra grunder tillskrivs samma identitet. Därtill kommer historiska anspråk. Putins Ryssland är naturligtvis mer demokratiskt än Tredje Riket, men knappast någon fullständig demokrati, och den folkomröstning som har hållits på Krim med valobservatörer från europeiska nationalistpartier är knappast pålitlig. Därmed är det helt orimligt att jämföra Krims utträde ur Ukraina med t.ex. ett eventuellt skotskt utträde ur Förenade Kungariket. Regioners möjlighet att bilda nya mindre stater - som har blivit allt mer accepterad efter Sovjets fall och i samband med Jugoslaviens upplösning - ska inte förväxlas med att en större stat invaderar en mindre stats territorium och orkestrerar en folkomröstning för att legitimera detta.

Som bland andra Ulf Bjereld har påpekat, finns det också en fara i letandet efter historiska paralleller. Risken finns att det förmörkar mer än ökar förståelsen för dagens situation. Andra har pekat på att Rysslands krig i Ukraina inte är en återgång till ett tidigare historiskt skede utan ett exempel på en ny typ av krig; en kombination av propaganda och truppförflyttningar i förklädnad. Putin har aktivt - och åtminstone delvis framgångsrikt - arbetat för att sprida en bild av Ukrainas nya regering som illegitim. När jag själv har diskuterat dessa frågor med bekanta i olika länder får jag ett intryck av att det också bland allmänheten i väst finns en osäkerhet kring vem man ska tro på, en vilja att också försöka förstå det "ryska perspektivet". Detta innebär emellertid också ett accepterande av en bild som Putinadministrationen själva försöker sprida, nämligen att Putin företräder ett legitimt ryskt perspektiv och legitima ryska intressen, dvs. inte en auktoritär regim vars intressen står i dirakt motsättning inte bara till en demokratisk utveckling i Ukraina, utan också - i ännu högre grad - till en demokratisk utveckling i Ryssland. Här har västerländska politiker själva en del av skulden. De omfattande avslöjandet av övervakningssystem de senaste åren kan leda till ett försvagat förtroende för demokritn också här, och därmed till att demokratiskt valda ledare inte uppfattas som nämnvärt mer trovärdiga än Putiadministrationen i Ryssland, och folkomröstningen på Krim som minst ´lika legitim som t.ex. amerikanska val. Denna utveckling är minst sagt allvarlig, ur flera olika perspektiv.

Det är inte minst bilden av Putin som förmörkas av klischér och förenklingar. Putin framställs som en tsar, en Hitler eller en Stalin. Det är sällan som man ser ingående analyser av rysk politik. Istället framkommer en bild av Putin som en allsmäktig enskild person med en verklighetsfrämmande världsbild. Enligt t.ex. Ulf Bjereld finns det ingen "Putinism". Fixeringen på Putins person riskerar också att leda till uppfattningen att Ryssland står och faller med Putin, samtidigt som det försvårar förståelsen för det system som han förträder och har varit en av de viktigaste arkitekterna av. Här finns så väl en omfattande administrativ struktur med kopplingar till starka ekonomiska intressen, redskap som sannolikt kommer att tas över av någon annan efter Putin, ungefär som nya tidigare okända ansikten med jämna mellanrum brukade framträda i den sovjetiska ledningen, eller som Putin själv framträdde mot slutet av Yeltsineran. Det finns också ryska nationalistiska strömningar som i varierande utsträckning stöds av ledningen och som fungerar som en legitimerande ideologi. Det rör sig knappast om någon systematisk ideologi i stil med marxism-leninismen, men är den verkligen mindre strukturerad än t.ex. nazismens ideologi? Föreställningar om den ryska nationen och dess geopolitiska position verkar ha inflytande också på politiken. Extremnationella tankar med bakgrund i mellankrigstidens politiska strömningar verkar åtminstone vinna mark också i regimens närhet.

Det finns all anledning att försöka förstå och analysera dessa politiska strömningar. Samtidigt är det också sannolikt att Putin - oavsett vad som ligger till grund för hans strategiska tänkande - kommer att fortsätta att försöka utvidga sin maktssfär tills dess att han stöter på allvarliga hinder. Det är helt enkelt vad han har gjort hittills. Det verkar vara inbyggt i dynamiken i det system som han har byggt. Det är just därför som det finns anledning att försöka förstå denna dynamik.

lördag, februari 15, 2014

Kyrko- och kulturarvsdiskussioner

Har i veckan ett par dagar åt projektplanering och diskussioner om det kyrkliga kulturarvet.

Det verkar inte omöjligt att kyrkobyggnaderna idag har stor betydelse för fler svenskar än vad tron på Kristus som Guds son har, och kyrkogårdarna är kanske ännu viktigare. Många är med i Svenska kyrkan för att kunna vända sig dit för bröllop och begravningar. Det verkar heller inte omöjligt att relationen till gravplatserna förblir starka samtidigt som nya bruk knyts till dem och identifikationen med själva kyrkan försvagas. Olika typer av andlighet är fortfarande mycket vanlig, men kristendomen i konfessionell mening verkar fortfarande vara på tillbakagång i Sverige. En stor del av denna utveckling är dock mycket fläckvis kartlagd och jag ser ingenting självklart i att religion eller andlighet kommer att fortsätta att förlora betydelse ens i Sverige. Däremot tror jag att man kan dra slutsatsen att den konfessionella enhetskyrkans tid är förbi.

Det vi ska forska om är kyrkan som kulturarv. Projektbeskrivningen rymmer ett antagande om att det i statens relation till kyrkan har skett en tyngdpunktsförskjutning från en föreställning om folkkyrkan som en statlig aktör i ett kristet Sverige till en syn på Svenska kyrkan som ett enskilt samfund som staten stöder frrämst för att bevara ett kulturarv, som i första hand handlar om fysiska byggnader och föremål. Detta ligger också i linje med övrig kulturpolitik, där man ofta kan se tydliga kontraster mellan å ena sidan bilden av ett modernt och framtidsorienterat Sverige och, å andra sidan, föreställningen om ett historiskt homogent Sverige som betraktas som avlägset och vars lämningar kan bevaras som fysiskt kulturarv och användas av museer och andra kulturarvsaktörer.

Det råder egentligen ingen tvivel om att de kyrkorna och kyrkogårdarna betyder mycket för många människor i Sverige. Merparten av de lagregleringar av Svenska kyrkans arbete som kvarstår efter skiljandet från staten hör följaktligen till kulturmiljölagstiftningen. Detta ställer kyrkan inför problem när medlemstalen minskar, många landsbygdsförsamlingar dessutom avfolkas men sockenkyrkorna ändå måste bevaras. Det öppnar frågor om vad man kan, får och bör göra med kyrkobyggnader. I Storbritannien har denna process gått längre och f.d. kyrkor används som bland annat pubar och bostäder. Det finns också många exempel på hur kyrkor som fortfarande är i bruk för gudstjänster av ekonomiska skäl delar lokalen med andra verksamheter. Många företrädare för Svenska kyrkan har – i lutheransk anda – en ganska pragmatisk syn på kyrkan som lokal. Denna syn delas inte alltid av kyrkans medlemmar, och de kulturarvsbevarande myndigheterna är ofta betydligt mer konservativa än kyrkans egna företrädare.


Själv tänkte jag börja mitt forskningsarbete i projektet med att studera diskussioner om kyrkans roll i samhället under mellankrigstiden. Det fanns starka föreställningar både om Sveriges kristna arv och om kyrkans roll i bygget av ett nytt samhälle. Däremot verkar få ha föreställt sig ett mångreligiöst samhälle eller ett majoritetssamfund helt skilt från staten. Mellankrigstidens Sverige var på många sätt överraskande långt ifrån ett sekulärt samhälle. Däremot finns det anledning att tro att många av de frågeställningar och beslut som var aktuella då – allt från bevarandefrågorna till politikers inflytande över kyrkan - har fått stor betydelse för senare utveckling, precis som fallet har varit med välfärdsstatens utveckling.

måndag, februari 10, 2014

Hur svenska kyrkan blev nationellt kulturarv

På torsdag är jag tillbaka i Sverige för ett planeringsmöte kring ett nytt forskningprojekt, där jag kommer att arbeta med att studera kyrko- och kulturarvspolitik 1920-2014. Här kommer ett utdrag ur projektbeskrivningen:

"Efter många decenniers försök beslöt Riksdagen 1995 att skilja stat och kyrka. En viktig oro gällde framtiden för det materiella kyrkliga kulturarvet när det enskilda samfundet Sv Kyrkan blev ensam ägare av ca 3400 kyrkor, varav ca 2900 skyddades av Kulturminneslagen, KML. Det beslöts att kyrkoarvet skulle ses som ett omistligt nationellt kulturarv som tillhörde alla medborgare oberoende av trosåskådning och samfundstillhörighet. I den reviderade KML utsträcktes skyddet för kyrkor och en "Kyrkoantikvarisk ersättning" (KAE) infördes. Den innebar att staten ersätter Sv Kyrkan för kulturhistoriskt motiverade "överkostnader" för underhåll som följer av KML. F.n. utgår KAE med 460 miljoner/år. Härigenom inrättas en helt ny regim för det materiella kyrkoarvet.

Huvudsyftet med projektet är att begreppsligt identifiera, beskriva och förklara den långa process som i slutet av 1900-talet gjort det möjligt att allmänt erkänna, politiskt definiera och i lag formalisera det materiella kyrkliga kulturarvet som ett nationellt sekulärt kulturarv oberoende av religiös kontext.

Begreppet musealisering används som en sammanfattande beteckning för hur kyrkor förvärvar status som sekulärt kulturarv. Projektet skiljer mellan fysisk, legal, professionell, begreppslig och teknologisk musealisering. Projektet beskriver förändringen av kyrkoantikvariska regimer. En första civilsamhällelig regim utvecklades från mitten av 1800-talet, av enskilda präster, fornminnesföreningar, privata museibildare och så småningom hembygdsföreningar. Denna avlöstes under mellankrigstiden av en ny statlig regim med Riksantikvarien."

torsdag, december 19, 2013

Tankar kring Marmorklipporna

I denna veckas Tidningen Kulturen deltar jag med en essä om Ernst Jüngers roman På Marmorklipporna. Jag funderar kring hans reflektioner kring den totalitära statens relation till privatsfären.

"Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till det omgivande samhället, och en stor del av det kretsar kring mötet mellan krigarens hederskänsla och det moderna samhället. Ofta kan man ana hur detta bottnar i mötet mellan hans eget perspektiv på världen – format av det tidiga 1900-talet och Första Världskriget – och de senare tider som han mötte under ett århundrade präglat av snabba förändringar. I Glasbin handlar det om mötet mellan en officer med ett nu anakronistiskt hedersideal och efterkrigstidens masskultur (se tidigare essä i Tidningen Kulturen). I På Marmorklipporna från 1938 handlar det om mötet med den totalitära staten.

 Denna roman, som utspelar sig i ett allegoriskt fantasilandskap, är en av de få tydligt antinazistiska romaner som publicerades i nazisternas så kallade Tredje Rike. Den lästes som en inspirationskälla inte minst av den tyska motståndsrörelsen. Samtidigt har romanen flera olika lager. Att nazistpartiet är en av måltavlorna och boken en inte särskilt förtäckt allegori över dess nedbrytande av civilisation och människovärde framgår tydligt - ibland närmast övertydligt - men också andra företeelser och problem i samtiden träffas av Jüngers berättelse. Det förefaller som att han försöker fånga och typologisera flera av 1900-talets centrala politiska och ideologiska motsättningar i allegorins form. Som så ofta hos Jünger är det dock inte ideologiernas samhällssyn som intresserar honom, utan hur man som människa etiskt och psykologiskt kan förhålla sig till dem."

Det har blivit mycket tankar kring totalitarism på sistone, inte minst här på bloggen. Kanske dags att ta jullov.


Sekularism och muslimska organisationer

I senaste volymen av den akademiska tidskriften Journal of Muslim Minority Affairs skriver jag om den svenska sekulariseringsvägen och integrationen av musimska organisationer i den svenska pluralistiska nykorporatismen.

"This article analyses the strategies adopted by Ibn Rushd Study Association, a Swedish Muslim faith based organization (FBO), to establish itself as a representative of Swedish Muslims in relation to the national government, as well as one of the ten recognised study associations that handles much of the government supported adult education in Sweden. This road to acceptance is analysed in the context of the relation to religious denominations institutionalized in Swedish government–civil society relations, which, it is argued, can be understood as part of a normative concept of secularization and  of the relationship between the state and civil society. Such concepts now colour government attitudes to FBOs, but also the way FBOs are organized and understand themselves in relation to the surrounding society. This case study supports José Casanova’s argument that certain paths of secularization are not only compatible with certain religious denominations increasing their role in public debate, but may even enable them to do so."


torsdag, december 12, 2013

Origins of Totalitarianism (forts.)

En bok som på sistone har känts aktuell nog att läsa om är den tysk-judiska tänkaren Hannah Arendts  The Origins of Totalitarianism 

Det tycks tydligt att våra samtida västeuropeiska stater befinner sig mycket långt ifrån Artendts totalitarism. Inte ens Ryssland eller Kina framstår idag som fullödigt totalitära stater, snarare som auktoritära stater med totalitära inslag. Vad som däremot är skrämmande är att de redskap som finns tillgängliga för en auktoritär eller totalitär stat idag är så mycket mer vittfamnande än de som fanns tillgängliga under mitten av 1900-talet. Detta är skrämmande i synnerhet som teknologin är en förutsättning för totalitarismen; det handlar då både om övervakningsteknologi och om de fysiska kommunikationsmedel som krävs för att kunna slå till var som helst på kort tid. Också de stora folkomflyttningar som kännetecknar totalitära stater och som där blir ett reskap både för terrorn och för samhällets atomisering skedde i både Sovjets och Tysklands fall huvudsakligen med järnväg. Övervakningen underlättades av inspelningsutrustning, men i ännu högre grad av att människor började kommunicera över telefon. Vilka möjligheter öppnas av teknologier som internet, drönare och mobiltelefoni?

Vad innebär det för potentialen för totalitarism? Här är det viktigt att inte falla för en teknikdeterministisk historiesyn. För Arendt är det politikens primat som innehåller räddningen, huvudsakligen genom att peka på den politiskt aktiva människans möjligheter som en komplettering av hennes annars tämligen marxistiska grundsyn, en kompletterings om blir desto mer nödvändig eftersom hennes mest fullgångna exempel på totalitarism skedde i ett land där eliten samtidigt legitimerade sin ställning med hänvisning till marxistisk historisk nödvändighet. Arendts tilltro till det politiska engagemanget och mötet mellan människor har i sig blivit en viktig del i den västerländska vänsterns utveckling bort ifrån historiematerialismen.

Arendt tycker sig se en generell törst efter våld i mänskliga massor, en syn som tycks präglad av erfarenheterna från första halvan av 1900-talet. Denna inställning kan vi första påseende te sig påtagligt svartsynt, men det är också lätt för forskare och filosofer att bortse ifrån människans inneboende irrationella drivkrafter, något som sannolikt har skett betydligt oftare. Samtidigt som hennes bild av hur opinionen föredrar det öppna våldet framför politiskt kompromissande kan tyckas främmande känner man när man läser texten också ibland en obehaglig känsla av igenkännande.

Även om Origins of Totalitarianism på många sätt är en svartsynt bok kretsar den i hög grad kring kontrasten kring människovärde och totalitarism. Det är också föraktet för det mänskliga livet som för Arendt tycks framstå som kärnan i totalitarismens huvudsakliga ondska. Till den totalitära statens viktigaste konsekvenser hör att den slår sönder det civila samhället, men man ska inte glömma att skälet till detta är att det civila samhället också är en av de viktigaste krafterna för att förhindra och vända en totalitär utveckling; det är här vi finner de alternativa strukturerna och diskussionerna, och det är här som de mobiliseras. Den som först uppmärksammade det civila samhällets politiska betydelse i en demokrati var Alexis de Tocqueville (se tidigare artikel) och då handlar det främst om dess betydelse som oberoende kraft till den politiska makten. För Arendt är det civila samhället en sfär där människans individuella engagemang kan komma till politiskt uttryck. Frågan är hur det civila samhället och den oberoende diskussionen kan bevaras i ett samhälle där massövervakning både är möjlig och förekommer. Redan viljan att dra sig tillbaka från offentligheten med en i grunden politisk diskussion är en del av vägen mot totalitarism (liksom viljan att dra ut andras privatliv i samma offentlighet).

En viktig lärdom från Weimarrepublikens sammanbrott är också institutionernas betydelse, ett perspektiv som i viss mån saknas i Arendts framställning. Hitlers maktövertagande möjliggjordes inte minst av ett framgångsrikt manipulerande av konstitutionen där grundläggande maktbegränsande regler åsidosattes, ofta redan före Hitlers tillträde som rikskansler. Därigenom kunde Hitler också ta över den existerande statsapparaten och omvandla den till en totalitär stat inifrån, en tydlig kontrast mot Bolsjevikernas betydligt mera externa maktövertagande. De institutionella och juridiska strukturer som begränsar beslutsfattarnas makt är ett av de viktigaste skydden mot totalitära och auktoritära tendenser. Detta gör det så mycket mer oroande när juridiska begränsningar nu i många länder kringgås och omformuleras för att öka effektiviteten i bekämpningen av allehanda yttre och inre fiender. Det belyser också betydelsen av det individuella engagemang och den ansvarskänsla som Arendt lägger tonvikten på.

onsdag, december 11, 2013

Anteckningar kring The Origins of Totalitarianism

"Total terror, the essence of totalitarian government, exists neither for nor against men. It is supposed to provide the forces of nature or history with an incomparable instrument to accelerate their movement. This movement, proceeding according to its own law, cannot in the long run be hindered; eventually its force will always prove more powerful than the most powerful forces engendered by the actions and the will of men. But it can be slowed down and is slowed down almost inevitably by the freedom of man, which even totalitarian rulers cannot deny, for this freedom—irrelevant and arbitrary as they may deem it—is identical with the fact that men are being born and that therefore each of them is a new beginning, begins, in a sense, the world anew." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism)

En stor del av Hannah Arendts analys av totalitarianismen som en särskild form av styre fokuserar på motsättningen mellan terror och individualitet. Den totalitära staten eller rörelsen kännetäcknas av en strävan att krossa allt som kan kallas individualitet, privatliv eller civilt samhälle. I ett samhälle som karaktäriseras av terror är individen alltid isolerad; staten strävar efter ständig närvaro, fullständig övervakning, inte därför att den behöver full information om allt och alla, utan därför att människor som alltid upplever sig iakttagna sällan eller aldrig kan agera tillsammans. Det innebär att människan alltid är isolerad, men aldrig ensam, i ordets positiva mening.

Arendt är ingen liberal, utan snarare en republikan i klassisk mening, med en stark dragning åt vänster. Hennes människosyn bygger vidare på Aristoteles föreställning om människan som politisk varelse, men grundar sig också i ett fokus på människan som kreativ, skapande varelse, och inte minst på varje människas unicitet. Dessa utgångspunkter innebär att det totalitära systemet ytterst står i motsatt till det sant mänskliga, till möjligheten att leva ett värdigt liv.

If totalitarianism takes its own claim seriously, it must come to the point where it has "to finish once and for all with the neutrality of chess," that is, with the autonomous existence of any activity whatsoever. The lovers of "chess for the sake of chess," aptly compared by their liquidator with the lovers of "art for art's sake," are not yet absolutely atomized elements in a mass society whose completely heterogeneous uniformity is one of the primary conditions for totalitarianism. From the point of view of totalitarian rulers, a society devoted to chess for the sake of chess is only in degree different and less dangerous than a class of farmers for the sake of farming. Himmler quite aptly defined the SS member as the new type of man who under no circumstances will ever do "a thing for its own sake." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism)

Man ska inte ta Himlercitatet att SS-mannen är "the new type of man who under no circumstances will ever do 'a thing for its own sake.'" som att Arendt skulle uppfatta den totalitära staten som rationell. Tvärtom påminner hennes synsätt om Orwells. Terrorstaten är för henne inte i första hand dogmatisk, i alla fall inte stabilt dogmatisk. Ideologin i den totalitära staten är närmast incidental, och alltid föränderlig. Att Marxism-Leninismen är ett så pass omfattande system blir för Arendt en nackdel för utvecklingen av totalitarianism i Sovjet, något som ändå blev möjligt eftersom ideologins tolkningar ständigt kunde förändras. Ingenting i en totalitär stat kan tillåtas vara stabilt. Stabilitet skapar säkerhet. Det är också därför som merparten av revolutionens övertygade teoretiska kommunister rensades bort under Stalintiden. Den totalitära staten uppskattar fanatiker, men bara så länge som den totalitära rörelsen är objektet för fanatismen. Fanatiker som istället fokuserar på sin egen tolkning av ideologin blir lätt en del av opositionen.

Jämförelsen av Sovjet och Tredje Riket leder också fram till slutsatsen att totalitarianism ser ut på ett likartat sätt oavsett ursprung. I Tyskland byggdes nazistpartiet först upp som rörelse, för att sedan ta över en stat vars politiska system redan hade förlorat legitimitet både i medborgarnas i och statstjänstemännens och militärens ögon. I Sovjet tog bolsjevikerna först över staten för att sedan bygga upp rörelsen uppifrån under pågående inbördeskrig. I båda fallen hade vägen beretts av ett krig som slagit sönder tidigare institutioner. Rysslands institutioner var också tidigare svaga (jfr tidigare inlägg), och försvagades ytterligare genom inbördeskriget. Det tänkande som enligt Arendt präglar den totalitära staten kommer emellertid inte ur rörelsen utan ur säkerhetsorganisationen. Det är alltså ingen slump att det var Stalin som byggde det totalitära Sovjet, inte Trotsky. Stalin var en produkt av övervaknings- och registreringsapparaten inom det kommunistiska partiet. I Tyskland drevs utvecklingen på av SS och Gestapo (som tidigt uppgick i SS). Andra delar av det ursprungliga ledarskiktet rensades i båda fallen ut.

Kärnan i den totalitära staten är för Arendt inte idoelogin, eller ens staten, utan den totalitära rörelsen. Uttalanden - vare sig de är ideologiska, politiska eller vetenskapliga - blir politiska redskap snarare än försök att beskriva världen. Påståendet att marknadsekonomi är ett mindre utvecklat system än planekonomi handlade i sovjetiska partidokument inte om att beskriva marknadsekonomin, utan om en ambition att krossa den. Detta hänger också samman med Arendts egen uppfattning om att det totalitära systemet inte alls är begränsat till ett land eller en stat. Erkännandet av statsgränser är ett redskap inte ett mål, även när nationalismen - som i Tredje Riket - var officiell; målsättningen var alltid världshäravälde. På samma sätt var Stalins uttalanden om "socialism i ett land" helt enkelt ett redskap för att kunna kontrollera den kommunistiska rörelsen, såväl i Sovjet som i andra länder.

Det är kanske för att boken i huvudsak är skriven kring 1950 som totalitarianismen här framstår som en närmast ödesbestämd förstörelse. Samtidigt är det tydligt att Arendt såg motmedlet just i kraften i människans individualitet och i det öppna samhället. Det tillägg i 1958 års utgåva som hade skrivits efter upproret i Ungern andas betydligt större hoppfullhet. Det ändrar dock inte att boken som helhet säger mer om hur totalitära rörelser växer fram än om hur rörelsen kan stoppas eller systemet störtas.

fredag, december 06, 2013

Själsvtändighetsdagen 2013

För något år sedan skrev jag i Tidningen Kulturen om mina intryck av finskt nationaldagsfirande i Helsingfors i en essä om finsk och svensk (och Finlandssvensk) minnespolitk. Nu sitter jag i lägenheten i Jyväskylä, staden där den första helt finskspråkiga lärarutbildningen startade för runt 150 år sedan. Det är Finlands självständighetsdag 2013. 
Finland framstår fortfarande som på en gång likt och olikt Sverige. Skillnaderna är en fråga om nyanser. Rent fysiskt är det kallare och mörkare (vi har precis köpt en väckarklocka som lyser upp rummet på morgonen; nödvändigt när solen redan nu går upp framåt niotiden), men knappast mentalt. Liksom i Sverige handlar ett par av de stora politiska diskussionerna om landets ekonomiska problem och om skolans nedskrivna resultat i PISA-utvärderingen. Samtidigt tycks både kreditvärderingen och skolresultaten ligga bättre till än i Sverige, särskilt skolresultaten. I nyhetsrapporteringen kan man då och då läsa om Sverige och svensk politik, men minst lika mycket om grannen i öster. Som universitetsanställd är jag inte längre statligt anställd; universiteten är sedan några år tillbaka egna juridiska personer (något som nyligen diskuterades i Sverige men utan att jag såg några referenser till Finland). Som anställda får vi dock fortfarande välja rektor och universitetsstyrelse, en rätt som i Sverige avskaffades redan på nittiotalet. I Hufvudstadsbladet är Horace Engdahl fortfarande ett känt ansikte, liksom Herman Lindqvist. Också försvarfrågan debatteras, men i Finland ser man fortfarande gott om värnpliktiga på stan och i järnvägens biljettautomater är "beväring" ett av alternativen när man väljer svenska som språk. Det finns de som varnar för att Sverige inte längre borde förlita sig på Finland som bufferstat mot Ryssland, men också de som vill utvidga mönstringsplikten till att inte enbart omfatta männen. Språkfrågan är ständigt relevant och det stora populistiska partiet har som uttalat mål att minska svenskundervisningen i skolan. Uppslutningen kring tvåspråkigheten är dock fortfarande bred. Så likt men ändå så olikt. Det mest anmärkningsvärda är kanske hur lite man hör om Finland när man är i Sverige.

fredag, oktober 04, 2013

Kulturpolitiska program


De senaste veckorna har jag föreläst om nordisk och europeisk kulturpolitik. Ett av mina återkommande påståenden har varit att politiska fraser i hög grad kopieras från land till land (funderar fortfarande på om detta gäller i högre grad än tidigare i historien) men hur den praktiska politiken inte alltid framgår av fraserna. Så stöter jag på det här talet. Hade det inte framgått av källan hade jag nog inte gissat ursprunget. Det understryker i alla händelser att alla fraser inte alltid betyder lika mycket i en text, och att man måste känna till sammanhanget för att kunna förstå vilka som har tygnd och hur de kan tolkas.

Of course, the authorities must work closely with the public on shaping cultural policy. No matter how good the ideas, they cannot work unless they have people’s support. This process should involve not only cultural figures themselves but also NGOs, the business community, patrons of the arts, and of course academics, economists, culture studies specialists, historians and political analysts. We must not sink into conservatism and rest upon our rich heritage alone. We must keep moving forward, set new cultural standards and make use of new experience, including world experience.   
It is also important to make our culture policy objectives as clear as possible. Above all, they must be clear for our public, for our young people. We must create an environment in which it will be the norm, a way of life and vital demand for the young generation to have all-round education and be at home with classical and modern art, music and literature. Here, we need to work seriously on promoting and supporting fundamental art. It is the same as in science: fundamental research is costly and does not bring immediate returns, but without it scientific thinking and progress come to a stop.
Overall, I think the time is ripe to substantially rethink our culture policy and the state and municipal culture management system in general. Unfortunately, the practice of leaving culture to survive on the leftovers is very hard to eradicate. Culture is typically seen as just a ‘sub-branch’ of the social sector. It is perhaps very difficult to break this stereotype of treating culture as just entertainment, but we must do this. Our culture policy has to give culture the place it deserves (Vladimir Putin)