Vad händer med kulturpolitiken?

För ett par år sedan arbetade jag som en av sekreterarna i den statliga Kulturutredningen. Ett av mina bestående intryck skulle bli hur avlägsen från kulturlivet den statliga kulturpolitiken ofta känns. Detta var någonting som jag i och för sig hade funderat på redan tidigare, eftersom jag just hade skrivit en avhandling om svensk kulturpolitik, men på något sätt blev intrycket mer reellt när jag själv arbetade med politiken. Jag hade heller inget intryck av att det berodde på illvilja eller ovilja från de ansvarigas sida. Snarare tycktes det som att det låg i själva ansvarets natur.

Väl tillbaka i akademin försökte jag ta mig an det hela ur ett mer vetenskapligt historiskt-institutionalistiskt perspektiv och skrev ihop ett papper till en konferens (pdf). Sammanfattningen såg då ut så här:

”Vad är kulturpolitik?”, om man med kulturpolitik menar svenska statens politik gentemot kulturområdet? Jag försöker också besvara frågan om vad som utmärker den statliga kulturpolitiken i den trängre meningen kulturdepartementets politik. Denna utgör nämligen, enligt de flesta rimliga sätt att räkna, inte huvuddelen av statens politik gentemot kulturområdet. Inte heller är den representativ för denna. Däremot har den andra utmärkande drag, som att den är nära knuten till kulturens fält och professioner, samt att den är inrättad efter armslängdsprincipen. Kulturens innehåll är alltså inte längre en politisk fråga – för de politiker som verkar på detta område. Ser man till hela statens politik gentemot kulturområdet blir det emellertid rimligt att också räkna med t.ex. upphovsrättsfrågorna, amatörkulturen, kulturnäringarna, skatteincitament och kulturens roll i skola och utbildning. Det vidare område som beskrivs här framstår som allt annat än smalt, okontroversiellt eller enbart en fråga för professionella. Tvärtom inkluderar det flera av samtidens mest omdebatterade frågor. Idag är dessa frågor emellertid i stor utsträckning främmande för kulturpolitiken i explicit mening. För den kulturpolitiska forskningens räkning bör dessa skillnader ses som ett viktigt område. De organisatoriska gränserna mellan olika delar av staten har också tydliga effekter på politikens innehåll.

Svaret på frågan om varför kulturpolitiken och kulturen är så åtskillda blir alltså att både de vardagliga och de intressanta kulturfrågorna antingen hanteras av institutions- och konstnärsföreträdare eller av politiker eller tjänstemän på andra områden än kulturpolitik, som t.ex. i upphovsrättsdiskussionen eller skattefrågorna.

Texten i fråga har jag senare utvecklat och kompletterat i olika sammanhang. Den har publicerats i Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift och finns nu i utvecklad form med i den första svenska läroboken om att studera kulturpolitik. Att försöka beskriva hur olika politikområden närmar sig kulturlivet på olika sätt tycks ha varit en god idé, åtminstone i den meningen att den gav upphov till en text som behövdes i olika sammanhang.

I min avhandling hade jag skrivit att kulturpolitiken i trängre mening höll på att falla sönder i olika delar skötta av olika professioner och institutioner. Till detta kom att andra aktörer än staten - regioner, städer, EU etc. - formerar sin egen kulturpolitik, men också att andra statliga departement (och på kommunal nivå andra nämnder) går in i kulturpolitiken med egna mål. Detta är ingenting konstigt eller överraskande, kulturpolitiken är inget resursstarkt område och kan inte alltid hävda sig när ACTA-avtal och skatteregler står på dagordningen.

Just nu är mitt intryck snarast att trenden går mot att kulturpolitiken på sikt kan komma att försvinna som sammanhållet eget  fält, eller om man så vill att dess delar håller på att integreras i andra fält. Det var länge sen den präglades av en intern samsyn och konsensus. Kultursatsningar diskuteras allt oftare som delar av satsningar på regionutveckling i ekonomisk mening. Konstnärsföreträdare och institutioner tycks vara helt upptagna med motståndet mot vad de uppfattar som en ekonomistisk logik, och det är svårt att se att de skulle ha någon egen sammanhållande framtidsbild. Amatörkulturen är i statlig politik sedan länge innesluten i utbildningspolitik och folkrörelsepolitik. Kulturarvet diskuteras till skillnad från annan kulturpolitik i en vidare diskussion som handlar kulturell identitet, kanske är denna diskussion den som borde betraktas som statens egentliga kulturpolitik. Det är i så fall en radikal vändning i jämförelse med 1900-talets innåtvända fokus på konstens och vetenskapens fält.

Tema Kultur och Samhälle jubilerar + funderingar om Richard Florida

I dagarna firades tioårsjubileum för min arbetsplats, den tvärvetenskapliga forskningsmiljön Tema Kultur och Samhälle vid Linköpings universitet. Mer exakt räknar vi tillblivelsen från det att de tio första doktoranderna  - däribland undertecknad - antogs vid temat. Det är nu ungefär tio år sedan jag arbetade på ett forskningsinstitut i Stockholm där vi ägnade oss åt forskning om högre utbildning och snappade upp att det fanns doktorandplatser att söka i Norrköping. På den vägen är det.

Jubileet firades bl.a med en konferens som hålls 19-20 januari, men också med jubileumsboken Kulturaliseringens samhälle (som finns tillgänglig att ladda ned här). Där kan man bl.a. läsa Svante Beckmans på många sätt intressanta berättelse om alla de allianser både inom och utom universitetet som krävdes för att från början möjliggöra miljön, en spännande berättelse inte minst för den som intresserar sig för exempel på hur universitetspolitik och organisering av högre utbildning fungerar i praktiken.

Själv ägnar jag några sidor åt att reflektera kring Richard Floridas teori om den kreativa klassen, en teori som har florerat i den kulturpolitiska debatten under hela den period som jag har följt denna som forskare. I korta drag tänker sig Florida att alla vi som lever på intellektuellt arbete där vår största tillgång är vår kreativitet (hit räknar han allt från journalister till forskare och konstnärer) utgör den bärande gruppen i dagens ekonomi och drar därför slutsatsen att en regions framgång beror på dess förmåga att locka till sig den kreativa klassen, något som bl.a. kan göras med hjälp av kultur. Denna forskning har på många sätt bildat grunden för åtskilliga reformer i regional och lokal kulturpolitik. Det senaste året har jag emellertid allt oftare fått intrycket av att detta är ett mode på väg bort. Även om jag personligen ofta har varit kritisk både till delar av Floridas analys och till hur den tolkats när den översatts till politik kan jag också tycka att det är en smula olyckligt att teorier blir omoderna snarare än argumenteras emot. Nu pågår dock en allt mer kritisk debatt om de kreativa näringarnas och kreativitetens roll i samhällsekonomin (t.ex. i nordisk  forskning), som förhoppningsvis ska leda till ökad förståelse för vad som trots allt är ett ganska komplicerat samband.

SAP:s vägval

"En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen." skrev professorn emiritus Leif Lewin i DN och jämförde socialdemokratins fall med tidigare hegemoniska riksdagspartiers. Det är verkligen slående hur fort det har gått. Före 2006 var SAP fortfarande ett maktparti nära sammanvuxet med staten. Samtidigt fanns sprickorna redan där. I opposition har partiet nu till synes fallit samman. Jag står i stort sett fast vid den analys jag gjorde under Mona Sahlins sista tid som partiledare (här), dvs. att partiets svagheter på många sätt är de som tidigare var dess styrkor; framgången byggde på ett nära förhållande till folkrörelserna och staten; men civilsamhället befinner sig idag i omvandling (se tidigare inlägg) och staten kontrolleras av Alliansen.

Organisation och demokrati hänger ihop. Kan det t.o.m. vara så att ett partis inre organisation ger en vink om den demokrati det ser för sig i samhället? Folkhemmets socialdemokrati var en del av en större arbetarrörelse. Makten var på vissa sätt mycket centraliserad, men den byggde också på en identifikation av folket, partiet och arbetarrörelsen som föreställda gemenskaper som kunde kräva livslång lojalitet. Man föddes och man dog som socialdemokrat. Detta ligger väl i linje med partiets dåvarande folkhemsvision, där demokrati handlar om en välfärdsstat legitimerad genom allmänna val, välfärd till medborgarna, förankring i folkrörelserna och konsensus mellan företrädare för olika grupper i samhället.

Det är betecknande att såväl media som åtskilliga socialdemokrater ser den tid det tar att välja partiledare och ta fram ett program som ”förlorad tid”. Är det inte detta som skulle vara den interna demokratin?  Innre och yttre processer hänger emellertid samman i en så stor organisation. Problemet är bl.a. att en sluten process där man snabbt tar fram en ny partiledare och återgår till opinionsarbetet inte nödvändigtvis kommer att verka enande. En sådan person kommer sannolikt att komma som en överraskning och som en besvikelse för breda grupper i partiet, för att inte tala om väljarkåren, helt enkelt därför att han eller hon inte kommer att vara förankrad. Den lojalitet mot partiorganisationen och det automatiska förtroende för organ som valberedning och VU som gjorde det möjligt för t.ex. Erlander att ta över ledningen för SAP utan att vara särskilt känd dessförinnan finns helt enkelt inte längre. Medlemmarnas – för att inte tala om väljarnas – förtroende för SAP:s partiorganisation torde vara lägre än någonsin. Detta gäller dock inte bara SAP.

Öppna processer ter sig nu mer demokratiska för allmänheten när det gäller de flesta partier. Synen på demokrati har förändrats. SAP:s problem är att de förknippas med den gamla synen på demokrati. En väg om man vill förknippas med någonting nytt är kanske att öppna de interna processerna. Man befinner sig i medias blickfång. Väljarna kommer inte att missa hur det går till när socialdemokraterna utövar demokrati. Lars Enqvists demokratiuppfattning när det gäller programkommissionen är kanske den som är bäst anpassad till samtiden; diskussionen kan vara något som enar snarare än förlorad tid. Att göra programdiskussionen till en verkligt öppen diskussion om vad partiet och Sverige skulle kunna bli är kanske det smartaste man kan göra, om man vill öppna upp för nya grupper att känna sig delaktiga och identifiera sig med SAP, inte minst om man vill ha fram nya idéer, kanske t.o.m. ett program som skulle kunna se till Sverige som helhet.

Personligen tror jag inte att SAP någonsin kommer att kunna återta sin plats som dominerande parti. En ny partiledare utan bred förankring kommer sannolikt att precis som Juholt misslyckas med att ena partiet. Vi kommer helt enkelt att få se mer av det vi redan har sett. Ett brett arbete med att utforma och ta fram ett nytt program, och inte minst med att bygga en organisation som fungerar, kan ta mycket längre tid än ett par år. Min slutsats är alltså att SAP för att återigen bli en kraft att räkna med i svensk politik måste byggas upp igen från grunden. Det behöver dock inte innebära att oppositionen inte kan vinna nästa val. Valutgångar kan bero på många oförutsedda saker, men då måste man göra det som en del av en potentiell regeringskoalition och inte som ett enskilt parti. Miljöpartiet har idag ett mycket stabilt förtroende. Det är betecknande att de mest omtalade partierna på Internet för en tid sedan M, S och SD, men att s var på nedgång och mp är Sveriges tredje största parti, alldeles utan den uppmärksamheten. Mp och v kommer också att ta upp merparten av de väljare som s tappar. Den stora frågan om de ska kunna utmana Alliansen är emellertid vilka kandidater de skulle kunna ställa upp mot Reinfeldt och Borg. Liksom Göran Persson tidigare gjorde vinner Alliansen nu val på att vara det stabila men ändå rimligt progressiva alternativet i en riskfylld tid. Det kräver en del att utmana det.

Moderaternas nuvarande organisation är som gjord för samtidens utmaningar (är till viss del gjord för dem). Partiet har enligt forskningen alltid varit mer centralstyrt än de flesta andra och partiledare har kunnat räkna med fortsatt förtroende så länge som de kan visa på konkreta framgångar. Idag är det en välsmord PR-maskin där medlemmar och ungdomsförbund deltar dels som kanaler utåt och dels som en av flera rekryteringsgrunder för framtida representanter och anställda. Socialdemokraterna skulle kunna välja en liknande organisationsmodell. I så fall behöver man dock göra sig av med bindningarna till LO och andra folkrörelser för att istället skapa sig ett lättrörligt professionellt parti. Det är dock inte självklart att detta är ett framgångsrecept. Skulle någon förmå omvandla SAP till ett sådant parti skulle det säkert ha alla förutsättningar att etablera sig som starkt mittenparti, men det finns ingen anledning att tro att de skulle kunna komma över 30%. Liksom SAP tidigare kunde kan Alliansregeringen dessutom använda statens opolitiska anställda för att ta fram förslag till praktisk politik. Så har det alltid varit; statens utredningsresurser har alltid varit större än enskilda partiers, och experternas inflytande har alltid varit stort i Sverige. Den mer ideologiska borgerliga idédebatten förs huvudsakligen i tankesmedjor, på ledarsidor, i tidskrifter och böcker, och inte minst på Internet.

De borgerliga partiernas utmaning om man verkligen vill vara idépartier är att kunna ta till sig den debatten och förhålla sig till den. Detta handlar heller inte bara om idealism utan också om att man för att kunna förhålla sig till framtiden också måste känna samtiden och det förgångna. Politik är inte bara att vilja. Den största utmaningen i långsiktigt politiskt arbete är kanske just att rusta för framtidens strider istället för gårdagens. Det innebär att man måste ha en aning om framtidens problem, men också en flexibilitet för att möta det oförutsedda, inte bara stå beredd inför att möta förra eller förrförra valets utmaningar. Här handlar det heller inte bara om att vara bättre rustade än konkurerande partier. Det handlar också om att den svenska demokratin måste ha företrädare som är bra nog för att kunna hantera dagens och morgondagens samhällsproblem och utmaningar.

American Empire

"There’s been very little public debate about this, and the news reports from the major news outlets yesterday mentioned these wide-sweeping powers only in passing. There’s more than a little hypocrisy in all of this, given the way the press responded to the rather heinous Patriot Act (remember how we were promised that would be a temporary measure) under Bush and the Republicans a decade ago. But, the NDAA is even worse than the Patriot Act, and it’s now clear that the Patriot Act was merely one step in the advance of this move toward extreme centralization.

As I wrote at CatholicVote yesterday, I believe it’s very possible that yesterday or the day (probably today) President Obama signs this into law will be remembered by future historians of western civilization as the “official” day the American republic became an empire, in the way historians now regard the murder of Cicero as the last day of the Roman Republic and the first day of the Roman Empire. I know many readers of TIC already believe we drifted fully into an empire, but we’ll all admit, I think, that we’ve been drifting for a very, very long time. As with Rome, we’ve kept the forms of the republic by destroying the essence of it." (Blog: The Imaginative Conservative)

Att beskriva USA som ett imperium har varit en återkommande metafor under lång tid. På 1800-talet var det vanligt som positiv metafor, i parallell med Brittiska Imperiet. Betydligt vanligare har dock varit parallellen med Romerska Imperiet, som i Väst på många sätt kan ses som det arketypiska urimperiet. Bl.a. Hardt och Negri har ocskå använt begreppet i mer abstrakt mening: Imperiet som postnationell globaliserad makt. Även idag ser man emellertid mer bokstavliga tolkningar av begreppet, kanske håller de till och med på att bli allt vanligare. USA:s baser världen över har beskrivits i imperiella termer (t.ex. här i New Statesman). Under och efter ockupasionen av Irak beskrevs ambasadören Paul Bremmer i flera sammanhang som en amerikansk proconcul. Att döma av den här recensionen i SvD anklagar Tariq Ali nu Obama för att ha misslyckats med att stoppa denna imperialism.


Medan vänstern (i vid mening) fokuserar på amerikansk utrikespolitik finns till höger i det politiska spektrat en oro för imperialism i inrikespolitiken, som t.ex. framgår ovan i ett citat från en amerikansk konservativ  blogg. Här är den romerska parallellen än mer bokstavlig; nu handlar det om romerska republikens fall och övergång i imperium under Caesar och Augustus. Parallellen blir inte mindre påträngande av att den amerikanska republiken ofta liknats vid den romerska (se bara på arkitekturen i huvudstaden). Om en repblik är en stat byggd på sina medborgare med hjälp av en konstitution som strävar efter att väga upp olika delar av statsmakten mot varandre, så är ett imperium en stat där makten centreras till en enda person. Själva ordet imperium betecknade ursprungligen den diktatoriska makt som en romersk befälhavare utövade över sina trupper och över erövrat territorium. Det var i viss mening denna makt som under Caesar och Augustus utsträcktes till att gälla även republikens medborgare. Därmed upphörde republiken i praktiken att vara en republik även om Octavianus Augustus och hans efterträdare under lång tid fortsatte att upprätthålla de republikanska formerna. Nu drar man alltså paraller till den exekutiva maktens tillväxt på den lagstiftande och dömane maktens bekostnad i USA under de senaste decennierna, först genom statsmaktens tillväxt och nu genom antiterroristlagstiftning där de medborgerliga rättigheterna inskräks kraftigt; dvs. där medborgare behandlas som man tidigare behandlade motståndare i krig.


USA är inte det enda land där man har dragit paralleller till övergången från republik till kejsardöme i Rom. Ännu tydligare drogs parallellerna i Frankrike på 1800-talet; första gången som ett huvudsakligen positivt exempel i Napoleon Bonapartes propaganda när han omvandlade Franska Republiken till Franska Kejsardömet, med sig själv som kejsare. Samma sak hände återigen 1851 när hans brorson hade valts till Frankrikes president och lät återinföra kejsardömet efter en folkomröstning, och därmed blev Napoleon III. Parallellen användes emellertid också i motståndet mot denne, t.ex. av Maurice Joly (som jag skrivit om tidigare). Det råder alltså ingen tvekan om att den kan användas på flera olika sätt. Historiska paralleller är inte något helt ofarligt angreppssätt. De leder gärna till låsningar i tänkandet om vart utvecklingen är på väg. Föreställningen att historien upprepar sig är en del av föreställningen om dess förutbestämdhet. Den romerska parallellen har använts frekvent för att motivera såväl slutsatsen att en stat är på väg att gå under som att den är på väg mot lysande segrar, båda i likhet med Romerska Imperiet. Det hindrar dock inte att historiska paralleller också kan vara användbara, inte minst som grund för att diskutera de långsiktiga konsekvenserna av kortsiktigt handlande. Det finns trots allt inget annat sätt att förutse handlingars konsekvenser än att se till vilka konsekevenser liknande handlingar har haft tidigare, så länge som man tar hänsyn också till skillnaderna, inklusive den att vi skulle kunna ha lärt oss något.

Ring out, wild bells!

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light;

The year is dying in the night;

Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,

Ring, happy bells, across the snow:

The year is going, let him go;

Ring out the false, ring in the true.

Ring out the grief that saps the mind,

For those that here we see no more,

Ring out the feud of rich and poor,

Ring in redress to all mankind.

Ring out a slowly dying cause,

And ancient forms of party strife;

Ring in the nobler modes of life,

With sweeter manners, purer laws.

Ring out the want, the care the sin,

The faithless coldness of the times;

Ring out, ring out my mournful rhymes,

But ring the fuller minstrel in.

Ring out false pride in place and blood,

The civic slander and the spite;

Ring in the love of truth and right,

Ring in the common love of good.

Ring out old shapes of foul disease,

Ring out the narrowing lust of gold;

Ring out the thousand wars of old,

Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,

The larger heart, the kindlier hand;

Ring out the darkenss of the land,

Ring in the Christ that is to be.

(Åtskilliga svenskar hör denna varje år i förkortad översättning, men här är alltså originalet av Alfred, Lord Tennyson, från 1850. Den tämligen fria svenska översättningen finns i fullständig form här).

Med detta ber jag att få önska er alla ett gott nytt år!

Surkovs Ryssland

En av många saker som är mycket talande för det politiska klimatet i ett land är vilka slags personer som hamnar i den politiska förgrunden. I Sverige har vi t.ex. Borg, Reinfeldt och Juholt, alla med en mycket nedtonad och vardaglig image. Italien hade fram tills nyligen Silvio Berlusconi (nu ersatt med en person som just för att han ger ett professionellt intryck uppfattas som opolitisk). USA har Obama, en person som i Europa ibland fått närmast messianska proportioner, men som jag har svårt att tro att han hade kunnat vinna ett val här; inte ens i USA var han en person som en partiapparat skulle skjuta fram.

Sedan har vi de personer som anses stå precis bakom de synbara makthavarna. En person som med viss regelbundenhet dyker upp i beskrivningar av rysk politik är Vladislav Surkov, efter regimens problem i det senaste valet upphöjd till chef för presidentens administration; mannen som myntade begreppet "suverän demokrati" som beskrivning av Rysslands politiska system. Här har vi en person som synbarligen odlar en annan typ av image än den som framgångsrika västerländska politiker brukar försöka uppnå. London Review of Books sammanfattar:

[...] trained as a theatre director then became a PR man; now his official role is ‘vice-head of the presidential administration’, but his influence over Russian politics is unsurpassed. He is the man behind the concept of ‘sovereign democracy’, in which democratic institutions are maintained without any democratic freedoms, the man who has turned television into a kitsch Putin-worshipping propaganda machine and launched pro-Kremlin youth groups happy to compare themselves to the Hitler Youth, to beat up foreigners and opposition journalists, and burn ‘unpatriotic’ books on Red Square. But this is only half the story.

In his spare time Surkov writes essays on conceptual art and lyrics for rock groups. He’s an aficionado of gangsta rap: there’s a picture of Tupac on his desk, next to the picture of Putin. And he is the alleged author of a bestselling novel, Almost Zero. ‘Alleged’ because the novel was published (in 2009) under the pseudonym Natan Dubovitsky – Surkov’s wife is called Natalya Dubovitskaya. Officially Surkov is the author of the preface, where he denies being the author of the novel, then makes a point of contradicting himself [---]

The novel is a satire of contemporary Russia whose hero, Egor, is a corrupt PR man happy to serve anyone who’ll pay the rent. A former publisher of avant-garde poetry, he now buys texts from impoverished underground writers, then sells the rights to rich bureaucrats and gangsters with artistic ambitions who publish them under their own names. The world of PR and publishing as portrayed in the novel is extremely dangerous. Publishing houses have their own gangs, whose members shoot each other over the rights to Nabokov and Pushkin, and the secret services infiltrate them for their own murky ends. It’s exactly the sort of book Surkov’s youth groups burn on Red Square.[---]

The novelist Eduard Limonov describes Surkov himself as having ‘turned Russia into a wonderful postmodernist theatre, where he experiments with old and new political models’. There’s something in this. In contemporary Russia, unlike the old USSR or present-day North Korea, the stage is constantly changing: the country is a dictatorship in the morning, a democracy at lunch, an oligarchy by suppertime, while, backstage, oil companies are expropriated, journalists killed, billions siphoned away. Surkov is at the centre of the show, sponsoring nationalist skinheads one moment, backing human rights groups the next. It’s a strategy of power based on keeping any opposition there may be constantly confused, a ceaseless shape-shifting that is unstoppable because it’s indefinable. [---]


The author of Almost Zero loves to invoke such Lyotardian concepts as the breakdown of grand cultural narratives and the fragmentation of truth: ideas that still sound quite fresh in Russia. One blogger has noted that ‘the number of references to Derrida in political discourse is growing beyond all reasonable bounds. At a recent conference the Duma deputy Ivanov quoted Derrida three times and Lacan twice.’ In an echo of socialism’s fate in the early 20th century, Russia has adopted a fashionable, supposedly liberational Western intellectual movement and transformed it into an instrument of oppression.

Surkov tycks aktivt inta rollen som "gray cardinal" (eller "grå eminens" som vi snarare skulle säga på svenska), en beskrivning som syftar tillbaka på kardinal Richelieus roll i 1600-talets Frankrike, men som i det här sammanhanget snarare för tankarna till Potemkin eller Beria. Samtidigt väljer Surkov av allt att döma att associera sig med ett språkbruk och en idévärld som inte alls är typiskt rysk, utan snarare betonar parallellen med hur den kapitalistiska världsordningen beskrivs av sina kritiker i väst, med den radikala skillnaded att Surkov använder samma beskrivning på ett system som han själv - trots antydningen till ironisk distans - är en del av.

Det faktum att en sådan image är fullt möjlig antyder en utbredd misstro mot systemet, som i Ryssland kontrasterar kraftigt mot den överväldigande tro - vare sig det är på kommunismen, tsaren eller ortodoxin - som ibland framställs som så karaktäristisk för landet under tidigare perioder. Också kombinationen har ibland framställts som typiskt rysk. Cynism leder emellertid inte till revolt, inte heller tro på systemet. Istället leder det till ett accepterande, t.ex. av att Ryssland är Ryssland. Detta i sin tur underbygger föreställningen om att Ryssland behöver en stark ledare som ge landet det bästa som kan åstadkommas under omständigheterna. Putin har arbetat länge på den rollen. Surkov tycks istället inta rollen som "the evil we know", en person som blir att föredra som makthavare eftersom han åtminstone är kompetent, rent av möjlig att beundra.

Demokrati förutsätter såväl en ekeptisk distans till makthavarna som en välgrundad uppfattning om att det är möjligt att påverka politiken. Ingenting av detta innebär emellertid att Ryssland inte kan förändras. Den nuvarande situationen är en annan än de under Sovjettiden, även om den på vissa sätt tycks påminna om det sovjetiska åttiotalet. Sovjets fall säger också någonting om hur system med en låg grad av folkligt förtroende tenderar att utvecklas; dvs. genom kollaps; när vissa delar av systemet inte kan förändras genom gradvis utveckling kommer de istället till punkter när ifrågasättandet istället leder till att de blir oförsvarbara - eller om man så vill obrukbara - det är därför som dagens ryska system bygger vidare på åtskilliga sovjetrysska och sovjetiskt federala institutioner, men inte alls på det gamla kommunistiska partiet. Inte ens dagens kommunistiska parti är särskilt likt det gamla. Nu står vi möjligen efter ytterligare en större eller mindre förändring i rysk politik. Frågan är emellertid vilken ledare och vilken ideologi som skulle verka trovärdig idag; och vilken del av det ledande skiktet som eventuellt faller bort.

TILLÄGG: En annan intressant sak är naturligtvis att man knappast skulle referera till Derrida eller Lacan i Sveriges riksdag, av det enkla skälet att namnen inte hör till allmängodset. Ryska ledande politiker tycks ofta väsentligt mer välutbildade. Medvedev undervisade t.ex. i romersk och rysk juridik i S:t Petersburg innan han gav sig in i politiken. Det är också en spännande skillnad.

Mellan Luther och Kairo

Ibland är en jämförelse bland det bästa man kan göra för att öka förståelsen för en situation. Det är den här artikeln i The Economist ett gott exempel på. Här handlar det om likheterna mellan hur information spreds i början av reformationen och under den arabiska våren.

The unintentional but rapid spread of the “95 Theses” alerted Luther to the way in which media passed from one person to another could quickly reach a wide audience. “They are printed and circulated far beyond my expectation,” he wrote in March 1518 to a publisher in Nuremberg who had published a German translation of the theses. [...]

The media environment that Luther had shown himself so adept at managing had much in common with today’s online ecosystem of blogs, social networks and discussion threads. It was a decentralised system whose participants took care of distribution, deciding collectively which messages to amplify through sharing and recommendation. Modern media theorists refer to participants in such systems as a “networked public”, rather than an “audience”, since they do more than just consume information. Luther would pass the text of a new pamphlet to a friendly printer (no money changed hands) and then wait for it to ripple through the network of printing centres across Germany.

Unlike larger books, which took weeks or months to produce, a pamphlet could be printed in a day or two. Copies of the initial edition, which cost about the same as a chicken, would first spread throughout the town where it was printed. Luther’s sympathisers recommended it to their friends. Booksellers promoted it and itinerant colporteurs hawked it. Travelling merchants, traders and preachers would then carry copies to other towns, and if they sparked sufficient interest, local printers would quickly produce their own editions, in batches of 1,000 or so, in the hope of cashing in on the buzz. A popular pamphlet would thus spread quickly without its author’s involvement.

Parallellen till dagens datoriserade nätverk finns onekligen där, den största skillnaden tycks faktiskt vara hastigheten. Artikeln sätter tydligt fingret på varför nätverken är ett exempel på civilsamhällelig organisering; det handlar om någonting som befinner sig utanför såväl statlig som privat kontroll och som inte heller drivs av marknadens vanliga drivkraft, dvs. vinstintresse, även om såväl vinstintresse som personliga intressen spelar in.

Parallellen antyder emellertid också någonting viktigt om teknikens betydelse. Mediet är inte hela budskapet, det avgör inte ens helt och hållet hur budskapet kommer att spridas. Mottagandet styrs i hög grad av förväntingarna. Kommunikationen möjliggör för mottagarna - i synnerhet när de också kan agera anonymt som sändare - att omvandla sig från isolerade individer till delar av en större massa. Det är därför som detta är ett så kraftigt vapen mot auktoritära system, av samma skäl som den totalitära statens själva essens är att hindra undersåtarna från att utbyta åsikter och information utan rädsla.

Det är emellertid inte bara tekniken som styr utvecklingen, utan också organisationsformerna. Tryckpressarna har blivit väsentligt bättre sedan Luthers dagar. Den gången han den statliga kontrollen emellertid ifatt. Den moderna staten som organisationsform är en minst lika viktig uppfattning som tryckpressen. Det var också den som stod som segrare efter att reformationen rivit sönder medeltidens komplexa hiearkiska system, som nu ersattes inte med ett nätverkssamhälle utan med en allt mer centraliserad statsmakt med kontroll över både kyrka och stat.

Civilsamhällets framtid

På en konferens nyligen fick jag frågan om jag ansåg att nätverkssamhället främjar demokrati. Jag hade då hållit en föreläsning om relationen mellan kulturarv och civilsamhälle, samt om pågående förändringar i det civila samhällets organisering. Också på den här bloggen har jag flera gånger återkommit till folkrörelseorganisationernas och andra hierarkiskt demokratiska organisationers tillbakagång till förmån för mer flytande eller nätverksartade. Är detta positivt eller negativt för demokratin? Å ena sidan är det lätt att se folkrörelsernas död (vilket det dock inte riktigt är frågan om) som demokratins död. Å andra sidan är det många som har beskrivit Internet som demokratins räddare, inte minst i samband med Obamas valkampanj eller Den Arabiska Våren.

Den arabiska våren illustrerar emellertid också svagheterna i det senare resonemanget. Den informella nätverksorganisationen – även när den sträcker sig bortom gilla-knappen på Facebook – är oerhört effektiv när det gäller att snabbt samla människor kring enskilda frågor eller händelser, men betydligt sämre anpassad för att genomföra långsiktiga åtgärder. Jag är benägen att hålla med Robert Putnam när han tidigare i år kommenterade situationen i Egypten med att makten går till den som är bäst organiserad, och nu tycks det i Egypten vara militären (tidigare inlägg). Traditionellt hierarkiska organisationer är å andra sidan trögrörliga och blir dessutom lätt verktyg för styrning uppifrån i minst lika hög grad som forum för demokrati.

En sak är dock tydlig och det är att den svenska modellens inslag av folkrörelser som kompletterande demokratiska kanaler i neo-korporativ relation till staten och som interndemokratisk grogrund för de politiska partierna förlorar i styrka när det civila samhället i olika mening blir allt mer flytande. Statsmakten blir alltmer professionaliserad och de politiska partierna alltmer valmaskiner än folkrörelser. De idépolitiska diskussionerna måste då flytta någon annanstans, både när det handlar om ett idéutvecklande samtal och om de samtal som förankrar, utvecklar eller finner idéerna i folkdjupet (om detta nu är en avgränsning som man kan eller bör göra).

Här skulle jag säga att de aktörer och arenor som har kommit att spela alltmer betydande roller är tankesmedjor, tidskrifter och diskussioner på Internet. Alla dessa aktörer kan betraktas som en del av ett civilt samhälle, åtminstone om man använder begreppet i en vid mening liknande den som Habermas använder när han talar om borgerlig offentlighet. Åtskilliga av de formellt organiserade aktörerna är därtill stiftelser eller ideella föreningar, dvs. civilsamhällesorganisationer rent formellt (angående definitioner av civilsamhälle). Åtskilliga äldre organisationer och organisationer av äldre modell har dessutom på olika sätt anpassat sig och klarar sig mycket bra. Samtidigt saknar många organisationer det massmedlemskap som utgjort den demokratiska förankringen för folkrörelseorganisationerna. Istället har de sin styrka i sin position i ett nätverk, något som i stigande grad också kan sägas om många tidigare folkrörelseorganisationer. Det innebär att demokratins framtida utveckling i hög grad handlar om förmågan att knyta samman det professionella samtalet i tankesmedjor, tidskrifter, etablerade Internetplatser etc. med de mer spridda samtal som pågår annorstädes (också ofta på Internet), dvs. att knyta ihop olika nätverk och därigenom hålla samman samhället.

Demokrati handlar inte heller i första hand om att makthavarna lyssnar på medborgarna, vilket en stor del om disskussionen om e-demokrati har handlat om att möjliggöra. Direkt demokrati känner inga andra legitima makthavare än medborgarna. Representativ demokrati handlar om att makten utövas av medborgarnas representanter, och att medborgarna har möjlighet att ställa dessa till svars, och vid behov ersätta dem. Här fyller valens demokrati en lika viktig roll som tidigare. Den öppna diskussionens demokratiska roll i en representativ demokrati är inte främst att informera makthavarna om vad medborgarna tycker, utan att möjliggöra för medborgarna att informera sig om och diskutera hur makt utövas i deras namn. Här kan organisationer och personer aktiva över längre tid spela en roll för ett ställa de maktutövande till svars för medborgarnas räkning, men då blir frågan istället hur dessa nya makthavare kan ställas till svars och förbli medborgarnas representanter snarare än enbart en del av eliten. Här finns onekligen ett behov av att uveckla nya modeller som kan göra det möjligt för civilsamhället att fortsätta att fylla sina överbryggande funktioner i kommunikationen mellan medborgarna och deras representanter.

Slutsatsen är att svaret på frågan om ifall dagens utveckling främjar demokrati inte är givet. Historien är inte slut. Däremot är det i stor utsträckning beslut som fattas idag som avgör i vilken riktning den ska gå.

Om Theda Skocpols analys av det amerikanska civilsamhällets förändring
Om Alexis de Toqueville och Demokratin i Amerika

Glasbin

Skriver i Tidningen Kulturen om Glasbin, som jag nyligen bestämde mig för att läsa om:

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte getts ut på svenska. Ytligt sett är det inte mycket som händer i den dryga 200 sidor långa romanen. Ändå är det mycket som avhandlas; det moderna kriget, moral och etik i marknadsekonomin, utsuddandet av gränsen mellan teknik och natur, men också sådant som vi idag skulle beskriva som nanoteknik och underhållningsindustri. Allt detta i en roman från 1957 skriven av en författare som föddes 1895 (och som levde fram till 1998).

TILLÄGG. Också Rasmus Fleischer skriver läsvärt om Glasbin (och andra små flygande robottar).
Själv har jag tidigare skrivit om Jünger här och här.

Ett par dagar i Ottawa: forsking och museibesök

Tillbaka efter några dagar i Kanadas huvudstad Ottawa. Det primära skälet för resan var att delta i en Workshop på University of Ottawa för att förbereda en bok om kulturpolitik och professionalisering (som förhoppningsvis ska vara i tryck nästa år). Själv skriver jag om den svenska kultursektorns civilsamhälle i relation till nationell politik och globala trender. Jag måste säga att jag nu ser fram emot boken som helhet och är en smula imponerad av kombinationen av forskare, exempel och teoretiska perspektiv (t.ex. organisatoriska fält, professionalisering, utbildningens roll, isomorfi, relationen mellan amatörer och professionella, nationell/regional/språklig/etnisk identitet).

Själva staden Ottawa gör ett väldigt blandat intryck. Delar av stadskärnan består av två-trevåningshus och har en märkligt småstadsmässig prägel för en stad som är nästan lika stor som Stockholm (vilket i och för sig gör den till någonting betydligt mindre än en storstad i amerikansk kontext). Regerings- och affärskvarteren ter sig mer modernt amerikanska, åtminstone för mig, uppblandat med äldre regeringsbyggnader i engelsk stil från sent 1800-tal. Inte minst parlamentsbyggnaden ser ut som en kopia av Parlamentet i London, men större och med en betydligt mer imponerande placering. Andra delar av staden består av en till synes slumpartad ansamling av ofta höga byggnader. Se t.ex. universitetsbyggnaderna på bilden (vi höll till i den som skymtar i bagrunden). Utanför skymtar förorter som skulle kunna vara hämtade ur det svenska miljonprogrammet.

Mitt kanske starkaste intryck av Kanada just nu handlar om landets komplexa relation till sin nationella identitet, något som kanske mer beror på umgänget med kulturforskare än på landet som helhet, men som ändå var avgjort märkbart också när jag gick runt och turistade på Canadian Museum of Civilization och Canadian Museum of War. Mer om detta i mitt inlägg på Tema Kultur och Samhälles blogg.