lördag, juli 11, 2015

Bibliotek


"Det fanns någonting mer än böcker i de där hyllorna. Jag kände det tydligt. Ett slags värde. En tyngd. Tyngden som kunde överföras. Som gjorde läsaren tung efter läsningen. Vara tung, som man säger på persiska, sangin bodan. Till skillnad från att vara sabok; flyktig, förgänglig, någon som inte lämnar avtryck på sin omgivning. Böckerna i min mammas hyllor stod glest men vägde desto mer." (Pooneh Rohi).
Jag gillar verkligen DN Kulturs sommarartikelserie där författare berättar om bibliotek som har haft betydelse i deras liv. I förra veckan skrev Horace Engdahl om bibliotek i allmänhet och sin barndoms bibliotek i 50-talets Karlskrona i synnerhet. Idag skriver den iranskfödda författaren Pooneh Rohi om sin uppväxts bibliotek. Båda är den sortens essäer som man gärna läser långsamt och som väcker egna tankar och minnen.
När jag läser Endahls dext känner dyker minnet upp av min egen barn- och ungdoms relation till Täby bibliotek. Under högstadiet och gymnasiet gick jag i skolan ganska nära och särskilt under högstadietiden besökte jag ofta biblioteket efter skolan.  Lustigt nog hann jag under uppväsxten till och med med flera av samma böcker som Engdahl nämner. Jag fick Fem-böcker lästa för mig någon gång i tidig ålder. Poe läste jag med en liknande känsla någonstans i gymnasiet. På biblioteket lånade jag bl.a. Jules Verne och Asimov - och läste rätt mycket serier, som Carl Barks och Tintin - men senare också Platons Staten och Helmut von Gasenapps De fem världsreligionerna. Senare skulle Kungliga Biblioteket och Stockholms Universitetsbibliotek ta över rollen som de offentliga bibliotek som jag oftast besöker.


"Biblioteket var en plats av ett annat slag än de lokaler jag dittills hade besökt i mitt unga liv. Det hade en aura. Där rådde särskilda regler, där härskade en särskild stämning, kanske inte högtidlig men allvarlig. Den som steg in där var tvungen att visa särskild respekt, inte tala högt, helst inte tala alls, inte röra sig för häftigt, inte leka och stoja.
Det fanns förstås en praktisk motivering för allt detta – inte störa andras läsning! – men det var som om själva byggnaden med böckerna krävde denna respekt. [...] Vad som gjorde intryck på mig på dessa platser var inte bara böckerna och museiföremålen utan lika mycket känslan att befinna sig på en fredad plats, ett ställe där man viskar." (Horace Engdahl).
Just nu tillbringar jag en stor del av sommaren i föräldrarhemmet i Täby och passar på att återknyta bekantskapen med mina föräldrars växande boksamling. Det var här jag en gång stiftade min första bekantskap med författare som J.R.R. Tolkien, Bertrand Russel, Grimberg, Eco, Alf Henriksson och Frans G. Bengtsson. Mitt eget bibliotek är just nu till större delen magasinerat och jag har endast en bråkdel med mig till Finland. Också detta var en nyttig upplevelse; att tvingas välja ut de böcker jag vill använda aktivt, inte bara samla på sig för samlandets skull. Just nu är mycket av det jag läser elektroniskt; nättidskrifter, eböcker, Runeberg.org och Gutenberg.org hör till det som har fogats till biblioteket på senare år.
I en tid då allt mer information finns i datorer och moln är det kanske som plats som biblioteken har störst värde, på samma sätt som den fysiska bokens värde allt mer är som artefakt. Ur det perspektivet är det inte överraskande att så mycket känslor fortfarande är koplade till de kommunala biblioteken. Att vi behöver vägledare i informationsmängden är en annan, men där är biblioteken bara en av flera möjliga platser. Deras största särmärke är snarare den fysiska närvaron av böckerna.

söndag, juni 21, 2015

Waterloo

För ett par dagar sedan firades 200-årsminnet av slaget vid Waterloo, det definitiva slutet på den serie Europeiska krig som följde på franska revolutionen. Inte minst i Sverige har jubileet hamnat i skuggan av senare tiders händelser. Inte ens ute i Europa kan det riktigt jämföras med förra årets minne av första världskrigets utbrott. Att Napoleonkriget hamnat i skuggan av 1900-talets förödelse är knappast förvånande. andra världskriget har förblivit det stora kriget i såväl i Europa som i Nordamerika, Australien, Ryssland och Östasien. Hitler har närmast blivit arketypen av ondska. Samtidigt kan första världskriget kännas igen som 1900-talets urkatastrof, händelsen som lätt bildar horisonten när vi blickar tillbaka på det senaste århundradets händelseutveckling. 

Under 1800-talet hade franska revolutionen och Napoleonkrigen en likartad status, och det är lätt att glömma hur mycket av dess efterverkningar som forfarande kan anas i dagens politiska liv. Likt första världskriget innebar franska revolutionen och de därpå följande krigen slutet på en gammal ordning, den som fortfarande kallas ancien régime. Liberalismen, konservatismen och socialismen konsoliderades som dominerande politiska ideologier ur reaktionerna på franska revolutionen. På samma sätt kunde den kamp mellan statsstödd sekularism och statsunderstödd klerikalism som präglat det politiska livet särskilt i katolska, och tidigare katolska länder, förstås i ljuset av franska revolutionens antiklerikalism.

Efter revolutionen svepte de franska medborgararméerna fram över Europa. Under republiken, och senare under Napoleons diktatur, sveptes mer eller mindre uråldriga monarkier och feodala domäner undan och ersattes först med förment rationella och jämlika republiker och sedan med nya monarkier under Napoleons släktingar och allierade. Medan Frankrikes rykte som militärmakt under 1900-talet närmast har fått ett löjets skimmer över sig dröjde sig under hela 1800-talet kvar ett minne av arméer som svept över Europa och Egypten och inte stannat förrän Moskva låg i aska (antänt av de retirerande ryssarna själva). Det är först under 1900-talet som Tyskland övertog ryktet som den agressiva parten i europeiska krig. Under 2000-talet blir det kanske Ryssland som får överta den rollen i det allmänna medvetandet.

Medan franska revolutionen i dagens Sverige oftast tolkas i positiva termer blir Napoleon betydligt svårare att förhålla sig till. Långt in på 1900-talet låg emellertid ett romantiskt skimmer över Napoleongestalten. Han var och förblev bilden av den handlingskraftige geniale härskaren som europeiska kungligheter och postkoloniala militärdiktatorer hade att mäta sig med. Det är inte för inte som han har fått ge namn åt Napoleonkomplexet.

Idag är det svårt att tänka sig en politisk ledare som på allvar skulle klä sig i Napoleoninspirerade uniformer eller utropa sig till kejsare. Kanske dröjer det inte ens hundra år till innan Hitler och Stalin är lika förpassade till historiens dunkel. Idag
kastar deras ande fortfarande djupa skuggor över det politiska medvetandet. Samtidigt finns det mycket att lära också av skeendena mellan 1789 och 1815, av en period då historien tycktes gå orimligt fort, en period som började i omkullvräkandet av vad som tidigare tyckts vara en gudagiven ordning, med försöket att ersätta denna med ett rationellt system - till att börja med ett revolutionärt republikanskt, och senare med ett imperialistiskt projekt där föga eller ingen hänsyn togs till enskilda människor - och som slutade i ett försök att återuppbygga den gamla ordningen med hjälp av en lika planerad geopolitisk konstruktion, en konstruktion som till sist skulle visa sig vara åtminstone något mer stabil, men till sist också minst lika explosiv.

fredag, juni 05, 2015

Joseph Fouché: En politikers biografi

Stefan Zweig är idag mest känd för sin självbiografi, Världen av igår, som samtidigt är en skildring av det kosmopoliska Förkrigseuropas och Österrike-Ungerns undergång under världskrigen och 1900-talets totalitära regimer (jag skrev om den i Tidningen Kulturen för några månader sen). Under sin livstid var han däremot känd inte minst för sina psykologiskt och skönlitterärt hållna historiska biografier (Världen av igår är mycket riktigt mer ett slags "Stefan Zweig och hans tid" än en klassisk självbiografi). I julas passade jag på att även läsa hans biografi över den franske revolutionären, politikern och polisministern Joseph Fouché (publicerad 1929 med titeln Joseph Fouché: Bildnis eines politischen Menschen). Här går temat på många sätt utöver såväl huvudpersonen som franska revolutionen. Istället handlar det om ett försök från Zweigs sida att analysera det slags männsika som kan bli arkitekten till en polis- och övervakningsstat, ett ämne som var nog så relevant i ett Mellankrigseuropa där totalitära rörelser var ett allt mer märkbart inslag i samhällslivet.

När franska revolutionen bröt ut var Fouché kemilärare på en katolsk skola i en fransk småstad, där han bl.a. hade umgåtts den lokale advokaten Maximilien Robespierre. När han blev invald i nationalförsamlingen väckte han emellertid dennes ogillande genom att sluta sig till de moderata krafterna. Senare skulle han dock byta sida (för första gången av många) till radikalerna i Jacobinklubben. Under skräckväldet tjänstgjorde han som nationalförsamlingens representant i Lyon, där han gjorde sig känd för såväl massavrättningar som förföljelser av katolska kyrkan. Zweig ger honom också äran av att ha varit först med att lansera den statssocialistiska doktrinen att all egendom ytterst tillhör staten och kan tas i bruk av denna vid behov. Givetvis röstade Fouché för att avrätta Ludvig XVI.

Att vara fiende till Robespierre var emellertid inte hälsosamt i skräckväldets Frankrike, ens för den mest aktiva jacobin. Med tiden återkallades Fouché till Paris och blev då ledande i intrigerna för att störta Robespierre och det styrande Säkerhetsutskottet (Comité de salut public), av allt att döma mest i självförsvar, eftersom risken för att han själv skulle arresteras verkar ha varit allt mer tilltagande. Även efter det att Robespierre ställts inför rätta och avrättats höll Fouché emellertid fast vid sin radikalism och blev därför snabbt marginaliserad av sina tidigare medkonspiratörer i den nya regeringen. Under en tid levde han i djup fattigdom, men snart fann han en ny roll och började arbeta som polisspion. Efter ett par år hade han än en gång klättrat upp till maktens tinnar och utsågs till republikens polisminister. Som sådan byggde han upp såväl ett omfattande nätverk av informatörer som en betydande privat förmögenhet. Det var också han som till sist stängde Jacobinklubben och förklarade den olaglig.

När den framgångsrike generalen Napoleon Bonaparte återvände till Paris höll sig Fouché i kulisserna medan denne förberädde sin statskupp. I en av biografins mest målande scener beskriver Zweig hur Fouché bjuder in Bonaparte och samtliga dennes medsammansvurna till middag i sitt hem. Under hela middagen nämns inte ett ord om någon sammansvärjning, endast gästlistan antyder vem som vet vad, men den blivande kejsaren måste ha vetat att han kunde bli arrensterad i vilket ögonblick som helst. Fouché agerade över huvudtaget inte mot sammasvärjningen och anslöt sig öppet till maktövertagandet först när utgången väl var tydlig. Sedan stannade han som polisminister i den nya regeringen.

När Napoleon krönte sig till kejsare blev Fouché hertig av Otranto. Samarbetet med Napoleon var emellertid inte konfliktfritt. Zweig beskriver det snarare som ett spel mellan två män som samtidigt behövde varandra och sökte makt på varandras bekostnad. Parallellt med detta pågick också maktkampen mellan Fouché och den lika kappvändande utrikesministern Talleyrand (också han minister under Republiken, Kejsardömet och det återupprättade Kungadömet). Under kejsardömet var kejsaren naturligtvis den mäktigaste. När Napoleon föll föll också Fouché (men inte Talleyrand, som redan hade gått över till motståndarna och t.o.m. kom att representera det återupprättade Kungariket Frankrike under Wienkongressen). När Napoleon kom tillbaka från Elba för att återta makten sökte Fouché upp honom i Paris och blev ånyo kejserlig polisminister. Efter Waterloo var Fouché emellertid snabb med att genomföra en statskupp och för en tid var han statsöverhuvud i en provisorisk regering. Möjligen funderade han på att återinföra republiken. Armén var emellertid redan besegrad och han kapitulerade, och tillträdde omedelbart som kunglig polisminister. När läget väl stabiliserats visade det sig emellertid att kungliga familjen, naturligt nog, var långt ifrån bekväm med att ha en polisminister som var medskyldig till avrättningen av större delen av den kungliga familjen. Fouché slutade sina dagar i total isolering i den österrikiska hamnstaden Trieste, där han som av en händelse hade varit fransk guvernör när staten intagits av österrikarna bara några år tidigare.

För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av sin fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. I Världen av igår beskriver han biografiprojektet som helt drivet av personligt intresse för Fouché som personlighetstyp, utan någon egentlig förväntan om en vidare läsekrets. Det skulle emellertid visa sig att fascinationen delades också av åtskilliga av hans samtida i mellankrigstidens Europa. Han nämner t.o.m. Fouchébiografin som en av de av hans böcker som uppskattades av ledande nazister, trots att författarens judiska bakgrund senare skulle leda till att den svartlistades. På många sätt framstår boken minst lika mycket som ett dokument över mellankrigstidens Europa som över revolutions- och Napoleonkrigens. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska oportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsarriket, tider då rättslösheten frodas och då kontrollen över information blir nyckeln till såväl makt som överlevnad, och då förlust i det politiska spelet automatiskt leder till giliotinen - eller till konstrationslägret - samtidigt som framgång leder till oinskränkt makt i ett allt mer totalitärt system.

(Som en sista detalj kan nämnas att den svenska översättningens titel i 1930 års utgåva var Joseph Fouché: En politikers biografi, men att den när andra upplagan kom 1948 ändrades till, det kanske mer neutrala, Joseph Founché: Hertig d'Otrante).

måndag, maj 25, 2015

Civil religion

Läser om Robert N. Bellahs klassiska artikel Civil Religion in America, en artikel som har blivit klassisk för sin beskrivning av religionens roll i amerikansk politik och samhällsliv. Här handlar det inte främst om kyrkor och specifika religiösa  grupper, utan om religionen i dess mest allmänna form som förekommer i publika uttalanden och seremonier, när politiker och andra offentliga personer refererar till Gud, men samtidigt undviker att refererea till någon specifik religion: "In God we trust!", "One nation under God".

Den civila religionen började i en skärningsfältet mellan ospecificerad kristendom och upplysningsdeis, Senare tog den formen av referenser till en allmän judisk-kristen tradition. Metaforer från Gamla Testamentet adopterades in i en amerikansk självbild där amerika blev det nya Isreal befolkat av ettt utvalt folk som utvandrat ur det gamla Europas metaforiska Egypten. Idag är referenserna än vidare, men referenserna till Gud finns fortfarande kvar, även om än fler traditioner idag ofta brukar få vara med när t.ex. Obama refererar till det gudomliga, vilket han då och då gör.

I Sverige, liksom i många andra statskyrkliga och tidigare statskyrkliga länder, var den civila religionen länge tydligare sammanflätad med statskyrkans uttalade kristendom. Idag kan man se tecken på att de har börjat glida isär. Riksdagsgudstjänsten är fortfarande en del av riksdagens högtidliga öppnande (åtminstone i praktiken) och statschefen förväntas forfarande vara lutheran (åtminstone i teorin). Statsbegravningar hålls forfarande i en kyrklig kontext. Referenser till gemensamma värden och mänskliga rättigheter har samtidigt tagit över efter många av de mer uttalat kristna referenser som var vanligare tidigare. Ministrar gör ofta sitt bästa för att visa en lämplig mängd vördnad för religiösa sammanhang i de flesta religioner. Den civila religionen håller också här på att bli allt mer allmän till sin natur.

Medan Bellah för några årtionden sedan tänkte sig att den amerikanska civila religionen med tiden skulle utvidgas till att växa samman med FN:s idéer om universella mänskliga rättigheter (på ett sätt som mer påminner om hur många svenskar och svenskkyrkliga kristna verkar uppfatta FN) verkar USA idag allt mer präglas av interna konflikter kring religionens ställning i sammhället. Delar av högern har utvecklats till en allt mer specifikt kristen höger, samtidigt som allt fler av dess motståndare har börjat uppfatta sig som uttalat icke-religiösa. Den civila religionen var i länge neutral mark i USA. Frågan är om den kommer att kunna fortsätta att vara det.

torsdag, maj 21, 2015

Fragment ur en kyrkoutredning

Denna termins forskningsinsats  har för min del varit att göra en grundlig genomgång av utvalda dokument ur de senaste hundra årens politik i kulturarvs- och kyrkofrågor, med tonvikt på hur staten har relaterat till Svenska kyrkans kulturarv. Att jag faktiskt tycker att det har varit väldigt spännande visar förmodligen att jag är rätt person för jobbet.

Det första som slog mig är hur mycket som har varit konstant: framförallt fokuset på sockenkyrkornas värde för den lokala identiteten tillsammans med övertygelsen om att alla äldre kyrkor är värda att skyddas av staten. I frågan om kyrkans relation till staten skedde det däremot en helomvändning i mitten av 1900-talet; från en övertygelse om att kyrkan var allt för viktig för att befrias från banden till staten (det tog drygt 20 år från biskopparnas beslut att stödja medborgarnas rätt att fritt lämna kyrkan tills dess att riksdagen accepterade denna form av religionsfrihet) till en ny konsensus om att statskyrkan inte var förenlig med religionsfriheten. Kyrkan å sin sida accepterade idén om att skiljas från staten först efter att de valda församlingarna hade fått sin nuvarande beslutande roll där i början av 1980-talet.

I materialet finns också den oerhört grundliga Utredningen om ekonomi och rätt i kyrkan, som 1992 presenterade sin rapport om hur kyrkans relation till staten egentligen såg ut och om hur de rent praktiskt skulle kunna skiljas åt. Trots att jag nu har läst rätt många statliga utredningar är detta den första som på allvar lyckats gå igenom ett material som går tillbaka till medeltida kanonisk rätt och samtidigt tar sig an konflikfylda frågor i samtiden, och det med en sådan framgång att dessa frågor plötsligt framstår som lösliga. Därefter tog det bara ett par år innan beslutet om kyrkans skiljande från staten. Utredningen har också varit till stor hjälp när jag försökt förstå hur komplicerat de juridiska förhållandena kring ägande av kyrkobyggnader egentligen var fram tills för bara 15 år sen:

“Under medeltiden ansågs sockenkyrkoma ha karaktär av särskilda rättssubjekt, närmast av stiftelsekaraktär. Socknen var nämligen att karakterisera som en menighet, dvs. en icke rättskapabel gemenskap som utgjorde objekt för kyrkans verksamhet. Först under den tidigare hälften av 1800-talet vann församlingarna rättslig ställning som juridiska personer och kunde därmed inträda som ägare till fast och lös egendom. Detta anses ha blivit fallet med landsbygdsförsamlingarna år 1817 och med stadsförsamlingama senast år 1843.

“Den lokala kyrkan anses således själv vara ägare till kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, dvs. i de flesta fall den omgivande kyrkogården. Enligt samma uppfattning anses också denna kyrkostiftelse vara ägare till den fasta egendom som anvisats till kyrkans underhåll eller som boställe till försarnlingsprästen.”

“I likhet med flertalet församlingskyrkor får domkyrkoma - med undantag för domkyrkan i Luleå, som uppfördes som församlingskyrka under senare hälften av 1800-talet - betraktas som särskilda stiftelser. De är således självständiga juridiska personer och som sådana ägare till kyrkobyggnader och kyrkotomter. De sex under medeltiden uppförda domkyrkoma står dessutom under egen förvaltning enligt bestämmelser i kyrkolagen. Vissa av domkyrkoma är också ägare till andra fastigheter.“

“För de fastigheter som tillhör det äldre boställsbeståndet gäller att de inte varit föremål för lagfart. Bostållen som ägs av församling eller pastorat har däremot regelmässigt lagfarits för församlingen eller pastoratet. Fram till år 1942 brukade boställen som inköpts för fondmedel lagfaras för kronan oavsett från vilket bostâlle fondmedlen kom. Med stöd av föreskrifter i lagen (1942:232) ang användandet i vissa fall av prästlönefonder, upphåvd år 1972, beviljades i motsvarande situationer lagfart för det pastorat eller den samfällighet som förvaltade medlen. lagfart har även efter år 1972
beviljats för dessa organ. Enbart lagfarten utgör sålunda inte bevis om åganderättsförhållandet.”

För den som är intresserad finns min tidigare artikel om kyrka-statfrågan i mellankrigstidens Sverige nu att läsa här.

tisdag, april 28, 2015

Några tankar kring religionens och Svenska kyrkans plats i ett sekulärt samhälle.

Bland de mer tankeväckande inläggen om sekularism i Sverige förra året mins jag ett blogginlägg av teologie doktorn Ola Wikander:

"Frågan om rätten att hålla sig med en världsåskådning (eller ett konglomerat av flera) är en av de mest grundläggande mänskliga friheter vi har. Den handlar inte bara om rätten att tänka fritt, utan om rätten att ha en grundläggande filosofisk bakgrund till de tankar man tänker. Det handlar om rätten att hålla sig med de föreställningar om självet och världen utan vilka inget tänkande har någon grundning. Att begränsa denna rättighet vore att begränsa något av det som allra tydligast gör oss till människor.
Det är därför det är så viktigt att vi till exempel har religionsfrihet som en grundlagsstadgad rätt (och inte bara en allmän åsiktsfrihet) – religionsutövande är nämligen inte en ”tanke” vilken som helst utan en grundläggande del av tänkandets och världssynens väsen. Detsamma gäller naturligtvis också ateistisk/areligiös filosofi.
Jag tycker gott att livsåskådningsfrågor – särskilt religiösa sådana – kunde få diskuteras mer i den svenska offentligheten. Men å andra sidan: om vi ger ett visst livåskådningssystem omotiverat företräde i samhällsdebatten (eller, ännu värre, lagen), då begränsar vi denna mänskliga frihet på ett ännu tydligare sätt. Den dag vi officiellt proklamerar en religiös (eller areligiös) hållning som den officiella – då har vi kringskurit våra medborgares frihet. Och det är här jag vill trycka på följande: detta är inte bara, eller ens framför allt, av relevans för de ickereligiösa. Sekulariteten är tvärtom livsviktig för dem som har en religiös värdsåskådning. Den är viktig, därför att så betydelsefulla val som det som handlar om ens filosofiska eller religiösa världsåskådning borde tas i största möjliga frihet. Den religion eller filosofiska hållning som inte med ett maximalt mått av frihet har valts av utövaren själv riskerar också bli oärlig: den riskerar att snarast bli uttryck för andras inflytanden.
Det religiösa utövandet anses – om man hyser en sådan världsåskådning – ge möjligheter som man inte kan få någon annanstans, enligt vissa till och ett möte med verklighetens yttersta grund. Att gå in i något sådant av annat än så fri vilja som möjligt är, tror jag, inte särskilt lyckat."

Inlägget sticker ut, inte därför att det företräder någon särskilt avvikande hållning, utan därför att det företräder en ståndpunkt nära den sekulära allmänfåran utifrån ett betydligt i dagens Sverige mer ovanligt perspektiv, nämligen ett utövande religiöst perspektiv där författaren inte framträder som företrädare för något specifikt samfund.

Jag är böjd att hålla med honom. Religiös öppenhet är att föredra, i synnerhet för dem som hyser en djup övertygelse i existentiella frågor, men också i största allmänhet i ett mångreligiöst samhälle. Det ställer en också inför problem när det handlar om samhällets så kallade grundläggande världen, i ett samhälle där man accepterar att människor har olika etisk och filosofisk grundsyn. Staten och den offentliga sektorn måste givetvis - liksom alla verksamheter - hålla sig med vissa grundvärden, men som professorn i företagsekonomi Mats Alvesson nyligen påpekande i DN är det inte nödvändigtvis ett sundhetstecken när värdegrunden i allmänhet, snarare än mer specifika regler och rättigheter, diskuteras: "Ibland står intensivt värdegrundsframhävande i omvänd proportion till en bra praktik". Detta gäller knappast enbart i enskilda organisationer, utan ofta också den politiska diskussionen i stort.

Att staten har vissa demokratiskt framförhandlade grundvärderingar för sin verksamhet betyder heller inte att samhället inte kan innehålla flera gemenskaper med olikartade grundhållningar. Att det offentliga rummet i någon mening bör vara netutralt betyder inte att de som vistas där behöver vara helt neutrala. Bland de värderingar som bör vara grundläggande för staten finns allas likhet inför lagen och att människor ska dömas för sina handlingar inte för sina åsikter. Vissa beteenden kan vara förbjudna - för alla - men då främst för att skydda de enskildas frihet - inklusive fritheten att själv välja livsväg - inte för att försöka styra deras val (märk väl att jag här syftar på alla enskildas frihet, detta innebär inte någon ursäkt att inskränka andras valmöjligheter, tvärtom).

I ett sådant samhälle blir religionens plats med nödvändighet i det civila samhället, inte i staten. Detta betyder inte att kyrkor och samfund måste vara passiva i samhällsdebatten, men att deras plats är som civilsamhälleliga organisationer, inte som en statskyrka. Denna plats bör vara relativt lätt att inta för de flesta samfund i dagens Nordeuropa. Svårigheten med att finna sin plats inträder framförallt för de samfund som av historiska skäl har utvecklats för att vara den etablerade religionen. I Sverige gäller detta inte minst Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan är idag en civilsamhällelig organisation (ett registrerat trossamfund), men en kraftigt reglerad sådan, som dessutom har ambitionen att vara en folkkyrka. Folkkyrkobegreppet är något som växte fram under statskyrkans tid. Det handlar om en kyrka för hela folket. Svenska kyrkan har, som namnet antyder, länge haft ambitionen att vara en svensk kyrka, en kyrka för svenska folket och för Sveriges befolkning, inte bara en kristen kyrka. Detta är någonting som den har gemensamt med de andra protestantiska och ortodoxa nationalkyrkorna, oavsett om dessa är statskyrkor eller inte. Än idag är majoriteten av svenskarna medlemmar i Svenska kyrkan, nära 66 procent. Hur gör man för att vara en kyrka för 66 procent av svenska folket när en majoritet av dem inte ens kallar sig kristna? Endast 23 procent av befolkningen säger sig tro på "Gud" (men betydligt fler säger sig tro på "något") (Den som är intresserad av SOM-undersökningens uppgifter om svensk religiositet hittar dem i pdf här).

En folkkyrka - om en sådan är möjlig - måste acceptera att den är en del av det offentliga rummet och måste kunna rymma ett stor bredd av åsikter och trosföreställningar. Kyrkan kan alltså inte vara en del av staten och får samtidigt stora svårigheter med att vara en enskild åsiktsbildande organisation med en tydlig linje i sina centrala frågor. Detta är något av en utmaning. Jag är inte säker på att det finns en enkel lösning. Den danska lösningen att låta församlingar gå sin egen väg (inom rimliga ramar) och sedan låta medlemmarna välja kan ses som ett försök att hitta ett mellanläge genom att tillåta intern pluralism. Det är dock en lösning som man i Svenska kyrkan hittills inte har ansett vara förenlig med folkkyrkotanken. 

Svenska kyrkans största långsiktiga tillgång är sannolikt själva kyrkobyggnaderna (kanske inte överraskande att just jag tycker det, med tanke på att detta är mitt forskningsområde just nu). Många säger sig uppleva en form av stillhet - kanske till och med andlig närvaro - där som är svår att hitta på andra ställen. Det skulle vara spännande att undersöka om detta gäller människor oavsett vad de i teorin säger sig tro på. Hur som helst verkar det som att kyrkobesökarna - och då menar jag inte bara, eller ens främst, gudstjänstbesökarna - söker sig dit av många olika skäl, religiösa såväl som estetiska och historiskt orienterade. Det är dessutom tveksamt i vilken utsträckning dessa skäl kan hållas isär helt och hållet.

Juridiskt sett är svenska kyrkans hantering av kyrkobyggnaderna dock inte oberoende. Merparten av dem är kulturarvsskyddade och kyrkan erhåller statlig ersättning för de extra kostnader som detta innebär. I gengäld var staten vid skiljande av kyrka och stat mycket tydlig med att kyrkobyggnaderna är hela folkets kulturarv och ska vara öppna för alla. Också detta äger sin rimlighet, med tanke på att de byggts, eller åtminstone drivits i nästan 500 år, av en statskyrka. Som medborgare i Sverige har vi alltså i någon mening rätt att ta del också av denna del av statens arv. Det handlar dock inte nödvändigtvis om att låta kulturarv gå före ett religiöst samfunds frihet, även om det riskerar att bli just så. Synen på kyrkorna avslöjar en hel del om synen på religion. Ambitionen att kyrkorna ska användas till sitt ursprungliga ändamål (som delas av staten och kyrkan) anses t.ex. numera innefatta inte bara när de används för religiösa ändamå av Svenska kyrkan, utan också när de används av andra kristna samfund, eller t.o.m. av andra religiösa samfund. I mitten av 1900-talet fanns det fortfarande lagstiftning som förbjöd församlingsprästerna att ge frikyrkliga förslamlingar tillgång till kyrkorummet. Kontrasten är tydlig.


Att kyrkorna står till förfogande för ett samfund som majoriteten av folket är medlemmar i framstår för mig som rimligt, i synnerhet som det är det samfund som byggde dem. Den lösning man kom fram till under 1990-talet innebär att församlingarna nu äger kyrkorna men att den särskilda kulturarvslagstiftningen kring dem ändå kvarstår samtidigt som staten, som sagt, bidrar till att stå för kostnaden. Att skolor och andra har tillgång till kyrkorna framstår också som positivt, även om det - som Ola Wikander påpekar i sin bloggpost - för med sig viktiga avvägningar kring vad man kan göra där i en obligatorisk skola. Frågan är dock vad man bör göra när Svenska kyrkans medlemstapp innebär att den blir tvungen att börja sälja kyrkor. I Storbritannien är det inte alls ovanligt att Church of Englands gamla kyrkor omvandlas till pubar, fritidsgårdar och bostadshus. Har staten ett ansvar för att kulturarvet fortsätter att förbli tillgängligt också efter att kyrkan - som nu är ett eget juridiskt subjekt - gör sig av med dem? Borde den kanske rent av bidra till att göra dessa, för Svenska kyrkan övertaliga, kyrkor tillgängliga för andra samfund?

Detta är bara några - och några av enklare - utmaningar som dagens postkristna Sverige står inför. Att tala om statens förhållande till majoritetssamfundet är dock minst lika viktigt som att tala om dess relatiton till minoriteterna, inte minst eftersom statens grad av sekularitet och religiös neutralitet utgör grunden för dess relation till samtliga samfund. Såväl staten som Svenska kyrkan har fortfarande viss väg att gå tills man har hittat ett sätt att vara i ett pluralistiskt samhälle. Personligen tycker jag att det är bra att samhället rymmer flera olika hållningar i religiösa frågor, men när staten försöker upprätthålla likhet inför lagen i ett sådant samhälle ställs den inför delvis andra problem än de som den stod inför i det tvångsmässigt enhetliga samhälle som Sverige utgjorde för hundra år sedan. Det samma gäller när vi försöker tala om de värderingar och synsätt som bör ligga till grund för offentlig maktutövning, och i ännu högre grad när det gäller den samhälleliga gemenskapen.

(Bilderna visar två svenska gudstjänstlokaler som båda har det gemensamt att de är i lag skyddade som kulturarv).

torsdag, april 23, 2015

Valet i Finland

Det politiska systemet fungerar olika i Sverige och Finland, trots att de rent formellt sätt är rätt likartade. De enda större formella skillnaderna är nämligen den begränsade politiska roll som spelas av Finlands president, samt att att riksdagsvalen har ett betydligt större inslag av personval. Den centrala skillnaden ligger dock i partiernas relation till varandra. I Sverige har blockpolitiken i flera decennier varit tydlig. I Finland saknar de svenska politiska blocken närmast motsvarigheter. Den fortfarande sittande regeringen domineras av Samlingspartiet (Moderaternas finska systerparti) och Socialdemokraterna. Som väntat i en allvarlig lågkonjunktur är det dock ändå oppositionspartierna som har avgått med segern. Båda de stora regeringspartierna har gått bakåt väsentligt. Finlands största parti är nu Centern, vars ledare också väntas bli nästa statsminister och nu ägnar sin tid åt att försöka förhandla ihop ett nytt regeringsunderlag. Det är uttalat att ingen tänkbar kombination är utesluten. Kontrasten till Decemberöverenskommelsens Sverige - där det enda man kan komma överens om tycks vara att man inte ska behöva komma överens - hade inte kunnat vara större.

Vid sidan av Centerpartiet är Sannfinländarna valets stora segerherrar och framträder som det näst största partiet i den nya riksdagen. Ironiskt nog gick Sannfinländarna dock bakåt i andel av rösterna, och med samma mått mätt är det Samlingspartiet som fortfarande är näst största parti. Sannfinländarna blir däremot näst störst räknat i antal mandat. Ännu mer ironiskt är att de Gröna - tydliga motståndare till Sannfinländarna - faktiskt har gått framåt. Inte heller Svenska Folkpartiet, deras tydligaste motståndare, har gått tillbaka, trots att de befinner sig i regeringsställning. Ändå är Sannfinländarna ytterst sannolika deltagare i nästa regering. Vad detta kommer att innebära är ännu oklart. Partiet är oprövat i regeringsställning. Det samma gäller den nye statsministern. Den kontinuitet som ofta setts som en fördel med det finska systemet verkar tydligt ha avvisats av väljarna.

Huruvida Sannfinländarna är en finsk motsvarighet till SD är någonting som diskuteras också i Finland. Nu har också presidenten förklarat att han inte anser det. Samtidigt räknar många forskare de båda partierna till samma familj av populistiska högerorienterade antietablissemangspartier. Sannfinländarna saknar dock SD:s högerextrema historik; ideologiskt har de sin bakgrund i finskspråkig nationalism och landsbygdsbaserad antiurbanism, en klassisk populistisk bakgrund således. Även om partiet i sin helhet inte har samma extrema historia som SD har deras invandrarkritiska falang gått framåt i valet, och uttalanden man hör därifrån är ofta mer tydligt etno-nationalistiska än många av dem som SD-aktiva nu utesluts för. Sannfinländarna tycks inte alls ha samma behov av att visa upp en enhetligt polerad fasad som SD.

En annan fråga som rymmer många oklarheter är utrikespolitiken. Den avgående statsministern (saml) och försvarsministern (sfp) har båda hört till de främsta förespråkarna för både ett närmande till NATO och ett närmare försvarssamarbete i Norden. Hur den nya regeringen ser på dessa frågor kan naturligtvis inte sägas innan ens dess sammansättning är tydlig.

måndag, mars 30, 2015

Chosen Peoples

I början av arbetet med min avhandling, alltså för dryga tio år sedan, läste jag flera böcker av nationalismforskaren  Anthony D. Smith (jag skrev också en understeckare om honom 2004). Nu håller jag på att läsa om hans Chosen Peoples: Sacred Sources of National Identity (2003), som handlar om religionens roll som bakgrund till nationalismens och nationella identiteters utveckling.

Det första som slår mig är hur han i inledningen är tvungen att förklara att detta med nationalism fortfarande är relevant att studera, även i en tid som så ofta beskriver sig själv som globaliserad och postnationell. Så började i stort sett alla akademiska böcker om nationalism på den tiden, också min egen avhandling om institutionaliseringen av värderingar och föreställningar om nationell gemenskap i modern svensk kulturpolitik. Man var helt enkelt tvungen att förklara att nationalism, nationella föreställda gemenskaper eller nationell identitetet över huvud taget kunde vara faktorer värda att analysera, inte bara som akademisk metod, utan helt enkelt att de förekom i samtiden. Det är mycket som har förändrats. Idag tas det i vida kretsar mer eller mindre för givet att inte bara nationalism utan också fascism är aktiva politiska rörelser i dagens Europa. Det kan diskuteras huruvida de är reaktioner på en utveckling mot globalisering, europeisering och liknande, men få tvivlar på att de är aktiva.

Som historisk och teoretisk diskussion står sig Chosen Peoples mycket bra. Smith gjorde sig ursprungligen känd för att betona historiska etniska gemenskapers betydelse för senare nationella gemenskapers utveckling, även om nationalstaten som sådan är ett relativt modernt fenomen. I Chosen Peoples undersöker han istället religiösa tankegångars betydelse. Det handlar då inte bara om att historiska religiösa gränsdragningar mellan olika grupper senare utvecklats till nationella gränsdragningar och kondliktlinjer mellan föreställda gemenskaper, så som har varit fallet t.ex. mellan Grekland och Turkiet, Indien och Pakistan eller (Republiken) Irland och Storbritannien. Nationella berättelser formligen kryllar av motiv, föreställningar och praktiker som lånats från olika religiösa kontexter, centrala troper som det utvalda folket, martyrer, vallfärd till gravar och monument och heligt krig. Också andra centrala motiv i nationalismen, som t.ex. idén om en mytisk guldålder, och pilgrimsmotivet (i t.ex. amarikansk, boersk/sydafrikansk och turkisk nationalism/patriotism) har också en igenkännbar förhistoria i olika religiösa kontexter. I flera fall har också hela mytberättelser övergått från att ha sin betydelse i ett religiöst sammanhang till ett nationalistiskt. Exempel hämtas från bl.a. Sydafrika, Finland, Turkiet, Storbritannien, Irland, Tyskland, Egypten, Japan, Frankrike, Grekland, Ryssland och Tyskland. För en författare som säger sig ogilla generalisering blir det alltså ändå bred relevans.

Nu arbetar jag med att beskriva idéer om det kyrkliga kulturarvets betydelse under svenskt 1900-tal, så relationen mallan religion och nationell identitet är rätt uppenbart relevant för flera av de frågeställningar som jag studerar. Nyligen skrev jag t.ex. en artikel i International Journal of Cultural Policy om kyrka-statsfrågan och föreställningar om kulturarv i mellankrigstidens Sverige (förhoppningsvis är den snart tillgänglig med open access). Jag tycker dock att det är lätt att se att den här diskussionen också kan ha vidare relevans.

måndag, februari 16, 2015

Heidenstam

sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar vågar.

Det var en referens i en kulturpolitisk betraktelse från 1940-talet som fick mig att leta upp Verner von Heidenstams Nya Dikter från 1905. De första dikterna är fortfarande inte helt obekanta. I alla händelser läste vi fortfarande några av dem i skolan på 1990-talet, och senare har jag kommit i kontakt med andra i studier av svensk nationalisms historiska utveckling. Här finns den ovan citerade "Medborgarsång". Här finns den sedermera tonsatta "Sverige, Sverige, fosterland,vår längtans bygd, vårt hem jorden".

Flera av de inledande dikterna är intimt förknippade med 1800-talets svenska nationsföreställningar, de som fortfarande genomsyrade samhället när den folkhemstanke som bildade grunden för den senare svenska självbilden växte fram under mellan- och efterkrigstiden. Heidenstams är en Sverigebild som i någon mån anas bakom modernismen. Här finns identifikationen med naturen, liksom en föraning om den senare egalitarismen. Samtidigt finns här också tydliga inslag av nietzscheansk krigskult, men trots att Heidenstam aktivt försöker blåsa liv i den krigiska sidan av det svenska framställs denna sida även här som något som redan hörde till det förgångna. 1905 var det redan nära 100 år sedan Sverige var i krig senast. Den nya storhet som han manade till tycks ofta också ha varit krigisk i mer metaforisk än bokstavlig mening. När storhet i forskning, bildning och konst likställs med krigisk storhet kan detta rimligen förstås som ett led i utvecklingen från ett mer våldsamt samhälle till ett mer borgerligt. 

Och ropade trenne grannfolk: Glöm
den storhet du bäddat i jorden!
Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i Norden!
Den storhetsdrömmen lyster oss än
att leka i nya bedrifter.
Låt upp våra gravar, nej, giv oss män
i forskning, i färger och skrifter!

Heidenstam var emellertid mindre renodlad än vad de mer kända dikterna vid första påseende ger intryck av. Identifikationen mellan Sverige och det bibliska Israel blandas med vikinga- och stormaktstidsromantisering, men också med de grekisk-romerska mytologiska referenser som i lika hög grad hörde till den tidens bildningsborgerskaps kulturvärld. Det är betecknande när han i "Hälsning till Finland år 1900" beskriver den gemensamma - nu avslutade - stormaktstiden som "allt vad vi ägde samman; av Hellas och Rom i Norden". 

Detta är en diktsamling som tillkom under den senare delen av Heidenstams liv, när han var som mest uppe i det (stor)svenska. Kanske just därför ser man en utveckling mot det nationalromantiska från mer tvehågsna formuleringar som denna:

Ett folk! Jag
skälver vid det ordet,
fyllt av sånger och av kvidan,
av gudars domsrop och av åskor.
Jag ryser samman vid det ordet

Eller ska man läsa det i andra riktningen? Från krigiskhet till begrundan och dubbelhet? Här anar man en medvetenhet om att priset för krigsromantiskt geopolitiska mått på nationell framgång kan bli högt. Sverige genomgick hur som helst en historia där Heidenstams krav på allmän rösträtt blev ett steg mot ett fredligare och mer jämlikt Sverige, snarare än mot ett mer krigiskt. Själv tycks han dock ha förknippat den manliga rösträtt som han förordade med ett mer krigiskt och aktivt folk. Ändå var det sådana ord, snarare än de som manade till eftertanke, som oftast tycks ha refererats också av demokratins förkämpar. Det är heller inte förvånande att även vanligt förekommande Heidenstamcitat, som t.ex. att "Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge" kommer ur tämligen krigiska dikter. Det säger minst lika mycket om Heidenstams tid som om honom själv. Det är först nu som den krigshetsande tonen i den ursprungliga dikten noteras på nytt. Ingenting tyder heller på att Heidenstam själv skulle ha låtit sig hejdas av den tveksamhet som anas i raderna ovan. Snarare tycks han ha sett den som någonting som skulle överkommas. Det gör honom också till en något paradoxal hjälte för det borgerliga Sverige som utgjorde större delen av hans läsekrets. Det är nog också bland annat i skenet av tidens ambivalens inför freden som vi ska förstå Heidenstams popularitet under perioden före Första Världskriget.

Skälet till att jag denna gång började bläddra i Heidenstam var en radioföreläsning som i början av 1940-talet hölls av den tidigare ecklesiastikministern Arthur Engberg (s) där han utgick ifrån Heidenstams "Himladrottningens bild i Heda" i en reflektion kring religiös tro. Likt Heidenstam smälter han samman vördnaden för det förgångna med vördnaden inför det överjordiska, en relation som jag tror kan vara viktig för att förstå bland annat bakgrunden till vår moderna syn på kulturarvet. Himladrottningens bild talar strängt till besökaren:

Bed mig ej om vad du har kärt,
ej om guld och ej om namn.
, förnekare!
Blott hos den, som tror, ske under.

När besökaren/Heidenstam svarar anar man kontrasten mellan dogmatisk religiositet och en mer fritänkande och mindre världsfrånvänd andlighet:

Lär mig vörda och besjunga
hela den stora, ljusa värld,
som står fylld av vingars surr,
ängar och berg och underbara,
ädelt visa människoverk.
Den har tro, för vilken mycket är heligt.

Här känns Heidenstam mindre främmande för samtiden än han gör i sina mer nationalistiska hjältedikter. Ändå är också detta en del både av hans romantiska världsbild och av den förändrade synen på andlighet i hans samtid.

lördag, januari 31, 2015

Världen av igår

"Varje gång jag samtalar med yngre vänner och berättar om tiden före det första kriget märker jag på deras förvånade frågor hur mycket av det som för mig fortfarande är en självklar verklighet redan blivit historia eller något ofattbart i deras ögon. Och en hemlig instinkt inom mig ger dem rätt: mellan vårt i dag, vårt i går och i förrgår är alla broar rivna." (Stefan Zweig: Världen av igår: En europés minnen).
Denna vecka har jag en essä i Tidningen Kulturen om den österrikiske författaren Stefan Zweig och om hans upplevelse av de förändringar som Europa genomgick under första halvan av 1900-talet: en berättelse om frihetslängtan, europeisk kultur, trygghetens bräcklighet och vad han såg som civilisationens totala sammanbrott.