tisdag, juli 26, 2016

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingslinje.
Om det finns en tendens till homogenitet i värderingarna inom en nation beror det inte minst på institutioner som skapar, sprider och integrerar i denna homogenitet. I Sverige har vi sedan länge haft ett antal institutioner som har bidragit till att skapa och sprida en  gemensam syn på sådana saker som demokrati och statens roll i samhället. Viktiga sådana institutioner har under 1900-talet varit kyrkan, folkrörelseorganisationerna (inklusive de politiska partierna), skolan, värnpliktsarmén och den nationella pressen. Kyrkan har kanske inte helt spelat ut sin roll som skapare av nationell gemenskap i kristid, men dess roll källa till gemensamma värderingar i samhället har rimligen varit på tillbakagång under hela 1900-talet. Värnpliktsarmén var i relativt sen tid en gemensam erfarenhet för den manliga delen av befolkningen, men finns inte längre kvar i Sverige (här i Finland är den det fortfarande, i Norge har värnplikten just blivit allmän på riktigt, dvs. den har utvidgats till att även innefatta kvinnor).
Även om stora delar av det svenska civilsamhället lever och frodas har flera av de gamla folkrörelserna, i synnerhet de politiska partierna, stött på problem. En stor del av forskningen om ideella organisationer visar dessutom att utvecklingen i det civila samhället går mot att de enskilda medlemmarnas roll i organisationerna blir mindre betydelsefull, samtidigt som det också tycks vara så att rikstäckande organisationer spelar en mindre roll än tidigare. I synnerhet politiska organisationeessioner blir allt mer professionella och kampanjinriktade. Nationella medier har vi fortfarande, inte minst i form av public service, men dess centrala ställning i informationsflödet är inte alls den samma som tidigare, vare sig i Sverige eller i andra länder (detta framgick inte minst i Turkiet nyligen, där kuppmakarna av allt att döma försökte få kontroll över nyhetsflödet genom att ta över statstelevisionens bygnad, något som fungerade utmärkt så sent som i revolutionen i Rumänien 1989). Det är alltså inte så förvånande att skolan nu står i centrum för värderingsdiskussionen. En gemensam läroplan är sannolikt fortfarande av stor betydelse för att medborgarna i en demokrati ska ha en gemensam bas. Samtidigt verkar det också finnas en övertro på riktade insatser och kampanjer, inte minst på EU nivå till försvar för medborgarnas tilltro till EU-projektet. Ofta handlar det också i hög grad om att försöka öka förtroendet för politiken.
Det talas också mycket om nationella värderingar utan någon riktigt tydlig bild av vilka dessa är och hur de ska försvaras/spridas. När politiken börjar bygga på hänvisningar till försvaret av oklart beskrivna värderingar blir dessa mer ett slagträ än en grund för konstruktiv politik. Det blir mer en fråga om att peka ut människor som anses främmande, och mindre om att försvara eller definiera några idéer eller värden, allra minst idén om ett öppet samhälle. Vill man uppnå något slags sammanbindande värderingar eller föreställningar om vad demokrati är och bör vara, då krävs framförallt ett öppet offentligt samtal, och ett brett och aktivt civilt samhälle. Det öppna samhället kräver inte minst en öppenhet för viss pluralism i fråga om identitet och värderingar. Hittills har högt förtroende för politiker krävt att de är väl förankrade i ett civilt samhälle, och att detta civila samhälle involverar en stor del av befolkningen. Samtidigt finns det ingenting som säger att det civila samhället måste bestå av etablerade folkrörelser. Tvärtom verkar det nödvändigt att politiken förankras i de nätverk och gemenskaper som har vuxit fram senare, och som kommer att fortsätta att växa fram framöver. När det gäller förtroendet för den offentliga sektorn skulle jag saga att det främst bygger på dess förmåga att respektera människors rättighet och behandla alla lika, dvs. ytterst på rättsstatens grundprincip om likhet inför lagen.

tisdag, juli 05, 2016

Storbritannien och Europa




Både EU och Storbritannien riskerar just nu splittring, rent av upplösning. Både EU och Storbritannien har all anledning att fundera över vägen framåt, inte bara för förhållandet dem emellan utan också för dem själva som politiska enheter.
EU står inför frågan om unionens framtid. Bör den gå i riktning mot ökad federalism, eller ökad mellanstatlighet? Frågan är inte ens så enkel. Om EU går mot ökad federalism, vilka institutioner bör i så fall stärkas? En stor del av beslutsfattandet i EU går genom ministerrådet och europeiska rådet, dvs. genom ministrar respektive stats- och regeringschefer från medlemsländerna. Genom EU ges dessa möjlighet att delta i lagstiftningsprocessen utan särskilt mycket insyn från befolkningen i det egna landet, ofta utan att ens den egna lagstiftande församlingen har särskilt mycket insyn. Ska EU demokratiseras måste detta ske antingen genom att de nationella parlamenten eller EU-parlamentet stärks, eller både och. En ökad mellanstatlighet riskerar annars att innebära ytterligare beslutsmakt i slutna rum, och det kommer knappast att stärka EU:s demokratiska legitimitet i medborgarnas ögon. Förhoppningsvis stämmer det att EU-ledarna har fått upp ögonen för att denna legitimitet nu måste stärkas.
Man får heller inte glömma att EU idag lever med ett minst lika stort demokratiskt problem på nationell nivå. Länder som Ungern och Polen visar oroväckande tecken på att röra sig i allt mer auktoritär riktning, och auktoritära partier vinner mark i stort sett överallt. Det är dessa regeringar som nu deltar i lagstiftningsprocessen. Ska EU fungera krävs det att domstolens bevakande av de mänskliga rättigheterna upprätthålls, helst på alla nivåer, men åtminstone i den gemensamma lagstiftningen. Detta görs nog också bäst med ökad öppenhet. Sker inte detta har medborgarna goda skäl att fortsätta att misstro demokratin i EU. Samtidigt har medborgarna i de mer stabilt demokratiska staterna ett större intresse av att minska  mängden ny gemensam europeisk lagstiftning, och därmed dessa länders inflytande över andra medlemsstater.
När det gäller Storbritannien påminns vi återigen om att Förenade Kungariket är ett exempel på att nationalstater inte är så enkla homogena enheter som nationalistisk ideologi gärna vill få oss att tro. Storbritannien är dessutom något av en hybrid av nationalstat och förnationell konglomeratstat (dvs. en monarki bestående av flera olika enheter) som svetsats samman till ett visst mått av nationell enhet, bl.a. med hjälp av gemensamma krigserfarenheter (t.ex. världskrigen), men också under byggandet, och nedmonterandet av, det brittiska imperiet. Idag förstärks hybriditeten också av relationen till USA och till de tidigare kolonierna i samväldet. Identifikationen med europeisk identitet framstår, precis som i Sverige, som betydligt svagare än den är på många håll på kontinenten. Just nu verkar Storbritanniens upplösning vara minst lika trolig som EU:s. I Skottland är regeringen i full färd med att förbereda en folkomröstning, denna gång med alternativen Skottland i EU vs. Skottland i Storbritannien utanför EU – och på Nordirland verkar en majoritet för en förening med Republiken Irland troligare än någonsin. Överallt försöker de brittiska medborgare som kan skaffa sig dubbelt medborgarskap. Eftersom Republiken Irland aldrig riktigt har släppt tanken på Nordirland som en del av den irländska nationen inkluderar det inte minst alla som är födda där.

Också demokratiskt står Storbritannien inför flera problem. Folkomröstningar ingår inte i någon större utsträckning i den brittiska demokratiska traditionen, och följer en delvis annan logik än de traditionella majoritetsvalen. Valdeltagandet var lågt, särskilt bland unga, och omröstningens legitimitet ifrågasätts på flera håll.  I ett ödesval som detta får detta sägas vara mycket alvarligt. Olika delar av landet har också avgett olika svar. Nu verkar det tveksamt om lojaliteten mot Förenade Kungariket är starkare än den till delarna, eller viljan att vara med i EU.



söndag, juli 03, 2016

From State Church to Third Sector Organization? The Separation of Church and State in Sweden

Den senaste veckan har jag haft nöjet att delta i en internationell konferens anordnad av International Society for Third Sector Research (ISTR). Själv presenterade jag ett paper om relationen mellan Svenska kyrkan och staten i Sverige:

"During most of the 20th century the Church of Sweden was a typical example of a northern European established national church, even a state church. The separation of church and state had been discussed repeatedly during most of the century, without reaching an overall solution. Yet, in the early 1990’s a compromise was reached and the relationship between church and state in Sweden was transformed, simultaneously transforming the Church of Sweden, seemingly transferring it from the public sector to the private sector. This paper offers an analysis of this reform, including how the issue was framed and the arguments used to legitimize the reform. It also offers an analysis of what the reform changed in terms of the relationship between the Church and the state, arguing that a strong relationship between state and religious denominations still exist in Sweden, even though several steps have been taken towards considering Lutheran Christianity one religion among many in a society where the state is neutral in religious affairs, but not reducing the Church of Sweden to one denomination among many. Instead, the reform has left the Church as a legally regulated entity in the borderland between state and third sector, while at the same time strengthening the relationship between the government and other denominations. In spite of this, the changed relationship between church and state may have enabled the Church of Sweden to take a more active part in Swedish society, both in terms of politics and in terms of welfare production.
The aim of the paper is to discern what changed in the relationship between the Church of Sweden and the state through the reform of 2000, which arguments, or norms, legitimized the change, and how the relationship between the Church of Sweden and the state could be described, in terms of state and third sector relations, today. Studies of the third sector in Sweden have often focused on the membership-based popular movement organization, and more recently on the growing role of the third sector as a provider of welfare services (e.g. Wijkström 1997, Trägårdh 2011, Rothstein & Trägårdh 2007), thus ignoring the special features of the Church of Sweden. Yet, the Church of Sweden is not only the largest and richest third sector organization in the country (SCB 2014) but also one which has had a large and often overlooked role in the development of the Swedish welfare state (Berggren & Trägårdh 2015, Naumann 2014, Wijkström 2014). This paper will thus contribute to our understanding of the role played today by the Church of Sweden as a central actor in the borderlands between state and civil society in Sweden today. By extension, it will also contribute to our understanding of the roles of the Protestant established national churches in general, a subject which has arguably been the subject of fewer studies than secularization processes in other parts of Western Christianity (Casanova 2014).
[...]
After the reform of year 2000, the Church has significantly more third-sector characteristics. It exists as a group of distinct legally enabled organizations, which are all legally considered to be separate from the state. They are also clearly non-profit organizations and classified as such for tax purposes. The Church is primarily funded by membership fees and membership is now voluntary, requiring a voluntary action, such as baptism. Even though this action may be performed on the initiative of the parents of an infant, it contrasts sharply with the previous automatic membership assigned to every newborn. From the viewpoint of Salmon’s and Anheier’s (1997) definition of the third sector, the Church of Sweden is now a third sector organization.
However, the registration of religious denominations and their specific relation to the tax office also suggests that while the Church of Sweden is now treated more similarly to other registered denominations, this does not only imply an increased distance between the Church of Sweden and the state, but also a closer relation between the state and the other registered denominations, mediated through the National Council of Religious Denominations. This relationship could be considered neo-corporative, and thus conforming to how the Swedish state typically relates to third sector organizations (cf. Harding 2013).  This is fully in line with the main argument used for further separating Church and state; that the increased religious pluralism of Swedish society demanded a more equal treatment of religious denominations, without the state unduly favoring any single denomination. It is also in line with another central argument for the separation, namely that the creation of a democratic structure for the Church of Sweden enabled it to act as a legitimate democratic organization; while democratic legitimacy had previously been provided through the democratic organs of the state regulating the Church (Harding 2015), the Church was now itself a democratic organization fulfilling the basic criteria for democracy as viewed in the Swedish third sector.
The relationship between the Church of Sweden and the state is also not entirely the same as that of the other registered denominations and the state. The Law on the Church of Sweden regulates both the organizational structure of the Church of Sweden and its creed. It is interesting to note that the many properties and entities in the Church of Sweden which could be seen as forerunners of modern civil society, e.g. self-owning parish churches and foundation-like properties dedicated to finance certain purposes, have now been transferred to (at least partially) membership-based organizations, primarily Church parishes. This does not simply constitute a step towards, or away, from the third sector in relation to the modern state. This aspect of the reform is better described as an adaption of proto-third-sector features to the standard modes of organization in the modern Swedish third sector. The same could be said of the establishment of elected assemblies and boards representing the members of the Church, i.e. representing a democratic form of legitimacy in organizational authority, contrasting to the authority of the clerical hierarchy, but similar to the democracy of popular movements, and even more similar to that of the secular public sector.
While the government and the new legislation supported both, the democratic and the clerical aspects of Church organization, it is also evident that the government commissions considered the introduction of these democratically legitimated bodies an important step towards establishing a form of organization which would legitimate the Church as an independent organization. In this sense, the reforms could be considered to constitute an adaption of the organization of the Church to the isomorphic norms of Swedish civil society, what has been metaphorically described as a ‘popular-movement marinade’, in which the Swedish third sector is marinated. That the Church continues to perform delegated government responsibilities – whether providing for funerals, preserving cultural heritage, or providing welfare services – does not make it less independent, at least not in theory.
Many experts are now seeing a tendency that the Swedish third sector is taking a more active role in in welfare services, which were previously generally viewed as responsibilities of the welfare state. The third sector is finding new roles as a provider of welfare services, not just as advocacy organizations or interest groups. The Church of Sweden and organizations close to it have always provided such services, but it now appears to be acting more freely as an advocacy organization, as well as a service provider (cf. Wijkström 2014). There is thus reason to believe that the Church of Sweden will continue to adapt to the norms the Swedish third sector, even when those norms may be changing, adapting the popular movement organization to new normative concepts originating in the public sector, as well as in the market, and in the international third sector.
While the reforms discussed in this paper can be considered to have increased the distance between church and state – in that the Church of Sweden is now more distinct as a separate non-profit entity – it cannot be considered fully independent as long as both its organizational form and its religious creed remain legally regulated. The continued influence of political parties in Church affairs also represents a strong organizational connection between the church and the state. The transferal of many church properties from pre- or early-modern foundation-like institutions to membership-based organizations represents a decrease in legislative regulation, but also increased opportunities for political control. This too, could be considered to be in line with the reasoning of the commissions. It does indeed appear to have been in line with the will of the Church, as organized at the time."


tisdag, juni 07, 2016

I Kanada bl.a. för att tala om svenskt kyrkligt kulturarv

Denna vecka är jag på en mycket spännande konferens som Association for Critical Heritage Studies arrangerar i Montreal. Själv håller jag en presentation om de värden som man i svensk politik har hänvisat till för att kulturarvsskydda kyrkobygnader och andra delar av det kyrkliga kulturarvet:


"Sweden is often described as one of the most secular countries in the world, a country where only 45 percent of the population state that they believe in God (Bromander 2013). Yet, like several other Northern European nation-states, it has had an established national church for most of its modern history. As exemplified by the above quote from one of the government bills  preparing for the separation of church and state in year 2000, the religious heritage of that church now forms a significant part of the national cultural heritage protected by law and government  policies. These Northern European countries can thus appear as something of a paradox in terms of secularization; they are, at the same time, some of the most secularized countries in the world, and countries where state and church retain close ties (e.g. Casanova 2015, Harding 2015). The relationship between heritagization and secularization is a complex one; on the one hand, the religious heritage of established and formerly established religious institutions still play a significant role in in the self-understanding of many officially secular nation-states (cf. Smith 2003). On the other hand, it can be argued that the values ascribed to religious objects and built heritage have changed in a “migration of the holy” (Cavanaugh 2011), from religious veneration to the veneration of history, identity and aesthetic values, thus making heritagization and secularization mutually enforcing processes."


" In general, the values ascribed to churches as built heritage in Swedish heritage policy, have been relatively constant since the 1920’s, but changes in emphasis can be noted. The most dominant groups of values is, perhaps not surprisingly, the historical values. This can be tied to a professionalization of heritage conservation which had already come far by 1920. Heritage preservation as the preservation of historical sources and documentation has been an increasingly established value throughout the period. However, this is not necessarily the form of historical value most referred to in the material. Instead, the overall argument for heritage preservation has, especially during the last half century, been a view of churches and other built heritage as a material display supporting a historical narrative, anchoring the landscape in which citizens live their daily lives in history. This understanding comes close to efforts to strengthen local identity, as well as to the emphasis on the environment as a living space, which has been central to Swedish cultural policy since the early 1970’s. During the following decades this interest appears to have increasingly emphasized historical aspects of the environment, but it is ultimately an interest in creating a healthy living space for citizens. At the same time, policy documents have increasingly emphasized that cultural heritage is not constant, but is something which will always continue to change over time.

This perspective is closely tied to values of identity. In this area, there have, however, been significant changes in the approaches to heritage supported in official policy. While local identity has always been central to Swedish heritage policy – and also closely tied to the local church building, as a manifestation of the parish and the local community – national identity has virtually disappeared as an authoritative value in the heritage policy documents studied in this article. National identity has gone from being a central value, locally manifested in local identity, to hardly being mentioned at all. In terms of legal protection for actual church buildings, there has been a development from discussions regarding which churches were worthy of preservation to a general legal protection for all churches built before 1940. While the heritage report of 1922 primarily viewed church preservation as an issue of preserving historical documentation and significant examples of national church architecture, the heritage law of 1987/88 and later documents, have considered all older churches wordy of preservation by definition. ...

Parallel to this development, legal protection of the liturgy of the Church of Sweden and the sanctity of the church buildings as the religious spaces of an institutionalized church have largely disappeared, being replaced with a more generalized guaranty for common individual access to a space which may or may not be considered sacred to the individual, combined with a continued support for the respectful treatment of the dead, again without any ties to a specific institutionalized doctrine. This could be seen as an increased institutional separation of the sphere of government from the clerical sphere, where the Church is made legally responsible for the exercise and teaching of Evangelical-Lutheran Christianity, while the government remains responsible for the providing a secular-historical narrative giving meaning to the daily lives of the people. In Weberian terms, this could be viewed not only as an increased separation of spheres of administration and meaning, but also as a kind of disenchantment of both Church and state, where the sanctity of the space is viewed as increasingly subjective, as something red into it by individuals, not as something provided through ritual.

It is possible that this development is specifically Swedish, or typical of Lutheran, or post-Lutheran, Northern European societies and states. The development described here does appear to be the product of a society which views itself as historically homogenous in religious terms, and which has, in fact, been dominated by one church for a very long time. In some aspects, it may also matter that this church has been Evangelical-Lutheran, i.e. a church with a strong focus on teaching and faith, ascribing very little religious significance to specific spaces and objects. In fact, it appears likelier that early 20th century emphasis on the national context of the Church has mattered more (Harding 2015). On the other hand, a historical understanding of society as historically homogenous is not uncommon, and certainly not limited to Northern Europe. The comparatively strong emphasis on preserving religious heritage in Sweden thus still has to be explained in some other way. It is not unlikely that the explanation has to do with the current Swedish self-identity as a very secularized country, but also as country with a strong sense of community and social trust (cf. Berggren & Trägårdh 2015). ..."

måndag, april 04, 2016

Historiskt primärval i USA

Bland det som politiska kommentatorer har haft svårast att förstå det senaste året har varit Donald Trumps framgångar i primärvalen i USA. Mycket tyder på att fenomenet är nära kopplat till det låga förtroendet för etablerade politiker och andra "eliter" í dagens USA. Bland de starkaste presendentkandidaterna just nu finns, vid sidan av Trump också Cruz, Sanders och Clinton. Trump, Cruz och Sanders har alla det gemensamt att de inte kan anses ingå i respektive partis etablissemang. Cruz och Sanders är i och för sig båda senatorer, men framstår ändå på många sätt som outsiders i senaten. Trump har över huvud taget ingen politisk erfarenhet. Av de ledande kandidaterna är enbart Clinton en utpräglad etablissemangskandidat, men detta är knappast till hennes fördel.

Som socialist representerar Sanders ett tydligt brott mot tidigare amerikansk politik, i synnerhet sådan den har sett ut sedan Reagan. Även Trump representerar ett brott mot flera inslag i tidigare politik. Han är på många sätt en klassisk populist: förtroendet för honom bygger i grunden på en föreställning om att han står närmare vanligt folk än vad andra politiker gör, inte för att han delar deras villkor, utan för att han förutsätts säga vad "alla" tänker. Hans anti-intellektualism och bristande polityr är båda delar av detta. Därtill kommer aspekter som viljan att skylla landets problem på olika typer av syndabockar; från det politiska etablissemanget till illegala invandrare och muslimer. Fokuset på ledaren är emellertid delvis annorlunda än i klassisk populism. Det handlar bara om Trump personligen, någon tydlig partiorganisation eller bild av vilka folket är finns inte; det blir ett slags populism utan populus. Trump tar också avstånd från den aktivistiska utrikespolitik som det har funnits en bred konsensus kring under lång tid. Trump som president skulle mycket väl kunna innebära en mer isolationistisk amerikansk utrikespolitik än vad vi har sett sedan Pearl Harbor. Också Sanders skulle emellertid med all sannolikhet innebära en mindre aktivistisk amerikansk utrikespolitik än vad vi har sett på länge, även om han sannolikt skulle bli mer samarbetsorienterad, mer som Obama.

Det låga förtroendet för politiker och institutioner i USA verkar på många sätt vara djupgående. Det har naturligtvis att göra med hur USA:s ekonomiska problem har slagit mot olika grupper, inte minst i den lägre medelklassen och bland ungdomar. Bilden av att de som växer upp idag inte nödvändigtvis kommer att få det bättre än sina föräldrar börjar sjunka in  Det finns emellertid anledning att tro att det bristande förtroendet för partierna går djupare än så. Statsvetaren Theda Skocpol har beskrivit hur de amerikanska partierna som politiska organisationer har urholkats i en process som har pågått åtminstone sedan slutet av 1960-talet, en process som har hängt nära samman med andra stora frivilligorganisationers nedgång. Relationerna mellan partisympatisörer och politiskt etablissemang har därför blivit allt svagare (se också min understreckare från 2010). Idag är partiernas centrala organisationer knappast avgörande i nomineringen av presidentkandidater. Kandidater som Reagan och Obama har tvärtom kunnat komma fram trots att de inte från början stötts av respektive partiapparat. Det avgörande har istället varit personlig karisma och den förmåga och de resurser som behövs för att bygga en kampanjorganisation. Obama var klart nydanande i uppbyggandet av en gräsrotsbaserad kampanjorganisation, i synnerhet under sin första presidentkampanj. Sanders trycker nu tydligt på behovet av organisering och av att ta fram kongresskandidater som kan stödja de reformer han planerar om han skulle bli vald till president. Trump driver i princip sin egen kampanj med sina egna resurser, mot snarare än med den etablerade republikanska partiorganisationen. I den meningen representerar årets presidentval, med dess omfattande framgångar för antietablissemangskandidater, en fortsättning i tangentens rikting på tidigare decenniers utveckling mot svagare partiorganisationer.


En annan trend som blir än mer obehaglig i ljuset av en möjlig president Trump är den maktglidning från kongressen till exekutiven som har pågått under lång tid. Uppbyggnaden av en allt större statsapparat under mitten av 1900-talet ledde med nödvändighet också till att presidenten och hans administration blev en allt större organisation med vidare befogenhet. Med Sanders skulle denna tendens rimligen åter bli aktuell. Vad vi har sett under Bush och Obama är emellertid framförallt ökade befogenheter för olika säkerhetstjänster, motiverade med säkerhetspolitiska intressen under kriget mot terrorismen. Samtidigt har också spänningen mellan kongress och president ökat, liksom presidentens användande av exekutiva order. Den maktfördelning som utgör grunden för den amerikanska konstitutionen har alltså förändrats, och nu pågår en urholkning av rättssäkerheten som ytterligare stärker exekutiven. Nästa president kommer alltså att ha betydligt mindre som håller honom (eller henne) tillbaka än vad de flesta tidigare amerikanska presidenter har haft, i synnerhet i fredstid.

Det innebär att amerikansk demokrati står inför nya utmaningar och faror, oavsett hur det går i årets presidentval. Med en president Trump skulle det finnas all anledning att oroa sig, men också utan. Det finns också all anledning att misstänka att amerikansk utrikespolitik kommer att bli mindre aktiv. Stödet för omfattande militär inblandning utomlands verkar inte självklart, och Bush mer unilaterala hållning kan ha mer att säga om framtiden än Obamas mer samarbetsorienterade. Att döma av Trumps uttalanden kommer Bush utrikespolitik att framstå som både samarbets- och samtalsorienterad vid jämförelse. För Europas del innebär detta att vi inte på samma sätt som tidigare kommer att kunna räkna med USA. Ett mer isolationistiskt USA skulle innebära ytterligare ansvar för den övriga demokratiska världen. Ett USA där staten tar mindre hänsyn till rättssäkerhet innebär också ett nytt läge i Europa. Det innebär också att europeiska politiska ledare måste agera än mer oberoende av USA.

söndag, mars 20, 2016

Axialtid?

Den tyske filosofen Karl Jaspers har myntat begreppet Axialtiden för en period då stora delar av grunden för vad vi uppfattar som religion och filosofi tillkom. Enligt honom skulle denna period ha infallit under åren mellan 800 och 300 före Kristi födelse. Perioden inleds för Jaspers med den persiske profeten Zoroaster. Denne skapade en dualistisk beskrivning av världen som skapad av en god gud i kamp mot en ond anti-gud, en kamp som i en avlägsen men ändå historisk framtid kommer att vinnas av den gode guden. Zoroastrismen har visserligen endast få anhängare idag, men dess idéer påminner ändå mycket mer om moderna monoteistiska religioner än om de polyteistiska religioner som föregick den, och som inte alls hade denna typ av föreställning om ont och gott. Ett par hundra år senare skulle den judiske profet som skrev andra delen av Jesaias bok (som också finns i den kristna bibeln) bidra till att förvandla den gammalisraeliska kulten av folkets skyddsgud till senare tiders monoteistiska judendom. Ungefär samtidigt (eller möjligen något senare) lade Konfucius, Lao Tsu och andra filosofer grunden för senare tiders kinesiska tänkande. I Indien undervisade de asketer som bl.a. genom idén om samsara omvandlade den vediska religionen till vad som senare skulle bli hinduism, buddhism och jainism. Mot slutet av perioden levde - möjligen samtidigt - Gauthama Buddha, Sokrates och Platon. De senare skulle tillsammans med bl.a. Platons lärjunge Aristoteles lägga  grunden för senare tiders västerländska filosofi.

Enkelt uttryckt skulle man kunna hävda att axialtidens tänkare i varierande utsträckning lämnade tidigare skedens mytologiska tänkande bakom sig för att istället försöka förstå verkligheten med hjälp av mer abstrakta, universalistiska och teoretiska perspektiv. I de flesta fall övergav de inte den traditionella kulten av de etablerade gudarna, men dessa stod sällan i centrum för deras förståelse av verkligheten. Detta gäller i synnerhet för de grekiska filosoferna och för buddhistiskt och jainistiskt tänkande. Zoroaster och Jesaia-författaren kan istället sägas ha övergivit en mytologisk-polyteistisk verklighetsförståelse för en teologisk-monoteistisk med en enda universell, moralisk och mer abstrakt gud.

Modern forskning visar att Zoroaster antagligen levde ytterligare några hundra år tidigare, men hans idéer spreds först under vad Jaspers kallade Axialtiden, eftersom det var först då som det persiska rikets grundande möjliggjorde en vidare spridning av religionen. Också generellt sätt kan förändringen sättas samman med en fundamental förändring i människornas levnadsförhållanden och kommunikationsmöjligheter. Åtskilliga av dessa tänkare levde och verkade i städer med omfattande kontakter med omvärlden. Städerna började nå verklig storlek, kommunikationerna blev bättre och de politiska enheterna blev store. Påfallande många av tänkarna levde dock själva i små stadsstater med omfattande handelsrelationer. Mot slutet av Axialtiden ser vi flera stora imperier växa fram: Persiska Riket, Mauryadynastin i Indien, dynastierna Qin och Han i Kina, och senare Carthago och Rom kring Medelhavet. Vissa av Axialtidens filosofier blev nära förknippade med imperiebyggandet - som Zoroastrismen och Konfucianismen - andra växte fram i konflikt med det. Jesaias nya judendom tog t.ex. starkt intryck av den judiska fångenskapen i Babylon, som började med Nebuchadnezzars erövring av Jerusalem och avslutades med den persiska erövringen av såväl Babylon och Jerusalem.

Just nu funderar jag på om det kan ligga någonting i tanken att sekulariseringen och upplysningen är fenomen som på väsentliga sätt liknar axialtiden (och i vilken mån det verkligen är rimligt att tala om en axialtid). Upplysningen utvecklades tillsammans med förstadierna till industrialiseringen. Sekulariseringen har fortgått tillsammans med tilltagande urbanisering, befolkningstillväxt, förbättrade kommunikationer och ändrade livsförhållanden. Från och med sen-renässansen har imperiebyggande i en global skala blivit möjligt på ett helt nytt sätt (med bl.a. de spanska, franska, brittiska och ryska imperierna). Naturvetenskapens förståelse för världen har förändrats radikalt de senaste seklen. Symboliskt korrespondens- och meningstänkande har fått ge vika för hypotetisk-deduktiv metod, vad vi idag uppfattar som vetenskaplig metod. Samtidigt har den ansvarsfördelning mellan monarki och kyrka som dominerat europeiska samhällen sedan romersk tid ersatts av den moderna staten och av ett i bred mening mer individualistiskt samhälle.

Sekulariseringens och den moderna vetenskapens prägel på mänskligt tänkande verkar bestående, men finns det något man kan lära av Axialtidens historia så är det att det är extremt svårt att förutsäga vilka nya former som idéerna kommer att ge upphov till senare i historien. Av dagens världsreligioner är det bara de indiska och kinesiska som har sitt upphov i Axialtiden. Det är lätt att se att grundläggande tankemönster och föreställningar i kristendomen och islam kan spåras tillbaka till den profetiska judendomen, och i någon mån till grekisk filosofi, men de tolkningar och kombinationer som uppträder är samtidigt helt nya. Ett stor omvälvning innebär inte att historien är slut, eller att gamla former inte skulle fortsätta att existera. Istället fortsätter många av dem att finnas till, om än med betydelser givna i ett nytt sammanhang. Vi har heller ingen anledning att tro att våra dagars liberal-demokratiska samhällen eller religions- och tankefrihet skulle vara bestående. Mänskliga samhällen är betydligt mer föränderliga än idéer. Vill man att någonting ska vara bestående måste man försvara det. Inte heller har vi någon anledning att räkna ut de idéer från tidigare perioder som redan har visat en förmåga att överleva under de nya omständigheter som har uppträtt hittills. Det gäller såväl för världsreligionerna och filosofin som för ännu äldre fenomen som människans fallenhet för (behov av?) mytologiskt och magiskt tänkande.

torsdag, mars 10, 2016

Är enande nationella berättelser möjliga idag?

För några år sedan skrev jag ett antologikapitel om nationella berättelser och urvalsprocesser i kulturarvssektorn. Rubriken var "Vilka är nationen?". Den gången avslutade jag med att mena att det idag är omöjligt för någon enskild aktör, som t.ex. de statliga kulturarvsinstitutionerna, att själva etablera en enande nationell berättelse om varifrån vi kommer, vart vi är på väg, eller ens vilka "vi" är. Jag utvecklade inte detta påstående särskilt mycket - det får kanske bli temat för en annan artikel - men tyckte ändå att det var en rimlig slutsats efter att ha beskrivit en verklighet där den nationella historien, sådan människor föreställer sig den, formas av en mängd aktörer, inklusive media, myndigheter, civilsamhälle, författare forskare etc. När jag nu läste om texten framstår den som betydligt mer relevant än vad den kändes när den skrevs, men också som att den var skriven i en helt annan tid än den vi lever i nu.

Jag tyckte då att slutsatsen var rätt hoppingivande; om vi vill leva i ett pluralistiskt samhälle måste vi också tillåta flera olika identiteter och sätt att se på det gemensamma samhället. Där kommer emellertid också svårigheten: ett samhälle förutsätter också att man är något så när överens om hur samhället ska fungera. Man behöver inte vara överens om allt. Viktiga frågor som livets mening, att tro eller inte tro på en eller flera gudar osv. lämnas i ett sekulariserat samhälle åt den enskilde. Statens inflytande och övervakning av privatlivet är en fråga som debatterats livligt de senaste åren. Ett fritt samhälle är ett samhälle där det finns en privatsfär och ett civilt samhälle där allt inte är gemensamma för alla. Statens uppgift i relation till detta bör främst vara att se till att människors agerande mot varandra stannar inom lagens ramar. Religionsfrihet innebär t.ex. att alla har rätt att utöva sin religion som de vill, men därför också att ingen har rätt att tvinga på någon annan dess regler. Kulturella institutioner som skola, museer, bibliotek, utbildningar i humaniora, osv. har som jag ser det främst till uppgift att ge människor redskapen för att själva hitta sina egna vägar och sin egen identitet, men också för att känna till och kunna bidra till att utveckla de gemensamma spelreglerna. Åtminstone som jag ser det är det det som staten handlar om; spelregler och grundläggande förutsättningar, inte livets mening eller grundläggande identitet. Också detta kan naturligtvis ses som en gemensam berättelse om vad samhället handlar om och om vart vi är eller borde vara på väg, men det är ändå rätt stor skillnad på en sådan berättelse och de allomfattande berättelser och krav som totalitära och auktoritära ideologier anser att de statliga institutionerna bör förmedla till medborgare eller undersåtar.

Att historien kan förstås på flera olika sätt betyder dock inte inte att etablerade tolkningar och rena vanföreställningar skulle stå på samma nivå (vilket var en av mina huvudpoänger också för några år sedan). Det är därför som utbildning och kulturinstitutioner är så nödvändiga i ett öppet och demokratiskt samhälle. När jag talar om berättelser handlar det om hur vår tolkning av historien också innebär en tolkning av vilka vi är och vart vi är på väg idag. Tolkningen beror givetvis på hur vi redan uppfattar oss själva och omvärlden. Vissa sådana uppfattningar - inte minst när de handlar om omvärlden - borde ändras eftersom de visar sig vara felaktiga. Att förhindra rena missuppfattningar är en viktig funktion för både utbildning och kulturarvsinstitutioner. Rimligen har kulturliv och intellektuella också viktiga roller att fylla i den offentlighet där nya berättelser tar form, inte som de enda aktörerna, men som några bland många aktörer. Minst lika viktigt är att skolan ger människor en förmåga att själva resonera kritiskt.

TILLÄGG 2016-3-30: Frågan om ifall det skulle vara möjligt att på ett medvetet sätt sprida en förändring i det allmänna historiemedvetandet och hur man i så fall skulle behöva gå till väga är också mycket intressant. Relevant både för förståelsen av vad som nu händer eller som skulle kunna hända, såväl i öppna liberala samhällen som i mer auktoritära system som Kina och Ryssland.

tisdag, januari 05, 2016

Umberto Eco

Ända sedan jag läste Foucaults Pendel någon gång på1990-talet har Umberto Eco varit en av mina favoritförfattare. Det är alltså inte nödvändigtvis någon dålig kritik när jag säger att Upplaga Noll inte är hans bästa bok. Tvärtom är den underhållande och läsvärd. Samtidigt kan man inte undgå att uppfatta den som en sorts utvikning eller återanvändning av diverse teman från Foucaults Pendel. Intrigen i Upplaga Noll kretsar kring en nystartad tidning som aldrig varit tänkt att komma ut. Istället är ägarens syfte att med hjälp av historier som eventuellt skulle kunna tryckas i den kunna påverka personer i Italiens politiska och övriga elit. Eftersom den utspelar sig i början av 1990-talet är en sida av romanen alltså att den är en satir över de politiska och mediala sammanhangen i ett Italien där etablerade politiska eliter var på väg att falla samman och där vägen bereddes för Berlusconis uppstigande till makten.

En annan sida är skildringen av den samling medelmåttor som utgör tidningens personal. Huvuddelen av intrigen kretsar kring de konspirationsteorier som en av dem är besatt av. Mer exakt handlar det fascistiska politiska konspirationer, Operation Gladio, P2 och tesen att Mussolini på något sätt skulle ha överlevt Andra Världskriget och hållits i beredskap för ett opportunt politiskt ögonblick för fascismens återkomst. Här kan man tycka att Eco borde vara på sin hemmaplan eftersom Foucaults Pendel helt kretsade kring konspirationsteorier och olika typer av symbolisk övertolkning. Hans huvudämne som akademisk filosof är dessutom semiotik. Intrigen för onekligen tankarna till flera av de konspirationer som förekom i Foucaults Pendel trots att fokus där var på ockulta konspirationer. Ännu närmare hamnar man Begravningsplatsen i Prag där handlingen kretsar kring förfalskade dokument, ockultism, och framförallt antisemitism i 1800-talets Frankrike (titeln refererar till ett möte som framställs i den ökända antisemitiska pamfletten "Sions vises protokoll").

Detta är heller ingenting unikt för Ecos senaste bok. Större delen av hans författarskap kretsar kring frågor om tolkning, symbolism och hur en allt för långtgående vilja att se dolda orsaker och samband kan leda till en oförmåga att leva i nuet och ta saker och ting för vad de är . Flera andra teman återkommer dessutom ständigt i hans författarskap. Begravningsplatsen i Prag och Upplaga Noll kan båda uppfattas som utvikningar av politiska konspirationsmyter och högerextrema grupper som dök upp i Foucaults Pendel. Gårdagens Ö spinner vidare på symbolik och symbolism som knyter an till 1600-talets ockultism, vetenskap och konst. Drottning Loannas mystiska eld utvecklar de reflektioner kring barndomsminnen som också återfinns i Foucaults Pendel, lite vid sidan av huvudintrigen. Baudolino griper snarare tillbaka till de medeltida temana i Rosens Namn, men från ett världsligt perspektiv, där Rosens Namn är monastisk och filosofisk.

Problemet med Upplaga Noll  är inte att Eco återkommer till sina vanliga teman. Själva intrigen ter sig återanvänd. Tidningen blir en plattare motsvarighet till förlagsmiljön i Foucaults Pendel. Till och med huvudpersonerna Colonna och Braggadocio framstår som mer medelmåttiga mindre intressanta motsvarigheter till Foucaults Pendels Casaubon och Belbo. De flesta av Ecos böcker är till bredden späckade av symbolism. Varje sida är full av referenser till historiska personer, grupper och litterära verk. Detta är en del av tjusningen. Foucaults Pendel är ett slags fälla där läsaren dras med i huvudpersonernas stegrande fascination inför den symboliska och konspiratoriska tolkningen av världen. Sensmoralen i berättelsen tycks handla om att inte låta sig ryckas med i den självcentrerade tron på sin egen förmåga att avtvinga världen hemliga sanningar och därmed själv förlora förmågan att uppskatta tillvaron sådan den är. Frågan infinner sig dock hur många läsare som tar med sig denna lärdom och hur många som istället enbart tar med sig den fascination som författaren förmedlar.

Upplaga Noll är på många sätt en underhållande bok. Den är också betydligt mer lättläst än det mesta som Eco har skrivit. Åtminstone för mig uteblev emellertid den förändring av synen på verkligheten - och därmed också den medföljande reflektionen kring detta - som i flera av Ecos övriga böcker framstår som hans stora begåvning som författare. Här finns ingen djup symbolik, inte ens någon förment djup symbolik. Braggadocio är en morbid paranoiker som verkar vara av det slag som det är allt för lätt att hitta i kommentarsfälten på internet. Man får också intrycket av att Eco själv inte är lika väl hemmastadd i 1990-talets tidningsbransch som i frimurarloger i 1800-talets Paris, medeltida klosterbibliotek eller italienska universitet vid tiden för studentrevolten 1968. Istället blir det bara en skröna. I någon mån baserad den på diverse konspirationsteorier från Kalla Kriget, men inte heller säkerhetspolitik är Ecos starka sida, även här hade det kunnat göras betydligt mer intressant, eller åtminstone mer fantasieggande. Slutet känns knappast livsbejakande eller ens ödesmättat, utan mest bara uppgivet.

fredag, december 11, 2015

Europa 2015: Mellan Kreml och Ankara?



Världsläget kommer allt närmare. Idag borde det vara uppenbart för de flesta att kriget i Syrien har en påverkan långt bortom Mellanöstern, också på svensk inrikespolitik. Tillräcklig påverkan för att regeringen ska ha övervägt att stänga Öresunds-bron. Bron är fortfarande öppen, men andra åtgärder som redan har genomförts är sådana som det bara för ett par månader sedan framstod som otänkbart att socialdemokraterna - för att inte tala om miljöpartiet - skulle ha ställt sig bakom. Med en liknande ironi finner sig 'sannfinländarna' på andra sidan Östersjön i en regering som organiserar mottagandet av ett för finländska förhållanden mycket stort antal flyktingar.

Inte minst Sverige har tagit emot ett jämförelsevis stort antal flyktingar. Av allt att döma har regeringen nu kommit fram till att mottagandet inte kan bli större utan mer negativa effekter i andra delar av välfärdsstaten än den är beredd att acceptera, och de flesta andra partier håller med. Många instanser i Sverige har gjort ett imponerande arbete med att sköta flyktingmottagandet, annat hade kunnat skötas bättre. Med tanke på att flyktingströmmen knappast kommer att upphöra borde det nu vara hög tid att utvärdera och se vad som kan göras bättre, t.ex. hur samordningen mellan offentliga och civilsamhälleliga aktörer skulle kunna bli bättre. Också när det gäller integrationspolitiken i ett större perspektiv - inklusive allt från kultur- och utbildningspolitik till arbetsmarknadspolitik och förutsättningarna för småföretagande - finns det mycket som länge har behövt förbättras, och de behoven har bara ökat.

Generellt sett borde Europa kunna hantera den nuvarande flyktingströmmen. I förhållande till Europas totala befolkning handlar det knappast om någon ohanterligt stor mängd människor. EU:s förmåga att hantera situationen lämnar dock mycket i övrigt att önska. Till reaktionen hör en ökande nationalism som är på väg att bli ett hot mot den fria rörlighet som på många sätt är samarbetets kärna - t.o.m. i Sverige har man på allvar diskuterat åtgärder som att stänga Öresundsbron - samtidigt som den för demokratiskt tveksamma grupper till makten. I Frankrike ser vi stora framgångar för Front National, i Sverige finns Sverigedemokraterna, båda är partier med obehagligt förflutet, rasistiska tendenser och bristande respekt för rättsstaten.

En långsiktig lösning kräver dock fred i Europas närområde. Frankrike har visat att man är beredd att göra militära insatser mot den s.k. Islamiska Staten. En långsiktig lösning kräver emellertid mer än att slå ut Daesh. Vad som krävs är att stabila statliga, helst demokratiska, institutioner byggs upp i området med befolkningens fulla stöd, eller åtminstone ett rimligt mått av förtroende. Det lär inte bli lätt, och ska en västlig inblandning över huvud taget kunna bli konstruktiv krävs att den är långsiktig och stabil. USA:s inblandning och därpå följande uttåg ur olika länder har hittills varit en av de mer destabiliserande faktorerna i regionen.

Hittills har jag dock svårt att se någon långsiktig plan i EU:s agerande. Snarare verkar det vara så att unionen låter sig ledas av andra aktörer. Daesh verkar av allt att döma sträva efter att provocera fram en konfrontation mellan sig själva och väst, en utveckling som skulle bekräfta deras egen apokalyptiska världsbild. Sannolikt överskattar de sin egen styrka, men det är också troligt att mer konfrontativt Väst kan stärka Daesh trovärdighet bland potentiella sympatisörer och rekryter. Framförallt verkar EU dock låta Turkiet och Ryssland ta initiativet. Båda dessa är stater i vårt omedelbara närområde som utvecklas i allt mer auktoritär riktning. Turkiet har hittills använt flyktingkrisen som påtryckningsmedel mot EU. Ryssland använder konflikten som avledande manöver samtidigt som man försvarar sina intressen i Syrien och samarbetar med flera av de nationalistiska grupper som destabiliserar EU (t.ex. Front National). Också Turkiets och Rysslands regeringar gynnas av ett mer slutet EU där medborgarna har lägre förtroende för regeringar och rättsväsende, om inte annat så för att de får det egna styret att se mindre illa ut vid jämförelse.

Det råder kort sagt ingen tvekan om att Europas regeringar står inför allvarliga utmaningar. Frågan är om de kommer att förmå att ta sig an dem - och hur.

söndag, december 06, 2015

Svensk lag i Finland

När Finland firar sin självständighetsdag kommer jag att tänka på ett seminarium som jag besökte här i Jyväskylä runt ett halvår innan jag flyttade hit. Vi diskuterade likheter och skillnader i det politiska systemet i Finland och Sverige (med betoning på kulturpolitik). Det är ett känt faktum att Finland har bevarat betydligt mer av äldre svensk lagstiftning än vad Sverige har gjort. Inte minst fortlevde Gustav III:s regeringsform från 1772 i Finland ända till 1919 (två år efter självständighetsförklaringen), medan den i Sverige avskaffades redan 1809.

För både Sverige och Finland var 1809 ett av de mest avgörande åren i vår historia; året då Rysslands erövring av Finland - en tredjedel av det svenska rikets areal och en fjärdedel av dess befolkning. I Sverige ledde det till att kungen avsattes, till att en mer parlamentarisk regeringsform med en hög grad av maktdelning antogs, samt till att man valde den nya dynastin Bernadotte. 1809 blev alltså början till mycket av det moderna Sverige. Att den nya regeringsformen antogs hör också till det som firas 6 juni. I Finland innebar 1809 upprättandet av Storfurstendömet Finland, ett slags kompromisslösning där tsaren lovade att styra Finland efter dess egna lagar, dvs. den redan existerande svenska lagen, inklusive regeringsformen, regleringen av statskyrkan (som bröts loss från den svenska och blev det som nu är Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Finland) etc. 1772 års regeringsform - som i svensk historia brukar beskrivas som det gustavianska enväldet - framsod i det av Ryssland erövrade Finland istället som en garant för den relativa maktdelning och rättssäkerhet som rådde i Storfurstendömet, till skillnad från i resten av det autokratiskt styrda ryska imperiet.

Bland de mest inflytelserika litterära beskrivningarna av 1809 års krig finns Runebergs Fänrik Ståls sägner som har blivit en klassiker i både Sverige och Finland, samma verk som texten till Finlands nationalsång är hämtad ur. Här beskrivs kampen mellan de svenska och ryska arméerna som en nationellt definierande kamp för Finland, med de finska soldaterna som de huvudsakliga hjältarna, men också med en mycket negativ bild av den inkompetenta svenska militärledningen under Gustav IV Adolf. Efter 1809 har de båda delarna av det gamla svenska riket gått skilda vägar. Sverige hade sin nationalistiska period under 1800-talet, präglat av fantomsmärtorna efter den förlorade delen av riket, och har efter Första Världskriget byggt en ny nationell identitet med fokus på modernitet, välfärdsstat och folkhemsbygge. I Finland präglades 1800-talet istället av kampen mot den ryska överhögheten, för en finsk nationell identitet och för den självständighet som uppnåddes när den finska lantdagen, i enlighet med sin egen tolkning av maktdelningen i 1772 års regeringsform, antog självständighetsförklaringen 6 december 1917.

Vid sidan av de militära hjälteskildringarna innehåller Runebergs epos mycket riktigt också en hyllning till lagen och ämbetsmannen - landshövdingen - som de svagas värn mot övermakten:

Gror bragdens ära blott på stridens mark,
Där tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
Och visa hjältemod?

I djupa Finland bortglömd fanns en man,
En fridens man allt från sin ungdom hän;
I fridens värv ren grånad, styrde han
Som hövding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, av anors glans
Omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
Ty namnets ära var, att det var hans,
Hans adel föll därpå. [...]

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
Blott han med två hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
Och tyste voro de.

Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han såg en krigare i samma stund,
Följd av en väpnad tropp.

Den ryska härens övergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:

"Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
Dock kämpa landets söner som förut
I Sveriges här för det.

Välan, här är en penna, sätt er, skriv
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och liv,
Som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans släkt skall jagas utan nåd och frid
Ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
Så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ni ser ett beskärm
För dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lovat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
Att, bryter en, all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustrus brott,
Ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräv straff av män med svärd i hand,
Av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
Långt efter den blev till."

Han talte så. En bävan genomlopp
De båda unga männerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
Sjönk hövdingen i domarsätet ned;
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
En överjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
De nämnde ofta sen med eldad håg
Om en förklaring stilla, underbar,
Som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men varifrån det vackra ljuset kom,
Blev olikt tytt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
Av dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: "Det kom inifrån,
Hans samvete det var."