Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Historiens djup

Napoleon Bonapartes invasion av Egypten 1798-1801 var rent militärt sett ett misslyckande. För den historiska och arkeologiska forskningen blev det däremot något av en milstolpe. Med sig på fälttåget hade fransmännen en vetenskaplig expedition som bland annat förde med sig hem Rosettastenen, vars trespråkiga text innebar att man 1822 för första gången kunde översätta egyptiska hieroglyfer till moderna språk. Därmed hade dörrarna öppnats för att göra det gamla Egyptens flertusenåriga historia tillgänglig för historikerna.

Så sent som 1700-talet uppfattade de flesta européer Bibelns åldersbestämning av jorden till drygt 6000 år som relativt rimlig. Under 1800-talet ökade åldersuppskattningarna successivt i takt med att den geologiska, och senare den biologiska, forskningen utvecklades. Samtidigt utvidgades den historiska forskningen genom språkliga och arkeologiska upptäckter. Fram till 1700-talet hade europeiska forskare få andra källor till den äldre historien än Bibeln och de klassi…
Nya inlägg

Francis Fukuyama och historiens slut

Som läsaren säkert redan har noterat (jfr. tidigare inlägg) uppfattar jag Francis Fukuyamas The End of History and the Last Mansom en tämligen missförstådd bok. Fukuyamas diskussion kring tanken att världshistorien har en riktning har många poänger och är på många sätt fortfarande intressant läsning. Samtidigt är boken kanske ännu mer intressant på grund av sina misstag. Här finns nämligen också ett par stora problem. I efterhand är de lätt att konstatera att Fukuyama i början av 1990-talet såg onödigt positivt på den omedelbara framtiden. Han tycks ha uppfattat den demokratiska utvecklingen i större delen av världen - och kanske i synnerhet i Ryssland och Kina - som mer eller mindre given. Hans idéer har också kommit att förknippas med den amerikanska nykonservativa utrikespolitikens övertro på möjligheten att med hjälp av militärt våld införa demokrati på olika håll i världen. Ironiskt nog borde Fukuyama, att döma av hans egna resonemang i boken, ha varit bättre rustad än de flesta …

Svenska akademien och dess kris

"Många ojar sig över att nationens rykte i världen solkas. Jag är mer oroad över Akademiens renommé som mecenat. I Sverige är nästan alla kulturpengar statliga. Svenska Akademien är, förutom Författarfonden, den enda större institution som är bortom politisk kontroll. Den understödjer konstnärskap utan att ta hänsyn till litterära trender och ideologiska – eller nuförtiden: antiintellektuellt aktivistiska – vindar."

För en gångs skull håller jag helt med Åsa Linderborg. Svenska akademien är kanske inte helt immun mot tidens svängningar, men med all sin långsamhet - och bland annat just på grund av sin långsamhet - är den en av de mycket få verkligt oberoende institutionerna i svenskt kulturliv. Den har en betydande potential för eftertanke, en potential som den tyvärr inte verkar ha använt i sitt eget agerande de senaste åren.

När Akademien grundades av Gustav III var den en meritokratisk institution i en post-feodal värld. Akademiledamöterna skulle väljas på grund av sin komp…

Kosmopolitanism

Cosmoppolitanism: Ethics in a world of strangersär en bok som kanske är ännu mer aktuell idag än vad den var när den publicerades för snart tolv år sedan. Författaren är den ghaniansk-brittiske filosofen Kwame Anthony Appiah, som då som nu är professor i filosofi vid Princeton University. Detta är hans kanske mest lättillgängliga presentation av sin kosmopolitiska filosofi, där han försöker att överbrygga motsättningen mellan det partikulära och det universella i identitet, etik och politik. Appiah försvarar på en gång idén om att det finns universälla allmänmänskliga moraliska värden och principer, och idén att vi alla är produkter av vår egen partikulära bakgrund och kultur.

Under större delen av mänsklighetens existens träffade de flesta människor sällan andra medmänniskor än de som tillhörde den egna stammen. Kosmopolitanismen föddes när människor för första gången började leva i städer och resa över större avstånd. Sedan de första stadskulturerna har horisonterna vidgats, åtminst…

Tankar kring historiens slut, demokratins öde, digitalisering och den sista människan

Francis Fukuyamas The end of history and the last man från 1992 är sannolikt en av de mest missförstådda bästsäljande politiska analyserna de senaste 20 åren. Det är lätt att inte se längre än till första delen av titeln: historiens slut. På 1990-talet verkade det verkligen som att historien nått ett slags slut. 1900-talets fundamentala konflikt mellan liberal demokrati, fascism och kommunism verkade vara avslutad. Marknadsekonomin och den liberala demokratin hade segrat och bredde nu ut sig över världen. I Kina, den enda kvarvarande kommunistiska stormakten, lyckades kommunistpartiet visserligen klamra sig fast vid makten, men enbart genom att anamma marknadsekonomin som ekonomiskt system. Det antogs allmänt att också de förr eller senare också skulle tvingas ge upp den politiska sidan av det kommunistiska systemet. I Europa enades större delen av världsdelen i ett EU som visade alla tecken på att vara på väg att omvandlas till en stabil demokratisk federation (åtminstone uppfattade…

Den gamla regimen och revolutionen

Alexis de Tocqueville är framförallt känd för sin bok Demokratin i Amerika  där han på 1830-talet beskrev och analyserade demokratin i USA och förutsättningarna för den. På många sätt utgör den ett pionjärverk både i förståelsen för det amerikanska politiska systemet och i forskningen kring civilsamhällets betydelse för demokratin.

Ett minst lika viktigt verk som Demokratin i Amerika är dock hans analys av sitt eget hemland Frankrike i L'Ancien Régime et la Révolution - "Den gamla regimen och revolutionen" - från 1856. Medan hans bok om den amerikanska demokratin handlade om att studera det bästa tillgängliga exemplet på en något så när stabil representativ demokrati handlar Den gamla regimen och revolutionen om att förska hitta orsakerna till det förrevolutionära Frankrikes kollaps. För de Tocqueville var demokratin en historiskt nödvändig utveckling. Samtidigt var Franska revolutionen en katastrof. Följaktligen såg han det som sin uppgift att inte bara förklara utveck…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…