fredag, oktober 24, 2014

Demokratisk kulturpolitik

Håller på att avsluta en artikel som jag inleder med att citera den socialdemokratiska valbroschyren Demokratisk kulturpolitik från 1938. Det innebär också att jag måste ta mig an att översätta delar av den texten. Så här ser översättningen ut så här långt:

The fundamental notions of cultural policy [“kulturpolitik”] are closely connected to those of general policies. It is therefore possible to speak of democratic cultural policy. It is an expression of striving in various ways to enable the citizens to fulfill the demands placed on them by popular self-rule. [---] The idea of popular self-rule is a free cooperation between independent personalities who, all for one and one for all, have to carry the responsibility for the common good. The result of such cooperation ultimately depends on the individual himself, on his understanding, skill and readiness to sacrifice his own good for the common good. Popular rule and popular enlightenment [“folkbildning”] are thus inseparable. [---]
It is not enough to safeguard for the citizens access to the acquisition of skills and insights. It is also about creating general participation in the spiritual treasures represented by enlightening [“bildande”] art, music, theatre and literature. [---] That which can neither be taught nor learnt by repetition, that which we experience in art and religion, is also among the inalienable values which a democratic cultural policy has to care for (Enberg 1938/1945:1ff).

måndag, oktober 20, 2014

I skuggan av Cathay

När jag besökte mina föräldrar i somras började jag, lite av en slump, läsa Dick Harrissons I skuggan av Cathay: Västeuropéers möte med Asien 1400-1600, där han går igenom ett antal europeiska resenärers beskrivningar av resor i Centralasien i slutet av medeltiden och början av den moderna tiden. Framför allt rör det sig om området kring Kaspiska havet, Amu Darja, Syr Darja och det på den tiden bördiga området kring Aralsjön. Vi får möta området så som det upplevdes bl.a. av en kastiliansk diplomat, en bayersk slavsoldat, en engelsk diplomat och handelsagent samt en jesuit från Azorerna.

När den spanske adelsmannen Ruy Gonzales de Clavijo kring år 1400 gav sig ut på diplomatiskt uppdrag från kungen av Kastilien och Leon till den centralasiatiske erövrare som gjort sig känt som Timur Lenk var maktförhållandena de omvända jämfört med de vi har vant oss vid från modern tid. Kungens syften var närmast att göra sitt land känt i olika delar av världen, men också att bygga upp kontakter med den mäktigaste härkaren på andra sidan av de expanderande muslimska staterna i Egypten och Turkiet. Timur - den åldrande muslimske härskaren i Samarkand, mitt på Sidenvägen - tycks ha injagat en skräckblandad beundran som sträckte sig över stora delar av den eurasiatiska kontinenten, uppenbarligen ända bort till Spanien. Småstatsperspektivet blir sällan så tydligt som när den spanske diplomaten stolt berättar om hur han, efter att ha framburit sina gåvor till Timur, fick äran att placeras närmare denne än den diplomat från kejsaren av Cathay (Kina) som istället krävt att Timur skulle sända tribut till Cathay.

Harrissons uttalade syfte är att undersöka hur dessa västeuropéer uppfattade de länder de mötte och vad detta kan säga om västeuropeiska uppfattningar om omvärlden och den egna platsen i den under denna period. Inte minst är det Västueropas syn på islam som hamnar i fokus för denna beskrivning av européers möte med vad som idag är Mellanöstern och de före detta Sovjetrepublikerna i Kaukasusområdet och Centralasien.

Den mest fascinerande resänären är kanske Johann Schiltberger, en bayersk soldat som i övre tonåren hamnade i turkisk fångenskap 1396. Därmed tvångsrekryterades han till en av de slavarméer som många av Mellanösterns härskare omgav sig med; stående arméer som rekryterades bland krigsfångar och andra slavar, dvs. från grupper som saknade anknytning till den övriga befolkningen. Efter att turkarna 1402 besegrats av Timur hamnade Schiltberger i dennes tjänst. Under de följande årtiondena marscherade han genom stora delar av Centralasien, deltog i fälttåg i Sibirien och besökte bl.a. Armenien och Egypten. Till sist flydde han över Svarta Havet och återvände till Bayern. Väl tillbaka dikterade han sin självbiografi, som först spreds i flera handskrivna exemplar för att i slutet av århundradet bli en av de tidiga tryckta böckerna. 

Enligt Harrisson fokuserar Schildtberger i sin beskrivning i första hand på det exotiska i sina erfarenheter, allt det märkliga och annorlunda som han sett. Han skrev in sin upplevelse i en värld där samtida erövrare och och beskrivningar av platser blandas med berättelser från Bibeln och från Alexander den Stores liv knuta till platser som han kom i närheten av. Samtidigt framställer han sig själv med en tydlig soldatidentitet; han framhäver sina militära erfarenheter och militära dygder. Fiender och överodnade presenteras i allmänhet som medlemmar av samma militära klass; de kan vara mer eller mindre hedervärda, men betoningen ligger på deras militära identitet, inte på varifrån de kommer eller vilken religion de tillhör. På ett liknande sätt skrev Clavijo i sin diplomatiska rapport om sändebud från världens alla hörn till Samarkand mer som kollegor och konkurrenter än som medlemmar av en underlägsen, överlägsen eller fundamentalt främmande grupp. Samtidigt som Schildtbergers beskrivning föregår den moderna västerländska bilden av islam, den muslimska världen och Orienten kan han emellertid också ha bidragit till att skapa den genom sin beskrivning av Timur Lenk, som på många sätt framstår som idealtypen av den grymme orientaliske despoten. Schildtberger återger bland annat berättelser om hur denne avrättat hela stadsbefolkningar och byggt pyramider av deras avhuggna huvuden. Samtidigt är han emellertid tydlig med att detta inte är saker som han själv sett, trots att han ingick i Timurs arméer under dennes sista år, dvs. då han stod på höjden av sin makt. Snarare var det historier som berättades om de erövringskrig som Timur hade bedrivit i sin ungdom, och som nu ingick i den mytologi som omgav härskaren, såväl i erövrade befolkningsgrupper som i hans egna arméer.

När den engelske handelsagenten, diplomaten och spionen Anthony Jenkinson I slutet av 1500-talet rapporterade till sina uppdragsgivare om de olika personer och länder han kommer i kontakt med på sin resa genom Moskowien och Kaukasus till Persien låter det annorlunda; ryssarna är otvättade, grälsjuka och ofta alkoholpåverkade, och tsar Ivan den Förskräckliges erövringspolitik ineffektiv; folken Kaukasus är opålitliga och illa styrda, stridigheterna mellan sunniter och shiiter fårett löjets skimmer över sig. Inte ens safavidernas hov i Persien förmår riktigt imponera. Inte bara den västerländska synen utan också Centralasien hade förändrats sedan det tidiga 1400-talet. Den i stor utsträckning persiska sunnitiska kulturkrets som enats under Timur hade nu delats upp i safavidernas shiitiskt dominerade rike i Iran och ett turkmeniskt dominerat Centralasien, medan Timurs ättling Akbar den Store härskade över större delen av Indien och samlade lärde från regionens religioner och kulturer vid sitt hov i Delhi. Där möter vi honom som hastigast i början av en av de exbiditioner som beskrivs, sådan han uppfattades av de jesuiter som levde som gäster vid hans hov och där deltog i teologiska diskussioner med bl.a. muslimska och hinduiska lärde.

Harrisson lyckas väl med sin argumentation för att orientalismen och Västerlandets negativa förfrämligande bild av islam i första hand är ett modernt fenomen som utvecklades i tidigmodern tid, tydligt skilt från den medeltida världsbilden. Jag blir däremot mindre övertygad av andra delar av hans beskrivning av denna medeltida världsbild. Han beskriver den som präglad av mytiskt tänkande, men lyckas aldrig riktigt definiera vad han menar med detta. Det är tydligt att bilden av Cathay som ett avlägset utopia styrt av upplysta kristna härskare i stor utsträckning handlade om önsketänkande, en myt som hade mening för européerna i kampen mot deras muslimska och hedniska grannar, snarare än en verklighetsbaserad teori. Först när jesuiten Bento de Goes 1607 nådde Kina landvägen från Indien och vid gränsposteringen i Tarimbäckenet mötte en kollega utsänd från hovet i Peking vederlades idén om att det kristna Cathay skulle vara ett annat land än det då redan upptäckta Kina. Det är också tydligt att senmedeltidens resänerer reste inte bara i en värld som till större delen var okänd för dem, utan också i en tidsuppfattning där historia och nutid var närmare varandra än vad de är för moderna personer.

Däremot blir jag mer tveksam när Harrisson beskriver Jenkinsons sökande efter Nordostpassagen som ett exempel på mytiskt tänkande, enbart därför att denne hade fel om hur Asiens kustlinjer ser ut. Detta låter inte så mycket som mytiskt tänkande utan mer som prövandet av en teori. Inte heller är vi idag befriade från mytiskt tänkande i vår uppfattning av andra delar av världen, snarare är det tydligt att denna ofta präglas av projecerade förväntningar. Samtidigt som Harrisson säger någonting intressant om medeltidens och den tidigmoderna tidens europeiska världsbild tenderar han också att överskatta skillnaden mellan vår egen tids och dåtidens människor, och därmed modernitetens positiva sidor såväl som de negativa. Detta blir lätt ironiskt, inte minst eftersom så mycket av Harrissons eget intresse för dessa resenärer tycks ligga i att deras berättelse i så hög grad inbjuder den moderne läsaren till identifikation.

(Bild: Timur besegrar de egyptiska mamlukerna, sannolikt Kamal-ud-din Bihzad, Wikimedia).

söndag, oktober 19, 2014

Studieförbundens kulturprogram

Förra året gick mycket av min tid till att leda en utvärdering av studieförbundens kulturprogram åt Folkbildningsrådet. Nu är vår tredje och sista rapport färdig är publicerad. Känner mig särskilt nöjd med de översiktliga resonemangen i vår första rapport, samt med diskussionen om amatörmedverkan i den sista. Den senare finns tillgänglig här.

måndag, september 22, 2014

Europa 2014


År 2014 kommer sannolikt inte att bli ihågkommet som något ljust år för Europa. 2014 är året då Ryssland återinförde annekteringen av landområden som en del av det internationella spelet i ett Europa där det knappast förekommit sedan 1940-talet. Läget har över lag blivit allt mer spänt, med tydliga paralleller till kalla kriget. Samtidigt reser unga "radikaler" från västländer till Mellanöstern för att ansluta sig till det nyutropade "kalifatets" styrkor, ett "kalifat" vars intolerans redan nu överträffar de flesta av de historiska härskarna i ett område som har sett både civilisation och omfattande blodsutgjutelse många gånger om sedan några av mänsklighetens första städer uppfördes där.

Eventuella likheter med 1914, 1939 eller 1945 ska dock inte överskattas. Den viktigaste skillnaden mellan 2014 och 1914, så här långt, är kanske att krigsviljan i Europa fortfarande tycks mycket låg. Inte ens i Ryssland tycks det finnas någon större krigsentusiasm, ens för det begränsade krig som nu pågår i Ukraina. För tillfället verkar det dock, åtminstone utifrån sett, som att många ryssar sluter upp bakom Putin när landet nu återgår till en ökande isolationism. Konfliktlinjen är annorlunda i Mellanöstern, där i stort sett alla inblandade stater - från USA till Ryssland och Iran - just nu är inbegripna i konflikten med det så kallade "kalifatet". För USA framstår det rent av som ett diplomatiskt problem att inte uppfattas som allierad med alla andra parter som bekämpar detta. Inte minst Iran uppfattas som problematiskt, eftersom ett undanröjande av den "islamiska staten" skulle kunna bereda vägen för ett ökat iranskt inflytande i regionen. Också Assadregimen - som i hög grad stötts av Ryssland - är en part som USA helst skulle undvika att stödja. Trots att associationerna till 1914 var svåra att hålla undan nu i somras verkar det alltså inte finnas någon större risk att konflikterna knyts samman på det sätt som skedde den gången.

Att något storkrig knappast står för dörren innebär inte att den europeiska inrikes- och EU-politiken inte skulle förändras. År 2014 är också ett år då de stora etablerade partierna förlorade, både på EU-nivå och i flera nationella val. I EU-parlamentet gick såväl socialdemokraterna som EPP tillbaka. I Sverige gjorde Socialdemokraterna ett tämligen dåligt val och Moderaterna gick tillbaka till den ungefärliga nivån från före Reinfeldttiden. I hela Europa går däremot ytterlighetspartierna framåt. Det förefaller som att väljarna håller på att förlora förtroendet för de partier som omväxlande har regerat dem de senaste decennierna (ofta över ett halvsekel, ibland väsentligt mer) för att istället rösta på partier som uppfattas erbjuda någonting annat. I Frankrike likställer Nationella Frontens ledare Marine LePen EU:s ledare med Rysslands. Om väljarna accepterar inte bara detta utan också att detta är sakernas naturliga tillstånd, ter det sig kanske rimligt att uppfatta det egna landets regerande partier som naiva hycklare som inte fullt ut förstår läget, och istället rösta på någon som är beredd att bete sig så som den internationella situationen "kräver", dvs. aggressivt och protektionistiskt.

Typiskt nog är det ofta de högerradikala partierna som har det närmaste förhållandet i Kreml, något som inte minst gäller Nationella Fronten. Också i Sverige framgår att Sverigedemokraterna är mer handfallna än de flesta inför den internationella situationen. Sannolikt har SD vunnit röster både på att hävda behovet av ett starkare försvar för att möta den ökande aggressiviteten från rysk sida och på att det så kallade "kalifatet" kan tyckas bekräfta deras islamofobi. Samtidigt är SD ett parti vars företrädare uttalar sig positivt om Putin. När det gäller Mellanöstern blir problemet för SD att förföljda minoriteter kan komma hit som flyktingar. Det är svårt att samtidigt kanalisera främlingsfientligheten gentemot syrianer i Södertälje och sympatin för förföljda kristna i Mellanöstern. Partiet förmår helt enkelt inte leva upp till sin egen retorik om konflikter mellan civilisationer - vilket vi ska vara glada för - utan förblir ett slags NIMBY-parti vars stöd till Mellanösterns kristna upphör när de kommer till Sverige och vill starta ett nytt liv här.

Om sådana alternativ och analyser ter sig rimliga för väljarna är det inte minst de etablerade partierna som bär skulden. De har under valkampanjerna alla gjort sitt bästa för att få varandra att framstå som cyniska inkompetenta hycklare på väg att förstöra det egna landet. Samtidigt framstår de etablerade partiernas politik för väljarna ofta som svår att skilja åt. Inte heller har Europas regeringar varit mönstergilla i sin respekt för rättssäkerhet och likhet inför lagen. Liksom under mellankrigstiden tycks den ekonomiska krisen nära en tilltagande retorisk polarisering i politiken, men också framgångar för extrema - till synes radikala - partier.

Läget innebär en utmaning för demokratin, som den måste visa sig stark nog att klara sig igenom. Risken när yttre fiender växer i styrka är alltid att anamma deras metoder, och därmed utarma de medborgerliga friheter som ligger till grund för demokratin. Problemet är kanske inte i första hand medborgarnas förtroende för politikerna, utan politikernas förmåga att vinna, och förtjäna, medborgarnas förtroende. Ytterst har jag svårt att se hur de demokratiska partierna, och demokratin som sådan, på lång sikt skulle kunna vinna medborgarnas förtroende annat än genom att vara ett bättre och tydligt annorlunda alternativ än de odemokratiska. Till skillnad från vad som hävdades av vissa västerländska forskare på 1990-talet stämmer det nämligen inte längre att demokratin är "the only game in town". Historien är på intet sätt slut.

Ett av de få tecknen på att den demokratiska samhällsutvecklingen fortfarande går framåt i Europa är den skotska folkomröstningen nyligen, inte nödvändigtvis på grund av resultatet, utan helt enkelt för att vi nu tycks ha kommit tillräckligt långt för att besluta i den typen av frågor på demokratisk väg.

(Bilder: En av många paramilitära grupper i Berlin kring 1930.  Al Askarimoskén i Irak 2006, ett av många exempel på historiskt och religiöst viktiga byggnader som raserats de senaste åren. Brittiska och skotska flaggor över Bank of Scotland i Edinbourgh. Bilder via Wikipedia).

lördag, september 20, 2014

Efter riksdagsvalet

Det kan vara för att jag denna gång har följt valet på avstånd – i rent geografisk mening – och därmed nästan uteslutande via media, men jag har ett starkt intryck av att tonen var väsentligt hårdare denna gång än vid de senaste riksdagsvalen. Detta bekräftas också av reaktionerna på resultatet, både de jag har via media och de jag ser t.ex. i mitt Facebookflöde. Det mest slående är naturligtvis – precis som efter förra riksdagsvalet - förvåningen över Sverigedemokraternas framgångar, men det gäller också för den bitterhet över förlusten som man hör från många människor med anknytning till de borgerliga partierna.

Ändå kan förändringen kanske sammanfattas som ett led i en europeisk normalisering av det svenska politiska klimatet. Socialdemokraterna kan sedan åtta år tillbaka inte vänta sig att styra själva. Vi har ett populistiskt nationalistiskt parti som tredje största. Det är också ungefär lika stort som de flesta av sina europeiska motsvarigheter. Oavsett vad förklaringen är till att väljarna röstar på dem så är det alltså knappast en fråga om någon punkt där Sverige är avvikande. Precis som i EU-valet står de två största partierna i praktiken också som förlorare, men det största av dem koras ändå till segrare och dess kandidat får möjlighet att leda exekutiven. Den fullständiga uteslutningen av Sverigedemokraterna avviker däremot. De har en extremare bakgrund än sina nordeuropeiska motsvarigheter och framstår i betydligt högre grad som en isolerad del av såväl väljarkåren som riksdagen. Deras politik saknar av allt att döma stöd från väljarmajoriteten och partier som samarbetar med dem löper en tydlig risk att straffas av majoriteten.

Samtidigt framstår blocken som jämförelsevis fientliga till varandra, i synnerhet om man jämför med länder som Tyskland och Finland där ett valresultat som detta mycket väl hade kunnat leda till en koalition med båda de stora partierna. Detta kan naturligtvis i sin tur leda till att de som ogillar regeringens politik inte upplever sig att ha mycket annat val än att rösta populistiskt. Samtidigt är det lätt att tänka sig att den aggressiva retorik som vi har sett den senaste tiden bidrar till politikerföraktet, och därmed leder till samma resultat. Det verkar helt enkelt inte finnas några enkla metoder för att begränsa väljarstödet SD och dess motsvarigheter. Däremot tycker jag att man som väljare kan vänta sig att politiska partier helt enkelt ska följa sitt program och sin vision. Deras förhållande till SD bör rimligen bygga på hur mycket de har gemensamt politiskt. När merparten av partierna är relativt positiva till invandring ska de naturligtvis inte samarbeta med SD utan med partier som driver en liknande linje. Förhoppningsvis kommer majoriteten av väljarna att i så fall ge dem fortsatt förtroende. Omvänt är det inte särskilt förvånande att politikerföraktet tilltar om inte ens politikerna förmår visa sina kollegor rimlig respekt, lika lite som man kan vänta sig att väljarna ska basera sitt val på sakfrågor när sådana knappt syns i media.

Sist och slutligen är valresultatet kanske heller inte så dramatiskt, trots den för svenska förhållanden så anmärkningsvärda oklarheten just nu. Sverigedemokraterna har vuxit men förblir lika isolerade. Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten i en koalitionsregering i minoritet. Den största förändringen i det svenska politiskt styrda samhället de senaste åren har kanske varit den ökande andelen privata utförare i den skattefinansierade offentliga sektorn. Inte ens detta verkar dock självklart att det ska förändras, och inte ens Vänsterpartiet fokuserar längre på ägande, utan enbart på vinsten.

Inte ens för Moderaterna borde valet vara en katastrof. De har fått ungefär lika många röster som de har fått i de flesta valen de senaste årtiondena. Detta är ett nederlag främst för dem som väntade sig att Nya Moderaternas nyvunna väljare hade kommit för att stanna. Nu verkar den nymoderata perioden istället ha kommit till vägs ände. Ekonomiskt framgångsrikt regerande räcker av allt att döma inte för att få väljarnas förtroende som dominerande regeringsparti. Moderaterna behöver hitta tillbaka till sin ideologiska grund, eller hitta en ny.

torsdag, juli 24, 2014

Kulturpolitik: Formeringen av en modern kategori

Som en del av den mer arbetsrelaterade sommarläsningen har jag nu äntligen fått tid att läsa igenom My Klockar Linders avhandling Kulturpolitik: Formerigen av en modern kategori. Mycket läsvärt för alla som intresserar sig för kulturpolitikens historia, eller för den delen svensk politisk historia över huvud taget, något som torde framgå redan av inledningen: 

I december 1915 utkom Rudolf Kjelléns skrift Världskrigets politiska problem. Första världskriget hade pågått i ett och ett halvt år och för den konservative statsvetarprofessorn föranledde kriget en reflektion över staternas väsen. Som för så många andra av samtidens betraktare var kriget i Kjelléns ögon inte enbart en strid mellan två konkurrerande sammanslutningar av stater. Kampen fördes på ett högre plan och stod mellan två tankesystem, mellan två olika författningar. Till de frågor som Kjellén gav sig ut att studera hörde om det ”mellan själfva rättsåskådningarna kan skönjas oförsonliga motsatser; hvartill lämpligen sluter sig en blick på den stora kulturpolitiska kamp, som nu går så bitter genom världen”.

Våren 1973 utkom tidskriften Ord&Bild med ett temanummer om kulturpolitik. Temat föranleddes av den statliga utredning som hade initierats några år tidigare och som hösten 1972 hade resulterat i betänkandet Ny kulturpolitik där riktlinjerna för Sveriges framtida kulturpolitik formulerades. Redaktörernas inledande kommentarer andades dock ringa hoppfullhet inför detta projekt. ”Ingen regering” konstaterade Per Lysander och Agneta Pleijel, ”lär falla på grund av en misslyckad kulturpolitik. Inget parti lär lyftas till makten i kraft av sina kulturpolitiska ambitioner. Det beror naturligtvis på att kulturen är en ganska perifer politisk angelägenhet” [---]

Givet att såväl Kjellén som Lysander och Pleijel använde ordet på ett för sin respektive tid fullt rimligt sätt finns skäl att ställa följande frågor: Vad har olika personer under olika tider avsett när de talat om kulturpolitik? Hur har ordet använts, i vilka sammanhang, och hur har det förändrats? Dessa reflektioner kan sammanfattas i
en övergripande fråga: Hur såg den historiska process ut i vilken kategorin kulturpolitik etablerades i den form som också gör att uttalandena av Kjellén respektive Lysander och Pleijel skiljer sig från varandra?

fredag, juni 06, 2014

Den blomstertid nu kommer

Psalm 317 i 1695 års svenska psalmbok, "En sommarvisa", skriven av Visbybiskoppen Israel Kolmodin, troligen ett av de mest älskade poesistycken som har skrivits på svenska språket. Det känns just nu som en bra text att inleda sommaren med och samtidigt önska er alla en riktigt glad sommar!

1. Then blomstertijd nu kommer [källa]
Medh lust och fägring stoor/
Nu nalkas liufwe Sommar/
Tå gräs och örter groor.
Then blida Sool vpwärmer
Alt hwad haar warit dödt;
Tå hon oss skrider närmar/
Blijr thet på nyo födt.

2. The fagra blomsterängiar
Och åkrens ädla sädh/
The grönskand’ örtesängiar
Och alla gröna trädh/
The skola oss påminna
Gudz godhets rikedom:
At wij Gudz nådh besinna/
Som räcker åhret om.

3. Man hörer foglar siunga
Medh mångahanda liudh;
Skal icke tå wår tunga
Lofsäija Herran Gudh?
Min siäl vphög Gudz ähra
Medh lof och glädiesång/
Som frögda wil och nähra
Oss medh wälgierning mång.

4. Tu ädle Jesu Christe/
War glädie-Sool och skijn/
Blif hos oss til wårt sidste;
Vpwärm wårt kalla sinn:
Gif kärleks eld i hierta:
Förnya siäl och and:
Wänd bort all sorg och smärta/
Medh tine milda hand.

5. Tu Sarons blomster skiöna/
Tu Lilja i grön dahl/
Ach! wärdes siälen kröna [källa]
Medh dygder til stort tahl:
Tin nådh lät henne fuchta/
Som dagg vthaf Zion;
At hon må liufligt luchta/
Som roos i Libanon.

6. Wälsigna åhrets gröda/
Och watna tu wårt land:
Gif oss nödtorftig föda;
Wälsigna siö och strand.
Tin fotspor drype af fetma.
Bespisa medh titt Ord/
Och medh thess liufwe sötma/
Oss vppå thenna jord.

(Blir också fascinerad av de omskrivningar som tycks ha gjorts av Johan Olof Wallin, inte minst i den numera sällan sjungna vers 4).

torsdag, juni 05, 2014

Europas val

Innan valet för ett par veckor sedan väntade sig många att majoriteten i EU-parlamentet också skulle tillsätta EU-kommissionens ordförande. Därmed skulle ett slags europeisk parlamentarism ha uppstått, i och med att parlamentetets stöd skulle bli avgörande vid tillsättningen av den exekutiva makten. Hittills har EU i bästa fall haft en form av negativ parlamentarism, i den meningen att parlamentet har haft ett visst mått av vetorätt. Vägen från negativ till positiv parlamentarism är dock en utveckling som på många sätt påminner om den som tidigare skett i många nu stabila demokratier, som till exempel Storbritannien och Sverige.

I medlemsstaterna har EU snarare inneburit en maktförskjutning från den lagstiftande till den exekutiva makten, eller snarare en förskjutning av lagstiftningsmakt från de nationella parlamenten till EU:s ministerråd, som ju består av representanter för de nationella regeringarna. I parlamentariska stater innebär en maktförskjutning från parlament till regering också en maktförflyttning från en direktvald instans till en indirekt vald, dvs. ytterligare ett steg bort från medborgorna. I det ljuset skulle ett starkare EU-parlament innebära att makt återigen flyttades närmare väljarna, men på EU-nivå. Nu är det dock oklart om det blir så. Bland annat den brittiska regeringen har ställt sig skeptisk till att föreslå Jean-Claude Juncker till ny kommissionsordförande, trots att han har stöd av majoriteten i EU-parlamentet. Därmed tycks det som att frågan trots allt kommer att avgöras av europeiska rådet, dvs. av de nationella regeringarnas högsta representanter.

Samtidigt tycks väljarna ha vänt sig mot EU I högre grad än tidigare. Valdeltagandet har aldrig varit högt och valets stora vinnare är olika typer av EU-fientliga anti-etablisemangspartier runt om i Europa, i första hand nationalistiska, oftast invandringsfientliga sådana. Till dessa vinnare hör franska Front National. I en intervju i Der Speigel beskriver partiledaren Marine le Pen sin ideologi och sin lägesanalys i tydligt nationalistiska termer, präglade av vad som i analysen av internationell politik brukar beskrivas som "realism"; politik handlar om en kamp mellan nationella intressen, och EU är enligt henne en skapelse som i första hand tjänar tyska intressen och som utarmar det övriga Europa. Samtidigt som hon jämför EU med Sovjet tycks hon se Putin som en förebild: "I have a certain admiration for Vladimir Putin because he doesn't allow decisions to be forced upon him by other countries. I think he focuses first and foremost on what is good for Russia and the Russians. As such, I have the same respect for Putin that I do for Ms. Merkel." 

Den vision som tonar fram i intervjun med Marine le Pen är ett Europa bestående av allt mer slutna nationalstater. Vad Front National har gemensamt störst antal av valets mest framgångsrika partier är dock avståndstagandet från politiska eliter, både i EU-parlamentet och i de nationella regeringarna. Att utmåla sig själva som folkets representanter i kampen mot kosmopolitiska eliter utan kontakt med folkdjupet är typiskt för vad som brukar kallas populism, och som kan hittas både till höger och till vänster på den politiska skalan. Det är också typiskt för klassisk fascism, som lägger tonvikten just på eliternas kosmopolitiska karaktär. Hur de populistiska partierna kommer att hantera det faktum att de själva nu sitter i Bryssel och Strasbourg återstår att se, liksom vad som kommer att hända med ordförandeskapet i EU-kommissionen. Historien är dock full av exempel på populistiska politiker som lyckats med konststycket att fortsätta framstå som folkets representanter i kampen mot eliterna också efter att de själva har tagit makten.

Så långt har det emellertid inte gått ännu. Traditionella partier har fortfarande majoriteten i EU-parlamentet och sitter i regeringsställning i de flesta medlemsländer. Dessa partier har fortfarande en chans att visa att de har kontakt med medborgarna och en vision för Europa, och för sina respektive länder. Min gissning är att extrem- och populistpartierna just nu för många väljare framstår som tydligare än de etablerade partierna. Detta beror i så fall i hög grad på att de etablerade partiernas framtidsvision verkligen är rätt oklar. Det öppna samhällets vänner har en hel del arbete att göra, inte bara med att föra ut sin framtidsbild, utan också med att tydliggöra för sig själva vad demokrati ska handla om och hur framtidens Europa ska se ut.

Samtidigt är inte heller populisterna särskilt eniga, ens på den nationalistiska sidan; UKIP vill inte samarbeta med Front National och Front National säger att de inte vill samarbeta med nazister. Sverigedemokraterna vill samarbeta med UKIP, Danskt Folkeparti och Sannfinländarna, med det är tveksamt om dessa vill samarbeta med Sverigedemokraterna, som å sin sida säger att de inte vill samarbeta med Front National. Putins Ryssland lär heller inte kunna fungera som lockande förebild för särskilt många. Det hör till de senaste veckornas ironier att samtidigt som en stor andel av EU:s väljare röstade mot EU så tyder allting på att väljarna i Ukraina gjorde motsatt val, under betydligt mer riskfyllda omständigheter.

torsdag, april 03, 2014

Borgerlig kulturpolitik och kulturpolitikens ursprung

För ett par veckor sedan deltog i jag i en intressant diskussion på Timbro där jag kommenterade på Lars Anders Johanssons rapport Vad vill alliansen med kulturpolitiken? Idag deltar Lars Anders i Svenska Dagbladet med en artikel under rubriken "Kulturpolitiken ett borgerligt dilemma?" Att det finns ett sådant dilemma kan jag definitivt hålla med om. I grunden utgör modern kulturpolitik ett dilemma för politiker från de flesta håll; å ena sidan menar man att kulturen - dvs. kulturens fält - ska vara fri från politiskt inflytande, å andra sidan har många kulturpolitiker ambitioner med sin politik, vilket i allmänhet innebär att de på något sätt vill påverka kulturen. I rapporten framgår mycket riktigt att det som de intervjuade kulturpolitikerna från Alliansen främst kritiserar sina politiska motståndare för är att vilja detaljreglera kulturen. Samtidigt uppfattar borgerliga politiker ofta kulturfältet som vänsterdominerat, något som naturligtvis understryker dilemmat ännu mer.

I sin artikel menar Lars Anders Johansson att den moderna kulturpolitiken visserligen är ett efterkrigsfenomen, men att den till viss del kan spåras tillbaka till mellankrigstiden, och till ideologiska rörelser som vi har all anledning att känna oss obekväma med. Jag förmodar att detta i första hand syftar på kulturpolitikens styrande ambitioner. Under mellankrigstiden var det betydligt vanligare att politiker öppet talade om kulturpolitiken som en politik för att påverka och förändra folkets kultur. Samtidigt inkluderade de ofta även utbildningspolitiken och kyrkopolitiken i detta område, och i dessa ambitioner. Joseph Goebbels - Hitlers riksminister för folkupplysning och propaganda - var en mycket aktiv kulturpolitiker, i den meningen att han aktivt använde media och konstyttringar för att omvandla den tyska kulturen i nazistisk riktning. Inte minst bildandet av en Reichskammer för bildande konst utgjorde en del av denna politik. Även Mussolini bedrev en aktiv kulturpolitik, som fortfarande kan anas inte minst i Roms arkitektur. Det är i stor utsträckning i motsats till dessa strömningar som idén om kulturlivets oberoende har blivit så etablerad.

I Sverige var den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg en framstående företrädare för en, i flera meningar, aktiv kulturpolitik. Historikern Håkan Blomqvist har beskrivit Enbergs märkliga blandning av socialdemokratisk radikalism, marxism och antisemitism. När jag själv har läst in mig på Engbergs egna skrivande har också antiklerikalism och en fascination för fransk elitkultur framstått som centrala inslag, som tycks ha påverkat hans politik. Även om mycket förändrades under efterkrigstiden står det tämligen klart att Engberg bildar en viktig del av inledningen till socialdemokratisk kulturpolitik. Spänningen mellan respekten för den professionella konstens oberoende och de egna kulturpolitiska ambitionerna finns också redan hos hos Engberg. Historikern Martin Gustavsson har beskrivit hur Engbergs inrättande av Statens konstråd ledde till en aktiv politik för att stöda modernistisk konst - som Engberg själv inte alltid uppskattade - ibland med dirkekt repressiva medel som importförbud för undermålig konst. Typiskt nog har jag hittills inte hittat några tecken på att Engberg själv såg några motsättningar i sin politik.

Vill man tala om en borgerlig kulturpolitik finns det emellertid all anledning att se ännu längre tillbaka. Idén om ett oberoende kulturfält är en idé som är mycket nära förknippat med 1800-talets borgerliga offentlighet, den offentlighet som uppstod när borgerligheten som social grupp (eller klass, eller stratum) framträdde som dominerande grupp vid sidan om adeln och prästerskapet. Borgerligheten legitimerade - enligt tänkare som Norbert Elias och Jürgen Habermas - sina anspråk inte minst på sin utbildning och bevisade kompetens, till skillnad från adeln, vars anspråk i grunden handlade om personlig härstamning. Den borgerliga offentligheten kom att präglas både av upplysningens och romantikens idéer, och inte minst i de senare spelar konstnären och tänkaren som självständigt skapande genier en central roll, vilket också personligheter som Victor Hugo gjorde i etableringen av försetällningen om konstens autonomi. Den borgerliga offentlighetens åtminstone teoretiskt fria diskussion är också tätt förknippad med såväl liberalismens som demokratins framträdande.

Faktiskt kan man dock spåra kulturpolitiken ännu lite längre tillbaka. 1700-talets kungliga akademier innebar på en gång ett kungligt - dvs. statligt - stöd till konst och vetenskap, och ett institutionellt erkännande av deras autonomi och status, i den meningen att akademierna själv kunde välja nya ledamöter och fördela sina medel efter eget gottfinnande. Också detta var kulturpolitik i upplysningens anda. Kulturpolitik i meningen skattefinansierat stöd till konstnärer i syfte att påverka befolkningens kultur och tänkesätt är däremot betydligt äldre; beskrivningen passar väl in redan på antikens monumentbyggande, och beskriver säkert också en del av syftet när medeltida kungar finansierade barder, trubadurer och krönikörer för att besjunga sin storhet.

Kulturpolitiken är gammal, och knappast entydigt positiv, vare sig för det öppna samhället eller för konsten. Samtidigt är det min fasta övertygelse att en väl fungerande kulturpolitik kan vara ett viktigt stöd för båda, men det säger mer om vad den inte bör innehålla än om hur den bör struktureras.

söndag, mars 30, 2014

Några tankar kring Krimkrisen

Rysslands agerande gentemot Ukraina och Krimregionen har beskrivits på många sätt, metaforerna har varit minst lika många och Putin har jämförts med så väl Hitler och Stalin som med Katarina den Stora (som också erövrade halvön med dess möjligheter till militär närvaro i Svarta Havet). De senaste veckorna har det varit närmast omöjligt att undvika detta nyhetsflöde. Detta inlägg är närmast ett försök att samla tankarna kring detta.

Givetvis är det överdrivet att jämföra Putins Ryssland med Hitlers Tredje Rike, men däremot finns det en hel del paralleller mellan Hitlers retorik i samband med erövringen av Sudetlandet och Putins i relation till de rysktalande på Krim. Liksom Tysklands anspråk på Sudetlandet bygger Rysslands agerande på ett aspråk på att företräda inte bara det egna landets medborgare utan också personer i andra länder som på språkliga eller andra grunder tillskrivs samma identitet. Därtill kommer historiska anspråk. Putins Ryssland är naturligtvis mer demokratiskt än Tredje Riket, men knappast någon fullständig demokrati, och den folkomröstning som har hållits på Krim med valobservatörer från europeiska nationalistpartier är knappast pålitlig. Därmed är det helt orimligt att jämföra Krims utträde ur Ukraina med t.ex. ett eventuellt skotskt utträde ur Förenade Kungariket. Regioners möjlighet att bilda nya mindre stater - som har blivit allt mer accepterad efter Sovjets fall och i samband med Jugoslaviens upplösning - ska inte förväxlas med att en större stat invaderar en mindre stats territorium och orkestrerar en folkomröstning för att legitimera detta.

Som bland andra Ulf Bjereld har påpekat, finns det också en fara i letandet efter historiska paralleller. Risken finns att det förmörkar mer än ökar förståelsen för dagens situation. Andra har pekat på att Rysslands krig i Ukraina inte är en återgång till ett tidigare historiskt skede utan ett exempel på en ny typ av krig; en kombination av propaganda och truppförflyttningar i förklädnad. Putin har aktivt - och åtminstone delvis framgångsrikt - arbetat för att sprida en bild av Ukrainas nya regering som illegitim. När jag själv har diskuterat dessa frågor med bekanta i olika länder får jag ett intryck av att det också bland allmänheten i väst finns en osäkerhet kring vem man ska tro på, en vilja att också försöka förstå det "ryska perspektivet". Detta innebär emellertid också ett accepterande av en bild som Putinadministrationen själva försöker sprida, nämligen att Putin företräder ett legitimt ryskt perspektiv och legitima ryska intressen, dvs. inte en auktoritär regim vars intressen står i dirakt motsättning inte bara till en demokratisk utveckling i Ukraina, utan också - i ännu högre grad - till en demokratisk utveckling i Ryssland. Här har västerländska politiker själva en del av skulden. De omfattande avslöjandet av övervakningssystem de senaste åren kan leda till ett försvagat förtroende för demokritn också här, och därmed till att demokratiskt valda ledare inte uppfattas som nämnvärt mer trovärdiga än Putiadministrationen i Ryssland, och folkomröstningen på Krim som minst ´lika legitim som t.ex. amerikanska val. Denna utveckling är minst sagt allvarlig, ur flera olika perspektiv.

Det är inte minst bilden av Putin som förmörkas av klischér och förenklingar. Putin framställs som en tsar, en Hitler eller en Stalin. Det är sällan som man ser ingående analyser av rysk politik. Istället framkommer en bild av Putin som en allsmäktig enskild person med en verklighetsfrämmande världsbild. Enligt t.ex. Ulf Bjereld finns det ingen "Putinism". Fixeringen på Putins person riskerar också att leda till uppfattningen att Ryssland står och faller med Putin, samtidigt som det försvårar förståelsen för det system som han förträder och har varit en av de viktigaste arkitekterna av. Här finns så väl en omfattande administrativ struktur med kopplingar till starka ekonomiska intressen, redskap som sannolikt kommer att tas över av någon annan efter Putin, ungefär som nya tidigare okända ansikten med jämna mellanrum brukade framträda i den sovjetiska ledningen, eller som Putin själv framträdde mot slutet av Yeltsineran. Det finns också ryska nationalistiska strömningar som i varierande utsträckning stöds av ledningen och som fungerar som en legitimerande ideologi. Det rör sig knappast om någon systematisk ideologi i stil med marxism-leninismen, men är den verkligen mindre strukturerad än t.ex. nazismens ideologi? Föreställningar om den ryska nationen och dess geopolitiska position verkar ha inflytande också på politiken. Extremnationella tankar med bakgrund i mellankrigstidens politiska strömningar verkar åtminstone vinna mark också i regimens närhet.

Det finns all anledning att försöka förstå och analysera dessa politiska strömningar. Samtidigt är det också sannolikt att Putin - oavsett vad som ligger till grund för hans strategiska tänkande - kommer att fortsätta att försöka utvidga sin maktssfär tills dess att han stöter på allvarliga hinder. Det är helt enkelt vad han har gjort hittills. Det verkar vara inbyggt i dynamiken i det system som han har byggt. Det är just därför som det finns anledning att försöka förstå denna dynamik.