tisdag, januari 05, 2016

Umberto Eco

Ända sedan jag läste Foucaults Pendel någon gång på1990-talet har Umberto Eco varit en av mina favoritförfattare. Det är alltså inte nödvändigtvis någon dålig kritik när jag säger att Upplaga Noll inte är hans bästa bok. Tvärtom är den underhållande och läsvärd. Samtidigt kan man inte undgå att uppfatta den som en sorts utvikning eller återanvändning av diverse teman från Foucaults Pendel. Intrigen i Upplaga Noll kretsar kring en nystartad tidning som aldrig varit tänkt att komma ut. Istället är ägarens syfte att med hjälp av historier som eventuellt skulle kunna tryckas i den kunna påverka personer i Italiens politiska och övriga elit. Eftersom den utspelar sig i början av 1990-talet är en sida av romanen alltså att den är en satir över de politiska och mediala sammanhangen i ett Italien där etablerade politiska eliter var på väg att falla samman och där vägen bereddes för Berlusconis uppstigande till makten.

En annan sida är skildringen av den samling medelmåttor som utgör tidningens personal. Huvuddelen av intrigen kretsar kring de konspirationsteorier som en av dem är besatt av. Mer exakt handlar det fascistiska politiska konspirationer, Operation Gladio, P2 och tesen att Mussolini på något sätt skulle ha överlevt Andra Världskriget och hållits i beredskap för ett opportunt politiskt ögonblick för fascismens återkomst. Här kan man tycka att Eco borde vara på sin hemmaplan eftersom Foucaults Pendel helt kretsade kring konspirationsteorier och olika typer av symbolisk övertolkning. Hans huvudämne som akademisk filosof är dessutom semiotik. Intrigen för onekligen tankarna till flera av de konspirationer som förekom i Foucaults Pendel trots att fokus där var på ockulta konspirationer. Ännu närmare hamnar man Begravningsplatsen i Prag där handlingen kretsar kring förfalskade dokument, ockultism, och framförallt antisemitism i 1800-talets Frankrike (titeln refererar till ett möte som framställs i den ökända antisemitiska pamfletten "Sions vises protokoll").

Detta är heller ingenting unikt för Ecos senaste bok. Större delen av hans författarskap kretsar kring frågor om tolkning, symbolism och hur en allt för långtgående vilja att se dolda orsaker och samband kan leda till en oförmåga att leva i nuet och ta saker och ting för vad de är . Flera andra teman återkommer dessutom ständigt i hans författarskap. Begravningsplatsen i Prag och Upplaga Noll kan båda uppfattas som utvikningar av politiska konspirationsmyter och högerextrema grupper som dök upp i Foucaults Pendel. Gårdagens Ö spinner vidare på symbolik och symbolism som knyter an till 1600-talets ockultism, vetenskap och konst. Drottning Loannas mystiska eld utvecklar de reflektioner kring barndomsminnen som också återfinns i Foucaults Pendel, lite vid sidan av huvudintrigen. Baudolino griper snarare tillbaka till de medeltida temana i Rosens Namn, men från ett världsligt perspektiv, där Rosens Namn är monastisk och filosofisk.

Problemet med Upplaga Noll  är inte att Eco återkommer till sina vanliga teman. Själva intrigen ter sig återanvänd. Tidningen blir en plattare motsvarighet till förlagsmiljön i Foucaults Pendel. Till och med huvudpersonerna Colonna och Braggadocio framstår som mer medelmåttiga mindre intressanta motsvarigheter till Foucaults Pendels Casaubon och Belbo. De flesta av Ecos böcker är till bredden späckade av symbolism. Varje sida är full av referenser till historiska personer, grupper och litterära verk. Detta är en del av tjusningen. Foucaults Pendel är ett slags fälla där läsaren dras med i huvudpersonernas stegrande fascination inför den symboliska och konspiratoriska tolkingen av världen. Sensmoralen i berättelsen tycks handla om att inte låta sig ryckas med i den självcentrerade tron på sin egen förmåga att avtvinga världen hemliga sanningar och därmed själv förlora förmågan att uppskatta tillvaron sådan den är. Frågan infinner sig dock hur många läsare som tar med sig denna lärdom och hur många som istället enbart tar med sig den fascination som författaren förmedlar.

Upplaga Noll är på många sätt en underhållande bok. Den är också betydligt mer lättläst än det mesta som Eco har skrivit. Åtminstone för mig uteblev emellertid den förändring av synen på verkligheten - och därmed också den medföljande reflektionen kring detta - som i flera av Ecos övriga böcker framstår som hans stora begåvning som författare. Här finns ingen djup symbolik, inte ens någon förment djup symbolik. Braggadocio är en morbid paranoiker som verkar vara av det slag som det är allt för lätt att hitta i kommentarsfälten på internet. Man får också intrycket av att Eco själv inte är lika väl hemmastadd i 1990-talets tidningsbransch som i frimurarloger i 1800-talets Paris, medeltida klosterbibliotek eller italienska universitet vid tiden för studentrevolten 1968. Istället blir det bara en skröna. I någon mån baserad den på diverse konspirationsteorier från Kalla Kriget, men inte heller säkerhetspolitik är Ecos starka sida, även här hade det kunnat göras betydligt mer intressant, eller åtminstone mer fantasieggande. Slutet känns knappast livsbejakande eller ens ödesmättat, utan mest bara uppgivet.

fredag, december 11, 2015

Europa 2015: Mellan tsaren och sultanen?


Världsläget kommer allt närmare. Idag borde det vara uppenbart för de flesta att kriget i Syrien har en påverkan långt bortom Mellanöstern, också på svensk inrikespolitik. Tillräcklig påverkan för att regeringen ska ha övervägt att stänga Öresunds-bron. Bron är fortfarande öppen, men andra åtgärder som redan har genomförts är sådana som det bara för ett par månader sedan framstod som otänkbart att socialdemokraterna - för att inte tala om miljöpartiet - skulle ha ställt sig bakom. Med en liknande ironi finner sig 'sannfinländarna' på andra sidan Östersjön i en regering som organiserar mottagandet av ett för finländska förhållanden mycket stort antal flyktingar.

Inte minst Sverige har tagit emot ett jämförelsevis stort antal flyktingar. Av allt att döma har regeringen nu kommit fram till att mottagandet inte kan bli större utan mer negativa effekter i andra delar av välfärdsstaten än den är beredd att acceptera, och de flesta andra partier håller med. Många instanser i Sverige har gjort ett imponerande arbete med att sköta flyktingmottagandet, annat hade kunnat skötas bättre. Med tanke på att flyktingströmmen knappast kommer att upphöra borde det nu vara hög tid att utvärdera och se vad som kan göras bättre, t.ex. hur samordningen mellan offentliga och civilsamhälleliga aktörer skulle kunna bli bättre. Också när det gäller integrationspolitiken i ett större perspektiv - inklusive allt från kultur- och utbildningspolitik till arbetsmarknadspolitik och förutsättningarna för småföretagande - finns det mycket som länge har behövt förbättras, och de behoven har bara ökat.

Generellt sett borde Europa kunna hantera den nuvarande flyktingströmmen. I förhållande till Europas totala befolkning handlar det knappast om någon ohanterligt stor mängd människor. EU:s förmåga att hantera situationen lämnar dock mycket i övrigt att önska. Till reaktionen hör en ökande nationalism som är på väg att bli ett hot mot den fria rörlighet som på många sätt är samarbetets kärna - t.o.m. i Sverige har man på allvar diskuterat åtgärder som att stänga Öresundsbron - samtidigt som den för demokratiskt tveksamma grupper till makten. I Frankrike ser vi stora framgångar för Front National, i Sverige finns Sverigedemokraterna, båda är partier med obehagligt förflutet, rasistiska tendenser och bristande respekt för rättsstaten.

En långsiktig lösning kräver dock fred i Europas närområde. Frankrike har visat att man är beredd att göra militära insatser mot den s.k. Islamiska Staten. En långsiktig lösning kräver emellertid mer än att slå ut Daesh. Vad som krävs är att stabila statliga, helst demokratiska, institutioner byggs upp i området med befolkningens fulla stöd, eller åtmintone ett rimligt mått av förtroende. Det lär inte bli lätt, och ska en västlig inblandning över huvud taget kunna bli konstruktiv krävs att den är långsiktig och stabil. USA:s inblandning och därpå följande uttåg ur olika länder har hittills varit en av de mer destabiliserande faktorerna i regionen.

Hittills har jag dock svårt att se någon långsiktig plan i EU:s agerande. Snarare verkar det vara så att unionen låter sig ledas av andra aktörer. Daesh verkar av allt att döma sträva efter att provocera fram en konfrontation mellan sig själva och väst, en utveckling som skulle bekräfta deras egen apokalyptiska världsbild. Sannolikt överskattar de sin egen styrka, men det är också troligt att mer konfrontativt Väst kan stärka Daesh trovärdighet bland potentiella sympatisörer och rekryter. Framförallt verkar EU dock låta Turkiet och Ryssland ta initiativet. Båda dessa är stater i vårt omedelbara närområde som utvecklas i allt mer auktoritär riktning. Turkiet har hittills använt flyktingkrisen som påtryckningsmedel mot EU. Ryssland använder konflikten som avledande manöver samtidigt som man försvarar sina intressen i Syrien och samarbetar med flera av de nationalistiska grupper som destabiliserar EU (t.ex. Front National). Också Turkiets och Rysslands regeringar gynnas av ett mer slutet EU där medborgarna har lägre förtroende för regeringar och rättsväsende, om inte annat så för att de får det egna styret att se mindre illa ut vid jämförelse.

Det råder kort sagt ingen tvekan om att Europas regeringar står inför allvarliga utmaningar. Frågan är om de kommer att förmå att ta sig an dem - och hur.

söndag, december 06, 2015

Svensk lag i Finland

När Finland firar sin självständighetsdag kommer jag att tänka på ett seminarium som jag besökte här i Jyväskylä runt ett halvår innan jag flyttade hit. Vi diskuterade likheter och skillnader i det politiska systemet i Finland och Sverige (med betoning på kulturpolitik). Det är ett känt faktum att Finland har bevarat betydligt mer av äldre svensk lagstiftning än vad Sverige har gjort. Inte minst fortlevde Gustav III:s regeringsform från 1772 i Finland ända till 1919 (två år efter självständighetsförklaringen), medan den i Sverige avskaffades redan 1809.

För både Sverige och Finland var 1809 ett av de mest avgörande åren i vår historia; året då Rysslands erövring av Finland - en tredjedel av det svenska rikets areal och en fjärdedel av dess befolkning. I Sverige ledde det till att kungen avsattes, till att en mer parlamentarisk regeringsform med en hög grad av maktdelning antogs, samt till att man valde den nya dynastin Bernadotte. 1809 blev alltså början till mycket av det moderna Sverige. Att den nya regeringsformen antogs hör också till det som firas 6 juni. I Finland innebar 1809 upprättandet av Storfurstendömet Finland, ett slags kompromisslösning där tsaren lovade att styra Finland efter dess egna lagar, dvs. den redan existerande svenska lagen, inklusive regeringsformen, regleringen av statskyrkan (som bröts loss från den svenska och blev det som nu är Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Finland) etc. 1772 års regeringsform - som i svensk historia brukar beskrivas som det gustavianska enväldet - framsod i det av Ryssland erövrade Finland istället som en garant för den relativa maktdelning och rättssäkerhet som rådde i Storfurstendömet, till skillnad från i resten av det autokratiskt styrda ryska imperiet.

Bland de mest inflytelserika litterära beskrivningarna av 1809 års krig finns Runebergs Fänrik Ståls sägner som har blivit en klassiker i både Sverige och Finland, samma verk som texten till Finlands nationalsång är hämtad ur. Här beskrivs kampen mellan de svenska och ryska arméerna som en nationellt definierande kamp för Finland, med de finska soldaterna som de huvudsakliga hjältarna, men också med en mycket negativ bild av den inkompetenta svenska militärledningen under Gustav IV Adolf. Efter 1809 har de båda delarna av det gamla svenska riket gått skilda vägar. Sverige hade sin nationalistiska period under 1800-talet, präglat av fantomsmärtorna efter den förlorade delen av riket, och har efter Första Världskriget byggt en ny nationell identitet med fokus på modernitet, välfärdsstat och folkhemsbygge. I Finland präglades 1800-talet istället av kampen mot den ryska överhögheten, för en finsk nationell identitet och för den självständighet som uppnåddes när den finska lantdagen, i enlighet med sin egen tolkning av maktdelningen i 1772 års regeringsform, antog självständighetsförklaringen 6 december 1917.

Vid sidan av de militära hjälteskildringarna innehåller Runebergs epos mycket riktigt också en hyllning till lagen och ämbetsmannen - landshövdingen - som de svagas värn mot övermakten:

Gror bragdens ära blott på stridens mark,
Där tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
Och visa hjältemod?

I djupa Finland bortglömd fanns en man,
En fridens man allt från sin ungdom hän;
I fridens värv ren grånad, styrde han
Som hövding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, av anors glans
Omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
Ty namnets ära var, att det var hans,
Hans adel föll därpå. [...]

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
Blott han med två hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
Och tyste voro de.

Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han såg en krigare i samma stund,
Följd av en väpnad tropp.

Den ryska härens övergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:

"Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
Dock kämpa landets söner som förut
I Sveriges här för det.

Välan, här är en penna, sätt er, skriv
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och liv,
Som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans släkt skall jagas utan nåd och frid
Ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
Så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ni ser ett beskärm
För dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lovat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
Att, bryter en, all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustrus brott,
Ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräv straff av män med svärd i hand,
Av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
Långt efter den blev till."

Han talte så. En bävan genomlopp
De båda unga männerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
Sjönk hövdingen i domarsätet ned;
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
En överjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
De nämnde ofta sen med eldad håg
Om en förklaring stilla, underbar,
Som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men varifrån det vackra ljuset kom,
Blev olikt tytt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
Av dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: "Det kom inifrån,
Hans samvete det var."

söndag, november 22, 2015

Bildning, folkbildning och kulturpolitik

I förra numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift skriver jag om bildningens roll och svensk kulturpolitiks utveckling från mellankrigstiden och framåt: 

"During the interbellum period, Swedish cultural policy could be viewed as a part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people, using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cultural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of Arthur Engberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be summarized as a view of cultural policy as a process of bildning directed at the entire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes and the re-connection of the arts to the people of the nation. Engberg was also an example of a politician without a firm footing in the culture and education organizations which were already forming in the popular movements. Together with his respect for high art, this appears to have influenced his policies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural policy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and less focused on existing popular movements than it could otherwise have been. During the second half of the century, cultural policy largely became a support system for professional arts and culture, aiming to enable the entire population to gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sense continuing this folkbildning project. Yet, the ambition to use explicit cultural policy as a part of a wider policy directed at changing the culture of a nation through popular enlightenment has continued to reoccur in Swedish cultural policies. It appears that approaches institutionalized during the formative period of the 1930’s continued to guide Swedish cultural policy in a path dependent way for a considerable period of time.

Folkbildning has – in the context of cultural policy documents and discussions – gone from being the general aim of cultural policy to becoming a term referring specifically to the activities of study associations and folk high schools. Cultural policy and folkbildning have thus been both separated, becoming distinct fields of organization and government policy, and narrowed down through a process of institutionalization. This separation between, on the one hand, an explicit cultural policy focusing on established cultural institutions and, on the other hand, the popular movement organizations associated with folkbildning, appears to be a clear case of path dependency established when Social Democratic cultural policy ideas were operationalized by Engberg with a focus on the established institutions.

Over the last few decades, we may have seen a new trend, where cultural policy has begun to see the established art forms and government-supported institutional culture as parts of a larger cultural field – including the commercial expressions of culture which earlier cultural policies worked actively to counteract, or even to suppress – but also viewing active participation in culture (as opposed to being a passive audience of cultural events) as something that the citizens should be gaining access to.

The general aim of cultural policy and folkbildning have become less of a process of societal transformation and more of a support for, on the one hand, the professional arts field and the institutions of cultural policy, and, on the other hand, the individual development of members of the public, thus, in a sense, returning from Engberg’s concept of folkbildning as a transformative process on the societal level, to something closer to the original notion of Bildung as a process of personal development within the context of the arts and the public sphere. Yet, central aspects of folkbildning – in a broader sense than in Engberg’s interpretation – are retained and developed in that the ambition, in both cultural policy and in the study associations, remains to extend opportunities for personal growth to everyone by offering access to a wide range of cultural experiences (that may or may not be judged in relation to quality or depth of experience). Even the ambition to politically activate those taking part is often retained, sometimes even with the ambition to alter the cultural attitudes of the population at large. The cultural policies of the Sweden Democrats remain an exception in this context, focusing more clearly on changing Swedish culture according to a pre-decided vision, a view which at least superficially appears to have more in common with other Swedish cultural policies in the 1930s than in the present.

In this context, it is hardly surprising that the role of quality – and of bildning in a classical academic sense – have both been questioned and defended. In spite of recent changes, national cultural policy in Sweden has remained focused on supporting professional arts and institutional culture, largely bound by the path dependency established in the mid-20th century. Quality remains a central goal. This situation is only rarely questioned. The path dependency is enforced both by the norms of the cultural policy field and by the investments made in its currently dominant institutions and organizations since Engberg’s time (and, in the case of the institutions already supported by the state at that time, since much earlier). A tension is thus created between, on the one hand, a concept of quality based in established institutions and fields and, on the other hand, a view of culture as a larger field of expressions, which are ascribed value primarily by the wide spectrum of experience which they offer. In this context, proponents of established forms of culture may have to argue that they offer a deeper level of experience, but whether this, or other, arguments will be convincing remains to be seen. The same is true of whether bildning and folkbildning will remain central concepts in Swedish cultural policy and, if so, if they will develop in a more individualistic and/or civil society oriented direction.

fredag, november 06, 2015

Bildning och folkbildning

Senaste numret av Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift är ett temanummer om folkbildning med exempel från Sverige, Norge och Finland redigerat av mig och Henrik Nordvall. Stort tack till Jorun, Stenöien, Ann-Marie Laginder, Johan Jövgren, Annika Turunen och Louise Malmström för medverkan. Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift är helt open access, så samtliga bidrag finns att ladda ner härifrån. Närmast de ämnen som brukar förekomma på den här bloggen är förmodligen Henrik Nordvalls och Louise Malmströms artikel om svenska socialdemokratiska riksdagsmäns utbildningsbakgrund och (folk)bildningssyn, samt min egen artikel om bildningssynen i svensk kulturpolitik de senaste hundra åren.
 part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people,using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cul-tural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of ArthurEngberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be sum-marized as a view of cultural policy as a process of
bildning
directed at theentire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes andthe reconnection of the arts to the people of the nation. Engberg was also anexample of a politician without a firm footing in the culture and educationorganizations which were already forming in the popular movements.Together with his respect for high art, this appears to have influenced his pol-icies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural pol-icy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and lessfocused on existing popular movements than it could otherwise have been.During the second half of the century, cultural policy largely became a supportsystem for professional arts and culture, aiming to enable the entire populationto gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sensecontinuing this
 folkbildning
 project. Yet, the ambition to use explicit cultural
During the interbellum period, Swedish cultural policy could be viewed as a part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people,using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cul-tural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of ArthurEngberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be sum-marized as a view of cultural policy as a process ofbildningdirected at theentire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes andthe reconnection of the arts to the people of the nation. Engberg was also anexample of a politician without a firm footing in the culture and educationorganizations which were already forming in the popular movements.Together with his respect for high art, this appears to have influenced his pol-icies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural pol-icy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and lessfocused on existing popular movements than it could otherwise have been.During the second half of the century, cultural policy largely became a supportsystem for professional arts and culture, aiming to enable the entire populationto gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sensecontinuing this folkbildning project. Yet, the ambition to use explicit cultural

söndag, oktober 11, 2015

Stefan Zweig om polisministerns natur

Tidningen Kulturen publicerade nyligen den längre versionen av min text om den österrikiske mellankrigstidsförfattaren Stefan Zweigs studie av det slags människa som frodas i tider av diktatur och politiskt kaos, som ser själva förstörelsen som en möjlighet att för egen del samla makt bland ruinerna. Beskrivningen uppvisar tydliga paralleller med flera ledande personer i mellankrigstidens Europa och det verkar tydligt att författaren hade personer som Himler och Göring i tankarna när han försökte beskriva denna personlighetstyp. Den Zweigtext som jag skriver om är hans biografi över den franske polisministern och revolutionären Joseph Fouché.


Lite överraskande beskriver Tidningen Kulturen min text som en diskussion om Zweigs politiska konservatism. Jag valde själv att använda ordet borgerlig, men kanske är det just konservativt att varna för det slags människor som inte bara strävar efter revoultion utan som också är i sitt rätta element när strukturer och rättssystem rivs åt sidan och det politiska spelet spelas med livet som insats. Rimligen är det också rätt konservativt att varna för Weimarrepublikens faror genom att dra paralleller till Franska Revolutionen. Som contrast kommer jag att tänka på Linderborgs beundran för den politiska kämpaglöden under Weimarrepubliken. Själv håller jag snarare med Zweig om att politisk stabilitet har sina fördelar, inte så att maximal stabilitet är det bästa, utan snarare så att reformer kräver ansvarstagande och respekt för rättsstat, rättigheter och demokrati.

"För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av en fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska opportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsardömet. Därmed kombinerar Zweig tidens fascination för å ena sidan psykologi och psykologiska typer, och, å andra sidan, samhällsförändringar, liknande den som mellankrigstidens Europa självt hade kastats in i. Här för den mestadels liberale Zweig tankarna till en författare med helt annan politisk inställning, nämligen Ernst Jünger, som också han byggde romaner samtidigt kring idéer om personlighetstyper och kulturhistoriska skiftningar [...]

Kanske förklaras [Zweigs] fascination för Fouché inte bara av att den personlighetstyp som han lät denne representera var en som han såg frodas i sin egen samtid, utan också därför att den var så främmande för hans egen personlighet; opportunisten i motsats till upplysningsmannen, politikern i motsats till den intellektuelle, den hänsynslöse i motsats till den fredlige.

Även om Zweig själv främst framstår som en tämligen opolitisk liberal var han också en person som skulle komma att sakna den lugnande och enande hand som Habsburgmonarkin tycktes ha hållit över Mellaneuropas nationer. Zweig var kanske aldrig någon konsekvent liberal, men trots sin ofta kulturradikala inställning framstår han på många sätt som en helt igenom borgerlig person. Hans egen bakgrund var i det välbemedlade och välutbildade judiska borgerskapet i Wien, och till skillnad från den ursprungligen småborgerlige Fouché (och den under uppväxttiden lika småborgerlige Jünger) verkar han ha varit fullt till freds med sin egen stabilt borgerliga bakgrund.


Handlade det också om kontrasten mellan revolutionären och en person som ytterst föredrog stabilitet framför förändring? I Världen av igår sade sig Zweig anse sig lycklig lottad som fått uppleva flera liv, i flera världar, från förkrigstidens bildningsborgerliga Wien till mellankrigstidens bohemiska Paris och Berlin, men också världskrigens förödelse. Fouché skulle rimligen – åtminstone i Zweigs tappning – ha sagt det samma, men med det tillägget att han såg förändringen som en personlig möjlighet, ville vara med och orsaka den och stå i dess centrum, till och med oavsett från vilken utgångspunkt eller vilka konsekvenser det kunde få. Sådana är, enligt Zweig, de människor som frodas i vad Jünger en gång beskrev som tider "då hundarna kommit lösa"."

söndag, oktober 04, 2015

Mellan Palmyra och Moskva: Europa 2015

För drygt ett år sedan skrev jag en i en bloggpost med titeln "Europa 2014" om ett Europa där de etablerade partierna just hade gått kraftigt tillbaka i Europaparlamentsvalet, där Putin återinfört den territoriella erövringen som politiskt verktyg och som samtidigt stod inför ett självutnämnt kalifat på väg att ta över Syrien och Irak. Det senaste årets utveckling har knappast varit till det bättre. Europas ledare har tillfälligt lyckats hantera den finansiella krisen i Grekland, men de mer långsiktiga problemen är knappast lösta. EU-länderna har samtidigt haft stora svårigheter med att hantera den flyktingström som den senaste tiden  har tagit sig fram genom Europa. På många sätt verkar EU stå inför en vattendelare: vissa drar mot en ökad centralisering av t.ex. fördelning av asylsökande, samtidigt införs nu (tillfälliga) gränskontroller inom Schengenområdet. I den allmänna opinonen rasar en konflikt mellan dem som vill välkomna och hjälpa flyktingarna, och dem som vill spärra gränserna till sina respektive lander.

Utrikespolitiskt har såväl USA som Europa till synes misslyckats fullständigt i alla försök att förbättra situationen, i såväl Ukraina som Syrien. Även då man har gått in aktivt i olika länder har USA:s policy allt för ofta varit att gå in och avsätta en auktoritär regering för att sedan efter en tid dra sig ur landet innan läget har stabiliserat sig; ofta med katastrofalt resultat. I Washington tycks somliga ledare nu vara tillräckligt desperata för att öppet förorda stöd till Al Qaida-afilierade grupper, till synes utan att ha lärt sig någonting alls av krigen i Afganistan och Irak.

I Syrien ser det nu istället ut som att det blir Putin som kommer att kunna framställa sig som den handlingskraftige ledare som är beredd att styra upp läget, kanske rent av med stöd från väst. Skulle Ryssland på allvar gå in i Syrien till stöd för Assadregimen skulle det sannolikt vara i syfte att stanna. Allt tyder på att Putin tänker i samma geopolitiska banor som gälde då han fortfarande arbetade i KGB. Att långsiktigt säkra Rysslands position i Mellanöstern är sannolikt själva syftet med aktionen. Samtidigt hörs rapporter om att minst lika många fortfarande flyr ifrån Assadregimen som från IS. Och samtidigt fortsätter Putinvänliga grupper och partier att bearbeta opinionen i väst, oftast som invandrarfientliga partier, och nästan genomgående genom att framställa sig själva som etablisemangs- och EU-kritiska (vilket inte innebär att all kritik eller alla kritiker skulle vara illegitima eller ens problematiska).

EU och Europa i stort står onekligen inför åtskilliga utmaningar den närmaste tiden. Att placera de inkommande asylsökande, pröva deras ansökningar om asyl och samtidigt hantera de invandrarfientliga delarna av den egna opinionen är bara början.

fredag, september 18, 2015

Varken bildning eller piano?

De senaste åren har jag funderat en hel del på begreppen "bildning" och "borgerlighet", två begrepp som har spelat en väsentlig roll i svensk historia de senaste sådär två hundra åren, men som även om de fortfarande används i debetten tycks vara på väg att bli allt mer suddiga i sin betydelse. Därför är det särskilt roligt att bli publicerad i antologin Varken bildning eller piano där Lars Anders Johansson, Anna Brodow Inzaina, Torbjörn Elensky och flera andra tar sig an frågan om vad som hände med den bildade svenska borgerligheten. Therese Bohman tar sig t.ex. an skildringar av borgerlighet och medelklass i svenska romaner. Hur kommer det sig att medelklassen skildras så sällan och så negativt av samtida romanförfattare (som nästan alltid själva tillhör den välutbildade borgerligheten)? Visserligen är det kanske så att småskalig lycka inte lämpar sig som ämne för intressant fiktion, men varför är det just när medelklassen skildras så att själva medelklassigheten uppfattas som problemets kärna? Henrik Nerlund skriver om den borgerliga stadsplaneringens återkomst och Anna Brodow Inzaina om mecenatsrollen på den moderna konstscenen.

Själv skriver jag om de de svenska borgerliga partiernas kulturpolitik under de senaste hundra åren. Detta visade sig vara ett område som har varit tämligen ignorerat i forskningen, men det verkar också som att de borgerliga partierna åtminstone sedan mitten av 1900-talet har bedrivit en kulturpolitik som påmint mycket om regeringarnas. Jag när en förhoppning om att en borgerlig kulturpolitik skulle kunna handla om att värna ett oberoende kulturliv (vilken den historiskt sett ofta - men långt ifrån alltid - har gjort) samtidigt som den statliga kulturpolitik som de borgerliga partierna har varit med om att bygga upp kan utvecklas i den riktningen. Jag hoppas också på en förnyelse av diskussionen om bildningens och kulturens funktion för såväl individen som samhället, på den borgerliga sidan av det politiska spektret, men också om vad - om något - det innebär och bör innebära att vara just borgerlig i dagens samhälle, en fråga som borde vara synnerligen relevant för de partier som fortfarande har sina rötter i borgerligt tänkande. Finns det en funktion för ett klassiskt borgerligt bildningsbegrepp i ett samhälle som i allt väsentligt är just borgerligt?

Själv har jag länge uppfattat bildning som en process. Bildningsprocessen handlar för mig om att möta nya berättelser, kulturupplevelser och fakta, och i ljuset av dem omvärdera sin världsbild och därigenom utvecklas som människa. Det handlar också - särskilt då vi talar om allmänbildning - om att tillägna sig de referensramar som man behöver för att tolka bl.a. samhället och kulturen, utan vilka man helt enkelt inte förstår vare sig kulturen eller sin omgivning i stort. Man kan förvisso vara bildad, men knappast färdigbildad. Detta är någonting vi behöver både som samhälle och som enskilda människor, inte minst i en tid då osorterad information inte bara är tillgänglig i stora mängder, utan närmast ofrånkomlig.

Det är kanske inte helt lämpligt att recensera eller rekommendera böcker som man själv medverkar i. Jag kan däremot konstatera att jag läser mina medförfattares kapitel med intresse.

måndag, augusti 03, 2015

Det gudlösa folket

Det gudlösa folket : de postkristna svenskarna och religionenReligionsvetenskap och religionshistoria är ämnen som allt mer har kommit att inrikta sig på samtida frågor. Det märks inte minst i ett forskningsprojekt på Södertörns Högskola där David Thurfjell och hans medarbetare har tagit sig an dagens postkristna semi-sekulära svenskars religiösa föreställningsvärd och syn på religion. Projektet redovisas bl.a. i Thurfjells bok Det gudlösa folket och Ann af Buréns avhandling Living Simultaneity: On religion among semi-secular Swedes.

Ämnet för projektet är alltså inte någon specifik religion eller något trossamfund, utan de svenskar som kanske är medlemmar i Svenska kyrkan men som inte själva bekänner sig till någon specifik religion men som heller inte är övertygade och uttalade ateister. Av statistiken att döma är Sverige den europeiska stat där den minsta andelen människor säger sig tro på Gud eller vara anhängare av en specifik religion (t.ex. kristendomen). Endast 20 procent av Sveriges invånare kan beskrivas som aktivt religiöst utövande. Samtidigt är 79 procent medlemmar i något religiöst samfund (66 procent är medlemmar i Svenska kyrkan). De som inte tror på "någon Gud, övernaturlig makt eller kraft" minskade mellan 1981 och 1997 från 17 till 11 procent av befolkningen. Här finns alltså en tämligen stor andel som säger sig tro på "något" eller uppfattar sig som agnostiker. 

Det är sådana personer som projektets forskare har gett sig ut för att intervjua. Åtminstone i af Buréns intervjustudie skedde intervjuerna i ett utvalt område på Södermalm i Stockholm och personerna söktes upp i sin bostad. Med utgångspunkt i intervjuerna identifierar Thurfjell tre idéhistoriska traditioner som de (post)moderna svenskarnas religiösa föreställningar och tänkande kring religion kan spåras tillbaka till: lutersk kristendom (inklusive bl.a. pietismen), västerländsk esoterism och sekulär religionskritik. 

Från protestantismen kommer många av de grundläggande etiska föreställningarna, men också en föreställning om vad religion är och bör vara som i stort sett speglas av religionskritiken, inte minst eftersom den historiskt sett huvudsakligen har varit en kristendomskritik. I denna försetällningsvärld blir religion idealt sett mer en fråga om tro, i meningen inre övertygelse, snarare än om praktik, medan det för kritikerna främst handlar om en föreställning om ett slags teori om verkligheten som den religiöse förväntas hålla för sann, men också om en förväntan på att religiösa människor ska inordna sig i en religiös social hierarki (här kan något av religionskritiken kanske också spåras tillbaka till en förhistoria bestående av protestanters och upplysningsmäns kritik av katolska kyrkan, som just hierarkisk, men ockås om hycklande). 

Det tycks alltså vara i denna mening som så många av dagens svenskar inte uppfattar sig som religiösa, trots att många av dem uppfattar sig vara öppna för icke-sekulära förklaringsmodeller och föreställningar. Om svenskarna för hundra år sedan använde beteckningen 'kristen' som en tillämpar beteckning på de flesta människor som vuxit upp i västerlandets kristna länder uppfattas 'kristen' av intervjupersonerna oftare som en beteckning på aktivt troende medlemmar i specifika - oftast frikyrkliga - samfund. Trots att majoriteten är medlemmar i Svenska kyrkan tycks denna ironiskt nog ha förlorat greppet inte bara om människornas föreställningar utan också över deras bild av vad det innebär att vara kristen. Istället avisar svenskarna begreppet kristendom som beskrivning av sin egen religiösa tillhörighet och sätter samman sina egna världsbilder av föreställningar med skilda ursprung.

Många av dessa föreställningar är alltså ändå kristna till sitt ursprung. Åtskilliga andra kan däremot hänföras till de idéströmningar som Thurfjell sammanför under beteckningen västerländsk esoterism. Där räknar han in röresler som teosofer, antroposofer, spiritister och åtskilliga nyhedniska grupper, men också både den mer svårdefinierade rörelse som kan sammanfattas under beteckningen New Age och alla de föreställningar som via dessa kontexter har lånats in i västerländsk kultur från de östliga världsreligionerna eller från så kallade naturfolk. Här finner vi alltså vanliga föreställningar som skälavandring och astrologi, men också tekniker som överlappar med den sekulärt uttryckta psykologin, som t.ex. mindfullness och olika former av yoga och meditation. Det är också här som vi finner föreställningar om spöken och andar, föreställningar som alltså inte verkar ha så mycket av sin bakgrund i gammal svensk folktro som i 1800- och 1900-talets spiritism. Alla dessa föreställningar är dock något som många av intervjupersonerna bär med sig utan att tala om dem. Liksom kristna föreställningar är det tankar och erfarenheter som det saknas en naturlig kontext för att diskutera i dagens samhälle, inte minst eftersom många uppfattar dem som ytterst privata.

Dagens sekulära samhälle är alltså vare sig frikopplat från sin historia eller fritt från religiösa föreställningar. Det är i den meningen som det kan beskrivas som post-kristet, en term som alltså ska tolkas som mer specifik än att enbart beskriva samhället som sekulärt. Vi lever fortfarande i ett samhälle där såväl kalendern som de vanligaste sätten att markera övergångar i livet äger rum i en kristen kontext (dop, bröllop, begravning), en kontext som å ena sidan är ett kulturarv, men å andra sidan också fortsätter att vara ett av de ramverk med vars hjälp vi bringar mening och ordning i livet (här hade man dock kunnat ta ytterligare ett steg tillbaka och jämföra med hur Nordens kristna seder också på många sätt var och är "post-hedniska", med mer eller mindre stora inslag av förkristna årstidsfiranden och med en kristen kalender som bär tydliga tecken på att ha anpassats till norra Europas årscykler). 

Det nya är dock nu att den kristna kyrkan har tappat sin tidigare hegemoni över människornas föreställningsvärld. Kyrkobyggnaden må fortfarande vara platsen för de centrala livsriterna för många svenskar, men den bild som Thurfjell och af Burén ger är otvetydigt en bild av människor som försöker orientera sig i tillvaron utan att vilja erkänna vare sig kyrkan eller någon annan som överordnad auktoritet. Detta skulle kanske kunna beskrivas som en slutgiltig sekularisering av protestantismen där inte bara kyrkan utan också Bibeln till sist har förlorat sin auktoritet och där endast den enskildes samvete tycks räknas.

lördag, juli 11, 2015

Bibliotek



"Det fanns någonting mer än böcker i de där hyllorna. Jag kände det tydligt. Ett slags värde. En tyngd. Tyngden som kunde överföras. Som gjorde läsaren tung efter läsningen. Vara tung, som man säger på persiska, sangin bodan. Till skillnad från att vara sabok; flyktig, förgänglig, någon som inte lämnar avtryck på sin omgivning. Böckerna i min mammas hyllor stod glest men vägde desto mer." (Pooneh Rohi).
Jag gillar verkligen DN Kulturs sommarartikelserie där författare berättar om bibliotek som har haft betydelse i deras liv. I förra veckan skrev Horace Engdahl om bibliotek i allmänhet och sin barndoms bibliotek i 50-talets Karlskrona i synnerhet. Idag skriver den iranskfödda författaren Pooneh Rohi om sin uppväxts bibliotek. Båda är den sortens essäer som man gärna läser långsamt och som väcker egna tankar och minnen.
När jag läser Endahls dext känner dyker minnet upp av min egen barn- och ungdoms relation till Täby bibliotek. Under högstadiet och gymnasiet gick jag i skolan ganska nära och särskilt under högstadietiden besökte jag ofta biblioteket efter skolan.  Lustigt nog hann jag under uppväxten till och med med flera av samma böcker som Engdahl nämner. Jag fick Fem-böcker lästa för mig någon gång i tidig ålder. Poe läste jag med en liknande känsla någonstans i gymnasiet. På biblioteket lånade jag bl.a. Jules Verne och Asimov - och läste rätt mycket serier, som Carl Barks och Tintin - men senare också Platons Staten och Helmut von Gasenapps De fem världsreligionerna. Senare skulle Kungliga Biblioteket och Stockholms Universitetsbibliotek ta över rollen som de offentliga bibliotek som jag oftast besöker.

"Biblioteket var en plats av ett annat slag än de lokaler jag dittills hade besökt i mitt unga liv. Det hade en aura. Där rådde särskilda regler, där härskade en särskild stämning, kanske inte högtidlig men allvarlig. Den som steg in där var tvungen att visa särskild respekt, inte tala högt, helst inte tala alls, inte röra sig för häftigt, inte leka och stoja.


Det fanns förstås en praktisk motivering för allt detta – inte störa andras läsning! – men det var som om själva byggnaden med böckerna krävde denna respekt.
[...] 
Vad som gjorde intryck på mig på dessa platser var inte bara böckerna och museiföremålen utan lika mycket känslan att befinna sig på en fredad plats, ett ställe där man viskar." (Horace Engdahl).

Just nu tillbringar jag en stor del av sommaren i föräldrarhemmet i Täby och passar på att återknyta bekantskapen med mina föräldrars växande boksamling. Det var här jag en gång stiftade min första bekantskap med författare som J.R.R. Tolkien, Bertrand Russel, Grimberg, Eco, Alf Henriksson och Frans G. Bengtsson. Mitt eget bibliotek är just nu till större delen magasinerat och jag har endast en bråkdel med mig till Finland. Också detta var en nyttig upplevelse; att tvingas välja ut de böcker jag vill använda aktivt, inte bara samla på sig för samlandets skull. Just nu är mycket av det jag läser elektroniskt; nättidskrifter, eböcker, Runeberg.org och Gutenberg.org hör till det som har fogats till biblioteket på senare år.
I en tid då allt mer information finns i datorer och moln är det kanske som plats som biblioteken har störst värde, på samma sätt som den fysiska bokens värde allt mer är som artefakt. Ur det perspektivet är det inte överraskande att så mycket känslor fortfarande är koplade till de kommunala biblioteken. Att vi behöver vägledare i informationsmängden är en annan sak, men där är biblioteken bara en av flera möjliga platser. Deras största särmärke är snarare den fysiska närvaron av böcker.