måndag, december 22, 2014

Slutet på stabiliteten i Sverige?

Den nuvarande parlamentarisk situationen i Sverige har nu flera gånger och från flera håll beskrivits som historiskt unik. Det verkar som att vi har nått till slutet av en period. Frågan är bara vilken period. På många sätt påminner den nuvarande situationen om den i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna är emellertid inte Ny Demokrati. Snarare var Ny Demokrati det första - misslyckade - försöket att starta ett högerpopulistiskt parti i Sverige. Dagens Sverigedemokrater är istället ett parti som har vuxit fram ur den tidens extremhöger men som verkar ha lyckats fånga upp många av de tendenser som saknat politisk hemvist sedan Ny Demokratis kollaps. Snarare än ett rent nyfascistiskt parti (i smal mening) tycks vi ha att göra med vad Daniel Poohl beskrivit som ett slags nationalistiskt samlingsparti som rymmer såväl mer eller mindre förtäckta rasister och nynazister som allmänt etabisemangskritiska populister, invandringskritiker, och allt däremellan, antingen i själva partiorganisationen eller bland de aktiva sympatisörer som driver partiets frågor ute i samhället och på Internet. Denna interna mångfald har blivit tydligare under Åkessons frånvaro, men allt tyder på att partiet trots det kommer att kunna hålla ihop.


Det parlamentariska läget är uppenbart svårhanterligt för svenska partier och kommentatorer. Ett oklart parlamentariskt läge som ställer krav på förhandlingslösningar mellan partier i olika kombinationer har i Sverige  länge betrakts som onormalt och problematiskt. I andra länder hör det snarare till vanligheterna. I parlamentarismens tidiga skede (som i olika länder inföll någonstans mellan mitten av 1800-talet och mitten av 1900-talet) var det mer eller mindre givet att regeringsunderlaget formerades i ett sittande parlament, och att regeringar regelbundet föll när tillfälliga koalitioner upplöstes på grund av oenighet i någon viktig fråga. I Sverige såg vi tendenser till återgång till en sådan situation 1976-1982, men annars är man tvungen att gå tillbaka till 1930-för att hitta en period då detta var normalläget. Kanske är det inte välfärdsstatens marknadiseringsperiod (som pågått sedan tiden kring 1990) som är på väg mot sitt slut, utan det extrema stabilitet som har karaktäriserat det svenska politiska systemet 1932-2014, dvs. sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1932 (varefter följde socialdemokratisk dominans fram till 1976).

Om läget blir tydligare efter ett eventuellt extraval återstår att se. Det finns dock mycket lite som tyder på att något parti kommer att bli stort nog att inta den dominanta ställning som socialdemokraterna en gång hade. Det handlar inte om att få egen majoritet (vilket SAP sällan hade), utan om att skapa ett politiskt läge där ett parti var givet som ledande regeringsbildare (t.ex. därför att ett eller flera andra partier inte hade något annat val). Nya Moderaterna tycks ha strävat efter detta, åtminstone som ledande del av Alliansen, men det är inte alls sjävlklart att de kommer att nå dit. Tvärtom är det troligt att nästa regering kommer att behöva samarbeta nära med partier som de uppfattar som politiska motståndare. Frågan är bara vilka konflikter som kommer att anses viktigast. Kommer man att föredra att samarbeta med Sverigedomkraterna eller med det andra politiska blocket? Vilket är viktigast: ekonomin eller invandringspolitiken? Precis som på 1930-talet kan ett osäkert politiskt läge öppna för våldssamma omvälvningar.

måndag, december 01, 2014

Intressant läge

I förra veckan diskuterade jag svensk politik med en kollega från Helsingfors. Jag beskrev det nuvarande läget i budget- och regeringsfrågan som det mest osäkra i Sverige sen 1930-talet. Faktiskt hade nog också folkpartiregeringen på en 1970-talet ett bättre parlamentariskt läge när det handlade om att få igenom budgeten, så man får söka sig tillbaka till den liberala regeringen i början av 1930-talet för att hitta någonting liknande (eller åtminstone till Axel Pehrssons i Bramstorp semesterregering 1936, men den hann vad jag förstår aldrig med att föreslå någon budget). Den senaste veckan har jag också utbytt några e-mail med European Institute for Comparative Cultural Research i Bonn för att uppdatera deras information om det kulturpolitiska läget. Det känns ovant som svensk att inte kunna berätta om hur budgeten kommer att bli innan riksdagen har röstat i frågan. Dessutom är deras svenska samarbetspartner Myndigheten för Kulturanalys nedläggningshotad (myndigheten är ansvarig för statistik och övergripande utvärdering och analys på det kulturpolitiska området). Ovant som svensk, men knappast anmärkningsvärt i ett europeiskt sammanhang. Kulturpolitiskt sticker Sverige dock ut genom att genomföra en myndighetsnedläggning (av en analysenhet) samtidigt som man lägger mer, snarare än mindre, pengar på kulturområdet i stort.

Jag har inte sagt särskilt mycket här på bloggen om  möjligheten att det blir regeringskris i Sverige. Jag tror inte att jag har särskilt mycket att tillföra spekulationerna. Jag hoppas helt enkelt, som de flesta andra, att våra förtroendevalda tar sitt ansvar. Regeringen har tagit på sig ett ansvar för att styra riket (som det står i grundlagen) och har alltså ett ansvar inför hela befolkningen. Partierna har ett ansvar inför sina väljare att göra sitt bästa för att detta sker i den riktning som de har förklarat inför valet. Att ta ansvar i det här läget betyder alltså att kompromissa, men inte med sina kärnvärden. Det är också därför som det är rätt att isolera ytterlighetspartier, dvs. partier vars kärnvärden på viktiga punkter skiljer sig från de övrigas. Att politikens fokus nu förflyttas från regeringen till riksdagen är i sig inget problem - i synnerhet inte ur demokratisk synpunkt - men jag tycker ändå att det framgår att alla inblandade är ovana vid detta.

fredag, oktober 24, 2014

Demokratisk kulturpolitik

Håller på att avsluta en artikel som jag inleder med att citera den socialdemokratiska valbroschyren Demokratisk kulturpolitik från 1938. Det innebär också att jag måste ta mig an att översätta delar av den texten. Så här ser översättningen ut så här långt:

The fundamental notions of cultural policy [“kulturpolitik”] are closely connected to those of general policies. It is therefore possible to speak of democratic cultural policy. It is an expression of striving in various ways to enable the citizens to fulfill the demands placed on them by popular self-rule. [---] The idea of popular self-rule is a free cooperation between independent personalities who, all for one and one for all, have to carry the responsibility for the common good. The result of such cooperation ultimately depends on the individual himself, on his understanding, skill and readiness to sacrifice his own good for the common good. Popular rule and popular enlightenment [“folkbildning”] are thus inseparable. [---]
It is not enough to safeguard for the citizens access to the acquisition of skills and insights. It is also about creating general participation in the spiritual treasures represented by enlightening [“bildande”] art, music, theatre and literature. [---] That which can neither be taught nor learnt by repetition, that which we experience in art and religion, is also among the inalienable values which a democratic cultural policy has to care for (Enberg 1938/1945:1ff).

måndag, oktober 20, 2014

I skuggan av Cathay

När jag besökte mina föräldrar i somras började jag, lite av en slump, läsa Dick Harrissons I skuggan av Cathay: Västeuropéers möte med Asien 1400-1600, där han går igenom ett antal europeiska resenärers beskrivningar av resor i Centralasien i slutet av medeltiden och början av den moderna tiden. Framför allt rör det sig om området kring Kaspiska havet, Amu Darja, Syr Darja och det på den tiden bördiga området kring Aralsjön. Vi får möta området så som det upplevdes bl.a. av en kastiliansk diplomat, en bayersk slavsoldat, en engelsk diplomat och handelsagent samt en jesuit från Azorerna.

När den spanske adelsmannen Ruy Gonzales de Clavijo kring år 1400 gav sig ut på diplomatiskt uppdrag från kungen av Kastilien och Leon till den centralasiatiske erövrare som gjort sig känt som Timur Lenk var maktförhållandena de omvända jämfört med de vi har vant oss vid från modern tid. Kungens syften var närmast att göra sitt land känt i olika delar av världen, men också att bygga upp kontakter med den mäktigaste härkaren på andra sidan av de expanderande muslimska staterna i Egypten och Turkiet. Timur - den åldrande muslimske härskaren i Samarkand, mitt på Sidenvägen - tycks ha injagat en skräckblandad beundran som sträckte sig över stora delar av den eurasiatiska kontinenten, uppenbarligen ända bort till Spanien. Småstatsperspektivet blir sällan så tydligt som när den spanske diplomaten stolt berättar om hur han, efter att ha framburit sina gåvor till Timur, fick äran att placeras närmare denne än den diplomat från kejsaren av Cathay (Kina) som istället krävt att Timur skulle sända tribut till Cathay.

Harrissons uttalade syfte är att undersöka hur dessa västeuropéer uppfattade de länder de mötte och vad detta kan säga om västeuropeiska uppfattningar om omvärlden och den egna platsen i den under denna period. Inte minst är det Västueropas syn på islam som hamnar i fokus för denna beskrivning av européers möte med vad som idag är Mellanöstern och de före detta Sovjetrepublikerna i Kaukasusområdet och Centralasien.

Den mest fascinerande resänären är kanske Johann Schiltberger, en bayersk soldat som i övre tonåren hamnade i turkisk fångenskap 1396. Därmed tvångsrekryterades han till en av de slavarméer som många av Mellanösterns härskare omgav sig med; stående arméer som rekryterades bland krigsfångar och andra slavar, dvs. från grupper som saknade anknytning till den övriga befolkningen. Efter att turkarna 1402 besegrats av Timur hamnade Schiltberger i dennes tjänst. Under de följande årtiondena marscherade han genom stora delar av Centralasien, deltog i fälttåg i Sibirien och besökte bl.a. Armenien och Egypten. Till sist flydde han över Svarta Havet och återvände till Bayern. Väl tillbaka dikterade han sin självbiografi, som först spreds i flera handskrivna exemplar för att i slutet av århundradet bli en av de tidiga tryckta böckerna. 

Enligt Harrisson fokuserar Schildtberger i sin beskrivning i första hand på det exotiska i sina erfarenheter, allt det märkliga och annorlunda som han sett. Han skrev in sin upplevelse i en värld där samtida erövrare och och beskrivningar av platser blandas med berättelser från Bibeln och från Alexander den Stores liv knuta till platser som han kom i närheten av. Samtidigt framställer han sig själv med en tydlig soldatidentitet; han framhäver sina militära erfarenheter och militära dygder. Fiender och överodnade presenteras i allmänhet som medlemmar av samma militära klass; de kan vara mer eller mindre hedervärda, men betoningen ligger på deras militära identitet, inte på varifrån de kommer eller vilken religion de tillhör. På ett liknande sätt skrev Clavijo i sin diplomatiska rapport om sändebud från världens alla hörn till Samarkand mer som kollegor och konkurrenter än som medlemmar av en underlägsen, överlägsen eller fundamentalt främmande grupp. Samtidigt som Schildtbergers beskrivning föregår den moderna västerländska bilden av islam, den muslimska världen och Orienten kan han emellertid också ha bidragit till att skapa den genom sin beskrivning av Timur Lenk, som på många sätt framstår som idealtypen av den grymme orientaliske despoten. Schildtberger återger bland annat berättelser om hur denne avrättat hela stadsbefolkningar och byggt pyramider av deras avhuggna huvuden. Samtidigt är han emellertid tydlig med att detta inte är saker som han själv sett, trots att han ingick i Timurs arméer under dennes sista år, dvs. då han stod på höjden av sin makt. Snarare var det historier som berättades om de erövringskrig som Timur hade bedrivit i sin ungdom, och som nu ingick i den mytologi som omgav härskaren, såväl i erövrade befolkningsgrupper som i hans egna arméer.

När den engelske handelsagenten, diplomaten och spionen Anthony Jenkinson I slutet av 1500-talet rapporterade till sina uppdragsgivare om de olika personer och länder han kommer i kontakt med på sin resa genom Moskowien och Kaukasus till Persien låter det annorlunda; ryssarna är otvättade, grälsjuka och ofta alkoholpåverkade, och tsar Ivan den Förskräckliges erövringspolitik ineffektiv; folken Kaukasus är opålitliga och illa styrda, stridigheterna mellan sunniter och shiiter fårett löjets skimmer över sig. Inte ens safavidernas hov i Persien förmår riktigt imponera. Inte bara den västerländska synen utan också Centralasien hade förändrats sedan det tidiga 1400-talet. Den i stor utsträckning persiska sunnitiska kulturkrets som enats under Timur hade nu delats upp i safavidernas shiitiskt dominerade rike i Iran och ett turkmeniskt dominerat Centralasien, medan Timurs ättling Akbar den Store härskade över större delen av Indien och samlade lärde från regionens religioner och kulturer vid sitt hov i Delhi. Där möter vi honom som hastigast i början av en av de exbiditioner som beskrivs, sådan han uppfattades av de jesuiter som levde som gäster vid hans hov och där deltog i teologiska diskussioner med bl.a. muslimska och hinduiska lärde.

Harrisson lyckas väl med sin argumentation för att orientalismen och Västerlandets negativa förfrämligande bild av islam i första hand är ett modernt fenomen som utvecklades i tidigmodern tid, tydligt skilt från den medeltida världsbilden. Jag blir däremot mindre övertygad av andra delar av hans beskrivning av denna medeltida världsbild. Han beskriver den som präglad av mytiskt tänkande, men lyckas aldrig riktigt definiera vad han menar med detta. Det är tydligt att bilden av Cathay som ett avlägset utopia styrt av upplysta kristna härskare i stor utsträckning handlade om önsketänkande, en myt som hade mening för européerna i kampen mot deras muslimska och hedniska grannar, snarare än en verklighetsbaserad teori. Först när jesuiten Bento de Goes 1607 nådde Kina landvägen från Indien och vid gränsposteringen i Tarimbäckenet mötte en kollega utsänd från hovet i Peking vederlades idén om att det kristna Cathay skulle vara ett annat land än det då redan upptäckta Kina. Det är också tydligt att senmedeltidens resänerer reste inte bara i en värld som till större delen var okänd för dem, utan också i en tidsuppfattning där historia och nutid var närmare varandra än vad de är för moderna personer.

Däremot blir jag mer tveksam när Harrisson beskriver Jenkinsons sökande efter Nordostpassagen som ett exempel på mytiskt tänkande, enbart därför att denne hade fel om hur Asiens kustlinjer ser ut. Detta låter inte så mycket som mytiskt tänkande utan mer som prövandet av en teori. Inte heller är vi idag befriade från mytiskt tänkande i vår uppfattning av andra delar av världen, snarare är det tydligt att denna ofta präglas av projecerade förväntningar. Samtidigt som Harrisson säger någonting intressant om medeltidens och den tidigmoderna tidens europeiska världsbild tenderar han också att överskatta skillnaden mellan vår egen tids och dåtidens människor, och därmed modernitetens positiva sidor såväl som de negativa. Detta blir lätt ironiskt, inte minst eftersom så mycket av Harrissons eget intresse för dessa resenärer tycks ligga i att deras berättelse i så hög grad inbjuder den moderne läsaren till identifikation.

(Bild: Timur besegrar de egyptiska mamlukerna, sannolikt Kamal-ud-din Bihzad, Wikimedia).

söndag, oktober 19, 2014

Studieförbundens kulturprogram

Förra året gick mycket av min tid till att leda en utvärdering av studieförbundens kulturprogram åt Folkbildningsrådet. Nu är vår tredje och sista rapport färdig är publicerad. Känner mig särskilt nöjd med de översiktliga resonemangen i vår första rapport, samt med diskussionen om amatörmedverkan i den sista. Den senare finns tillgänglig här.

måndag, september 22, 2014

Europa 2014


År 2014 kommer sannolikt inte att bli ihågkommet som något ljust år för Europa. 2014 är året då Ryssland återinförde annekteringen av landområden som en del av det internationella spelet i ett Europa där det knappast förekommit sedan 1940-talet. Läget har över lag blivit allt mer spänt, med tydliga paralleller till kalla kriget. Samtidigt reser unga "radikaler" från västländer till Mellanöstern för att ansluta sig till det nyutropade "kalifatets" styrkor, ett "kalifat" vars intolerans redan nu överträffar de flesta av de historiska härskarna i ett område som har sett både civilisation och omfattande blodsutgjutelse många gånger om sedan några av mänsklighetens första städer uppfördes där.

Eventuella likheter med 1914, 1939 eller 1945 ska dock inte överskattas. Den viktigaste skillnaden mellan 2014 och 1914, så här långt, är kanske att krigsviljan i Europa fortfarande tycks mycket låg. Inte ens i Ryssland tycks det finnas någon större krigsentusiasm, ens för det begränsade krig som nu pågår i Ukraina. För tillfället verkar det dock, åtminstone utifrån sett, som att många ryssar sluter upp bakom Putin när landet nu återgår till en ökande isolationism. Konfliktlinjen är annorlunda i Mellanöstern, där i stort sett alla inblandade stater - från USA till Ryssland och Iran - just nu är inbegripna i konflikten med det så kallade "kalifatet". För USA framstår det rent av som ett diplomatiskt problem att inte uppfattas som allierad med alla andra parter som bekämpar detta. Inte minst Iran uppfattas som problematiskt, eftersom ett undanröjande av den "islamiska staten" skulle kunna bereda vägen för ett ökat iranskt inflytande i regionen. Också Assadregimen - som i hög grad stötts av Ryssland - är en part som USA helst skulle undvika att stödja. Trots att associationerna till 1914 var svåra att hålla undan nu i somras verkar det alltså inte finnas någon större risk att konflikterna knyts samman på det sätt som skedde den gången.

Att något storkrig knappast står för dörren innebär inte att den europeiska inrikes- och EU-politiken inte skulle förändras. År 2014 är också ett år då de stora etablerade partierna förlorade, både på EU-nivå och i flera nationella val. I EU-parlamentet gick såväl socialdemokraterna som EPP tillbaka. I Sverige gjorde Socialdemokraterna ett tämligen dåligt val och Moderaterna gick tillbaka till den ungefärliga nivån från före Reinfeldttiden. I hela Europa går däremot ytterlighetspartierna framåt. Det förefaller som att väljarna håller på att förlora förtroendet för de partier som omväxlande har regerat dem de senaste decennierna (ofta över ett halvsekel, ibland väsentligt mer) för att istället rösta på partier som uppfattas erbjuda någonting annat. I Frankrike likställer Nationella Frontens ledare Marine LePen EU:s ledare med Rysslands. Om väljarna accepterar inte bara detta utan också att detta är sakernas naturliga tillstånd, ter det sig kanske rimligt att uppfatta det egna landets regerande partier som naiva hycklare som inte fullt ut förstår läget, och istället rösta på någon som är beredd att bete sig så som den internationella situationen "kräver", dvs. aggressivt och protektionistiskt.

Typiskt nog är det ofta de högerradikala partierna som har det närmaste förhållandet i Kreml, något som inte minst gäller Nationella Fronten. Också i Sverige framgår att Sverigedemokraterna är mer handfallna än de flesta inför den internationella situationen. Sannolikt har SD vunnit röster både på att hävda behovet av ett starkare försvar för att möta den ökande aggressiviteten från rysk sida och på att det så kallade "kalifatet" kan tyckas bekräfta deras islamofobi. Samtidigt är SD ett parti vars företrädare uttalar sig positivt om Putin. När det gäller Mellanöstern blir problemet för SD att förföljda minoriteter kan komma hit som flyktingar. Det är svårt att samtidigt kanalisera främlingsfientligheten gentemot syrianer i Södertälje och sympatin för förföljda kristna i Mellanöstern. Partiet förmår helt enkelt inte leva upp till sin egen retorik om konflikter mellan civilisationer - vilket vi ska vara glada för - utan förblir ett slags NIMBY-parti vars stöd till Mellanösterns kristna upphör när de kommer till Sverige och vill starta ett nytt liv här.

Om sådana alternativ och analyser ter sig rimliga för väljarna är det inte minst de etablerade partierna som bär skulden. De har under valkampanjerna alla gjort sitt bästa för att få varandra att framstå som cyniska inkompetenta hycklare på väg att förstöra det egna landet. Samtidigt framstår de etablerade partiernas politik för väljarna ofta som svår att skilja åt. Inte heller har Europas regeringar varit mönstergilla i sin respekt för rättssäkerhet och likhet inför lagen. Liksom under mellankrigstiden tycks den ekonomiska krisen nära en tilltagande retorisk polarisering i politiken, men också framgångar för extrema - till synes radikala - partier.

Läget innebär en utmaning för demokratin, som den måste visa sig stark nog att klara sig igenom. Risken när yttre fiender växer i styrka är alltid att anamma deras metoder, och därmed utarma de medborgerliga friheter som ligger till grund för demokratin. Problemet är kanske inte i första hand medborgarnas förtroende för politikerna, utan politikernas förmåga att vinna, och förtjäna, medborgarnas förtroende. Ytterst har jag svårt att se hur de demokratiska partierna, och demokratin som sådan, på lång sikt skulle kunna vinna medborgarnas förtroende annat än genom att vara ett bättre och tydligt annorlunda alternativ än de odemokratiska. Till skillnad från vad som hävdades av vissa västerländska forskare på 1990-talet stämmer det nämligen inte längre att demokratin är "the only game in town". Historien är på intet sätt slut.

Ett av de få tecknen på att den demokratiska samhällsutvecklingen fortfarande går framåt i Europa är den skotska folkomröstningen nyligen, inte nödvändigtvis på grund av resultatet, utan helt enkelt för att vi nu tycks ha kommit tillräckligt långt för att besluta i den typen av frågor på demokratisk väg.

(Bilder: En av många paramilitära grupper i Berlin kring 1930.  Al Askarimoskén i Irak 2006, ett av många exempel på historiskt och religiöst viktiga byggnader som raserats de senaste åren. Brittiska och skotska flaggor över Bank of Scotland i Edinbourgh. Bilder via Wikipedia).

lördag, september 20, 2014

Efter riksdagsvalet

Det kan vara för att jag denna gång har följt valet på avstånd – i rent geografisk mening – och därmed nästan uteslutande via media, men jag har ett starkt intryck av att tonen var väsentligt hårdare denna gång än vid de senaste riksdagsvalen. Detta bekräftas också av reaktionerna på resultatet, både de jag har via media och de jag ser t.ex. i mitt Facebookflöde. Det mest slående är naturligtvis – precis som efter förra riksdagsvalet - förvåningen över Sverigedemokraternas framgångar, men det gäller också för den bitterhet över förlusten som man hör från många människor med anknytning till de borgerliga partierna.

Ändå kan förändringen kanske sammanfattas som ett led i en europeisk normalisering av det svenska politiska klimatet. Socialdemokraterna kan sedan åtta år tillbaka inte vänta sig att styra själva. Vi har ett populistiskt nationalistiskt parti som tredje största. Det är också ungefär lika stort som de flesta av sina europeiska motsvarigheter. Oavsett vad förklaringen är till att väljarna röstar på dem så är det alltså knappast en fråga om någon punkt där Sverige är avvikande. Precis som i EU-valet står de två största partierna i praktiken också som förlorare, men det största av dem koras ändå till segrare och dess kandidat får möjlighet att leda exekutiven. Den fullständiga uteslutningen av Sverigedemokraterna avviker däremot. De har en extremare bakgrund än sina nordeuropeiska motsvarigheter och framstår i betydligt högre grad som en isolerad del av såväl väljarkåren som riksdagen. Deras politik saknar av allt att döma stöd från väljarmajoriteten och partier som samarbetar med dem löper en tydlig risk att straffas av majoriteten.

Samtidigt framstår blocken som jämförelsevis fientliga till varandra, i synnerhet om man jämför med länder som Tyskland och Finland där ett valresultat som detta mycket väl hade kunnat leda till en koalition med båda de stora partierna. Detta kan naturligtvis i sin tur leda till att de som ogillar regeringens politik inte upplever sig att ha mycket annat val än att rösta populistiskt. Samtidigt är det lätt att tänka sig att den aggressiva retorik som vi har sett den senaste tiden bidrar till politikerföraktet, och därmed leder till samma resultat. Det verkar helt enkelt inte finnas några enkla metoder för att begränsa väljarstödet SD och dess motsvarigheter. Däremot tycker jag att man som väljare kan vänta sig att politiska partier helt enkelt ska följa sitt program och sin vision. Deras förhållande till SD bör rimligen bygga på hur mycket de har gemensamt politiskt. När merparten av partierna är relativt positiva till invandring ska de naturligtvis inte samarbeta med SD utan med partier som driver en liknande linje. Förhoppningsvis kommer majoriteten av väljarna att i så fall ge dem fortsatt förtroende. Omvänt är det inte särskilt förvånande att politikerföraktet tilltar om inte ens politikerna förmår visa sina kollegor rimlig respekt, lika lite som man kan vänta sig att väljarna ska basera sitt val på sakfrågor när sådana knappt syns i media.

Sist och slutligen är valresultatet kanske heller inte så dramatiskt, trots den för svenska förhållanden så anmärkningsvärda oklarheten just nu. Sverigedemokraterna har vuxit men förblir lika isolerade. Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten i en koalitionsregering i minoritet. Den största förändringen i det svenska politiskt styrda samhället de senaste åren har kanske varit den ökande andelen privata utförare i den skattefinansierade offentliga sektorn. Inte ens detta verkar dock självklart att det ska förändras, och inte ens Vänsterpartiet fokuserar längre på ägande, utan enbart på vinsten.

Inte ens för Moderaterna borde valet vara en katastrof. De har fått ungefär lika många röster som de har fått i de flesta valen de senaste årtiondena. Detta är ett nederlag främst för dem som väntade sig att Nya Moderaternas nyvunna väljare hade kommit för att stanna. Nu verkar den nymoderata perioden istället ha kommit till vägs ände. Ekonomiskt framgångsrikt regerande räcker av allt att döma inte för att få väljarnas förtroende som dominerande regeringsparti. Moderaterna behöver hitta tillbaka till sin ideologiska grund, eller hitta en ny.

torsdag, juli 24, 2014

Kulturpolitik: Formeringen av en modern kategori

Som en del av den mer arbetsrelaterade sommarläsningen har jag nu äntligen fått tid att läsa igenom My Klockar Linders avhandling Kulturpolitik: Formerigen av en modern kategori. Mycket läsvärt för alla som intresserar sig för kulturpolitikens historia, eller för den delen svensk politisk historia över huvud taget, något som torde framgå redan av inledningen: 

I december 1915 utkom Rudolf Kjelléns skrift Världskrigets politiska problem. Första världskriget hade pågått i ett och ett halvt år och för den konservative statsvetarprofessorn föranledde kriget en reflektion över staternas väsen. Som för så många andra av samtidens betraktare var kriget i Kjelléns ögon inte enbart en strid mellan två konkurrerande sammanslutningar av stater. Kampen fördes på ett högre plan och stod mellan två tankesystem, mellan två olika författningar. Till de frågor som Kjellén gav sig ut att studera hörde om det ”mellan själfva rättsåskådningarna kan skönjas oförsonliga motsatser; hvartill lämpligen sluter sig en blick på den stora kulturpolitiska kamp, som nu går så bitter genom världen”.

Våren 1973 utkom tidskriften Ord&Bild med ett temanummer om kulturpolitik. Temat föranleddes av den statliga utredning som hade initierats några år tidigare och som hösten 1972 hade resulterat i betänkandet Ny kulturpolitik där riktlinjerna för Sveriges framtida kulturpolitik formulerades. Redaktörernas inledande kommentarer andades dock ringa hoppfullhet inför detta projekt. ”Ingen regering” konstaterade Per Lysander och Agneta Pleijel, ”lär falla på grund av en misslyckad kulturpolitik. Inget parti lär lyftas till makten i kraft av sina kulturpolitiska ambitioner. Det beror naturligtvis på att kulturen är en ganska perifer politisk angelägenhet” [---]

Givet att såväl Kjellén som Lysander och Pleijel använde ordet på ett för sin respektive tid fullt rimligt sätt finns skäl att ställa följande frågor: Vad har olika personer under olika tider avsett när de talat om kulturpolitik? Hur har ordet använts, i vilka sammanhang, och hur har det förändrats? Dessa reflektioner kan sammanfattas i
en övergripande fråga: Hur såg den historiska process ut i vilken kategorin kulturpolitik etablerades i den form som också gör att uttalandena av Kjellén respektive Lysander och Pleijel skiljer sig från varandra?

fredag, juni 06, 2014

Den blomstertid nu kommer

Psalm 317 i 1695 års svenska psalmbok, "En sommarvisa", skriven av Visbybiskoppen Israel Kolmodin, troligen ett av de mest älskade poesistycken som har skrivits på svenska språket. Det känns just nu som en bra text att inleda sommaren med och samtidigt önska er alla en riktigt glad sommar!

1. Then blomstertijd nu kommer [källa]
Medh lust och fägring stoor/
Nu nalkas liufwe Sommar/
Tå gräs och örter groor.
Then blida Sool vpwärmer
Alt hwad haar warit dödt;
Tå hon oss skrider närmar/
Blijr thet på nyo födt.

2. The fagra blomsterängiar
Och åkrens ädla sädh/
The grönskand’ örtesängiar
Och alla gröna trädh/
The skola oss påminna
Gudz godhets rikedom:
At wij Gudz nådh besinna/
Som räcker åhret om.

3. Man hörer foglar siunga
Medh mångahanda liudh;
Skal icke tå wår tunga
Lofsäija Herran Gudh?
Min siäl vphög Gudz ähra
Medh lof och glädiesång/
Som frögda wil och nähra
Oss medh wälgierning mång.

4. Tu ädle Jesu Christe/
War glädie-Sool och skijn/
Blif hos oss til wårt sidste;
Vpwärm wårt kalla sinn:
Gif kärleks eld i hierta:
Förnya siäl och and:
Wänd bort all sorg och smärta/
Medh tine milda hand.

5. Tu Sarons blomster skiöna/
Tu Lilja i grön dahl/
Ach! wärdes siälen kröna [källa]
Medh dygder til stort tahl:
Tin nådh lät henne fuchta/
Som dagg vthaf Zion;
At hon må liufligt luchta/
Som roos i Libanon.

6. Wälsigna åhrets gröda/
Och watna tu wårt land:
Gif oss nödtorftig föda;
Wälsigna siö och strand.
Tin fotspor drype af fetma.
Bespisa medh titt Ord/
Och medh thess liufwe sötma/
Oss vppå thenna jord.

(Blir också fascinerad av de omskrivningar som tycks ha gjorts av Johan Olof Wallin, inte minst i den numera sällan sjungna vers 4).

torsdag, juni 05, 2014

Europas val

Innan valet för ett par veckor sedan väntade sig många att majoriteten i EU-parlamentet också skulle tillsätta EU-kommissionens ordförande. Därmed skulle ett slags europeisk parlamentarism ha uppstått, i och med att parlamentetets stöd skulle bli avgörande vid tillsättningen av den exekutiva makten. Hittills har EU i bästa fall haft en form av negativ parlamentarism, i den meningen att parlamentet har haft ett visst mått av vetorätt. Vägen från negativ till positiv parlamentarism är dock en utveckling som på många sätt påminner om den som tidigare skett i många nu stabila demokratier, som till exempel Storbritannien och Sverige.

I medlemsstaterna har EU snarare inneburit en maktförskjutning från den lagstiftande till den exekutiva makten, eller snarare en förskjutning av lagstiftningsmakt från de nationella parlamenten till EU:s ministerråd, som ju består av representanter för de nationella regeringarna. I parlamentariska stater innebär en maktförskjutning från parlament till regering också en maktförflyttning från en direktvald instans till en indirekt vald, dvs. ytterligare ett steg bort från medborgorna. I det ljuset skulle ett starkare EU-parlament innebära att makt återigen flyttades närmare väljarna, men på EU-nivå. Nu är det dock oklart om det blir så. Bland annat den brittiska regeringen har ställt sig skeptisk till att föreslå Jean-Claude Juncker till ny kommissionsordförande, trots att han har stöd av majoriteten i EU-parlamentet. Därmed tycks det som att frågan trots allt kommer att avgöras av europeiska rådet, dvs. av de nationella regeringarnas högsta representanter.

Samtidigt tycks väljarna ha vänt sig mot EU I högre grad än tidigare. Valdeltagandet har aldrig varit högt och valets stora vinnare är olika typer av EU-fientliga anti-etablisemangspartier runt om i Europa, i första hand nationalistiska, oftast invandringsfientliga sådana. Till dessa vinnare hör franska Front National. I en intervju i Der Speigel beskriver partiledaren Marine le Pen sin ideologi och sin lägesanalys i tydligt nationalistiska termer, präglade av vad som i analysen av internationell politik brukar beskrivas som "realism"; politik handlar om en kamp mellan nationella intressen, och EU är enligt henne en skapelse som i första hand tjänar tyska intressen och som utarmar det övriga Europa. Samtidigt som hon jämför EU med Sovjet tycks hon se Putin som en förebild: "I have a certain admiration for Vladimir Putin because he doesn't allow decisions to be forced upon him by other countries. I think he focuses first and foremost on what is good for Russia and the Russians. As such, I have the same respect for Putin that I do for Ms. Merkel." 

Den vision som tonar fram i intervjun med Marine le Pen är ett Europa bestående av allt mer slutna nationalstater. Vad Front National har gemensamt störst antal av valets mest framgångsrika partier är dock avståndstagandet från politiska eliter, både i EU-parlamentet och i de nationella regeringarna. Att utmåla sig själva som folkets representanter i kampen mot kosmopolitiska eliter utan kontakt med folkdjupet är typiskt för vad som brukar kallas populism, och som kan hittas både till höger och till vänster på den politiska skalan. Det är också typiskt för klassisk fascism, som lägger tonvikten just på eliternas kosmopolitiska karaktär. Hur de populistiska partierna kommer att hantera det faktum att de själva nu sitter i Bryssel och Strasbourg återstår att se, liksom vad som kommer att hända med ordförandeskapet i EU-kommissionen. Historien är dock full av exempel på populistiska politiker som lyckats med konststycket att fortsätta framstå som folkets representanter i kampen mot eliterna också efter att de själva har tagit makten.

Så långt har det emellertid inte gått ännu. Traditionella partier har fortfarande majoriteten i EU-parlamentet och sitter i regeringsställning i de flesta medlemsländer. Dessa partier har fortfarande en chans att visa att de har kontakt med medborgarna och en vision för Europa, och för sina respektive länder. Min gissning är att extrem- och populistpartierna just nu för många väljare framstår som tydligare än de etablerade partierna. Detta beror i så fall i hög grad på att de etablerade partiernas framtidsvision verkligen är rätt oklar. Det öppna samhällets vänner har en hel del arbete att göra, inte bara med att föra ut sin framtidsbild, utan också med att tydliggöra för sig själva vad demokrati ska handla om och hur framtidens Europa ska se ut.

Samtidigt är inte heller populisterna särskilt eniga, ens på den nationalistiska sidan; UKIP vill inte samarbeta med Front National och Front National säger att de inte vill samarbeta med nazister. Sverigedemokraterna vill samarbeta med UKIP, Danskt Folkeparti och Sannfinländarna, med det är tveksamt om dessa vill samarbeta med Sverigedemokraterna, som å sin sida säger att de inte vill samarbeta med Front National. Putins Ryssland lär heller inte kunna fungera som lockande förebild för särskilt många. Det hör till de senaste veckornas ironier att samtidigt som en stor andel av EU:s väljare röstade mot EU så tyder allting på att väljarna i Ukraina gjorde motsatt val, under betydligt mer riskfyllda omständigheter.