Fortsätt till huvudinnehåll

Public Religions in the Modern World


Länge dominerades samhällsvetenskapens syn på religion av föreställningen om ett samband mellan sekularisering och modernisering som i moderna samhällen höll på att göra religionen till en relikt från det förgångna. De senaste decennierna har denna tes ifrågasatts. Public Religions in the Modern World av José Casanova är numera lite av en modern klassiker i den diskussionen. Trots att den är skriven för över femton år sedan känns den fortfarande mer aktuell än mycket av det som man hör i den allmänna debatten idag.

Här möter vi en helt annan syn på sekulariseringsprocessen. Det handlar inte om att religionen blir mindre viktig, en process som visserligen pågår, men som tycks begränsad till Västeuropa och Japan. Istället handlar det om en förändring i relationen mellan kyrka och stat. Om man använder Webers distinktion mellan kyrkan som öppen institution och samfundet som religiös gemenskap kan man till och med säga att kyrkorna är på väg att försvinna. Redan i början av 1800-talet beskrev Tocqueville hur USA hade blivit ett anmärkningsvärt religiöst land just på grund av att man inte hade en statskyrka utan istället en mängd konkurerande frivilliga samfund, men också en allmän, inte direkt institutionaliserad, civil religion.
Religionen har blivit ett privatfenomen i den meningen att den inte längre är en angelägenhet för en kyrka kopplad till staten utan istället organiseras i frivilliga samfund i ett numera globalt civilsamhälle. Samfundstillhörighet har blivit en privat angelägenhet.

Det betyder emellertid inte att religionen har försvunnit ifrån det offentliga livet. Tvärtom. Utvecklingen de senaste decennierna kan mycket väl beskrivas som en deprivatisering av religionen, dvs. som religionens återkomst till det offentliga livet, en trend som är mest märkbar i länder där religionen redan har en, i internationellt perspektiv, stark ställning, som t.ex. i USA och Iran (i och med revolutionen), och mindre tydlig i länder som Sverige, där den är svag. I den kristna världen är det för övrigt intressant att lägga märke till att religionen är som starkast i länder där den organiserats åtskild från staten, som i USA och Polen (under Sovjettiden) och svagast i länder med statskyrka (som Storbritannien och Sverige) eller institutionell koppling mellan kyrka och stat (som Spanien).

Deprivatiseringen behöver emellertid inte innebära en återgång till det tidigare läget. Tvärtom är det i många fall så att de religiösa organisationerna, då de verkar i civilsamhället, stärker detta. Författaren menar också att religionernas återkomst till det offentliga livet bidrar till att återföra universalistiskt normativa perspektiv till den offentliga debatten samtidigt som de pekar på privatlivets relevans för det offentliga. Deprivatiseringen av religionen hänger alltså samman med en bredare upplösning av modernismens gränsdragning mellan offentligt och privat.

Processen kan också knytas till globaliseringen. Andra Vatikankonciliet innebar att katolska kyrkan accepterade sin plats i civilsamhället och avstod sina anspråk på en privilegierad ställning till staten i katolska länder. En utveckling som utgår ifrån detta är regimkritiska rörelser i katolska kyrkan bl.a. i Sydamerika, där kyrkan spelat en betydande roll i kampen mot diktaturer och i etableringen av ett oberoende civilsamhälle. Även Johannes Paulus och Benedictus centralisering av kyrkan kan emellertid ses som en konsekvens av Andra Vatikankonciliet. Om kyrkan hör till civilsamhället så är den också en del av ett globalt transnationellt civilsamhälle. Den är i själva verket världens största frivilliga sammanslutning och har allt att vinna på att samtidigt verka lokalt, nationellt, och som en global kraft. Detta är en direkt konsekvens av att den har upplöst sina band till nationalstaten som institution.

De politiska konsekvenserna av detta pekar inte nödvändigtvis mot ökad konsensus. Såväl Bushadministrationens ideologiska krig som kyrkornas hjälpverksamhet är exempel på hur religiösa universella värden globaliseras. Inte heller Bushadministrationen eller kraven på abortförbud har emellertid, enligt detta synsätt, inneburit någon mottrend mot samhällets sekularisering. Tvärtom. Vad vi kan vänta oss i framtiden, i de länder där de religiösa institutionerna är starka, är att de i likhet med andra sammanslutningar i det civila samhället verkar för att påverka politiska beslut.

Detta är däremot ett helt annat fenomen än att de försöker institutionalisera sitt förhållande till staten. De amerikanska kraven på abortförbud innebär inte ett privilegierande av religiösa institutioner utan helt enkelt en ny lag i den sekulära lagstiftningen. Skillnaden blir tydlig om man jämför med ett land där sekulariseringen (i denna mening) inte har gått lika långt: i Iran har man religiös lagstiftning underkastad religiöst meriterade domare. Enligt denna analys är detta inte en gradskillnad utan en artskillnad.

I den meningen är sekulariseringen en process som fortfarande pågår. I Spanien under Francoregimens tidiga år spelade kyrkan t.ex. en roll som mobiliserande kraft i totalitär riktning och etablerade sig som en statskyrka i diktaturen. Idag är kyrkan en aktör bland andra, och heller inte särskilt stark. Om man med sekularisering inte menar åtskillnaden mellan kyrka och stat utan dess minskade betydelse som polisk kraft så har sekulariseringen å andra sidan alltid varit begränsad till en mindre del av jordens länder, och kommer sannolikt att minska i betydelse. Religion och modernitet är på intet sätt oföränderliga.

Kommentarer

Anonym sa…
mycket intiresno, tack

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…