Fortsätt till huvudinnehåll

Public Religions in the Modern World


Länge dominerades samhällsvetenskapens syn på religion av föreställningen om ett samband mellan sekularisering och modernisering som i moderna samhällen höll på att göra religionen till en relikt från det förgångna. De senaste decennierna har denna tes ifrågasatts. Public Religions in the Modern World av José Casanova är numera lite av en modern klassiker i den diskussionen. Trots att den är skriven för över femton år sedan känns den fortfarande mer aktuell än mycket av det som man hör i den allmänna debatten idag.

Här möter vi en helt annan syn på sekulariseringsprocessen. Det handlar inte om att religionen blir mindre viktig, en process som visserligen pågår, men som tycks begränsad till Västeuropa och Japan. Istället handlar det om en förändring i relationen mellan kyrka och stat. Om man använder Webers distinktion mellan kyrkan som öppen institution och samfundet som religiös gemenskap kan man till och med säga att kyrkorna är på väg att försvinna. Redan i början av 1800-talet beskrev Tocqueville hur USA hade blivit ett anmärkningsvärt religiöst land just på grund av att man inte hade en statskyrka utan istället en mängd konkurerande frivilliga samfund, men också en allmän, inte direkt institutionaliserad, civil religion.
Religionen har blivit ett privatfenomen i den meningen att den inte längre är en angelägenhet för en kyrka kopplad till staten utan istället organiseras i frivilliga samfund i ett numera globalt civilsamhälle. Samfundstillhörighet har blivit en privat angelägenhet.

Det betyder emellertid inte att religionen har försvunnit ifrån det offentliga livet. Tvärtom. Utvecklingen de senaste decennierna kan mycket väl beskrivas som en deprivatisering av religionen, dvs. som religionens återkomst till det offentliga livet, en trend som är mest märkbar i länder där religionen redan har en, i internationellt perspektiv, stark ställning, som t.ex. i USA och Iran (i och med revolutionen), och mindre tydlig i länder som Sverige, där den är svag. I den kristna världen är det för övrigt intressant att lägga märke till att religionen är som starkast i länder där den organiserats åtskild från staten, som i USA och Polen (under Sovjettiden) och svagast i länder med statskyrka (som Storbritannien och Sverige) eller institutionell koppling mellan kyrka och stat (som Spanien).

Deprivatiseringen behöver emellertid inte innebära en återgång till det tidigare läget. Tvärtom är det i många fall så att de religiösa organisationerna, då de verkar i civilsamhället, stärker detta. Författaren menar också att religionernas återkomst till det offentliga livet bidrar till att återföra universalistiskt normativa perspektiv till den offentliga debatten samtidigt som de pekar på privatlivets relevans för det offentliga. Deprivatiseringen av religionen hänger alltså samman med en bredare upplösning av modernismens gränsdragning mellan offentligt och privat.

Processen kan också knytas till globaliseringen. Andra Vatikankonciliet innebar att katolska kyrkan accepterade sin plats i civilsamhället och avstod sina anspråk på en privilegierad ställning till staten i katolska länder. En utveckling som utgår ifrån detta är regimkritiska rörelser i katolska kyrkan bl.a. i Sydamerika, där kyrkan spelat en betydande roll i kampen mot diktaturer och i etableringen av ett oberoende civilsamhälle. Även Johannes Paulus och Benedictus centralisering av kyrkan kan emellertid ses som en konsekvens av Andra Vatikankonciliet. Om kyrkan hör till civilsamhället så är den också en del av ett globalt transnationellt civilsamhälle. Den är i själva verket världens största frivilliga sammanslutning och har allt att vinna på att samtidigt verka lokalt, nationellt, och som en global kraft. Detta är en direkt konsekvens av att den har upplöst sina band till nationalstaten som institution.

De politiska konsekvenserna av detta pekar inte nödvändigtvis mot ökad konsensus. Såväl Bushadministrationens ideologiska krig som kyrkornas hjälpverksamhet är exempel på hur religiösa universella värden globaliseras. Inte heller Bushadministrationen eller kraven på abortförbud har emellertid, enligt detta synsätt, inneburit någon mottrend mot samhällets sekularisering. Tvärtom. Vad vi kan vänta oss i framtiden, i de länder där de religiösa institutionerna är starka, är att de i likhet med andra sammanslutningar i det civila samhället verkar för att påverka politiska beslut.

Detta är däremot ett helt annat fenomen än att de försöker institutionalisera sitt förhållande till staten. De amerikanska kraven på abortförbud innebär inte ett privilegierande av religiösa institutioner utan helt enkelt en ny lag i den sekulära lagstiftningen. Skillnaden blir tydlig om man jämför med ett land där sekulariseringen (i denna mening) inte har gått lika långt: i Iran har man religiös lagstiftning underkastad religiöst meriterade domare. Enligt denna analys är detta inte en gradskillnad utan en artskillnad.

I den meningen är sekulariseringen en process som fortfarande pågår. I Spanien under Francoregimens tidiga år spelade kyrkan t.ex. en roll som mobiliserande kraft i totalitär riktning och etablerade sig som en statskyrka i diktaturen. Idag är kyrkan en aktör bland andra, och heller inte särskilt stark. Om man med sekularisering inte menar åtskillnaden mellan kyrka och stat utan dess minskade betydelse som polisk kraft så har sekulariseringen å andra sidan alltid varit begränsad till en mindre del av jordens länder, och kommer sannolikt att minska i betydelse. Religion och modernitet är på intet sätt oföränderliga.

Kommentarer

Anonym sa…
mycket intiresno, tack

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism”eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikh…