På min gamla institution vid Linköpings universitet hänger på ett av kontoren ett porträtt av landsfadern Per Albin Hansson, det har en viss professor hittat på aktion någonstans. Porträttet är inte särskilt välgjort och ser avgjort massproducerat ut. Man undrar hur många svenskar som på femtiotalet hade Landsfaderns bild hängande över köksbordet och hur många arbetarekommuner och kommunstyrelser som hade den på sina styrelserum och kontor, hur många svenskar som planerade folkhemsbygget med sådana bilder som en påminnelse om Hans faderligt vakande blick.
Det är sällan man tänker på det, men om man försöker att inte se saker och ting med utgångspunkt i hur de senare skulle utveckla sig, hur stor skillnad uppfattade man egentligen när det begav sig mellan Sverige och trettiotalets mellaneuropeiska diktaturer eller efterkrigstidens Östeuropa? Jag vet naturligtvis vilka skillnaderna var: Sverige hade allmän och hemlig rösträtt, något så när fri press och inga koncentrations- eller arbetsläger. Historien har visat att de skillnaderna antagligen varit ytterst relevanta. Å andra sidan hade vi tvångssteriliseringar och antisemitiska regeringsmedlemmar, och det även efter andra världskriget.
Det är möjligt att det finns betydande kulturella likheter. Tyvärr är vi ofta allt för hemmablinda för att se dem. Istället fokuserar vi på enskilda personer och på enskilda händelser. Man ägnar sig att räkna Nazistsympatisörer och pekar på Rasbiologiska Institutet som om det vore någonting avvikande. Man fokuserar också gärna på Högern, kungahuset och överklassen som alla hade betydande - gärna uttalade - sympatier för Tyskland, och som naturligtvis – och med rätta – ofta var uttalade antikommunister. Men alla dessa grupper var i minoritet. Hur var det egentligen med majoriteten? Hur var det med den fyrpartiregering som enhälligt genomförde alla Sveriges eftergifter för Nazityskland? Hur var det med de socialdemokratiska regeringar som oroade sig över krisen i befolkningsfrågan och samtidigt fortsatte med sina rasbiologiskt motiverade tvångssteriliseringar av svenska medborgare?
Hur var det egentligen med ”det goda folkhemmet” och dess ideologer?
-------------------------------------------------------------------------------------
Apropå blinda fläckar så är det skönt att – så här på årsdagen – se att arbetet med den svenska katastrofberedskapen fortsätter, men det är fortfarande åtskilligt kvar att göra. Mer om detta en annan gång.
Det är sällan man tänker på det, men om man försöker att inte se saker och ting med utgångspunkt i hur de senare skulle utveckla sig, hur stor skillnad uppfattade man egentligen när det begav sig mellan Sverige och trettiotalets mellaneuropeiska diktaturer eller efterkrigstidens Östeuropa? Jag vet naturligtvis vilka skillnaderna var: Sverige hade allmän och hemlig rösträtt, något så när fri press och inga koncentrations- eller arbetsläger. Historien har visat att de skillnaderna antagligen varit ytterst relevanta. Å andra sidan hade vi tvångssteriliseringar och antisemitiska regeringsmedlemmar, och det även efter andra världskriget.
Det är möjligt att det finns betydande kulturella likheter. Tyvärr är vi ofta allt för hemmablinda för att se dem. Istället fokuserar vi på enskilda personer och på enskilda händelser. Man ägnar sig att räkna Nazistsympatisörer och pekar på Rasbiologiska Institutet som om det vore någonting avvikande. Man fokuserar också gärna på Högern, kungahuset och överklassen som alla hade betydande - gärna uttalade - sympatier för Tyskland, och som naturligtvis – och med rätta – ofta var uttalade antikommunister. Men alla dessa grupper var i minoritet. Hur var det egentligen med majoriteten? Hur var det med den fyrpartiregering som enhälligt genomförde alla Sveriges eftergifter för Nazityskland? Hur var det med de socialdemokratiska regeringar som oroade sig över krisen i befolkningsfrågan och samtidigt fortsatte med sina rasbiologiskt motiverade tvångssteriliseringar av svenska medborgare?
Hur var det egentligen med ”det goda folkhemmet” och dess ideologer?
-------------------------------------------------------------------------------------
Apropå blinda fläckar så är det skönt att – så här på årsdagen – se att arbetet med den svenska katastrofberedskapen fortsätter, men det är fortfarande åtskilligt kvar att göra. Mer om detta en annan gång.
Kommentarer