Fortsätt till huvudinnehåll

Tankar kring folkhemmets skuggsida

På min gamla institution vid Linköpings universitet hänger på ett av kontoren ett porträtt av landsfadern Per Albin Hansson, det har en viss professor hittat på aktion någonstans. Porträttet är inte särskilt välgjort och ser avgjort massproducerat ut. Man undrar hur många svenskar som på femtiotalet hade Landsfaderns bild hängande över köksbordet och hur många arbetarekommuner och kommunstyrelser som hade den på sina styrelserum och kontor, hur många svenskar som planerade folkhemsbygget med sådana bilder som en påminnelse om Hans faderligt vakande blick.

Det är sällan man tänker på det, men om man försöker att inte se saker och ting med utgångspunkt i hur de senare skulle utveckla sig, hur stor skillnad uppfattade man egentligen när det begav sig mellan Sverige och trettiotalets mellaneuropeiska diktaturer eller efterkrigstidens Östeuropa? Jag vet naturligtvis vilka skillnaderna var: Sverige hade allmän och hemlig rösträtt, något så när fri press och inga koncentrations- eller arbetsläger. Historien har visat att de skillnaderna antagligen varit ytterst relevanta. Å andra sidan hade vi tvångssteriliseringar och antisemitiska regeringsmedlemmar, och det även efter andra världskriget.

Det är möjligt att det finns betydande kulturella likheter. Tyvärr är vi ofta allt för hemmablinda för att se dem. Istället fokuserar vi på enskilda personer och på enskilda händelser. Man ägnar sig att räkna Nazistsympatisörer och pekar på Rasbiologiska Institutet som om det vore någonting avvikande. Man fokuserar också gärna på Högern, kungahuset och överklassen som alla hade betydande - gärna uttalade - sympatier för Tyskland, och som naturligtvis – och med rätta – ofta var uttalade antikommunister. Men alla dessa grupper var i minoritet. Hur var det egentligen med majoriteten? Hur var det med den fyrpartiregering som enhälligt genomförde alla Sveriges eftergifter för Nazityskland? Hur var det med de socialdemokratiska regeringar som oroade sig över krisen i befolkningsfrågan och samtidigt fortsatte med sina rasbiologiskt motiverade tvångssteriliseringar av svenska medborgare?

Hur var det egentligen med ”det goda folkhemmet” och dess ideologer?

-------------------------------------------------------------------------------------

Apropå blinda fläckar så är det skönt att – så här på årsdagen – se att arbetet med den svenska katastrofberedskapen fortsätter, men det är fortfarande åtskilligt kvar att göra. Mer om detta en annan gång.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…