Fortsätt till huvudinnehåll

Apropå Leo Strauss

Understreckaren Den lögnaktiga elitismens tillskyndare

Rubriksättning är antagligen en intressant indikator på samhällsdebattens kategorisering av olika företeelser. Att Svenska Dagbladets rubriksättare väljer att rubricera av en artikel om den politiske tänkaren Leo Strauss med ”Den lögnaktiga elitismens tillskyndare” irriterade mig från början en smula, huvudsakligen för att rubriken är så mycket mera oreflekterat avståndstagande än artikeln. Samtidigt är rubriksättningen betydligt mer typisk för den svenska Leo Strauss-konceptionen och dess amerikanska motsvarigheter än vad själva artikeln är.

Mer korrekt hade kanske varit att tala om ”Den lögnaktiga aristokratins tillskyndare”. Om min egen Strausstolkning är mera korrekt än antistraussianernas är skillnaden mera betydelsefull än vad den samtida begreppsanvändningen låter antyda. Strauss var i så fall en tänkare som visserligen rekommenderade att en upplyst styrande elit inte bör säga sanningen till sina undersåtar (en för ett sådant samhälle betydligt mer rimlig beteckning än ”medborgare”). Samtidigt behöver man emellertid inte anta att Strauss var ateist bara därför att hans argument för exoterisk religion var strikt instrumentella och relaterade till dess sammanhållande och stabiliserande betydelse (en beskrivning som i stora drag överensstämmer med såväl Edmund Burke som Emile Durkheim).

Man bör emellertid inte bortse från det faktum att Strauss tidigaste studier gällde Moses Maimonides scholastiska filosofi och att han inte bara förblev troende jude under hela sitt liv (exoterisk religion) men att också hela hans verk förefaller genomsyrat av en närmast talmudisk attityd till texttolkning. Det är givetvis ett oerhört vanskligt företag att tolka en tänkare som liksom Platon anför en åtskillnad mellan vad som kan sägas öppet och vad som kan sägas till dem som är värdiga att höra det, men det förefaller mig ändå rimligt att anta att Strauss genom hela sitt tänkande genomsyrades av religiös tro, även om denna tro var mera komplex än den han skulle vilja se predikad för massorna. Man för övrigt notera att han visserligen själv var jude men ändå inte förefaller ha haft någonting emot att västerlandets exoteriska religion förblev kristendomen. Åtskillnaden mellan exoteriskt och esoteriskt budskap behöver med andra ord inte tolkas som en åtskillnad mellan lögn och sanning utan som en åtskillnad mellan olika nivåer av sanning. Hela legitimiteten i Strauss företag ligger med andra ord i att sanningar anpassas till sin tilltänkta publik. Den som bedömer vilket budskap som skall presenteras är aristokraten i ordets platoniska mening: den styrande i ett system där de bäst lämpade styr. För Platon innebar detta att filosoferna måste bli konungar eller konungarna filosofer. Det förefaller inte osannolikt att Strauss ägnade sin lärargärning vid Chicagouniversitetet åt att försöka utbilda framtida härskare.

Personligen tenderar jag att finna Strauss tänkande problematiskt, inte minst därför att det legitimerar en form av antidemokratisk kamarillapolitik. I allmänhetens ögon är kopplingen mellan Strauss och de nykonservativa dock inte någonting som ökar de senares legitimitet utan tvärtom en anklagelse som hela tiden kastas i ansiktet på dem. Möjligen kan Strauss bidra till att hjälpa intellektuellt orienterade maktpolitiker att ursäkta sig inför sina egna samveten. Historiskt sett är det emellertid inte mycket som tyder på att sådana personer skulle ha några större svårigheter att finna sådana ursäkter. Som alla självutnämnda aristokrater tycks Strauss emellertid drabbad av en dubbel hybris. För det första tänker han sig att upplysta härskare kan förbli upplysta, d.v.s. att makt inte korrumperar. För det andra tänker han sig att lögner kan kontrolleras. Ett budskap som sprids i befolkningen – sant eller falskt – förändras emellertid alltid. Idéer som är starka nog att spridas tenderar också att få eget liv. Att försöka ena folket i en tro man själv inte delar kan till exempel slå tillbaka mot ”lögnens” upphovsman. Man kan heller inte veta vilka av ens budskap som kommer att nå fullt genomslag.

Ian Pears skildrar detta på ett utmärkt sätt i romanen The Dream of Scipio. Denna utspelar sig under tre historiska perioder i trakten av Avignon. I varje del begår huvudpersonen ett förräderi och upplever en sann kärlek. I den första är förräderiet mot Rom till förmån för barbarerna, i den andra mot en länsherre och kardinal under påvarnas babyloniska fångenskap i Avignon, i den tredje är förrädaren en förrädare mot Franska Republiken och det öppna samhället till förmån för Petainregimen i Vichy. I alla tre fallen har förräderiet ett högre syfte som i två fall påminner om Strauss ädla lögn. Detta faller inte väl ut. Utan att vara moraliserande tvingar den läsaren till reflektion över vilka metoder som är försvarbara att använda för ett högre syfte, dels med tanke på vilka metoder som inte kan accepteras moraliskt och dels med tanke på att alla budskap och handlingar får konsekvenser. Bristen i all konsekvensetik är att vi varken kan förutsäga eller kontrollera våra handlingars konsekvenser. Att använda exoteriska budskap för att säkra fortbeståndet av esoteriska sanningar är med andra ord en orimlighet, även om orimligheten minskar då det exoteriska budskapet överensstämmer med det esoteriska även om det utgör en förenklad form av det.

Verkligt oroande är emellertid även att Strauss sätter fingret på demokratins centrala problem: att majoriteten per definition aldrig kommer att bestå av dem som är bäst skickade att förstå ett problem. Strauss representerar en kapitulation från folkupplysningsprojektet, eller är snarare en representant för dess ursprungliga motståndare. Demokratins utmaning är inte att göra alla sina medborgare till elit (vilket är per definition omöjligt så länge inte metoden är den klassiska: d.v.s. att inskränka medborgerskapet till en elit) utan att upprätthålla en tillräckligt stor medvetenhet om centrala problem för att säkra samhällets utveckling. Fördelen med ett öppet samhälle är å andra sidan att man inte behöver lita till en elit som måste hålla sig upplysta, utan istället möjliggör en öppen diskussion mellan flera parter där det möjligen ouppnåeliga idealet är att alla skall inkluderas.

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…